I morse upptäckte jag att det redan är sista juli. Så under dagen har jag fått ligga i med att få detta månadsbrev redo för utskick innan klockan slagit midnatt.

Annars har jag inte skrivit mycket under den gångna sommarmånaden. Läst desto mer, om det som fallit mig in. Ägnat ännu mer tid åt musik, på olika sätt. Vilket nog återspeglas i innehållet nedan.

Jag har också lyckats peka om domänen copyriot.se så nu är det den som gäller för Copyriot II. Om du av någon anledning vill hitta något på gamla Copyriot, tja, då blir det nog till att gräva via Wayback Machine, utan hjälp från någon sökmotor.

Att prenumerera på Copyriot II är och förblir gratis! Men jag uppskattar varmt att ett flertal läsare redan har valt att samtidigt donera en slant, så överväg gärna det om du känner dig ovanligt likvid! Så ska jag överväga att färdigställa nästa månadsbrev när det ännu återstår mer än minuter av augusti.

TIPS: TEXT

Marina Vishmidt (1976–2024) var en briljant tänkare som skrev om konst och kapital, kritik och kris, i tidskrifter som Radical philosophy och böcker som Speculation as a mode of production. Efter hennes alltför tidiga bortgång har några av hennes vänner satt upp en portalsida med alla hennes verk fritt tillgängliga som pdf.

"Den nya högern" står som tema för nya numret av tidskriften Crisis & Critique, med lätt zizekiansk tendens under redaktörersduon Agon Hamza och Frank Ruda. Även om jag inte har hunnit läsa någon av artiklarna, ser det rätt lovande ut. Enzo Traverso om "postfascism", Franco Bifo Berardi om "fascism utan futurism" i ett åldrande Europa, södertörnsprofessorn Marcia Sa Cavalcante Schuback om något hon kallar "ambivalensens fascism" – samt Slavoj Žižek, som tar itu med frågan om vår samtida värld är mer eller mindre universell än vad varit fallet under tidigare epoker av kapitalismens historia.

Om rejvscenen i Rom har Nicholas Nilsson skrivit ett långt reportage i Flamman. Ämnet är särskilt intressant med tanke på att Italiens postfascistiska premiärminister Georgia Meloni, bland det första hon gjorde efter att ha kommit till makten, stiftade en särskild "antirejvlag". Ett förbud att utan tillstånd spela musik i folksamlingar på över 50 personer, med hot om hårda straff för inte bara arrangörer utan även deltagare. Hur det gick? Nej, inte heller denna lag har lyckats få danssugna att överge de underjordiska rejven till förmån för kommersiella nattklubbar.

Temaavdelningen om organisering i senaste OEI skrev jag en del om förra månaden. Jag efterlyste då försök att läsa de olika artiklarna tillsammans för att se "hur de kompletterar varandra men också hur de går isär". Detta har nu Mathias Wåg börjat göra i form av trådar på Bluesky, bland annat en ganska lång tråd om mitt bidrag, "Om rådskommunismens relevans". Jag uppskattar hans läsning som tar fasta på just de punkter där jag prövade att spetsa till analysen. Sen har han sina invändningar, men jag tänker att det delvis handlar om vad man förväntar sig att en teori ska erbjuda. Min slutsats blir tills vidare att den rådskommunistiska traditionen som jag skriver om har sin relevans, framför allt som organisationskritik, men det är inte samma sak som att man kan förvänta sig att den ska ge svar på frågor av typen "Vad bör göras?" Jag tror att jag får återkomma till detta i en bloggkommentar under augusti.

Tendentiöst om ADHD i ETC

Visst finns det skäl att granska privata vårdföretag. Men det är inte (bara) detta som ETC gör i sitt stort uppslagna reportage "Så lätt är det att köpa en adhd-diagnos".

Som andra har påpekat rymmer ETC-reportaget en tendens mot att misstänkliggöra hjälpsökande patienter. Detta i ett läge där vi redan ser hur samma högerkrafter som länge attackerat transpersoner nu även börjar rikta in sig mot personer med ADHD, som förklaras vara lata fejkare som bara borde ta sig i kragen. Må vara att ETC:s vänstervinkel snarare handlar om att utmåla samma människor som lättlurade offer. Vart tog solidariteten vägen? Och det större perspektivet? Att många vuxna vänder sig till en privat klinik för ADHD-utredning och diagnos är självklart en följd av att den offentliga vården på senare tid har skärpt sina kriterier för vilka som alls kan komma i fråga för utredning. Jag har själv gått den vägen, som slutade med att den offentligt finansierade psykiatrin uppmanade mig att gå till en privat klinik för utredning. Vilket jag gjorde: först till den klinik som de tipsat om, men den kändes faktiskt inte seriös. Så jag gick till en annan privatklinik – en av dem som nämns i ETC, men där jag faktiskt fick en grundlig utredning. Jag ångrar det inte, hur orimligt det än känns i princip att tvingas betala för privat vård.

En detalj jag finner särskilt märklig är att ETC intervjuar en psykiatriker och chefsöverläkare, som i reportaget får varna om att det finns "en risk att man ställer diagnosen [ADHD] på friska personer". Ja, och?

Jag betraktar mig själv som frisk, trots att jag både är ganska kraftigt närsynt och nu även diagnosticerad med ADHD. Enligt medicinskt konsensus är ADHD heller inte en sjukdom, utan betecknas som en funktionsnedsättning – precis som närsynthet. Glasögon syftar inte till att bota någon sjukdom, men gör livet lättare för många av oss närsynta. I grunden gäller samma sak gäller för de centralstimulerande preparat som brukar förskrivas till personer med diagnosticerad ADHD. Det handlar i båda fall om tekniska hjälpmedel som bevisligen kan bidra både till att förebygga andra sjukdomar och till höjd livskvalitet.

INDEXKRITISKT

"Bland falukorvar, index och prisbasbelopp – en analys av förhållandet mellan konsumentprisindex och prisbasbeloppen i ljuset av ett antal normgivningsfrågor". Så lyder rubriken på en artikel som just publicerats i Förvaltningsrättslig tidskrift, skriven av jur.dr. Richard Croneberg (Lunds universitet). Han bedriver nu ett finansrättsligt forskningsprojekt om "konsumentprisindex normativa effekter på svensk inkomstbeskattning".

Det är roligt att se hur han tar avstamp i den forskning som Daniel Berg och jag har presenterat i Varors värde. Vårt intresse har framför allt utgått från bruket av KPI för att analysera förändring över längre tidsperioder, samt någon mån från dess penningpolitiska betydelse. Richard Croneberg riktar däremot sitt intresse mot ett tredje syfte med KPI, nämligen att automatiskt justera nivån på olika bidrag och transfereringar, samt brytpunkten för statlig inkomstskatt. Detta sker genom att prisbasbeloppet är knutet till KPI. Metoderna för indexberäkning rymmer en massa vägval som får fördelningspolitiska effekter, men som har avpolitiserats. Besluten har överlåtits till expertmyndigheten SCB, som "inte bara mäter prisutvecklingen utan själva avgör hur prisutvecklingen bör mätas". Richard Croneberg skriver:

Genom den alltmer centraliserade beslutsstruktur som utvecklats under senare år har SCB:s tjänstemän fått större inflytande över priskompen­ sationen i den svenska ekonomin. Bakom KPI vilar flera aktörer som i sina roller fattar olika skönsmässiga beslut om indexet – från indexkonstruktörens initiala beslut om hur något ska mätas och vad som ska mätas i varukor­gen, till prisinsamlarens urval och kvalitetsjustering /…/
Vad som utgör en kvalificerad bedömning av verkligheten riskeras att tas för sanning, varvid beslutsprocessen förskjuts från rummen där besluten tas, till de miljöer där besluten bereds.

Hur blåsig är sommaren?

Låt oss prata väder igen.

Har sommaren varit blåsig? Här i Halland, där jag just nu befinner mig, sägs det så. Men hur objektiv eller subjektiv blir en sådan jämförelse av olika somrars vindstyrka? I vilken mån låter den sig underbyggas av "hårda data"?

När jag sitter i bersån i min mammas trädgård fläktar jag en annan slags vind än den vind som drar utmed de allt tommare skyltfönstren på Storgatan i Halmstad. För att inte tala om hur det samtidigt blåser på Tylösand där ingenting står i vägen för Kattegatt.

Oavsett vart jag tar mig, befinner jag mig på ett betydande avstånd från de punkter där SMHI mäter vinden. Vindmätarna sitter nämligen på tio meters höjd över marken. Ur dessa utvinner SMHI två slags data: medelvindhastighet och byvindhastighet.

SMHIs observationer av byvind avser det högsta momentana (2-3 sekunder) mätvärdet under en mätperiod av 1 timme. Medelvinden är medelvärdet av vindhastigheten under 10 minuter.

Vindmätning måste alltså utgå från vissa tidsliga tröskelvärden. Var man väljer att sätta dessa måste bli godtyckligt, sett ur ett strikt metereologiskt perspektiv. Utan att ha läst in mig närmare, utgår jag från att de en gång har satts med hänsyn till praktiska tillämpningar: sjöfart, vindkraft, takläggning…

Här går mina tankar (såklart) till prisstatistiken. Även beräkningen av KPI utgår från vissa tidsramar, må vara att tröskelvärdena inte ter sig fullt lika godtyckliga när de sätts i relation till det mänskliga påhitt vi kallar för "marknaden". Prisstatistiken syftar på att fånga förändring över månader och år – inte timmar, inte heller sekler.

Att priset på en stor stark varierar på daglig basis – billigare under happy hour, dyrare på kvällen – kommer alltså inte att registreras i något ölprisindex som en cyklisk oscillation mellan inflation och deflation. Däremot måste statistikmyndigheterna etablera en fast rutin för när på dagen som ölpriset ska mätas, för att prisdatan ska bilda en stabil grund för den månatliga beräkningen av KPI. Men inte heller alla prisförändringar från en månad till nästa registreras: inte när det gäller varor som jordgubbar eller charterresor där man identifierat ett cykliskt mönster i prisrörelserna, återkommande varje år. För att eliminera sådana årscykler ur KPI används olika metoder för säsongsjustering.

Rent hypotetiskt vore det inte otänkbart att, likt SMHI:s dubbla mått på vindstyrka, även mäta prisinflation inom fler än en tidsram. Man skulle faktiskt kunna säga att detta är just vad man försöker göra i viss ekonomisk-historisk forskning som utgår från det långa tidsperspektivet, longue durée. Ur detta perspektiv framstår en konjunkturcykel – några inflatoriska år som följs av några deflatoriska år – som någonting i stil med en vindby.

Visst kan en plötslig kastvind slita sönder segel, precis som att slutet på happy hour kan leda till minus på bankkontot hos törstiga kroggäster som glömt kolla klockan. Men när vindkraftföretag och bryggerier gör sina prognoser rymmer detta högfrekvensband mest brus.

"Blåser det mer nu än förr?" Under denna rubrik förklarar SMHI hur vanskligt det är att jämföra vindstyrka över tid. Det är "betydligt enklare" att jämföra temperaturer och säga om denna sommar varit varmare eller kallare än den förra. En medeltemperatur för alla dagar och nätter under juni, juli och augusti. Inom ett begränsat geografiskt område, snarare än för hela Halland. Att räkna samman kustlinjen och höglandet i en enda medeltemperatur väcker nämligen frågan om hur dessa ska viktas mot varandra. En fråga som även har sin prisgeografiska motsvarighet: en stor stark kostar gissningsvis mer på en strandterass i Tylösand än på en pizzeria i Hyltebruk. Ett ölprisindex för hela Halland, eller hela Sverige, eller varför inte hela världen, måste hitta en grund för hur man viktar ölpriset på olika platser. Huruvida det medelvärde man då får är relevant, det beror helt på vilken fråga man vill besvara.

Jag tror aldrig någon på allvar har försökt att beräkna ett globalt KPI. Som mått på "global inflation" är i stället medelvärden av de inflationstal som beräknats i olika länder. Resultatet kommer då i hög grad av styras av hur medelvärdet viktas: utifrån BNP, folkmängd eller annat. Egentligen är borde kanske motsvarande viktningsfråga även ställas när man beräknar ett nationellt KPI genom att aggregera prisdata som inhämtats från olika landsändar (tänk bara på hur bostadsprisernas utveckling kan skilja sig mellan storstad och glesbygd).

Att man mäter global medeltemperatur kan ingen ha missat. Ett av de återkommande argumenten från klimatförnekare har varit: "Det finns ingen global medeltemperatur". Ett indexkritiskt argument? Kanske får man kalla det så, men i så fall en undermålig form av indexkritik. Självklart "finns" inga medelvärden. Huruvida det ändå är befogat att beräkna ett medelvärde beror på vilken fråga som ska besvaras. Klimatförnekarnas argument undviker frågan till förmån för att rent allmänt så misstro. Detta visar nog på en fallgrop som indexkritiker måste undvika även i fråga om ekonomisk statistik.

Global vindstyrka? Jodå, klimatologerna försöker att räkna ut ett sådant genomsnitt, om än bara för landvindar, vilket ter sig svårt nog. Siffrorna är inte helt entydiga. Men sedan några årtionden tillbaka noteras ändå en avtagande tendens i vindstyrkan, "global terrestrial stilling", kopplad till övriga klimatförändringar.

Däremot vore det nog föga meningsfullt att räkna ut ett nationellt genomsnitt för vindstyrkan i Sverige, eller ett regionalt för Halland. Det är nämligen svårt att se vilka frågor detta skulle besvara. Om sommaren har varit ovanligt blåsig beror inte bara på var du befinner dig, utan också på om det är medelvind eller byvind som påverkar dig, alltså på vad du gör.

Varför denna utläggning om vindstyrka? Egentligen mest för att påminna om min essä "Inflationens mått". Publicerad i våras, perfekt sommarläsning. Essän spekulerar nämligen i liknande banor om mätbarhetens gränser:

Medan en vätska som vatten enligt hydrostatiska principer jämnar ut sig på en nivå, rymmer luftens rörelser en helt annan grad av komplexitet. Om vi metaforiskt tänker oss att även ekonomin gradvis är på väg att förgasas, betyder det att det vi kallar ”inflation” ändrar karaktär till att bli någonting mer aerodynamiskt.
/…/
Vindmätningarna som SMHI utför resulterar inte i simpla genomsnittstal, utan i tvådimensionella diagram som ska åskådliggöra de olika vindstyrkor och vindriktningar som präglar en viss plats under en viss tid. Kanske kommer det krävas liknande sätt att visualisera inflationen, någon gång i en möjlig framtid då KPI ter sig alltför godtyckligt?

MUSIK

Under juli har jag spelat in två nya mixar.

En "slavo-latinsk" mix som varvar musik från Latinamerika och Östeuropa. Mer eller mindre fiktiva genrer som UwUaracha och UKR garage, inslag av både psytrance och donk, samt en massa rap – på ukrainska, ryska och spanska.
Inspelad på Bar Babajan en måndag mitt i juli, där det ordnades födelsedagsfest för ett par vänner från Ryssland och Ukraina. På festen samlades det även in pengar till Ukraina och skrevs vykort till politiska fångar i Ryssland.

Och så en dubbig mix med doft av acid, inspelad hemma i mitt sovrum. Riktigt nöjd med den också, om jag får säga det själv.

Fusion

Jag har som sagt varit på Fusion, för andra året i rad. Att sammanfatta denna enorma och anrika festival känns omöjligt. Om du vill ha ett femdagars rejv så har du det. Om du föredrar en punkfestival så kan nog Fusion även vara det. Vill du hellre ägna dagarna åt att gå på politiska workshops, varvat med teater och strandhäng, varsågod.
Någonstans kring 70000 människor – en medelstor stad – samlas varje år på det gamla flygfältet i nordöstra Tyskland. Men inga poliser. Våldsmonopolet släpps nämligen inte in på festivalen, enligt arrangörernas överenskommelse med de lokala myndigheterna. Sannolikt bidrar detta till att folk beter sig jättebra. Därtill anar man en mängd avvägningar – exempelvis musikaliska och arkitektoniska – som tycks syfta till att subtilt främja vissa former av socialt beteende framför andra, utan att få förbudsvägen.

Allt samkört via föreningen Kulturkosmos, som förblir djupt rotad i den vänsterradikala och antifascistiska miljön. Inom ett sådant nätverk uppstår såklart ändå politiska slitningar. Jag finner det fascinerande och faktiskt lite inspirerande att på håll betrakta hur väl de faktiskt lyckas hantera dessa.

Inga headliners; programmet offentliggörs inte förrän någon dag innan festivalen öppnar. En massa mindre scener med egen inriktning, drivna av olika kollektiv från olika delar av Tyskland. En mängd vackra och egenartade strukturer som byggts upp på området under de 25 år som Fusion har funnits. Exempelvis i skogsdungar och i det före detta flygfältets många hangarer.

Programmet rymmer alltså mycket mer än musik, men ändå mest musik. All möjlig musik – vill du ha en punkfestival så har du det – men ändå mest dansmusik. Olika delar av det samtida dansmusikspektrat dominerar på olika scener. Vissa har inte lockat mig alls. I andra fall skapar Fusion en nyfikenhet på att känna in varianter som i andra sammanhang har känts främmande. Att ta in det blir så mycket lättare när det görs på gravt passionerade golv, där bokningarna inte syftar till att dra folk i konkurrens med andra golv, utan till att skapa en egenartad del av en större helhet. Oavsett om det som erbjuds är dub eller trance: en kvardröjande känsla är för övrigt att det mesta av all techno, i sin djupstruktur, orienterar sig mot den ena eller andra av dessa två poler.

Tresillons mysterier

När vi lyssnar på musik, eller spelar musik, så sker det genom ett taktrytmiskt raster. Så har det inte varit alltid och överallt, men numera är det så, inom alla slags musik där någon form av rytm går att urskilja: rastret går inte bara att tänka bort, även om vi skulle vilja.

Taktrytmiken bygger på att tiden delas upp i lika stora delar – taktslag – och att varje taktslag å ena sidan kan delas upp i mindre enheter (åttondelar, sextondelar), å andra sidan grupperas till större enheter. Flera taktslag bildar en takt, medan ett flertal takter (åtta, sexton) bildar en period. Vi hör att en ny takt eller period har inletts genom att dess första slag på något vis betonas.

Åtskillnaden mellan betonade och obetonade slag är alltså central i all taktrytmik och återkommer på alla dess nivåer. Två slag i rad kan inte vara lika betonade. Om ett slag ska uppfattas som betonat, måste nästa bli obetonad. Detta ger grundprincipen att betona vartannat taktslag: tick–tack, eller grafiskt noterat: O-o-O-o. Utrymme ges dock även att sticka in ett tredje slag som också är obetonat: O-o-o-O-o-o. Däremot inte ett fjärde, för redan där öppnas möjligheten till differentierad betoning av vartannat slag, en möjlighet som våra taktrytmiskt impregnerade öron inte kan motstå: O-o-o-o-O-o-o-o blir mer som O-o-0-o-O-o-0-o.

Allt vi kallar rytmik bygger därför på olika kombinationer av de två relativt prima talen 2 och 3. När ett taktslag ska delas in i mindre enheter ges alltså i varje led valet mellan att halvera eller tredela; det kan bli till 2, 3, 4, 6, 8, 9, 12… Saknas i serien gör däremot siffrorna 5 och 7, för även om pentol och septol är begrepp inom västerländsk notskrift så hamnar dessa uppdelningar utanför det taktrytmiska rastret och är dömda till en existens på undantag.

Däremot finns inget i taktrymiken som hindrar oss från att gruppera taktslagen till 5-takt, 7-takt eller 11-takt. Men enda sättet att höra (eller spela) musik i sådana irreguljära taktarter, är som additiva kombinationer av tvåor och treor. För detta används inom musikvetenskapen det turkiska begreppet aksak.

Som exempel på en 11-takt kan vi ta den bulgariska folkdansen Ludo kopano, som upprepar samma rytmiska mönster: 2+2+3+2+2.

Men även en vanlig fyrtakt kan på motsvarande sätt göras "irreguljär". För även om taktrytmikens lagar bara låter fyra taktslag grupperas på ett sätt, nämligen 2+2 eller O-o-0-o, öppnas nya möjligheter om vi går ner (upp?) en nivå i den metriska hierarkin. Med åtta åttondelsnoter som vårt material blir det inte längre nödvändigt att betona varannan, 2+2+2+2, utan då ges också som alternativ möjlighet att stoppa in ett par treor: 3+3+2. Resultatet ryms fortfarande i en fyrtakt. Om än en mindre marschmässig sådan.

En upprepad markering av rytmen 3+3+2 är något som vi ofta förknippar med musik från Latinamerika, i synnerhet Karibien. Det brukar sägas att rytmen härstammar från Västafrika, kom till Karibien genom slavhandeln och därefter blev populär framför allt på Kuba innan den började spridas över världen. Även 

Nuförtiden förknippar nog många av oss rytmen allra starkast med reggaeton, den genre som i 1990-talets Puerto Rico växte fram ur dancehall efter att fever pitch riddim satt igång en rytmisk epidemi. Sen blev Shabba Ranks så stilbildande med låten Dem Bow att själva rytmen kom att bli känd som "dembow".

Tresillo är det lite mer musikvetenskapliga begreppet och syftar på ett ännu bredare spektrum av sätt att använda uppdelningen 3+3+2. Ordet kommer från det spanska ordet för triol, som ju egentligen syftar på en uppdelning i tre lika långa delar.

Detta får mig att minnas hur jag som musikteoretiskt överintresserat barn funderade på just denna rytm och då drog slutsatsen att det var fråga om en imperfekt triol, en sorts otillbörlig kvantisering av vad som egentligen borde vara en perfekt jämn tredelning. Barnet var fel ute och förstod inte den princip som ligger till grund för groove: att med minimala medel markera närvaron av en taktrytmisk underuppdelning. Detta är just vad som sker när man med endast tre betoningar inom en 4/4-takt tydligt bekräftar närvaron av en underliggande uppdelning i åttondelsnoter.

Musikvetare har teoretiserat tresilloprincipen i termer av ett 3-flöde som skapar en motrytm mot fyrtakten, bara för att sedan föras tillbaka dit när 3-flödet bryts av ett "komma". Därmed skapas ett slags länk mellan olika metriska nivåer. Samma logik kan också dras ut över flera takter. Då får vi vad som kan kallas en dubbeltresillo: 3+3+3+3+2+2. Eller varför inte en trippeltresillo: 3+3+3+3+3+3+3+3+3+3+2, vars summa är lika med 32, alltså antalet åttondelar i en period av fyra fyrtakter. Även om det kanske är sällan som sådana längre tresillos får ta över trummorna – förutom i footwork/juke – hittas uppdelningen desto oftare i olika arpeggio-rörelser. Är det inte lite så som banjon brukar spela i bluegrass?

Härom året publicerades en studie där några forskare försökt att mäta tresillons utbredning i popmusiken sedan sekelskiftet. Närmare bestämt utgick man från de låtar som legat på USA-listan Billboard Top 20 under perioden 1999–2019. Forskarna fann ingen linjär trend över tidsperioden. Tresillon var relativt populär kring sekelskiftet 2000, då främst i poplåtar som även på andra sätt var tydligt "latin" (latinamerikanska artister och/eller inslag av spansk låttext). Populariteten höll i sig fram till 2008, då en tydlig tillbakagång satte in. Det är mycket frestande att spekulera i en koppling till finanskrisen. Kan det vara så att popmusiken, i tider av ekonomisk osäkerhet, söker sig mot säkerheten i en jämnt pulserande fyrtakt? Går det rentav att hitta en liknande utjämning av jazzrytmiken kring år 1930?

Tresillon nådde enligt studien sin bottennotering kring 2010. Därefter skedde en stark återkomst under 2010-talet, som gav oss hits som "Shape of you" med Ed Sheeran (2017) – med tresillon ytterst tydligt markerad från början till slut.

Numera tycks denna rytm inte längre lika starkt associerad till spanska språket eller något annat som kan kallas "latin". Tresillon har blivit ett integrerad element i västerländsk dansorienterad pop. Forskarna nämner detta mer som en spekulation, inte ett formellt resultat, men tesen känns övertygande.

Desto mer skeptisk blir jag till studiens urval och analysmetoder. Antalet låtar som legat på den aktuella topplistan var närmare 1500, men inte ens en tredjedel inkluderades i studien. Detta eftersom man inte undersökte ljudfiler, utan MIDI-representationer av låtarna som hittades på sajten MIDIdb. Urvalet av poplåtar styrdes alltså av vilka som råkade finnas upplagda där, utan att forskarna ägnar ett ord till att diskutera vad MIDIdb är. Vem väljer ut låtarna? Vem transkriberar dem till MIDI? Hur korrekt görs det?

För mig som historiker ter sig frånvaron av källkritisk reflektion helt absurd. Särskilt i en artikel som till övervägande del består av metoddiskussioner, fast då bara om de dataanalytiska aspekterna. Allt handlar om hur kan analyserar ett dataset, ingenting om hur detta dataset kommit till. Det hade kanske räckt med en enda mening där forskarna öppet medgav att källmaterialet kan rymma felkällor. Utan att sådant medgivande har jag svårt att se hur studien kunnat godkännas för publicering.

Efter att ha laddat ner 444 transkriberade poplåtar från MIDIdb lät forskarna en mjukvara hitta tresillos. För varje poplåt beräknades ett histogram med 16 staplar, tänkt att avbilda den genomsnittliga fördelningen av betoningar inom varje 4/4-takt, från låtens början till dess slut. Sättet att identifiera betoningar var helt enkelt att man tog alla stämmor i MIDI-filen och lät varje "onset" räknas som en poäng. Ingen hänsyn togs alltså till instrumentering: en kraftig betonad kick i trummorna räknades lika mycket som en subtil stråkklang i bakgrunden. Vad som vid transkriberingen ska räknas som en separat stämma kan också vara ett i hög grad godtyckligt avgörande. Inte heller tycks de reflektera över varianter på grundmönstret 3+3+2, som dubbeltresillo, trippeltresillo eller möjliga omkastningar.

För den som tvärtom vill fördjupa sig i tresillons mysterier rekommenderas i stället en avhandling i musikvetenskap som förra året lades fram av Jesse Kinne: "Tresillo rhythms as groove schemata". Börjar man följa dess litteraturhänvisningar finner man sig på randen till ett rytmteoretiskt kaninhål. Även detta är ett matematiserat forskningsfält, men på ett helt annat sätt än det ovan nämnda jakten på tresillorytmer i MIDI-filer.

Rytmik är matematik, men som Jesse Kinne visar i sin avhandling är rytmiken inte bara geometrisk till sin karaktär utan också djupt rekursiv. För att på allvar analysera förekomsten av tresillorytmer gäller det att se till samspelet mellan olika nivåer i taktrytmiken, i stället för att utgå från att en enda given taktart finns där som något slags metafysiskt ramverk för musiken. Samtidigt finns det kognitiva gränser för vilka nivåer som är alls rytmiskt relevanta, eller "entrainable".

Avhandlingen pekar på att antalet rytmiskt relevanta nivåer fluktuerar beroende på musikens tempo. Ofta finns det sex nivåer, men antalet minskar till fem när tempot lägger sig mellan 150–160 BPM eller 75–80 BPM, vilket i sammanhanget är samma tempo – något vi förresten var inne på i aprilbrevet, apropå en beryktad lagstiftning i Tjetjenien.

Oavsett tempo finns alltid en möjlighet för lyssnaren att hitta fyrtakten på mer än en rytmisk nivå, genom fördubbling och/eller halvering. Ofta ges på detta sätt utrymme för tre tolkningar, men enligt Jesse Kinne minskar detta till två när vi hamnar i ett tempo kring 120 eller 60 BPM. Detta helt enkelt för att 30 BPM är för långsamt att groova till, medan 240 BPM är för snabbt. Allt enligt de gränsvärden, uttryckta i millisekunder, som framkommit genom psykologiska experiment.

Vi får se hur djupt ner i detta kaninhål jag vågar mig. Någon kanske förstår lockelsen om jag citerar en fotnot ur nämnda avhandling:

A tresillo only exists as a referable thing once its boundaries become defined by the pure duple meter (signaled by the comma), and even then only when the listener expects that this unit will repeat. It is only at the moment of its being recognized by a perceiver, as a distinct gesture of the appropriate proportions, that it is capable of taking on properties which engage spatial metaphors, such as being maximally even or subject to rotation.

Vox Vulgaris kommande album

Under senaste året har Vox Vulgaris jobbat på ett nytt album, till vilket senaste låten nyligen spelades in. Early music for late humanity släpps framåt hösten, 21 år efter att vårt ärligt talat stilbildande debutalbum The shape of Medieval music to come.

Mycket har hänt under tiden som gått mellan dessa album. Musiken har fortfarande sin utgångspunkt i medeltiden: i nedtecknade melodier och i tidstrogna instrument. Men det finns fortfarande ingen möjlighet att rekonstruera "hur musiken faktiskt lät" under den epok vi nu talar om. Enda sättet att spela så kallad "medeltidsmusik" är faktiskt att göra den samtida. Förra gången innebar detta uppenbarligen, för oss, att på vissa sätt göra musiken till rock (om än med orientering mot Balkan). Nu befinner vi oss på en annan plats och utforskar medeltidsmusiken i en mer psykedelisk riktning. Samtidigt har vår instrumentering tagit fasta på det återkommande inslaget av basuner (naturtrumpeter) i medeltida avbildningar. En typ av blåsinstrument som kan få en tydligt rytmisk funktion, om man låter sig inspireras av mer samtida nordafrikansk tradition, vilket vi har låtit oss göra.

Samtidigt tycks det mig som att även Vox Vulgaris har omfamnat den ovan diskuterade tresillo-rytmiken, i betydligt högre grad än tidigare. Kanske får detta ses som en (indirekt) influens från reggaeton och den relaterade pop- och dansmusik som vi, likt alla andra, har marinerats i sedan ett par årtionden tillbaka. Men delvis kan man nog också se det som en accentuering av befintliga rytmer från Balkan och östra Medelhavet.

Early music for late humanity har producerats av en riktig stjärnduo: Daniel "Fagge" Fagerström och DJ Clea. Vi har även en gästinsats på saxofon från Oscar Carls (Viagra Boys) – ja, det tog ett tag även för oss att smälta: saxofon i medeltidsmusik.

Albumsläppet kommer att föregås av två singlar. Länk kommer i nästa nyhetsbrev!

Nytt (gammalt) släpp från Vårt havssystem

För snart nio år sedan spelade vi på Fylkingen. Vi, som i det oformliga kollektivet Vårt solsystem, utan fasta medlemmar och utan skrivna låtar, denna kväll möjligen omdöpt till Vårt havssystem. Upplägget var att vi skulle improvisera musik till en nyskriven dikt, "Ett kluster av maneter".

Recorded at the cult venue Fylkingen in October 2015, this Our Ocean System is a more floating and fluid adventure than usual, leaving out drums and bass, instead starring a lush instrumentation of cello, Theremin, Mellotron, grand piano, organ pipes, water bowls, recorders, electric guitar, violin, voices, bells and more…

Jag minns inte själv exakt vilka blåsinstrument jag spelade på, bara att vi även hade med oss en massa gamla orgelpipor med misstänkt bismak av bly.

I vilket fall har konserten just släppts som ett album med tio spår. Hittas på Spotify, Youtube och säkert andra plattformar.

FRAMÖVER

Nästa vecka gör vi ett kort besök på Medeltidsveckan i Visby med Vox Vulgaris, för att ge två konserter på Kapitelhusgården, (8 och 9 augusti). Senare lär det bli någon form av släppfest för vårt nya studioalbum.

I september har jag ett par grejer på Bokmässan i Göteborg. Och den 10 oktober ger jag en lunchföreläsning på Södertälje stadsbibliotek: "Går det att mäta värdet av pengar?"

Annars har jag en rätt luddig föreställning om vad hösten har att erbjuda. Det får klarna under augusti, den månad som traditionsenligt ägnas åt gradvis och försiktig arbetsträning, i den mån jag nu har ett arbete.