Entries Tagged 'spotify' ↓

Fundering kring en möjlig musikblockerare för Spotify

Förra inlägget skrev jag egentligen mest för att jag vill vända på steken. Jag är ute efter möjligheten att blockera musiken från Spotify så att man bara får reklam.

Varför då? Tja, man kan tänka sig flera möjliga orsaker. Man kan intressera sig för att arkivera reklamen av strikt vetenskapliga skäl. Det kan finnas en konstnärlig poäng i att sampla jinglarna. Eller så råkar man vara en reklammoralist som vill stödja Spotify genom att lyssna på dess reklam så mycket det går, utan att störas av musik.

Oavsett vilket verkar det alltså som att Spotify markerar all reklam genom att inleda ljudspårets identifieringsdata med “spotify:ad”. På detta förlitar sig reklamblockeraren Spotifree som enkelt borde gå att invertera till att bli en musikblockerare. Inte sant?

Helst skulle jag (av olika skäl) vilja bygga ut denna musikblockerare till en reklamsparare. Det skulle väl i stort sett räcka att spara ljudströmmen i en ny fil varje gång tystnaden bryts och spara filen med track ID som filnamn. Någon som har praktiska tips om det enklaste sättet att realisera detta?

Reklamkonflikter, VI: Om möjligheterna att blockera reklam i Spotify

Den aktuella konflikten kring annonsblockering kretsar främst kring bannerannonser på nyhetssajter. För att klargöra konfliktens implikationer måste frågan vidgas till det audiovisuella området. Vilka metoder finns det för att blockera den reklam som bäddas in i nätets olika ljud- och videoflöden? Två särskilt intressanta exempel är Spotify och Youtube.

Det har funnits en rad olika annonsblockerare för Spotify, med namn som Smutefy och Blockify. För fem år sedan skrev jag om Mutify, som väckte viss uppståndelse i början av 2009:

Mutify gjorde helt enkelt att den enerverande reklamen i gratisversionen av Spotify ersattes av tystnad. Effekten blev densamma som av att dra ner volymen pa? stereon eller ga? ut ur rummet, men Mutify gjorde det automatiskt. Entusiastiska anva?ndare av Spotify fo?rso?kte inska?rpa moralen i olika webbforum: ”Fo?rsto?r nu inte en oerho?rt grym tja?nst genom att ladda ner Mutify. Det go?r bara alla skada. A?rligt. Ta reklamen och lyssna vidare, fo?r sa? sto?rande a?r den inte.” /…/
Det skulle i fo?rla?ngningen inneba?ra ett moraliskt imperativ om att all reklam som mo?ter oss ma?ste fa? va?r uppma?rksamhet.

En motsvarande moralism återkommer nu i maningarna att “stödja” utvalda webbsidor genom att stänga av annonsblockering för dem.

Men just nu fiskar jag mer efter de rent tekniska aspekterna. Efter att Spotify gjort en smärre uppdatering, slutade Mutify att fungera. Men saken var knappast utagerad. Numera finns Spotifree som uppges göra samma sak.

Spotifree har öppen källkod och verkar fungera mycket simpelt:

Spotifree is polling Spotify every .5 seconds to see if the prefix of the current track URL is spotify:ad (as in all ads). If it is, Spotify is muted for a duration of an ad. When an ad is over, the volume is set to the way it was before.

Man kan tycka att Spotify ganska enkelt borde kunna försvåra för reklamblockeringen genom att inte markera all reklam med “spotify:ad”. Ändå verkar så inte ha skett. Varför inte? Är det så enkelt som att det antalet användare som blockerar reklam på Spotify hittills varit så få att de inte betraktas som ett problem?

(En liten brasklapp är på sin plats: jag har själv inte testat Spotifree eller motsvarande program och jag har inte satt mig in i vilka funktioner som track URL fyller. Upplys mig gärna!)

Reklamkonflikter, III: Vilken roll spelar reklamen på 2020 års internet?

Efter kampen mot tråket och striden om annonsblockeringen ska vi fortsätta att nysta i vad som sker med reklamen i det digitala.
Oftast diskuteras sådana frågor ur någon typ av branschperspektiv. Vissa köper reklam för att nå ut med budskap, andra säljer reklam för att dra in stålar. En tredje grupp utgörs av de teknikföretag som vill skaffa sig fördelar i konkurrensen genom att hjälpa sina användare att blockera reklam (som Apple gjorde nyligen när man öppnade för adblockers på sina mobila enheter). En fjärde av de som nu erbjuder tekniska verktyg som kringgår adblockers för att till varje pris tvinga på folk reklam. Till allt detta kommer att reklammarknaden i sin helhet är ytterst konjunkturkänslig.

Vad blir slutresultatet? Branschanalytikerna intresserar sig bara för att hitta vinnare och förlorare i konkurrensen om reklampengarna. Men betydligt mer intressant är vad som kommer att ske med de reklamfinansierade kommunikationsmedel som många av oss använder varje dag: Twitter, Facebook, Instagram, Google, Soundcloud… och för den delen även Flashback.
Förr i tiden hade listan innehållit Spotify, som ju från början var tänkt som just en reklamfinansierad gratistjänst. Skivbolagen ville dock annorlunda och kan sägas ha fått draghjälp av den globala finanskrisen, som slog till typ exakt samtidigt som Spotify lanserades, hösten 2008. Ännu har dock inte Spotify avskaffat sin gratisversion, utan de gör tvärtom fortsatta framstötar på reklammarknaden. “Den som streamar musik gillar varumärken“, lyder säljargumentet.

Däremot har just Youtube tagit ett första steg bort från den renodlade reklamfinansieringen, genom att lansera en betalversion. Å andra sidan är det väldigt svårt att föreställa sig att Facebook eller Twitter skulle kunna ta betalt av sina egna användare.

Låt mig åter citera Maciej Ceg?owski:

Advertising, or the promise of advertising, is the economic foundation of the world wide web. /…/
Advertising is really lucrative if you run your own ad network. That’s like running a casino. You can’t help but make money.
If you don’t run your own ad network, advertising is a scary business. You bring your user data to the altar and sacrifice it to AdSense. /…/
And your users, of course, HATE advertising. So to keep revenue from falling, you’re stuck in an arms race where you have to keep changing up your approach. /…/
Advertising is like the flu. If it’s not constantly changing, people develop immunity.

(Liknelsen mellan reklammetoder och influensavirus är lustig, för den väcker frågan om antibiotikans roll i att utveckla resistens.)
Maciej Ceg?owski går vidare till att tala om skillnaden mellan å ena sidan de företag som säljer reklamutrymme idag, å andra sidan “investor storytime” som är när företag lockar riskkapital med löften om att i framtiden kunna sälja reklamutrymme. Som dråpligt exempel nämns ofta Snapchat som nu värderas till kanske 15 miljarder dollar trots att man knappt kunnat uppvisa några intäkter.

Reklamfinansieringens roll i de nya medierna är så motsägelsefull att man nästan glömmer bort att de gamla medierna fortfarande är en del av ekvationen. Tills man läser Johannes Nilssons spaning kring vilka det nuförtiden är som köper reklamutrymme i traditionell TV:

Det som marknadsförs på dagens tv är framförallt olika tjänster som du hittar på det konkurrerande formatet internet. Reklam-TV göder med andra ord sin egna dödgrävare. Mest uppenbart är detta förstås i fråga om streamingtjänsterna, men det gäller ju även för internet i stort. Varje ögonblick av uppmärksamhet som någon ägnar sin dator- eller telefonskärm är ett ögonblick denne inte ägnar sin TV.

Reklamen för internettjänster domineras dessutom av spelsegmentet. Dels freemium-spel som ”Forge of Empires”, men framförallt olika nätcasinon, vars reklaminslag i regel anpassats till den absolut dummaste delen av befolkningen.

Ja, låt oss spekulera kring vad det är som sker med reklamen. Flyttar den fram sina positioner? Trängs den tillbaka? Blir den mer eller mindre central i ekonomin? Hur manifesteras samröret av digitalisering och finansialisering i reklamen? Går det ens längre att säga vad som är reklam och vad som inte är det?

Musik som snabbmat – i varuhus eller på restaurang?

När det snackas om hur “algoritmerna tar över” i olika sammanhang, bör man testa att byta ut “algoritmer” mot “datorer”. Då blir det mindre mystifierande. Påståendet att “datorerna tar över” låter betydligt plattare och kräver vissa förtydliganden.

“Algoritmer” är ju ett annat ord för mjukvara. Strikt talat kan algoritmerna inte göra någonting på egen hand. De måste utföras på någon hårdvara. Det måste finnas en ingång och en utgång. Mitt i alltihopa finner vi ofta en enorm databas, där en massa information har strukturerats på ett visst sätt. Talet om “algoritmernas makt” kan få oss att glömma den makt som ligger i själva databaserna.

Nåväl. Jag noterade att Spotify gjorde ett litet utspel på Twitter i syfte att avdramatisera det här med “algoritmer”. Om någon säger att deras nätgrej “inte använder algoritmer” så vet de inte vad de snackar om, skrev Spotify. Men de satte inte punkt där, utan gick vidare till att använda några ganska talande metaforer:

A streaming music service without algorithms would be like a restaurant without recipes. Or menus. Like your friend making you a sandwich.
It’s nice to have a friend make you a sandwich, just for you. But one famous person cannot make personal sandwiches for 70 million people.
But it’s cool, we have computers. And 70 million people generate a lot of sandwich data. We can make you a FORT out of delicious sandwiches.
In fact, we can make you sandwiches your friend hasn’t heard of, using ingredients they wouldn’t know how to pronounce or where to buy.
Which doesn’t detract from the joy of having your friend make you an awesome sandwich. But today they’re busy, and you still want to eat.
So an “algorithm” is a person writing some rules for how a sandwich machine makes sandwiches so they don’t come out stupid. That’s all.

Det intressanta här är ju att Spotify väljer att jämföra sig med ett snabbmatsställe och inte med exempelvis en matbutik. Trots allt vill ju Spotify ge intryck av att ha “all” musik, vilket påminner betydligt mer om ett varuhus än om en restaurang. Inte ens de största restauranger påstår sig ha “all mat”. För övrigt brukar väl bättre restauranger kännetecknas just av specialisering på bara en viss typ av mat.

Utgångspunkten för Spotifys resonemang är ju liksom att folk inte klarar av att göra sina egna mackor. Inte ens när de har alla tänkbara ingredienser omedelbart tillgängliga. Varför är det så? Saknas det tid, saknas det fantasi, eller är det väldigt viktigt för folk att varje dag äta en macka som kombinerar pålägg på ett helt nytt sätt? Eller finns det något skevt i hela jämförelsen mellan musik och mackor?

Spotify trappar upp sin övervakning av användarna

Var du befinner dig vid varje given tidpunkt. Vilka som finns i din kontaktlista. Samt alla bilder, alla video- och ljudfiler som lagrats i mobilen. Detta, med mera, vill nu Spotify ha tillgång till.

Alla som använder Spotify i mobilen måste numera klicka ja till nya användarvillkor som ger företaget rätt att samla in dessa uppgifter och även sälja dem vidare till andra företag. Själva uppger de att övervakningen är nödvändig för att uppnå företagets högsta målsättning: “delivering the perfect recommendations for every moment“.

Förra året noterade jag att Spotify, när programmet installeras på en vanlig dator, samlar in data om alla ljudfiler som lagrats på anslutna enheter. Detta utan att ens formellt fråga om tillstånd först. Om de sparar denna info eller rentav skickar den vidare till någon, det går inte att säga.

Som alltid är det omöjligt att veta vem som kommer över informationen i slutändan. Om affärerna skulle börja gå dåligt kommer Spotify – inklusive lagrad användardata – till slut att reas ut på marknaden.

Förläggareföreningens ihärdiga vägran att tala om litteraturpolitik, eller om vad en digital bok är

Förläggareföreningen har gått ut i ännu en kampanj för “sänkt moms på digitala böcker” och framhärdar i sin majestätiska vägran att bemöta någon av alla de sakliga invändningarna.
Utgångspunkten är den subventionering av böcker och tidskrifter som Sverige införde år 2002, med stöd av riksdagens samtliga partier; en subventionering som tar sig formen av sänkt moms (6 % i stället för 25 %). Subventionen omfattar dock inte digitala tjänster som levererar via internet och dit räknas även s.k. e-böcker.

När nu Förläggareföreningen med förnyad kraft protesterar mot att “det modernaste bokformatet har 19 procentenheter högre moms än alla andra bokformat”, låter det på dem som att e-boken är ett bokformat. Men den är inte ett bokformat, utan flera. Dels finns det filer som laddas ner i t.ex. pdf eller epub, eller något ljudformat när det är fråga om ljudböcker, med vattenstämpel eller kopieringsspärr. Men det finns också e-böcker i form av s.k. appar, samt ett antal streamingtjänster som säljer abonnemang på tillgång till ett helt arkiv av e-böcker eller ljudböcker.

Just i fråga om streamingtjänsterna är Förläggareföreningens position mycket diffus. De två företag som deltar i kampanjen är Adlibris och Storytel; sistnämnda säljer alltså ljudböcker packeterade i abonnemang. Men det gör faktiskt även Spotify. Det finns en stor mängd ljudböcker tillgängliga i Spotifys utbud, även om dessa bara utgör en mindre del av totalutbudet. Betyder detta att Spotify ska kunna gå till Skatteverket och kräva lägre moms, om Förläggareföreningen får som de vill?
Exemplet är inte så långsökt som det låter. Att olika slags abonnemang slås samman hör till vanligheterna på den digitala marknaden. Säkerligen finns det företag som överväger att lansera superabonnemang som ger konsumenten tillgång till både musik och (ljud)böcker till en fast månadskostnad. Samarbeten mellan streamingtjänster och telekomindustrin är redan legio. Kunden betalar en månadskostnad för att få både underhållnings- och telekomtjänster. Om dessa tjänster ska ha två olika momssatser öppnas för ett enormt godtycke. Förläggareföreningens förslag skulle rentav kunna stå i vägen för möjliga affärssamarbeten mellan t.ex. Storytel och Telia.

Allt detta snickesnack om “det modernaste bokformatet” tjänar bara till att skyla över det faktum att Förläggareföreningen i praktiken har klamrat sig fast vid en modell där e-böcker (med undantag för ljudböcker) säljs i form av enstaka nedladdningar, inte som abonnemang. Inte för att jag menar att böcker borde säljas i en abonnemangsmodell – det skulle ju bl.a. innebära att böcker av olika kvalitet inte längre kan säljas till olika priser; i stället införs en fast ersättning per bok eller per boksida. Men nu finns det ändå en utbredd uppfattning om att streamingtjänster är bokmarknadens framtidsmodell. Förläggareföreningens tjat om att sänka momsen på e-böcker är bara ett sätt att undvika hela frågan.

Dessutom vägrar Förläggareföreningen att tala om tidskrifter. De låtsas som att momsfrågan bara handlar om böcker, men så fort man blandar in digitala tidskrifter blir gränsdragningsfrågorna ännu svårare.

Förläggareföreningens argumentation är ohederlig och deras taktik – att skyffla kända men godtrogna författare framför sig – är fegt.

Mycket av detta har jag sagt förr, t.ex. i Boken (2011). Ändå fortsätter kulturreportrar att agera språkrör åt Förläggareföreningens propaganda utan att ställa en enda motfråga. Därför glädjer det mig att läsa hur bokhistorikern Kristina Lundblad slaktar kampanjen i Sydsvenskan och motbevisar det fluffiga snacket om att sänkt moms leder till breddat läsande. Och i Expressen går författaren Malte Persson till attack mot Förläggareföreningen. Båda tar upp gränsdragningsproblemen, som är mer än bara en skatterättslig teknikalitet:

När Förläggareföreningen nu inlett en kampanj för sänkt moms på e-böcker måste man först av allt fråga sig vad en e-bok är för något. Att grubbla över den frågan blir dyrt för Skatteverket – hur ska man exempelvis bedöma interaktiva romaner som närmar sig datorspel eller film? Ett problem är också äganderätten. När man köpt något brukar man förfoga över det, men e-boken äger man inte, man får till exempel inte låna ut den. E-boken fungerar som en tjänst och kanske är det en av förklaringarna till dess ringa popularitet i Sverige.

Förvisso kan det tyckas absurt och ologiskt att ett verk spritt på ett sätt ska beskattas annorlunda än samma verk spritt på ett annat. Bristande logik är dock inbyggt i själva systemet med olika momssatser. De kommer alltid att orsaka gränsdragningsproblem, uppmuntra till fiffel, samt skapa krångel och extrakostnader för både företag och skattemyndigheter.
För rättar man till en godtycklig gränsdragning (mellan pappersbok och e-bok) så kommer man genast att få problem med en annan (mellan e-bok och mobilapp). Eftersom de största förlagen även är i appbranschen, ligger det självfallet i deras intresse att förskjuta gränsen.

Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder svarar i Expressen, men vägrar fortfarande ta i gränsdragningsfrågan. Hon vill främja e-böcker, men inte säga vad en e-bok är. Löjeväckande!

Malte Persson är konstruktiv nog att i sin slutreplik leverera ett litteraturpolitiskt alternativ, som f.ö. ligger helt i linje med vad jag själv har uttryckt i olika sammanhang. Linjen kan sammanfattas i tre punkter:

  • Avskaffa subventioneringen – höj momsen på böcker och tidskrifter från 6 % till 25 %. Därmed löser man inte bara gränsdragningsproblemen, utan får även in nya pengar till statsbudgeten.
  • Ge de insparade pengarna till biblioteken. (En del av dessa pengar kommer senare att slussas vidare till Författarfonden.)
  • Överväg att införa fasta bokpriser, vilket fungerar bra i stora delar av Europa. Frågan är inte enkel men förtjänar att utredas. Det är inte ens säkert att en prisreglering skulle leda till högre bokpriser överlag, även om pocketböckerna vid snabbköpskassan troligen skulle bli en smula dyrare.

Malte Persson sätter fingret på den litteraturpolitiska kärnfrågan:

Själv tror jag att man kunde göra mer för ungas läsning om man slutade att urskillningslöst momssubventionera allt från Dan Brown till Båtliv, och i stället gav den miljard eller två som det kostar till biblioteken.

Om detta vill Förläggareföreningen inte tala.

Apple vill sälja in en “mänsklig” musiktjänst, medan Spotify satsar ännu hårdare på att automatisera musikflödet

Ett intressant mönster börjar framträda i den stegrande maktkampen mellan Spotify och Apple. Eller tja, intressant och intressant… Mönstret består i en lika tradig som välbekant dikotomi, den mellan människan och maskinen.

Apple Music vill vara “människan”.
Spotify vill vara “maskinen”.

Självklart är det hela ett skådespel. Varuproduktion kan aldrig vara “rent mänsklig” eller “rent maskinisk”. Det spelar ingen roll om varan som ska produceras är en inlagd strömming eller en strömmande musiktjänst. Kapitalet är alltid en “sammansättning” (c+v, för att tala med Marx).

Nu talar vi närmare bestämt om en viss komponent som finns i de båda musiktjänsterna: rekommendationssystemet.
Under de senaste fem åren har trenden hos bl.a. Spotify varit att röra sig bort från sökrutan, mot att servera användaren personliga musikrekommendationer. Tiden är förbi då det räckte att rekommendera enskilda artister. Nu gäller det att skapa ett radioliknande flöde i form av en uppsättning spellistor anpassade till varje känsloläge och aktivitet.

Frågan är alltså hur man bäst kan tillverka dessa spellistor. Här ställs företagen inför ett val mellan två produktionsmetoder (det handlar inte om antingen-eller, utan om var tyngdpunkten ska läggas):
Expertmetoden – att avlöna människor med expertkunskaper inom musik som får ansvar för att sammanställa spellistor.
Algoritmmetoden – att utveckla mjukvara som kan analysera stora mängder data, både över musikens ljudegenskaper och över människors lyssnarbeteenden, i syfte att automatisera skapandet av spellistor.

Spotify tvekade länge mellan de två riktningarna. Det är bara att se på företagets tre uppköp för att få en grov skiss på hur utvecklingen gått.
Våren 2013 gjorde Spotify en satsning på expertmetoden genom att köpa upp Tunigo. Man har också fortsatt att anställa musikredaktörer på de olika lokalkontoren.
Våren 2014 togs dock ett ännu större steg åt algoritmhållet med uppköpet av Echo Nest (som för övrigt hade drivit Spotifys radiofunktion ända sedan slutet av 2011).
Och nyss blev det känt att Spotify har köpt upp ännu ett företag inom dataanalys: Seed Scientific. Syftet är enligt uppgift att satsa ytterligare på automatiserade musikrekommendationer samt riktad reklam. Techcrunch skriver:

Spotify seems to be betting on data. If it can offer more accurate recommendations of what to hear, it could solve on-demand streaming’s biggest problem: having an empty search box connected to the entire history of recorded music, but no idea what to play next.

Spotifys storsatsning på dataanalys kontrasterar en smula mot de strategiska val som kommunicerats av Apple Music (f.d. Beats Music). I början av året köpte Apple förvisso upp företaget Musicmetric, som förefaller syssla med ungefär detsamma som Echo Nest. Samtidigt som Spotify köpte Echo Nest i fjol, köpte Beats upp företaget Topspin vars verksamhet kretsar kring att marknadsföra “the artist-fan relationship” – vilket trots allt är en mer “mänsklig” sida som Spotify har prioriterat bort. Ändå är det osäkert om dessa uppköp i sig kan tolkas som ett tecken på att Apple valt en annan strategi än Spotify.

Måndagen den 8 juni kom till slut den officiella presentationen av Apple Music. Vad alla frågade sig var hur tjänsten skulle skilja sig från Spotify. Tidigare hade det ryktats om priskonkurrens, om att Apple skulle erbjuda en längre månadskostnad än Spotify. Så blev det inte. Båda lägger sig på standardnivån av tio dollar (tio pund, tio euro, tio tiokronor).

I stället valde Apple att spela ut människan mot maskinen. Ett budskap i videopresentationen av Apple Music lyder:

There needs to be a place where music is treated less like musical bits and more like the art it is.

Udden är riktad mot Spotify, som enligt Apple är en simpel “utility”. Spotify är en standardtjänst utan finess. Kyligt och algoritmstyrt.

Apple Music, däremot, ska vara mänskligt. Där ska “människor, inte algoritmer” lotsa lyssnarna till nya musikupptäckter. Det betyder inte att allt ska kretsa kring ett enda “socialt” flöde för okontrollerat skickande av musiktips kors och tvärs, som på Facebook. Nyckelordet för Apple är i stället att det ska finnas experter med uppdrag att rekommendera musik åt massorna. Vissa människor är mänskligare än andra.

Jimmy Iovine på Apple beklagar sig i en intervju över omänskligheten i musikindustrin, som blir “allt mer begränsande”, alldeles för välkalkylerad. Alla jagar bara efter nästa musikaliska klickmonster, säger han, men all musik lämpar sig inte som internetmem. (En korrekt analys.)

You have to humanise it a bit, because it’s a real art to telling you what song comes next. Algorithms can’t do it alone. They’re very handy, and you can’t do something of this scale without ‘em, but you need a strong human element.

Det hela är såklart ett skådespel. Men det är slående hur starkt Apple går in för att lansera bilden av sin musiktjänst som “mänsklig”, i kontrast till Spotifys omänskliga algoritmer. Ännu mer slående är att Spotify inte har svarat genom att framhäva sina egna mänskliga musikexperter. Tvärtom signalerar uppköpet av Seed Scientific att Spotify vill satsa ännu hårdare på dataanalys som grund för urval.
Vilken linje (om någon) som går vinnande ur striden kan ingen veta. Insatserna är nu väldigt höga.

Boksidan – den streamade textvarans atom

Vi konstaterade just att streamingtjänster som Spotify betalar ut ersättning inte per minut, utan per låtlåten är den streamade musikvarans atom.
Hur ser det då ut i fråga om andra medieslag? Härom dagen kungjorde Amazon en viktig förändring i ersättningsmodellen för streamade e-böcker: i stället för att betala ett visst belopp per bok, ska de betala ett visst belopp per boksida.
Det gäller bara för det författare som väljer att publicera sig själva direkt på Amazon, utan att gå via förlag. För den breda, kommersiella bokmarknaden gäller (än så länge) andra ersättningsregler. Men förändringen är principiellt intressant. Felix Stalder kommenterar:

Ah, there’s nothing that cannot be further sliced, broken down and re-bundled. First the music album, then newspaper, now the book.
Pay per page. How long before there will be scripts that turn the page, for books you don’t want to read, but still want to support the author?

Möjligheterna att manipulera systemet – likt nya hacket Eternify – är värda att klura på. Men bortsett från detta, hur förändras incitamenten för litterär produktion?

1. Böcker som lyckas fånga läsarens uppmärksamhet ger bättre utdelning än böcker som påbörjas utan att avslutas.
2. Långa böcker blir potentiellt mer lönsamma än korta böcker.

Här skapas alltså ett incitament för författare att förlänga sina böcker. Enklaste sättet är, som varje student vet, att lösa saken typografiskt, exempelvis genom större radavstånd. Sådant vill Amazon förhindra:

To prevent authors beating the system by enlarging the type and spreading out their work over a larger number of pages, Amazon has developed a “Kindle Edition Normalised Page Count” (KENPC) which standardises font, line height and line spacing.

För den som vill klämma mesta möjliga kräm ur systemet återstår då att förlänga själva texten. Täta radbrytningar är bättre än långa stycken! Korta rader ger pluspoäng! Allra bäst är att fylla facklitteraturen med långa punktlistor och skönlitteraturen med långa dialoger satta i talstreck:
– Nähä?
– Jo.
– Menar du det?
– Ja.
För varje ny rad rasslar en bråkdels dollar ner i maskinen.

Notera också att Amazons system tycks förutsätta att en bok består av ren text. Om man skulle tillåta illustrationer blir ersättningssystemet genast väldigt lätt att manipulera. Om man skrivit en bok vars text fyller 100 sidor finns det få skäl att inte använda enkla illustrationer, som läsaren snabbt bläddrar förbi, för att få boken att fylla 1000 sidor. Tiofalt större avkastning!

Jämförelser mellan litteratur och musik är vanskliga. Men att betala ersättning per bok har onekligen likheter med hur Itunes, Spotify och andra musiktjänster betala ersättning per låt. Viktigast är då att dra åt sig uppmärksamhet till en titel och behålla den så länge som krävs, t.ex. 30 sekunder.
Amazons nya system att betala per boksida påminner mer om att betala för musiken per minut, som t.ex. är fallet i traditionell radio. Då premieras verk som inte bränner av allt krut i titeln eller inlednigen, utan håller någon form av jämn standard. Vad nu “jämn standard” betyder.

Många kommentarer har varit negativt vinklade: Amazon tvingar författare att skriva fängslande böcker! De som inte lyckas behålla läsarnas intresse kommer att straffas med sänkta ersättningar!
Så kan man ju se det. Och det finns en hel massa skäl att betrakta Amazon som en ondskans axelmakt på bokmarknaden. Men varför skulle de bli mindre onda av att betala ut sina futtiga ersättningar per bok, oavsett bokens längd?

Sam Sundberg skriver mycket klokt om saken och riktar uppmärksamheten mot det verkliga problemet:

Det finns ett inneboende hot i e-böckerna, men det är inte att oläsliga författare får sämre betalt, eller för den delen att fina gamla bokhandlar utan kundunderlag tvingas stänga. Hotet från e-böckerna är att de gör läsningen privat, att de gömmer litteraturen bakom små ikoner i mobiltelefoner.

Låten – den streamade musikvarans atom

Kulturens inträde på en marknad innebär alltid dess atomisering, i mycket konkret bemärkelse. Någonstans måste det finnas ett fäste för prislappen. En kulturens minsta enhet, ekonomiskt odelbar. Vilket atom som gäller kan variera över tid och mellan medier.

Musikens atom var under en lång tid skivan. På skivan satt prislappen. Att köpa enskilda låtar gick inte för sig. Under ett halvsekel präglades populärmusiken av sin trygga inramning i album och singlar, även om hemkopiering på bandspelare innebar en begynnande upplösning av denna ordning.
Parallellt med detta sändes musiken under 1900-talet även i radio och tv samt strömmade ur högtalare på offentliga platser. Även dessa bruk kom, med hjälp av upphovsrättslagen, att inordnas i varuformen (vilket jag skrivit om utförligt i min avhandling). Musikens varuform fick i dessa sammanhang en annan atom: minuten, eller rentav sekunden. Ersättningen för radiomusik har alltid utgått per tidsenhet. En lång låt ger mer betalt än en kort låt.

På 2000-talet har denna ordning rubbats. Först kom nedladdningsbutikerna, med Itunes i spetsen, som satte prislappen på enskilda låtar. I allmänhet gällde samma standardpris ($0.99) för varje inköpt “atom” – oavsett om låtens längd var en minut eller en timme. Skivbolagen gnällde lite över att ha förlorat albumets lukrativa atomstatus, men anden var liksom ute ur flaskan.

Sedan kom streamingtjänster som Spotify, vilka kan ses som en hybrid av nedladdningsbutik och radiokanal. När det gällde att fästa en prislapp på musiken fanns alltså ett val mellan två mediehistoriska kontinuiteter. Skivbolagen valde att gå på den förstnämnda; att befästa samma princip som fastslagits av Itunes. Den streamade musikvarans atom är alltså inte minuten, utan låten.

Spotify alltså i princip samma ersättning för varje spelad låt, oavsett låtens längd. Låten registreras som spelad efter 30 sekunder. Vad lyssnaren gör därefter spelar ingen roll.

Den nya ordningen skapar bestämda incitament för kommersiell musikproduktion:

  1. Korta låtar lönar sig bättre än långa. Särskilt om man kan förmå lyssnaren att lyssna på hela album, blir det viktigt att maximera antalet spår hellre än antalet minuter. Om det är möjligt att dela upp en låt i två spår bör detta göras – det kan ge dubbel ersättning från Spotify.
  2. Låtens början är det absolut viktigaste. Huvudsaken är att behålla lyssnarens uppmärksamhet i 30 sekunder. Därefter säger kassaapparaten pling och pengarna trillar in, oavsett om lyssnaren då tröttnar och skippar vidare till nästa spår.

Hur stor betydelse har dessa incitament för vilken musik som produceras idag? Det är mycket svårt att säga, men att det har viss betydelse står utom tvivel. Jag har hört en del anekdoter om musikproducenter som på ett ganska cyniskt vis strukturerar sina låtar så att allt krut läggs i de första 30 sekunderna, då lyssnaren måste hållas kvar – resten av låten är mest upprepningar. (Jag är mycket nyfiken på att höra fler anekdoter.

Den här utläggningen var från början mest tänkt som en introduktion till ett inlägg som skulle handla om Amazons nya ersättningssystem för e-böcker, där boksidan blir varuformens atom – med diverse lustiga följder. Men det får vänta till i nästa inlägg.

Det är inte Daniel Ek som bestämmer över Spotify


I fredags (5 juni) tryckte Dagens Nyheter ett åttasidigt reportage om vart Spotify är på väg [also in English]. Martin Gelin har gjort ett par intervjuer med Daniel Ek och vinkeln är mer kritiskt ifrågasättande än förra gången som han intervjuade Daniel Ek i DN. Det var i slutet av 2012 och då blev resultatet mer av en hjältehyllning. Men sedan dess har även Spotify förändrats enormt.
Då förklarade Daniel Ek att ungefär 80 procent av alla lyssningar på Spotify var resultatet av att användaren använt sökrutan för att aktivt leta upp en artist, alltså endast 20 procent klickade rekommendationer. Detta uppfattades som ett problem och det har åtgärdats genom ett förändrat gränssnitt. Sökrutan marginaliseras allt mer till förmån för ett personligt, radioliknande flöde av spellistor anpassade olika tider på dygnet, till olika aktiviteter och “moods”.

Det handlar inte om att vinna slaget om strömmad musik, utan om att vinna slaget om all tid du tillbringar med din telefon och – i allt mindre utsträckning – med din dator. Att konkurrera med Netflix, Instagram och Snapchat om så mycket som möjligt av vår digitala uppmärksamhet.

Spotify konkurrerar alltså inte främst med andra musiktjänster, som Tidal eller Deezer, utan med Facebook, Google och Apple.
Expansionen pekar inte längre mot en självklart börsintroduktion, utan mer mot att Spotify en dag kommer att bli uppköpta av typ… Facebook, Google eller (allra mest sannolikt) Apple. Det påpekas att även Samsung skulle kunna vara en möjlig köpare.
Jag citeras i slutet av reportaget.

–?En av möjligheterna på lite längre sikt är ju såklart att Apple köper upp Spotify. Jag tror inte att det är Daniel Ek som bestämmer det, han har inte längre aktiemajoritet, medan de tidiga ägarna i Spotify har väldigt mycket att tjäna på en sådan exit. Det verkar lite osäkert att ge sig in på börsen. Bara tiden inför en börsintroduktion kan gå fel på så många sätt, så jag kan verkligen se från investerarnas perspektiv hur ett uppköp kan vara mer attraktivt, säger Rasmus Fleischer.

Därefter går frågan till Daniel Ek: kan han tänka sig att sälja Spotify till Apple? Hans svar var inte direkt avvisande. Han kan alltså tänka sig att låta Apple köpa upp Spotify – detta besked fortplantade sig i internationell press.
Att sen Daniel “@eldsjal” Ek intygar att hans drivkraft är en passion som är större än pengar, det må vara sanning eller lögn, men är i slutändan av mindre vikt. För det är inte han som bestämmer över Spotify. Inte över frågan om företagets ägande, knappast heller över expansionstakten.

Här kommer ett annat påstående som ofta upprepas från Spotify: “Vi hade kunnat nöja oss med att bli Sveriges största tjänst för strömmad musik. Då hade vi varit lönsamma i dag”. Denna gång uttalas orden av Jonathan Forster, europeisk säljchef.

Stämmer det att Spotify hade kunnat vara lönsamt om de ville, men att de har i stället valt en mer offensiv väg mot global expansion.
Nja. Rent hypotetiskt hade Spotify säkert kunnat bli lönsamt genom att lägga ner flertalet kontor och inskränka sin verksamhet till Sverige. Men inte tillräckligt lönsamt för att motivera sin värdering. Alltså hade inte investerarna kunnat tillåta någon sådan hårdbantning. När de satsade sina pengar på Spotify, satsade de på global expansion.

Åtminstone sedan 2009 har Spotify lovat att satsa på att bli den dominerande musiktjänsten i USA. Tillskotten av riskkapital har gjorts på grundval av detta löfte. Endast genom dessa återkommande tillskotten har Spotify kunnat överleva som förlustföretag.
Och när Spotify till slut kunde lanseras i USA, sommaren 2011, finansierades detta av en investeringsrunda som definitivt innebar att företagets grundare (Daniel Ek och Martin Lorentzon) förlorade ägarkontrollen över Spotify. Det var vid denna tid som Spotify blev en så kallad enhörning, värderad till en miljard dollar – en siffra som skulle förlora all mening om företaget plötsligt skulle avbryta sin expansion i ett försök att bli lönsamt.

Mot denna bakgrund: hur meningsfullt är det att påstå att Spotify hade kunnat vara lönsamt i Sverige? Påståendet överskattar nog Daniel Eks handlingsutrymme. Under de senaste fem åren har han varit fångad i expansionens logik – frivilligt eller ej. Att bryta med denna logik hade varit att ge sig själv sparken.

Visst kan det finnas fall där företag “nöjer sig” med en mindre vinst i stället för en högre vinst. Men det är bara möjligt i den mån som företaget äger sitt eget kapital. Entreprenörsfrihet förutsätter att det inte finna någon åtskillnad mellan ledning och ägande; att ägaren är en suverän som inte behöver svara mot några yttre avkastningskrav.
Så länge ett företag har tagit in externa investeringar, finns det också förväntningar om risk kontra avkastning. Riskkapitalfonder kalkylerar med hög risk, där många företag kan misslyckas totalt, men där detta kompenseras av att de företag som lyckas ger enorm avkastning på investerat kapital.

Lustigt nog fungerar skivbolag lite liknande i förhållande till artister. Och det är just skivbolagen som ägarstyrningen av Spotify. Det finns nämligen den lilla haken att skivbolagens kontrakt med Spotify kan innehålla klausuler om att licenserna vid en försäljning löper ut automatiskt och måste omförhandlas. Det kan i praktiken fungera som ett veto. Huruvida det kan användas är en annan sak. Även skivbolagen har avkastningskrav att möta.

Allt detta är värt att tänka på när Daniel Ek gång på gång utses till “den mäktigaste personen i musikbranschen” och liknande. Visst är han mäktig, men makten som han förvaltar är ett kapital. Hans makt är allt annat än suverän.