...men de som bläddrar ner finner även lite musik och blandade länkar.

Piratsamtal på bokmässan

Jag kom just hem från Bokmässan. För mig var det var sex år sen sist men nästan allt var sig likt in i minsta detalj. Nu medverkade jag bland annat i programpunkten "Piratrörelsen som förändrade internet" – lite som ett uppvärmningssamtal inför SVT-serien The Pirate Bay som har premiär om en dryg månad. Om innehållet vet man ännu föga, men bland de fiktionaliserade rollfigurerna finns både Rasmus Fleischer (jag) och Monique Wadstedt (som företrädde filmindustrin i rättegången mot The Pirate Bay). Nu satt vi båda i samma panel, tillsammans med Andreas Ekström. Jag uppskattade samtalet, som inte var särskilt polemiskt, snarare resonerande kring hur historien om 00-talet kan skrivas och på vilka sätt som konfliktlinjerna har förändrats sedan dess.

BÖCKER

Den kluvna bokmarknaden

Inför Bokmässan bad GP Kultur mig skriva en bokmarknadsspaning. Så jag gjorde några ytliga efterforskningar i distributionsledet och hittade genast paradoxala fenomen som ropade på en förklaring. Det vill säga samma metod när jag en gång i tiden började nysta i det nya fenomenet "robotböcker", vilket resulterade i en serie inlägg på Copyriot som i sin tur lade grunden till dubbelboken Boken & Biblioteket, utgiven för elva år sedan.

Nu gick jag helt enkelt igenom topp-50-listorna på tre plattformar: nätbokhandeln Adlibris samt de konkurrerande ljudbokstjänsterna Storytel och Bookbeat. Bland pappersböckerna som säljer bra på Adlibris finns en stor andel facklitteratur som antingen handlar om hem eller hälsa. Alltså dels kokböcker och böcker om handarbete. Men framför allt en mängd böcker om neuropsykiatriska diagnoser, högkänslighet, magont och stress. Facklitteratur för privatsfären, det lilla livet.

Detta kan någonstans kontrasteras mot de deckare som dominerar på ljudbokstjänsterna. Utan att själv vara beläst inom genren, vågar jag påstå att deckare nästan alltid bearbetar känslor av ett samhälle i kris – alltså motsatsen till det lilla livet. Stort i ljudboksbranschen är också romance/feelgood, ofta i form av historiska romanserier som tar upp kärleks- och släktrelationer men också klassklyftor. Som hos Aud Midtsund, en norsk författare som just nu är den allra mest framgångsrika på Storytel med över femtio(!) romaner nyligen utgivna i svensk översättning. Ändå har hon fått noll uppmärksamhet i offentligheten: inga recensioner, inga medieframträdanden, ingen reklam, ingenting viralt. Min artikel var första gången hennes namn nämndes i svensk press.

Frågan som då skriker efter svar är varför förlaget Lind & Co investerat en massa pengar i att översätta och ge ut dessa böcker, men till synes inte lagt ett öre på marknadsföring. Svaret ligger uppenbarligen i att Lind & Co, i likhet med Norstedts, numera ägs av Storytel. Det kan lita på att plattformen ser till att ge romanserien den exponering som krävs.

Hela 20 böcker från Lind & Co hittade jag på Storytels topp-50, där två tredjedelar av titlarna kommer från den egna koncernen. Omvänt står Bonnierförlagen för två tredjedelar av topplistan hos Bonnier-ägda Bookbeat. Trots att båda tjänster i stort sett har samma utbud. Kort sagt tyder detta på att ljudbokskonsumenter inte först bildar sig en självständig uppfattning av vad de vill läsa, för att sedan leta upp den i sin app. Tvärtom är det i hög grad appens rekommendationer som styr vad som blir populärt. Annorlunda uttryckt: plattformarna är inte platta.

Med detta följer också en annan och mer anonym roll för författaren. Jobbet är inte att agera kändis, utan att sitta inne på kammaren och producera text.
Vilket är raka motsatsen till hur det ser ut för den krympande marknaden för fackböcker. /…/
Så kluven är dagens bokmarknad. Skiljelinjen handlar inte bara om att lyssna eller läsa, utan om olika offentligheter och i förlängningen två olika författarroller: en introvert och en extrovert.

Läs hela artikeln på GP Kultur. Läs även Jespers kommentar, med dess tänkvärda avslutning:

jag kommer inte undan känslan av att det känns mer relevant att fråga hur vårt läsande mår? Eller vårt lyssnande. Än om bokens.

Fackbokskris?

På den kluvna bokmarknaden går det allra sämst för facklitteraturen. Bland annat för att den oftast inte funkar som ljudbok. Bokförsäljningsstatistiken visar på en kraftigt nedåtgående tendens. Och då ska vi tänka på att "fackböcker" är en kategori som även innefattar kokböcker och de ovan nämnda böckerna om att hantera mental ohälsa; utan dem är det möjligt att kurvan hade pekat ännu brantare nedåt.

Ännu finns ingen etablerad förklaring till fackbokskrisen. Jag är inte helt övertygad av den som ges av förläggaren Pelle Andersson:

I tider av oro och rädsla drar vi oss inåt, skyggar för världen och försöker liksom ”härda ut”. Vi väljer att fly in i spänningslitteratur, romance och gulliga historier om små byar på landsbygden.
Men inte bara. Vi väljer att ta hand om oss själva, utveckla vår hjärna, vår trädgård, vår matlagningskonst och våra sexliv. Handböcker, guider till ett bättre liv, en bättre kropp och att göra den första miljonen går fortsatt relativt bra i den svenska bokhandeln, tillsammans med biografier och true crime.

Även om det är en slående bild som tecknas, så är det lite för lätt att hänvisa till "tider av oro". Som historiker vill jag då gärna se en redovisad tidslinje där "tider av oro" kan skiljas från "rofyllda tider". Sen kan vi undersöka hur väl dessa växlingar sammanfaller med trender på bokmarknaden.

I sammanhanget saknar jag försöken att pröva en helt annan hypotes, eller delförklaring, nämligen att svenskarna i allt högre grad köper sin facklitteratur på engelska. För att man hör om boken redan innan den översatts, för att man intresserar sig för ämnen alltför smala för att boken alls ska översättas, för att man föredrar originalet eller kanske för att man förstår engelska bättre än svenska.

Kolla bara hur det ser ut på Pocketshop eller på flygplatserna. Försäljningsstatistiken från den svenska bokbranschen bekräftar en hög och ökande andel utländsk litteratur bland de tryckta böcker som säljs i nätbokhandeln, men ger annars inte så detaljerade besked.

(För egen del uppskattar jag att av de fackböcker jag betalar pengar för är en tredjedel på svenska, en tredjedel på engelska och en tredjedel på tyska. Däremot är det ytterst sällan jag köper eller läser skönlitteratur på andra språk än svenska.)

Bok om bildliga bokbål

För GP:s räkning har jag också recenserat en ny bok om yttrandefrihet: Där man bränner böcker. skriven av Ida Ölmedal som är nytillträdd kulturchef på SvD. En på många sätt matnyttig och nyanserad krönika över olika delar av av de senaste tio årens kulturkrig. Men kopplingen till bokbål är bitvis rätt svag; den utlovade undersökningen hade vunnit på en större bredd av exempel. Exempelvis den fullt rimliga "utrensning" som svenska bibliotek och nätbokhandlar gjorde 2019. Då gällde det en bok som uppmanade föräldrar att "bota" autistiska barn genom att tvinga i dem giftet klordioxid.

Kanske är det bara en "åsikt" att sådan barnmisshandel gör gott. Eller att pluggskivling är en utmärkt matsvamp, som det står i föråldrade svampböcker. Då har man gjort det lika lätt för sig som Dawit Isaak-biblioteket gör i sitt efterord till Ölmedals bok. (Udda nog har efterordet inte undertecknats av en person utan av en institution.) Och till skillnad från hur Ölmedal oftare är ambivalent än tvärsäker, är efterordet mer slagordsmässigt. Dawit Isaak-biblioteket skriver, i all välmening:

Vi tar inte ställning vare sig för eller emot innehållet i böckerna. Det är upp till biblioteksanvändarna själva att tycka och tänka om böckerna och deras innehåll.
När biblioteken i en kommun väljer bort en bok på grund av dess värdegrund är det /.../ ett sätt att hindra andra från att läsa och bilda sig en egen uppfattning.

Ordet "värdegrund" är lurigt i sammanhanget. Säkerligen finns det någonstans en "värdegrund" som motiverar uppfattningen att autism bör "botas", eller att boten består i klordioxid. Ska ett folkbibliotek därför inte dra någon gräns mot kvacksalveri, ens när liv sätts på spel? Kan man verkligen förvänta sig att varje individ ska "bilda sig en egen uppfattning" om varje medicinsk diagnos och om varje svamp i skogen? Bör inte tvärtom vi kunna förvänta oss att biblioteket är en källa till pålitlig kunskap om exempelvis autism?

Något givet facit för bibliotekens agerande finns inte och kanske aldrig kan finnas. Jämte frågorna om hets, blasfemi och förtal så förtjänar även kvacksalveri att tas upp i dessa sammanhang – även om det inte längre är ett tryckfrihetsbrott.

Var laddar jag upp en slutsåld bok?

Ovan nämndes min gamla dubbelbok Boken & Biblioteket som utgavs 2011 och sedan länge är slutsåld, plus att förlaget är nedlagt. Men den fortsätter ändå att säljas på antikvariaten, till högre pris än när den var ny. Värdestegringen är nog mer formgivarens förtjänst än min, men ändå.

Nog borde Boken & Biblioteket göras fritt tillgänglig i digital form? Jag har den ju här på hårddisken i form av två pdf-filer. Bara att ladda upp... vart? Det är inte helt självklart. Visst vore det möjligt att lägga filerna på copyriot.se och låta dem indexeras av sökmotorer. Men det idealiska vore väl ändå ett mer permanent depositorium, där den får sällskap av andra böcker och där den kan ligga kvar oavsett min förmåga att förnya domännamn. Allra helst skulle man ju vilja att den indexerades i bibliotekskatalogen Libris så att den som söker där kan få hem den med ett klick.

Andra böcker har jag laddat upp på Diva, som är Sveriges akademiska depositorium. Men fortsett från att Boken & Biblioteket är en icke-akademisk essä, så skrevs den innan jag kom till Stockholms universitet, vilket betyder att jag inte kan gå den vägen. Borde jag i stället lägga den på Archive.org? Kanske det. Eller så vore det snyggt att bara ladda upp den på skuggbiblioteken. Hur jag än gör så lär inte de officiella bibliotekskatalogerna att ta in någon gratisversion i sina kataloger.

Žižek och Butler

Utifrån allt som ovan sagts om fackbokskrisen, borde väl inget förlag som vill överleva satsa på att ge ut politisk litteratur av teoretiker som är ökända för att skriva svårt. Likväl gav Bokmässan exempel på motsatsen.

Mitt i hela infernot frontade förlaget Fri Tanke med nyöversatta böcker av Slavoj Žižek och Judith Butler. Inte nog med det: jag fick höra att just dessa böcker sålde som smör. Glädjande!

Jag hör inte till dem som plöjt några större mängder av endera tänkare. Har heller inte hunnit läsa de titlar som just kommit på svenska. Men jag är rätt övertygad om att de är mycket angelägna och därtill relativt lättlästa, jämfört med tidigare verk av såväl Žižek som Butler – båda kända för att brottas med kontinentalfilosofins och psykoanalysens giganter, vilket resulterat i texter som kräver rätt mycket av läsaren. Men båda förmår också att skriva i ett annat register.

Personligen känner jag att Slavoj Žižek – nyligen porträtterad i The New Statesman – har skinit upp på senare år med sina kortare, kommentarer om dagsaktuella händelser. En del av dessa har syndikerats till tidningar som Flamman och The Guardian, andra har han publicerat på sin Substack. På ett sätt påminner han lite om den sene Immanuel Wallerstein, som också gick över till att publicera nyhetsbrev snarare än böcker. Även om jag politiskt håller Žižek betydligt högre. Han höjer blicken, belyser konfliktlinjer, pekar ut de falska motsättningar som följer en underliggande enhet. På så vis demonstrerar han poängen i att tänka dialektiskt. Men bringar framför allt klarhet i ämnen som fascism, islamism och Ryssland/Ukraina. En oumbärlig motvikt till den "antiimperialism" som reflexmässigt tar ställning för allt som "Väst" är emot. Tänk om hela Žižeks tidigare teoriproduktion bara ska läsas som ett slags Grundrisse, ett väldigt ambitiöst förarbete till de rakare linjetexter som han nu levererar? Den typ av texter som nu har översatts i samlingsvolymen För sent att vakna.

Judith Butler är mest känd för Genustrubbel (1990). Har själv inte läst den, men vet att många bränt sig på dess inte helt lätta språk. Däremot läste jag en del av hennes andra texter, om judiskhet och rättvisa, inför att jag i våras skrev i Aftonbladet om sionism, avkolonisering, minneskultur och hoppet om fred. Då skrev jag:

När jag nu sätter mig för att läsa Butlers texter, slår de mot mig som en fläkt av frisk luft. Inget syrefattigt nollsummespel, inga folkrättsliga formler, inga spekulationer i ond tro om vad andra menar, ingen glorifiering av våld.

En liknande klarhet tycks även genomsyra Vem är rädd för genus? Läs även Anna-Maria Sörbergs intervju med Judith Butler i Ottar.

MUSIK

I första upplagan av detta nyhetsbrev skrev jag lite om "Stockholms egensinnigaste band": Urban Dentist. Roligt nog citerar de nu mina ord inför deras spelning på Reimersholme hotell denna onsdag (2 okt). Jag kommer att vara där.

Sensommarmixen

För fjärde året i rad kändes det liksom nödvändigt att, i september, fånga glappet mellan sommar och höst genom att spela in blandad musik på mixat manér. Gradvis insaktande under 75 minuter. Finns på Soundcloud eller (nedladdningsbart) på Hearthis.

Att springa i 168 BPM

Tills nyligen har jag alltid haft prat i lurarna, aldrig musik, när jag springer i skogen. Detta eftersom jag har för vana att synkronisera stegen med mina andetag. I terrängen blir det oftast 4–3 (andas ut på fyra steg, andas in på tre steg), på raksträckor 5–3, i uppförsbackar 3–3. Att blanda in musik i detta kan bli... svårt.

Men nu har jag fått för mig att jag ändå borde tänka på mina knän och det gör man genom att ta kortare steg och för att göra det behöver jag öka stegfrekvensen. Fast långsamt, gradvis. Detta kräver i sin tur musik som håller samma takt. Just nu har jag kommit fram till att 168 BPM representerar en lagom ökning mot hur jag tidigare har sprungit. Det vill säga: jungle/dnb. Men när jag sökte efter befintliga mixar som stannar i exakt detta tempo hittade jag bara riktigt generisk tråk-dnb: outhärdlig tråkmusik. Alltså återstod bara för mig att improvisera en egen mix med icketråkig löpningsmusik i 168 BPM.

Det funkar för att sätta ner fötterna i önskad takt, det vill säga förkorta stegen. Men jag lyckas inte avsynka mina andetag. Att andas i min sedvanliga sjutakt (4–3) mot musik i fyrtakt (4–4) är inte omöjligt, men kräver ändå lite tankeverksamhet, har jag märkt. Så för att ta kortare steg måste jag ta längre andetag (5–3). Undrar om jag är ensam om detta slags bryderier? Ska de skyllas på att jag en gång spelade i marschorkester?

BLANDADE LÄSTIPS

Daniel Berg fortsätter leverera indexkritik i Ordfront: "Fyra inflationer och en bedragning". Ett klassperspektiv på KPI. Citat:

Med andra ord kan matpriserna – en av dina största utgiftsposter – ha gått upp långt mer än »inflationen« om priset på lyxiga bilar, swimmingpooltillbehör samt timpenningen för pigsysslor samtidigt stått stilla.

Victor Pressfeldt har lagt fram sin doktorsavhandling i historia: "Imagining the neoliberal state. Assar Lindbeck and the genealogy of Swedish neoliberalism".

Jonathan Leman i Expo skriver om hur Kristdemokraterna blundar för högerns antisemitism och ger ordentligt med dokumentation.

Lyra Ekström Lindbäck om konstnärlig forskning i Respons. Jag instämmer i det epistemologiska argumentet om att låta konsten och den akademiska forskningen få ha var sitt kunskapsbegrepp; problemet med strömlinjeformning kan även gälla de skilda villkoren för olika konstarter. Annat i texten tycker jag slår mer snett; se tråd på Mastodon. Vill tillägga att en kritik av hur "konstnärlig forskning" har institutionaliserats inte innebär en nedvärdering av dem som sysslar med denna forskning/konst.

Rysslands krig mot knarket göder Rysslands krig mot Ukraina, genom att producera ett flöde av fångar som sedan kan erbjudas friheten att bli kanonmat. Detta skildrar Niko Vorobjov i ett reportage.

Reportaget i Financial Times om hur Israel kartlagt Hizbollah ger en svindlande inblick i den digital övervakningens potential:

Once a Hizbollah operative is identified, his daily patterns of movements are fed into a vast database of information, siphoned off from devices that could include his wife’s cell phone, his smart car’s odometer, or his location. These can be identified from sources as disparate as a drone flying overhead, from a hacked CCTV camera feed that he happens to pass by and even from his voice captured on the microphone of a modern TV’s remote control, according to several Israeli officials.
Any break from that routine becomes an alert for an intelligence officer to sift through, a technique that allowed Israel to identify the mid-level commanders of the anti-tank squads of two or three fighters that have harassed IDF troops from across the border.

Men den digitala övervakningens potential är inte oändlig. Karl Emil Nikka förklarar varför det knappast stämmer att våra mobiler spelar in alla ljud i syfte att rikta reklam – en myt som tycks vara vida spridd.

Wagenknecht är inte särskilt vänster

I (öst)tyska delstadsval har Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW) ryckt fram ordentligt på bekostnad av Die Linke. Svensk media beskriver vanligen BSW som "vänsterpopulistiskt" eller rentav "yttervänster". Oklart om det beror på att Wagenknecht en gång i tiden kallade sig kommunist eller på att det skulle vara "vänster" att vara Putinversteher. Faktum är att BSW:s politiska positioner i genomsnitt lägger sig i den politiska mitten. Rosa-Luxemburg-Stiftung har publicerat en artikel på engelska som reder ut en del:

Wagenknecht herself has stated that her new party undertaking is not “a left one”. Her positions on migration, climate, and equality for women and gender minorities are unquestionably conservative in a negative sense. But her economic positions, with their focus on small and medium-sized businesses, could also be described as conservative, or ordoliberal (Wagenknecht herself often refers to the works of the Ordoliberal school in Germany).
As Nachtwey writes, “She criticizes capitalism for the semi-feudal reign of big corporations, which prevent efficiency, innovation, and (real) competition. She is closer to Joseph Schumpeter than to Karl Marx”.

Fredric Jameson (1934–2024)

Postmodernismen är inte bara en stil, inte en ideologi, utan "senkapitalismens kulturella logik", vars genombrott kan dateras till krisåret 1973. Detta förklarade Fredric Jameson i sin klassiska artikel från 1984, utvecklad i bokform 1991. Mitt dokument med läsanteckningar från Postmodernism är daterat den 20 maj 2008 – på tröskeln till en ny krisepok. Vid denna tid arbetade Fredric Jameson på boken Valences of the dialectic (2009), vars sista mening skulle lyda:

Then, from time to time, like a diseased eyeball in which disturbing flashes of light are perceived or like those baroque sunbursts in which rays from another world suddenly break into this one, we are reminded that Utopia exists and that other systems, other spaces, are still possible.

Likt solljuset väller fram genom de tjocka molnen på en barockmålning. Liknelsen plockades genast upp av Mark Fisher och bildade sedan titel på hans en essä om rejvets politik, som jag tidigare spunnit vidare på. Numera är Baroque Sunbursts även namnet på ett brittisk skivbolag. Bara som ett litet exempel på hur Fredric Jamesons tankefigurer har letat sig åt olika håll.

Svenska dödsrunor har författats av bland andra Johannes Björk, Hjalmar Falk och Rasmus Landström. Sen har vi ännu en gång Slavoj Žižek, vars fina minnesord bland annat framhåller Jamesons "eurocentrism". Tvärtemot många former av postkolonialt tänkande, avfärdande Jameson alla tankar på att kan tänkas "alternativa" vägar till modernitet, bortom den "västliga liberal-kapitalistiska moderniteter". Sådana fantasier uttrycker i själva verket en fantasi om att kapitalismen kan befrias från sina egna grundläggande antagonismer, konstaterar Žižek. För modernitet är i slutändan bara ett kodord för kapitalism.

FRAMÖVER

Inte mycket att säga. Lunchföreläser i Södertälje den 10 oktober. Skriver på en massa olika saker.

Inbillar mig att jag framöver ska lyckas få ut månadsbrevet i början av månaden snarare än slutet. För eftersom detta inte hann ut innan midnatt den 30 september, fick det i stället stå oktober i rubriken. Ursäkta denna fuling.