Search Results for 'affekt' ↓

För ett år sedan utkom filosofen Martin Hägglunds bok Vårt enda liv i svensk översättning. Jag ombads att recensera den på Expressens kultursida, där den hamnade bakom en betalvägg. Nu är väl tiden kommen för att låta texten komma upp även här på bloggen.

Halvvägs in i ”Vårt enda liv” hoppar man till inför ordet ”pöbel”. Dess sura klang bryter mot det milda och sakliga tonläge som kännetecknar Martin Hägglund: svensk-amerikansk filosof och professor vid Yale som presenterades inför sitt sommarprat som ”ledstjärna för den nya amerikanska vänstern”.
Hans bok som nu översatts till svenska har blivit en otippad storsäljare – vilket inte bara kan förklaras av hur han, i bokens första hälft, lägger ut den mänskliga existensens grundvillkor i en porlande klar prosa. Grejen är hur han går därifrån till att öppet förespråka en revolution som ska avskaffa lönearbetet och pengarna.
För att förstå hur allt hänger samman blir det först nödvändigt att backa tillbaka 200 år i tiden.

Pöbel! Någonting tycks brista när detta ord droppas av G.W.F. Hegel i andra hälften av dennes sista stora verk, ”Rättsfilosofin”. Året är 1820, en hel generation har förflutit sedan den franska revolutionens utbrott och den konservativa aristokratin har kopplat nya grepp om makten. Industrialiseringen drar fram genom Europa. Hegels rättsfilosofi är ett försök att samtidigt rättfärdiga kapitalismen, kärnfamiljen och den någorlunda demokratiska staten – i rationell samexistens. För varje problem som blottläggs, verkar hans filosofiska system även ge en lösning. Inte förrän i bokens andra halva brister det. Bristningens namn är just detta: pöbel.
Ordet syftar hos Hegel på alla de grupper som är oförmögna att se sig själva som samhällsmedborgare med rättigheter och skyldigheter. Pöbelns politiska affekter präglas i stället av laglöshet, förbittring och hån. Framför allt tänker han på de växande massorna av fattiga och arbetslösa i storstäderna. Men även bland de allra rikaste – de som tror sig kunna köpa vad som helst för pengar – grasserar en motsvarande pöbelmentalitet, noterar Hegel. Fattigdomen och rikedomen analyserar han som två sidor av samma mynt, biprodukter av den moderna kapitalismen som i förlängningen hotar att undergräva möjligheten till en rationell samhällsordning.

Pöbel! Året är 2020 i ett Europa där nu hel generation har förflutit sedan Sovjetunionens fall. I centrum för all politik står åter frågan om pöbeln, som nu tar sig allt fler olika skepnader. Gängkriminella och ensamkommande. Donald Trumps väljarbas och Sverigedemokraternas. Konspirationstroende och smittspridare. Nättroll och influencers. Skattesmitare och slöjbärare. Black lives matter och metoo.
Oavsett politisk hemvist, går det alltid att beklaga sig över en pöbel, även om just detta ord ofta undviks. Oftare används den tillrättalagda termen ”utanförskap” för att syfta på dem som står i vägen för att samhället ska hålla samman som det var tänkt. Precis som för 200 år sedan har arbetslösheten blivit till ett permanent ordningsproblem.

Åter till 1820. Hegel diskuterar två slags möjliga lösningar. En vore att låta de arbetslösa försörjas via bidrag, utan motprestation. Men därmed utestängs de även permanent från meningsfullt deltagande i samhället, menar han. Pöbelmentaliteten hotar då att befästas som ett permanent orosmoment.
En annan väg som Hegel diskuterar är att öka antalet arbetstillfällen, så att även de fattiga kan jobba för en lön. Alltså att öka produktionen, vilket dock förutsätter att det ska finnas tillräckligt med köpstarka konsumenter för att köpa alla varor. Hegel noterar hur ”överproduktion” tenderar att utlösa ekonomiska kriser som ytterligare förvärrar den sociala utslagningen. Att ”etablera kolonier” i främmande länder, för att sälja av överskottet, är inte heller någon hållbar lösning. I förlängningen väntar då krig mellan imperiemakter, människor som drivs på flykt – och framväxten av en global pöbel.

Tillbaka till nutiden. Stimulanspolitiken som håller 2000-talets kapitalism över vattenytan uträttar ett liknande trick, fast i tiden snarare än i rummet. Centralbankernas stödköp och nollräntor syftar till att skapa marknader där framtidens löner kan betala för dagens varor. Resultatet har blivit en finansiell kapitalism som utan tvivel har lyckats skapa en hel del arbetstillfällen, främst i storstäderna. Men stimulanspolitiken får samtidigt till följd att de som redan äger tillgångar – fastigheter eller aktier – blir ännu rikare, på bekostnad av alla andra.
Ekonomiska klyftor vidgas: mellan den äldre och den yngre generationen, mellan storstad och glesbygd. Se där receptet på den politiska polarisering som inte minst visar sig inför presidentvalet i USA – en tydlig illustration av pöbelmentalitetens utbredning, för att tala med Hegel.
Det är av detta skäl som pöbelns uppträdande i ”Rättsfilosofin” har betecknats som ett filosofiskt bombnedslag av Hegelforskare som Frank Ruda. Av samma skäl är det ofrånkomligt att temat dyker upp i ”Vårt enda liv”, när Martin Hägglund stakar ut sin egen väg från Hegel och vidare till Karl Marx, utifrån tanken att det inte går att skilja mellan existentiella och ekonomiska frågor.
Utan åthävor och utan begreppsliga dimridåer lyckas Hägglund skildra dessa avancerade sammanhang på ett sätt som blir tillgängligt även för ickeakademiker. Det är en häpnadsväckande bedrift.

Alla har hört talas om Marx arbetsvärdelära: att det endast är arbete som skapar värde. Traditionella marxister har försvarat denna lära som en evig sanning och därmed tolkat ”värde” som det givna måttet på välstånd.
Mot detta står en alternativ, ”värdekritisk” läsning av Marx, representerad av bland andra Moishe Postone – dit även Martin Hägglund ansluter sig. Kapitalismen analyseras då som ett system byggt på ett helt eget värdemått – socialt nödvändig arbetstid – vilket rymmer en dialektisk motsägelse. Varje enskilt företag som vill överleva i konkurrensen tvingas till att ständigt öka sin produktivitet, alltså minska den arbetstid som är nödvändig för att producera en viss mängd varor.
Allt mer mänsklig tid måste sugas in i produktionen av allt fler varor, vilka dessutom måste gå att sälja på en allt större marknad.
Marknadens utbredning i rummet är i stort sett avslutad, när det kapitalistiska lönearbetet nu dominerar i all världens länder. En återstående dimension är tiden. Varornas livslängd kan förkortas och kreditkedjorna kan sträckas allt längre in i framtiden genom ökad skuldsättning, även om grunden då läggs för nya finanskriser.
Slutligen kan marknaden expandera i kulturell mening, genom att allt fler moment av vår existens stöps om till konsumtion av varor med ett pris.
Allt för att hålla liv i tillväxten av värde. Allt för att skapa jobb.
Trots att den ökade produktiviteten borde leda till ökat välstånd och allt mer fritid, så blir resultatet splittrat: arbetslöshet för vissa, en orimlig arbetsbörda för andra – plus en systematisk oförmåga att ta hänsyn till planetens ekosystem.

Martin Hägglund följer Moishe Postones värdekritik så långt att han måste uttrycka sitt tvivel på den parlamentariska vänsterns strategier. Lugnt och sakligt tar han avstånd från socialdemokratin – ett ord som här får beteckna all slags vänsterpolitik som syftar till att omfördela samhällets rikedomar mer rättvist, utan att ifrågasätta att rikedomarna ska produceras av lönearbetare och säljas som som varor.
Välfärdsstaten i dess klassiska form är enligt Hägglund omöjlig att återuppliva, då den är helt beroende av en kapitalism som expanderar i tillräckligt snabb takt för att det ska bli vinster över som staten kan omfördela till välfärd. Ända sedan 1970-talet har grunden för en sådan modell urholkats genom sjunkande tillväxt. Men det som har stagnerat är inte samhällets faktiska förmåga att skapa välstånd. Problemet ligger enligt Hägglund i kapitalismens specifika mått på värde, som sätter gränser för vad som alls går att omfördela. Lösningen kallar han för en ”omvärdering av värde”.
All ekonomi är i grunden en tidsekonomi, men tid kan värderas såväl negativt som positivt. Nedlagd arbetstid kan räknas som en kostnad, så länge vi befinner oss i nödvändighetens rike. Tiden som vi tillbringar i frihetens rike har däremot ett värde i sig, påpekar Hägglund. Om något ska tjäna som mått på ökat välstånd så är det inte en ökning av den förra tiden, utan den senare.
Samma poäng har gjorts otaliga gånger förr, exempelvis av Roland Paulsen i hans bok ”Arbetssamhället” som rönte stor uppmärksamhet när den utkom för tio år sedan. Även där ställdes frågan varför vi inte får mer fritid, trots att tekniken ständigt fortsätter att minimera den nödvändiga arbetstiden.
Paulsens antipatier mot Marx fick dock hans svar att stanna på en rent ideologisk nivå. Vi jobbar så mycket eftersom ”den västerländska värdeskalan” premierar arbete, till den grad att företag i stor skala avlönar folk för att utföra ”tomt arbete”, påstod Paulsen. Analysen står i skarp kontrast till Hägglunds värdekritik som utgår från kapitalismens innersta motsättning, den som gör att det ständigt behövs både mindre arbete och mer.
Ännu en djupgående skiljelinje rör förståelsen av fritid. För en arbetskritiker som Paulsen är saken enkel: färre arbetstimmar betyder fler fritidstimmar, och mer fritid betyder en större frihet för individen att forma sitt liv. Martin Hägglund avfärdar däremot tanken på ”att tillhandahålla tomma enheter av tid åt isolerade individer”. Hellre än fritid vill han tala om ”socialt tillgänglig fri tid” – ett begrepp som lutar sig tungt mot Hegel.
Poängen är att frihet inte bara är frånvaro av begränsningar, utan bara kan ha mening i samvaron med andra, grundat i en förmåga att ta ansvar till hur man väljer att använda sin tid.

Visionen hamnar onekligen nära vad Karl Marx, i lika vaga termer, betecknade som ”kommunism”. Martin Hägglund och hans amerikanska läsekrets föredrar omskrivningen ”demokratisk socialism”, vilket alls inte får förväxlas med socialdemokrati. Det blir missvisande när svensk press slentrianmässigt nämner Hägglund i samma andetag som Bernie Sanders. Inte ens de rödaste vänstersossar tar sikte på att penningekonomin ska avskaffas, men det gör faktiskt Hägglund – även om han möjligen skulle invända mot ordet ”avskaffa” och föredra något mer hegelianskt verb. Tanken är givetvis inte att förbjuda handel, utan att låta marknaden ersättas av mer demokratiska sätt för att allokera resurser. Hägglund antyder att det kanske ändå ska finnas någon form av priser, men dessa ska då inte styrs av tillgång och efterfrågan utan av produktionens kostnader, både i mänsklig tid och i belastning på naturen.
Människor ska inte längre arbeta för att de måste få in en lön, utan utföra sysslor av fri vilja.
Hägglund tvekar inte att kalla detta för en revolution, men låter det förbli osagt hur lång tid han tänker sig att den kan kräva. Steg i nämnda riktning skulle onekligen förutsätta att människor redan från unga år fostras till frihet och ansvarstagande. Men vilken auktoritet ska då vuxna ha över barn? Hägglunds tystnad i fråga om familjens funktion är kanske talande för hans projekt.

Frånvarande är även ondskan. Detta blir desto mer slående med tanke på hur Hägglund ägnar bokens första hälft till att gå i dialog med kristna tänkare som Augustinus och Kierkegaard. Men dialogen håller sig rätt strikt till frågan om livets ändlighet och naturliga skörhet. Att människor även med brinnande lust kan ta livet av varandra – stundtals i religionens namn, stundtals i kärlekens – är ingenting som tillåts förmörka de existentiella meditationerna. Fenomen som nationalism, rasism och antisemitism lyser också med sin frånvaro i ”Vårt enda liv”. Kan en vision för radikal samhällsomvandling ta så lätt på risken för att människor ska engagera sig i våldsamma pogromer, hellre än i sin egen mödosamma befrielse? Vi kastas tillbaka till frågan om den pöbelmentalitet som analyserades av Hegel och som nu, 200 år senare, tycks fördunkla sikten åt alla håll.
”Vårt enda liv” tycks liksom vara skriven i ett välsignat gryningsljus som jagar alla skuggor på flykten. Däri ligger nog en del av bokens lockelse.

År 2020 är både ett Beethovenår och ett Hegelår, eftersom det nu är 250 år sedan de två jämnåriga, kompositören och filosofen, föddes. Både Beethoven och Hegel var alltså femtioåringar år 1820, ett årtal som i bådas fall kan få markera inledningen på deras Spätwerk.

Efter att ha övergett sin tidigare mer “heroiska” stil – och blivit i stort sett helt döv – är det ju på 1820-talet som Beethoven skriver de sena stråkkvartetterna, för att sedan gå bort. Det är även på 1820-talet som Hegel håller sina föreläsningar på universitetet i Berlin, bland annat om estetiken. Men innan dess ger han ut sitt sista stora verk: Rättsfilosofin (utgiven 1820 men med 1821 som officiellt tryckår, av censurtekniska skäl).

År 2020 kan vi alltså även, om vi vill, fira 200-årsjubiléet för Rättsfilosofin. Vill vi det? Ofta har det sagts att vi här finner en äldre och mer konservativ Hegel, kanske rentav en Hegel som skamlöst smörar för det auktoritära konungariket Preußen. Detta är dock en oriktig nidbild, om vi får tro en del av vår tids Hegelexperter. Mer riktig är nog den bild av filosofen som framhållits av Sven-Eric Liedman: Hegel som den moderna reformismens grundare.

Lagom till jubiléet så finns nu Rättsfilosofin i en första svensk översättning, gjord av Anders Bartonek och Sven-Olov Wallenstein. Dock återstår tydligen vissa finputsningar, så boken verkar inte utkomma förrän 2021 (men även detta går ju att få till ett jubileum om man vill).

Vad som nyligen fick mig att snöa in en smula på Rättsfilosofin var min läsning av Martin Hägglunds Vårt enda liv – ett verk som är djupt influerat av Hegel, i synnerhet kanske just av Rättsfilosofin. Det är som sagt imponerande hur Hägglund lyckas återge de hegelianska tankegångarna på ett tillgängligt sätt. Dessutom argumenterar han övertygande för att Karl Marx i grunden missförstod Hegel i Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin (1843).

Min recension av Hägglunds bok handlar mycket om vad han gör med dels Hegel, dels Marx. (Den hade kunnat handla mer om vad han inte gör. I jämförelse med Hegels stora intresse för kärnfamiljen som en grundläggande del av det moderna samhället är det exempelvis påfallande hur Hägglund nästan helt avstår från att ge sig in i frågan om familjens struktur, roll och möjliga omvälvning.)

Nu citerar jag mig själv ur nämnda recensionen:

Pöbel! Någonting tycks brista när detta ord droppas av G.W.F. Hegel i andra hälften av dennes sista stora verk, Rättsfilosofin. Året är 1820, en hel generation har förflutit sedan den franska revolutionens utbrott och den konservativa aristokratin har kopplat nya grepp om makten. Industrialiseringen drar fram genom Europa. Hegels rättsfilosofi är ett försök att samtidigt rättfärdiga kapitalismen, kärnfamiljen och den någorlunda demokratiska staten – i rationell samexistens. För varje problem som blottläggs, verkar hans filosofiska system även ge en lösning. Inte förrän i bokens andra halva brister det. Bristningens namn är just detta: pöbel.

Här följer jag Hägglunds utläggning, men även Hegelforskaren Frank Ruda som skrivit boken Hegel’s rabble. Det är Ruda som beskriver pöbelns uppdykande i Rättsfilosofin som något av ett filosofiskt bombnedslag.

Jag vill gärna tänka detta som en parallell till det som händer i Beethovens sena stråkkvartetter, med dess tvära kast och oväntade pauser, där många har hört en musikalisk gestaltning av en förlorad tro på modernitetens obönhörliga framåtmarsch. Även hos Hegel går det att läsa in liknande tvivel. Även om filosofens syfte var att visa hur marknadsekonomin, den konstitutionella staten och det sedliga familjelivet borde kunna backa upp varandra som en dynamisk helhet.

Den samhällsfilosofiska visionen får sig dock en rejäl törn när Hegel, efter några hundra sidor, kommer fram till frågan om arbetslöshet. För det verkar i första ledet vara arbetslösheten som han syftar på, när han beskriver framväxten av en pöbel. Även om resonemanget intressant nog inte stannar vid de fattiga, utan går vidare till de rika, som likaså utvecklar en samhällsfarlig pöbelmentalitet, enligt Hegel.

Intressant är också hur Hegel, åtminstone via antydningar, sätter frågan om arbetslöshet i ett globalt perspektiv. (Vilket åter får oss att se fram mot Aaron Benanavs bok som utkommer mycket snart.)

Vidare i mitt försök att (med god hjälp av Hägglund och Ruda) reda ut Hegels teori om pöbeln:

Ordet syftar hos Hegel på alla de grupper som är oförmögna att se sig själva som samhällsmedborgare med rättigheter och skyldigheter. Pöbelns politiska affekter präglas i stället av laglöshet, förbittring och hån. Framför allt tänker han på de växande massorna av fattiga och arbetslösa i storstäderna. Men även bland de allra rikaste – de som tror sig kunna köpa vad som helst för pengar – grasserar en motsvarande pöbelmentalitet, noterar Hegel. Fattigdomen och rikedomen analyserar han som två sidor av samma mynt, biprodukter av den moderna kapitalismen som i förlängningen hotar att undergräva möjligheten till en rationell samhällsordning.

Pöbel! Året är 2020 i ett Europa där nu hel generation har förflutit sedan Sovjetunionens fall. I centrum för all politik står åter frågan om pöbeln, som nu tar sig allt fler olika skepnader. Gängkriminella och ensamkommande. Donald Trumps väljarbas och Sverigedemokraternas. Konspirationstroende och smittspridare. Nättroll och influencers. Skattesmitare och slöjbärare. Black Lives Matter och Metoo.

Oavsett politisk hemvist, går det alltid att beklaga sig över en pöbel, även om just detta ord ofta undviks. Oftare används den tillrättalagda termen ”utanförskap” för att syfta på dem som står i vägen för att samhället ska hålla samman som det var tänkt. Precis som för 200 år sedan har arbetslösheten blivit till ett permanent ordningsproblem.

Halvtannat sekel efter Hegel börjar diverse punkrockare, som identifierar sig med detta permanenta ordningsproblem, att fatta tycke för ordet pöbel.

År 1820 sitter alltså Hegel på sitt universitet i Berlin och bekymrar sig över arbetslösheten. Han noterar att vissa andra – de utpräglade reaktionärerna – nöjer sig med att se social oro som en polisiär fråga. Detta köper inte Hegel. Arbetslösheten är en produkt av systemet och måste därför hanteras av staten. Men vad kan då staten göra för att lindra fattigdomen och förebygga en vidare utbredning av pöbelmentalitet?
Hegels lösningsförslag tycks faktiskt förebåda frågor som är minst lika aktuella år 2020, sådant som basinkomst och stimulanspolitik.

Hegel diskuterar två slags möjliga lösningar. En vore att låta de arbetslösa försörjas via bidrag, utan motprestation. Men därmed utestängs de även permanent från meningsfullt deltagande i samhället, menar han. Pöbelmentaliteten hotar då att befästas som ett permanent orosmoment.

En annan väg som Hegel diskuterar är att öka antalet arbetstillfällen, så att även de fattiga kan jobba för en lön. Alltså att öka produktionen, vilket dock förutsätter att det ska finnas tillräckligt med köpstarka konsumenter för att köpa alla varor. Hegel noterar hur ”överproduktion” tenderar att utlösa ekonomiska kriser som ytterligare förvärrar den sociala utslagningen. Att ”etablera kolonier” i främmande länder, för att sälja av överskottet, är inte heller någon hållbar lösning. I förlängningen väntar då krig mellan imperiemakter, människor som drivs på flykt – och framväxten av en global pöbel.

Tillbaka till nutiden. Stimulanspolitiken som håller 2000-talets kapitalism över vattenytan uträttar ett liknande trick, fast i tiden snarare än i rummet. Centralbankernas stödköp och nollräntor syftar till att skapa marknader där framtidens löner kan betala för dagens varor. Resultatet har blivit en finansiell kapitalism som utan tvivel har lyckats skapa en hel del arbetstillfällen, främst i storstäderna. Men stimulanspolitiken får samtidigt till följd att de som redan äger tillgångar – fastigheter eller aktier – blir ännu rikare, på bekostnad av alla andra.

Ekonomiska klyftor vidgas: mellan den äldre och den yngre generationen, mellan storstad och glesbygd. Se där receptet på den politiska polarisering som inte minst visar sig inför presidentvalet i USA – en tydlig illustration av pöbelmentalitetens utbredning, för att tala med Hegel.

Vår preussiske filosof tvingas alltså år 1820 till medgivandet om att pöbelproblemet saknar en rationell lösning inom systemets ramar. Inte för att det skulle saknas materiella resurser för att ge alla människor ett värdigt liv. Men ju större rikedomar som skapas, desto mer påträngande blir också fattigdomen, i såväl materiell som andlig bemärkelse. Den moderna kapitalismen, som Hegel ville begripa rationellt, visar sig skapa en irrationell biprodukt som omöjliggör en bekväm landning i tanken på ett “historiens slut”. I någon mån råkade han kanske (mot sin vilja) få korn på kapitalismens inneboende motsättning, den som finns inbyggd i hur “samhälleligt nödvändig arbetstid” under kapitalismen blir till samhällets överordnade mått på värde. Det är också detta spår som Hägglund följer, från Hegel och vidare till Marx.

En annan fråga – som jag inte riktigt vågar svara på – är hur Hegels pöbel förhåller sig till Marx proletariat. Vissa verkar mena att de syftar på ungefär samma sak, ur olika perspektiv. Andra kanske att pöbeln snarare representerar det som Marx kallade för Lumpenproletariat – ett begrepp som i sin tur kan knytas samman till samtida analyser av prekariat eller prekaritet och det informella arbetets globala tillväxt.

Efter denna lilla utredning känner jag mig ganska klar med Hegelåret, men ser fram mot att återvända till Rättsfilosofin när den väl kommer ut på svenska. Beethovenåret ska dock fortsätta att firas med full kraft i två månader till! (Hans musik, närmare bestämt dess slut, kom in på ett hörn även i podden Slutet.)

Här fortsätter jag att posta oredigerade läsanteckningar från Norman O. Browns bok Life against death: The psychoanalytical meaning of history (1959).

/ / /

Part Two: EROS
3. Sexuality and childhood

Människans infantila fas är exceptionellt lång, även jämfört med andra primater. Barndomens förlängning måste ha skett parallellt med att föräldraskapet blev till en institution.

Subjektivt är barndomen en befrielse från verklighetsprincipen. Objektivt är barndomen en tid av maktlöst beroende av vårdnadshavare.

Att den infantila sexualiteten får mogna under så lång tid är unikt för just människan, och lägger grunden för inompsykiska konflikter som inte finns bland andra djur.

Freuds begrepp “sexualitet” är extremt brett; det omfattar alla sätt att söka njutning med hjälp av den egna kroppen, oavsett organ (att äta mat är t.ex. en “sexuell” handling, i freudsk mening). Hans sexualitetsbegrepp är ett försök till vetenskaplig omformulering av den vagare tanke om “livsenergi” som tidigare formulerats av romantiska poeter som William Blake.

Det är den vuxna normalsexualiteten som inskränker repertoaren av njutningar, Sexualitetens genitala organisering är inte naturlig – den är tyrannisk. Den är ett verk av verklighetsprincipen, som ser till släktets reproduktion.

Freuds teorier om infantil sexualitet måste ställas mot de teorier – även bland hans egna efterföljare (som Abraham, Reich och Fenichel) – som sökte en genital lösning på mänsklighetens problem. Wilhelm Reich utgör ett särskilt tragiskt exempel: från att ha nått djupa insikter i psykoanalysens sociologiska impliktioner, hamnade han till slut i ett reservationslöst upphöjande av orgasmen.

Själva sexualakten rekapitulerar, enligt Freud, sexualitetens utveckling. Den går från att involvera hela kroppen, in i en fixering vid könsorganen.

Vad gör barn? Barn leker. Leken är det djupast uttrycket för njutningsprincipen. Leken som är “utan ändamål men ändå har någon sorts mening” (Freud).

J.M. Keynes menade i essän “Economic possibilities for our grandchildren (1930) att mänskligheten var på god väg att “lösa det ekonomiska problemet”. Behovet av mänskligt arbete skulle snart bli minimalt. Enligt Keynes synsätt fanns det större skäl att oroa sig för vad människor skulle göra av all sin fritid. Denna obegränsade fritid är, enligt Freud, något som varje enskild människa redan har upplevt, nämligen i barndomen. Vi längtar därför alla (omedvetet) tillbaka till barndomen. Men till skillnad från de romantiska poeter som influerade honom, såg inte Freud att lösningen skulle ligga i att ignorera verklighetsprincipen.

4. The self and the other: Narcissus
Den långa barndomen låter människans erotiska potentialer blomstra, frikopplade från vardagslivets krav på försörjning. För att sätta punkt för en sådan barndom krävs ett mycket stort mott av förträngning.

Är den infantila sexualiteten enbart ett uttryck för lustprincipen?
Enligt Freud rymmer den två olika sätt att binda sig till omvärlden: “identifikation” och “objektval”. Att vara objektet eller att äga objektet. (Freud själv förutsätter ofta att barnet vill vara sin far men äga sin mor.)
Objektvalet kommer ur kärleken till modern och associeras därför till självbevarelse, beroende och ekonomiskt nödtvång.
En speciell typ av objektval utgörs av narcissismen, som riktas mot en själv eller mot objekt som liknar en själv.
Freud talar inledningsvis om “narcissistiskt objektval” (i motsats till ett “sant” dito) men byter senare begrepp och börjar tala om “identifikation”.
Norman Brown menar att distinktionen hos Freud inte håller för en närmare granskning. Det finns i grunden bara ett slags kärlek, att “vara ett med världen”, och denna kärlek ligger till grund både för begäret att vara objektet och att äga objektet. Distinktionen faller samman redan hos Freud, när han kommer fram till att den mogna kärlekens mål är att återfinna det ursprungliga tillstånd där (anaklitisk) objektlibido och (narcissistisk) egenlibido är oskiljbara.
I själva verket är de två formerna alltid tätt sammanflätade. Enda sättet för oss att ge upp ett älskat objekt är genom en identifikation med det förlorade objektet.

Eros är en drift att förenas med världen, i enlighet med motsatsparet Eros–Thanatos hos den sene Freud. “Bortom lustprincipen” markerar början på den fas där Freud tenderar att tänka sig Eros som en strävan efter att förena sig med världen, snarare än att lägga beslag på den. Samtidigt står det klart att Eros/libido har en grundläggande narcisstistisk karaktär. Den söker en ärld att älska, så som den älskar sig själv. Ytterst siktas å en återvändo till den primära narcissismen, en självkänsla som omfattar hela världen.

Återförenandet mellan lust- och verklighetsprinciperna betecknades av Ferenczi som ett “erotiskt verklighetssinne”. I grunden skiljer sig inte detta synsätt från Spinozas gudsbegrepp: Gud är naturen i sin helhet. Spinoza förstod uttryckligen kärlek som ett begär att förenas med objektet. Spinozas skrifter kan faktiskt läsas som “en radikal psykoanalys”, enligt Brosn.
Spinozas monism (conatus) skiljer sig emellertid från Freuds konsekventa dualism (exempelvis i föreställningen om Eros och Thanatos som de två motsatta drifterna).
Gemensamt för Spinoza och Freud är att båda vägrar accepterar föreställningen om att människor skulle ha en helt fri vilja.
Vad däremot Spinoza inte kan inse, är att hans begär efter en kropp som förmår att affekteras på ett maximalt antal sätt, är ett begär att återvända till barnets primära narcissism – en tillvaro utan dualismer.

Ur ett psykoanalytiskt perspektiv är Platons Eros oskiljbart från aggressionen, medan kristendomens Agape är oskiljbart från masochismen. Eros vill stilla en brist i självet genom att äga objektet. Agape erkänner inget objekt som tillräckligt och vill i stället utsläcka självet.
När Freud inser att kärleken i gurnden har narcissistisk karaktär, lägger han grunden för att försök att överbrygga motpolerna, att utveckla en kärlek som inte bygger på dominans eller självuppoffring.

Det finns en fotnot i “Vi vantrivs i kulturen” – som dock är utlämnad i engelska utgåvan – där Freud vidkänner att narcissismen förblir en gåta. Han skriver där att man kan tänka sig olika proportioner av narcissism och objektkärlek. Brown vill ifrågasätta Freuds ställningstagande för en “sann” (possessiv) objektrelation; det är inte helt tydligt om detta omvänt ska läsas som att han vill uppvärdera narcissismen.

Dualismerna härrör inte ytterst från subjekt/objekt-förhållandet, utan från konflikter inom subjektet självt, enligt ett psykoanalytiskt synsätt. Freuds egna tendenser att falla in i en dualistisk metafysik kommer att skärskådas i boken, utlovar Brown.

5. Art and eros
(Ovanligt lite av intresse i detta kapitel.)

Drivs människan ytterst av lustprincipen eller realitetsprincipen? Frågan är inte bara av praktisk art. Den handlar inte bara om de respektive krafternas styrkeförhållande, utan den är ytterst en fråga om eskatologi: var ska människan finna sin frälsning?

Freuds egna skrifter oscillerar mellan två motsatta svar.
Å ena sidan säger Freud: väx upp, släpp dina infantila drömmar om njutning, erkänn verkligheten så som den är.
Å andra sidan säger han: förändra denna verklighet på så vis att flker källor till njutning kan öppnas.
Ibland, slutligen, skisserar Freud någon form av ompromiss mellan de två alternativen,

Joshua Clovers artikel “Financial pop” är ett stilsäkert porträtt av Pengarna. Utgångspunkten är att Pengarna kan begripas som en aktör, vars agerande sker utifrån vissa affekter eller en viss atmosfär.
Dessa reflekteras i finansiella derivat såsom VIX, ett index som följer volatiliteten i aktieindexet S&P 500. Derivatet låter investerare spekulera i hur häftiga kursrörelser som kommer att inträffa på aktiemarknaden och är därför känt som the fear index. Ett annat index att följa är avkastningskurvan för statsobligationer som i våras visualiserades av The New York Times.
Bilden visar tydligt hur låga förväntningar på förränta sig som Pengarna har hyst sedan 2009. Både de korta och långa räntorna är lägre än vad de varit i större delen av historien. Joshua Clover:

How then is money feeling about the future? Strangely passionless, bereft. “The economy as wet drapery,” a friend remarked. You might say money is depressed and has been for a while, its chart a treatise of flattened affect—like someone stumbling through the weeks and years barely alive—sustaining itself only in the most minimal sense.
/…/
In short, money does not think we are heading toward inflation. Nor does it think we are heading toward growth. It thinks: Oh Jesus, how am I going to get through the day? What’s on TV? Money is not leaping off the couch and heading for work.

Trots alla stimulansförsök föredrar Pengarna att sitta kvar i soffan och “håglöst sleva jordnötssmör ur burken”, skriver Joshua Clover.

Pengarna vill inget annat än att gå någonstans för att uppfylla sin enda önskan: att bli fler Pengar. Men det är ont om ställen att ta vägen. Och av räntenivåerna att döma förväntar sig Pengarna inte direkt att nya ställen kommer att dyka upp runt nästa knut.

If money has been sad for seven years now—like, world-historically sad—this suggests it wasn’t a financial crisis in the first place. Or it was, but one that rested on something more enduring: a general lack of places for money to go and get happy.

I en annan text påpekar Joshua Clover att de räddningsprogram som sjösattes i USA efter finanskrisen 2008 (TARP, TALF) och som gick ut på att stödköpa “toxic assets” bara kan tolkas på ett sätt: “the price signal is dead”.

Svartmetallen har varit en del av mitt liv i fem år, närmare bestämt under den mörka halvan av respektive år. Konsertmediet har haft noll del i detta. Jag har förvisso gått på spelningar med band som spelat doom och noise med influenser från svartmetall. Men jag har inte varit på en svartmetallspelning. Inte förrän i onsdags, då jag trädde ned i en källare i Friedrichshain.

En sak slog mig som anmärkningsvärd. Av alla närvarande män, på scen såväl som i publik, tycktes jag själv ha längst hår. Och då är jag knappast långhårig. Jag har en lugg och detsamma gällde för ett flertal i lokalen, män såväl som kvinnor. Lugg är inte vad man normalt förknippar med svartmetall.

Svartmetallen år 2012 stämmer sällan överens med gängse idéer om typisk svartmetall. Spännvidden är enorm och kan ge plats för såväl satanism som corpsepaint, men närvaron av dessa element hör ändå till undantagen. Svartmetall kan lika ofta utövas av korthåriga män i glasögon som jobbar med media i Berlin (för att nu inte använda det uttjatade h-ordet). Till saken hör den ständiga frågan om vad som är äkta svartmetall, men det är längre sedan svaret kunde representeras av en idealtyp, varken för ljud eller utseende.

Musikjournalisten Tony Ernst tar tag i frågan på sin nya sajt Svarta Tankar. En lång essä handlar om nazismen hos det franska bandet Peste Noir. Där skriver Tony Ernst bland annat:

Den utom tvivel viktigaste konstanten för black metal är just den negativa attityden mot mänskligt liv. Det är själva förutsättningen: oviljan, agget, hatet. Det går inte att göra black metal med öppet sinne mot omvärlden. På så vis är black metal den mest politiska musik jag känner. Det är musik som redan i sin programförklaring tvingar till ställning.

Allt annat är sekundärt. Fundamentet vilar på en enda svart balk: den destruktiva avskyn. Först därefter tillkommer instrumentering – trummornas blastbeat, gitarrväggens mangel, sångarens skri – och övriga värderingar (satanism, corpse paint, längtan efter svunna tider). Men allt detta är förhandlingsbart: Varg Vikernes kan göra 25 minuter långa ambient-stycken med enbart synthesizer som bärande instrument utan att släppa black metal-andan för en sekund.

Det enda som inte går att tumma på är svärtan.

Svärtan? Att sätta ord på kan kännas meningslöst, men för att återvända till konsertsituationen finns det en aspekt. Svartmetall tillåter inget “röj”.

Som rit betraktad, är svartmetallen lika anti-individuell som den är anti-kollektiv. Rockmusikens alla gester, vilket överlag handlar om att hävda individen, blir därför något att vända sig bort från. Kanske kan svartmetallens röjförbud rentav liknas vid religiösa bildförbud.

Inlevelsen i svartmetall får alltså inte kanaliseras i rytmiska kroppsrörelser. Samtidigt går dessa rörelser inte helt att skilja från spelandet på rockmusikens instrument: gitarr, bas, trumset. Svartmetallmusikern som ställer sig på en sven måste hantera en omöjlig ekvation.

Nu handlade det om tre korthåriga män i jeans, vars yttre inte var särskilt svärtat. Svartmetallen de spelade var ganska konventionell i bemärkelsen snabb och rå, tenderande till en ljudmatta med något enstaka inslag av folkton. Sporadiska vokalinsatser. Ett plus för att de hade två gitarrer men ingen bas – svartmetall av detta slag klarar sig ofta bättre utan bas. Alla som undviker det slentrianmässiga kombinerandet av elgitarr och elbas förtjänar att uppmuntras för detta.

Samtidigt var det omöjligt att helt släppa tanken på håret, eller på bandmedlemmarnas utseende i allmänhet. Några gånger när musikens intensitet stegrades extra, kunde gitarristerna inte avhålla sig från att gunga i takt. Gungandet affekterar publiken, vars första impuls blir att också börja gunga – fast så väcks den hastiga motaffekten: svartmetallen får inte urarta i röj!

Om bandets medlemmar hade haft långt hår och skinnbyxor, kanske rentav corpsepaint, misstänker jag att affekttröskeln hade varit högre. Alltså att de hade kunnat gunga lite takt till musiken utan att vi skulle uppfatta det som röj. Band som håller sig till en sådan outfit kan nog också få andra möjligheter att tänja vissa gränser i musiken utan att det blir fel.

Tänk bara Darkthrone, som lyckats med konststycket att integrera en koklocka utan att det blir löjligt. Faktum är att koklockan bildar en av de absoluta höjdpunkterna i nittiotalets norska svartmetall. Sedan dess har Darkthrone gått vidare via heavy metal till crustpunk, utan att för den skull frångå svartmetallen. Strikt musikaliskt har de lyckas komma undan med en förbluffande nivå av “röj”. Men så har de också vägrat att ge konserter.

Robert Kurz är död. Han avled i onsdags på ett sjukhus i Nürnberg i sviterna efter en misslyckad njuroperation, vid en ålder av 69 år. Därmed tystnar en av vår tids vassaste och viktigaste samhällskritiker, även om hans sista bok – Geld ohne Wert – redan hade hunnit gå i tryck.

Under sin livstid blev Robert Kurz nästan bara läst inom de tyska och portugisiska språkrummen. Det skulle inte förvåna om de närmaste åren bjuder på engelska översättningar i bokform. Det skulle behövas, för Robert Kurz kritiska ur- och skarpsinne befinner sig på en helt annan plats än den gängse radikalvänsterns marknadsplats för “teori” med alla dess zizekar, negris, badiouer och allt vad de heter.

Robert Kurz hade aldrig sin plats inom akademin och har aldrig omfamnats av konstvärlden. Han var verksam som frilansande skribent, ekonomijournalist om man så vill, hela sitt liv baserad i Nürnberg. Dödsrunorna som nu dyker upp i tyska tidningar och bloggar benämner honom omväxlande som filosof, ekonom eller marxist. Ingen av etiketterna stämmer särskilt väl (och den sistnämnda är direkt felaktig). Robert Kurz var helt enkelt en samhällskritiker, för vilken kritiken var rastlös, pessimistisk och affekterad.

Förra året ville tidskriften Subaltern publicera en text av Robert Kurz i svensk översättning. De bad mig skriva en artikel som introduktion, vilken fick titeln “Robert Kurz och modernitetens kollaps”. När jag nu läser den, känns den ganska spretig och ofärdig, som ett synopsis. Men jag tror ändå att jag lyckas sätta fingret på en del motiv som brukar hamna i skymundan i de företrädesvis tyskspråkiga diskussionerna om Robert Kurz idéer, där läsningen av Marx och tanken på ett sammanbrott ofta överskuggar allt.

Nu lägger jag ut de aktuella sidorna ur Subaltern 4/2011 som pdf, via torrent. (Fortsätt gärna seeda, för jag kommer själv snart att vara offline ett tag. Och sprid gärna pdf:en på andra vis.)

Jag har även gjort en tafflig engelsk översättning av min artikel, efter att ha brottats ett tag med hur man kan kan finna ett engelskt ord för Wertabspaltung (värdeavspaltning), för att sedan köra på det kanske inte helt perfekta “value-secession”. Hur som helst, den brittiska bloggen Principia Dialectica ville publicera artikeln, så nu ligger den uppe där: “Robert Kurz and the collapse of modernity – an introduction“.

I dag skriver jag på Expressens kultursida. Det är en recension av två böcker: Vad är pengar? av Andreas Cervenka samt Papperspengarnas kollaps av Detlev Schlichter.
Jag tänkte i kommande inlägg gå in närmare på de varianter av borgerlig kristeori som företräds av författarna (den senare företräder en skolbildning som jag rentav vill beteckna som ultraborgerlig).

Recensionen tar avstamp i den slagkraftiga liknelse mellan kredit och knark som Andreas Cervenka gärna opererar med.

Ordet injektion används ofta för att beskriva de stimulanspaket som blivit vardagsmat efter 2008. Varje gång som finanssystemet känner sig skakigt krävs en allt större dos för att generera en kick. /…/
Marknaden är alltså sönderknarkad. “Bara sedan 1999 har vi upplevt tre större hausseperioder; dotcomfesten (1999-2000), kredityran (2003-2007) och stimulanspartyt (2009-2010). Det går att argumentera för att vi befunnit oss i något slags sinnesförändrat tillstånd under nio av de senaste tolv åren”, skriver Cervenka.

En hård diagnos, som även är intressant att vända på: endast under tre av dessa tolv år var vi – vad man än menar med “vi” – vid våra sinnens fulla bruk. Dessa tre år var alltså 2001, 2002 och 2008. Möjligtvis skulle då eurokrisen kunna leda till att vi åter nyktrar till, fast det är tveksamt.

Vi lever i ett permanent undantagstillstånd, skriver Anderas Cervenka i en formulering som för tankarna till Giorgio Agamben. Undantagstillståndet kännetecknas av negativ realränta (ränta minus inflation). Och de extremlåga räntorna beskriver Cervenka i linje med knarkmetaforen som “ett förföriskt gift”. Citerar vidare ur min recension:

Pengarna på ett vanligt bankkonto krymper i stället för att växa. Världens största låntagare, USA, får betalt för att låna. Pensionskapitalet hetsas att ta större risker på aktiemarknaden genom att räntepapper knappt ger någon utdelning. Allt detta är ett resultat av stimulanspaketens penningtsunami, som nu är i full färd att blåsa upp ännu större finansbubblor än de som senast sprack.
Andreas Cervenka återkommer till hur de extremlåga räntorna drabbar framtida pensionärer. Som läsare stärks jag i mina tvivel på att alls få se skymten av en pensionsutbetalning och antecknar snabbt de återstående alternativen: 1) bli stormrik och bunkra guld; 2) lev snabbt och dö ung; 3) sätt en redig barnaskara till världen, i förhoppning om att de kommer att sörja för din ålderdom.

Tyvärr avhåller sig Vad är pengar? från att alls beröra krisens affektiva konsekvenser. Den undviker mestadels även det politiska, liksom den del av ekonomi som vi kan kalla produktionen. Andreas Cervenka bjuder på en analys som stannar i cirkulationssfären. Om man bara håller det i minnet är det utmärkt läsning. (Jag föreslår läsaren att hoppa över kapitel två, som dundrar på med indignation över bankbonusar och direktörslöner på ett sätt som knappast bidrar till kritik av penningsystemet som boken i övrigt skisserar.)

Som många andra pekar han ut den 15 augusti 1971 som något av ett syndafall. Att förstå vår tids kris som en fortsättning på 1970-talets kris är klargörande, särskilt om man vidgar perspektivet bortom det strikt finansiella (så att man exempelvis kan förstå s.k. postmodernism som ett krisfenomen).
Fast då gäller det att förstå varför världens penningsystem släppte sin koppling till guldet. Inom den högerborgerliga och ultraborgerliga kristeorin, som håller sig till cirkulationssfären och vill undvika att befläcka produktionssfären, tenderar detta att framställas som ett politiskt misstag, alternativt som en konspiration. Fast vad var alternativet? Vore det möjligt att i dag återgå till guldmyntfot? Till vilket pris? Sådana frågor förtjänar att diskuteras seriöst. Dit återkommer vi.

Nå, detta var alltså bara några sidonoteringar till dagens artikel i Expressen – läs den och fortsätt att hålla kommentarsfältet kokande med tankar!

För fem månader sedan postades ett inlägg här i krisserien som tydligen föll bort eftersom bloggen i samma veva flyttade från gammal till ny server. Inlägget bestod (likt del 24) mest av ett citat som Malte lämnat i ett tidigare kommentarsfält. Det förtjänar att finnas kvar i arkivet så här kommer det på nytt.

# # #

Malte skrev en kommentar på förra inlägget. Eftersom kommentaren på utomordentligt vis leder rakt tillbaka till krisbegriperiet kör vi en rewind och kryddar med några länkar. Så lyssna nu noga på vad Malte skrev:

Även den ekonomiska krisen är en andlig kris: en religion, som i stigande grad förlorar sin förklaringskraft, en utsprid förlust av ett “kall” till ekonomin (arbetets kall, samhällets kall osv). En växande del av befolkningen har, och jag skämtar inte här, helt enkelt slutat tro på ekonomin.

Vi måste prata om saker som andlighet, den liberala individen, tillvaron när vi pratar om den ekonomiska krisen.

Apropos, handlar inte kretsarna i Det stundande upproret om just sju saker i kris? (identitetskris, samhällskris, arbetets kris, metropolens [även globaliseringens?] kris, ekonomi-religionens kris, miljökrisen, civilisationens kris).

Och, mer grundläggande, men det kanske ska sättas i mer sammanhang, att alla dessa kriser producerar “kristider”. Och att kristider får oss alla att springa runt och reagera, mobilisera, som att vi desperat väntar på något eller desperat handlar på något (vilket är samma sak). På något sätt finns det alltså här även en sorts kris i tidskänsla (‘tidslighed’ på danska) eller kanske “tillvarons kris” eller “närvarons kris“.

Frågan, för mig, är hur det är möjligt att vara närvarande i just kristider. För nog är det bra att ignorera största delen av allt pratet om “krisen”, men det är ingen tvivel om att vi befinner oss i kristider.

För att komma tillbaka igen. Några av de saker jag skulle vilja prata om, i samband med kristider och närvaro, är saker av just ganska religiös karaktär (jämför definitionen ovanför), som t.ex. gemenskap, förpliktande, vad engelskan kallar “awe” (har inget bra skandinaviskt ord), ritual, helbrägdagörelse, sorg och extas, för att bara nämna några teman. Alla dessa saker kan, och i en viss mån också måste, förstås i en sammanhang av kopimi, kopiering. Eller för att säga något liknande på ett annat sätt: “affekt“.

/…/

Kopimi är ju även ett tecken på att den liberala individen är i kris. Det är inte bara upphovsrättens kris som pekar på det, att den slår spricker. Det är också händelser som de arabiska revolterna, Occupy och alla de här andra rörelser som har en uppenbar brist på “starka ledare” och i stor utsträckning förkastar identitetspolitiska krav.

Låt oss fortsätta härifrån i kommentarsfältet! Kanske skrivs det något som i sin tur kan repeteras som ytterligare ett inlägg i den här långa bloggserien.

# # #

Så avslutades inlägget som först postades den 11 januari 2012. De tretton kommentarerna verkar ha gått förlorade, men detta bör också ha varit enda gången som detta skett under de drygt fem år som Copyriot har huserat på egen domän.

Our current economic troubles are in large part the delayed consequences of the dot–com bubble and the ultimately unsuccessful efforts to contain the damage once it burst (as well as deeper structural problems).

Så avslutar det tredje kapitlet i Andrew Klimans bok The failure of capitalist production.

Påfallande sällan görs en sådan koppling mellan 2000 års IT-krasch och 2008 års finanskrasch. Andrew Kliman är dock ganska övertygande i sitt bruk av olika slags data som pekar på att vår tids skuldkris måste begripas som en fortsättning på 1970-talets kris, som aldrig blev “löst”.
Dags för ännu en konjunkturskiss, nu över IT-kraschen och dess efterspel i USA. Andrew Kliman skriver:

Stock prices peaked in March 2000, stagnated for several months, and began to fall starting in September. /…/
Industrial production, which had stopped growing in June, began to fall starting in October, at which time real GDP also stopped growing. /…/
The collapse of stock prices accelerated and continued until late 2002 or early 2003 /…/ while industrial production continued to decline until the start of 2002. Employment began to decline in March 2001, the month in which the recession was later “officially” determined to have begun. The decline continued through August 2003

Under dessa år såg Fed en överhängande risk för att USA skulle drabbas av en allvarlig deflation à la Japan. Därav deras val att köra en exceptionellt expansiv penningpolitik.
Styrräntan sänktes under 2001 från 6,5 till 1,75 procent. Den sänktes sedan ytterligare fram till sommaren 2003 då den nådde 1 procent och stannade där nere i ett år. Omräknat i reella termer innebar detta att styrräntan var negativ i 3,5 år (från början av 2002 till mitten av 2005). Bankerna kunde alltså låna pengar av Fed och lämna tillbaka ett lägre belopp, om man justerar för inflation.
De billiga krediterna blåste upp den jättelika bostadsbubbla som började spricka 2007 och som ledde till en krasch vars följdverkningar vi ännu inte kan överskåda.

Bubbelblåsandet har i hög grad blivit synonymt med namnet Alan Greenspan (som ledde Federal Reserve 1987–2006). Paul Krugman uttryckte saken på följande vis:

In retrospect, his history is one of replacing each bubble with another bubble. And eventually we ran out of bubbles.

Keynesianer som Krugman och Stiglitz vill ju få det till att allt hade gått bra om man bara hade följt deras recept i stället för Greenspans recept. Andrew Kliman är dock inte den som väljer sida i den diskussionen. Tvärtom menar han att Federal Reserve hade rätt i att identifiera ett allvarligt deflationshot efter IT-kraschen. En tajtare penningpolitik (eller en snabbare återgång till en tajt penningpolitik) hade mycket väl kunnat leda till att “den stora recessionen” hade brutit ut redan 2001, i stället för 2008.

På djupet består problemet, enligt Andrew Kliman, i att 1970-talets kris aldrig blev “löst”. Enda sättet att rädda kapitalismen, det vill säga återställa den profitkvot som har stagnerat sedan dess, är genom storskalig kapitalförstörelse. Det behöver inte betyda krig, men ingen kan förneka att krig funkar. Andra världskriget funkade ofattbart bra.
Det finns en del annat att säga om vad Andrew Kliman skriver i The failure of capitalist production. Återvänder dit i senare inlägg. Men detta med IT-kraschens följdverkningar är värt att fundera på även i affektiva termer. I vilken mån känner vi, eller har vi känt, att det som hände 2000-2001 har en betydelse för den värld vi lever i?

Föreliggande etyd inleddes av av Malte i kommentarsfältet, från vilket nu ska utföras en icke-identisk kopiering.

Teorierna på sammanbrott – åtminstone dess ultrakritiska version, men kanske även i vissa tragiska varianter – har en särskild förmåga att affektera. Närmare bestämt verkar de frammana någonting mano-depressivt.

Är det inte karakteristisk för just manin att associera till synes orelaterade fenomen till varuformen? Att se sammanhang – totaliteter – som inte andra ser?

Det går att tänka sig en mano-depressiv kristeori. Även om innehållet är oklart, går formen att förutse. Om denna kristeori uttrycker sig i text, kommer alltför mycket att skrivas, helt enkelt för att skrivandet blir ångestdämpande. Alternativt kan den bli till en kristeori med gester, kroppens kristeori.

Du börjar känna efter vad den totala krisen innebär för din tillvaro. Hur den totala krisen också är en tillvarons kris. Du börjar skrika vid varje lilla symtom på den växande mikrofascismen hos vänstern. Du tar varje lilla smärtsam knäck i sammanbrottet personligt. Du sörjer alla de institutioner som du någon gång hade förhoppningar till och kanske fortfarande har men som nu håller på att dö: politiken, polisen, arbetet, offentligheten, välfärdsstaten. Du får plötsliga spatt av ilska. Du odlar pessimism och optimism hos s.k. opolitiska vänner för att få möjligheten att snabbprata i osammanhängande meningar. För affekterna innebär sina egna kristeorier.

Tack än en gång till Malte, som inte har skrivit det här inlägget men har skrivit nästan alla orden i nästan samma följd. Han avslutar med följande slutsats:

Kristeoretiserande utan sentimentalitet (kristeori med kritisk distans, ironisk distans, pragmatisk distans, teknokratisk distans)a måste fan spottas i ansiktet.