Search Results for 'rättshaveri' ↓

Vadå korruption? Vi tycks befinna oss i en global upprorsvåg, där protester mot “korruptionen” är ett genomgående tema. Framför allt rör detta de s.k. tröskelstaterna, emerging markets, som är särskilt utsatta i den globala krisens nya fas. Vreden mot korrupta politiker tycks ofta hänga samman med att pengarna förlorar i värde och priserna stiger. Ett tidigare inlägg i krisserien spekulerade i kopplingar mellan kris, inflation och korruptionsprotester (samt antisemitism och homofobi). Jag hoppas fortfarande på att få fler synpunkter på dessa spekulationer!

En annan fråga är hur vi ska tänka på begreppet “korruption”. Det finns i detta begrepp något djupt otillräckligt, rentav obehagligt. Att skylla alla problem på “korrupta makthavare” är inte så värst långt från att klaga på “räntelobbyn”, påpekade krl.
Dessutom kan en rörelse mot korruption kan lätt slå över i en glidning mot despotism. Betänk hur Viktor Orbán tog makten i Ungern med löften om att agera mot korruptionen, för att sedan snabbt stifta en lag om att korruptionsmisstänka får häktas utan rättegång på obestämd tid. Redskapet mot korruption kan lika gärna bli ett redskap för korruption. Någonting liknande kan f.ö. sägas om Wikileaks.

Samtidigt är det ett faktum att korruption existerar. Det är även ett faktum att korruptionen är ojämnt fördelad. Även om vi bör vara skeptiska till metoderna som används för korruptionsindex, ger de en vink om verkliga förhållanden.
Sverige är ett av de minst korrumperade länderna i världen. Ukraina är mer korrumperat. Fattiga länder är överlag mer korrumperade än rika länder. Detta kan konstateras utan omsvep. De enda som skulle ifrågasätta detta är rättshaverister som tänker sig att allt ont i världen kommer sig av “korruption” – en löjeväckande analys.
Korruptionen är inte den yttersta orsaken till världens misär, utan snarare ett symtom på någonting. Men på vad? Vad är korruption?

Om vi går till ordboken, kan vi ana en betydelseförskjutning:

1) fördärv, förstörelse /…/ förruttnelseprocess; numera bl. om moraliskt o. d. fördärv, sedefördärv /…/
2) bestickning, korrumpering; (om moraliskt förfall vittnande) mottaglighet för gåvor l. dyl.

Först stod ordet för allt slags fördärv. Någonting rent som smutsas ned. Någonting friskt som börjar ruttna. Kris och korruption är i grunden detsamma!

Vi kan även notera att den engelska termen “corruption“, som den förekommer i King James Bible, motsvaras av “fördärv” i svenska bibelöversättningar.

Från att ha stått för förfall i allmänhet, kom ordet efterhand att särskilt syfta på moraliskt förfall. När t.ex. Friedrich Nietzsche analyserade “korruptionen” bortom gott och ont, syftade han på moraliskt förfall (betydelse 1), inte på mutade makthavare (betydelse 2).
Länge såg man nog mutade makthavare som ett uttryck för moraliskt förfall. Ordboken, som utgavs 1937, ger en tydlig vink om saken. Sedan dess har den sekundära betydelsen tagit över: korruption handlar om mutor, i en eller annan form. Om korruptionen förr kunde drabba “kulturen” i stort, är den numera något som framför allt breder ut sig i ett övre samhällsskikt, “makthavarna”.

Nu ett försök till kristeoretisk definition av vad “korruption” faktiskt står för i vår tid.

Fråga: vad är inte korrumperat?
Svar: kapitalismen!

Karl Marx understryk hur kapitalismen, i jämförelse med alla tidigare samhällen, utmärker sig genom att samhällets maktförhållanden blir opersonliga. I kapitlet om varans fetischkaraktär gör han en återblick på den europeiska medeltiden, då “personligt beroendeförhållande är samhällets givna grundval”. Såväl översåte som undersåte har sina givna plikter gentemot varandra, gentemot jorden och gentemot Gud. När de medeltida människorna utför sina plikter så framträder “personernas samhälleliga förhållanden i deras arbeten som deras egna personliga förhållanden”.
Kapitalism innebär däremot att makten blir abstrakt, opersonligt. Bort med personberoendet, in med pengaberoendet. För den enskilde individen gäller det att ha ett jobb, eller på annat sätt fixa en löpande inkomst. För det enskilda företaget gäller det att stå sig i konkurrensen under det att produktiviteten ökar. För staten som “ideell totalkapitalist” (Engels) gäller det att upprätthålla kapitaltillväxt inom dess nationella ramverk.

Visserligen kan allt detta inte stå på egna ben. Hela kalaset bärs upp av omedelbart personliga förhållanden. Men dessa har genom hela kapitalismens historia förpassats till en särskild sfär – familjen – och delegerats till kvinnorna. Just genom denna “avspaltning“, kan marknaden förbli ett medium för opersonlig maktutövning. Så går det i korthet att beskriva det kapitalistiska samhället i dess fullt utvecklade form.

Kapitalets kris är alltså en kris för den opersonliga makten. I dess ställe träder då – ännu en gång – den omedelbart personliga makten. Men till skillnad från medeltiden, finns det ingen gudagiven hierarki att falla tillbaka på. Därför uppstår det vi kallar korruption.

För att det ska bli meningsfullt att tala om (och uppröras över) korruption, måste alltså kapitalismen redan vara etablerad. Korruptionen är varken ekonomisk eller politisk. Den är själva sammanblandningen av ekonomi och politik – de två sfärer som enligt liberalismen borde vara åtskilda. Liberalismens avsky mot korruption är en uppriktig sak. Men liberalismen tenderar att tro att det är korruptionen som står i vägen för en framgångsrik kapitalism. Kanske är det tvärtom: kapitalismens kris är själva orsaken till korruption.

Att protestera mot korruptionen är alltså som att protestera mot krisen. Nej, det är inte fullt så dåraktigt som att protestera mot dåligt väder. Antikorruption kan rentav vara en bra start på någonting större. Allt kommer an på hur sådana protester kan vidgas. Här gäller det att undersöka de likheter och olikheter som finns mellan rörelser i t.ex. Ukraina, Bosnien, Tjeckien, Nordafrika… liksom olika nätpolitiska mobiliseringar, där indignationen över “korruption” har spelat en varierande roll. Problemet är att en mobilisering mot korruption alltid riskerar att idealisera den väl fungerande, opersonliga makten.

Rikets rådigaste rättshaverist heter Percy Nilsson. Hans kamp förtjänar respekt. Inte för att han är byggmagnat, multimiljonär och bosatt i Vellinge. Utan för sin militans. Och för kampens själva syfte, som skiljer sig från det mesta i rättshaverisammanhang.

Musikens ägande av rum är av ett annat slag än fastighetsägarens. Men likväl är det ett ägande och ytterst ett våld.

Det postdigitala manifestet, § 46

Percy Nilsson tar upp kampen om hur musik äger rum. Hans måltavla är Hemglass – ett franchisingföretag i sötsaksbranschen som är mest känt för sitt akustiska varumärke. Affärsidén bygger på att den korta melodislingan basuneras ut genom högtalare i bostadsområden.
Musik äger rum och som brukligt är, ägs detta rum samtidigt av fastighetsägare. Det är ett rum som bebos av människor, varav många inte alls vill bli utsatta för akustisk spam. Percy Nilsson må vara en simpel förkämpe för fastighetsägarnas äganderätt, men när tar upp den akustiska aspekten, bidrar han i någon mening samtidigt till att destabilisera äganderätten i sig.

Det tycks vara lite av ett mysterium att Hemglass kan hålla på. De har aldrig sökt eller fått tillstånd att åka runt med högtalarbilar. Varje år kommer mängder av anmälningar, men ingen leder till att de fälls. Ljudet verkar studsa mellan paragraferna.
Hemglass hänvisar till att man blivit friad i miljödomstolen, som konstaterade att ljudet inte kan klassas som “olägenhet” i miljöbalkens mening. Men många kommunala regler har tydliga föreskrifter om att tillstånd måste sökas, vilket Hemglass alltså har skitit i. Vellinge kommun har exempelvis slagit fast: “Information, reklam, propaganda eller andra budskap som riktar sig till personer på offentliga platser får inte ske genom högtalare eller liknande utan tillstånd av polismyndigheten”.

Professorn i ljuddesign Björn Hellström har varnat för konsekvenserna av att det saknas effektiva regler mot ljudreklam:

– Det kommer ju mer och mer ljudreklam. Det visuella rummet är redan fullt, folk kan inte ta in mer text- och bildreklam. Men ljudrummet är fortfarande ganska fritt. Om vi inte ändrar lagstiftningen så kommer det komma fler konkurrenter till Hemglass.

Förra sommaren valde Percy Nilsson att punktera glassbilens däck med hjälp av en borrmaskin. Han hänvisar till nödvärn i rättegången som just har inletts. Dom meddelas nästa vecka.
Samtidigt – vilket är mer intressant – har Percy Nilsson själv sökt tillstånd för att själv köra ut med högtalarbilar, från vilka han bland annat ska sälja hörselskydd. Om hans ansökan får avslag, öppnas en ny front för att angripa Hemglass. Om den beviljas, ligger däremot vägen öppen för den reklamkakafoni som Björn Hellström varnat för. Men denna väg blir då också väl belyst, vilket förbättrar chanserna att faktiskt stifta lagar (vilket oavsett utfall blir en intressant process). En eloge till Percy!

Nu ska Amazon slå sig in på den svenska bokmarknaden. De riktar inte in sig på försäljningsledet, utan på distributionen: Förlagssystem AB och Bokrondellen HB. Jag är inte rätt person att spekulera i de omedelbara följderna, men i ett större perspektiv tycks det onekligen understryka den strategiska betydelsen i att kontrollera metadata.

Bruksva?rdet i en bok ma? ligga i dess la?sbara inneha?ll, men bokens bytesva?rde betingas fo?rst och fra?mst av dess so?kbarhet i digitala kataloger.

Boken, s. 63

Amazon är tillräckligt stora för att låta sina dotterbolag gå med förlust om de ser detta som en långsiktig möjlighet att erövra ett monopol. Vad de ytterst tycks sträva mot är en bokmarknad utan förlag i traditionell mening. Eller åtminstone en bokmarknad som är anpassad för aktörer som publicerar sig direkt via Amazon.

“Självpublicering” är ett aningen missvisande ord för en snabbt växande industri som domineras av en handfull stora företag, vilka inte lägger sig i vad som publiceras. Här vill förstås Amazon befästa sin position. Om de får kontrollen över den svenska bokmarknadens centraler för metadata, kan det leda till sänkta trösklar för dem som publicerar sig genom Amazon.

Sänkta trösklar betyder ett större flöde av vad jag brukar kalla “spekulativ litteratur”, vilket inte behöver betyda robotförlag. Det kan även handla om enskilda personer vars motiv kan vara kommersiella, men lika gärna narcicisstiska, rättshaveristiska eller allmänt underliga. Resultatet blir mer brus i katalogerna. Lösningen blir hårdare filter. Och vem levererar dessa?

Nyss utkom första numret av tidskriften Respons, helt inriktad på recensioner av facklitteratur. En recensent på DN:s kultursida menade att “det känns jämntjockt och svalt, lite som att få en månads understreckare i Svenska Dagbladet i pocket.”
Varje tidskrift, oavsett inriktning, bör ge ett “hett” intryck, verkar denne recensent mena. Låter lite enformigt. Själv hade jag i vilket fall föredragit en månatlig pocket med understreckare än en daglig morgontidning i brevlådan. Förvisso svajar understreckarnas kvalitet, men där ges ändå rum för resonerande texter som utgår från annat än s.k. snackisar, vilket gör understreckarna nästintill unika i svensk morgonpress. Hur som helst kan ingen förneka att Respons fyller ett tomrum.

“Inget åsiktskotteri kommer att dominera tidskriften”, skriver chefredaktören Kay Glans i välkomsttexten. Och så har heller inte skett. Respons har inte blivit till en andra Axess utan där råder, som sig bör, en elitistisk pluralism. Kotteriet som dominerar är det brett akademiska.
Risken är överhängande att detta ska slå över i ren gubbdominans. Första numret av Respons ger gott om utrymme åt Gunnar Wetterberg, Håkan Arvidsson, Olof Petersson och Sven-Eric Liedman. Det återstår att se om detta hör till den tänkta profilen eller bara till startsträckan.

Kay Glans har bakgrund som redaktör för Axess – fast med annan profil än sin gaphalsiga efterträdare, Johan Lundberg. Därför bör det klargöras att Respons är oberoende av det högerkonservativa Axess-imperiet och dess finansiär, Antonia Ax:son Johnson (som f.ö. även är delägare i veckotidningen Fokus). I stället finansieras Respons med bidrag från bl.a. Vetenskapsrådet, Vitterhetsakademien och Svenska Akademien, plus annonsintäkter från bokförlag.

Av någon anledning ser sig statsvetaren Ulf Bjereld föranledd att läxa upp Respons för att de inte omedelbart lägger upp recensionerna på webben, utan väljer att vänta sex månader. Detta beror på “redaktionens beröringsskräck inför den digitala tidens möjligheter och risker”, menar Ulf Bjereld, som kräver en “möjlighet att kommentera böckerna eller recensionerna eller att kommunicera och interagera överhuvudtaget.”
Inlägget efterlämnar en frän doft av socialmedial konformism. Måste allt som skrivs följas av ett kommentarsfält? Får det aldrig ta tid mellan papper och nät? Är det alltid utgivarens uppgift att tillgängliggöra texter digitalt?
Nej. Samspelet mellan papper och nät måste få ta sig flera vägar. Olika tidskrifter måste få fungera på olika vis. Faktiskt så kan detta samspel, dessa möjligheter till interaktion, förverkligas även när utgivaren inte lägger upp texten på nätet. Då blir det upp till oss bloggare att använda våra tangentbord eller scanners. En lite högre tröskel än när allt utan dröjsmål serveras på fat, förvisso. Men det är inte så svårt att citera ur en papperstidskrift på sin blogg, för att låta diskussionen fortsätta i en ny kanal. Jag tror rentav att det kan finnas en viss potential i själva tröskeln. Dessutom finns det en inneboende uppbygglighet i att excerpera.

Någon månad innan Respons utkom med första numret, fick jag höra Alf W Johansson presentera projektet. Jag uppfattade då att redaktionens ambition var att recensera all svensk facklitteratur inom det breda fält som motsvarar humaniora och samhällsvetenskap. Lika imponerande som omöjligt, tänkte jag.
I en tid där flodvågen av självutgivning just tagits till en ny nivå av självutgivande robotar går det inte att recensera all facklitteratur inom ett ämnesområde, hur snävt detta än avgränsas. Just därför vore det intressant med en tidskrift som aktivt förhöll sig till en sådan ambition. Som valde bort viss litteratur men samtidigt försökte motivera detta urval.
Jag hade även hoppats på att Respons skulle våga recensera självpublicerad facklitteratur även när denna ter sig halvobskyr: lokalhistoriska krönikor, traktater i “alternativ” ekonomi, samhällsdebatt med ena foten i rättshaveri. Vore det inte vackert om etablerade forskare kunde få betalt för att formulera sin syn på dessa alster?
Efter första numret är det för tidigt att säga vilket urval Respons kommer att göra, men det verkar inte som att egenutgiven facklitteratur kommer att beaktas i nämnvärd omfattning. Kay Glans skriver:

Respons kommer med sex nummer om året att recensera den viktigaste facklitteraturen som kommer ut på svenska, inklusive översättningar, samt en del avhandlingar. /…/
Framöver kommer vi /…/ också att skriva om naturvetenskap och teknik när de har konsekvenser för de fält som täcks av humaniora och samhällsvetenskap.

Öppningen mot teknik, medicin och miljövetenskap är välkommen. Jag fruktar dock att Respons siktar alltför brett när de inte bara ska recensera svensk facklitteratur, utan även översättningar. Första numret recenserar en handfull översättningar och om man bara ser till dessa känns det dessvärre som att urvalet har gjorts lite på måfå.
Risken är att “den viktigaste facklitteraturen” delvis kommer att definieras utifrån förlag snarare än av innehåll. Alltså att översatt facklitteratur kommer att klassas som “viktig” bara för att den ges ut av Bonniers, som för övrigt verkar vara den största annonsören i Respons.

För övrigt lyckas Albert Bonniers förlag göra bort sig ordentligt när de gör reklam för en bok om Iran under rubriken “Låt den arabiska historien komma dig nära” (vilket påpekades av Thomas Nydahl).

Att dumpa sin eventuella dagstidning till förmån för en provprenumeration på Respons kan nog vara en god idé för många.

Förra våren rapporterades att Wikileaks var i färd att läcka 37000 internmail från det nazianstrukna tyska partiet NPD. Att de sen inte dök upp där berodde gissningsvis på att Daniel Domscheit-Berg hoppade av Wikileaks.

Läckan dröjde till förra månaden och skedde då via Tageszeitung och Der Spiegel. Nu rörde det sig om 60000 interna mail, varav Tageszeitung har publicerat ett redaktionellt urval jämte en lång rad artiklar.

Utan att ha kastat mer än en hastig blick på det skrivna, är det mest slående av allt hur ointressanta nyheter läckan genererar. Det ligger på nivån av att enskilda NPD-medlemmar sagt “neger”. Om sådant tillmäts nyhetsvärde blir resultatet bara att partiet normaliseras. Att det kryllar av våldsbenägna nazister i NPD var liksom ingen nyhet.

Är det självklart att en läcka av detta slag skadar ett parti? Knappast. Även här går det eventuellt att tillämpa Florian Cramers slutsats om den läckta diplomatposten: “Likt varje korrektiv leder det till att systemet destabiliseras temporärt men stabiliseras på längre sikt.”
En möjlig effekt inom ett parti som NPD är att dess aktivister blir mer försiktiga i sin nätkommunikation. De kan börja använda kryptering i större utsträckning. Minst lika troligt är att partiets ledning får ett skäl att sluta leden och centralisera makten. Kanske hade de velat göra detta redan tidigare, men saknat en ursäkt. Kanske har någonting liknande redan skett i Sverigedemokraterna, som under många år drabbats av diverse dataintrång. Tänk om dessa angrepp i det längre loppet har hjälpt Sverigedemokraternas ledarklick att centralisera makten och neutralisera inflytandet av lokala rättshaverister!

Detta är visserligen rena spekulationer, men utan spekulation går det inte att fördjupa förståelsen av läckandets dynamik. En dynamik som givetvis fungerar något olika beroende på om den läckande organisationen är en stat, en bank eller ett parti.

För övrigt hade det varit intressant om Wikileaks ändå hade fått förmedla den här läckan, likt de tidigare läckte BNP:s medlemsregister. Det hade öppnat för en delvis annorlunda debatt om vilken roll som Wikileak och andra läckosajter kan eller bör spela – bortom det senaste årets polarisering: “USA mot Assange”.

Förra månaden körde TT ut en artikel under rubriken “Rättshaverister utmanar samhället” (GP, DN, BT, DT, etc). Ingressens första mening exotiserar de knasiga rättshaveristerna som om det var fråga om underhållning, vilket journalisten snabbt dementerar genom att att i andra meningen lyfta fram ett påstått samhällsproblem som angår oss alla:

De vadar i papper och kräver upprättelse om allt möjligt och omöjligt – rättshaveristerna. Men de kräver också tid och pressar anställda i domstolar, myndigheter och kommuner.

Två personer intervjuas. Förre justitiekanslern Göran Lambertz ger ett sympatiskt intryck då han betonar vikten av att även sådana som uppfattas som rättshaverister ska få ett tålmodigt korrekt bemötande av myndigheterna. Som hans raka motsats framträder psykiatern David Eberhard som jämför rättshaverister med “mobbare” och “våldsverkare”. Han förfasar sig över att staten “kapitulerar” inför dessa och menar att myndigheterna kan spara in miljonbelopp genom att blankt ignorera de medborgare som är “kverulansparanoiker”.

“Kverulant” kommer från latinets querulari som betyder klaga. “Kverulansparanoia” syftar på en patologisk rättshaverism, en av de former som paranoid psykos kan ta sig.

Bibliotekarien Siska Humlesjö bloggar om de människor som besöker hennes bibliotek för att kopiera högar av papper, brev och protokoll:

Eberhard, du är varmt välkommen att besöka mig på biblioteket! Då kan du få träffa några av de främsta rättshaveristerna jag träffat, bland annat kvinnan som inte får träffa sina barn, mannen som blivit tvångsstreiliserad, den psykiskt sjuka kvinnan som fick alla sina möbler beslagtagna, mannen som inte får pengar från försäkrningskassan.
Min erfarenhet av rättshaveristerna är att det är djupt olyckliga människor som någon gång blivit utsatta för en väldigt stor åtgärd från samhället som totalt förändrat deras liv. I vissa fall kanske den var befogad, det vet inte jag något om. Men nog fan skulle jag bli knäpp och kopiera papper om någon omhändertog mina barn eller drog in mina pengar från Försäkringskassan! Det känns värre än om någon tar din golfboll, David Eberhard.

Göran Lambertz och David Eberhard är överens om en enda sak – att antalet rättshaverister tycks ha ökat under de senaste årtiondena. Deras förklaringar skiljer sig dock åt. David Eberhard menar att det handlar om att nya medier gör det lättare att skicka 150-sidiga inlagor till en lång rad myndigheter. Göran Lambertz lutar snarare åt att det handlar om nedskärningar i offentliga verksamheter.

Vid ett mycket välbesökt seminarium på Nordiska Juristmötet i Reykjavik år 2005 presenterade Göran Lambertz en i sammanhanget egenartad uppsats: “Rättshaverister – problem eller utmaning?“. Hans läsvärda resonemang utmynnar i ett antal teser:

Tes 1: Antalet rättshaverister i ett samhälle kan fungera som en måttstock på rättsväsendets och förvaltningens kvalitet från ett medborgarperspektiv.
Tes 2: Så gott som alla kverulanter känner sig djupt kränkta.
Tes 3: Somliga jurister i rättsväsendet och förvaltningen har del i den negativa utvecklingen för många rättshaverister. Det beror bl.a. på bristande engagemang och dålig psykologisk blick.
Tes 4: Den som har utvecklats till kverulant kan ytterst sällan ”botas”, i varje fall inte av oss jurister.
/…/ Har rättshaveristerna drabbats av samhällsutvecklingen i den meningen att det finns något i denna utveckling som medverkar till att människor utvecklas till rättshaverister? /…/
för min del tror jag samhällsutvecklingen spelar in, i varje fall om man ser brådska, stress och hårda krav som en del i denna utveckling. Att människor slås ut i ett samhälle med små marginaler är ingen hemlighet. Ett sådant samhälle får därför sannolikt också många rättshaverister (Tes 5).
I så fall borde kverulanternas antal ha ökat på senare år. Jag vet inte hur det är med den saken, men min känsla är onekligen att de har blivit fler.

Det verkar dock som att synen på rättshaverism som samhällsproblem har pendlat fram och tillbaka. Jag noterar att idéhistorikern Annika Berg är i färd att inleda ett forskningsprojekt med arbetstiteln “De sjukligt kränkta: Om kverulans som samhällsfara i folkhemmets Sverige“. Citerar ur projektbeskrivningen:

I slutet av 1960-talet diskuterade utredare om vissa former av samhällsaktivitet kunde betraktas som grovt störande och därmed motivera psykiatrisk tvångsvård. Som exempel nämndes “att oavbrutet skicka brev till myndigheter eller på andra sätt utan sakliga skäl besvära dem”. Detta kan tyckas anmärkningsvärt. Men exemplet var knappast taget ur luften. Redan kring sekelskiftet 1900 diskuterade läkare Paranoia querulans som en processlystnad som gått över en – erkänt svårdefinierad – gräns för sjuklighet. /…/
I min studie undersöker jag hur gränserna under perioden från 1930- till 1960-tal kunde dras mellan acceptabla uttryck för förbittring och vrede av en grad eller natur som bedömdes hota samhället. Jag gör detta med hjälp av material från Sinnessjuknämnden och någon lokal utskrivningsnämnd, men även utifrån psykiatrisk litteratur, lagstiftning och offentlig debatt.

Tidigare har även Maciej Zaremba i förbifarten lyft fram Alfred Petrén (1867-1964) som var psykiatriker, rasbiolog och socialdemokratisk riksdagsledamot, tillika utpekad som ansvarig för inte bara storskalig tvångssterilisering av sinnessjuka utan även inlåsning av rättshaverister. David Eberhards förakt mot “lättkränkta” förtjänar att sättas i detta historiska ljus.

Än idag rymmer WHO:s klassifikationssystem ICD-10 såväl kverulansparanoia (F22.8) som paranoid personlighetsstörning av kverulantisk typ (F60.0). Enligt obekräftad uppgift har psykiatriker konstaterat att lika många män som kvinnor drabbas, oftast med början någonstans mellan 40 och 60 års ålder.

Precis som man kan vänta sig verkar inte den psykoanalytiska traditionen ha ägnat något större intresse åt fenomenet, även om Karl Abraham som skrev om paranoia querulans i sina brev till Sigmund Freud. För en ortodox freudian lär det väl inte råda någon tvekan om att rättshaverismen är anal (se William Tilden).

Svensk uppslagsbok (1955):

Processsjuka, paranoia querulans, en form av paranoia. Vid p. behärskas den sjuke, kverulanten, av den fixa idén, att han blivit orätt behandlad av domstol el. annan myndighet och söker med sjuklig oresonlighet och påstridighet skaffa sig rätt genom överklaganden el. nya processer, vilkas förande snart blir hans enda livsintresse.

Encyclopedia Britannica (1911):

Litigious Paranoia (paranoia querulans). The clinical form of litigious paranoia presents uniform characteristic features which are recognized in every civilized community. The basic emotion is vanity, but added to that is a strong element both of acquisitiveness and avarice. Moreover the subjects are, as regards character, persistent, opinionative and stubborn. /…/
It is important to observe that the rights such people lay claim to or the wrongs they complain of may not necessarily be imaginary. /…/
After exhausting his means and perhaps those of his family and finding himself unable to continue to litigate to the same advantage as formerly, delusions of persecution begin to establish themselves. He accuses the judges of corruption, the lawyers of being in the pay of his enemies and imagines the existence of a conspiracy to prevent him from obtaining justice. /…/
Paranoia is generally a hopeless affection from the point of view of recovery.

År 1905 ska den moderna psykiatrins fader Emil Kraepelin ha beskrivit syndromet med särskild hänvisning till kverulanternas korrespondens: brevens sidor var fyllda av text ut i varje marginal och påfallande många fraser var understrukna.

Paralleller kan också dras till Heinrich von Kleists roman Michael Kohlhaas (1811) som kan sägas handla om en rättshaverist, uppkallad efter den verkliga figuren Hans Kohlhase som avrättades i Berlin år 1540 (se bilden ovan).

En alldeles speciell form av rättshaverism kan kallas för upphovsrättshaverism. Det finns ganska många tragiska fall där personer uppfattar att kända poplåtar egentligen är deras skapelse som någon annan har “stulit” och lägger hela sitt liv på att få upprättelse. Jag känner dock inte till några studier i just detta ämne.

En tidig sommarmorgon 2010 driver en förvirrad man runt på gatorna i centrala Göteborg. Han möter ett par killar och inleder en monolog inför den enes mobilkamera. Engagerat och öppenhjärtligt delar mannen med sig av sina vanföreställningar. Han berättar om hur han “har ett noterat börsvärde på 5000 miljarder ungefär”, 1300 livvakter och 50-60 privatjet. Om att han har köpt Volvo, Ericsson, Viasat, TV3, Comviq och en rad andra svenska storföretag, merparten inom Kinneviksfären. Faktum är att han personifierar en parodi på framlidne Jan Stenbeck, fast i det obarmhärtiga ljuset av en schizofren morgonsol. Är inte den mannen psykiskt sjuk så är ingen det.

Klippet lades upp på YouTube under rubriken “Sveriges största mytoman” och blev ofantligt populärt kring mitten av augusti. Enligt uppgift visades det 350000 gånger innan det plockades bort med hänvisning till brott mot användarvillkoren. Mer detaljerade motiv än så får man inte från YouTube.

Användarvillkoren är ett i vissa delar råflummigt dokument. Bland annat utlovar YouTube “nolltolerans mot integritetskränkning”. Vad detta innebär är oklart, men det kan knappast betyda att alla som sagt något inför en kamera har rätt att välja om det ska spridas eller inte. I så fall hade politiker fritt kunnat plocka bort sina “grodor” i efterhand.
Ändå är vi nog alla överens om att detta delvis är något annat. Något som aktualiserar en lite ovanlig innebörd av begreppet “integritet”, nämligen den psykiatriska. Integritet kan enligt Nationalencyklopedin även beteckna det att ha en stabil jaguppfattning, i motsats till schizofrenins jagupplösning. Göteborgaren som i morgonsolen pratade om sitt börsimperium förefaller i denna bemärkelse ha haft en närapå obefintlig integritet redan innan han videofilmades. Huruvida det då innebar en “integritetskränkning” att videoklippet fanns tillgängligt på YouTube ska vara osagt, men spelar mindre roll – vad man än kallar saken så är det fullt förståeligt att klippet togs bort.

Hur skulle det kännas om “Sveriges största mytoman” var din son, din far, din make eller din bror? Hur skulle det kännas om det var du som led av en periodiska psykoser och efter att du återkommit från en tvingades inse att 350000 svenskar gapskrattat åt dig? Skulle det underlätta tillfrisknandet?

Någon jämförde videoklippets popularitet med att “garva åt en rullstolsburen som ramlat och inte kan ta sig upp”. Ja och nej. På ett sätt kan man se det som ännu värre, eftersom psykisk sjukdom till skillnad från en fysisk förlamning kan förvärras påtagligt av omgivningens bemötande. Å andra sidan går det inte att dra någon knivskarp gräns mellan psykiskt sjukdom och hälsa, för en sådan gräns förneka allt utrymme för det som bara är lite excentriskt. Skulle det förresten vara fel att skratta åt någon av alla de berömda komiker som lidit av vad som idag kallas för bipolärt syndrom?

YouTube fattade ett klokt beslut. De tog bort filmklippet och det verkar förvånansvärt nog inte ha dykt upp igen, trots att otaliga människor har efterfrågat det.

Jämför nu Google-ägda sajten YouTube med Bonnier-ägda tidningen Resumé. De senare valde i stället att hänga ut mannen med namn och bild. (Jag är ganska säker på att det är samma man, om än inte helt säker. Egentligen spelar det mindre roll, för mannen som outas av Resumé lider helt uppenbart av samma slags vanföreställningar.)

Mannen hängs ironiskt ut som “Alliansens bortglömda pr-konsult” efter att han skickat en faktura på 625000 kronor till Folkpartiet och Moderaterna. Var och en som läser hans intervjusvar kan konstatera att det rör sig om vanföreställningar. Men för tidningen Resumé är tydligen uthängning av psyksjuka helt normalt som lättsamt inslag. Jag bara undrar hur detta går ihop med etablerade idéer om pressetik.

Kanske anses det helt normalt, det som Resumé har gjort. I så fall anar jag en ännu oexploaterad marknad för psykojournalistik. För omkring tio år sedan fastnade jag en hel eftermiddag i Justitieombudsmannens diarium över inkomna anmälningar, som är en guldgruva för alla som fascineras av rättshaveri. Av alla de JO-anmälningar som kommer in finns även en viss del som formulerats av personer vars paranoia uppenbart kvalificerar som psykiatrisk diagnos. Gräver man lite så kan man hitta allt man kan vänta sig: strålar, tankekontroll och utomjordingar men också oväntade kopplingar till vardagsliv och politik. Tragiska livsöden. Stor bitterhet. Men för den frilansjournalist som är tillräckligt cynisk att bortse från detta är det väl då bara att börja leverera.
Om en psyksjuk som betraktar sig som pr-konsult kvalificerar för pr-branschens tidning Resumé, så kan jag lova att JO:s diarium kan ge material för motsvarande artiklar till branschtidningar om allt från ridsport till upphovsrätt. Eller är det så att andra tidningar – för att inte tala om YouTube – har en pressetik som Resumé saknar?