Det kanske får bli så att månadsbrevet skickas på månadens sista dag. Jag vet inte hur det skulle kunna vara annorlunda.

Just nu har jag fullt upp med att skriva en essä om ämnet fyrtakt, som det tidigare ordats lite om här. En underbar anledning att dyka ner i otaliga kaninhål som visar sig hänga samman: antika versmått, förbränningsmotorers varvtal, Nietzsche kontra Wagner, modernismen i danskonsten, folkvisornas betydelse för skapandet av en rysk nationell identitet, hur begreppet "rytm" laddas med ny mening under den andra industriella revolutionen, Bela Bartóks brev, Amiri Barakas kritik av den vita jazzkritiken… 

Bland annat därför kommer detta månadsbrev att bli lite kortare, vilket nog ingen alls kommer att sörja.

Postkapitalistiska centralbankspengar

Pengar som du inte kan samla på hög, utan måste spendera inom sex månader. Som inte får användas för skadliga varor som cigaretter eller bensin. Och som dessutom delas ut och övervakas av staten.Nej, det rör sig inte om förslag från en utopisk kommunist – utan om Thailands nya digitala valuta.

Jag skrev i Flamman om hur militärdiktaturen Thailand vill stimulera ekonomin genom att betala ut ett rejält engångsbelopp till var och en av medborgarna. Alltså en typ av "helikopterpengar" som uppenbarligen fördelas mer jämlikt än när staten i stället pumpar in gratispengar i bankerna, vilket sedan 2008 normaliserats i stora delar av världen.

Thailands "digitala baht" är bara ett exempel på hur det just nu experimenteras med digitala centralbanksvalutor. Medan Riksbankens tilltänkta "e-krona" tycks ha fastnat på skissbordet, händer desto mer i de utomvästliga stormakterna: medan Kina är i full gång att rulla ut sin "digitala renminbi" och Indiens bedriver pilotprojekt för "digitala rupier", förbereder Ryssland nästa års lansering av "digitala rubel".

Meduza skrev nyligen om de ryska planerna, som påminner om det thailändska exemplet, bortsett från att det inte är tal om att skänka ut gratispengar. Staten kommer alltså ha möjlighet att inskränka hur en viss summa pengar kan användas, eller vad en viss aktör får köpa. Möjligheten till en "digital motbok" finns därmed inbyggd. Likaså kontrollåtgärder mot korruption: när staten upphandlar exempelvis byggtjänster av en underleverantör kan det garanteras att pengarna bara går till löner och byggmaterial.

Det går också att tänka sig hur digitala centralbankspengar kan användas för att begränsa konsumtionen av miljöfarliga produkter, som flygresor eller bensin, så att ransonen blir lika för varje individ. Klart mer jämlikt än att använda prismekanismen genom att exempelvis pålägga en straffskatt som ändå inte hindrar de rika från att lyxkonsumera. Men lika uppenbart är att det öppnas helt nya möjligheter till kontroll och diskriminering. Personer som staten har flaggats som säkerhetshot kan tänkas få en begränsning på sitt konto, så att pengarna bara kan användas i hemkommunen – en form av geofencing, nästan som en fotboja.

Det är talande att den närmaste motsvarighet vi konkret ser i Västeuropa tycks vara Tysklands behandling av asylsökande. Sedan nyligen betalas dagersättningen ut till en särskild typ av betalkort, som inte medger att pengar förs över till utlandet och med begränsningar för hur mycket kontanter som kan tas ut. Kortet kan bara användas för inköp i vissa typer av butiker och man har även byggt möjligheten att begränsa det till ett visst geografiskt område.

Digitala centralbankspengar (CBDC) är verkligen utopi och dystopi i ett. Det utopiska perspektivet företräds bland annat av organisationen Positiva pengar, medan libertarianerna i Bitcoinsvängen länge har varnat för det dystopiska kontrollsamhälle som möjliggörs när staten får makt över varje transaktion.

En tredje möjlig hållning är den rent skeptiska: kan det verkligen funka som allmänt betalmedel? Kommer inte någonting annat att få funktionen som pengar? Jo, kanske: tror man på den liberala fantasin om att pengar är en spontan överenskommelse mellan ekonomiska aktörer, så borde folk inte utan tvång acceptera en övergång till mer begränsade pengar. Men i många transaktioner finns inte ett dyft av ömsesidighet.

Som exemplet Thailand visar, tycks tanken på basinkomst passa som handen i handsken med ett införande av en digital plånbok med inbyggda restriktioner. Exemplet Tyskland antyder också möjligheten av att det kan bli samhällets allra fattigaste, icke-medborgarna, som hänvisas till att använda CBDC medan klassamhällets högre skikt kanske behåller sin monetära valfrihet.

Därför måste man problematisera den potential för ökad jämlikhet som onekligen finns i helikopterpengar, basinkomst eller rättvis ransonering av miljöskadlig konsumtion. Om vi tänker oss ett samhälle där varje vara fortfarande har ett pris, men människors får sin inkomst i form av pengar som bara kan användas för att köpa vissa slags varor – hur är det då ens möjligt att mäta den ekonomiska ojämlikheten? Även ur ett indexkritiskt perspektiv öppnar CBDC för svindlande scenarion: i förlängningen kollapsar kanske de etablerade måtten på inflation och tillväxt.

Kanske går det rentav att i dessa digitala betalmedel se antydningar till en form av postkapitalism. De bryter onekligen med en djupt etablerad princip för kapitalismen: att pengar kan bytas mot alla andra varor. Karl Marx beskrev penningen som en "allmän ekvivalent" – men detta gäller inte längre om vissa människors pengar villkoras till att bara få köpa vissa varor, på vissa platser, inom en viss tid.
Om exemplet Thailand ger en fingervisning om framtiden, ger det dock åtskilligt att tänka på för såväl ekosocialister som basinkomstförespråkare. Landets digitala helikopterpengar visar nämligen att en framväxande postkapitalism inte nödvändigtvis behöver bli en mer jämlik ordning än den kapitalism som vi känner alltför väl. Snarare kan den gå i rakt motsatt riktning.

En oxe och/eller två öre

Runologi möter prishistoria i en spännande artikel som min kollega Rodney Edvinsson just har publicerat i Scandinavian Economic History Review: "Applying a transaction cost perspective to decode viking Scandinavia's earliest recorded value relation" (även omskriven i DN).

Det handlar om Forsaringen, en silverring med runskrift som beskrivits som "Nordens äldsta bevarade rättskälla" samt därtill har fungerat som dörrhandtag.

Runskriften anger ett bötesbelopp med följande ord: "uksa … auk aura tua", vilket har tolkats som "en oxe och två öre [silver]". Bötesbeloppet skulle då kräva två olika betalmedel: oxe och silver.

Detta bygger på att "auk" läses som konjunktionen "och". Ett ord som tydligen kan vara en grammatikalisering av ett äldre ord med samma rot som verbet "öka", som också syftar på addition. Men genom tiderna har "och" använts i flera olika innebörder, varav vissa ligger närmare "eller"; så bland annat i Västgötalagen.

En alternativ läsning av Forsaringens inskription blir då att bötern ska betalas i form av "en oxe eller två öre". Detta antyder en likvärdighet, ett prisförhållande mellan oxar och silver. Rodney Edvinsson argumenterar finner detta troligt, bland annat eftersom det motsvarar värderingen av oxar i England vid samma tid.

The premise that one could reconcile a fine with an ox, also alternatively, with two öre, drawing a subtle equivalence between their values, unveils a dual silver and non-metallic monetary standard. This system recognises oxen and silver not just as mediums of exchange but as units of account, even before coin minting commenced. /…/
An exploration into etymology suggests that the two öre valuation for an ox might have roots in the historical values of two solidi designated for cattle during the late Roman era and its aftermath. The öre might have transformed from a gold- to an oxen-related unit, eventually transitioning into a silver metric. This transition mirrors the path of solidi in various other countries. The significant rise in the purchasing power of precious metals reflect the socio-economic transformations in Western and Northern Europe following the collapse of the Roman Empire.

Hur mår Rysslands krigsekonomi?

Då och då talas det om hur Rysslands ekonomi tycks klara sig förvånansvärt väl trots sanktioner och ett aggressionskrig i Ukraina.  Betyder detta att sanktionerna har misslyckats? Åtminstone om man ser till de rapporterade siffrorna på BNP som visar på högre tillväxt i Ryssland än i EU – även om det i augusti rapporterats om en skarp inbromsning. Men frågan är hur vad BNP-måttet kan säga om en krigsekonomi, vilket nästan per definition utgör en obalanserad kombination av kraftig tillväxt och utbrett förfall.

"Att skönmåla rysk ekonomi är att gå Putins ärenden", menar Sveriges finansminister. Regeringen har nu gett direktiv till Konjunkturinstitutet om att analysera den ekonomiska utvecklingen i Ryssland. Någon form av rapport är att vänta den 1 oktober. Men på förhand kan man undra om inte perspektivet riskerar att bli rätt snävt. Direktiven fokuserar på "nyckeltal" som BNP, inflation och bytesbalans snarare än på den materiella verkligheten i Ryssland.

Sanktionerna mot Ryssland innebär ju ofrånkomligen att tillgången på många importerade kvalitetsprodukter strypts. Detta kan tänkas få konsekvenser som sprider sig genom ekonomins olika sektorer. Varje kvalitetsförsämring ska ju i princip räknas som en prisökning vilket i förlängningen blir ett avdrag på real BNP. Men det är högst tveksamt att detta är något som får genomslag i Rysslands rapporterade tillväxtsiffror.

Nyligen kontaktades jag av den pensionerade ekonomen Olof Hesselmark, som ägnat en del tankar åt denna indexkritiska sida av saken. Jag är tacksam för att han låter mig citera frikostigt ur sin analys:

Ryska KPI och  BNP-siffror är missvisande på många sätt, bland annat eftersom de representerar en sjunkande kvalitetsnivå på alla typer av producerade varor och tjänster.
Det är förvånande hur osynligt detta är bland folk som diskuterar den övergripande sanktionsfrågan.
Sanningen är att sanktionerna sakta undergräver den totala tillgångsbasen i Ryssland. Det mest uppenbara exemplet är transportsektorn, där bristen på underhåll och reservdelar snabbt förstör kapitalvärdet på bilar, lastbilar, maskiner och flygplan. Detta bör avspeglas i nationalräkenskaperna som ökade avskrivningar, men gör det inte - av politiska skäl.

Ryssland exporterar olja, gas, spannmål och andra råvaror. Allt annat importeras. Det är en extremt obalanserad ekonomi som till stora delar saknar egen produktutveckling. Oavsett hur mycket pengar man drar in på att exportera gas, kan detta inte kompensera för att importerade produkter blir otillgängliga. Olof Hesselmark ger tio exempel:

1. Business software. Microsoft, Oracle, IBM, SAP har alla lämnat och ERP-systemen för stora och små företag kan inte längre ta emot uppdateringar och nya mjukvaruversioner. Efter en tid löper licenserna ut och systemen börjar gå sönder. Programvarukonsulterna som brukade få dem att fungera finns inte längre där.
2. Kylskåp. Inte precis en högteknologisk industri, men ryska monteringsfabriker importerar nästan alla kompressorer från EU, Vitryssland och Kina. Leveransstörningar leder till brister över hela Ryssland, vilket leder till stigande priser för sämre varumärken.
3. Små elverktyg. Nödvändigt för att montera dina IKEA-möbler, men också nödvändigt för professionella byggare, hantverkare, elektriker, rörmokare etc. Viktiga verktyg i alla branscher. De bästa verktygen är tyska, japanska eller koreanska. Ingen ersättning förutom grejer av sämre kvalitet från Kina.
4. Lastbilar. Volvo, Scania, Mercedes, DAF, Renault är borta, och så även utbudet av service och reservdelar. Moderna lastbilar är beroende av eftermarknad, avancerade tjänster och däck. Rysslands lastbilsflotta håller på att ruttna.
5. Jordbruk. Sovjetryssland brukade ha världens största traktorfabriker. Inte mer. Nu kommer lantbruksmaskiner för sådd, skörd och transport alla från internationella stora varumärken, tillverkade i Japan, USA och EU. Precis som för lastbilar är maskineriet högteknologiskt och behöver massiva reservdelar och tjänster på eftermarknaden.
6. Byggsektorn. Massor av högteknologiska maskiner där, plus en komplex logistikkedja för att få sektorn att fungera. Mycket känslig för störningar i små delsystem i värdekedjan. Moderna entreprenadmaskiner från Japan och Korea går samma väg som lastbilar och jordbruksmaskiner.
7. Den offentliga sektorn. Mycket beroende av moderna mjukvarusystem. Problem med utgående licenser, brist på mjukvaruingenjörer leder till underhållsköer och ökande arvoden från de få konsulter som finns kvar.
8. Banker och försäkringssektorn. På väg mot störningar i IT-system, hårdvara och mjukvara.
9. Kläder. HM, Zara, Nike, Adidas. Allt stängt, ersatt med vad? Kinesiska filttofflor...
10. Bilar. Ryssland har i 20 år importerat 1,0–1,5 miljoner bilar per år från EU, Japan och Korea. LADAs bilfabrik ägs av Renault men producerar bara vrak från sovjettiden av sämre kvalitet. Det betyder att det finns 12–15 miljoner moderna bilar på vägen, nu avstängda från professionella tjänster och eftermarknadsförsäljning.

Detta är inte brister som enkelt kan lösas genom import från Kina, inte på många år. Det krävde lång tid och stora investeringar att bygga upp de importkedjor som nu strypts. Jag tror att Olof Hesselmark har helt rätt i sin slutsats:

Jag tror att det är nödvändigt att förklara hur sanktionerna verkar i det dagliga livet, eftersom det inte är uppenbart för de flesta. Importsanktionerna fungerar inifrån, som en cancer. Sjukdomen metastaserar långsamt och förstör ekonomin, organ för organ och delsystem för delsystem. Det är märkligt hur alla medier missar de kumulativa effekterna av sanktionerna. Den långsiktiga effekten av kriget är att Rysslands ekonomi kommer att gå tillbaka till sovjetiska nivåer, oavsett vem som "vinner" kriget.

Två nya låtar från Vox Vulgaris

Under augusti gjorde vi inte bara ett snabbt besök på Medeltidsveckan, där vi spelade två kvällar på Kapitelhusgården. Vi har också släppt två singlar från vårt kommande album Early music for late humanity.

"En despit des faulx envieux" [Bandcamp | Spotify | Youtube] – en låt hämtad från Bayeux-manuskriptet som i vårt tolkning blivit ett perkussivt groove med slagverk och basuner, som sedan toppas av två säckpipor.

"Madre de Deus" [Bandcamp | Spotify | Youtube] – en mer hypnotisk sak, åtta minuter lång, med två slags säckpipor, domedagsbasuner och en kör som sjunger Cantiga 422 från den samling som tillskrivs kastiljanske kungen Alfonso X (1221–1284).

FRAMÖVER

På Bokmässan, som jag inte besökt på länge, kommer jag i år att medverka i (minst) två panelsamtal lördagen den 28 september. Ett om kulturtidskrifter och tankefrihet, ett som blickar tillbaka på den så kallade piratrörelsen. (I november är det premiär för SVT-serien om The Pirate Bay, där en av rollfigurerna tydligen bär mitt namn.)

10 oktober håller jag en lunchföreläsning på Södertälje stadsbibliotek: "Går det att mäta värdet av pengar?"

Ungefär samtidigt kommer jag ut med en ny vetenskaplig artikel; ett gammalt sidospår som låg länge i byrålådan innan jag fick tillfälle att uppdatera det och skriva om på engelska. "Pathologizing the economy: 'Baumol’s cost disease” and the circulation of economic knowledge in Sweden" publiceras i årsboken History of intellectual culture.

Vox Vulgaris släpper ovan nämnda album Early music for late humanity senare i höst, troligen i november då det också lär bli någon form av uppträdande i Stockholm. Även ett gäng remixer är på gång.