Entries Tagged 'spotify' ↓

Hur Spotify försökte stoppa oberoende forskning – förgäves

Spotify är, som bekant, på väg mot en börsnotering och ryktena surrar om en värdering så hög som 20 miljarder dollar. Ju högre förväntningarna skruvas upp, desto större blir risken för att marknaden blir rejält besviken. En besvikelse som i allra värsta fall – med tanke på Spotifys prekära finanser – kan bli till en kraschlandning.

Därför är det inte förvånande att Spotify nu agerar extra nervöst när det kommer till att kontrollera berättelsen om företaget. Men det är ändå rätt anmärkningsvärt att Spotify går så långt som till att försöka stoppa oberoende forskning.

Detta är vad som i korthet har hänt: En advokat anställd på Spotify skrev i våras ett brev till Vetenskapsrådet, i syfte att försöka stoppa utbetalningen av pengar till det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Streaming Heritage. Anledningen var att vissa av våra forskningsmetoder brutit mot Spotifys användarvillkor. Argumentationen från Spotifys advokat var ett uppsåtligt försök att blanda samman tre helt olika saker: brott mot användarvillkoren, brott mot forskningsetiska riktlinjer och brott mot lagen. Vetenskapsrådet lät sig dock inte luras, utan den 4 oktober meddelades att Spotifys klagomål ska lämnas utan åtgärd. Vårt forskningsprojekt kommer alltså att som planerat kunna fortsätta även under 2018, som planerat.

Vi i forskargruppen har alltså skrivit en bok om Spotify som kommer ut under 2018. Detta uppmärksammades i maj när jag blev intervjuad av Dagens Industri. En detalj från intervjun som plockades upp av internationell press rörde Spotifys tidiga historia. “Spotifys betaversion var från början en pirattjänst”, förklarade jag.

Under betaperioden (från maj 2007 till oktober 2008) distribuerade Spotify musik till tusentals användare helt utan att ha licens för detta; musiken som distribuerades var bland annat sådant som företagets anställda hade laddat ner från The Pirate Bay. Detta är i sig inga nyheter, men ändå en delvis bortglömd del av historien. En del som inte platsar i den historia som Spotify vill berätta inför sin börsnotering. Av allt att döma var det intervjun med mig som fick Spotify att se sig om efter sätt att stoppa vårt forskningsprojekt.

Som jag förklarade i intervjun, har vår forskning delvis “använt hackinginfluerade metoder för att komma åt data som Spotify själva inte vill lämna ut”. Till exempel skapades något hundratal robotanvändare för att studera om samma lyssningsbeteende resulterar olika rekommendationer beroende på om användaren registrerats som man eller kvinna. Vi har också i liten skala undersökt vilka möjligheter det finns att manipulera systemet. Däremot har vi inte samlat in någon som helst data om verkliga användare. Våra tänkta metoder framgick för flera år sedan i vår ansökan om forskningspengar som bifölls av Vetenskapsrådet, vilket uppmärksammades redan 2013. Självklart kan det innebära brott mot användningsvillkor att registrera påhittade användare för automatiserad inhämtning av information. Användningsvillkor är i allmänhet så luddigt skrivna att de lämnar öppet för företaget att stänga av i stort sett vilka konton de vill. Detta har dock ingenting att göra med vad som är brottsligt enligt lag. Det ska heller inte förväxlas med forskningsetik.

Spotify har varit medvetna om vårt projekt i flera år och vi har inte hört minsta klagomål från deras sida – förrän i år. Den 7 maj publicerade Dagens Industri intervjun med mig. Under veckan som följde började internationell press plocka upp det jag sagt om att Spotify börjat som en pirattjänst. Den 19 maj fick vår projektledare ett brev från Benjamin Helldén-Hegelund, jurist på Spotify. Tidpunkten var knappast en slump. Spotify krävde att vi skulle “skriftligen bekräfta” att vi “upphört med sådana aktiviteter som strider mot Användningsvillkoren”.

Spotifys jurist författade dessutom ett brev till Vetenskapsrådet, som uppmanades att “agera resolut” mot vårt projekt:

Spotify är synnerligen bekymrat över uppgifter som framkommit avseende forskningsgruppens metoder i projektet. Nämnda uppgifter ger vid handen att forskningsgruppen uppsåtligen vidtagit åtgärder som står i uttrycklig strid med Spotifys Användningsvillkor och medelst tekniska metoder sökt dölja dessa villkorsbrott. Forskningsgruppen har vidgått att den bland annat sökt att artificiellt öka antalet spelningar och manipulera Spotifys tjänster med hjälp av script eller andra automatiserade processer.
Spotify förutsätter att nämnda systematiska villkorsbrott inte varit kända för Vetenskapsrådet och är övertygat om att Vetenskapsrådet vinnlägger sig om att den forskning som bedrivs med stöd från Vetenskapsrådet i alla avseenden uppfyller etiska riktlinjer samt utförs redligt och i enlighet med gällande rätt.

Det stämmer att ett av de experiment som ingått i vår forskning har handlat om att “artificiellt öka antalet spelningar”, om än i mycket begränsad skala och utan kommersiell vinning. Syftet var helt enkelt att testa om det stämmer att Spotify skulle kunna manipuleras i större skala, vilket hävdats av journalister som gjort liknande experiment. Det stämmer också att vi “sökt dölja dessa villkorsbrott” genom att använda en VPN-uppkoppling. Inga konstigheter.

Spotifys jurist försökte alltså blanda ihop korten. Brott mot användarvillkoren framställdes som liktydigt med brott mot forskningsetiken, i ett juridiskt språkbruk som antydde ett överhängande hot om rättsliga åtgärder – som om detta hade någonting alls att göra med brott mot lagen. Argumentationen var ganska löjeväckande. Likväl kunde brevet inte tolkas annat än som ett försök från Spotifys sida att förhindra oss från att fullfölja forskningsprojektet. “Det är Spotifys förhoppning att Vetenskapsrådet agerar resolut”, skrev Benjamin Helldén-Hegelund avslutningsvis.

Dessbättre lät sig Vetenskapsrådet inte luras. Igår kom beskedet att ärendet avskrivs. Vårt forskningsprojekt om Spotify får möjlighet att fullbordas. En bok är på väg, liksom ett gäng artiklar samlade i en temasektion i tidskriften Culture Unbound, med flera vetenskapliga artiklar. Men det måste erkännas att Spotifys hot har tagit både tid och kraft från projektet. Vilket just brukar vara syftet, när storföretag ger sig på forskare som de uppfattar som obekväma. Forskningen kanske inte kan stoppas, men den kan fördröjas.

Spotifys beteende kan inte kallas annat än fegt. Visst att de ogillar att folk blir påminda om hur tjänsten började som en pirattjänst. Men i stället för att bjuda in till öppen dialog skickar man ut advokater i syfte att lägga munkavle på forskare.

Ytterligare ett exempel belyser hur Spotify på sistone visat en allt större misstänksamhet mot forskarvärlden. I början av 2017 utlyste Spotify i samarbete med Riksbankens Jubileumsfond en så kallad Flexit-tjänst, som går ut på att en forskare under några år får sitta på ett företag och dela sin tid mellan att jobba för företaget och bedriva vetenskaplig forskning med anknytning dit. “Forskning om musikens roll i ett digitalt samhälle” stod som rubrik och Spotify hade alltså bestämt sig för att delfinansiera denna forskning. Ett antal forskare från olika discipliner lade ner betydande arbetstid på att författa projektansökningar, som sedan granskades av sakkunniga. Men sen drog sig Spotify ur. Riksbankens Jubileumsfond försökte lösa situationen, men Spotify hänvisade till att man var inne i en “omorganisationsprocess” och inte längre var intresserad av att ta in någon forskare. Trist för de kompetenta forskare som lagt ner en massa tid på saken – och kanske en smula talande för vad som just nu håller på att hända med Spotify.

[Tillägg: jag vill gärna förtydliga att jag själv inte hörde till de sökande.]

Det finns såklart massor mer att säga om digitala metoder, forskningsetik och användarvillkor (inklusive en massa internationella paralleller i samtida medieforskning). Men det får vänta lite. Just nu är jag mest glad över att Spotify misslyckades med att göra mig arbetslös nästa år, när vår bok ska komma ut. Och ser fram mot att vårt projekt, redan innan dess, ska få ut ett helt gäng forskningsartiklar.

Vad händer efter Soundcloud?

Soundcloud är på väg bort. Det är bara en tidsfråga. Saken bekräftas bara av att företaget under fredagkvällen såg sig nödgat att gå ut med en kommuniké: “SoundCloud is here to stay“. Där försäkras att den uppladdade musiken kommer finnas kvar “inom överskådlig framtid” (en tid som i startupvärlden kan räknas i dagar, veckor eller månader, men sällan i år).

“SoundCloud is here to stay.” Jodå, visst kommer Soundcloud att finnas kvar om tio år, antingen som företag eller som varumärke. Trots allt finns både Napster och Myspace kvar år 2017. Men varken Napster eller Myspace är längre några viktiga arenor för ny kultur, så som de en gång var. De har gått bort. På samma sätt kommer den tjänst vi känner som Soundcloud att gå bort. Då snackar vi inte tio år. Frågan är snarare om det tar tio veckor eller tio månader.

Det är ingen nyhet att Soundcloud har problem att kommersialisera sig. Att gå med förlust är en sak – det gör även Spotify. Problemet för Soundcloud är att de inte har lyckats leverera en berättelse om hur de någon gång i framtiden ska skapa vinst åt sina framtida ägare. Åtminstone inte en berättelse som dagens investerare värderar tillräckligt högt för att inte bara täcka förlusterna utan också investera i fortsatt expansion, eller åtminstone i något som i nästa version av berättelsen kan skildras som en expansion. Två miljarder kronor i riskkapital, eller någonting i den storleksordningen, har investerats i Soundcloud sedan starten för tio år sedan. Frågan som nu ställs är om investerarna ens kommer få tillbaka dessa pengar.

Det nya som hänt är att Soundcloud sparkar 173 anställda, vilket är 40 procent av hela arbetsstyrkan. Av företagets sex kontor överlever bara två (Berlin, New York); övriga fyra kommer att stängas (London, San Francisco, Los Angeles, Sydney).

Pengarna på bankkontot håller kort sagt på att ta slut. Det är Techcrunch som hänvisar till källor inom Soundcloud som uppger att kassakistan inte ens kommer att räcka året ut, om inte någon är beredd att skjuta till nya investeringar. Det är såklart möjligt att så sker, men frågan är till vilken värdering, alltså hur stor andel av aktierna som kommer tillfalla den vars pengar räddar Soundcloud. Eller så blir helt enkelt Soundcloud uppköpt, troligen till vrakpris. En av flera möjliga köpare vore Spotify. Ett uppköp skulle ganska säkert betyda att Soundcloud så som som vi känner det existerar i några månader till, för att sedan monteras ned, antingen gradvis eller plötsligt.

Artikeln i Techcrunch (som är väl värd att läsa) avslutas:

The fate of the world’s biggest collection of bedroom remixes, garage recordings, living room podcasts, basement DJ sets and all other manner of home-made sound is at stake. The death of SoundCloud would be a sad blow to the independent musicians who are scraping by as it is. And the sale to an exploitative corporation that sees music as at best a side hustle and at worst a loss leader could ruin this canvas for sonic creation.
That’s why it’s so worrisome that one employee of SoundCloud concluded “There’s no strategy.”

Oroande och spännande på samma gång, skulle jag säga. Jag gillar Soundcloud. Till skillnad från Spotify, som byggdes utifrån en affärsidé (och bara råkade involvera musik), har Soundcloud byggts utifrån en idé om musik, om vad man kan göra med musik på internet. Lustigt nog var det sen Spotify som blev en “musiktjänst”, helt underkastad skivbolagen, medan Soundcloud hamnade i den mer ambivalenta rollen som “ljudtjänst”; det sägs att musiken bara står för halva Soundcloud, medan resten är podcasts och liknande.

Vart ska alla ta vägen härnäst? Kommer vi att se en fragmentering mellan tjänster som i grunden är likadana, följt av en ny centralisering hos en efterföljare? Eller kommer Soundclouds hädanfärd – när den än sker – att öppna för verkliga försök i att hitta andra former för att distribuera ljud (utan att leka skivbolagsleken)? Ytterligare en sak att fundera på är vilka användare som har kommit att dominera på Soundcloud (kön, ålder, geografisk plats, närvaro i andra nätflöden, och så vidare).

Under typ senaste halvåret har jag frågat en hel del folk, som på olika sätt är aktivt involverade i olika musikscener: vad tror du kommer att händ när Soundcloud försvinner? Alla har varit fullt medvetna om att det bara är en tidsfråga. Ingen har känt sig säker på vad som ska hända efter den första tidens famlande efter alternativ. Många har ändå uttryckt någon form av förhoppning om att det ska komma någonting bra ur omskakningen. Men alla är medvetna om att Soundcloud fyller en funktion som varken kan fyllas av Spotify eller Soulseek. Inte minst är Soundcloud i dagsläget en jätteviktig kanal för arrangörer av spelningar och fester, för att kunna komplettera inbjudningarna med länkar som ger en hint om hur en okänd artist eller DJ kan låta.

Det handlar om att Soundcloud är en upphovsrättslig gråzon, för annars hade det inte kunnat spela den roll det gör för att sprida DJ-mixar. Men det handlar också om samtalet som förs i själva gränssnittet, med dess möjlighet att skriva en kommentar till ett visst ställe i ljudfilen, som saknas i sedvanliga “musiktjänster”. Därtill dess faktiskt inte alls dumma system för automatiska rekommendationer, eller möjligheten att följa en mängd artister eller skivbolag i ett och samma flöde, vilket är en möjlighet som inte ska underskattas. Och slutligen att Soundcloud förvaltar ett kulturarv: själva arkivet av allt som redan laddats upp och som mycket väl kan försvinna över en natt, om inte inom någon månad så kanske inom något år.

När väl Soundcloud går bort – oavsett om det sker gradvis eller plötsligt – finns det alltså mer än en funktion som behöver ersättas. Ingenting säger att alla måste ersättas av ett alternativ. Tvärtom kan vi i allra bästa fall hoppas på en omgruppering där alla de funktioner som Soundcloud har fyllt återuppstår på olika håll, kanske sammanlänkade på nya sätt. Nya sätt att decentralisera och centralisera inte bara distributionen av ljud – både musik och prat – utan även nya sätt att hålla sig uppdaterad och ta del i ett samtal. Och då helst sätt som från början byggs för att inte vara beroende av riskkapital.

Writing the early history of Spotify (excerpt from a forthcoming book)

As mentioned in my previous post, and by my colleague Pelle, we just delivered the manuscript to MIT Press for our academic book focusing on Spotify. The book is co-written by five researchers; I have been mainly in charge of writing a history of Spotify (which includes not only a chronological narrative, but also a whole lot of theoretical and methodological considerations that may have a broader relevance for those writing digital history).

Just like Pelle has previously posted a snippet at his blog, I will here post a short section cut out from the historical chapter. (Remember, this is just the first manuscript and will of course be edited on the way to the final product. Also, this snippet is lacking the footnotes and references that are in the manuscript.)

/ / / / /

The Beta Period (2007–2008)
On the first of May 2007, Spotify released its initial beta version to a smaller circle of acquaintances. Among those were some of Sweden’s leading technology bloggers. This immediately resulted in a number of enthusiastic blog posts, and the comment fields were flooded with invite requests. Being invited to use Spotify was a sign of exclusivity, and Spotify controlled the growth of the circle by rationing the number of invites that existing users could pass on. If one would look at the early user demographics it would probably be rather affluent, dominated by men in the age between 25 to 40 years, living in inner-city Stockholm, working with technology or media. Many of these saw themselves as passionated fans of new pop music, but their enthusiasm for digital technology was probably even stronger.

One of the first beta testers was Eric Wahlforss, a part-time musician and entrepreneur who at this time was just about to found SoundCloud—another kind of music streaming service (that Spotify years later would consider for acquisition). Wahlforss immediately recognized Spotify as “a preview of the future.” It may be noted, however, that his enthusiastic blog post had little, if anything, to do with music:

The thing that wows me the most is that the app is faster than iTunes on my local machine. Repeat, faster than iTunes. And now we’re talking fancy peer-to-peer architectures, special audio codecs, custom databases, etc, etc. […] If this thing scales it will be bigger than Skype. Big, big ups to the Spotify team.

Spotify’s first interface did indeed look very similar to iTunes: the user could search for music and add tracks to personal playlists. In addition, it also offered a radio-like mode of listening in which the user was asked to select one of 18 predefined music genres (and one or several decades). Compared to today’s personalized radio stations, this seems primitive indeed—but in fact, this was how Spotify Radio worked until late 2011.


Illustration 7. The possible options for the user in Spotify’s early radio interface—present already in the beta version. Screenshot taken during the summer of 2010.

Spotify, during its Beta Period, consolidated a kind of on-demand doctrine as a service centered around the search box, giving access to “whatever you want.” The user was effectively conceived as a sovereign individual who already knew exactly what he or she wanted to listen to, and did not need help with music recommendations. Indeed, this doctrine was probably reinforced by the sample of beta testers.

The buzz over Spotify intensified in early 2008, essentially focusing on two aspects. First, that the new service would actually ‘make music free’ by relying entirely on advertising. Secondly, buzzmakers affirmed the move ‘from ownership to access’ and presented the personal archiving of MP3’s as a practice soon to be outdated. If commentators saw anything lacking in the beta version, it was that users still could not easily upload their self-made music to Spotify—as a web 2.0 service was supposed to function. However, it was a feature that many expected to see implemented soon.

Period A (2008–2009)
The first public version of Spotify was launched in October 2008. But what exactly did it mean to ‘launch’ a music service that was already up and running, serving thousands of users each day? Maybe it is better to say that Spotify was legalized. For a year and a half, Spotify’s beta had in effect been run as a pirate service, distributing music without any license to do so—to users that had come across an invite. As stated, in many cases the music files had originated from The Pirate Bay and other file-sharing networks, but this changed when Spotify signed its first deal with the big record companies and collecting societies—in essence, moving itself into legal territory.

To many of the existing users at the time—and some of us researchers living in Stockholm were initial listeners—what really happened in October 2008, however, was that parts of their playlists suddenly became unavailable. Spotify simply had to remove unlicensed music from its service, and in early 2009, even more music disappeared on request of record companies that enforced country-specific listening restrictions. In addition, only users with a special invite could access Spotify Free; this did not change with the official launch. The only real addition was the addition of paid version, Spotify Premium. Now being legal, the company could now also begin to really sell advertisement—which gradually became ever more present for users of Spotify Free.

Spotify’s ‘launch,’ in other words, was not the launch of a new service, but the launch of new efforts to monetize an existing service.

/ / / / /

And so the chapter goes on, structuring the history of Spotify according to the successive rounds of financing which has let the company survive, despite making ever larger losses.

Oh no, now I said it again: “the history of…”. According to a newly published article in Rethinking History this is a “bizarre notion”, because history is not the same as the past. I do agree that it would be more correct to say that our book provides a history of Spotify, because it could certainly be written otherwise. But so far, I dare to say that our forthcoming book provides the only academic attempt to write Spotify’s history at any length. Yet, the history told in chapter one is only a part of the book.

Spotify Teardown. Inside the Black Box of Streaming Music is to be published by MIT Press in 2018.

Spotifyboken skickad till förlaget

Boken om Spotify är nu inlämnad i manuskript till förlaget (MIT Press), efter att jag och de fyra andra medförfattarna har jobbat ganska intensivt i några veckor. Strax efter att jag nämnt bokprojektet här på bloggen blev jag intervjuad i Dagens Industri. Det var roligt och har lett till en del roliga uppföljningar. Det var också intressant att se hur ett litet intervjusvar kunde spinna vidare i internationell press:

Spotifys betaversion var från början en pirattjänst. Det som distribuerades var mp3-filer som de anställda råkade ha på sina hårddiskar.

För många i Sverige, som kanske rentav själva var inbjudna att använda Spotifys betaversion, är detta alls ingen nyhet. Det är heller inte nytt i medieforskningen, utan har t.ex. nämnts av Jonas Andersson Schwarz i en bok från 2013:

Much as TPB managed to build new infrastructure around the scattered activities of individual file sharers, Spotify managed to build a rogue archive of mp3 files that users could remotely access via streaming protocols, before reaching a deal with record labels and ultimately succeed to make the service legit.

Ja, hur skulle det annars ha gått till för Spotify att driva en betaversion innan man nått ett licensavtal med skivbolagen? Finns det någon som på allvar vill driva tesen att deras tjänst, under första året i drift, skulle ha varit 100 % laglig?

Ändå uppfattade vissa min utsaga som sensationell. Några dagar efter intervjun i Dagens Industri publicerades en artikel på Torrentfreak som fick oräkneliga uppföljare bland nyhetssajter på olika språk. Små glidningar i ordval fick det hela att låta ännu mer dramatiskt. Smaka på rubriken som sattes av Digital Music News: “Spotify Illegally Streamed MP3s Before Getting Proper Licenses, Investigator Claims“. (Som vore jag någon typ av hyrsnut!)

Vad de otaliga artiklarna drar på är att Spotify i startfasen streamade musikfiler som hade laddats ned utan tillstånd. Vilket får sägas vara belagt. Men oavsett varifrån musikfilerna kom, så gäller likväl att Spotify streamade ut musik utan tillstånd. Strikt juridiskt borde nog det senare vara klart grövre – även om skivbolagen denna gång valde att inte agera rättsligt. Det går såklart att spekulera i om skivbolagen använde stämningshot som ett kort i förhandlingarna med Spotify, som ju resulterade i en för dem mycket fördelaktig deal där de bl.a. belönades med delägarskap. Men sådant går inte att belägga och i vilket fall är det inte centralt för den historia som berättas i vår bok. Vi är inte alls intresserade av att “hitta skit på” Spotify – däremot av att plocka isär en del av den mytbildning som florerar.

Om jag får säga det själv, tycker jag att det är en förbannat bra bok som vi kollektivt har satt samman. Fyra längre kapitel som tar sig an Spotifys historia, infrastruktur, gränssnitt och affärsmodeller. Därtill lika många kortare “interventions” som syftar till att visa på innovativa sätt att bedriva forskning om nättjänster av liknande typ. Sammanlagt ligger manuskriptet på drygt en halv miljon tecken. Nu ska det genomgå sedvanlig akademisk granskning med sikte på utgivning i början av 2018.

Lite om Spotifys prekära finanser

Efter att ha vadat runt ett tag i Spotifys historia behöver jag uppdatera mig lite kring de senaste utvecklingarna. Därav denna bloggpost.

Nyligen slöt Spotify ett nytt avtal med Universal Music som är ett av de tre stora skivbolagen. Av detta följer en ny typ av inskränkning i gratisversionen. Hittills har inskränkningarna bland annat gällt mobil tillgång eller antal lyssningstimmar per månad. Nu införs för första gången en inskränkning i musikutbudet enligt en princip som kallas “fönstring” (windowing). Vissa superstjärnors album kommer under viss tid att vara tillgängliga för betalande användare, men inte för gratisanvändare. Detta måste beskrivas som att Spotify backar ett steg. Skivbolagen har från första början varit skeptiska till gratisversionen, som med påfallande envishet har försvarats av Daniel Ek.

“There is a risk that windowing may give piracy a little boost”, skriver Mark Mulligan, men de som hellre laddar ner mp3:or än att vänta två veckor, de skulle ändå inte betala för Spotify.

Själva avtalet är givetvis hemligt. Vi vet inte vilka förändringar som sker i flödena av pengar och användardata. Något bör Spotify ha fått i utbyte för att inskränka tillgången på vissa album. Från svenskt branschhåll uppges: “Spotify har fått ner den procentandel de betalar till Universal. Målet ska ha varit 52%, i det gamla avtalet var det enligt många källor 55%.” Men villkoret för detta uppges vara att Spotify lyckas öka antalet betalande användare i en viss omfattning – om inte så sker, så får de fortsätta att betala den högre tariffen.

Branschanalytikerna verkar överens om att detta är ett steg mot Spotifys börsintroduktion. Det har de alltid varit. Genom nästan hela företagets historia har börsintroduktionen ansetts vara nära förestående. Men den här gången är det lite annorlunda.

Nu snackas det om att Spotify kanska ska göra en “direktlistning” på börsen, utan att genomföra en ordinarie börsintroduktion (IPO). Vid en direktlistning sker ingen nyemittering av aktier, så man får inte in lika mycket pengar. Men man slipper en massa regler om vilken information som företaget får eller måste offentliggöra. Det går snabbare. Och tid är inget som Spotify har i överflöd.

Senaste omgången riskkapital togs in förra året i form av konvertibler, alltså skuldebrev som under vissa förutsättningar kan konverteras till aktier. Om man i stället hade tagit in riskkapitalet genom att sälja aktier hade det inneburit att en ny värdering av företaget hade blivit känd och vissa menar att Spotify till varje pris ville undvika att få en längre värdering än den 8,5 miljarder dollar som man fick sommaren 2015. I vilket fall verkar Spotify ha varit desperata att få in ordentligt med pengar för att kunna köpa upp andra företag, i syfte att stå sig i konkurrensen med Apple Music. Därför accepterade de villkor som beskrivs som “aggressiva”. De som lånat ut pengar till Spotify (genom att köpa konvertibler) uppges få 20 % rabatt på aktier i Spotify om det sker en börsintroduktion under 2017 och om den dröjer längre så ökar rabatten över tid. De befintliga ägarna kommer alltså att få sälja sina aktier till underpris om inte Spotify hamnar på börsen i år.
Tidspressen ökar tydligare av att den ränta som Spotify betalar på lånet först ligger på 5 %, för att sedan öka med 1 % varje halvår, upp till 10 %. En fördröjd börsintroduktion skulle kunna bli en bra affär för långivarna Dragoneer, TPG och Goldman Sachs. Sistnämnda är redan en stor ägare i Spotify. Men man undrar lite om inte de två övriga lånegivarna nu har fått intresse av att Spotify inte ska lyckas sluta gynnsamma avtal med skivbolagen. Om det går ett år från nu utan börsintroduktion, kommer Spotify få betala omkring en miljard kronor i ränta bara på detta lån! Någon bloggar:

What seems to be happening here is that Dragoneer and TPG have a radically different set of financial incentives than the current stockholders. /…/ If the IPO is late and the price is low, it’s entirely possible that the convertible debt allows Dragoneer and TPG to swallow most or even all the company. This is especially likely if the IPO is spread over multiple offerings. And why might the post-IPO Spotify stock price collapse? Well, a lack of buyers will hurt a stock price. And why might there be a lack of buyers? Perhaps the market is wary of the dilution implied by the convertible debt held by Dragoneer and TPG? See how that works? This is a negative reinforcing loop.

So to all those labels, managers, Spotify employees and other sundry insiders who thought they got in on a “can’t lose” deal with that pre-IPO Spotify stock? Check out what happened to Goolybib.

Tillspetsat kan man säga att Spotify i huvudsak har finansierats av gratispengar: kvantitativa lättnader och minusräntor. Men kring årsskiftet 2015–16 inleddes räntehöjningen i USA och några månader senare tvingas Spotify acceptera rena ockervillkoren.
Det går att hitta en del diskussionstrådar där folk kalkylerar den verkliga räntan till 30 % och där det förs spelteoretiska diskussioner om hur lånevillkoren skulle kunna bidra till att accelerera på en eventuell börsnedgång för Spotify så att det slutar i en krasch. Andra menar att den stora säcken med lånade pengar skulle kunna investeras på så vis att Spotify börjar gå med vinst. Jag kan inte bedöma trovärdigheten i någotdera, än mindre förutspå marknadens framtid, men Spotify befinner sig onekligen i en finansiellt prekär situation.

Inte konstigt att skivbolagen kan flytta fram sina positioner och få igenom nya inskränkningar av gratislyssnandet. De vet att Spotify är desperata att snabbast möjligt sluta avtal som medger en börsintroduktion. Nu kan bollen tänkas ligga hos Sony och Warner.

Musikindustrins analytiker tenderar att beskriva avtalet mellan Spotifys och Universal som en öppning mot en ljus framtid. Mark Mulligan talar om att “streamingmarknaden mognar” och resonerar kring Spotifys behov av att göra ett bra intryck på potentiella aktieköpare. Att merparten av intäkterna genast går till skivbolagen ser inte så bra ut, men det viktiga är inte procentsatsen utan att kunna uppvisa en tendens i rätt riktning:

In pure commercial terms Spotify actually pays out round about the same amount (c70%) of revenues to rights holders as Netflix does, but because Netflix owns so much of its own rights it can amortize the costs of them to help generate a net profit while Spotify cannot.

The 2 ways of fixing that are 1) owning copyrights, 2) reducing rates to rights holders (which really means labels as publishers are pushing for higher rates). It is probably too early to flick the switch on the ‘Spotify as a label’ strategy as that would antagonize labels at exactly the wrong time. So reducing rates is the main lever left to pull.

However, the labels feel the rates are fair value, in fact many think the rates undervalue their content assets. So Spotify was never going to achieve a dramatic change in rates at this stage. Also, labels are wary of granting better terms to Spotify because Apple and co will immediately demand the same. Hence UMG has tied Spotify’s lower rates to growth targets, which you can rest assured will be ambitious.

Det är både spännande och lite stressade att skriva en bok om Spotify medan allt detta händer.

Att skriva en historik över Spotify

Vi skriver just nu på en bok om Spotify som ska ges ut av MIT Press. Där är jag bland annat huvudansvarig för ett historicerande kapitel. Min avsikt är i korthet att skriva en kombinerad mediehistoria och näringslivshistoria, som ställer sig kritisk till den välbekanta framgångssagan. För den internationella läsekretsen vill jag lyfta fram de specifikt svenska aspekterna, som inte minst handlar om hur Spotifys framväxt samspelade med fildelningsdebattens kulmen och rättegången mot The Pirate Bay.

Nu i eftermiddags, på ekonomisk-historiska institutionens forskarseminarium, presenterade jag just ett ofärdigt utkast under rubriken “Towards a business history of Spotify”. Där fick jag en hel del värdefull respons på de frågor som jag ställt mig.

Historieskrivningen medför ju en del utmaningar. Dels eftersom det rör sig om en i högsta grad pågående historia om ett blott 11-årigt företag. Dels eftersom företaget inte har något intresse av att dela med sig av internt material. Alla avtal är affärshemligheter. Det offentliga material som finns till hands har överlag karaktären av buzz – det kryllar av rykten, spekulationer och löften. Hundratals och åter hundratals artiklar i publikationer som Techcrunch, Advertising Age och Breakit, för att inte tala om vad Spotify under tio år har spottat ur sig på företagets egna blogg.

Hur ska historikern förhålla sig till detta? Det blir en fråga om vad man lägger i begreppet källkritik. Den traditionellt weibullska källkritiken har ofta beskrivits i termer av felsökeri. Då blir buzz att betrakta som ett brus att filtrera bort, för att kunna skriva en historia om “vad Spotify verkligen har gjort”. Men god källkritik handlar inte om att avvisa så mycket som möjligt, utan om att värdera källorna rätt, att förstå vilka frågor som de kan besvara. Allt kan vara en källa till historisk kunskap – men inte till vilken kunskap som helst. Vad kan vi då lära oss ur tio års buzz kring en startup?

En företagshistorik om “vad Spotify verkligen har gjort” skulle förutsätta att Spotify är en aktör som existerar oberoende av alla rykten, spekulationer och löften. Så är inte fallet. Likt andra startups är Spotify beroende av buzz för sin fortsatta överlevnad.
Hela kalaset bygger ju än så länge på att riskkapitalister fortsätter att skjuta till mer pengar för varje år. Det gör de utifrån en förhoppning om att företaget ska öka i värde. Detta värde är inget mått på vad Spotify är i dag, utan på vad Spotify kan bli i en föreställd framtid. Det är kort sagt en berättelse som ständigt måste fortsätta att berättas i ett flöde av buzz.

Med andra ord: Spotify lever på spekulation. Berättelsen om Spotify är en integrerad del av Spotify.

Som historiker blir då min uppgift att follow the buzz. Efter att ha sammanställt ett ganska enormt material blir det tydligt att den föreställda framtiden är högst föränderlig. Vägkartan till framgång har ritats om gång på gång. När företaget inledde sitt arbete stod det inte ens klart att det var musik som skulle distribueras. Funktioner som infördes under pompa och ståt har avvecklats i tysthet efter några år. Bland det intressantaste i detta är att följa hur idealkonsumenten byter karaktär under årens lopp (särskilt efter att Spotify lanserats i USA).

Historiker jobbar alltid med periodisering. I det här fallet har jag valt att strukturera berättelsen ur riskkapitalets perspektiv. När jag sammanställer materialet märker jag hur varje ny finansieringsrunda har inneburit att Spotifys utveckling har tagit en lite annan riktning. Vissa år har man satsat allt på internationell expansion, andra år har det handlat om att uppfinna nya rekommendationssystem.

Så även om Daniel Ek utnämns till musikvärldens mäktigaste person så står det klart att han inte har makten över Spotify. Men inte heller investerarna som äger aktiemajoriteten har oinskränkt makt. Förutom att vara beroende av riskkapital, är Spotify även beroende av musiklicenser. Dessa går endast att köpa från de tre stora skivbolagen – ett oligopol som ofta agerar som en kartell. Därtill kommer frågan om det icke-neutrala nätet som gör Spotify beroende av samarbeten med teleoperatörer. Sammantaget växer bilden fram av ett företag som inte bara är framgångsrikt, utan också i hög grad prekärt.

Efter att ha ägnat en del tid åt att vada i Spotifys historia, märker jag att jag missat den allra senaste tidens utvecklingar. Därför tänkte jag uppdatera mig själv genom att skriva några rader på bloggen. Det var tanken med detta inlägg, men får komma i nästa. Som så ofta tänkte jag bara skriva några inledningsrader, men de svällde till värsta programförklaringen. Jag är hemskt nyfiken på respons och är övertygad om att det bland Copyriots läsare finns andra perspektiv än de som mina forskarkollegor kunnat erbjuda.

Songblocker – ny musikblockerare för Spotify

Någon kanske minns hur det här på Copyriot i slutet av 2015 funderades på en möjlig musikblockerare för Spotify. Nu är den här: Songblocker!

Songblocker fungerar som en simpel plugin för mac eller windows. Den styr ljudvolymen på gratisversionen av Spotify så att den ligger på noll så länge det spelas musik, så att endast reklamen hörs.

Songblocker lanserades av en fiktiv startup på Transmediale i Berlin tidigare denna månad. Där utlovades även en kommande premiumversion med fantastiska features. Kolla och njut:

K281: Spotify som dilemma för ekonomisk statistik

Inflationen, styrräntan, BNP-tillväxten, produktivitetstillväxten – alla dessa siffror tycks gravitera mot nollpunkten. Det borde tyda på någon form av ekonomiskt undantagstillstånd. Eller åtminstone en allmän stagnation som drabbat hela västvärlden. Men siffrorna är långt ifrån oskyldiga. Därför finns det en mängd sätt att bortförklara dem och hävda att läget egentligen är alldeles strålande – precis som att undergångsprofeter har alla möjligheter att hävda att procenttalen egentligen befinner sig långt under nollpunkten.

Spotify is causing a major problem for economists” – så lyder rubriken på en rätt intressant artikel, som bygger på en rapport från James Pomeroy, som är ekonom vid storbanken HSBC. Han är särskilt inriktad på att analyser de ekonomiska utsikterna för Skandinavien, och han har profilerat sig på utspel vars genomgående budskap är att läget för världsekonomin är rätt ljust, trots allt. Så även denna gång. Själva rapporten verkar bara finnas tillgänglig i ett kort sammandrag, men till Business Insider säger Pomeroy:

Are we basically mismeasuring the actual amount of output? Are we mismeasuring productivity because of this quality element? Are we actually mismeasuring what is actually growth? I think Spotify is a good example
/…/
It might not be necessarily as terrible as growth and productivity being weak maybe, or inflation being zero for the same reasons. Because there’s a sort of measurement issue in there because of the greater use of technology.

Business Insider verkar misuppfatta det hela en smula. De får det att låta som att Spotifys försäljning av abonnemang inte alls skulle ge avtryck i statistiken över BNP och handelsbalans. Det är jag ganska säker på att den gör. (För exempel på hur streamingtjänster går in i nationalräkenskaperna, se t.ex. KPI-nämndens promemoria från förra året, “Hantering av abonnemang i KPI“. Där framgår f.ö. att musikstreaming ingår i samma produktgrupp som cd-skivor när SCB gör sina prisundersökningar.)
På rak hand är jag visserligen osäker på om Spotifys försäljning av abonnemang till utlandet räknas som export från Sverige – moderbolaget ligger som bekant i Luxemburg, med en mängd dotterbolag i olika länder. Men det är inte som att de försäljningsintäkter som Spotify faktiskt har skulle falla ut ur de officiella totalsiffrorna på hur mycket som säljs.

Nej, vad Pomeroy säger är (om jag tolkar honom rätt) att pengarna som Spotify drar in borde räknas inte bara en gång – att de borde multipliceras innan de blir en pluspost i i den stora sammanräkningen av BNP-tillväxt. Det må låta absurt, men är helt i linje med den allmänna trenden i riktning mot hedoniska metoder i nationalräkenskaperna.
När man ska räkna ut inflationen i ett land, går det helt enkelt inte att använda samma varukorg i år efter år. Vissa varor försvinner, andra kommer till, nästan alla byter skepnad i någon mån. Vad blir följden av detta?
Ett lättbegripligt exempel: Många som tidigare köpte cd-skivor för 300 spänn i månaden betalar nu bara 100 spänn för ett Spotifyabonnemang. Om statistikerna utgår från att det är “samma” produkt som säljs, så kommer det att bli en klar deflationsfaktor, som bidrar till att hålla nere den totala inflationssiffran – vilket i sin tur bidrar till att centralbankerna håller nere styrräntan.

Men statistikerna har andra möjligheter att räkna på priset på ett Spotifyabonnemang. De skulle kunna ta fasta på att konsumenten får tillgång till så mycket mer musik, jämfört med vad samma belopp gav i cd-skivor. Då skulle det alltså röra sig om en kvalitetsförbättring, som statistikerna på något sätt måste kvantifiera. Vem som helst förstår att en sådan kvantifiering av “consumer surplus” är en fruktansvärt godtycklig sak. Ändå pläderar nu många ekonomer för att det borde göras i betydligt högre grad.
Erik Brynjolfsson anser sig exempelvis ha visat att gratis nättjänster skapar en konsumentnytta som är värd minst 100 miljarder dollar per år, enbart i USA. Detta är inte pengar som någonsin bytt ägare. Siffran är fullständigt hypotetisk. Men det höjs ändå röster för att sådana kalkyler ska in i nationalräkenskaperna – vilket redan sker, för vissa produkttyper, sedan 1990-talet.

Alla de synpunkter som Pomeroy framför om den ekonomiska statistiken, framförs med betydligt större finess av Diane Coyle i den läsvärda boken GDP: a brief but affectionate history. Coyle framstår som en ovanligt öppensinnad mainstreamekonom och jag får nog återkomma till hennes bok, som jag nyligen läste. Precis som Pomeroy understryker hon att “produktivitet” är ett mått som är anpassat för materiell massproduktion, men öppnar för ett eskalerande godtycke när det appliceras på digitala tjänster.

Coyle förklarar varför BNP-måttet blir allt mer passé och troligen är omöjligt att reformera. Samtidigt utgår hon från att “tillväxten”, som BNP är tänkt att mäta, är något som faktiskt existerar, oberoende av mätredskapen. Hon är kritisk till de aktuella metoderna för kvalitetsjustering, men sympatiserar ändå med den underliggande ambitionen att man borde justera BNP uppåt för att återspegla det digitala tjänsteutbudet.

Det intressanta är att man bara brukar bemöda sig om att kvalitetsjustera för de produkttyper där man på förhand vet att man kommer konstatera en kraftigt ökad kvalitet. Det motsatta sker aldrig, men skulle i princip kunna göras enligt samma logik. Om inte Postnord lyckas dela ut sina paket kunde det räknas som en de facto-höjning av portot. Samma sak med priset på tågbiljetter om förseningarna ökar. Eller med förskoletaxan om grupperna blir större. Om man skulle räkna ihop alla kvalitetsförsämringar skulle man få en faktor som räknar upp inflationen och följaktligen räknar ner BNP-tillväxten.

Just detta med prisundersökning av omsorgstjänster vore intressant att titta närmare på. Tydligen planerar SCB att införa äldreomsorg i KPI från 2017, som framgår av KPI-nämndens promemoria “Äldreomsorg i KPI“. Det är slående att den inte innehåller ordet “kvalitet”.

För att sammanfatta: det går inte att mäta tillväxt utan att mäta inflation och det går inte att mäta inflation utan att mäta förändringar i produktkvalitet, det vill säga översätta kvaliteten till kvantitet. Detta är i dagsläget en uppgift som faller på statistiska myndigheter. Sen tar ekonomer och politiker emot de färdiga siffrorna och behandlar dem som objektiva faktum, oftast utan en tanke på att det finns en djupt subjektiv kalkyl i de kvalitetsvärderingar som görs. Det är upplivande att dessa frågor ibland luftas, men trist att det bara görs av rusiga teknikoptimister.

För övrigt kan man fundera på vad som skulle hända med nationalräkenskaperna om man inte bara satte ett hypotetiskt värde på den nytta som användare erhåller från nättänster, utan även på all den personliga data som nätanvändare lämnar ifrån sig, liksom på den uppmärksamhet som konfiskeras genom reklam.

Storytels köp av Norstedts: tre observationer

Detta att Storytel köper Norstedts är på flera sätt ett intressant tecken i tiden. Ett ungt teknikföretag tar över Sveriges äldsta bokförlag, grundat 1823.
Alldeles bortsett från frågan om den nya ägarnas intentioner så tänker jag spontant att affären är symptomatisk på tre sätt. Det handlar i korthet om textens underordning, om abonnemangsmodellens överordning och om minusräntans spekulationsekonomi. (Huruvida dessa tre saker hänger samman kan bli nästa fråga.)

En given observation är annars att de digitala distributörerna tar över det som brukar kallas innehållsproducenterna. Förutom att “innehåll” är ett vedervärdigt samlingsbegrepp så är jag tveksam till det underliggande sättet att skilja mellan produktion och distribution. En bokhandel som säljer böcker till styckpris är en distributör, alldeles oavsett hur analogt, digitalt eller postdigitalt affärerna bedrivs. Företag som Storytel och Spotify säljer däremot en egen produkt i form av ett abonnemang och bör nog i strikt mening analyseras som varuproducenter. Till detta återvänder jag en annan gång. Nu till de tre observationerna jag nämnde.

1. Textens underordning
För bara några dagar sedan skrev Martin Jönsson, med hänvisning till kulturpessimisten Neil Postman, om “Dagen då texten dog“. Då handlade det om hur Facebook med flera satsar på video utifrån en framtidsprognos som säger att textformen kommer bli allt mer förlegad, oavsett om vi snackar nyheter, underhållning eller personlig kommunikation. Samtidigt kan man väl säga att poddarna (ljud) har tagit över den roll som tidigare spelades av bloggarna (text). Då är det svårt att inte se Storytels köp av Norstedts som ännu en bekräftelse av samma tes.

Vilken tidsekonomi som växer fram ur detta är ännu svårt att säga. Läsningens tid är ju förhållandevis elastisk; man kan läsa en bok eller en artikel mer eller mindre slarvigt, på kortare eller längre tid. Ljud och video funkar annorlunda vilket å ena sidan innebär större möjligheter att stoppa in reklam, å andra sidan en skärpt konkurrens om människors tid och uppmärksamhet. Därtill får man nog säga att poddar och ljudböcker konkurrerar med varandra mer intensivt än vad bloggar konkurrerar med pappersböcker.

2. Abonnemangsmodellens överordning
Storytel har ofta hamnat i skuggan av Spotify. Företaget beskrivs slentrianmässigt just som “ett Spotify för ljudböcker” trots att det finns en klar skillnad i hur de bedriver sina affärer. Skillnaden är att Storytel från första början har utgått från att målet är att sälja abonnemang. Spotify startades däremot med avsikten att gå runt på reklamintäkter och även om den visionen har kasserats så spelar reklamen fortfarande en nyckelroll.

Det är gratisversionen som marknadsför Spotify; länge lade de inte ett öre på reklam. Storytel däremot har ingen motsvarande gratisversion utan bränner i stället massor av reklampengar, vilket inte har undgått någon i Sverige som nyttjar kollektiva färdmedel.

Visserligen är Spotify ett mycket större företag, med många fler användare i Sverige men framför allt verksamt i fler länder. Men ju mer Spotifys omsättning ökar, desto större blir förlusterna. Spotify lever fortfarande på att bränna riskkapital. Lite som att elda tidningspapper under fuktig ved i kaminen.
Storytel går däremot sedan länge med vinst. Visserligen säger detta ingen om den långsiktiga hållbarheten, men i vilket fall är det Storytel och inte Spotify som är den tydligaste representanten för abonnemangsmodellens samtida genomslag. Kanske vore det mer rimligt att beskriva Spotify som “ett Storytel för musik”.

3. Minusräntans spekulationsekonomi
Det är såklart inte med egna pengar som Storytel köper Norstedts.

Köpet finansieras genom banklån om 110 miljoner kronor till marknadsmässiga villkor, framgår det av ett pressmeddelande från Storytel. Till det kommer ett brygglån om 40 miljoner kronor som löper på tre månader från tillträde samt 2 miljoner från egna medel.

Det var likaledes banklån som finansierade Storytels uppköp av konkurrenten Mofibo förra månaden.
Att låna pengar på “marknadsmässiga villkor” är exceptionellt billigt sedan Riksbanken (inte “marknaden”) i början av året sänkte styrräntan till -0,5 procent. Minusräntan är ett symptom på den globala bristen på lönsamma investeringsmöjligheter och ett sätt att pressa kapitalet till att ta ökade risker. Inte ens de nationalekonomer som tycker detta är helt rätt respons förnekar att minusränta leder till en högre grad av “felinvesteringar”.
Det betyder inte att Storytels uppköp av Norstedts är en felinvestering. Sådana kan per definition bara identifieras i efterhand. Men nog är det rimligt att förbereda sig på möjligheten av en framtida Norstedtskrasch, att jämföra med Stampenkraschen, med allt vad det innebär för Sveriges förlagsfolk och författare. Att säga detta är inte att utpeka Storytel som inkompetenta ägare. Men det är ett faktum att minusräntan innebär ekonomiska risker av ett slag som ingen ännu helt känner till.

Till saken hör också förra årets affär, finansierad med nyemission av aktier, som lede grunden till det som nu skett. “Massolit köper Storytel som köper Massolit” löd rubriken för exakt ett år sedan.

Youtubify – inte riktigt en klon av Spotify

Youtubify är namnet på en kommersiell, icke-fri programvara som användaren Vebto lade upp på marknadsplatsen Envato i november 2015. Den beskrivs som en “Youtube music engine” och namnets ändelse avslöjar det mesta.

Den som installerar Youtubify kan driva vad som liknar en egen streamingtjänst, till det yttre mycket lik Spotifys webbversion. Det hela kan testas på youtubify.vebto.com, som inte ens kräver inloggning. Det är bara att börja lyssna på det samlade musikutbud som finns uppe på Youtube. (Huruvida detta utbud är större eller mindre än på Spotify ska jag låta vara osagt, men det är inte identiskt. Mycket musik som jag själv lyssnar på finns tillgänglig på Youtube men inte på Spotify.)

Igår uppmärksammades Youtubify på Torrentfreak, som brukar få stort genomslag i internationell teknikpress. Där uppges att det troligen redan finns dussintals, om inte hundratals, liknande sajter som är uppe och rullar.
Ungefär i skrivande stund kan vi räkna med att skivindustrins jurister börjar kavla upp ärmarna för att skriva den första omgången nedtagningsorder. Krismöten bokas in, troligen med deltagande både av skivbolagen och Spotify.

Hur det rättsliga läget ser ut är jag inte rätt person att besvara. Såvitt jag förstår är Youtubify bara ett gränssnitt som används för att spela upp material från Youtube. (Nästa logiska steg vore att bygga in stöd även för Soundcloud och Bandcamp.)
Att bygga ett sådant gränssnitt bryter säkerligen mot Youtubes användarvillkor, men om det bryter mot lagen är inte lika självklart. Lagen skiljer ju sig från land till land och det finns även världspolitiska aspekter i om t.ex. det ryska rättsväsendet är intresserat av att gripa in.

I vilket fall kan konstateras att den som installerar Youtubify på sin server inte startar en egen streamingtjänst, utan bara öppnar en alternativ väg att använda streamingtjänsten Youtube. Det är mest på ytan som det hela liknar Spotify. Även om programvaran också innehåller funktioner för statistisk övervakning av användarnas musikbruk.

Är då Youtubify, ur användarens perspektiv, att betrakta som en klon av Spotify? Det beror nog på vilket användande vi pratar om. Här väcks frågan om vad det är Spotify har att erbjuda.
Ett svar på frågan är “musik”. Åtminstone i Sverige har vi vant oss vid att betrakta Spotify som en musiktjänst i bemärkelsen en tjänst som levererar produkten “musik” i form av låtar och album.
Men efter hand, särskilt efter USA-lanseringen, har Spotify (liksom dess konkurrenter) allt mer utvecklats till att erbjuda någonting bredare, mer omslutande. Jeremy Wade Morris och Devon Powers skriver i en ny forskningsartikel:

Ultimately, we suggest that digital music services no longer sell discrete musical objects, nor do they focus exclusively on content offerings. Instead, services sell branded musical experiences, inviting consumers to see themselves and their attitudes, habits and sentiments about music reflected by the service they choose to adopt.
/…/
The control users have over the choice of music they listen to, over the platforms they listen to music on and even over the files themselves is exchanged for a branded musical experience that foregrounds instant, multi-platform accessibility. The stream, despite attempts by providers to position it as ever flowing and always on, is just as often an opportunity to separate, segment and differentiate among different levels of consumers, and different groupings of musical consumption activities.

Ur detta perspektiv framstår ett gränssnitt som Youtubify som hopplöst efter. Användaren tvingas ju välja! Visst, där finns kanske vissa funktioner för att rekommendera musik. Men vad Spotify har, som Youtubify saknar, är en ambition att leverera ett ständigt flöde av musik som ska följa användaren genom olika känslotillstånd, aktiviteter och klockslag.

Möjligen kan Youtubify bidra till att bringa lite mer klarhet i frågan om vad olika grupper av användare faktiskt förväntar sig av Spotify.