Entries Tagged 'Uncategorized' ↓

Om ryska propagandamedier, EU:s strävan att blockera dessa och Östeuropas oklara plats på blockeringskartan

Första gången jag bekantade mig med Russia Today (RT) var för ganska precis tio år sedan. Jag hade just anlänt till Belgrad, inbjuden till en lika spretig som rolig konferens om nätaktivism. Vi var flera svenskar som inackorderades på anrika Hotel Moskva mitt i stadens centrum. På hotellrummet knäppte jag på tv:n – och det första ansikte som mötte mig på skärmen var Richard Jomshof (SD).
Sverigedemokraternas toppideolog var inbjuden till Kremls propagandaorgan i rollen som expertkommentator. Frankrike stod inför presidentval och Richard Jomshof förklarade för RT:s tittare, runt om i världen, att Marine Le Pen var bäst lämpad att rädda landet från “islamisering”. Ett ganska typiskt exempel på vilka budskap som den Kremlfinansierade propagandakanalen har fört ut under 17 år, både via satellit och på webben.

Efter att Ryssland invaderat Ukraina dröjde det inte många timmar innan sajten RT.com sänktes av hackerattacker och inte återkom på flera dagar. Under tiden gjorde EU-toppen Ursula von der Leyen ett utspel om att “förbjuda Kremls mediamaskin i EU”, där hon särskilt nämnde att RT “inte ska kunna sprida sina lögner för att rättfärdiga Putins krig”. Detta drog hem många applåder – men riktigt vad hon menade är fortfarande oklart.

Det där var första halvan av min senaste veckokrönika i ETC (som såvitt jag kan se inte har kommit upp på nätet än).

Jag har alltså inget till övers för RT och begråter inte något ideal av absolut yttrandefrihet. Däremot är det väl rätt uppenbart att det snabba agerandet från EU-kommissionen riskerar att slå in på en farlig väg. Vissa andra som i veckan uttryckt farhågor över saken har bemötts med svar som dessa:

RT är inte media. Det är en statlig rysk propagandatratt.

RT och Sputnik är inte media, det är ryska statens propagandaorgan.

RT och Sputnik är inte ”media”. De är Putinregimens propagandaavdelning och en aktiv part i det pågående anfallskriget.

Det är en fördummande logik, där någonting antingen kan vara “media” eller “propaganda”. Alldeles uppenbarligen är väl RT både och!

Ja, syftet med RT är att bedriva propaganda för Putinregimens räkning. Men det blir inte mindre “media” för det. “Media” är inget ord som bör användas som en trovärdighetsstämpel. Om vi gör det, kommer vi tappa förmågan att identifiera hur propaganda faktiskt används i krig. Hur den kan utformas på smarta sätt så att den letar sig in i alla möjliga nyhetsmedier, utan att publicisten behöver ha något ont uppsåt.

Vad jag inte heller fattar är varför alla ser det som självklart att just RT/Sputnik måste blockeras till varje pris. För samtidigt fortsätter Rysslands största tv-kanaler att pumpa ut betydligt mer öppen propaganda, dygnet runt, även till tittare i EU. Dessa kanaler sänder förvisso bara på ryska. Men jag har sett på nära håll hur de påverkar människors världsbild även i Sverige. Ändå har det inte varit tal om att inskränka dessa – än?

Kanske är det så att EU-kommissionen tänker sig att RT och Sputnik bara är de första propagandamedierna som sätts upp på en svarta listan. Att den sedan ska fyllas på efter hand. Kommer man då att nöja sig med de kanaler som bevisligen produceras med stöd av Ryssland? Eller även ta med exempelvis de högerextrema, konspiracistiska sajter som produceras i Europa men som i åratal har använt sig av material från RT? Kommer det räcka att en röst anses “destabiliserande” för att den ska svartlistas?

Vid sidan av frågan om vad som ska blockeras, har vi frågan om var, som i sin tur kan delas in i två underfrågor:
1. I vilka mediekanaler?
2. I vilka territorier?

Ännu så länge är det oklart om internetoperatörerna är tvungna att blockera sajten rt.com eller ej. Post- och telestyrelsen “förväntar sig” att så ska ske, men kan inte säga att det är ett tvingande påbud. Sedan några dagar blockeras nu RT/Sputnik på DNS-nivå av en rad svenska operatörer (Telia, Tele2, Telenor, Tre), medan Bahnhof avvaktar.

De globala (USA-baserade) teknikjättarna har också följt EU:s uppmaning genom att inskränka tillgången till RT/Sputnik – fast i allmänhet bara inom vissa territorier. Generellt låter de material från RT/Sputnik förbli tillgängligt såväl i USA som i Ryssland, medan det däremot blockeras i delar av Europa.

Just nu sker alltså en sorts “territorialisering”, där ryska propagandamedier blockeras i vissa territorier och inte andra. Jag var blev nyfiken på hur kartan ritas, så igår lekta jag en stund med ProtonVPN. Preliminära resultat:

Minst restriktiva är Twitter, där RT fortsätter att driva kontot @rt_com. Detta har nu gjorts otillgängligt för användare inom EU. Om man däremot befinner sig i Storbritannien, Norge, Schweiz, Georgien, Ukraina eller Ryssland – då går det fortfarande bra att ta del av det ryska propagandatwittrandet.

Youtube befinner sig på motsatt sida av spektrat. Den 11 mars rapporterades att Youtube blockerar RT och Sputnik globalt.

Men det finns också en rad territorier i Europa – såväl väst som öst – som i vissa fall inkluderas av blockeringar, i andra fall inte.

Såvitt jag kan se, har exempelvis Facebook valt att blockera sidan “SputnikNews” för användare inom inte bara EU, utan även Storbritannien och Ukraina. Däremot går det bra att komma åt samma sida från Norge, Schweiz, Serbien och Moldavien.

Google Play är ett annat intressant exempel. Om man har en androidtelefon så är det där man laddar ner appar, inklusive apparna från RT och Sputnik. Så hur har Google i detta fall valt att territorialisera Europa?
Min lilla undersökning visade att Google Play har blockerat RT-appen i hela Västeuropa: EU, Storbritannien, Norge, Schweiz. Men även i Serbien, liksom i Ukraina är den blockerad.
Samtidigt låter Google Play samma app förbli tillgänglig i Moldavien och Georgien. Samma sak om man befinner sig i exempelvis Ryssland, Israel, Turkiet eller USA. Då dyker appen upp direkt när du skriver “RT” i sökrutan.

Vad jag finner särskilt intressant är hur teknikjättarna behandlar de delar av Östeuropa (plus Kaukasus) som står utanför EU. Kommer de att omfattas av samma blockeringar som EU-länderna, eller kommer den ryska propagandan kunna fortsätta att verka där precis som förr?

Det är värt att fundera på vad det innebär att införa nya skillnader i mediereglering mellan grannländer som talar (typ) samma språk, som Kroatien/Serbien eller Rumänien/Moldavien.

Min VPN-tjänst har inte tillåtit mig att undersöka läget i Albanien, Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Bosnien, Montenegro eller Nordmakedonien. Det vore intressant om någon ville göra detta, samt komplettera med fler medieföretag än de ovan nämnda, och följa upp eventuella förändringar över tid.

Avslutningsvis kan jag tipsa om podden Mediespanarna som bland annat pratar om det problematiska i att överskatta den ryska propagandans framgång.
Läs även Mattias Svensson i SvD: “Att stänga rysk tv visar på europeisk svaghet“.

Läsanteckningar: fyra texter om kriget och om nationalismen i Ryssland

Här tänkte jag sammanställa mina läsanteckningar till fyra texter som rör Rysslands krig mot Ukraina. Alla fyra intar någon form av vänsterposition, fast ur rätt olika perspektiv. De fyra avsändarna förenas också av att ingen tycks anse att begreppet “imperialism” är särskilt klargörande i sammanhanget.

  1. 9 points – First reactions to the war in Ukraine” av en grupp i Thessaloniki som kallar sig Clandestina, publicerad i den anarkistiska tidskriften Antipolitika.
  2. Urbanhistorikern Mike Davis korta text i New Left Review: “Thanatos triumphant“.
  3. En rysk sociolog verksam vid University of Bath, Ivan Gololobov, som i en kort bloggpost tar bruk av semiotisk teori: “Subjunctive Russia: notes on discursive grammar of conservative utopia“.
  4. Putin, the Russians, and the Ukrainian war” av Jeremy Morris, professor i Rysslandsstudier vid Aarhus universitet, specialiserad på etnografisk forskning om “vanliga ryssar”.

Rysslands styrande regim odlar imperiedrömmar. Om detta råder inget tvivel. Men den saken betyder inte nödvändigtvis att termen “imperialism” – exempelvis i en marxistisk kontext – skulle vara produktiv i sammanhanget. De grekiska anarkisterna i Clandestina förklarar rakt på sak:

Imperialism cannot explain much. First of all, it is not a precise term, and, more importantly, it can be used to support conflicting and opposite points of view. The “peoples’ struggles against imperialism” quickly get connected to defending certain national interests. In the long run, “anti-imperialism” transforms any fight against power and capital into statist policies and inter- and intra-state interests. /…/
Decolonization (including decolonization from the capitalist mindset) is a whole different story, and it should not be confused with anti-imperialism.

Vi går nu, enligt Clandestina, in i ett nytt kallt krig (som kanske får kallas ett fjärde världskrig). Detta skiljer sig på en avgörande punkt från det förra kalla kriget (eller tredje världskriget). Den här gången har nämligen parterna inte haft tid att etablera mycket till ideologisk överbyggnad. Då framställdes det kalla kriget som en kraftmätning mellan kapitalism och socialism. Nu är det uppenbarligen fråga om en konfrontation mellan kapitalism och kapitalism (eller om man så vill: “auktoritär liberalism kontra militaristisk oligarki”). Kapitalismen i sig, som globalt system, hotas inte av kriget.

Intracapitalist competition that can escalate into war is an obvious reality, more so in a world stuck in a global debt spiral and running out of natural resources. This competition /…/ might destabilize societies and certain sectors of the economy, but it does not destabilize capitalism as a global system. As a matter of fact, this competition re-enforces capitalism, by establishing a new global balance of terror.
/…/
only a transnational social movement will be able to stop the capitalist war machine and the new balance of terror.

Även hos Mike Davis tecknas en kontrast mellan 1900-talets kalla krig och 2000-talets. Då involverades enligt honom större apparater – “politbyråer, parlament, presidentkabinett och generalstaber” – som kunde tjäna som motvikt till världsledarnas megalomani. Nu finns inte samma buffert mot den totala katastrofen.

Den härskande klassen – oavsett land – saknar långsiktig strategi. Något som allt mer vittrar bort är dess förmåga att bygga allianser grundade på en sammanhängande analys av globala förändringar. Handlingskalkylerna syftar mest till att på kort sikt roffa åt sig så mycket resurser som möjligt inom den egna livstiden, på bekostnad av nästa generation.

Mike Davis deklarerar öppet sin pessimism. Han tror inte att vi kommer kunna frilägga någon slugt långsiktig rationalitet bakom hur världsledarna agerar (så som imperialismteoretiker av alla slag är besatta av att göra). Nej, ingen rationell ledare skulle medvetet ödelägga sitt eget lands ekonomi, så som Putin gör med Ryssland.

What I find most remarkable about these strange days ­/…/ is the inability of our supermen to validate their power in any plausible narrative of the near future.
By all accounts, Putin, who surrounds himself with as much astrology, mysticism and perversion as the terminal Romanovs, sincerely believes that he must save the Ukrainians from being Ukrainians lest the celestial destiny of the Rus becomes impossible. The present must be smashed in order to make an imaginary past the future.

Att krossa nuet, i syfte att bringa ett imaginärt förflutet in i framtiden. Här landar Mike Davis i precis samma slutsats som Ivan Gololobov. Men den senare når dit på andra vägar, nämligen via lingvistik eller närmare bestämt grammatisk analys.

Ivan Gololobov skisserar framväxten av en viss typ av utopiskt tänkande, som har dominerat i rysk offentlighet under de senaste tio åren. Här rör det sig alls inte om någon liberal utopikritik. Tvärtom menar Gololobov (med stöd av Laclau & Mouffe) att någon form av utopiskt tänkande är ett existensvillkor för all politik och för varje samhälle. Frågan är vilken form det tar sig.

I fallet Ryssland rör det sig om en konservativ utopi, som alltså lokaliserar det perfekta samhället i det förflutna. Uppgiften blir att återuppbygga detta. Men utopin är här inte bara konservativ, utan i lingvistisk mening subjunktiv. Den syftar inte på något samhälle som vi har haft, utan på ett som vi skulle kunna ha haft. På ett Ryssland som skulle ha funnits om det inte vore för

Olika varianter av subjunktiv utopi började formuleras i Ryssland tämligen omgående efter Sovjetunionens fall. Ivan Gololobov nämner flera exempel: från neo-stalinister till den inflytelserika filmen Det Ryssland vi förlorade (1992) som från en antikommunistisk position idealiserade det gamla Tsarryssland, eller regissören Nikita Michalkov (Brända av solen) som också definierar sig som monarkist.) Därtill såklart de postmodernt neo-imperialistiska fantasier som odlats av Vladislav Surkov, känd som rådgivare till president Putin. (Surkov står även i centrum för Adam Curtis dokumentär Hypernormalisation.)

I sammanhanget hänvisas även till författaren Michail Elizarov vars satiriska roman Bibliotekarien (2007) skildrar ett förlorat sovjetiskt paradis. Hans senaste bok Marken (2019) har för övrigt beskrivits som den första stora reflexionen över “Rysslands Thanatos” (syftande på den gestalt som representerade döden i grekisk mytologi, eller på Freuds dödsdrift). (Möjligen kan rubriken till Mike Davis nyss nämnda text läsas som en blinkning till Elizarov.)

Ivan Gololobov lutar sig mot lingvisten Boris Uspenskij som skiljer mellan två former av tidsuppfattning. Å ena sidan historisk tid, där nuet upplevs som en startpunkt för framtiden; detta är grunden för de klassiska, progressiva utopierna. Å andra sidan kosmologisk tid där nuet är irrelevant, där framtiden i stället representeras via en föreställd förflutenhet. Enligt den lingvistiska analysen sker en “symbolisk” projektion av det förflutna på framtiden. Symbolen hålls samman av det talande subjektets auktoritet. Denna kosmologiska tid utgör grunden för den subjunktiva utopin.

Utifrån denna skissartade observation konstaterar Gololobov att det är osannolikt att ekonomiska sanktioner och tilltagande misär kommer att ändra attityderna hos de i Ryssland som redan nedvärderar nuet. Förändring kan bara följa på “förlusten av subjunktiv auktoritet”. Tyvärr har han inget enkelt svar på hur detta ska kunna uppnås.

Därmed kommer vi till frågan om de “vanliga ryssar” som Jeremy Morris intresserar sig för. Sammanfattningsvis skriver han:

Russian society is diverse, and attitudes towards the war are complex and hardly revanchist or neo-imperialist. /…/
Finally, we should resist the urge to ascribe collective guilt and imposing collective punishment — we should avoid vulgar sociological conclusions about “low-information”, uneducated supporters of Putin’s actions within Russia. /…/
The sociological “mistake” here is a similar one made about the class identity of Trump supporters in 2016. The most vocal supporters of neo-imperialism are as likely to be “cosmopolitan” or materially comfortable Russians as not. They are also “social racists” at home: calling their compatriots “cattle” and “cotton-wool heads”.

Jeremy Morris är skeptisk till att det i dagens repressiva Ryssland kommer att uppstå någon plötslig massrörelse mot regimen. För tillfället kan vi främst hoppas på mer småskaliga former av motstånd, som i bästa fall kan tjäna som “prefigurativ politik“:

We need a prefigurative politics that recognizes and embodies common principles and ideals regardless of nationality. We need counter-institutions, anti-hierarchies, and embodied international solidarity — and here we come back to the best of Rosa Luxemburg’s work, whose ethical position proclaimed the universal worth of all people in an era of elite-captured states and global inequality.

Mike Davis, än mer pessimistisk, avslutar också sin text med en hänvisning till forna tiders hjältar: Lenins storebror Aleksandr (som avrättades redan 1887), anarkisten Alexander Berkman och slutligen “den ojämförlige Sholem Schwartzbard“.

Spotify, Ryssland och ryggradslösheten – en sammanfattning

Än en gång har Spotify satt sig i skiten. Det verkar faktiskt ha varit jag som satte skandalen i rullning.

Senaste dygnet har svensk nyhetspress rapporterat att “Spotify rekryterar i Moskva” – och att de vägrar svar på frågor.

Spotify är i blåsväder – igen. Företaget har öppnat upp ett nytt kontor i Moskva och är i fullgång med att rekrytera en chef till verksamheten i Ryssland – mitt under landets pågående invasion av Ukraina.

Artiklarna hänvisar alla till nyhetssajten Breakit, vars reporter Tobias Blixt gjort upprepade försök att få en kommentar från Spotify.

Breakit hänvisar i sin tur till en Twittertråd jag skrev i fredags (25 feb), som alltså är upprinnelsen till blåsvädret. Låt mig därför upprepa och utveckla vad jag skrev i tråden.

Först och främst: om vi snackar sanktioner mot Putin-Ryssland så är underhållning ingenting mot fossilgas. Att mura igen Nord Stream 1 har självklart en oändligt större betydelse för Rysslands ekonomi än om Spotify har ett kontor i Moskva. Samtidigt går det inte att förneka den symboliska betydelsen. Spotify är ett storföretag med status som svensk nationalklenod, med miljontals användare i Ryssland. De är aktiva globalt i att distribuera poddar, inklusive politiska budskap av olika slag. Efter det senaste blåsvädret kring The Joe Rogan Experience betygar nu Spotify att man är aktiv i att bekämpa desinformation. Då är det rimligt att fråga sig hur de hanterar Rysslands anfallskrig mot Ukraina – precis som motsvarande frågor nu måste hanteras av företag som Twitter och Facebook.

Mellan 2014–2018 forskade jag om Spotify inom ett tvärvetenskapligt projekt (som för övrigt Spotify försökte stoppa) tillsammans med fyra kollegor. Forskningen resulterade bland annat i böckerna Spotify Teardown (MIT Press, 2019) och Den svenska enhörningen (Mondial, 2018 – finns som pdf här). Jag återvände till mitt gamla forskningsmaterial för att ge en kort exposé över Spotifys kopplingar till Ryssland:

Spotifys etablering i USA år 2011 finansierades av den ryska riskkapitalfonden DST. Största investeraren i DST var, i sin tur, Alisjer Usmanov: rysk-uzbekisk oligark med nära kopplingar till Kreml. Detta betyder att Usmanov indirekt köpte in sig i Spotify. Jag kan inte nämna någon procentsiffra, men det var en rejäl andel av aktieekapitalet som DST då kom över (för att senare sälja av). På liknande vis hade DST två år tidigare gjort en jätteinvestering i Facebook.

Samtidigt som DST köpte in sig i Spotify 2011, hade dess grundare Yuri Milner en officiell roll som rådgivare åt Rysslands president, som just då var Dmitrij Medvedev (en lydig underhuggare till Vladimir Putin). DST kontrollerade på den tiden en stor del av internet i Ryssland. Detta har senare förändrats och numera har DST inte samma tydliga kopplingar till Ryssland.

Januari 2014 öppnade Spotify en filial i Moskva och utlovade Rysslandslansering samma år. Men planerna drogs tillbaka och Moskvakontoret stängdes. Varför? Jag spekulerade i möjliga orsaker i en bloggpost, när vårt forskningsprojekt fortfarande låg i startgroparna. Jag har fortfarande inget säkert svar på vad som hände. Men det var som bekant år 2014 som Ryssland inledde sitt krig mot Ukraina och annekterade Krim. Rubeln föll, vilket urholkade Spotifys utrymme att kamma hem intäkter från Ryssland. Samtidigt skärptes repressionen och Ryssland stiftade nya internetlagar med sikte på “total informationssuveränitet”. Regler som gjorde det svårare för utländska medieföretag att verka i landet.

Åren gick och befolkningen i Ryssland (med grannländer) fick klara sig utan Spotify. Inte förrän år 2020 gjorde företaget en inbrytning på östmarknaderna. Då lanserades Spotify inte bara i Ryssland utan även i bl.a. Ukraina, Belarus och Moldavien.

Först för en månad sedan – i början av februari 2022 – rapporterades det i ryska medier att Spotify öppnar ett lokalkontor i Moskva. Anledningen uppgavs vara att Rysslands internetlagar kräver att utländska företag med över en halv miljon ryska användare måste ha ett sådant kontor. Uppenbarligen hade alltså Spotify accepterat att underkasta sig den lagstiftning som ytterst syftar till att kontrollera mediernas innehåll. (Senare har Spotify via Breakit meddelat att kontoret ska ha öppnats redan 2020.)

Nyheten hade inte rapporterats i Sverige, så när jag hittade den i rysk media kollade jag vidare och upptäckte en platsannons på Spotifys egen sajt. (En lärdom av att forska om Spotify var att platsannonser är ett av få sätt att få en indikation på i vilken riktning ett företag av detta slag rör sig.)

Spotify söker en “podcast manager” – en chef – “to lead the development of our Russian language podcast strategy”. Annonsen lockar med att kontoret ligger på en attraktiv adress på Tverskaja i centrala Moskva.

När jag nu återvänder till adressen är platsannonsen borta – troligen inte för att jobbet snabbt blivit tillsatt, utan för att Spotify försöker krishantera.

Att Spotify satsar just på ryskspråkiga poddar är givetvis intressant när vi befinner oss i ett informationskrig. Kom ihåg att ryska inte bara är Rysslands språk utan även modersmål för många ukrainare och belarusier, liksom för många andra invånare i det forna Sovjetunionens territorier. Därför är det inte alls självklart att en ryskspråkig poddverksamhet måste befinna sig i just Ryssland och underkasta sig rysk lagstiftning, som Spotify valde att göra.

Jag avslutade twittertråden:

Jag vet ingenting om Spotifys utbud av ryska poddar, men nog vore det intressant att granska om de upplåter en plattform åt krigshets och Putintrogen propaganda?

Här vill jag säga att jag inte tror att risken är så stor att Spotify redan skulle ha blivit en plattform för krigshets mot Ukraina. Framför allt eftersom poddar – detta är mitt intryck – ännu inte har någon jättestor publik i Ryssland; youtubers och tiktokers är mycket större. Men detta skiljer sig såklart mellan olika delar av den ryska befolkningen.

Mitt intryck är att Spotifys ryskspråkiga poddsatsningen inte har kommit igång ännu, eftersom chefen inte är rekryterad. Antagligen var Spotifys plan att kontraktera någon kändis att exklusivt erbjuda sina poddar på plattformen, i utbyte mot en saftig betalning (Joe Rogan fick väl någonstans mellan en och två miljarder kronor).
Då blir det givetvis högintressant vilka kändisar Spotify väljer att göda. Blir det någon som är servil och undviker att tala om den pågående katastrofen? Eller någon som vågar tala ut?

För mitt i all misär händer spännande saker i Ryssland. Människor vågar sig ut på gatorna i protest mot kriget, trots att det innebär risk för både juridiska följder och att stängas ute från jobb eller utbildning. Särskilt intressant är hur allt fler ryska influencers säger ifrån: njet vojne! Somliga går längre och protesterar inte bara mot kriget, utan mot hela det förtryckande systemet i Ryssland.

Jurij Dud är troligen Rysslands största youtuber (med både ryskt och ukrainskt påbrå). Hans kanal vDud har uppemot 10 miljoner följare.

Måndagen den 28 februari lade Jurij Dud upp ett mycket starkt budskap på Instagram. Under bilden av ett utbombat bostadshus i Ukraina följer en text som handlar om “undertryckandet av mänsklig vilja i Ryssland”. Om att vilja tala ut mot orättvisor men inte våga. Att sen samla mod, säga ifrån, känna en särskild tillfredsställelse – “det är dessa tillfredsställelser som i slutändan gör oss till människor.”

Redan innan det ryska anfallet, när Putin höll sitt vansinniga tal uttryckte Jurij Dud sin frustration:

Jag skriver detta med ett enda motiv: när mina barn växer upp, går till den här biten av historien, blir förbannade och frågar: ‘Pappa, vad gjorde du då?’ – Jag kommer att ha skriftliga bevis: Jag valde inte den här regeringen, jag stödde inte dess imperialistiska frenesi.

Kommer Spotify att våga kontraktera sådana röster till sin poddsatsning? Eller rentav någon som redan tvingats i exil? Eller väljer de för säkerhets skull att plöja ner sina pengar i en “opolitisk” poddare? Om de nu alls stannar i Ryssland.

En sak är säker och det är att många nu häpnar över hur Spotify och Daniel Ek verkar tro att de kan tiga sig igenom detta med hedern i behåll.

Om den synkroniserade rytmens gemenskap

En artikel som jag skrev i fjol och måste säga att jag är riktigt nöjd med, publicerad i kulturtidskriften Hjärnstorm: Att hålla tiden tillsammans: om den synkroniserade rytmens gemenskap.

Det är en essä om vad det faktiskt är som går förlorat när vi inte får mötas och trängas. Allra mest handlar det nog om vad som är grejen med dans. Men också om fotboll, körsång, gudstjänster och annat rituellt. Tar avstamp hos världshistorikern William McNeill, som förutom sin mer välkända pandemihistoria Plagues and peoples även skrivit ett lite mer udda verk betitlat Keeping together in time: Dance and drill in human history (1995). Där drev han en rätt spekulativ tes om hur synkroniseringen av kroppsrörelser, vad han kallade “muscular bonding”, är en enormt viktig kraftkälla för människoarten som inte borde negligeras av historiker eller samhällsvetare. Det spännande, som jag uppmärksammar i essän, är hur denna tes faktiskt fått en hel del bekräftelse på senare år via experimentell beteende- och neurovetenskap. Även om dessa vetenskaper i sin tur också har sina begränsningar. Som jag skriver: “Det är svårt att dansa med huvudet i en magnetscanner.”
På vägen kommer essän bland annat in på arbetssånger, revolutionära frihetsträd, rytmsinnets neurobiologi, den militära exercisens historia, Pieter Brueghel den äldres bondeskildringar samt olika innebörder av begreppet “entrainment“.

Copyriots återuppståndelse efter att ha nedsablats av spamrobotarna

Härom veckan började folk fråga mig varför bloggen hade dött. Jag blev ändå lite glad att någon brydde sig. Trodde knappt att folk hittade hit längre! Och jag hade lite halvt gett upp inför den fruktansvärda anstormningen av spamrobotar. Såvitt jag förstår var det dessa som sänkte Copyriot: servern blev helt enkelt full, eller databasen kraschade, eller nåt sånt.
Efter att Brokep genom en hjälteuppsats lyckats rädda det sjunkande skeppet så skämtade jag lite om att jag valt att inte uppdatera spamfiltret eftersom jag tror på “naturlig immunitet”. Parallellen med vaccinboosters är ju hyfsat tydlig. Skillnaden att åtminstone vissa vacciner, för invånare i vissa länder, är gratis och någorlunda lättillgängliga. Så icke datasäkerhet. Tvärtom. Att driva en blogg på egen server blir inte lättare med tiden (som man kanske naivt kunde tro) utan snarare svårare, om man inte besitter semiprofessionella kunskaper. Bara det att uppdatera WordPress via SSH visade sig ligga bakom min egen förmåga och detta var innan hela den virtuella servern kraschade.
Rätta mig om jag har fel, men mitt intryck är att trycket från spamrobotar och automatiserade hackingförsök ständigt har skruvats upp under en lång rad år, vilket resulterat i höjda krav på säkerhetsarbete. Åtminstone om man kör WordPress vilket ju typ alla bloggar och flertalet privata sajter gör. En del av problemet ligger nog i att WordPress blivit en monokultur: ett identiskt system som körs på överallt, vilket attraherar spam och attacker. Precis som i fallet med biologiska monokulturer och smittor. Nån sorts pseudodarwinistisk logik. Vad man borde göra åt detta kanske någon vill kommentera, nu när Copyriots kommentarsfält (tills vidare) åter är i funktion.
Jag skrev nyss i en krönika:

Vad som tidigare var en uppsjö av bloggar som låg på egna servrar, har i allt högre grad inhägnats av ett fåtal plattformsföretag som Twitter och Substack. En bidragande orsak till detta är att det blivit svårt att på egen hand försvara sin blogg mot spammare och andra illvilliga robotar.

När bloggen låg nere så förföll jag ett tag till att twittra, eller det gör jag väl sporadiskt, med väldigt delade känslor. Men aldrig att jag skulle gå över till Substack, det skulle kännas alltför mycket som en kapitulation av bloggandet.
Om ett par månader eller så fyller Copyriot förresten 18 år.

Kassetthouse 2021

Måste ju upprätthålla traditionen från 2016, 2017, 2018, 2019, 2020. Bästa kassetten jag köpte 2021 var lätt följande mixtape med DJ Fart in the Club, som är bördig från Korea men bosatt i Berlin där hon ofta spelar på ://about blank (och där jag lyckades köpa den helt nysläppta kassetten genom att åka hem till själva kassettbolagsbossen vilket jag tycker är ett ganska fint exempel på musikdistribution). DJ Fart in the Club beskriver just den här mixen i följande ord:

the mix was recorded in last spring when things were still dark, it encapsulates the feeling i had during that time – mostly evolves around stripped down d&b i’ve been feeling a lot and occasional turbo psycho vibes later.

Mycket mer till lista blir det inte detta år. Jag har visserligen köpt fler kassetter, men färre än föregående år. En bidragande orsak till detta är att det internationella brevportot har höjts så mycket i vissa länder, exempelvis Tyskland. Efter att Storbritannien lämnade EU är det knappt värt att beställa därifrån eftersom det ofta (men inte alltid) innebär att man måste betala expeditionsavgift för tullkontroll. Samma sak givetvis med länder som Ryssland, Kina, Japan och USA som alla fortsätter att spruta ur sig intressanta kassettsläpp.

Sen har mina kassettdäck som jag köpt begagnad en tendens att stegvis lägga av, eller snarare kräva ständiga reparationer. (Till skillnad från de portabla bandspelarna som visar sig förvånansvärt seglivade.)
Så under hösten har jag ägnat mindre tid åt faktiskt kassettlyssnande och mer åt att återbesöka bl.a. en hel del av de favoriter som listats här tidigare år. Närmare bestämt har jag snöat in på att stapla dem på varandra i en serie mer eller mindre improviserade mixar. Bara på skoj, utan några särskilda anspråk. Fyra mixar blev inspelade och finns upplagda:

Först lade jag upp mixarna på Soundcloud. Det är ju på sina vis en trevlig sida, med sin kommentarsfunktion och framför allt eftersom “alla” finns där. Men numera tar Soundcloud betalt om man vill ladda upp mer än pyttelite musik så om det blir några fler mixar kommer de att hamna på min Mixcloud.

(På tal om detta – och med tanke på vilken central roll Soundcloud spelar inom vissa sorters musik – tycker jag fortfarande att vi pratar alldeles för lite om hur hållbart Soundcloud är i den form vi nu känner det.)

Recension av Martin Hägglunds “Vårt enda liv” (från oktober 2020)

För ett år sedan utkom filosofen Martin Hägglunds bok Vårt enda liv i svensk översättning. Jag ombads att recensera den på Expressens kultursida, där den hamnade bakom en betalvägg. Nu är väl tiden kommen för att låta texten komma upp även här på bloggen.

Halvvägs in i ”Vårt enda liv” hoppar man till inför ordet ”pöbel”. Dess sura klang bryter mot det milda och sakliga tonläge som kännetecknar Martin Hägglund: svensk-amerikansk filosof och professor vid Yale som presenterades inför sitt sommarprat som ”ledstjärna för den nya amerikanska vänstern”.
Hans bok som nu översatts till svenska har blivit en otippad storsäljare – vilket inte bara kan förklaras av hur han, i bokens första hälft, lägger ut den mänskliga existensens grundvillkor i en porlande klar prosa. Grejen är hur han går därifrån till att öppet förespråka en revolution som ska avskaffa lönearbetet och pengarna.
För att förstå hur allt hänger samman blir det först nödvändigt att backa tillbaka 200 år i tiden.

Pöbel! Någonting tycks brista när detta ord droppas av G.W.F. Hegel i andra hälften av dennes sista stora verk, ”Rättsfilosofin”. Året är 1820, en hel generation har förflutit sedan den franska revolutionens utbrott och den konservativa aristokratin har kopplat nya grepp om makten. Industrialiseringen drar fram genom Europa. Hegels rättsfilosofi är ett försök att samtidigt rättfärdiga kapitalismen, kärnfamiljen och den någorlunda demokratiska staten – i rationell samexistens. För varje problem som blottläggs, verkar hans filosofiska system även ge en lösning. Inte förrän i bokens andra halva brister det. Bristningens namn är just detta: pöbel.
Ordet syftar hos Hegel på alla de grupper som är oförmögna att se sig själva som samhällsmedborgare med rättigheter och skyldigheter. Pöbelns politiska affekter präglas i stället av laglöshet, förbittring och hån. Framför allt tänker han på de växande massorna av fattiga och arbetslösa i storstäderna. Men även bland de allra rikaste – de som tror sig kunna köpa vad som helst för pengar – grasserar en motsvarande pöbelmentalitet, noterar Hegel. Fattigdomen och rikedomen analyserar han som två sidor av samma mynt, biprodukter av den moderna kapitalismen som i förlängningen hotar att undergräva möjligheten till en rationell samhällsordning.

Pöbel! Året är 2020 i ett Europa där nu hel generation har förflutit sedan Sovjetunionens fall. I centrum för all politik står åter frågan om pöbeln, som nu tar sig allt fler olika skepnader. Gängkriminella och ensamkommande. Donald Trumps väljarbas och Sverigedemokraternas. Konspirationstroende och smittspridare. Nättroll och influencers. Skattesmitare och slöjbärare. Black lives matter och metoo.
Oavsett politisk hemvist, går det alltid att beklaga sig över en pöbel, även om just detta ord ofta undviks. Oftare används den tillrättalagda termen ”utanförskap” för att syfta på dem som står i vägen för att samhället ska hålla samman som det var tänkt. Precis som för 200 år sedan har arbetslösheten blivit till ett permanent ordningsproblem.

Åter till 1820. Hegel diskuterar två slags möjliga lösningar. En vore att låta de arbetslösa försörjas via bidrag, utan motprestation. Men därmed utestängs de även permanent från meningsfullt deltagande i samhället, menar han. Pöbelmentaliteten hotar då att befästas som ett permanent orosmoment.
En annan väg som Hegel diskuterar är att öka antalet arbetstillfällen, så att även de fattiga kan jobba för en lön. Alltså att öka produktionen, vilket dock förutsätter att det ska finnas tillräckligt med köpstarka konsumenter för att köpa alla varor. Hegel noterar hur ”överproduktion” tenderar att utlösa ekonomiska kriser som ytterligare förvärrar den sociala utslagningen. Att ”etablera kolonier” i främmande länder, för att sälja av överskottet, är inte heller någon hållbar lösning. I förlängningen väntar då krig mellan imperiemakter, människor som drivs på flykt – och framväxten av en global pöbel.

Tillbaka till nutiden. Stimulanspolitiken som håller 2000-talets kapitalism över vattenytan uträttar ett liknande trick, fast i tiden snarare än i rummet. Centralbankernas stödköp och nollräntor syftar till att skapa marknader där framtidens löner kan betala för dagens varor. Resultatet har blivit en finansiell kapitalism som utan tvivel har lyckats skapa en hel del arbetstillfällen, främst i storstäderna. Men stimulanspolitiken får samtidigt till följd att de som redan äger tillgångar – fastigheter eller aktier – blir ännu rikare, på bekostnad av alla andra.
Ekonomiska klyftor vidgas: mellan den äldre och den yngre generationen, mellan storstad och glesbygd. Se där receptet på den politiska polarisering som inte minst visar sig inför presidentvalet i USA – en tydlig illustration av pöbelmentalitetens utbredning, för att tala med Hegel.
Det är av detta skäl som pöbelns uppträdande i ”Rättsfilosofin” har betecknats som ett filosofiskt bombnedslag av Hegelforskare som Frank Ruda. Av samma skäl är det ofrånkomligt att temat dyker upp i ”Vårt enda liv”, när Martin Hägglund stakar ut sin egen väg från Hegel och vidare till Karl Marx, utifrån tanken att det inte går att skilja mellan existentiella och ekonomiska frågor.
Utan åthävor och utan begreppsliga dimridåer lyckas Hägglund skildra dessa avancerade sammanhang på ett sätt som blir tillgängligt även för ickeakademiker. Det är en häpnadsväckande bedrift.

Alla har hört talas om Marx arbetsvärdelära: att det endast är arbete som skapar värde. Traditionella marxister har försvarat denna lära som en evig sanning och därmed tolkat ”värde” som det givna måttet på välstånd.
Mot detta står en alternativ, ”värdekritisk” läsning av Marx, representerad av bland andra Moishe Postone – dit även Martin Hägglund ansluter sig. Kapitalismen analyseras då som ett system byggt på ett helt eget värdemått – socialt nödvändig arbetstid – vilket rymmer en dialektisk motsägelse. Varje enskilt företag som vill överleva i konkurrensen tvingas till att ständigt öka sin produktivitet, alltså minska den arbetstid som är nödvändig för att producera en viss mängd varor.
Allt mer mänsklig tid måste sugas in i produktionen av allt fler varor, vilka dessutom måste gå att sälja på en allt större marknad.
Marknadens utbredning i rummet är i stort sett avslutad, när det kapitalistiska lönearbetet nu dominerar i all världens länder. En återstående dimension är tiden. Varornas livslängd kan förkortas och kreditkedjorna kan sträckas allt längre in i framtiden genom ökad skuldsättning, även om grunden då läggs för nya finanskriser.
Slutligen kan marknaden expandera i kulturell mening, genom att allt fler moment av vår existens stöps om till konsumtion av varor med ett pris.
Allt för att hålla liv i tillväxten av värde. Allt för att skapa jobb.
Trots att den ökade produktiviteten borde leda till ökat välstånd och allt mer fritid, så blir resultatet splittrat: arbetslöshet för vissa, en orimlig arbetsbörda för andra – plus en systematisk oförmåga att ta hänsyn till planetens ekosystem.

Martin Hägglund följer Moishe Postones värdekritik så långt att han måste uttrycka sitt tvivel på den parlamentariska vänsterns strategier. Lugnt och sakligt tar han avstånd från socialdemokratin – ett ord som här får beteckna all slags vänsterpolitik som syftar till att omfördela samhällets rikedomar mer rättvist, utan att ifrågasätta att rikedomarna ska produceras av lönearbetare och säljas som som varor.
Välfärdsstaten i dess klassiska form är enligt Hägglund omöjlig att återuppliva, då den är helt beroende av en kapitalism som expanderar i tillräckligt snabb takt för att det ska bli vinster över som staten kan omfördela till välfärd. Ända sedan 1970-talet har grunden för en sådan modell urholkats genom sjunkande tillväxt. Men det som har stagnerat är inte samhällets faktiska förmåga att skapa välstånd. Problemet ligger enligt Hägglund i kapitalismens specifika mått på värde, som sätter gränser för vad som alls går att omfördela. Lösningen kallar han för en ”omvärdering av värde”.
All ekonomi är i grunden en tidsekonomi, men tid kan värderas såväl negativt som positivt. Nedlagd arbetstid kan räknas som en kostnad, så länge vi befinner oss i nödvändighetens rike. Tiden som vi tillbringar i frihetens rike har däremot ett värde i sig, påpekar Hägglund. Om något ska tjäna som mått på ökat välstånd så är det inte en ökning av den förra tiden, utan den senare.
Samma poäng har gjorts otaliga gånger förr, exempelvis av Roland Paulsen i hans bok ”Arbetssamhället” som rönte stor uppmärksamhet när den utkom för tio år sedan. Även där ställdes frågan varför vi inte får mer fritid, trots att tekniken ständigt fortsätter att minimera den nödvändiga arbetstiden.
Paulsens antipatier mot Marx fick dock hans svar att stanna på en rent ideologisk nivå. Vi jobbar så mycket eftersom ”den västerländska värdeskalan” premierar arbete, till den grad att företag i stor skala avlönar folk för att utföra ”tomt arbete”, påstod Paulsen. Analysen står i skarp kontrast till Hägglunds värdekritik som utgår från kapitalismens innersta motsättning, den som gör att det ständigt behövs både mindre arbete och mer.
Ännu en djupgående skiljelinje rör förståelsen av fritid. För en arbetskritiker som Paulsen är saken enkel: färre arbetstimmar betyder fler fritidstimmar, och mer fritid betyder en större frihet för individen att forma sitt liv. Martin Hägglund avfärdar däremot tanken på ”att tillhandahålla tomma enheter av tid åt isolerade individer”. Hellre än fritid vill han tala om ”socialt tillgänglig fri tid” – ett begrepp som lutar sig tungt mot Hegel.
Poängen är att frihet inte bara är frånvaro av begränsningar, utan bara kan ha mening i samvaron med andra, grundat i en förmåga att ta ansvar till hur man väljer att använda sin tid.

Visionen hamnar onekligen nära vad Karl Marx, i lika vaga termer, betecknade som ”kommunism”. Martin Hägglund och hans amerikanska läsekrets föredrar omskrivningen ”demokratisk socialism”, vilket alls inte får förväxlas med socialdemokrati. Det blir missvisande när svensk press slentrianmässigt nämner Hägglund i samma andetag som Bernie Sanders. Inte ens de rödaste vänstersossar tar sikte på att penningekonomin ska avskaffas, men det gör faktiskt Hägglund – även om han möjligen skulle invända mot ordet ”avskaffa” och föredra något mer hegelianskt verb. Tanken är givetvis inte att förbjuda handel, utan att låta marknaden ersättas av mer demokratiska sätt för att allokera resurser. Hägglund antyder att det kanske ändå ska finnas någon form av priser, men dessa ska då inte styrs av tillgång och efterfrågan utan av produktionens kostnader, både i mänsklig tid och i belastning på naturen.
Människor ska inte längre arbeta för att de måste få in en lön, utan utföra sysslor av fri vilja.
Hägglund tvekar inte att kalla detta för en revolution, men låter det förbli osagt hur lång tid han tänker sig att den kan kräva. Steg i nämnda riktning skulle onekligen förutsätta att människor redan från unga år fostras till frihet och ansvarstagande. Men vilken auktoritet ska då vuxna ha över barn? Hägglunds tystnad i fråga om familjens funktion är kanske talande för hans projekt.

Frånvarande är även ondskan. Detta blir desto mer slående med tanke på hur Hägglund ägnar bokens första hälft till att gå i dialog med kristna tänkare som Augustinus och Kierkegaard. Men dialogen håller sig rätt strikt till frågan om livets ändlighet och naturliga skörhet. Att människor även med brinnande lust kan ta livet av varandra – stundtals i religionens namn, stundtals i kärlekens – är ingenting som tillåts förmörka de existentiella meditationerna. Fenomen som nationalism, rasism och antisemitism lyser också med sin frånvaro i ”Vårt enda liv”. Kan en vision för radikal samhällsomvandling ta så lätt på risken för att människor ska engagera sig i våldsamma pogromer, hellre än i sin egen mödosamma befrielse? Vi kastas tillbaka till frågan om den pöbelmentalitet som analyserades av Hegel och som nu, 200 år senare, tycks fördunkla sikten åt alla håll.
”Vårt enda liv” tycks liksom vara skriven i ett välsignat gryningsljus som jagar alla skuggor på flykten. Däri ligger nog en del av bokens lockelse.

Mina senaste tolv teknikkrönikor i ETC

Jag fortsätter att skriva teknikkrönikor i ETC, en i veckan, om än med ett kortare uppehåll nu mitt i sommaren.
Här en uppdatering med ämnena för det senaste dussinet:

Erlanders tid är inte vår

Tage Erlander, som ledde socialdemokratin och Sverige genom 1950- och 1960-talen, har åter kommit i ropet. På sistone har han lyfts fram som en vägvisare av såväl vänsterpartister som vänstersossar. Nyss utkom Daniel Suhonen med pamfletten Vad hade Erlander gjort? som jag fick möjlighet att recensera i Expressen.

Jag tycker att Suhonen har många poänger och därtill en förmåga att agitera med värme. Min främsta invändning är att dagens läge är ett annat än för sjuttio år sedan. Detta kan inte bara skyllas på “den nyliberala motreformationen” (Göran Therborn). Tage Erlanders regeringstid var exceptionell, inte bara i Sverige. Hans socialdemokrati surfade på ryggen av en kapitalism präglad av hög och stabil tillväxt. De höga vinsterna gav utrymme till att via skattsedeln finansiera en växande välfärdsstat. Samtidigt accepterade sossarna inte bara att produktionsmedlen förblev i privata händer utan lät även allt mer av ägandet koncentreras till Wallenbergsfären.

Suhonen följer mycket riktigt i detta spår. Han problematiserar inte ägandet – varken av fabriker eller av den digitala infrastrukturen – utan agiterar fullt ut för en skattsedelns socialism. Men han avstår från att resonera kring de historiska förutsättningarna.
Att vår tids kapitalism hamnat i ett permanent beroende av penningpolitiska stimulanser skvallrar om att läget är annat nu än då. Visst görs det fortfarande vinster, i många fall svindlande stora vinster som smusslas undan i skatteparadis. Men utgör dessa vinster en stabil grund för omfördelning? Kan de bära ett långsiktigt projekt för en återupprättad offentlig välfärd?

Skolkoncernernas vinster är ju bara ett uttag av skattepengar. Samma sak med företag inom vård och omsorg, eller för den delen vacciner och stridsflygplan. Att idag bli en framgångsrik kapitalist handlar i hög grad om att hitta den produktion som i framtiden kommer att få åtnjuta växande flöden av pengar från den offentliga kassan. Även den aktuella frågan om “marknadshyror” handlar om detta: kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen, som det blev i Finland: ett enormt tillflöde av pengar från statskassan till fastighetsägarna. För att inte tala om ränteavdrag, rut-avdrag och rot-avdrag. Staten är redan från början med och betalar kapitalets vinster.

Visst fanns det en motsvarande symbios även på Tage Erlanders regeringstid. Staten bidrog till att bygga ut bilvägar och tv-sändare. Men den behövde knappast subventionera varje bil och varje tv-apparat. För att bara ta två exempel på konsumtionsprodukter där marknaden på 1950- och 1960-talet växte explosivt och som fortsatte att växa eftersom priserna kunde hållas uppe genom att varje produkt kom i nya modeller. Var finns motsvarande dynamik idag? Vore den ens önskvärd?

Andreas Malms lovsång till Hamas är grotesk

Det är sorgligt att behöva påpeka detta och ännu sorgligare att behöva göra det just nu, veckan efter att Israels krigsmakt har terrorbombat bostadshus i Gaza. Men inte heller detta kan ursäkta en logik där fiendens fiende automatiskt blir till vän.

Ännu en gång har nu Andreas Malm gått ut och hävdat att vänstern borde alliera sig med den islamistiska högerrörelsen Hamas. Det var inte bara ett förhastat uttalande i stundens hetta. Det handlade inte bara om att visa förståelse för Hamas, eller något sådant, utan det får verkligen kallas en utstuderad lovsång. Dessutom med ett krav om att övriga vänstern måste sjunga med. (Citat och kontext följer nedan.)

Malm och antiimperialismen

Andreas Malm får numera räknas som en internationellt tongivande vänsterteoretiker, med nyleninistisk profil. Av alla dem som läser hans böcker om klimatet och klimatkampen är det nog rätt få som känner till att han i Sverige har en lång historia av att hylla islamistiska rörelser som Hizbollah och Hamas. Inte för att han politiskt skulle stå nära islamismen. Nej, han bara företräder en viss typ av (leninistisk) antiimperialism.
Antiimperialismen innebär i detta fall att “nationell befrielsekamp” kan ges ett absolut företräde, på bekostnad av sådant som klasskamp och kvinnokamp. För palestiniernas del betyder det att all befrielse utom den nationella befrielsen måste sättas på paus, ända tills folket, enat kring en väpnad rörelse, har vunnit sin seger över Israel. Tills dess får man inte ifrågasätta Hamas styre på Gaza. Det spelar tills vidare ingen roll om kvinnorna i Gaza trycks tillbaka till hemmet, om man avrättar homosexuella eller om socialister utsätts för tortyr av Hamas egna säkerhetsstyrkor. Gazaborna är underordnade ett större syfte i den antiimperialistiska planen: att besegra Israel.

En antiimperialism av detta slag brukar välja ut ett fåtal väpnade konflikter, vilka utnämns till “huvudmotsättningar” i den rådande världsordningen. Sen förväntas att alla tar ställning för en av de krigförande parterna. Vissa gånger handlar det om Nordirland men den här gången är det Palestina. Den som inte sjunger med i lovsången till Hamas misstänkliggörs för att vara en Israellakej.

Hejaklackslogiken kan leda till märkliga resultat. För tio år sedan krockade två formellt likartade antiimperialismer med varandra. För de som exempelvis har Proletären som husorgan är det en självklarhet att alltid välja den sida som USA är emot. Alltså tog dessa antiimperialister (groteskt nog) ställning för Assad i Syrien och för Gadaffi i Libyen, i praktiken även för Rysslands imperialistiska ambitioner. Andreas Malm ställdes sig däremot på motsatt sida och uttalade inte bara sitt stöd till Natos bombningar, utan förordade att även svenska Jas-plan borde ansluta. Ja, då riktade han sig rentav till Reinfeldtregeringen med krav om att skeppa “Bofors samlade vapenlager” till rebellgrupper i Libyen.
Antiimperialister, på tryggt avstånd i Sverige, ställde sig på motsatta sidor i ett utbrytande inbördeskrig, men enades åtminstone i sitt bejakande av en militarisering.

Stora delar av den radikala vänstern ställer sig avvisande till detta slags “fiendens fiende”-antiimperialism och är föga sugen på att agera hejaklack åt militära enheter. Andreas Malms senaste hyllning till högerrörelsen Hamas har också fått mycket kritik från anarkister, vänsterkommunister, autonoma och antifascister. Men han har även uppbackare som ryggmärgsmässigt likställer varje kritik av Hamas med ett villkorslöst stöd till Israel. Eller så nöjer de sig med att säga att Hamas kanske inte är perfekta, men att kritiken inte borde formuleras nu. Som det lätt blir på Twitter så faller diskussionen sönder i fragment så att själva grunden försvinner. Därav detta försök till sammanfattning.

Bakgrund till panelsamtalet

Under maj månad pågick en virtuell marxistkonferens vid namn “Red May“, organiserad från Seattle. På programmet den 14 maj stod ett panelsamtal som inte var tänkt att handla om Israel eller Palestina, utan rubriken löd: “Covid, Climate, Chronic Emergency: Antinomies of the State”.
Programpunkten tog avstamp i den mycket läsvärda artikeln “The State of the Pandemic“, skriven av filosofen Alberto Toscano. Han tar avstamp i kontrasten mellan två distinkt skilda sätt att förstå staten och dess kapacitet i vår innevarande katastrofepok. De två förståelserna av staten kan sägas utgå från två olika traditioner inom marxismen. De representeras av två böcker som utkom under 2020: å ena sidan De Virus Illustribus av Anselm Jappe et.al. (på franska), å andra sidan Andreas Malms Corona, Climate, Chronic Emergency. Således hade arrangörerna bjudit in både Toscano, Jappe och Malm till ett panelsamtal som strömmades på Youtube.
Jag har inte för vana att titta på panelsamtal via en skärm och har inte gjort det här heller. Vad jag kommer att ta upp här är bara det utspel som Andreas Malm gjorde så fort han fick ordet.

Så vad sades?

Först pratade Alberto Toscano i 20 minuter om stats- och kristeori. Därefter lämnades ordet till Andreas Malm, som förklarade att han i rådande läge inte kände att han kunde prata om annat än situationen i Palestina. Sedan sa han följande (av allt att döma efter manus):

What I want to discuss at this moment is: How do we assess the current conjuncture in the Palestinian struggle for liberation? How do we express our admiration for the heroes of the resistance in Gaza, headed by Mohammed Deif? How do we understand the drift of the Zionist entity ever further into the extreme proto-genocidal right?


Strax efteråt avbröts Malm av Jappe som överrumplat protesterade mot hyllningen till Hamas för att sedan lämna det virtuella panelsamtalet. Allt medan Malm gormade saker som “you’re German, right?”, som om detta var ett avslöjande av stor vikt – att en tysk har smugit sig in!
Malm hann även säga något om att Hamas metoder borde tjäna som förebild för en ny klimatrörelse. Men jag ska inte recensera restsamtalet i sin helhet, utan håller mig nu till Andreas Malms väl inövade inledning på sitt anförande. Jag kommenterade det i en tråd på Twitter:

Mohammed Deif is the leader of Hamas’ military wing, the al-Qassam Brigades. An organization that has assassinated people in Gaza on the accusation of homosexuality. Not to mention the suicide bombings against civilians in Israel – ordered by Deif. “Heroes of the resistance”?

No doubt, the politics of Israel are drifting towards “the extreme proto-genocidal right”. A development with parallells in many other countries around the world. It is a fucking nightmare and Netanyahu is a criminal.

By the way, “the extreme proto-genocidal right” is a pretty adequate description of where to find Hamas on the political spectrum.
Andreas Malm, however, has a very long history of praising Hamas and Hizbollah, while attacking anybody who dares mention the reactionary politics of these organizations.

En hundvissla

I sitt förberedda anförande valde Malm att inte nämna ordet Israel. Han använde i stället frasen “the Zionist entity” – ett uttryck som insisterar på att Israel inte är en “riktig stat”, utan någonting annat, någonting som bara har maskerat sig till en stat.

Det finns omkring 200 stater på jorden. De bygger på olika grader av etnisk rensning, i olika historiska skeden. Turkiet är en stat. Syrien är en stat. Tyskland är en stat, Tredje riket var en stat liksom Sverige och Myanmar och Israel är stater. Varför ska just sistnämnda frånkännas sin statlighet och i stället betecknas i rent metafysiska ordalag, som en abstrakt “entitet”? Kanske för att leda bort all möjlig solidaritet med de konkreta människor som faktiskt lever i det som nu är Israel, de som inte är staten utan dess invånare.

Utpekandet av Israel som “ingen riktig stat” utgör i praktiken ett idealiserande och bejakande av staten som sådan. En tydlig undertext är att en riktig stat inte skulle kunna begå de brott som Israel begår. En attraktiv retorik för den som vill frikänna den egna staten från dess historia av folkfördrivningar.

Man kan förstå retoriken som uttryck för en statsfetisch, alltså en naiv övertro på statens förmåga att genomdriva en suverän vilja. Detta är också något som ligger i linje med Malms neoleninism och något som många kritiker av hans klimatböcker redan har påpekat.

Givetvis vet Andreas Malm att Israel är en stat och han nämner den också vid namn senare i sitt anförande. Men att han allra först pekar ut huvudfienden som “the Zionist entity” bör nog begripas som en hundvissla. Ett ord som inte är antisemitiskt, men samtidigt är som gjort för att tillåta betydelseglidningar i sådan riktning. “Den sionistiska entiteten” kan för den ene syfta på staten Israel, för den andre kan det syfta på själva närvaron av judar i regionen, för den tredje kan det rentav syfta på en global konspiration.

Den som uppriktigt månar om att Israelkritik inte ska blandas samman med antisemitism, den begriper också varför detta uttryck inte är så lyckat.

Edward Said är ett exempel. En legendarisk intellektuell förkämpe för palestiniernas sak. I flera av sina essäer påpekade Said att palestinska befrielserörelser alltför länge undergrävde sin egen sak genom att envisas vid att kalla Israel för “den sionistiska entiteten”. Att de efter sexdagarskriget slutade med detta oskick såg han som ett framsteg. Men så företrädde Said också en sekulär linje och var föga förtjust i Hamas, till skillnad från Malm.

På svenska är det ytterst få som använder begreppet “den sionistiska entiteten” när de formulerar sig om Israel. Men några som gärna gör det är nazisterna på Nordfront. Där kan man förresten även läsa Nordiska motståndsrörelsens hyllningstelegram till Hamas.

Att nazistiska NMR lovsjunger Hamas är fullt logiskt, då båda rörelserna befinner sig på samma yttre högerkant. Där ute har de sällskap av de högerextrema grupper i Israel som förespråkar fördrivning av palestinier.

Hamas slår ner sociala protester i Gaza

För två år sedan rapporterade Dagens Nyheter inifrån Gaza, om misär och hopplöshet, men även om kärlek och motstånd. Reportern träffar gazabor som är missnöjda med Hamas brutala styre, men “uttrycker sig försiktigt, som alla vi möter i Gaza”.
Reportaget skildrar även en utomparlamentarisk vänstergrupp i Gaza med Che Guevara på väggen i sin lokal. Gruppen “vill ge en röst åt den unga generationen, genom dans, musik, sit-ins och demonstrationer”, skriver DN, som talar med aktivisten Mohammed Altalouli:

– Vi jagas av Hamas säkerhetstjänst eftersom våra anhängare blir allt fler. Jag har gripits fyra gånger och inkallats till förhör elva gånger. Anklagelsen är i regel ”uppvigling mot regeringen”, och ibland hävdar de att vi bryter mot en lag om ”missbruk av teknologi”. Den lagen använder de för att hindra oss från att tala fritt på Facebook och andra sociala medier.
/…/
De gånger Muhammed har suttit arresterad har han utsatts för hård psykisk press, och tvingades bland annat att stå upp i många timmar i följd i cellen. Hans hus har också attackerats med stenkastning.
/…/
Det har ändå inte hindrat att det har förekommit stora demonstrationer i Gaza. I januari marscherade över 50 000 i protest mot försämrade livsvillkor. Hamas reaktion var att kalla ut kravallpolis som bröt upp demonstrationen med våld – och över 1 000 personer greps.

Andreas Malms lovsång till Hamas manliga ledarskikt är en spottloska i ansiktet på de Gazabor, män och kvinnor, som har modet att trotsa Hamas-styret i sin kamp för bättre villkor, eller som bara söker små fickor av frihet i vardagen. Han ger legitimitet åt en reaktionär, islamistisk våldsmakt som gång på gång slår ner sociala protester i Gaza. Det är ett ställningstagande i klasskampen – för den lokala borgarklassen.

When Hamas took power in 2007, one of their first acts was to repress the existing Palestinian General Federation of Trade Unions (PGFTU). When they resisted, they attacked the homes and offices of leading trade unionists with rockets. More recently, in March 2019, the Hamas-led government cracked down on peaceful demonstrations against economic hardship, arresting more than 1,000 and beating a number of participants in what amounted to an escalation in repressive tactics.

Eller som 2017 när bristen på elektricitet och vatten i Gaza förvärrades och tiotusentals Gazabor demonstrerade för drägliga livsvillkor och mot Hamas-styret. Då svarade Hamas med att skicka ut sina egna säkerhetsstyrkor, som möttes med stenkastning av demonstranterna. Nu sitter alltså Andreas Malm i Sverige och applåderar ledarskapet för samma säkerhetsstyrkor.

Hur gick det då för Mohammed Altalouli, vänsteraktivisten från Gaza som gång på gång blivit utsatt för tortyr av Hamas? Till slut verkar han ha flytt från Gaza och har just publicerat ett gripande brev. Brevet vädjar om internationell solidaritet med palestinierna som utsätts för Israels bombningar, men varnar också för “falska vänner”:

I had to flee Gaza some time ago, because together with a group of others we opposed the rule of the Hamas regime. We did, what millions of other Arabs did across the region: We demanded more freedom, an end of corruption and violence. If you raise your voice against them, you face repression and even being put to prison. They fear us, the young generation, much more than their declared enemy Israel, because they know they have nothing to offer but destruction, pain and poverty.
We want both: To live in freedom in Gaza and to be without blockade and hardships from Israel. We are caught between a rock and a hard place: Suffering from an intolerant, repressive regime and from Israeli constriction. We have no air to breathe.
But we opposed the hateful propaganda of our rulers and sent a clear message to the Israeli people: We want to live in peace side by side, but as equals and not in a large prison. We want a common future with our Israeli neighbors and an end of war, killing and hate.
/…/
If you are a friend of the Palestinians please know, Hamas does not represent us, they like to speak in our name but they don’t do. We refuse that they are our voice. Our voice sounds different. It’s the voice of peace.
/…/
Please, demonstrate for us, please raise your voice. Please, demonstrate against the false and destructive politics of the Israeli government. But also please raise your voice against what Hamas is doing. Please stand on the side of the Palestinian people and our just cause.
But please, don’t do it with these false friends.

Eftersom vi redan har nämnt Edward Said kanske det även är på plats att nämna det musikkonservatorium i Gaza som uppkallats efter honom. Inte så gillat av Hamas, vars islamistiska ideologi säger att musik är haram, må vara att de kan medge vissa undantag. År 2019 utfärdade Hamas ett förbud mot uppträdanden med pojkar och flickor på samma scen. Gazaorkestern får inte längre uppträda och den som trotsar förbudet kan vänta sig hembesök av Andreas Malms “hjältar”.

Reaktionära allianser i Mellanöstern

Hamas odlar nära relationer till Turkiets regeringsparti AKP. De två grupperna brukar också beskrivas som utlöpare ur samma islamistiska organisation: Muslimska brödraskapet.
När turkisk militär gick in i Syrien för att krossa det kurdiska självstyret i Rojava, blev de påhejade av Hamas (som självklart inte vill se några sekulära, socialistiska eller feministiska experiment i regionen).

Recall the history, 2018: Khaled Mashaal Former Hamas Leader Congratulates Erdogan for taking Afrin from Kurds in Rojava. In order to make Palestine free from Israeli state, first Palestine need to be free from Hamas. We support Palestine, not fascists who are friends of Erdogan.

Så uttrycker sig federationen av anarkister i Iran/Afghanistan – aktivister som talar utifrån egen erfarenhet av att konfrontera en teokrati. Givetvis är de präglade av minnet från den iranska revolutionen 1979, som från början var ett arbetaruppror men togs över av islamister, som snabbt eliminerade all opposition. Med den erfarenheten i ryggen framstår det milt uttryckt som naivt när västerländska leninister pekar ut vägen mot “nationell befrielse” via en fullständig seger för Hamas.

“We don’t want these fascists in our struggle”, meddelar anarkistfederationen, som twittrar på knagglig engelska:

De issue of Palestine & Israel goes far beyond de conflict between Islamic terrorists & de Israeli regime. De Western media is trying to portray de Hamas terrorist group as de only opposition to Israel, in order to justifies de Israeli attacks. That is absolutely not de reality.

Hamas confiscates the liberation struggles of the Palestinian people in its favor, and the Israeli regime wants this because existence of Hamas gives Israeli regime a legitimation to suppress the liberation struggles of the palestinian people in the name of attacking Hamas.

What is happening in Palestine is definitely not an interfaith war; Analyzing this war as a religious war is entirely in the interests of Islamists such as Hamas and Hezbollah, and Israeli Zionism. Let us not allow the propaganda of imperialists and Islamists to manipulate us.

The Turkish fascist state is taking advantage of what is happening in Palestine. On one hand, they show an angry face towards the events in Palestine, & on other hand, they are committing genocide against the Kurds in Bashur, Bakur & Rojava. Kurds need international solidarity.

What Hamas & Israeli regime did only killed & tortured the Palestinian people; The war between the Israeli regime & Hamas was a clear example of the war between Eastern & Western imperialism, which did not benefit the people. Don’t fight in their wars, fight against their wars.

I förbifarten kan nämnas att samma anarkistgrupp även har publicerat sina kritiska synpunkter om parollen “from the river to the sea“. Utifrån deras lokala erfarenhet i Iran/Afghanistan är detta en paroll som är klart konnoterad till den islamistiska högern.

Malms antiimperialism kritiserad från vänster

De föregående styckena gav exempel på anarkister och vänsteraktivister, i Gaza och i övriga Mellanöstern, som avvisar den form av anti-imperialism som landar i tanken på en strategisk allians med Hamas.

En likartad kritik framförs av Angry Workers, en brittisk grupp som i huvudsak är inriktad på informell arbetsplatskamp; de står i en tradition av rådskommunism och operaism. I just denna text kan jag uppleva deras klassanalys som rätt stelbent och jag blir inte helt övertygad om den alltid håller rent empiriskt i fråga om Gaza. Men den grundläggande kompassen är det inget fel på. Ett utdrag ur deras nya artikel (som rörde upp rätt hård debatt bland engelskspråkiga vänsterradikaler):

The Palestinian state powers undoubtedly have less military power and international state support in comparison to Israel – but that doesn’t make them ‘better’ or more worthy of support. This may shock the ‘anti-colonial’ left. On the one hand, we have the Fatah-controlled Palestinian Authority dominant in the West Bank, recognised by international capital, and, on the other, we have Hamas in Gaza, backed by Iran. Both are utterly bourgeois parties, made up of family-clans that work to reinforce each others’ domination over the limited resources in their territory and control the massive flows of foreign aid, brutally crushing the Palestinian working class.

Som ytterligare exempel på vänsterkommunistisk kritik mot en Hamashyllande antiimperialism kan tas en text av Ross Wolfe, som här knappast kan beskyllas för någon antifascistisk iver att stöta bort förkastliga åsikter. Han för ett strikt strategiskt resonemang om varför ingenting i Hamas verksamhet har förutsättningar att leda mot en social revolution:

First, in terms of the ideological composition of the forces resisting Israeli aggression. The issue is not, or should not be, whether “the right to resist” — a Lockean concept — is legitimate. Rather, it’s a question of what the political content of such a resistance amounts to. No doubt many in Gaza will feel that such resistance is justified so long as Israel continues to push a stateless population into increasingly cramped and unlivable conditions. But this does nothing to change the fact that the ideology of Hamas is fundamentally incompatible with Marxist politics.

Second, in terms of the practical efficacy of certain tactics of resistance and “resistance” as such. What is the actual effect of firing rockets into Israel, in response to airstrikes in civilian zones? Or, taking into account some of Hamas’ past tactics, suicide bombings? Considered simply as attrition, i.e. an attempt to “bleed” the enemy dry or break its will, this does not seem an effective or advisable strategy. If the significance of such actions is merely the gesture of defiance, symbolic but ultimately futile, then I’m unsure what their political payoff might be.

Hamas strategi har alltid varit att militarisera konflikten, att aktivt undertrycka andra former av kamp än den väpnade kampen mot Israel.
Att sitta i Sverige och säga att krig ska lösa Gazabornas misär, att de måste krossa Israel militärt för att kunna leva i fred, är varken realistiskt eller modigt. Det är cyniskt och naivt.

Vad handlar detta inte om?

1. Detta är ingen personlig vendetta mellan Fleischer och Malm, även om vi polemiserat förr och vi en gång i tiden varit politiskt aktiva i samma organisation. Snarare manifesterar sig här en skiljelinje som löper tvärs igenom den radikala vänstern, med rötter som går åtminstone ett sekel tillbaka i tiden. Att polemiken åter blossar upp tror jag handlar mycket om den vänsterradikalisering som skett bland unga i USA, där stora skaror har radikaliserats åt rätt olika vänsterhåll. Förvånansvärt många har attraherats av neoleninistiska positioner som kan innefatta en föregivet antiimperialistisk solidaritet med såväl Hamas som med Assad och Lukasjenka, liksom i vissa fall ett bisarrt skönmålande av Folkrepubliken Kina. Samtidigt har andra unga amerikaner upptäckt en mer frihetlig kommunism, som inte alls tillmäter “den nationella befrielsen” någon nyckelroll. Motsättningen låg i luften redan innan de amerikanska radikalerna hade samlats till den videokonferens där Andreas Malm gjorde sin intervention.

2. Detta har föga att göra med Anselm Jappe, vad han har sagt eller skrivit. I panelsamtalet fick Andreas Malm ordet före Jappe och körde sin inövade lovsång till Hamas, varpå en omskakad Jappe mest mumlade lite och drog. Men även om Jappe hade sagt någonting helt tokigt så hade det inte förändrat innebörden i Malms uttalande, vilket förtjänar att kritiseras i egen rätt.

3. Det är också jävligt irrelevant huruvida någon är tysk eller har tyskt påbrå.

4. Tämligen irrelevant i sammanhanget är också fenomenet “antideutsch“.
Antideutsch är namnet på en besynnerlig politisk strömning som bara existerar i den tyskspråkiga världen och faktiskt är rätt marginell även där, numera. Rörelsen växte fram ur 1990-talets militanta antifascism och ur restprodukterna av en äldre leninism/maoism. De blev kända för sitt maniska viftande med Israelfanor i olika sammanhang och de demonstrerade för Irakkriget. Där någonstans, för ungefär tjugo år sedan, nådde “antideutsch” sin kulmen, varefter dess olika beståndsdelar har glidit isär åt väldigt olika håll. Sjukast är tveklöst hur en liten grupp exmaoister kring tidskriften Bahamas lyckades röra sig hela varvet runt till att numera själva kalla sig höger, rechtsantideutsch, med en politik som helt byggs på att applådera krigsinsatser av Israel och USA samt att misstänkliggöra muslimer.
Nog för att detta är en spännande berättelse att gräva ner sig i om man råkar vara idéhistoriskt intresserad av vänstern i Tyskland. Då rekommenderar jag Gerhard Hanlosers bok som utkom härom året, på samma gång en historik och polemik. Lite tråkigt bara att den mest håller sig på den rena idédebattens nivå; jag hade önskat att han kunde skildra de sociala (maskulina) sammanhang där “antideutsch” under perioder har kunnat frodas. Men ändå, berättelsen är historiskt intressant, på samma sätt som att det är intressant att läsa Håkan Blomqvists bok Nils Flyg och nazismen, om hur Socialistiska partiet gick från att stå nära trotskismen till att hylla Hitler. Det finns historiska exempel på hur marxister hamnat katastrofalt fel. Väldigt ofta börjar dikeskörningen med en iver att inta en geopolitisk ståndpunkt i olika krig. En iver som återfinns såväl hos “antiimperialisten” Malm som hos “proimperialistiska” antideutsche.

5. Detta är ingen antisemitismanklagelse. Observera: jag påstår inte att Andreas Malm är antisemit. Jag har noterat att han är kapabel att känna igen och även fördöma antisemitism. Men han predikar också en antiimperialistisk ideologi som föreskriver dubbla måttstockar, en för vänstern i Sverige och en annan för Hamas. I vissa delar av världen tillmäts “den nationella befrielsen” en absolut överordnad prioritet. Följden blir att såväl homofobi som antisemitism måste bortförklaras såsom ickefrågor – något att ta itu med efter “den nationella befrielsen”.
Andreas Malms lovsång till Hamas innebär att praktiskt legitimerande av antisemitism. Det är inte liktydigt med att vara antisemit, men i vissa lägen kan det fan vara lika illa.
Jag har också förklarat varför jag tycker att Malms retorik om “den sionistiska entiteten” knappast bidrar till att dra en klar skiljelinje mellan Israelkritik och antisemitism – tvärtom.
Vi behöver dock inte fastna i bara denna fråga. Det finns nämligen hundra ytterligare skäl för vänstern att inte räkna Hamas som en allierad. Se ovan.

6. Jag uppfattar inte att Malms lovsång till Hamas har någon omedelbar koppling till hans engagemang i klimatrörelsen. Samtidigt finns det aspekter som rör förståelsen av staten och dess kapacitet, där Malms “ekoleninism” alls inte står oemotsagd i den radikala klimatrörelsen och där problemen i hans leninism blir ännu tydligare mot bakgrund av hans Hamashyllningar.
Läs gärna Bue Rübner Hansen i Viewpoint: “On the limits and pitfalls of Andreas Malm’s eco-Leninism“. Det är ingen renodlad polemik, utan mer en lång och omsorgsfull kritik som lyfter fram de frågor som Malm i sin statsfetischism undviker att ställa. Det är lite för lätt att uppställa Sovjetunionens “krigskommunism” (1918–21) som vägvisare för klimaträddningen, utan att ta hänsyn till att krigskommunismen föregicks av en social revolution som krossade Tsarrysslands befintliga statsapparat – eller till militariseringen av arbetskraften, eller till den fortsatta utvecklingen av Sovjetunionen under Lenin och senare Stalin.
Grejen är dock inte så mycket att Malm skönmålar sovjetiskt förtryck, som att hans idealiserande av staten får honom att tappa intresset för saker som nog är helt avgörande om vi vill tänka på fossilkapitalismens avskaffande. Bue Rübner Hansen skriver i Viewpoint:

Questions of care and other forms of non-productive and non-consumptive social agency, such as play and idleness, are left aside, as are questions of our rooting in soils and non-bordered ecologies, and our imaginaries of the good beyond the carbon economy, and the bad within it. Yet the answers to such questions are essential not just for a post-fossil society (a point to which I will return), but for the awakening of social desires.

Artikeln belyser också ett genomgående drag i Andreas Malms skriftställeri: det programmatiska förnekandet av all slags ambivalens.

7. Detta inlägg följs inte av något kommentarsfält. Har stängt av det för att slippa hantera en flodvåg av anonyma insinuationer och rasistiska utfall.