Entries Tagged 'Uncategorized' ↓

Jag håller på och läser Stum tvang av Søren Mau. Boken, som har rönt väldig uppmärksamhet i Danmark, har till undertitel: En marxistisk undersøgelse af kapitalismens økonomiske magt. Den bygger på en doktorsavhandling i filosofi, framlagd vid Aarhus universitet 2019, för övrigt tillgänglig som pdf: “Mute compulsion“. Ett par år senare kom så en dansk bearbetning, genast även i tysk översättning och senare i år ges boken även ut på engelska av Verso som Mute compulsion. (Översättaren kan få ett lätt jobb, för den danska boken verkar i stora drag vara identisk med doktorsavhandlingen, som redan är skriven på engelska.)
Det finns även en artikel i Historical Materialism där Mau sammanfattar sina teser, som det anstår en akademisk marxist.

Mer kontext än så blir det inte, för det här är ingen recension eller essä. Det är bara mina läsanteckningar som jag skriver mest för min egen skull och kanske lite för de andra i den läsecirkel där vi gemensamt denna sommar läser Stum tvang. Förresten slår det mig att det nu är tio år sedan Robert Kurz utkom med en ungefär lika tjock bok, hans sista, Geld ohne Wert. Om den postade jag ganska utförliga läsanteckningar som jag fått lust att återvända till nu, när Søren Mau i Stum tvang faktiskt ganska ofta hänvisar just dit, om än inte utan invändningar. Annars är det få akademiska marxister som har tagit den utpräglat ickeakademiske Robert Kurz senare verk på allvar.
Om det är någon tysk marxläsare som Mau lägger sig nära så är det dock inte Kurz, utan Heinrich. Men stilen skiljer sig. Ett talande exempel är att Mau faktiskt kallar sig marxist och sin undersökning för marxistisk. Detta undviks ofta av värdekritiker och värdeformsteoretiker. Särskilt tyska marxologer som Heinrich talar hellre om “Marx’ kritiska teori” och föredrar “marxsk” som adjektiv. Samma sak hos Martin Hägglund som i sin filosofiska plädering för kommunism knyter an nära till både Hegel och Marx, men däremot tar spjärn mot de han kallar marxisterna.

Jag får en viss känsla av att Søren Mau i hög grad ägnar sig åt att rekonstruera vissa centrala tankegångar från den tyska Neue Marx-Lektüre, befriar dem från dess marxologiska ramverk och knyter i stället an dem till några av fixstjärnorna i samtidens engelskspråkiga, akademiska marxism. Men bara vissa. Jag noterar exempelvis att Martin Hägglund inte nämns, trots att det finns klara beröringspunkter mellan dessa två skandinaviska filosofer som i breda drag läser Marx på samma sätt. I stället för att hålla sig bland filosoferna, söker Mau anknytningspunkter hos marxistiskt orienterade samhällsvetare – i synnerhet Robert Brenner och Ellen Meiksins Wood.

Boken handlar om något också, kommer snart till det.

“Aldrig förr har vi haft så mycket pengar som i dag“, hävdar en rubrik i DN:s ekonomiavdelning.

Jag vill hävda att detta påstående är så oklart att det befinner sig på meningslöshetens gräns. Lite som att hävda att Sverige var som gudfruktigast år 1670. Påståendet är inte ens fel, för dess termer är så oklara att det inte ens går att tala om rätt och fel. I detta inlägg vill jag peka på tre skäl till detta.

Det hjälper inte att läsa själva DN-artikeln. Där upprepas samma påstående utan innebörden blir ett dyft tydligare. Ändå ser jag hur inflytelserika debattörer har hänvisat till just denna artikel för att hävda att, tja, vi har det ganska bra. Bättre än “förr”. Vilket inte är fel – bara på gränsen till meningslöst.

Artikeln handlar om hushållens konsumtion, i synnerhet om hur utgifterna relativt har förändrats över tid, vilket i sig inte är särskilt oklart. Sedan länge finns utförlig statistik över hushållens konsumtionsutgifter där man kan se hur boendet efter hand slukar en större del av pengarna, på bekostnad av kläder och mat som i relativa termer har blivit billigare. Men detta får inte blandas samman med det kvantitativa påstående som flera gånger upprepas i artikeln i absoluta termer:

Aldrig förr har vi haft så mycket pengar att röra oss med. /…/
Utvecklingen mot ett större köputrymme har skapat nya förväntningar på konsumtion. /…/
Samtidigt som vi i genomsnitt fått allt mer pengar att röra oss med har klyftorna vuxit.

Låt oss för tydlighetens skull begrunda rubrikens syntax. Vi delar upp satsen i sina satsdelar:
Där finns ett subjekt: vi
Där finns ett predikat: har … haft
Där finns ett objekt: pengar

Därtill några adverbial (det är dessa som får utsagan att bli historisk och kvantitativ).
Två tidsadverbial: aldrig förr … som i dag
Ett gradadverbial: så mycket

Just nu kan nöjer vi oss med att skärskåda subjekt, predikat och objekt. Det är nämligen dessa tre satsdelar som (milt uttryckt) grumlar utsagans betydelse.

Subjekt: Vilka är “vi”?
“Vi” skulle kunna stå för summan av alla svenska medborgare eller invånare (inte samma sak). Det skulle också kunna stå för ett genomsnittligt svenskt hushåll. Sverige är ett ojämlikt samhälle med ett litet fåtal superrika, vilket betyder att medelvärdet mycket väl kan ligga långt över den ekonomiska nivå som det stora flertalet lever på. Ett rimligare alternativ till medelvärde kan då vara att räkna på medianen (av hushåll eller av individer). Dessa olika räknesätt resulterar i olika slags “vi”.

Predikat: Vad innebär det att “ha” pengar?
Vad innebär det att ha pengar? Här finns en uppsjö av möjliga innebörder och räknesätt. För det första får man, som i alla diskussioner om ekonomisk ojämlikhet, skilja mellan tillgångar och inkomster.
Den som äger en bostad (eller en njure), den har en tillgång på vilken det kan sättas ett penningvärde, men frågan är hur meningsfullt detta penningvärde är om man inte har någon annanstans att bo (eller en andra njure). Man skulle kunna uttrycka det som att bostäder (och njurar) har låg likviditet. Aktier har i allmänhet högre likviditet; den som äger börsnoterade aktier kan när som helst sälja dem och få reda pengar i utbyte. Därför kan det te sig som att man redan har dessa pengar, fast det stämmer inte, för om många aktieägare samtidigt skulle vilja sälja aktierna skulle ju aktiekursen rasa. Därtill kommer frågan om man kan sägas “ha” lånade pengar.
Inkomster då? Även där återfinns motsvarande skala. Om vi räknar på inkomst före skatt så blir det svårt att påstå att vi “har” hela penningsumman. Men skatt är inte väsensskilt från andra löpande av- och utgifter. När vi talar om hur mycket pengar vi “har att röra oss med” syftar vi ofta på hur mycket pengar som återstår efter alla nödvändiga utgifter. Vi behöver bo, vi behöver äta, vi behöver klä oss. Vi behöver kanske betala ränta på ett lån. Men exakt vilka utgifter som ska anses nödvändiga är inte självklart.

Objekt: Vad är “pengar”?
Den här frågan är nog den intressantaste för en indexkritiker. Vad är det ens som kvantifieras när man säger att “vi aldrig haft så mycket pengar”? Troligen syftar man inte på pengar som i antal kronor, för det vore att göra sig blind för inflationen. Sannolikt syftar man inte på pengar, utan på pengarnas köpkraft. Alltså en hänvisning till hur mycket “nytta” pengarna kan köpa. Vem värderar denna nytta?

Vi har alltså tre oklara led. Inget av dem klargörs av DN-journalisten. Inte heller av den intervjuade lektorn i socialpsykologi, som mest tillför ytterligare fluff. “Vi värderar också bostaden högre i dag” är ett påstående som i synnerhet skulle förtjäna att plockas isär. (Kanske menar socialpsykologen helt enkelt att bostadspriserna har stigit. Eller att människor förr i tiden inte tyckte det var så viktigt med tak över huvudet.)

Däremot rymmer artikeln en liten hänvisning till officiell statistik, som indirekt kan ge nycklar till hur DN lyckats koka ihop denna soppa:

De senaste 20 åren har vår ekonomiska standard ökat med 60 procent, enligt SCB.

“Ekonomisk standard” får bli ett begrepp att återkomma till framöver. Låt mig tills vidare bara säga att det inte är liktydigt med “levnadsstandard”. Precis som att levnadsstandard inte på ett entydigt sätt låter sig mätas i pengar.

Här kommer ett inlägg om Ukraina och om olika sätt för västeuropeisk vänster att förhålla sig till Rysslands pågående krig. Mest av allt vill jag bara citera ett läsvärt debattinlägg av Jan Czajkowski:

I södra och östra Ukraina har ryska trupper avancerat de senaste veckorna. Ryssland satsar nu på en snabb annektering av de områden man kontrollerar. I Cherson har man börjat ersätta ukrainska telefonnummer med ryska, med landsprefixet +7.

Rubeln håller på att ersätta hryvnia som valuta. Ryska införs som officiellt språk, ukrainska vägskyltar byts ut mot ryska. De ukrainska medborgarna ska nu tvingas ansöka om ryska pass och ryskt medborgarskap. Samarbetsmän utan någon folklig bas utses av ockupationsmakten till borgmästare för de erövrade städerna. De som motsätter sig ockupationen fängslas eller förs över till Ryssland, eller bara försvinner.

Ett par hundra tusen barn har kidnappats och förts in i Ryssland. I skolorna i de ockuperade områdena beordras lärarna att följa den ryska läroplanen, vilket förstås innebär att det ukrainska språket ska bort och att man inte längre får undervisa om den av Stalin framkallade svältkatastrofen i Ukraina under 30-talet.

Ryska soldater plundrar systematiskt ukrainska hem och skickar stöldgodset till sina familjer i Ryssland, med befälets goda minne. Ryssland har enligt uppgift konfiskerat 400 000 ton spannmål från de ockuperade ukrainska områdena, och en stor del av detta har skickats till vännen Assad i Syrien. 2 500 ton stål har skeppats ut från det ödelagda Mariupol.

Och detta är förstås bara början. Självklart kommer oberoende fackföreningar och politiska partier att förbjudas så länge som områdena i östra Ukraina står under rysk kontroll. Putin har sedan länge klargjort att hans uppfattning är att Ukraina helt saknar existensberättigande, annat än som en del av det ryska imperiet. Talesmän för Ryssland har klargjort att miljoner ukrainska ”nazister”, alltså de som kämpat för Ukrainas oberoende med eller utan vapen i hand, kommer att behöva likvideras.

Ukraina kämpar helt enkelt för sin överlevnad.

Det finns ett ord för det som pågår i Ukraina. Folkmord. Raphael Lemkin, den folkrättsjurist som myntade begreppet, beskriver det som ”utrotningen av nationer och etniska grupper”- vilket förutsatte att man tog livet av intelligentian, förstörde kulturer och överförde rikedomar (Philippe Sands, Vägen till Nürnberg, sid 182).

Så långt Jan Czajkowski, vars inlägg publicerats på Anders Svenssons blogg. Jag vill återge även textens andra hälft, men först ge lite kontext. Såvitt jag förstår är såväl Czajkowski som Svensson medlemmar i organisationen Socialistisk politik (SP) som tidigare hette Socialistiska partiet (SP), sprunget ur sjuttiotalets bokstavsvänstergrupper RMF och KAF. Vi talar alltså om den svenska sektionen av Fjärde internationalen, som företräder en trotskistisk tradition även om dagens SP – som huvudsakligen gått in i Vänsterpartiet – knappast är så dogmatiska. Snarare är mitt intryck att SP företräder något av vänstersocialismens mittfåra i Sverige. Inte för att jag har så jättestor insyn i vad de gör, utöver att jag faktiskt är prenumerant på dess rätt läsvärda teoritidskrift Röda rummet.
Av flera inlägg på Svenssons blogg framgår att det finns något av en klyfta inom SP, i fråga om hur man ska ställa sig till Rysslands invasion av Ukraina och till det väpnade motståndet. Att debatten förs någorlunda öppet är en bra sak, för jag tycker den har relevans även för oss som inte har någonting att göra med den trotskistiska traditionen.

Jan Czajkowski är, såvitt jag förstår, en veteran inom svensk trotskism. Redan 1981 var han medlem i Kommunistiska arbetarförbundet (KAF) och skrev i dess tidning Fjärde internationalen. Än i dag skriver han regelbundet i Internationalen, som alltså nu ges ut av Socialistisk politik (SP). Efter att ha tecknat denna bakgrund vill jag nu citera resten av hans senaste inlägg:

Vad anser då SP bör göras? Det är och förblir otydligt. I Internationalen 22/2022 refererar Håkan Blomqvist (HB) Fjärde Internationalens uttalande om kriget från den 24 maj. Det är ett mycket bra uttalande. Men vi får inte veta i vilken utsträckning HB och SP:s ledning står bakom uttalandets formuleringar.

Jag vill påminna om vad HB skrev för några veckor sedan: ”I stället borde svensk utrikespolitik i detta sammanhang inriktas på nedtrappning och förhandlingar om omedelbart eldupphör för att rädda liv och möjligheter till fred på mer eller mindre dåliga kompromisser men med chans till återuppbyggnad” (Internationalen 15/2022).

HB:s fraser om ”nedtrappning”, ”förhandlingar”, ”omedelbart eldupphör” och ”mer eller mindre dåliga kompromisser” är så uppenbart väsensskilda från vad Fjärde Internationalen säger. Under snömoset verkar det handla om att en ren ukrainsk kapitulation egentligen är vad som krävs. Att det faktiskt handlar om liv och död för Ukrainas folk, det tycks inte gå att ta in för SP-ledningen.

Men nu verkar det som om SP:s linje kan vara på väg att få kraftfullt stöd. Tydliga indikationer har kommit de senaste dagarna om att Tyskland, Italien och Frankrike börjar förbereda marken för att sätta ökad press på Ukraina att acceptera en orättvis fred med landavträdelser till Ryssland. Och även om Ryssland mot förmodan skulle gå med på ett sådant fredsavtal är det troligt att det bara skulle innebära ett tillfälligt andrum för Putin innan han försöker erövra hela Ukraina igen.

Det är lätt att associera till hur västmakternas eftergiftspolitik mot Hitler inte ledde till den ”fred i vår tid” som man så fåfängt hoppades på, utan bara ökade nazisternas aptit. Men liksom Hitlers långsiktiga avsikter kunde spåras redan i Mein Kampf, flera år innan nazisternas maktövertagande, så klargjorde Putin sina storryska målsättningar i den beryktade artikeln som publicerades för ett år sedan (finns på Marxistarkiv).

Och som Fjärde Internationalen skriver i sitt uttalande: ”Dessa regressiva tendenser förändrar den ryska regimen mot nyfascism, i vilken formella demokratiska procedurer gradvis undertrycks.”

För de stora europeiska länderna börjar problemen kring importen av den ryska gasen bli alltmer kännbara. Risken finns att ju längre tid kriget pågår kommer stora delar av den opinion i Västeuropa som idag ställer sig bakom stöd till Ukraina att börja vackla. När energipriserna fortsätter öka kan den ukrainska frihetskampen visa sig väga lätt.

För SP:s del är det förstås inte något så krasst som oljepriset som spelar in. Nej, här verkar det främst vara så att det handlar om ren opportunism i förhållande till de pacifistiska grupperingar inom och utom Vänsterpartiet som motsätter sig vapenleveranser till Ukraina och som tror att internationella konflikter i första hand handlar om bristande förståelse mellan folken.

Och kriget mot Ukraina verkar då mest bli ett problem för SP av den orsaken att det gjort ett svenskt NATO-medlemskap möjligt.

Man behöver inte intressera sig för trotskistisk interndebatt för att finna inlägget läsvärt. För precis som Jan Czajkowski påpekar – de två linjer som framträder inom den lilla vänstergruppen SP har på nåt vis även en motsvarighet i de skilda linjer som förs bland regeringar inom EU. Tyskland, Frankrike och Italien verkar just nu gå mot att pressa Ukraina till någon form av kapitulation, där man accepterar att överlåta territorium till Ryssland. Är detta något som vänsterkrafter bör applådera, i fredens namn? Nej, säger Jan Czajkowski – och jag instämmer i allt han säger här, liksom i det tidigare inlägg där han skrev:

Jag är övertygad om att ju längre kriget mot Ukraina fortsätter, desto mer kommer det att visa sig att inställningen till det blir en vattendelare inom framför allt den europeiska vänstern. Och då tänker jag inte bara på de totalt bankrutta grupperingar av Putinkramare som tagit ställning för Ryssland i konflikten. Utan även på dem som i likhet med SP tagit ställning för att Ryssland ska lämna Ukraina, men som har sorgligt svårt att samtidigt klart och entydigt uttala sitt stöd för Ukraina – samtidigt man aldrig försummar att peka ut NATO som medansvarigt för kriget.
/…/
Här gäller det att vara glasklar. Ett framtida fredsavtal mellan Ukraina och Ryssland kan givetvis komma att innebära ukrainska eftergifter, men det kan aldrig vara socialisters uppgift att kräva detta. Vi måste vara ensidiga – Ryssland har inga rättigheter annat än att upphöra med alla krigshandlingar och dra tillbaka sina trupper från allt ukrainskt territorium. På samma sätt som det aldrig var vår sak att sätta press på FNL och Nordvietnam att visa lite mer förhandlingsvilja. Kraven på ett eldupphör kan bara riktas mot angriparen!

Motsvarande skiljelinje återkommer även inom hela andra vänsterfalanger. Senaste jag noterade var ett uttalande från arrangörerna till den beryktade technofestivalen Fusion (som såvitt jag förstår har en tydlig förankring i Tysklands vänsterautonoma miljö).

Visst, de är tydliga i att Putin-Ryssland bär hela skulden för den katastrof vi ser i Ukraina. Men samtidigt ser de sig av någon anledning nödgade att kritisera det (mycket begränsade) tyska vapenstödet till Ukraina. Festivalarrangörerna skriver att de stridande parterna måste tvingas till förhandlingsbordet, för att det enda alternativet är “den fullständiga förstörelsen av delar av Ukraina”.
Jag måste säga att det är en mycket olycklig analys. Ett av grundfelen är att den utgår från tanken på att “kriget” helt enkelt skulle bottna i en konflikt mellan Ryssland och Ukraina. Så är det inte. Symmetrin är falsk. Vad som har skett är att Ryssland har invaderat Ukraina, men den ryska aggressionen måste ses i ett större perspektiv än så – den har exempelvis riktat sig (och kan åter komma att rikta sig) mot Georgien, och har inget givet slutmål. Att ge Ryssland en seger, eller ens en delseger, i Ukraina är att bjuda in till fortsatt krig.

Vi vill ha fred. Men tyvärr finns det inga eftergifter i världen som Ukraina kan göra för att verkligen skapa fred, när Ryssland har slagit in på sin nuvarande väg. Jan Czajkowski är inte fel ute när han drar paralleller till västmakternas eftergiftspolitik mot Hitler under 1930-talet.

En av få poddar som jag verkligen följer heter Eld och rörelse, “en podd med fokus på militära konflikter och geopolitik, från ett vänsterperspektiv”. Normalt utkommer den varannan vecka (det finns en lyssningsguide till teman som tidigare behandlats) men på sistone har det även blivit en rad extrainsatta avsnitt om det krig som pågår i Europa.

I senaste extraavsnittet bjöds jag in som en av två gäster; andra gästen är Volodya Vagner (som jag själv faktiskt lärde känna i Ukraina, där han nu åter är på plats som reporter).
Vi diskuterar ekonomiska sanktioner, i synnerhet då de omfattande sanktionerna som nu införts mot Ryssland, men även i ett historiskt perspektiv. Här kunde jag luta mig en del mot historikern Nicholas Mulder, aktuell med boken The Economic Weapon som i synnerhet behandlar mellankrigstiden.

Å ena sidan har ekonomiska sanktioner betraktats som ett alternativ till väpnat krig, å andra sidan som en form av krigföring, fast med ekonomiska snarare än militära medel. I slutändan har kanske sanktionsvapnets utveckling under det senaste seklet bidragit till att luckra upp själva gränsen mellan fred och krig.

Kanske kan man också säga att det även i fredliga förhållanden och allierade stater ofta finns närvarande ett visst litet mått av ekonomiska sanktioner (även om de kanske inte betecknas just så), exempelvis exportkontroller på “dual-use technologies“. Vi ska heller inte glömma hur hot om handelssanktioner från USA tycks ha varit vad som förmådde svenska myndigheter att slå till mot The Pirate Bay år 2006.

Men nu gäller det sanktionerna mot Ryssland. Vilka följderna blir, det kan ingen i dagsläget förutspå eller överskåda – även om vi såklart spekulerar en del i podden. Här gäller det också att inte tala om “sanktionerna” som ett givet paket, för det består av en mängd olika delar. Några saker som jag understryker i samtalet:

• Vad? Ekonomiska sanktioner kan innebära handelsembargon och där gäller det i diskussionen att skilja mellan å ena sidan bulkvaror (som spannmål eller fossilgas), å andra sidan högteknologiska produkter och reservdelar till specifik utrustning, som kanske bara går att få från ett håll. Det kan också handla om rent finansiella sanktioner, som frysande av tillgångar – för en stat, ett företag eller för enskilda individer. Därtill kommer embargon mot sådant som hamnar och flygtrafik, liksom selektivt upphävande av immaterialrättsliga skydd (patent, upphovsrätt med mera).
• Vem? När vi talar om formella sanktioner, så har de beslutats av stater eller sammanslutningar av stater. Men dessa samverkar med beslut som fattas av enskilda företag, exempelvis om att dra sig ur Ryssland trots att de inte är formellt tvingade till detta. Därtill kommer vad vi kan kalla “sanktioner underifrån” som efter en medlemsomröstning samt kontakter med ukrainska hamnarbetarfack har varslat om blockad av ryska fartyg.
• Varför? Ja, vad syftar sanktionerna mot Ryssland till att uppnå? Svårt att säga. Kanske att stoppa Rysslands möjlighet att föra krig. Kanske att ha ett påtryckningsmedel för att tvinga Ryssland till eftergifter i en kommande förhandling (över huvudet på Ukraina). Kanske att att tvinga fram ett regimskifte i Ryssland. Möjligen att i moralisk mening bestraffa Ryssland som nation inklusive alla dess invånare plus grannländer. Eller någon kombination av allt detta. Ännu så länge har inte USA och Europa uttalat någon gemensam linje om vad sanktionerna ska tjäna till och vad som krävs för att de ska dras tillbaka.

Eld och rörelse #72 går att lyssna på i Radio Noden-appen eller på andra ställen där poddar finns, typ Google eller Apple eller vad vet jag.

Första gången jag bekantade mig med Russia Today (RT) var för ganska precis tio år sedan. Jag hade just anlänt till Belgrad, inbjuden till en lika spretig som rolig konferens om nätaktivism. Vi var flera svenskar som inackorderades på anrika Hotel Moskva mitt i stadens centrum. På hotellrummet knäppte jag på tv:n – och det första ansikte som mötte mig på skärmen var Richard Jomshof (SD).
Sverigedemokraternas toppideolog var inbjuden till Kremls propagandaorgan i rollen som expertkommentator. Frankrike stod inför presidentval och Richard Jomshof förklarade för RT:s tittare, runt om i världen, att Marine Le Pen var bäst lämpad att rädda landet från “islamisering”. Ett ganska typiskt exempel på vilka budskap som den Kremlfinansierade propagandakanalen har fört ut under 17 år, både via satellit och på webben.

Efter att Ryssland invaderat Ukraina dröjde det inte många timmar innan sajten RT.com sänktes av hackerattacker och inte återkom på flera dagar. Under tiden gjorde EU-toppen Ursula von der Leyen ett utspel om att “förbjuda Kremls mediamaskin i EU”, där hon särskilt nämnde att RT “inte ska kunna sprida sina lögner för att rättfärdiga Putins krig”. Detta drog hem många applåder – men riktigt vad hon menade är fortfarande oklart.

Det där var första halvan av min senaste veckokrönika i ETC (som såvitt jag kan se inte har kommit upp på nätet än).

Jag har alltså inget till övers för RT och begråter inte något ideal av absolut yttrandefrihet. Däremot är det väl rätt uppenbart att det snabba agerandet från EU-kommissionen riskerar att slå in på en farlig väg. Vissa andra som i veckan uttryckt farhågor över saken har bemötts med svar som dessa:

RT är inte media. Det är en statlig rysk propagandatratt.

RT och Sputnik är inte media, det är ryska statens propagandaorgan.

RT och Sputnik är inte ”media”. De är Putinregimens propagandaavdelning och en aktiv part i det pågående anfallskriget.

Det är en fördummande logik, där någonting antingen kan vara “media” eller “propaganda”. Alldeles uppenbarligen är väl RT både och!

Ja, syftet med RT är att bedriva propaganda för Putinregimens räkning. Men det blir inte mindre “media” för det. “Media” är inget ord som bör användas som en trovärdighetsstämpel. Om vi gör det, kommer vi tappa förmågan att identifiera hur propaganda faktiskt används i krig. Hur den kan utformas på smarta sätt så att den letar sig in i alla möjliga nyhetsmedier, utan att publicisten behöver ha något ont uppsåt.

Vad jag inte heller fattar är varför alla ser det som självklart att just RT/Sputnik måste blockeras till varje pris. För samtidigt fortsätter Rysslands största tv-kanaler att pumpa ut betydligt mer öppen propaganda, dygnet runt, även till tittare i EU. Dessa kanaler sänder förvisso bara på ryska. Men jag har sett på nära håll hur de påverkar människors världsbild även i Sverige. Ändå har det inte varit tal om att inskränka dessa – än?

Kanske är det så att EU-kommissionen tänker sig att RT och Sputnik bara är de första propagandamedierna som sätts upp på en svarta listan. Att den sedan ska fyllas på efter hand. Kommer man då att nöja sig med de kanaler som bevisligen produceras med stöd av Ryssland? Eller även ta med exempelvis de högerextrema, konspiracistiska sajter som produceras i Europa men som i åratal har använt sig av material från RT? Kommer det räcka att en röst anses “destabiliserande” för att den ska svartlistas?

Vid sidan av frågan om vad som ska blockeras, har vi frågan om var, som i sin tur kan delas in i två underfrågor:
1. I vilka mediekanaler?
2. I vilka territorier?

Ännu så länge är det oklart om internetoperatörerna är tvungna att blockera sajten rt.com eller ej. Post- och telestyrelsen “förväntar sig” att så ska ske, men kan inte säga att det är ett tvingande påbud. Sedan några dagar blockeras nu RT/Sputnik på DNS-nivå av en rad svenska operatörer (Telia, Tele2, Telenor, Tre), medan Bahnhof avvaktar.

De globala (USA-baserade) teknikjättarna har också följt EU:s uppmaning genom att inskränka tillgången till RT/Sputnik – fast i allmänhet bara inom vissa territorier. Generellt låter de material från RT/Sputnik förbli tillgängligt såväl i USA som i Ryssland, medan det däremot blockeras i delar av Europa.

Just nu sker alltså en sorts “territorialisering”, där ryska propagandamedier blockeras i vissa territorier och inte andra. Jag var blev nyfiken på hur kartan ritas, så igår lekta jag en stund med ProtonVPN. Preliminära resultat:

Minst restriktiva är Twitter, där RT fortsätter att driva kontot @rt_com. Detta har nu gjorts otillgängligt för användare inom EU. Om man däremot befinner sig i Storbritannien, Norge, Schweiz, Georgien, Ukraina eller Ryssland – då går det fortfarande bra att ta del av det ryska propagandatwittrandet.

Youtube befinner sig på motsatt sida av spektrat. Den 11 mars rapporterades att Youtube blockerar RT och Sputnik globalt.

Men det finns också en rad territorier i Europa – såväl väst som öst – som i vissa fall inkluderas av blockeringar, i andra fall inte.

Såvitt jag kan se, har exempelvis Facebook valt att blockera sidan “SputnikNews” för användare inom inte bara EU, utan även Storbritannien och Ukraina. Däremot går det bra att komma åt samma sida från Norge, Schweiz, Serbien och Moldavien.

Google Play är ett annat intressant exempel. Om man har en androidtelefon så är det där man laddar ner appar, inklusive apparna från RT och Sputnik. Så hur har Google i detta fall valt att territorialisera Europa?
Min lilla undersökning visade att Google Play har blockerat RT-appen i hela Västeuropa: EU, Storbritannien, Norge, Schweiz. Men även i Serbien, liksom i Ukraina är den blockerad.
Samtidigt låter Google Play samma app förbli tillgänglig i Moldavien och Georgien. Samma sak om man befinner sig i exempelvis Ryssland, Israel, Turkiet eller USA. Då dyker appen upp direkt när du skriver “RT” i sökrutan.

Vad jag finner särskilt intressant är hur teknikjättarna behandlar de delar av Östeuropa (plus Kaukasus) som står utanför EU. Kommer de att omfattas av samma blockeringar som EU-länderna, eller kommer den ryska propagandan kunna fortsätta att verka där precis som förr?

Det är värt att fundera på vad det innebär att införa nya skillnader i mediereglering mellan grannländer som talar (typ) samma språk, som Kroatien/Serbien eller Rumänien/Moldavien.

Min VPN-tjänst har inte tillåtit mig att undersöka läget i Albanien, Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Bosnien, Montenegro eller Nordmakedonien. Det vore intressant om någon ville göra detta, samt komplettera med fler medieföretag än de ovan nämnda, och följa upp eventuella förändringar över tid.

Avslutningsvis kan jag tipsa om podden Mediespanarna som bland annat pratar om det problematiska i att överskatta den ryska propagandans framgång.
Läs även Mattias Svensson i SvD: “Att stänga rysk tv visar på europeisk svaghet“.

Här tänkte jag sammanställa mina läsanteckningar till fyra texter som rör Rysslands krig mot Ukraina. Alla fyra intar någon form av vänsterposition, fast ur rätt olika perspektiv. De fyra avsändarna förenas också av att ingen tycks anse att begreppet “imperialism” är särskilt klargörande i sammanhanget.

1. “9 points – First reactions to the war in Ukraine” av en grupp i Thessaloniki som kallar sig Clandestina, publicerad i den anarkistiska tidskriften Antipolitika.
2. Urbanhistorikern Mike Davis korta text i New Left Review: “Thanatos triumphant“.
3. En rysk sociolog verksam vid University of Bath, Ivan Gololobov, som i en kort bloggpost tar bruk av semiotisk teori: “Subjunctive Russia: notes on discursive grammar of conservative utopia“.
4. “Putin, the Russians, and the Ukrainian war” av Jeremy Morris, professor i Rysslandsstudier vid Aarhus universitet, specialiserad på etnografisk forskning om “vanliga ryssar”.

Rysslands styrande regim odlar imperiedrömmar. Om detta råder inget tvivel. Men den saken betyder inte nödvändigtvis att termen “imperialism” – exempelvis i en marxistisk kontext – skulle vara produktiv i sammanhanget. De grekiska anarkisterna i Clandestina förklarar rakt på sak:

Imperialism cannot explain much. First of all, it is not a precise term, and, more importantly, it can be used to support conflicting and opposite points of view. The “peoples’ struggles against imperialism” quickly get connected to defending certain national interests. In the long run, “anti-imperialism” transforms any fight against power and capital into statist policies and inter- and intra-state interests. /…/
Decolonization (including decolonization from the capitalist mindset) is a whole different story, and it should not be confused with anti-imperialism.

Vi går nu, enligt Clandestina, in i ett nytt kallt krig (som kanske får kallas ett fjärde världskrig). Detta skiljer sig på en avgörande punkt från det förra kalla kriget (eller tredje världskriget). Den här gången har nämligen parterna inte haft tid att etablera mycket till ideologisk överbyggnad. Då framställdes det kalla kriget som en kraftmätning mellan kapitalism och socialism. Nu är det uppenbarligen fråga om en konfrontation mellan kapitalism och kapitalism (eller om man så vill: “auktoritär liberalism kontra militaristisk oligarki”). Kapitalismen i sig, som globalt system, hotas inte av kriget.

Intracapitalist competition that can escalate into war is an obvious reality, more so in a world stuck in a global debt spiral and running out of natural resources. This competition /…/ might destabilize societies and certain sectors of the economy, but it does not destabilize capitalism as a global system. As a matter of fact, this competition re-enforces capitalism, by establishing a new global balance of terror.
/…/
only a transnational social movement will be able to stop the capitalist war machine and the new balance of terror.

Även hos Mike Davis tecknas en kontrast mellan 1900-talets kalla krig och 2000-talets. Då involverades enligt honom större apparater – “politbyråer, parlament, presidentkabinett och generalstaber” – som kunde tjäna som motvikt till världsledarnas megalomani. Nu finns inte samma buffert mot den totala katastrofen.

Den härskande klassen – oavsett land – saknar långsiktig strategi. Något som allt mer vittrar bort är dess förmåga att bygga allianser grundade på en sammanhängande analys av globala förändringar. Handlingskalkylerna syftar mest till att på kort sikt roffa åt sig så mycket resurser som möjligt inom den egna livstiden, på bekostnad av nästa generation.

Mike Davis deklarerar öppet sin pessimism. Han tror inte att vi kommer kunna frilägga någon slugt långsiktig rationalitet bakom hur världsledarna agerar (så som imperialismteoretiker av alla slag är besatta av att göra). Nej, ingen rationell ledare skulle medvetet ödelägga sitt eget lands ekonomi, så som Putin gör med Ryssland.

What I find most remarkable about these strange days ­/…/ is the inability of our supermen to validate their power in any plausible narrative of the near future.
By all accounts, Putin, who surrounds himself with as much astrology, mysticism and perversion as the terminal Romanovs, sincerely believes that he must save the Ukrainians from being Ukrainians lest the celestial destiny of the Rus becomes impossible. The present must be smashed in order to make an imaginary past the future.

Att krossa nuet, i syfte att bringa ett imaginärt förflutet in i framtiden. Här landar Mike Davis i precis samma slutsats som Ivan Gololobov. Men den senare når dit på andra vägar, nämligen via lingvistik eller närmare bestämt grammatisk analys.

Ivan Gololobov skisserar framväxten av en viss typ av utopiskt tänkande, som har dominerat i rysk offentlighet under de senaste tio åren. Här rör det sig alls inte om någon liberal utopikritik. Tvärtom menar Gololobov (med stöd av Laclau & Mouffe) att någon form av utopiskt tänkande är ett existensvillkor för all politik och för varje samhälle. Frågan är vilken form det tar sig.

I fallet Ryssland rör det sig om en konservativ utopi, som alltså lokaliserar det perfekta samhället i det förflutna. Uppgiften blir att återuppbygga detta. Men utopin är här inte bara konservativ, utan i lingvistisk mening subjunktiv. Den syftar inte på något samhälle som vi har haft, utan på ett som vi skulle kunna ha haft. På ett Ryssland som skulle ha funnits om det inte vore för…

Olika varianter av subjunktiv utopi började formuleras i Ryssland tämligen omgående efter Sovjetunionens fall. Ivan Gololobov nämner flera exempel: från neo-stalinister till den inflytelserika filmen Det Ryssland vi förlorade (1992) som från en antikommunistisk position idealiserade det gamla Tsarryssland, eller regissören Nikita Michalkov (Brända av solen) som också definierar sig som monarkist.) Därtill såklart de postmodernt neo-imperialistiska fantasier som odlats av Vladislav Surkov, känd som rådgivare till president Putin. (Surkov står även i centrum för Adam Curtis dokumentär Hypernormalisation.)

I sammanhanget hänvisas även till författaren Michail Elizarov vars satiriska roman Bibliotekarien (2007) skildrar ett förlorat sovjetiskt paradis. Hans senaste bok Marken (2019) har för övrigt beskrivits som den första stora reflexionen över “Rysslands Thanatos” (syftande på den gestalt som representerade döden i grekisk mytologi, eller på Freuds dödsdrift). (Möjligen kan rubriken till Mike Davis nyss nämnda text läsas som en blinkning till Elizarov.)

Ivan Gololobov lutar sig mot lingvisten Boris Uspenskij som skiljer mellan två former av tidsuppfattning. Å ena sidan historisk tid, där nuet upplevs som en startpunkt för framtiden; detta är grunden för de klassiska, progressiva utopierna. Å andra sidan kosmologisk tid där nuet är irrelevant, där framtiden i stället representeras via en föreställd förflutenhet. Enligt den lingvistiska analysen sker en “symbolisk” projektion av det förflutna på framtiden. Symbolen hålls samman av det talande subjektets auktoritet. Denna kosmologiska tid utgör grunden för den subjunktiva utopin.

Utifrån denna skissartade observation konstaterar Gololobov att det är osannolikt att ekonomiska sanktioner och tilltagande misär kommer att ändra attityderna hos de i Ryssland som redan nedvärderar nuet. Förändring kan bara följa på “förlusten av subjunktiv auktoritet”. Tyvärr har han inget enkelt svar på hur detta ska kunna uppnås.

Därmed kommer vi till frågan om de “vanliga ryssar” som Jeremy Morris intresserar sig för. Sammanfattningsvis skriver han:

Russian society is diverse, and attitudes towards the war are complex and hardly revanchist or neo-imperialist. /…/
Finally, we should resist the urge to ascribe collective guilt and imposing collective punishment — we should avoid vulgar sociological conclusions about “low-information”, uneducated supporters of Putin’s actions within Russia. /…/
The sociological “mistake” here is a similar one made about the class identity of Trump supporters in 2016. The most vocal supporters of neo-imperialism are as likely to be “cosmopolitan” or materially comfortable Russians as not. They are also “social racists” at home: calling their compatriots “cattle” and “cotton-wool heads”.

Jeremy Morris är skeptisk till att det i dagens repressiva Ryssland kommer att uppstå någon plötslig massrörelse mot regimen. För tillfället kan vi främst hoppas på mer småskaliga former av motstånd, som i bästa fall kan tjäna som “prefigurativ politik“:

We need a prefigurative politics that recognizes and embodies common principles and ideals regardless of nationality. We need counter-institutions, anti-hierarchies, and embodied international solidarity — and here we come back to the best of Rosa Luxemburg’s work, whose ethical position proclaimed the universal worth of all people in an era of elite-captured states and global inequality.

Mike Davis, än mer pessimistisk, avslutar också sin text med en hänvisning till forna tiders hjältar: Lenins storebror Aleksandr (som avrättades redan 1887), anarkisten Alexander Berkman och slutligen “den ojämförlige Sholem Schwartzbard“.

Än en gång har Spotify satt sig i skiten. Det verkar faktiskt ha varit jag som satte skandalen i rullning.

Senaste dygnet har svensk nyhetspress rapporterat att “Spotify rekryterar i Moskva” – och att de vägrar svar på frågor.

Spotify är i blåsväder – igen. Företaget har öppnat upp ett nytt kontor i Moskva och är i fullgång med att rekrytera en chef till verksamheten i Ryssland – mitt under landets pågående invasion av Ukraina.

Artiklarna hänvisar alla till nyhetssajten Breakit, vars reporter Tobias Blixt gjort upprepade försök att få en kommentar från Spotify.

Breakit hänvisar i sin tur till en Twittertråd jag skrev i fredags (25 feb), som alltså är upprinnelsen till blåsvädret. Låt mig därför upprepa och utveckla vad jag skrev i tråden.

Först och främst: om vi snackar sanktioner mot Putin-Ryssland så är underhållning ingenting mot fossilgas. Att mura igen Nord Stream 1 har självklart en oändligt större betydelse för Rysslands ekonomi än om Spotify har ett kontor i Moskva. Samtidigt går det inte att förneka den symboliska betydelsen. Spotify är ett storföretag med status som svensk nationalklenod, med miljontals användare i Ryssland. De är aktiva globalt i att distribuera poddar, inklusive politiska budskap av olika slag. Efter det senaste blåsvädret kring The Joe Rogan Experience betygar nu Spotify att man är aktiv i att bekämpa desinformation. Då är det rimligt att fråga sig hur de hanterar Rysslands anfallskrig mot Ukraina – precis som motsvarande frågor nu måste hanteras av företag som Twitter och Facebook.

Mellan 2014–2018 forskade jag om Spotify inom ett tvärvetenskapligt projekt (som för övrigt Spotify försökte stoppa) tillsammans med fyra kollegor. Forskningen resulterade bland annat i böckerna Spotify Teardown (MIT Press, 2019) och Den svenska enhörningen (Mondial, 2018 – finns som pdf här). Jag återvände till mitt gamla forskningsmaterial för att ge en kort exposé över Spotifys kopplingar till Ryssland:

Spotifys etablering i USA år 2011 finansierades av den ryska riskkapitalfonden DST. Största investeraren i DST var, i sin tur, Alisjer Usmanov: rysk-uzbekisk oligark med nära kopplingar till Kreml. Detta betyder att Usmanov indirekt köpte in sig i Spotify. Jag kan inte nämna någon procentsiffra, men det var en rejäl andel av aktieekapitalet som DST då kom över (för att senare sälja av). På liknande vis hade DST två år tidigare gjort en jätteinvestering i Facebook.

Samtidigt som DST köpte in sig i Spotify 2011, hade dess grundare Yuri Milner en officiell roll som rådgivare åt Rysslands president, som just då var Dmitrij Medvedev (en lydig underhuggare till Vladimir Putin). DST kontrollerade på den tiden en stor del av internet i Ryssland. Detta har senare förändrats och numera har DST inte samma tydliga kopplingar till Ryssland.

Januari 2014 öppnade Spotify en filial i Moskva och utlovade Rysslandslansering samma år. Men planerna drogs tillbaka och Moskvakontoret stängdes. Varför? Jag spekulerade i möjliga orsaker i en bloggpost, när vårt forskningsprojekt fortfarande låg i startgroparna. Jag har fortfarande inget säkert svar på vad som hände. Men det var som bekant år 2014 som Ryssland inledde sitt krig mot Ukraina och annekterade Krim. Rubeln föll, vilket urholkade Spotifys utrymme att kamma hem intäkter från Ryssland. Samtidigt skärptes repressionen och Ryssland stiftade nya internetlagar med sikte på “total informationssuveränitet”. Regler som gjorde det svårare för utländska medieföretag att verka i landet.

Åren gick och befolkningen i Ryssland (med grannländer) fick klara sig utan Spotify. Inte förrän år 2020 gjorde företaget en inbrytning på östmarknaderna. Då lanserades Spotify inte bara i Ryssland utan även i bl.a. Ukraina, Belarus och Moldavien.

Först för en månad sedan – i början av februari 2022 – rapporterades det i ryska medier att Spotify öppnar ett lokalkontor i Moskva. Anledningen uppgavs vara att Rysslands internetlagar kräver att utländska företag med över en halv miljon ryska användare måste ha ett sådant kontor. Uppenbarligen hade alltså Spotify accepterat att underkasta sig den lagstiftning som ytterst syftar till att kontrollera mediernas innehåll. (Senare har Spotify via Breakit meddelat att kontoret ska ha öppnats redan 2020.)

Nyheten hade inte rapporterats i Sverige, så när jag hittade den i rysk media kollade jag vidare och upptäckte en platsannons på Spotifys egen sajt. (En lärdom av att forska om Spotify var att platsannonser är ett av få sätt att få en indikation på i vilken riktning ett företag av detta slag rör sig.)

Spotify söker en “podcast manager” – en chef – “to lead the development of our Russian language podcast strategy”. Annonsen lockar med att kontoret ligger på en attraktiv adress på Tverskaja i centrala Moskva.

När jag nu återvänder till adressen är platsannonsen borta – troligen inte för att jobbet snabbt blivit tillsatt, utan för att Spotify försöker krishantera.

Att Spotify satsar just på ryskspråkiga poddar är givetvis intressant när vi befinner oss i ett informationskrig. Kom ihåg att ryska inte bara är Rysslands språk utan även modersmål för många ukrainare och belarusier, liksom för många andra invånare i det forna Sovjetunionens territorier. Därför är det inte alls självklart att en ryskspråkig poddverksamhet måste befinna sig i just Ryssland och underkasta sig rysk lagstiftning, som Spotify valde att göra.

Jag avslutade twittertråden:

Jag vet ingenting om Spotifys utbud av ryska poddar, men nog vore det intressant att granska om de upplåter en plattform åt krigshets och Putintrogen propaganda?

Här vill jag säga att jag inte tror att risken är så stor att Spotify redan skulle ha blivit en plattform för krigshets mot Ukraina. Framför allt eftersom poddar – detta är mitt intryck – ännu inte har någon jättestor publik i Ryssland; youtubers och tiktokers är mycket större. Men detta skiljer sig såklart mellan olika delar av den ryska befolkningen.

Mitt intryck är att Spotifys ryskspråkiga poddsatsningen inte har kommit igång ännu, eftersom chefen inte är rekryterad. Antagligen var Spotifys plan att kontraktera någon kändis att exklusivt erbjuda sina poddar på plattformen, i utbyte mot en saftig betalning (Joe Rogan fick väl någonstans mellan en och två miljarder kronor).
Då blir det givetvis högintressant vilka kändisar Spotify väljer att göda. Blir det någon som är servil och undviker att tala om den pågående katastrofen? Eller någon som vågar tala ut?

För mitt i all misär händer spännande saker i Ryssland. Människor vågar sig ut på gatorna i protest mot kriget, trots att det innebär risk för både juridiska följder och att stängas ute från jobb eller utbildning. Särskilt intressant är hur allt fler ryska influencers säger ifrån: njet vojne! Somliga går längre och protesterar inte bara mot kriget, utan mot hela det förtryckande systemet i Ryssland.

Jurij Dud är troligen Rysslands största youtuber (med både ryskt och ukrainskt påbrå). Hans kanal vDud har uppemot 10 miljoner följare.

Måndagen den 28 februari lade Jurij Dud upp ett mycket starkt budskap på Instagram. Under bilden av ett utbombat bostadshus i Ukraina följer en text som handlar om “undertryckandet av mänsklig vilja i Ryssland”. Om att vilja tala ut mot orättvisor men inte våga. Att sen samla mod, säga ifrån, känna en särskild tillfredsställelse – “det är dessa tillfredsställelser som i slutändan gör oss till människor.”

Redan innan det ryska anfallet, när Putin höll sitt vansinniga tal uttryckte Jurij Dud sin frustration:

Jag skriver detta med ett enda motiv: när mina barn växer upp, går till den här biten av historien, blir förbannade och frågar: ‘Pappa, vad gjorde du då?’ – Jag kommer att ha skriftliga bevis: Jag valde inte den här regeringen, jag stödde inte dess imperialistiska frenesi.

Kommer Spotify att våga kontraktera sådana röster till sin poddsatsning? Eller rentav någon som redan tvingats i exil? Eller väljer de för säkerhets skull att plöja ner sina pengar i en “opolitisk” poddare? Om de nu alls stannar i Ryssland.

En sak är säker och det är att många nu häpnar över hur Spotify och Daniel Ek verkar tro att de kan tiga sig igenom detta med hedern i behåll.

En artikel som jag skrev i fjol och måste säga att jag är riktigt nöjd med, publicerad i kulturtidskriften Hjärnstorm: Att hålla tiden tillsammans: om den synkroniserade rytmens gemenskap.

Det är en essä om vad det faktiskt är som går förlorat när vi inte får mötas och trängas. Allra mest handlar det nog om vad som är grejen med dans. Men också om fotboll, körsång, gudstjänster och annat rituellt. Tar avstamp hos världshistorikern William McNeill, som förutom sin mer välkända pandemihistoria Plagues and peoples även skrivit ett lite mer udda verk betitlat Keeping together in time: Dance and drill in human history (1995). Där drev han en rätt spekulativ tes om hur synkroniseringen av kroppsrörelser, vad han kallade “muscular bonding”, är en enormt viktig kraftkälla för människoarten som inte borde negligeras av historiker eller samhällsvetare. Det spännande, som jag uppmärksammar i essän, är hur denna tes faktiskt fått en hel del bekräftelse på senare år via experimentell beteende- och neurovetenskap. Även om dessa vetenskaper i sin tur också har sina begränsningar. Som jag skriver: “Det är svårt att dansa med huvudet i en magnetscanner.”
På vägen kommer essän bland annat in på arbetssånger, revolutionära frihetsträd, rytmsinnets neurobiologi, den militära exercisens historia, Pieter Brueghel den äldres bondeskildringar samt olika innebörder av begreppet “entrainment“.

Härom veckan började folk fråga mig varför bloggen hade dött. Jag blev ändå lite glad att någon brydde sig. Trodde knappt att folk hittade hit längre! Och jag hade lite halvt gett upp inför den fruktansvärda anstormningen av spamrobotar. Såvitt jag förstår var det dessa som sänkte Copyriot: servern blev helt enkelt full, eller databasen kraschade, eller nåt sånt.
Efter att Brokep genom en hjälteuppsats lyckats rädda det sjunkande skeppet så skämtade jag lite om att jag valt att inte uppdatera spamfiltret eftersom jag tror på “naturlig immunitet”. Parallellen med vaccinboosters är ju hyfsat tydlig. Skillnaden att åtminstone vissa vacciner, för invånare i vissa länder, är gratis och någorlunda lättillgängliga. Så icke datasäkerhet. Tvärtom. Att driva en blogg på egen server blir inte lättare med tiden (som man kanske naivt kunde tro) utan snarare svårare, om man inte besitter semiprofessionella kunskaper. Bara det att uppdatera WordPress via SSH visade sig ligga bakom min egen förmåga och detta var innan hela den virtuella servern kraschade.
Rätta mig om jag har fel, men mitt intryck är att trycket från spamrobotar och automatiserade hackingförsök ständigt har skruvats upp under en lång rad år, vilket resulterat i höjda krav på säkerhetsarbete. Åtminstone om man kör WordPress vilket ju typ alla bloggar och flertalet privata sajter gör. En del av problemet ligger nog i att WordPress blivit en monokultur: ett identiskt system som körs på överallt, vilket attraherar spam och attacker. Precis som i fallet med biologiska monokulturer och smittor. Nån sorts pseudodarwinistisk logik. Vad man borde göra åt detta kanske någon vill kommentera, nu när Copyriots kommentarsfält (tills vidare) åter är i funktion.
Jag skrev nyss i en krönika:

Vad som tidigare var en uppsjö av bloggar som låg på egna servrar, har i allt högre grad inhägnats av ett fåtal plattformsföretag som Twitter och Substack. En bidragande orsak till detta är att det blivit svårt att på egen hand försvara sin blogg mot spammare och andra illvilliga robotar.

När bloggen låg nere så förföll jag ett tag till att twittra, eller det gör jag väl sporadiskt, med väldigt delade känslor. Men aldrig att jag skulle gå över till Substack, det skulle kännas alltför mycket som en kapitulation av bloggandet.
Om ett par månader eller så fyller Copyriot förresten 18 år.

Måste ju upprätthålla traditionen från 2016, 2017, 2018, 2019, 2020. Bästa kassetten jag köpte 2021 var lätt följande mixtape med DJ Fart in the Club, som är bördig från Korea men bosatt i Berlin där hon ofta spelar på ://about blank (och där jag lyckades köpa den helt nysläppta kassetten genom att åka hem till själva kassettbolagsbossen vilket jag tycker är ett ganska fint exempel på musikdistribution). DJ Fart in the Club beskriver just den här mixen i följande ord:

the mix was recorded in last spring when things were still dark, it encapsulates the feeling i had during that time – mostly evolves around stripped down d&b i’ve been feeling a lot and occasional turbo psycho vibes later.

Mycket mer till lista blir det inte detta år. Jag har visserligen köpt fler kassetter, men färre än föregående år. En bidragande orsak till detta är att det internationella brevportot har höjts så mycket i vissa länder, exempelvis Tyskland. Efter att Storbritannien lämnade EU är det knappt värt att beställa därifrån eftersom det ofta (men inte alltid) innebär att man måste betala expeditionsavgift för tullkontroll. Samma sak givetvis med länder som Ryssland, Kina, Japan och USA som alla fortsätter att spruta ur sig intressanta kassettsläpp.

Sen har mina kassettdäck som jag köpt begagnad en tendens att stegvis lägga av, eller snarare kräva ständiga reparationer. (Till skillnad från de portabla bandspelarna som visar sig förvånansvärt seglivade.)
Så under hösten har jag ägnat mindre tid åt faktiskt kassettlyssnande och mer åt att återbesöka bl.a. en hel del av de favoriter som listats här tidigare år. Närmare bestämt har jag snöat in på att stapla dem på varandra i en serie mer eller mindre improviserade mixar. Bara på skoj, utan några särskilda anspråk. Fyra mixar blev inspelade och finns upplagda:

Först lade jag upp mixarna på Soundcloud. Det är ju på sina vis en trevlig sida, med sin kommentarsfunktion och framför allt eftersom “alla” finns där. Men numera tar Soundcloud betalt om man vill ladda upp mer än pyttelite musik så om det blir några fler mixar kommer de att hamna på min Mixcloud.

(På tal om detta – och med tanke på vilken central roll Soundcloud spelar inom vissa sorters musik – tycker jag fortfarande att vi pratar alldeles för lite om hur hållbart Soundcloud är i den form vi nu känner det.)