#2 (maj 2024): självförsörjningsmått, realistisk musik, neurodiversitet, Kant…
Välkomna till andra upplagan av Copyriot II – månadsbrevet som samlar sidospår, ofärdiga tankar och småtips. Långt blev det: ett dussintal A4 i utskrift (utan bilder). Jag laborerar ännu med rubrikerna. Längst ner återfinns nu den fasta avdelningen "indexkritiskt"; dessförinnan samlas allt som rör musik.
Jag kommer delvis att ta avstamp i de tre texter som jag publicerade i april:
- "Inflationens mått" – en lång essä för det digitala bildningsmagasinet Anekdot, som jag jobbat på i närmare ett år. Essän handlar knappt alls om inflation, desto mer om mätande. Att mäta vattenstånd, vindstyrka, intelligens – eller att mäta det så kallade penningvärdet. Detta överlappar såklart med vår bok Varors värde, men essän vågar sig på lite mer av spekulation. Rör vi oss mot en framtid där det blir allt mindre meningsfullt att sammanfatta alla prisrörelser i ett enda mått?
- Jag recenserade Robert Chapmans bok Empire of normality i Flamman: "Upproret mot normalitetens imperium". En text som även resonerar i vidare banor kring neurodiversitet och psykiatriska diagnoser.
- Också i Flamman: "Bakom AI-musiken följer sig den mänskliga handen". Här ger jag ett par exempel på de musikaliska stereotyper som reproduceras av tjänsten Udio. Samt pekar på hur AI-musiken bygger på exploatering inte bara av musiker, utan även musikkritiker i ordets bredast tänkbara mening: alla som någon gång bidragit till att beskriva musik i ord (om så bara genom att namnge en spellista).
Artikeln tar därutöver upp frågan om "degenerativ AI" och vad i hela friden som menas med "realistisk musik". Båda dessa saker kommer jag att återvända till nedan.
Generativ AI, överproduktion och inavel
I april besökte jag även Göteborg för att medverka i ett samtal under rubriken "Artificiell kreativitet och det mänskligas gräns". Själva frågeställningen fick mig att dra en parallell till hur den romantiska rörelsen under tidigt 1800-talet sökte efter sätt att förhålla sig till den pågående industriella revolutionen (se diskussionen om "romantisk antikapitalism" i förra månadsbrevet). Anders Teglund som var på plats plockade förresten upp tankegången i sitt nyhetsbrev.
Det tidiga 1800-talet gav även en ursäkt att slira in på frågan om modellkollaps, populärt känd som "Habsburg AI" eftersom det faktiskt rör sig om ett slags inavel: generativ AI blir till slut degenerativ om träningsdatan i tilltagande grad består av material som genererats av tidigare AI-generationer. (Som sagt bör vi hålla i minnet att i träningsdatan även omfattar annoteringarna: de ord som beskriver exempelvis hur musik låter eller vad en bild föreställer. Om dessa annoteringar hämtas från plattformar där en tidigare AI-modell använts för att kategorisera innehållet, får vi även här en källa till inavel.)
Framför allt ville jag i mitt korta föredrag lyfta frågan om kulturell överproduktion. Vad spelar det för roll om en AI-modell kan generera en habil poplåt, när detta av nödvändighet innebär att det kommer genereras miljoner poplåtar, alla exakt lika habila? Miljoner AI-genererade låtar som översvämmar de strömningstjänster där poplåtar laddas upp och tvingar fram nya slags filter, vilket överlag kan bidra till att höja tröskeln för att nå ut med musik. Förutom att det givetvis driver på nyss nämnda inavel.
Mitt 15-minutersprat finns upplagt på Youtube:
Missa förresten inte "Cartography of generative AI", ett projekt av konstnärsgruppen Estampa (Barcelona), syftande till att belysa den materiella resursförbrukning som döljer sig bakom så kallad AI.
Tre svenska forskare ger pinsamma exempel på universitetens AI-vurm i en vettig debattartikel. Samtidigt kommer en första studie av hur AI-chattbotar har infiltrerat den vetenskapliga publiceringen; vi kan konstatera att ordföljden "complex and multifaceted" hädanefter måste betraktas som en varningslampa.
Om neurodiversitet
Ett par nyckelcitat ur min artikel om neurodiversitet i Flamman:
”Neurodiversitet” kan förstås som en parallell till biodiversitet (biologisk mångfald). Livet på jorden kan bara existera som en mångfald av olika arter. På samma sätt förutsätter samhällslivet att människor är olikartade i sina sätt att tänka och känna. /.../
Mänskligheten som sådan är alltså neurodiversiv. Civilisationens framväxt har skett i ett samspel mellan människor med radikalt olikartade förmågor. Dit hör det impulsiva och nyfikna som vi kan förknippa med adhd, liksom autismens mångskiftande former av sinnlighet och fritänkande. /.../
Varje enskild människa bidrar i lika grad till neurodiversiteten, alltså till artens neurologiska mångfald, oavsett om hon tillhör en ”neurotypisk” majoritet eller en ”neurodivergent” minoritet. Tanken på ett samhälle där alla hjärnor funkar likadant är inte bara verklighetsfrämmande – den är fascistisk.
Här finns en distinktion mellan diversitet och divergens och som är lätt att missa.
Neurodiversitet är alltså ett biologiskt faktum och syftar på hela mänskligheten. En enskild individ kan därför inte utmärka sig som neurodiversiv.
Att vara neurodivergent är att avvika från en norm. Ramarna för denna norm är inte givna – här talar vi om en social konstruktion. Den som är avvikare i en viss kontext – ett samhälle, en historisk epok, en arbetsplats – kan i en annan kontext betraktas som normal.
Ur detta perspektiv kan vi på ett mer nyanserat sätt närma oss frågan om "diagnosinflation". Å ena sidan ska vi inte förneka att det finns en biologisk grund till exempelvis autism och ADHD. Å andra sidan är dessa tillstånd inte att begripa som sjukdomar eller störningar. Diagnoskriterierna som för tillfället gäller är heller inte huggna i sten, utan utgår i hög grad från förmågan att anpassa sig till rollen som medborgare och arbetskraft i vårt rådande (störda) samhälle.
Jag glädjer mig över hur mycket positiv respons jag fick på min artikel, inte minst från personer som är mycket mer insatta i ämnet än jag. Det får mig att vilja återvända till ämnet.
Via denna respons lärde jag mig även ett par nya begrepp, med ursprung i vad man kan kalla för den neurodiversiva rörelsen. För det första KCS, "kinetisk kognitiv stil", myntat av Nick Walker som ett icke-patologiserande alternativ till ADHD. (vars två D:n ju i tur och ordning betecknar "deficit" och "disorder"). "Kinetisk" är alltså ett ord som syftar på rörelse eller att ha en mer rörlig uppmärksamhet än många andra. Huruvida KCS är ett idealiskt begrepp kan nog diskuteras, men jag håller med Nick Walker om att något kommer att behöva ersätta det som nu kallas ADHD.
Ett annat begrepp jag uppmärksammades på är "monotropism":
Monotropism is a theory of autism developed by autistic people /.../
Monotropic minds tend to have their attention pulled more strongly towards a smaller number of interests at any given time, leaving fewer resources for other processes. We argue that this can explain nearly all of the features commonly associated with autism, directly or indirectly.
Nu verkar det som att begreppet monotropism, intressant nog, även används för att belysa det som är gemensamt för både ADHD- och autismspektrat:
The way that ADHD and autism are characterised in diagnostic manuals is completely different. ADHD is treated as primarily an attentional difference; autism as chiefly social in nature. Where descriptions do overlap, they can seem contradictory: autism is apparently characterised by rigid, restricted interests, while ADHD is said to cause impulsive behaviour and an inability to concentrate.
/.../
Impulsivity could come from the monotropic tendency to lose awareness of things as soon as our attention shifts away from them. Inattention is a very familiar thing among autistic people – not an attention deficit, which was never the right term, but profound difficulty steering attention in directions which don’t align with our current interests. Hyperfocusing is common with KCS, as it is with autism.
Jesse Meadows skriver också om "Monotropism: an emerging attentional concept" på sin blogg Sluggish, fokuserad på ADHD och neurodiversitet, med massa smart kritik av samtida populärpsykologi.
LÄSTIPS
Biblioteksbladet intervjuar doktoranden Zakayo Kjellström som forskar om piratbibliotek: "På nätets skuggsida är vetenskapen öppen på riktigt".
Francis Hunger om data och materialitet: "Data workers of all countries, end it!"
Gnomvid.se är en inspirerande blogg vars återkommande sammanställningar under rubriken "Knutpunkt" påminner lite om det format jag laborerar med här.
I sommar får det bli till att läsa Gustav Sjöbergs diktsamling Laguner blomma.
Första romanen på 40 år som översatts från bulgariska till svenska är Tidstillflykt av Georgi Gospodinov; för detta tackar vi Hanna Sandborgh och Ersatz förlag. Utgivningen har redan satt igång en smärre svensk kulturdebatt om politisk nostalgi och framtidsförlust. Vilket för oss vidare till nästa tips:
Framtider i Brand
Nya numret av Brand har framtidstema. Närmare bestämt "framtider" i plural. Johan Örestig Kling skriver om hur delar av klimatrörelsen nu orienterar sig mot "djup anpassning" och "positiv pessimism". (På liknande tema, se även Flammans intervju med tyska klimataktivisten Tadzio Müller.)
"Bara nutiden finns kvar, medan framtiden och historien har upplösts", skriver Mathias Wåg i sin text om framtidstro. Den utmynnar i ett wågat försök att jämka samman två revolutionära hållningar som på många sätt ter sig oförenliga: destituerande eller konstituerande, att dra i historiens nödbroms eller accelerera vissa tendenser i riktning mot en föreställd framtid. (Spänningsfältet består och förtjänar ständigt att återbesökas, i stort och i smått, inte bara i ord utan även i rörelse och ljud.)
Efter trans
Riksdagen har röstat igenom en ny lag om juridiskt kön, av samma slag som redan finns på andra håll i Europa. Exempelvis antog Spanien sin så kallade translag i början av 2023, efter en tid av intensiva debatter. Mitt i dessa debatter stod den unga filosofen Elisabeth Duval, som i spansk offentlighet tycks ha blivit en möjligen ofrivillig företrädare för transpersoners rättigheter. Hennes bok Después de lo trans (2021) som utmanar såväl konservativa som liberala tankefigurer som återkommer i den så kallade transdebatten. Enligt henne handlar det varken om att "vara född i fel kropp" eller att "fritt välja kön" – allt är kort sagt mycket mer invecklat, och så måste det få vara. Hon ifrågasätter också idén om att det "alltid funnits transpersoner" och menar, om jag fattat saken rätt så här långt, att vad vår samtid frejmar som "trans" bara är ett möjligt sätt att greppa det där som måste få förbli invecklat. Alltså kan vi även tänka oss en framtid "efter trans".
Boken har underlig nog inte översatts till engelska, men därmot rönt betydande uppmärksamhet i sin tyska översättning: Nach Trans. Sex, Gender und die Linke. Efter att bara ha läst förordet är jag redan övertygad om att Duvals perspektiv skulle ha mycket att bidra med även till svensk debatt.
FILMTIPS
På SVT Play finns nu en dokumentärfilm om Kinas övervakningssamhälle, Total trust, som fått den svenska titeln Övervakad. Jag råkade se dem för ett år sedan på en filmfestival i Belgrad och skrev om den i en krönika:
Till stor del bygger detta övervakningssamhälle på automatisk ansiktsigenkänning. Filmen visar också hur många kineser entusiastiskt välkomnar dessa system. De utlovar inte bara trygghet utan även bekvämlighet när man exempelvis slipper att dra sitt betalkort – det räcker ju att visa ansiktet! (Visst finns det likheter med den brittiska tv-serien Black Mirror, vars episod ”Nosedive” är direkt baserad på Kinas så kallade ”socialkreditsystem”.)
Men praktiken ligger väldigt långt från de cyberskimrande, fullständigt automatiserade visioner som antyds i partiets officiella propaganda. Trots all högteknologi bärs polisstaten i slutändan upp av poliser och åter poliser – en ofantlig mängd mänsklig arbetskraft som Kinas myndigheter sätter in för att punktbevaka de individer som i databaserna flaggats som hot.
Sveriges Television AB, Stockholm, Sweden
Det var extra intressant att se denna dokumentär just i Belgrad: en stad som redan blivit något av ett laboratorium för övervakningssystem från kinesiska Huawei. Serbien är ju ett land vars regering triangulerar sin geopolitiska bana i allianser med såväl Kina och Ryssland som EU och USA. För tillfället verkar USA ha nått framgång med att förmå Serbien att byta leverantör av övervakningssystem från Kina till Sverige, närmare bestämt Göteborgsföretaget Griffeye.
WEBBTIPS
Konstellationen är en vänsterinriktad förening "som driftar fria och öppna plattformar": i stället för att bara klaga på Big Tech, utforskar man de praktiska möjligheterna att bygga alternativ.
Först startades Mastodonservern Spejset. Därefter den avskalade nyhetsportalen Mediakollen som är värd att bokmärka: uppdateras fortlöpande med länkar till artiklar som publicerats i svensk vänsterpress och bloggar. Urvalet görs av frivilliga moderatorer och är avgörande för att flödet ska förbli relevant och inte urarta i samma riktning som Indymedia (om någon minns). Även om Mediakollen såklart inte går i god för varje ståndpunkt som uttrycks i artiklarna, så kommer projektet ofrånkomligen att inbegripa delikata avvägningar. Bland källorna finns även publikationer där poststalinistisk vänster överlappar med konspirationshöger – det kan noteras hur moderatorerna redan har sållat bort t.ex. artiklar med transexkluderande budskap. Ytterst är det medlemmarna i Konstellationen som beslutar om principer och moderatorer. Även om formell föreningsdemokrati kanske inte är någon universallösning så kommer det säkerligen gå att lära mycket av erfarenheter som görs.
Nu har Konstellationen lanserat ännu en plattform: Aggregatet.org – en samling av olika diskussionsforum. Som ett alternativ till Reddit, ett vänsterns Flashback eller ett nytt Socialism.nu (ni som minns, ni minns). Med den avgörande skillnaden att Aggregatets forumregler beslutats på föreningsdemokratisk väg. Året får utvisa om Aggregatet lyckas samla en kritisk massa av användare för att sedan kunna växa i en hållbar takt.
PODDTIPS
På sistone har jag lyssnat en hel del på New Books Network: poddar med forskare som publicerat akademiska monografier på engelska. Allt är inte lika intressant, men då är det bara att hoppa till nästa avsnitt. Inget dumt sätt att orientera sig i vad som sker på olika forskningsfält.
Det finns en uppsjö av olika ämneskanaler och ofta postas samma poddavsnitt till flera. Några av de kanaler vars flöden jag prenumererar på: Critical theory, Anthropology, History of Science, Intellectual history, Economic and business history, Ancient history, Eastern European Studies, Russian and Eurasian Studies och Science, technology and society.
Bra orientering i nyutkommen litteratur och aktuell forskning ges också i en rad tyskspråkiga poddar från Deutschlandfunk (som P1 fast mer djupdykande): filosofimagasinet "Sein und Streit", Büchermarkt om skönlitteratur, Andruck om politisk litteratur samt Hörsaal med längre föreläsningar.
Weird Medieval Guys är flamsig, ja, den är amerikansk, ja. Men också en förbannad bildad podd om medeltidshistoria, som inte nöjer sig med att berätta anekdoter om hur det var, utan ständigt går in på frågor om hur vi i nutiden kan (miss)tolka medeltiden – en medeltid som de heller inte begränsar till Västeuropa.
Kant och Ryssland
Jag kommer nog aldrig att på allvar läsa Immanuel Kant. Samtidigt känner jag ett återkommande behov av att påminna mig om konturerna i hans filosofiska system, eftersom så mycket annat tänkande tar avstamp mot detta. Så när Kant härom veckan fyllde 300 år, lyssnade jag för tredje gången på detta avsnitt av Bildningspodden där professor Sven-Olov Wallenstein med stor klarhet reder ut grejen med Kant:
Trots att jag själv inte är någon Kantläsare, har jag ändå en liten invändning. Det gäller hur Wallerstein med stor emfas upprepar att Kants liv var oerhört händelselöst och hans livshistoria fullkomligt oviktigt för att förstå hans filosofi. Detta är förvisso i linje med en lång tradition inom Kantforskningen.
En som bryter mot detta perspektiv är kulturhistorikern Alexander Etkind i sin monumentala studie av rysk kolonialism, Internal colonization. Etkind pekar på det faktum att Königsberg ockuperades av Ryssland under sjuårskriget, med följden att Immanuel Kant mellan 32 och 39 års ålder faktiskt var rysk undersåte. Detta belyses i viss mån även av den albanska filosofen Lea Ypi i den artikel om Kant och pacifismen som Aftonbladet översatte till svenska.
Etkind lyfte fram den koloniala erfarenheten som högst relevant för att förstå Kant. Han tog sina promenader i en stad där ockupationsstyrkorna till stor del hämtats från Kalmuckien och andra "orientala" regioner som sedan tidigare koloniserats av Ryssland; till dessa återvände Kant senare när han formulerade sin raslära. Han hade vänner inom den pro-ryska falangen av Königsbergs elit och han bedyrade sin lojalitet till tsarinnan Elisabet, men snuvades ändå på en professur i filosofi, till förmån för en mer konservativ rival som föredrogs av ockupationsmakten. Kort sagt var Kants liv knappast så händelselöst
På bara ett fåtal boksidor demonstrerar Etkind relevansen i ett postkolonialt perspektiv på filosofin i Königsberg, från Kant till hans student Johann Gottfried Herder, myntare av begreppet "nationalism":
[Kant's] published research during the years of occupation was very scant. During the almost five years of Russian rule, he published a few essays that all focused on a rather special theme, earthquakes. /.../ Whether the reason was anxiety or trauma, the fact is that the occupation created a writing block in Kant. Immediately after the abrupt end of the occupation, in 1762–63, Kant’s publications burst forth. /.../ Under Russian rule, Kant was a subaltern and he did not speak. To be more precise, he did not speak publicly about anything but earthquakes. /.../
Herder’s experience under Russian occupation /.../ was clearly important for his nationalism. It was there that Herder discovered the value of community and its autonomy from the state. /.../ Herder’s ideal of the right life was about people living in communities that are united by culture and organizing their own affairs independently of the state. /.../
The explosion of intellectual life, poetry, and philosophy is a common feature of postcolonial moments. The circle of Kant and Herder in Königsberg experienced it for the first time ever. Observing the dramatic, unaccountable events that were caused by human will but which changed their lives like earthquakes, local intellectuals came to a new and revolutionary understanding of rationality, autonomy, and history.
MUSIKTIPS
Vladimir Oidupaa (1949–2013) från Tuva i Sibirien tillbringade 33 av sina år i fängelser och arbetsläger. Där började han spela dragspel, vilket i kombination med traditionell tuvansk strupsång resulterade i en ganska unik stil med klara drag av blues. Nu har hans samlade inspelningarna återutgivits på albumet Divine music from jail:
Lekfullheten genomsyrar det mesta som kommer från det jamaikanska musikkollektivet Equiknoxx och dess centralfigur Gavsborg. För ett halvår sedan släpptes ett extra bedårande album, där alla låtar på något sätt handlar om samma sak: att hänga i musikstudion – med allt vad det innebar, som att bli stoppad av polisen på in, eller det byråkratiska arbetet med att cleara samplingar.
Dub i Tjetjenien
Nyligen rapporterades att ryska delrepubliken Tjetjenien var i färd att införa ett förbud mot musik vars tempo inte håller sig mellan 80–116 BPM. Syftet skulle vara att skydda det nationella kulturarvet mot utländska influenser, i synnerhet mot elektronisk dansmusik.
Tanken på lagstadgad temporeglering väcker frågor om huruvida man med säkerhet kan fastslå att musik – även om den är taktfast – håller ett visst tempo. Inom flera musiktraditioner – kanske allra tydligast inom det spektrum vi kallar för dub (inklusive jungle) – finns en inbyggd ambivalens. Beroende på om du lystrar till basgång eller till perkussion kan tempot du hör bli hälften eller dubbelt så snabbt. Visserligen kan detta kanske rädda den typiska dansmusik som ligger mellan 120 och 150 BPM. Sådan är framstår fortfarande entydigt som alltför snabb, givet Tjetjeniens regelverk. Om däremot tempot skruvas upp ytterligare, över 160 BPM, hamnar musiken återigen i en potentiellt legal zon: 160 BPM är nämligen detsamma som 80 BPM, dubwise.
Dock ska vi inte räkna med att saken prövas i domstol. Tempoangivelserna var "bara rekommendationer", förtydligade Tjetjeniens despot Ramzan Kadyrov.
Garanterat illegalt i Tjetjenien blir däremot albumet "Chechnya in dub" av den legendariska men politiskt problematiska dubproducenten Muslimgauze, eftersom det är tillägnat tanken på ett självständigt (islamistiskt) Tjetjenien. Ganska groovy, hur som helst:
Så vad menas med "realistisk musik"?
Betyder det exempelvis "musik som återspeglar verkligheten"? Är detta ens möjligt att göra i musik? Vad avgör i så fall om återspeglandet bekräftar eller kritiserar denna verklighet? Vem verklighet?
Eller betyder det bara "musik som låter som man förväntar sig att musik ska låta"? Jo, åtminstone i den AI-musikaliska kontext som det gäller i min senaste artikel i Flamman:
En tongivande tekniksajt lyfter i sin rubrik fram Udios förmåga att skapa ”realistisk musik”. Formuleringen är tankeväckande. ”Realism” har länge betecknat vissa riktningar inom litteratur och bildkonst, men tills nu har begreppet i stort sett aldrig använts om musik. Vad skulle det ens betyda att musik är realistisk? Troligen bara att den låter till förväxling lik sådan musik som människor redan har gjort. Vilket också är hela syftet med denna typ av AI-modeller: att skapa pastischer, till lägsta möjliga kostnad.
Visserligen har den framstående musikvetaren Carl Dahlhaus ägnat en hel bok åt frågan om "musikalisk realism". Han håller sig där till 1800-talets västerländska konstmusik och frågar sig om där går att urskilja en strömning parallell till den realism som kring 1850 slog igenom i bildkonst och litteratur. Svaret är mångtydigt, delvis för att Dahlhaus kan presentera en lång lista på motstridiga definitioner av vad "realism" skulle kunna stå för i ett musiksammanhang. Att imitera det talade språkets melodik? Att citera folkvisor? Att eftersträva en musik byggd på proportioner som återspeglar naturen?
En helt annan innebörd har begreppet fått i musikvetenskapliga debatter om rockmusik. "Realism" kan då beteckna ett ideal där den inspelade musiken ska uppfattas vara ett dokument av ett levande framträdande, utan ett studioarbetet lämnar hörbara spår. Theodore Gracyk:
In sum, realism contends that performance has ontological priority over recordings.
Inget av detta tycks det minsta relaterat till betecknandet av AI-genererade pastischer som "realistisk musik".
Däremot kanske det kan kasta ljus på olika antirealistiska impulser i musikhistorien. Steve Goodman skriver i Sonic warfare:
It is useful here to bear in mind the Afrofuturist critique of the stereotyped notion of black music that ties it rigidly to the “street,” the “ghetto,” and superficial notions of “realism”.
Eller som Kodwo Eshun skrev i sin afrofuturistiska klassiker More brilliant than the sun:
Everywhere, the 'street' is considered the ground and guarantee of all reality, a compulsory logic explaining all Black Music, conveniently mishearing antisocial surrealism as social realism.
Att föredra ny musik
När 2010-talet gick mot sitt slut blev jag smått besatt av att få grepp om hur det gångna årtiondet hade återspeglats i musiken. Mina funderingar kokade ner till tio tillspetsade teser. Jag tänker att det får bli läge att utvärdera hur väl teserna höll när vi nått 2020-talets mitt (vilket vi chockerande nog gör om bara åtta månader).
Nåväl, sedan dess har jag märkt hur jag själv mest har dragits mot att leta efter ny musik, med årtalet 2020 som osynlig gräns. Visst kan jag fortfarande leta upp musik från 1900-talet (eller varför inte 1400-talet), men när vi kommer in på innevarande sekel (2000-talet) så tenderar jag att skippa seklets startsträcka och gå rakt på musik utgiven under innevarande årtionde (2020-talet).
Jakten på ny musik bör dock inte bli något självändamål. Oavsett hur många låtar eller skivor som nyproduceras är detta i sig ingen garanti för att det sker något nytt. Samtidigt finns det inget som säger att ett den genuint nya musiken också är den som skiljer sig maximalt från hur tidigare musik har låtit. Jag var inne på detta redan i Det postdigitala manifestet (2009):
Ny musik är musik som förmår upprätta nya situationer, där människor berörs på nya sätt.
Viktigaste för mig är nog ändå att musiken inte är "realistisk". Hellre surrealistisk musik, vad det nu kan betyda.
Månadens mix
I slutet av april vispade jag ihop följande mix, bestående av olika slags breakbeats samt ett par små utflykter i riktning mot skruvad dancehall. Allt avslutas med en sorts mashup där ett spår från ovan nämna Equiknoxx (Jamaica) spelas över ett synkoperat technobeat från Detroit.
Enbart tjugotalsmusik, kunde jag nöjt konstatera i efterhand:
Jag lägger upp mina mixar permanent och nedladdningsbart på Hearthis, där man (tills vidare) slipper betala. Men de hamnar också temporärt på Soundcloud som dock fortsätter att sugifieras allt mer.
Bilden på varelserna som kan vara hästar eller kentarurer – vi vet inte, eftersom de stuckit huvudet i väggen – föreställer Maurizio Cattelans verk Kaputt (2013), som nu visas på Moderna museet.
Klicka här för aprilmixens spårlista
BFTT – iOSMIDI6_Droplets (broken iPhone in the club mix)
Minor Science – Blue Deal
Omnitron – Esoteric Break Device
Adam Curtain feat. Warrior Queen – Frass Box
Skee Mask – Reviver
Not Even Noticed – Don't You Dare
Xen Chron – Deleted Vapor
Otodojo – Parsing a Path (Boulderhead Remix)
Kat7 feat. Shanique Marie – Funk Schön
INDEXKRITISKT
Varors värde har fått ännu en fin recension, denna gång i den återstartade recensionstidskriften Respons. Företagsekonomen Erik Wikström skriver i samma text även om antologin Marknadens tid som anlägger en rad olika perspektiv på hur den nyliberala vändningen yttrat sig i Sverige sedan 1970-talet. Om Varors värde skriver han:
faktum är att boken är relevant och begriplig för en betydligt bredare publik än den till synes marknadsför sig mot.
Varors värde är en föredömlig bok eftersom den tar ett fruktansvärt långtråkigt och dötrist index och visar hur alldeles, alldeles underbart det kan vara att studera. Berg och Fleischer åstadkommer en sorts omvänd ingenjörskonst av ekonomernas abstraktioner. Ekonomin blir återigen handfast och praktisk.
Erik Wikberg
Vidskepligt om negativ tillväxt
Förra månadsbrevet diskuterade problemen med "decimalräknande" i ekonomisk statistik. Saken tas också upp i min nypublicerade essä "Inflationens mått". Bland annat nämner jag hur den framstående nationalekonomen Oskar Morgenstern på 1960-talet fann det "groteskt" när tidningarna rapporterade att inflationen fallit eller stigit med någon tiondels procentenhet. Vilket sedan dess bara har blivit vanligare.
Decimalerna förmedlar intrycket av att mätredskapen skulle ha blivit allt mer exakta. Men de ansvariga statistikerna har aldrig påstått något sådant. Läser man deras metoddokument så framgår att de inte kan beräkna en felmarginal på KPI, eftersom det inte ens i teorin går att definiera vad som vore ett fullständigt korrekt sätt att mäta inflationen. Att indextalet ändå offentliggörs med två decimaler är bara en eftergift till alla de samhällsaktörer som efterfrågar exakta data att stoppa in i sina analysmodeller.
Härom dagen kom ett pressmeddelande från SCB som meddelade att Sveriges BNP under första kvartalet minskat med 0,1 procent. "Kvartalet blir det fjärde i följd med negativ tillväxt", skrev SCB.
Visst illustrerar siffrorna en ekonomisk stagnation. Men det hade de gjort även om något av de tre kvartalens siffror hade föregåtts av ett plus i stället för ett minus. Det rör sig oavsett vilket om ungefär noll tillväxt. Att göra en höna av att man hittat tre minus i rad ter sig faktiskt närmast vidskepligt.
"Indexvidskepelse" var ett ord som figurerade i svensk offentlighet kring 1950; vi återupplivar det i Varors värde, för det har knappast blivit mindre relevant.
Min nämnda essä i Anekdot pekar på en rad tendenser i den samtida konsumtionen som alla bidrar till att göra KPI till ett mer osäkert mått än vad det varit tidigare: kulturalisering, finansialisering, internationalisering, digitalisering...
Vår tids mått på ekonomisk tillväxt – real BNP – rymmer tvetydigheter som härrör både från själva BNP-mätningen och från den prisstatistik (bland annat KPI) som används för att rensa BNP från effekterna av inflation. Överlag kan nog sägas att detta tillväxtmått säkerligen kommer att lyckas fånga verkliga upp- eller nedgångar inom det fält som man brukar avgränsa som "den ekonomiska aktiviteten". Men mätmetoderna kan däremot knappast sägas vara kalibrerade på ett sätt som gör att noll-strecket är särskilt signifikant.
Roligast på 1 maj var ändå den liberalpartistiska politiker som twittrade: "Här är en liberal som idag valt att bidra till Sveriges BNP."
Jätteduktigt att jobba på en helgdag såklart. Vad hon inte berättade var vad hon jobbat med: "programansvarig för välfärdsfrågor på Timbro". Hon fick alltså lön för att twittra att hon jobbar.
Visst bidrar även sådant lönearbete till Sveriges BNP – men det säger nog mer om BNP-måttets brister än om någonting annat.
Är du självförsörjande, lilla vän?
I sin vårbudget passade regeringen på att ge officiell status till ett nytt mått: "självförsörjningsmåttet". Arbetet sammanfattar:
Det ska komplettera måttet ”sysselsatta”, och på så sätt ge en bättre bild av hur många i åldrarna 20 – 64 år som är etablerade på arbetsmarknaden. /.../
Med regeringens mått var 74 procent av alla i åldrarna 20 – 64 år självförsörjande 2022.
Men 1,2 miljoner människor är samtidigt ”ej självförsörjande”.
Ordet antyder att någon annan försörjer dem. Men då man granskar vilken deras huvudsakliga inkomst är visar det sig att 40 procent faktiskt har lön. Fast lönen är för låg för att nå upp till regeringens gräns för ”självförsörjning”, som går vid 19 050 kronor i månaden.
Att införa ett självförsörjningsmått var faktiskt ett vallöfte från Moderaterna. Partiets integrationskommission (2021) hämtade idén från ett par nationalekonomer vid tankesmedjan Entreprenörskapsforum (Eklund & Larsson 2020). I deras rapport stod att läsa:
Självförsörjningsgraden ger en mer rättvisande bild av graden av ekonomisk integration hos utrikes födda än vad sysselsättningsstatistiken gör.
Självförsörjningsgraden definieras som fyra prisbasbelopp, vilket 2019 motsvarade en årlig bruttoinkomst på 186 000 kronor /.../ Detta motsvarar ungefär 50 procent av medianinkomsten vilket utgör OECD:s definition av den relativa fattigdomsgränsen.
Hela syftet med självförsörjningsmåttet är att följa utveckling över tid. När det blir dyrare att leva, måste man också tjäna mer pengar för att räknas som självförsörjande. Mätmetoden löser detta genom att inkomsttröskeln årligen justeras upp i takt med prisbasbeloppet, som i sin tur följer KPI. Här finns mycket av indexkritiskt intresse.
Den varukorg vars pris KPI ska mäta representerar ju inte vad det kostar för en låginkomsttagare att försörja sig själv, utan prisutvecklingen på den totala konsumtionen i Sverige.
Självförsörjningsmåttet sätter upp en inkomstnivå som varje vuxen individ måste uppnå för att räknas som "självförsörjande". Därmed bortser man helt från hur de faktiska levnadskostnaderna skiljer sig mellan storstad, småstad och landsbygd. Man ser heller inte till skillnader mellan olika slags hushåll. Det är ett faktum att man kan leva billigare utan barn än med barn. Det är också dyrare att leva ensam jämfört med att vara två eller flera vuxna som delar en bostad. Ingenting av detta spelar roll i regeringens definition av att vara "självförsörjande". Allt som räknas är om man uppnår det universella inkomstmålet.
Eftersom poängen är att mäta förändring över tid, kan man leka med att tillämpa självförsörjningsmåttet historiskt. Resultaten blir då lätt absurda. Givet 1960 års prisbasbelopp skulle man detta år, för att räknas som självförsörjande, tjäna minst 1400 kronor i månaden före skatt. En snabb titt på 1960 års lönestatistik visar att den genomsnittliga inkomsten för manliga industriarbetare låg en bra bit under den nivån; kvinnliga arbetare ännu lägre; inte heller kvinnliga tjänstemän tjänade tillräckligt. En överväldigande majoritet av Sveriges befolkning var då alltså, ur ett sentida Moderatperspektiv, närmast att betrakta som parasiter. År 1960 var det endast de manliga tjänstemännen vars genomsnittliga lönenivå var tillräckligt hög för att nå upp till tröskelvärdet för självförsörjning!
Nu är det läge för mig att erkänna: inte heller jag är självförsörjande. En vanlig månad ligger min beskattningsbara inkomst en bra bit under gränsen på 19050 kronor. Sedan snart ett år tillbaka är jag nämligen utan anställning. Min forskning (på deltid) finansieras tidvis via stipendier – men dessa är skattefria och räknas därmed inte in i självförsörjningsmåttet. Vad jag därutöver kan dra in på artiklar, föredrag och i någon mån musik, det ligger långt under vad regeringen tycker att jag ska tjäna.
Så om du som läser dig känner dig överförsörjd, till den grad att du vill bidra en liten smula till min försörjning, finns möjligheten att göra detta genom att bli betalande prenumerant på Copyriot II. Varmt tack till er tre som redan har valt att donera!
Kapitalismen är slutet på all självförsörjning
Ärligt talat har jag svårt att se hur begreppet "självförsörjning" skulle kunna användas på ett meningsfullt sätt om människor under kapitalismen. Det vill säga: människor som köper sin mat för pengar.
Kapitalism – det är när man köper sin mat för pengar. Inte den mest exakta definitionen av innevarande produktionssätt. Men ändå mer klargörande än de flesta andra definitioner. Statsskick och skattesatser är sekundärt i förhållande till denna fråga: behöver du pengar för att kunna äta? Om svaret är ja, så lever du troligen under kapitalismen.
Därmed kan vi även konstatera att "socialistiska" stater i verkligheten har varit statskapitalistiska, eftersom människor även där var tvungna att arbeta i utbyte mot pengar för att kunna köpa mat.
I materiella termer är detta vad som skiljer den kapitalistiska moderniteten från tidigare jordbrukssamhällen, där människor (helt eller delvis) har producerat sin egen mat (oavsett hur mycket eller lite de fick behålla efter att godsherren tagit sin del). Där kunde vi tala om självförsörjning. Men vägen tillbaka är stängd – som kärnfullt sammanfattades av William Clare Roberts i hans fem teser om kapitalismen, citerade i förra månadssbrevet.
FRAMÖVER
Som tidigare meddelat kommer Vox Vulgaris att göra sin första spelning i Stockholm på flera år den 1 juni. Platsen är Sjätte Tunnan i Gamla stan och vi står på scen klockan 21 och 23. Finns även ett Facebookevent.
Annars närmar sig släppet av vårt nyinspelade album. Jag vågar faktiskt påstå att det tar medeltidsgrejen åt helt nya håll.
Påminner också om att tidskriften OEI snart släpper sitt temanummer om organisering. Prenumerera nu, kom på release i Hägersten den 11 juni.
Ja, det finns ett kommentarsfält! Jag tar gärna emot synpunkter om såväl form som innehåll.
Månadsbrevet är tillbaka i början av juni!
