#3 (juni 2024): taktrytmik, rådskommunism, musikkritik, historieteori…
Junibrevet dröjde ända till månadens slut: ett sommartecken.
Maj blev en månad när jag knappt skrev något, men läste desto mer, samt ägnade tid åt musik. Detta ändrades lite i juni när jag skrev flera artiklar i skilda ämnen. Vi var också några som ordnade en jättelyckad liten skogsfest i en glänta. Till allt detta och mer återkommer jag i detta månadsbrev.
Förra gången tyckte ett par läsare att månadsbrevet blev väldigt långt. Så blev det onekligen och jag har en ambition att det ska bli mer kärnfullt genom att jag postar längre utläggningar som separata inlägg utspritt under månaden. Men jag känner ännu inte att jag är där, utan jag letar fortfarande efter en form. Högsta prioritet är ändå att skrivandet förblir lustfyllt.
Var finns nätpolitiken 2024?
För Flamman gjorde jag ett försök att kartlägga i vilken mån Sveriges politiska partier har en nätpolitik. Alltså en politik för att forma framtidens internet. Slutsatsen blev att den uttalade nätpolitik som finns i stort sett handlar om att reglering av "plattformar", alltså vad som ska få spridning på sociala medier. Vad partierna däremot saknar är tydliga positioner i en separat helt central fråga: rätten till kryptering av privat kommunikation. Inte minst Vänsterpartiet är vaga på denna punkt. Därav den utbredda acceptansen för det lagförslag som kallas Chat Control, vars kärna består i just ett EU-förbud mot helvägskrypterade tjänster. Jag förklarar i artikeln varför detta är en binär fråga, utan utrymme för balanserande kompromisser.
Tre varianter av musikkritik
Jag har på sistone läst mycket om musik: även det ett sommartecken. Förutom en udda bok om taktrytmik, som jag återkommer till nedan, har jag läst tre nya böcker som erbjuder skilda exempel på vad musikkritik kan vara. Sen skrev jag sedan en essä i Flamman: om musikkritik, men ännu mer om olika sätt för musik att upprätta kopplingar mellan dåtider, nutider och framtider.
Simon Reynolds, aktuell med textsamlingen Futuromania, har i likhet med Mark Fisher företrätt en musikkritik som vill "bidra till ökat självmedvetande hos de aktiva i olika musikkulturer, genom att visa vilket arv de bygger på och hur musiken pekar framåt".
Paul Rekret står för en mer akademisk variant i nya boken Take this hammer, grundad i en sammanhängande analys av den kapitalistiska moderniteten och musikens plats däri. Sedan må han skriva om ambient eller trap: essäerna öppnar nya perspektiv på vår samtid, oavsett om man som läsare har hört musiken eller ej.
En tredje variant av musikkritik betecknade jag som "borgerlig", vilket känns lite elakt, för jag uppskattar de personligt hållna texterna i boken I hear a new world 2020–2023. (Om jag kunnat hade jag gått på releasen i Midsommarkransen nu på lördag!) Vad som ändå kan kallas borgerligt är tendensen till att en individ skildrar sitt möte med ett verk, utan hänsyn till kollektiva sammanhang, med utgångspunkt i det egna hemmet där musiken också får rollen att tjäna som sköld mot en vansinnig samtid. (Detta gäller definitivt inte alla texter i nämnda bok, men kan anas som tendens.)
Vad är ett ekonomiskt museum?
För fyrtio år sedan inleddes en stegvis metamorfos av Kungl. Myntkabinettet, som nu fullbordats genom en flytt, ett namnbyte till Ekonomiska museet, samt slutligen en ny basutställning. Sistnämnda fick jag i uppdrag att recensera för tidskriften Utställningskritik.
Utställningen är snyggt utformad, men jag har grundläggande kritik mot den historia som berättas. Kort sagt är det alls inte självklart att ett i grunden numismatiskt museum – alltså ett vars samlingar mest består av mynt – även kan fungera som ett museum om ekonomi.
"Ekonomiska museet reducerar ekonomi till pengar" – så lyder rubriken på min recension. Men även det omvänta kan ifrågasättas: hur pengar reduceras till ekonomi. För om vi tänker på de första mynten i antikens Grekland, eller på europeisk medeltid, kan det beläggas att det även funnits religiösa och moraliska motiv till att mynt har präglats och cirkulerat. Under dessa epoker fanns det ännu ingen föreställning om det vi nuförtiden kallar för "ekonomin".
Museets berättelse om pengarnas historia avslutas med en Bitcoinautomat utställd i en monter. På en skylt får besökaren veta att bitcoin är ett "betalningsmedel", vilket förvisso kan stämma i vissa fall (närmare bestämt om man köper knark på darknet) – men i praktiken är bitcoin i huvudsak en spekulativ tillgång att investera i, närmare aktier än mynt. Om vi ska snacka digitala betalningsmedel som kännetecknar vår samtid så har olika slags bonuspoäng och presentkort en betydligt större praktisk betydelse. Men dessa betalningsmedel kontrolleras av enskilda företag och stämmer därför inte in på den nationalekonomiska dogmen att pengar uppstår som en ömsesidig konvention, en dogm som okritiskt återges av Ekonomiska museet. Detta och annat tar jag upp i utställningsrecensionen.
TIPS: PODD
Diet Soap (Douglas Lain): "Postmodern Neo-Stalinism vs. Western Marxism". Inget tomt babbel, bara en gedigen radioessä på knappt en halvtimme.
No Tags #10: "Dr Robin James, vibes philosopher". Spola förbi första kvartens tomma babbel för en intressant intervju med musikfilosofen Robin James, som särskilt intresserat sig för att teoretisera vad vår samtid menar med "vibe". Plus att hon pratar om förhållandet mellan radio, alternativrock och alternativhöger i USA.
Russian style: Performing gender, power and Putinism. Så heter en uppmärksammad bok av slavisten Julie Cassiday. Intervjun med henne i New Books Network rekommenderas alla som intresserar sig för innebörden av "putinism". Därtill visar hon på det fruktbara i att använda queerteoretiska begrepp även för att förstå hur en konservativ regim tvingar in könsuttryck i en norm.
Daniel Rachel intervjuas om sin bok vars undertitel lyder Rude Boys, racism, and the soundtrack of a generation – en historik över brittiska skivbolaget 2 Tone (1979–1986).
New Books Network intervjuar också sociologen Liliana Doganova om hennes nya bok Discounting the future. Det handlar om att plocka isär den "politiska teknologi" som kallas diskontering:
Discounting means valuing things through the flows of costs and benefits that they are likely to generate in the future, with these future flows being literally dis-counted as they are translated in the present. How have we come to think of the future, and of valuation, in such terms?
Om du intresserar dig för Rysslands krigsekonomi och dess framtidsutsikter rekommenderas två poddavsnitt som kompletterar varandra väl: ett av Adam Tooze, ett där The Naked Pravda intervjuar Anastasia Stognei (Financial times).
Eld och rörelse fortsätter oförtrutet att leverera underhållande samtidsorientering. På sistone bland annat om EU:s militära förmåga (#136) samt Taiwans dito (#138). Vad podden inte går in på är att den globala produktionen av datorchip är så tungt koncentrerad till Taiwan att varje försök att tänka landets strategiska betydelse leder till svindel.
TIPS: TIDSKRIFTER
Baltic Worlds. En bildande papperstidskrift som du kan prenumerera på gratis! Baltic Worlds ges ut från Södertörns högskola, med många medverkande från länder som Polen, Ukraina och Ryssland. Forskningsartiklar, ofta med historisk inriktning, varvas med samtidskommentarer om kultur och politik i öst. Riktigt roligt kan det bli när Baltic Worlds dyker ner i mer obskyra ämnen, typ "Esoteric representations of human-dolphin connections in the late Soviet waterbirth movement". Nu senast uppskattade jag att läsa en bokrecension rörande den litauiska arkeologen Marija Gimbutas, vars teori om "Old Europe" har fått viss återupprättelse. Sådan kan du alltså få gratis hem i brevlådan!
Brand 2024:2. "Framtider" är tema för vårnumret av Brand, vilket jag tog avstamp i för ovan nämnda essä om musikkritik. Där skriver även Johan Örestig Kling om "djup anpassning" som förhållningssätt till klimatkrisen. Det ligger nära Tadzio Müllers "Manifest för kollapsvänstern" i Flamman, liksom en annan text av Samira Ariadad i Arbetaren. Sen måste vi alltid fråga oss vad som kollapsar: vad vi exempelvis menar med "civilisationen"?
Signum 2024:4. Det är inte ofta jag läser den katolska idétidskriften Signum. Men i dess nya nummer med AI-tema finns en artikel skriven av min teologvän Mårten Björk, "Intelligensen bortom artefakterna", som vidgar perspektiven i en radikalt arbetskritisk riktning. Frågan om hur intelligens kan definieras kopplas till olika sätt att förstå dualismen mellan arbete och dess motsats: kalla det vila, lek, kult eller sabbat.
Historisk tidskrift 2024:2. "Teori i historisk forskning" står som rubrik på en debattsektion i nya numret av Historisk tidskrift. Debatten utgår från ett manifest tre amerikanska historiker skrev för sex år sedan.
Vi historiker "utgår från att vårt främsta uppdrag är att skriva historia", men måste det vara så? Borde vi inte i högre grad "studera och analysera vad historia är och vilken roll den spelar"? Detta frågar sig Sara Edenheim i ett inledande debattinlägg. Hon instämmer med manifestförfattarna om att vi historiker "fetischerar arkivet och dess innehåll" på bekostnad av kritisk och nyfiken hållning till vad historisk kunskap kan vara.
I breda drag håller jag med. Även från min nuvarande plats i grannämnet ekonomisk historia, där det alltid funnits närvarande en spänning mellan två tillvägagångssätt: historicera ekonomin eller ekonomisera historien? Oavsett vilket handlar det dock om att skriva historia. Vissa gånger görs detta med hjälp av nationalekonomisk teori; en typ av ekonomisk-historiskt teoribruk som tyvärr inte berörs i detta HT-samtal, vars medverkande bara kommer från ämnena historia och idéhistoria. Andra av oss ekonomihistoriker förhåller oss till en bredare palett av samhällsvetenskaplig teori, som i bästa fall inte stannar vid ett pliktskyldigt omnämnande i början av en studie.
Likväl så borde vi i högre grad "studera och analysera vad [ekonomisk] historia är och vilken roll den spelar". För att fortsätta på Edenheims spår, så kan även ekonomisk-historisk forskning kan bäras av "en kritisk hållning – en frågvishet och en epistemologi – som skulle kunna leda till andra sätt att förstå det förflutna och vår samtid". (Jag skulle säga att en sådan ambition är central för den indexkritiska agenda som jag och Daniel Berg har utvecklat – i ett projekt som likväl, i sin första fas, präglats av en viss arkivfetischism!)
Historieteori?
För att fortsätta på ovanstående spår från senaste Historisk tidskrift:
Ja, historiker av alla slag talar för lite om teori; vi reflekterar alltför sällan om vad vi ens menar med "historia". Samtidigt kan jag känna att när teorisamtalet väl drar igång, finns en tendens att skjuta över målet. Vad man kallar "historieteori" drar ofta i en fenomenologisk riktning, med breda resonemang om minne och berättande. Ofta centreras den historieskrivning som rör folkmord, kolonialism och andra trauman.
För oss som primärt forskar om andra ämnen – som kanske har mer detaljkaraktär, men som likväl bidrar till att bredda förståelsen av det förflutna – kan det ofta te sig oklart vad en traumacentrerad historieteori kan bidra med.
Jag tror att vårt historikersamtal om teori oftare borde ta sin utgångspunkt i de allra enklaste formerna av teoretisering: begrepp. Varje gång vi hänvisar till "staten", "ekonomin" och "fred" så mobiliserar vi en implicit samhällsteori; för att inse vilka alternativ som står till buds måste vi historiker förhålla oss teoretiskt till antropologer, sociologer och filosofer.
Men särskilt tänker jag nu på en form av teoretiserande som i praktiken förenar alla slags historiker: periodisering. Det behöver vi prata mer om. Med uttrycket "breaking up time" antyder Chris Lorenz att historieskrivande involverar ett slags våld gentemot det förflutna, när detta ska styckas upp och förses med olika etiketter. Oavsett om vi säger "medeltiden", "fordismen", "lågkonjunkturen", "nuförtiden" eller "antropocen" så gör vi ett teoretiskt antagande om att någonting håller samman ett stycke tid. Som historiker är det vårt ansvar att nysta ut dessa antaganden, reflektera över varifrån de kommer och om det är möjligt att byta ut dem mot andra sätt att periodisera. Därmed öppnar sig historieskrivningen på ett självklart sätt mot bredare teoridiskussioner.
Kort sagt vill jag föreslå att vi ställer periodisering, snarare än minne, i centrum för det historievetenskapliga samtalet om teori.
OEI om organisering
Det är inte alltid som släppet av en 600-sidig tidskrift drar storpublik, särskilt inte i en förort, en tisdag i juni. Men så var fallet härom veckan när OEI släppte sitt nya nummer (#104–105) där två breda teman möts. Dels handlar det om folkets hus-rörelsen och samtida kulturhus (exempelvis Cyklopen) – om arkitekturen, rörelserna, studiecirklarna och annat i bild och text. Dels rymmer numret ett mastigt block om organisering, framför allt (men inte bara) sådan organisering som syftar till den storslagna uppgiften att avskaffa det kapitalistiska produktionssättet. Blocket omfattar följande texter:
Nicholas Thoburn: "Organisation and publishing. Camatte and Debord on the limits of communist groups and their journals"
Alexander Ekelund: "Generaler utan trupper"
Situationistiska internationalen: "Minimidefinition av en revolutionär organisation"
Emil Boss: "Folkrörelser gör det omöjliga möjligt"
Rasmus Fleischer: "Om rådskommunismens relevans"
Anton Pannekoek: "Allmänna anmärkningar i organisationsfrågan"
Mathias Wåg: "Ett parti av en ny typ: Sociala masskamper utan masspartier"
Oskar Negt & Alexander Kluge: "Självorganiseringen av arbetarklassens intressen i en proletär offentlig sfär som etablerar sig som ett separat läger i motsättning till det kapitalistiska samhället"*
Sylvain Lazarus: "Kronologier för nuet"
Erik Bryngelsson: "Not om översättningar"
Frank Ruda: "Vi vantrivs i organisationen"
Edward Bernays: "Organisera kaos"
Alain Badiou: "Händelse och politisk organisering"
Aleksandr Bogdanov: "Allmän organisationsvetenskap (tektologi)"
Majsa Allelin: "Om om-organisering"
Axel Gagge: "Sociofysik: organisering för en ny kvasi-objektivitet"
Textblocket hade mycket väl kunnat vara en egen bok, med inriktning mot "frihetlig kommunistisk organisationsteori" (som Mathias sammanfattade det). Jag hoppas att det görs försök – i form av exempelvis studiecirkel eller podd – att läsa samman texterna och ta fasta på hur de kompletterar varandra men också hur de går isär.
Rådskommunism som organisationskritik
Mitt bidrag till nya OEI är alltså betitlat "Om rådskommunismens relevans". Egentligen var det tänkt som lite av en introduktion till en längre text som översatts till svenska men ännu inte utgivits då den inte fick plats i OEI; jag syftar på "Umrisse der Weltcommune" ("Contours of the World Commune"). Nu finner den i stället anknytningar mot närliggande texter som tar upp situationisterna (Thoburn, Ekelund), operaisterna (Wåg) eller organisering av migrantarbetare (Boss).
Jag utgår i hög grad från Felix Klopoteks bok Rätekommunismus (2021), som betonar att det som på 1920-talet fick namnet "rådskommunism" i första hand bör begripas som en kritik av de former av organisering, på politisk eller ekonomisk grund, som präglat den historiska arbetarrörelsen. Rådskommunismen förblir relevant som organisationskritik, men måste då skiljas från vad man kan kalla "rådism" (councilism), alltså ett fasthållande vid den historiska form av "arbetarråd" som var aktuella för hundra år sedan. Jag diskuterar också hur rådskommunismen skiljer sig från anarkismens princip om "prefiguration", alltså att man ska organisera sig i former som återspeglar ett framtida idealsamhälle.
Judisk vänster
I våras grundades den nya organisationen Svensk judisk vänster (SJV). Som både Flamman och SvD har berättat, växte initiativet fram efter att åtta svenska judar, alla medlemmar i Stockholms judiska församling, gemensamt undertecknade en debattartikel. Glasklart tydliga positioner: mot Israels krigsbrott såväl som Hamas terror, mot antisemitism och antimuslimsk rasism, mot den höger som söker göra judar till brickor i sitt spel.
Nu har SJV skaffat en hemsida, inklusive en kort programförklaring, vars sista punkt är värd att citera (gärna med stora bokstäver skrivna över hela stan):
Vi vill bygga den kommande världen. Som led i det behöver vi organisera oss för att minimera arbetsbördan, avskaffa lönearbetet, kapitalismen som samhällssystem och rovdriften på naturresurser.
Jag vill påstå att SJV, genom detta ställningstagande, aspirerar på titeln "Sveriges radikalaste vänstergrupp". För när var senaste gången en svensk organisation så öppet, så självklart, tog ställning för lönearbetets avskaffande?
Som Karl Marx uttryckte sig i föredraget Lön, pris och profit (1865):
I stället för den konservativa parollen: "En skälig dagslön för en skälig arbetsdag!" borde de skriva på sin fana den revolutionära parollen: "Ned med lönesystemet!".
Lönesystemets avskaffande
Svensk judisk vänster hör alltså till de ytterst få som verkligen är trogna Karl Marx i målsättningen att avskaffa lönesystemet. Det vill säga: skapa ett samhälle där pengar inte är ett villkor för överlevnad. Vad Marx menade med kommunism.
Jämför detta med vad de självutnämnt "kommunistiska" mikropartierna – trotskister, stalinister, maoister – skriver i sina programförklaringar. Där nöjer man sig med att kräva socialisering av produktionsmedlen, högre/lika löner samt möjligen förkortad arbetstid. Konservativt! (George Orwell hade förstås rätt när han i Hyllning till Katalonien beskrev stalinisterna som "borgerliga kommunister".)
ETC publicerade ett långt reportage om den trotskistiska sekt just börjat kalla sig RKP. Jag lägger ingen värdering i ordet "sekt". Tvärtom skrev jag i ovan nämnda OEI-artikel:
Just detta ickeneurotiska förhållningssätt till att existera som en politisk sekt – då man finner att de historiska förutsättningarna inte tillåter annat – är en sida av den rådskommunistiska traditionen som förtjänar att tas på allvar. Detta i motsats till hela den flora av trotskistiska, maoistiska och andra sekter som simulerar sina "internationaler" och vägrar släppa övertygelsen om att just den egna sekten en vacker dag ska få bilda kärnan i ett nytt massparti.
Som framgår i ETC, menar dock den trotskistiska gruppen RKP på allvar att eftersom deras idéer är unika, kommer just deras international att leda en världsrevolution som störtar kapitalismen.
Och sen? Under rubriken "Vad är kommunism?" förklarar RKP sin ortodoxa syn på de två stadierna. Först blir det socialism, vilket betyder att lönesystemet konserveras: hur mycket man jobbar avgör hur mycket man får konsumera. Med socialismen, skriver RKP, "frigör vi mänsklighetens samlade produktion från kapitalismens bojor". Med stöd av lönesystemet ska produktiviteten öka, öka och öka tills det en vacker dag i framtiden "inte längre finns någon brist" – och först då, om denna dag ens kommer, "då behövs inte längre saker som pengar eller lönearbete".
Vad de kallar "kommunism" är alltså ingenting annat än ett program för hur kapitalismen (det vill säga lönearbetet) ska hållas vid liv genom konstgjord andning, uppbackad av en stat som kallar sig socialistisk.
Är Ryssland fascistiskt?
Peter Englund menar att Putinregimen uppfyller de flesta av kriterierna på fascism: revanschism, militarism, hypermaskulinitet, dödskult, syndabockstänkande, konspirationsteorier, ledarkult, besatthet vid kulturell likriktning, återupprättande av en förlorad nationell stolthet, "upptagenhet vid vad som ses som farliga inre förfallsfenomen – sexuellt, moraliskt, ideologiskt, demografiskt"...
Han han inte fel. Även om "fascism" är ett svårt begrepp, så stämmer det tyvärr väl in på Ryssland av idag. Så låt mig citera ur Peter Englunds artikel:
Ja, Ryssland har blivit en fascistisk stat, menar jag. Men poängen ligger inte i beteckningens pejorativa värde, utan i stället att utifrån vad vi vet om dessa stater historiskt försöka få en aning om vad som kan vara att vänta.Fascistiska stater är fallna för anfallskrig, inte bara för att imperialism och territoriell förmering (eller återupprättelse) är en central del av deras program, utan även för att kriget ses som något eftersträvansvärt i sig själv, en renande rit, en förvandlande kraft. Fascistiska stater är kapabla till en kolossal momentan materiell styrkeutveckling /…/
Fascistiska stater är förvisso fallna för anfallskrig, men de är också, som Umberto Eco påpekat, lika fallna för att förlora dem, då deras självförhärligande och militaristiska världsbild gör dem oförmögna att objektivt bedöma motståndarnas kraft. De förväxlar demokratiernas långsamhet med svaghet, och underskattar konsekvent dessa staters förmåga till egen kraftutveckling.
/…/
Fascistiska stater har förvisso en kapacitet till en enorm ideologisk energiutveckling, men denna tenderar med tiden att urholkas eller bli kontraproduktiv, då föraktet för fakta leder till en flykt från verkligheten in i en värld av allt större fiktioner. Jag menar att det därför finns all anledning till tillförsikt, paradoxalt nog just därför att Putins Ryssland gjort denna allt tydligare vändning mot fascism. Det är ett farligt system med betydande styrkor men även med betydande svagheter.
Tysklands politiska geografi
Europavalet visar hur Tyskland (åter) är delat i två: konservativa CDU blev största parti i nästan hela Västtyskland, medan fascistiska AfD blev störst i nästan hela Östtyskland. Zoomar man in delstaten Berlin framträder en trikolor: CDU dominerar som vanligt villaförorterna i väst, mitten är grön (Die Grüne) från Pankow i norr till Neukölln i söder – medan AfD blev största parti i de östra förorterna, tidigare dominerade av vänsterpartiet Die Linke. Detta vänsterparti har ju också fått en högerutbrytning i form av BSW, lett av Sahra Wagenknecht som en gång i tiden profilerade sig som ortodox marxist men numera i ekonomiska termer företräder mer av en liberal nationalism, kombinerat med invandringsmotstånd och en positiv inställning till Putinryssland. Jag har själv östtyska släktingar som sannolikt röstade på henne,
En relevant bakgrund till detta gav historikern Håkan Forsell i essän "Nederlagets landskap" (2022). Den handlar om 1990-talets privatisering av det östtyska näringslivet: en privatisering som cementerade skillnader i välstånd och som i viss mån får lov att kallas för en kolonisering. På tal om kolonisering bör vi heller inte glömma bort att stora delar av det vi kallar Östtyskland, till skillnad från väst, till stor del haft en befolkning som förtyskades för inte jättemånga generationer sedan. Innan de blev tyskar så var de slaver (polacker, sorber, tjecker). Gissningsvis gäller detta även min egen släkt på farfars sida, från Erzgebirge alldeles vid tjeckiska gränsen. Östtyskland kan alltså betecknas som postkolonialt i dubbel bemärkelse, vilket knappast är irrelevant om vi vill förstå varför så många där nu röstar på AfD (och BSW).
TIPS: MUSIK
Senaste månaden har jag, bland mycket annat, lyssnat igenom ett antal släpp från Nü Kvlture, ett skivbolag i Belgrad som låter all sin musik laddas ner gratis på Bandcamp. Attityden är lite samma som hos Travaux d'Interet General, ett bolag från Paris, som gett ut två samlingsalbum.
Det vill säga: alla tänkbara hybrider mellan jungle och juke, dubstep och dancehall, trap och trance, grime och ghettotech. Resultatet blir högst ojämnt, som det måste bli när musiken är genuint utforskande. En hel del är alltså inte särskilt bra. Alls. Men annat funkar och i grunden finns där en humor som inte behöver betyda att musiken blir plojig.
Jag anar även något av den humorbesläktade attityd som lätt kan tänkas som "slavisk". Vad jag då syftar på är hur vissa dansmusikproducenter från Ukraina och Ryssland går till väga för att appropriera musik som i grunden är afrodiasporisk, vars framväxt är knuten till en lokal och svart erfarenhet, till Chicago, Atlanta eller någon viss del av London. (Appropriering betyder att tillägna sig; jag använder ordet utan värdering.)
Sådan approprieringen kan ske på flera olika sätt. Ett välkänt sätt är vitmålningen: man städar undan de mest tydligt "svarta" inslagen i genren och återlanserar den städade varianten för en vitare publik. Ett annat sätt att tvärtom markera en kontinuitet till musikens svarta ursprung, genom artistsamarbeten eller genom att verka på en viss plats. Men för den som vuxit upp i Belgrad eller Odessa – utanför Schengenzonen – är avståndet långt till Chicago och London. Samtidigt är man ung och fattig, nånstans ändå benägen att på vissa plan, men bara vissa, identifiera sig med de svarta erfarenheter som musiken i fråga har vuxit ur. Här finns en kluvenhet som i stället för att överbryggas kan göras till ett estetiskt grepp. Karakteristiskt är sättet att använda samplingar, lo-fi och gärna kantigt klippta, som för att på samma gång exotisera sig själv (östeuropéer, utestängda från majoritets-Europa, klädda i adidas, på en gata som en gång ledde till en sovjetisk fabrik) och exotisera den andre (dansmusikens svarta pionjärer, placerade i en urban dystopi av kriminalitet och stängda fabriker, utestängda från det vita majoritets-USA).
En sak jag uppskattar med Nü Kvltures fyra samlingsskivor är att så få artistnamn känns igen. Det går inte ens att på Bandcamp eller Discogs hitta andra släpp från dem. Antingen är Nü Kvlture verkligt bra på att leta upp det allra nyaste, eller så är artistnamnen alias, kanske för ett fåtal artister som här tar sig ett nytt artistnamn för varje låt de göra. Kanske kommer de från världens alla hörn, kanske hör vi en massa olika serber som tillhör samma lokala scen. Det kan heller inte uteslutas att all musik på skivorna har producerats av en och samma individ. Jag tycker om att inte kunna veta.
Taktrytmiken i världshistorien
Jag har till slut börjat läsa en ytterst märklig bok, Im Takt des Geldes (2004), av den tyske litteraturvetaren Eske Bockelmann. Han driver kort sagt tesen att taktrytmik är någonting som inte har existerat utanför den kapitalistiska moderniteten (och gör detta utan att i boken nämna vare sig Marx, Adorno eller Sohn-Rethel). Det gäller alltså att skilja mellan takt och rytm. Rytm återfinns i olika former i all kultur: inom den antika diktningen, eller den medeltida musiken, handlade rytmen om att skilja mellan långa och korta stavelser eller toner. Det unikt moderna är enligt Bockelmann att vi inordnar rytmen i en takt grundad på åtskillnaden mellan betonade och obetonade taktslag, inom en logik där antingen vart andra eller vart tredje taktslag betonas. Och detta inte som någon form av dogm eller ideologi, utan djupare liggande: det rör sig om en taktreflex, den som får oss att även i jämnstarka ljud som klockans tickande eller vattenkranens droppande tolka in en åtskillnad mellan starkt och svagt. Så tycks det ha varit sedan ungefär år 1600. Varför? Bockelmann diskuterar en rad möjliga förklaringar, för att sedan komma fram till att det endast finns en tänkbar förklaring: pengar. Genom att vi vant oss vid att vara marknadsvarelser som dagligdags nyttjar en allmän ekvivalent för att köpa saker, har vi även blivit varelser som förhåller oss till en takt som samtidigt förenar och hierarkiserar taktens olika element.
Det är en snudd på vansinnig tes, men Bockelmann driver den på logiskt utstuderat vis och kan även visa på hur den unge Descartes, i en musikteoretisk traktat från 1618, är den förste att ta den nya taktkänslan för given.
Här finns mycket att smälta, inte minst för en så kallad medeltidsmusiker som jag. Även om vi i Vox Vulgaris såklart aldrig har utgett oss för att ha samma taktkänsla som medeltidens spelmän. Jag har verkligen letat efter kritiska kommentarer till Bockelmanns bok, som inte översatts till andra språk än tyska, men förgäves. Kanske är tesen alltför djärv. De enda som har tagit Im Takt des Geldes på allvar tycks ha varit enstaka Marx-läsare i det tyska språkrummet, i synnerhet den värdekritiska gruppen kring tidskriften Exit.
Det var också från den kretsen – närmare bestämt från Robert Kurz' ännu oöversatta storverk Geld ohne Wert – som jag först uppmärksammades på Eske Bockelmanns Im Takt des Geldes. Jag får nog återkomma till denna mycket, mycket märkvärdiga bok. Framför allt är jag nyfiken på hur den går att läsa samman med Mark Abels likaså magnifika bok Groove: an aesthetic of measured time (2014). Än så länge har jag inte funnit tecken på att någon i denna värld har läst både Bockelmann och Abel. Fan vad sjukt.
Skogsfest
Vi var en liten grupp vänner som i juni ordnade en årligen återkommande skogsfest i södra Stockholm. Gratis och i ganska liten skala, men med ljudsystemet igång i 13–14 timmar. Från dagsljus till dagsljus: däremellan några få mörka timmar under vilka jag gjorde något som jag aldrig gjort förr, nämligen att spela musik för ett fullskaligt dansgolv.
Månadens mix är inspelad på plats där i skogsgläntan. Det börjar perkussivt, går över i någonting dubbigt, för att sedan lite småkaosigt skruvas upp mot jungle.
Mörkertimmen då jag spelade detta set skulle sedan följas av exakt alla nivåer av musikalisk intensitet. Under gryningen spelade först kollektivet Lur (med flera av arrangörerna av Norbergfestivalen), därefter Tom från Mount Liberation Unlimited som bjöd på en riktigt vacker, utdragning landning i morgonsolen. Varpå vi städade upp, riggade ner och tog ett dopp i den närliggande sjön. Finare blir det knappast.
En vecka senare sprang jag genom samma skog och inspekterade ängsmarkens bedansade kulturlandskap: se bilden som inledde detta månadsbrev.
FRAMÖVER
Jag funderar på att göra ett fanzine i limiterad upplaga, byggt på en strikt formel för cut-up av visst material jag samlat på mig under en lång rad år. Kan inte lova att det blir av, men om det blir av så kommer jag erbjuda ett gratis hemskickat ex till alla som valt att betala för Copyriot II. Men det går också bra att prenumerera på månadsbrevet alldeles utan kostnad:
Framåt slutet av sommaren släpper Vox Vulgaris ett nytt album, det första på tjugo år: Early music for late humanity.
Nu checkar jag ut och åker till Fusion. Det blir magnifikt. Återkommer med nytt månadsbrev i juli.
