Entries Tagged 'reklam' ↓

Förra hösten körde jag en kort bloggserie om “reklamkonflikter”:

1. Kampen mot tråket
2. Striden om annonsblockeringen
3. Vilken roll spelar reklamen på 2020 års internet?
4. Tar reklamen över allt mer av medievärlden, eller var reklamfinansiering en historisk parentes?
5. Juridiska åtgärder mot spridande av kunskap om hur man blockerar reklam i sin webbläsare

Nu tänkte jag försöka följa upp vad som hänt med striden kring den mjukvara som kan blockera reklam på webben. Det gör jag som vanligt genom att söka i några arkiv som inte är Google, öppna hundra flikar, gå igenom dem och anteckna grejer i en bloggpost.

Det hela visade sig inte vara så spännande, som “strid” betraktat. Däremot bjuder området på en del tragikomik.

Året började med nyheten att nyhetssajten Forbes likt vissa andra tagit strid mot annonsblockeringen, genom att blockera de besökare som blockerar annonser. Besökaren uppmanas att slå av Adblock och får som tack… malware! Det visade sig alltså att annonsutrymmet på Forbes bidrog till att sprida skadlig kod. Ett gott skäl att blockera annonserna och inte slå av blockeringen bara för att någon säger att man borde göra det.

As digital commentator Maciej Ceg?owski put it: “There’s an ad bubble. It’s gonna blow.” With margins shrinking and most net revenues going to Google, Yahoo or Facebook, website hosts and online publications are driven to either barge into their visitors’ attention space with adverts, or else sell information about their customers. Consumers are fighting back with ad-blockers, creating a tit-for-tat struggle, with content publishers denying access if they detect that an ad-blocker in use.

Annars har förvånansvärt många mediehus kört vidare på den “snälla” linjen där man vädjar till människors moral för att få dem att vitlista den aktuella sajten i sin annonsblockerare. Genom att acceptera annonser på en viss sajt, skulle man alltså stödja sajten. Och i detta finns en viss logik, precis som det finns en viss logik i all komik. Det är verkligen en komisk tanke att man skulle stödja något genom att titta på reklam, utan att ens behöva klicka på den.

Årets komikpriset tas nog av Goodblock som utmålar sig som ett etiskt alternativ bland annonsblockerarna. Goodblock uppges göra samma sak som Adblock o.dyl., fast med skillnaden att man en gång per dag får möjlighet att se en annons, en “high quality ad”. Genom den blotta handlingen att se denna annons uppges man “skänka pengar till välgörenhet”.

Jag vill inte ens veta vad som händer om man just då väljer att blunda…

Nu börjar det kännas som att reklamen är “ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller“. Så mycket mer passande att Ethan Zuckerman har beskrivit reklamfinansieringen som internets “syndafall”:

The fallen state of our Internet is a direct, if unintentional, consequence of choosing advertising as the default model to support online content and services.

Jag kan bara instämma. Men det är en genuint tragisk analys, som inte kan peka ut en enkel utväg. Ingen annonsblockering kommer att göra syndafallet ogjort. Vad vi i praktiken ser är tvärtom hur annonsblockeringen i sig tas över av en reklamekonomisk logik. Jag har svårt att se annonsblockering som en strategi för att uppnå något. Däremot är det nog en taktisk självklarhet för den som vill undvika skadlig kod, men mest av allt är det en sak som är genuint orimlig att fördöma.

Jag kommer aldrig att förstå dem som menar att det någonsin kan vara en plikt att låta sig exponeras för reklam, om man har möjlighet att blunda för den. För detta är faktiskt verbet som bäst av allt beskriver saken: att blunda.

Må vara att man sällan löser något problem genom att blunda. Men tanken på att lösa problem genom att förhindra andra från att blunda är så mycket mer absurd.

(Här sätter vi punkt för idag. Jag har hundra flikar kvar att gå igenom, men det får vänta till nästa inlägg i denna irreguljära men nu återupptagna bloggserie.)

Bytte just titel på bloggserien från “Reklamens framtid” till “Reklamkonflikter”. Det är ju konflikterna som är det intressanta, när vi nu kikar lite på reklamens framtida roll i de digitala medierna.

En del av detta blir att titta på den nya reklammoralism som har vuxit fram. Som när chefredaktören för en avdankad datortidning återanvänder samma retorik som han för tio år sedan använda i fråga om fildelning, nu riktat mot annonsblockering:

För mig är det enkelt: Den som inte jobbar kan inte kräva någon lunch. Den som varken är beredd att betala eller titta på annonser kan heller inte kräva någon journalistik.

Retoriken är intressant på flera sätt. Dels för att chefredaktören utan vidare sätter likhetstecken mellan att “titta på annonser” och att “jobba”. Dels för att han verkar utgå från att läsare av papperstidningar alltid tittar på annonserna (och att tv-tittare aldrig reser sig ur soffan eller byter kanal när det blir reklamavbrott).

Därtill påpekar DFRI det som reklammoralisterna ständigt undviker att prata om, nämligen att det reklamen inte bara är något som du tittar på, utan att den även tittar på dig. Internetannonsering är inget enkelriktat medium. Det används för att sprida information, men också för att samla in information.

Inte nog med att användaren profileras med information så som ålder, kön, intressen, etc. Denna information säljs också vidare. /…/
Den som surfar utan annonsblockering löper också en betydligt större risk att utsättas för skadlig kod (virus, trojaner etc). Problemet är så utbrett att det fått ett eget namn, ”malvertising”, en kombination av de engelska orden ”malware” och ”advertising”. /…/
Visst, som innehållsproducent kan du välja bort det mest störande, men inte utan att få betydligt mindre betalt. Allt bygger på att reklamen ska få exekvera kod på slutanvändarens dator via javascript eller flash, komponenter som ofta möjliggör den största integritetsöverträdelsen och som naturligtvis också är den största vektorn för skadlig kod mot webbläsare.
Men hallå, vem är det som gratisäter egentligen?

Läs vidare hos DFRI.

På samma tema säger Edward Snowden i en aktuell intervju:

We’ve seen internet providers like Comcast, AT&T, or whoever it is, insert their own ads into your plaintext http connections. … As long as service providers are serving ads with active content that require the use of Javascript to display, that have some kind of active content like Flash embedded in it, anything that can be a vector for attack in your web browser — you should be actively trying to block these. Because if the service provider is not working to protect the sanctity of the relationship between reader and publisher, you have not just a right but a duty to take every effort to protect yourself in response.

Under hösten 2015 har det börjat talas om att malvertising blivit en epidemi. Nätet är likt en frukt som börjat ruttna inifrån. Samtidigt pågår alltså en debatt om det omoraliska i att skala frukten innan man äter den.

Förra inlägget skrev jag egentligen mest för att jag vill vända på steken. Jag är ute efter möjligheten att blockera musiken från Spotify så att man bara får reklam.

Varför då? Tja, man kan tänka sig flera möjliga orsaker. Man kan intressera sig för att arkivera reklamen av strikt vetenskapliga skäl. Det kan finnas en konstnärlig poäng i att sampla jinglarna. Eller så råkar man vara en reklammoralist som vill stödja Spotify genom att lyssna på dess reklam så mycket det går, utan att störas av musik.

Oavsett vilket verkar det alltså som att Spotify markerar all reklam genom att inleda ljudspårets identifieringsdata med “spotify:ad”. På detta förlitar sig reklamblockeraren Spotifree som enkelt borde gå att invertera till att bli en musikblockerare. Inte sant?

Helst skulle jag (av olika skäl) vilja bygga ut denna musikblockerare till en reklamsparare. Det skulle väl i stort sett räcka att spara ljudströmmen i en ny fil varje gång tystnaden bryts och spara filen med track ID som filnamn. Någon som har praktiska tips om det enklaste sättet att realisera detta?

Den aktuella konflikten kring annonsblockering kretsar främst kring bannerannonser på nyhetssajter. För att klargöra konfliktens implikationer måste frågan vidgas till det audiovisuella området. Vilka metoder finns det för att blockera den reklam som bäddas in i nätets olika ljud- och videoflöden? Två särskilt intressanta exempel är Spotify och Youtube.

Det har funnits en rad olika annonsblockerare för Spotify, med namn som Smutefy och Blockify. För fem år sedan skrev jag om Mutify, som väckte viss uppståndelse i början av 2009:

Mutify gjorde helt enkelt att den enerverande reklamen i gratisversionen av Spotify ersattes av tystnad. Effekten blev densamma som av att dra ner volymen pa? stereon eller ga? ut ur rummet, men Mutify gjorde det automatiskt. Entusiastiska anva?ndare av Spotify fo?rso?kte inska?rpa moralen i olika webbforum: ”Fo?rsto?r nu inte en oerho?rt grym tja?nst genom att ladda ner Mutify. Det go?r bara alla skada. A?rligt. Ta reklamen och lyssna vidare, fo?r sa? sto?rande a?r den inte.” /…/
Det skulle i fo?rla?ngningen inneba?ra ett moraliskt imperativ om att all reklam som mo?ter oss ma?ste fa? va?r uppma?rksamhet.

En motsvarande moralism återkommer nu i maningarna att “stödja” utvalda webbsidor genom att stänga av annonsblockering för dem.

Men just nu fiskar jag mer efter de rent tekniska aspekterna. Efter att Spotify gjort en smärre uppdatering, slutade Mutify att fungera. Men saken var knappast utagerad. Numera finns Spotifree som uppges göra samma sak.

Spotifree har öppen källkod och verkar fungera mycket simpelt:

Spotifree is polling Spotify every .5 seconds to see if the prefix of the current track URL is spotify:ad (as in all ads). If it is, Spotify is muted for a duration of an ad. When an ad is over, the volume is set to the way it was before.

Man kan tycka att Spotify ganska enkelt borde kunna försvåra för reklamblockeringen genom att inte markera all reklam med “spotify:ad”. Ändå verkar så inte ha skett. Varför inte? Är det så enkelt som att det antalet användare som blockerar reklam på Spotify hittills varit så få att de inte betraktas som ett problem?

(En liten brasklapp är på sin plats: jag har själv inte testat Spotifree eller motsvarande program och jag har inte satt mig in i vilka funktioner som track URL fyller. Upplys mig gärna!)

Och så en liten uppdatering av striden om annonsblockeringen. Sist jämförde jag med nollnolltalets konflikter kring fildelning och nu kommer ännu en nyhet som bekräftar parallellen.

Det tyska mediehuset Axel Springer har ju typ förklarat krig mot det tyska mjukvaruföretaget Eyeo GmbH. Det är nämligen Eyeo som ligger bakom det omåttligt populära insticksprogrammet Adblock Plus.

Vi har tidigare tagit upp den tekniska kapprustningen, där företag som Schibsted anlitar särskilda tjänster för att kringgå annonsblockering. Samtidigt juridifieras konflikten, åtminstone i Tyskland.
Redan förra året stämdes Eyeo av en grupp tyska medieföretag. Det är oklart vilket lagrum som åberopades och vad som hänt med fallet. Enligt uppgift har även Axel Springer försökt att stämma Eyeo, men förlorat då domstolen i Köln konstaterade att annonsblockering är lagligt.

Men precis som i fildelningsstriden öppnas även här flera olika juridiska fronter. Om man inte kan stämma dem som tillverkat mjukvaran, kan man exempelvis stämma dem som sprider kunskapen om hur tekniska spärrar kan kringgås. För tio år sedan ledde detta till absurditeter av typen olagliga primtal. Striden om annonsblockeringen är nu på väg åt liknande håll.

Axel Springer valde alltså förra månaden att blockera tillgången till sin vedervärdiga skräptidning Bild för alla som har en känd annonsblockerare installerad i sin webbläsare. Tilltaget blev såklart omtalat på många håll, även Axel Springer svarade med krav på att foruminlägget måste raderas och fick rentav en domstol i Hamburg att utfärda ett beslut om saken. Även Youtube beordrades av domstol att ta bort en video som demonstrerar hur man konfigurerar om Adblock Plus för att komma åt Bild.

Adblock Plus är alltså fri mjukvara och kan laddas ner gratis. Ändå drar Eyeo in en hel del pengar genom att… sälja reklam!
De tar betalt av stora reklamnätverk (inklusive Google) för att låta Adblock Plus släppa igenom viss reklam, om än under förutsättning att reklamen klassas som “acceptabel”. (Motsatsen till “acceptabel reklam” är de animationer som dominerar upplevelsen hos exempelvis DN eller TPB.)
Det bör nämnas att användaren av Adblock Plus har möjlighet att ändra i inställningarna för att stänga av även “acceptabel reklam”. Men detta geschäft är ändå något som fått vissa att likna Eyeo vid ett maffianätverk i utpressningsbranschen. Oavsett vilket finns goda skäl att välja bort Adblock Plus till förmån för andra annonsblockerare, exempelvis Ublock Origin.

Tre av den senaste tidens inlägg har handlat om reklamindustrin, om dess sökande efter nya metoder för att sälja vår uppmärksamhet och om de praktiska svårigheterna att finansiera saker med reklam. Efter att jag nu i efterhand har numrerat dem, är vi nu mitt inne i en ny bloggserie om reklamens framtid. Eller kanske om reklamens framtida roll i de digitala medierna och om de konfliktlinjer som kan uppstå kring reklam.

Här finns en massa frågor som jag själv inte vet svaren på. Ännu fler kom fram i den livliga kommentarstråden om annonsblockering. Så låt oss nysta vidare lite till.

Det här med reklam är ju något som ofta avhandlas på Fredrik Edins blogg, nu senast i ett läsvärt inlägg om mediekrisen. En central utsaga lyder:

En gång i tiden sålde tidningarna just tidningar till sina läsare. Idag säljer tidningarna i allt större utsträckning sina läsare till annonsörer.

Stämmer verkligen detta? Det beror såklart på vilket tidsperspektiv och vilka tidningar man väljer att tala om. Men låt oss ta svenska dagstidningar i ett femtioårigt perspektiv. Vi jämför alltså 1965 med 2015. Har det då skett en förskjutning av tidningarnas intäkter från att sälja lösnummer till att sälja reklam?

Tyvärr är jag dåligt påläst i just detta ämne. Klart är att det i Sverige sedan länge funnits en djup skillnad i affärsmodell mellan kvällstidningar och morgontidningar. Kvällstidningar säljer lösnummer, morgontidningar har varit mer beroende av att sälja annonser. För 20 år sedan grundades så gratistidningen Metro, som följde morgontidningsmodellen hela vägen ut genom att ha reklamen som enda intäktskälla.
Fredrik Edin påpekar att Metro är Sveriges största dagstidning, mätt i antal läsare. En annan sida av saken är att det efter 2007 inte har längre har gått särskilt bra för Metro och dess annonsförsäljning. När radioprogrammet Medierna tog upp jubiléet i vintras beskrevs Metros framgångar rentav som “en historisk parentes”. Citerar ur ett tidigare inlägg:

Reklamfinansierade medier lever ju i hög grad på krediter som andra tar. Ju större kreditbubblor som blåses upp, desto fler medier finns det plats för. Ändå kan inga krediter ändra det faktum att människors tid och uppmärksamhet är begränsad. Där stupar reklamens expansion till slut. Som framhölls i Medierna, byggde ju framgångssagan Metro på att man exploaterade ett visst “tidsfönster”: människors resa till och från arbetet. Just detta fönster krossades när mobilnätet byggdes ut till den grad att stockholmarna fick tillgång till mobilt internet på tunnelbanan.

Om vi vidgar perspektivet lite, ställs vi inför frågan om reklamen tar större eller mindre plats – en fråga som egentligen är två frågor, eftersom den kan handla dels om reklamens plats i ekonomin, dels om reklamens plats i våra liv. Kanske är det rimligt att hålla isär dessa aspekter när vi pratar om journalistikens förutsättningar och konflikter kring annonsblockerare. Men de tenderar att flyta samman när vi frågar oss vad som kommer att ske med Facebook, Twitter och Google – dessa reklamföretag vars tjänster vi gjort oss individuellt och kollektivt beroende av.

Efter kampen mot tråket och striden om annonsblockeringen ska vi fortsätta att nysta i vad som sker med reklamen i det digitala.
Oftast diskuteras sådana frågor ur någon typ av branschperspektiv. Vissa köper reklam för att nå ut med budskap, andra säljer reklam för att dra in stålar. En tredje grupp utgörs av de teknikföretag som vill skaffa sig fördelar i konkurrensen genom att hjälpa sina användare att blockera reklam (som Apple gjorde nyligen när man öppnade för adblockers på sina mobila enheter). En fjärde av de som nu erbjuder tekniska verktyg som kringgår adblockers för att till varje pris tvinga på folk reklam. Till allt detta kommer att reklammarknaden i sin helhet är ytterst konjunkturkänslig.

Vad blir slutresultatet? Branschanalytikerna intresserar sig bara för att hitta vinnare och förlorare i konkurrensen om reklampengarna. Men betydligt mer intressant är vad som kommer att ske med de reklamfinansierade kommunikationsmedel som många av oss använder varje dag: Twitter, Facebook, Instagram, Google, Soundcloud… och för den delen även Flashback.
Förr i tiden hade listan innehållit Spotify, som ju från början var tänkt som just en reklamfinansierad gratistjänst. Skivbolagen ville dock annorlunda och kan sägas ha fått draghjälp av den globala finanskrisen, som slog till typ exakt samtidigt som Spotify lanserades, hösten 2008. Ännu har dock inte Spotify avskaffat sin gratisversion, utan de gör tvärtom fortsatta framstötar på reklammarknaden. “Den som streamar musik gillar varumärken“, lyder säljargumentet.

Däremot har just Youtube tagit ett första steg bort från den renodlade reklamfinansieringen, genom att lansera en betalversion. Å andra sidan är det väldigt svårt att föreställa sig att Facebook eller Twitter skulle kunna ta betalt av sina egna användare.

Låt mig åter citera Maciej Ceg?owski:

Advertising, or the promise of advertising, is the economic foundation of the world wide web. /…/
Advertising is really lucrative if you run your own ad network. That’s like running a casino. You can’t help but make money.
If you don’t run your own ad network, advertising is a scary business. You bring your user data to the altar and sacrifice it to AdSense. /…/
And your users, of course, HATE advertising. So to keep revenue from falling, you’re stuck in an arms race where you have to keep changing up your approach. /…/
Advertising is like the flu. If it’s not constantly changing, people develop immunity.

(Liknelsen mellan reklammetoder och influensavirus är lustig, för den väcker frågan om antibiotikans roll i att utveckla resistens.)
Maciej Ceg?owski går vidare till att tala om skillnaden mellan å ena sidan de företag som säljer reklamutrymme idag, å andra sidan “investor storytime” som är när företag lockar riskkapital med löften om att i framtiden kunna sälja reklamutrymme. Som dråpligt exempel nämns ofta Snapchat som nu värderas till kanske 15 miljarder dollar trots att man knappt kunnat uppvisa några intäkter.

Reklamfinansieringens roll i de nya medierna är så motsägelsefull att man nästan glömmer bort att de gamla medierna fortfarande är en del av ekvationen. Tills man läser Johannes Nilssons spaning kring vilka det nuförtiden är som köper reklamutrymme i traditionell TV:

Det som marknadsförs på dagens tv är framförallt olika tjänster som du hittar på det konkurrerande formatet internet. Reklam-TV göder med andra ord sin egna dödgrävare. Mest uppenbart är detta förstås i fråga om streamingtjänsterna, men det gäller ju även för internet i stort. Varje ögonblick av uppmärksamhet som någon ägnar sin dator- eller telefonskärm är ett ögonblick denne inte ägnar sin TV.

Reklamen för internettjänster domineras dessutom av spelsegmentet. Dels freemium-spel som ”Forge of Empires”, men framförallt olika nätcasinon, vars reklaminslag i regel anpassats till den absolut dummaste delen av befolkningen.

Ja, låt oss spekulera kring vad det är som sker med reklamen. Flyttar den fram sina positioner? Trängs den tillbaka? Blir den mer eller mindre central i ekonomin? Hur manifesteras samröret av digitalisering och finansialisering i reklamen? Går det ens längre att säga vad som är reklam och vad som inte är det?

För fem år sedan, i antologin Efter The Pirate Bay, förutspådde jag en upptrappad konflikt kring annonsblockering. Ärligt talat var det mest en känsla jag hade. Men nu är vi där.

I somras rapporterades att 33 % av alla svenskar har lagt in en annonsblockerare i sin webbläsare. En moralisk motoffensiv har inletts av såväl Expressen som Flashback. Båda kör nu med uppfordrande budskap som manar besökarna att slå av Adblock Plus, som ett sätt att visa solidaritet med de blödande mediehusen. Andra mediechefer har medgivit att det bara är “ungefär 3 procent som stänger av adblockers då”.
Vissa – även om de är få – tycks på allvar ser det som en privatmoralisk plikt att ägna uppmärksamhet åt annonser. Jag antar att de även känner dåligt samvete om de går på toa medan det är reklamavbrott i ett tv-program. Nästa logiska steg vore att tolka reklamen som ett tvingande kommando, en exekverbar kod som måste utmynna i konsumtion.

Nå, i mitten av september släppte Apple en uppdatering av iOS som för första gången öppnar för att installera annonsblockerare i webbläsaren. Därmed trappades konflikten upp ett ytterligare steg.
Den tyska mediekoncernen Springer har svarat med att blockera åtkomsten till skräpblaskan Bild för alla som har annonsblockerare påslagen. Aftonbladets chefredaktör har hotat med att göra detsamma.

Schibstedkoncernen har börjat testa en ny tjänst som heter Adway Plus, som syftar till att kringgå annonsblockerare med en hemlig teknik. På företagets styrelse ser det ut som att de fått riskkapital via United Communications, ett holdingbolag i reklambranschen. Så här skriver killarna bakom Adway Plus, med adress till mediehusen:

Varje besökare till er sida är en inkomst, varje besökare till er sida med en reklamblockerare är en förlorad sådan. Tillsammans kan vi på ett strategiskt sätt konvertera dessa besökare till värdefulla användare.

Vi får väl se om det funkar och hur länge. Sannolikt stundar en kapprustning.

Nyligen skrev Fredrik Edin om det hela: “Om du inte använder Adblock, riskerar du att betala för att bli såld.” Bland annat påpekar han att den som har ett telefonabonnemang där det kostar pengar att ladda ner data, betalar faktiskt en tydlig kostnad för att ladda ner reklamen (utöver att sidorna tar länge tid att ladda med reklam, plus den tid som distraherande reklam tar från själva läsandet).

Hela frågan kompliceras av att annonsblockerare som Adblock Plus inte är några öppna, kollaborativa projekt. I stället drivs de av företag vars affärsmodell kan beskrivas som utpressning mot annonsindustrin. De senare kan nämligen betala för att få sin reklam genomsläppt. Det rapporteras att även Google har vikt sig för utpressningen och slantat upp för att slippa blockering.
Sättet för Adblock Plus att tjäna pengar är alltså att göra den egna tjänsten mindre ändamålsenlig, i stället för mer. Någonting är ruttet.

Maciej Ceg?owski (som skapat den sympatiska tjänsten Pinboard.in) höll förra månaden ett föredrag i Köpenhamn, där han kom in på ämnet:

One issue is that you have to trust the ad blocker. Blocking works well right now because it’s not widespread. The technology is likely to become a victim of its own success. And at that point it will face intense pressure to allow ads through. We already see signs of strain with AdBlock Plus and its notion of “acceptable ads“.

There are more fundamental conflicts of interest, too. Consider the spectacle of the Chrome team, employed by Google, fighting against the YouTube ads team, also employed by Google. Remember that Google makes all its money from ad revenue.
I’ve met people on the Chrome team and they are serious and committed to defending their browser. I’ve also met people on the YouTube ads team, and they hate their lives and want to die. But it’s still a strange situation to find yourself in.

As ad blocking becomes widespread, we’ll see these tensions get worse, and we’ll also see more serious technical countermeasures. Already startups are popping up with the explicit goal of defeating ad blocking. While this exposes the grim, true adversarial nature of online ads, some publishers may feel they have no choice but to declare war on their visitors.

Mediehusen testar nu två strategier på samma gång. Å ena sidan ett “krig mot de egna besökarna”, med tekniska motåtgärder ägnade att punktera annonsblockeringen. Å andra sidan anpassar man sig till en verklighet där annonser inte längre kan finnas i separata rutor, utan måste smygas in bland det redaktionella materialet. Det kallas “native advertising” och blir desto mer värdefullt ju svårare det är för läsaren att skilja reklam från journalistik. (Inte bara svd.se, utan även etc.se, säljer denna typ av annonsutrymme.)

Å ena sidan finns de som i tio år har hävdat att “Adblock is bad for the ‘free’ Internet“.
Å andra sidan hojtar nätprofeten Jeff Jarvis att annonsblockering är bra eftersom det leder till bättre reklam, som människor frivilligt väljer att konsumera:

The real lesson in the era of ad-blockers is that the customer is finally and truly in charge. Until now, advertising technology has mostly enabled more irritation, intrusion, repetition, opacity and creepiness as the co-conspiratorial industries—advertising, media and technology—desperately try to shoehorn old measures of success—reach and frequency, or now unique users and pageviews—into a new reality. They must reimagine marketing from the customer down.

Här någonstans börjar det bli tydligt att striden om annonsblockering löper efter frontlinjer som redan använts tidigare, för cirka åtta år sedan, i fildelningsstriden.

Självklart uppstår då en efterfrågan på kompromisser. En mjukvarukompromiss föreslås av Adblock Fair, en annonsblockerare där blockeringen inte är förvald, utan måste slås på för varje enskild sajt. Därmed är det tänkt att användaren ska kunna “stödja” vissa sajter genom att låta sig exponeras för deras annonser. Adblock Fair bygger alltså på idén om ett privatmoraliskt reklamimperativ

We introduce AdBlock Fair to create awareness around the unstable state of free content online. It will create the possibility for consumers to support smaller online platforms by allowing advertisement to be shown on personally selected websites.
/…/
The extension will also show users the percentage of people that support the website by allowing advertisements. This will make web surfers more aware of the fact that some of their favorite websites need the revenue of ads to exist, the business model they are actively disrupting. The percentage of members supporting a website will be a good indicator for choices of other members and hopes to stimulate positive sentiment around advertisements.

Nu verkar Adblock Fair snarast vara ett lamt konstprojekt. Det är svårt att se några tydliga kraftförhållanden som skulle kunna upprätthålla en kompromiss i frågan. Snarare pekar allt mot en eskalering, som inte känns särskilt konstruktiv. Mjukvarukapprustningen mellan filter och kontrafilter kan rentav tänkas nå ett stadium där det till slut höjs röster för lagstiftning. En tilltalande utväg, med följder svåra att förutsäga, vore om det kunde skapas en fri och öppen annonsblockering. (Det är en intressant fråga hur man organiserar ett transparent och kollaborativt projekt för att upprätthålla en gemensam lista över reklam att blockera.)

PS.
Själv använder jag numera Ublock Origin. Mitt intryck är att det funkar bättre och smidigare än Adblock Plus.

Dessutom använder jag Gmail, som också erbjuder en form av annonsblockering genom att med stor träffsäkerhet sortera ut reklamutskick till en separat inkorg. E-post som reklamkanal konkurrerar ju med Googles olika reklamkanaler.

En uttråkad människa är en outnyttjad resurs. Talet om en attention economy bygger på att information finns i överflöd, medan bara vår uppmärksamhet är begränsad.
Men i de stunder då vi är uttråkade – när vi vänder oss till skärmen för att slå ihjäl tid – då tycks det finnas uppmärksamhet i överflöd, medan det som brister är vår förmåga att välja eller sålla. Just detta tillstånd väcker nu ökat intresse hos reklamindustrin.

En spansk forskargrupp kopplad till Telefónica presenterade nyligen resultaten av sina experiment med “boredom detection“. Utgångspunkten är att mobiltelefonen är en sensor som på olika sätt skvallrar om sinnestillståndet hos sin innehavare. Om man bara kan avgöra när en person inträder i det sinnestillstånd som kallas för uttråkning – vilket kan underlättas rejält av wearables – så går det att välja rätt tillfälle att “pusha content”, som man säger.

Karakteristiskt för det uttråkade tillståndet är, enligt forskargruppen, att man allt oftare börjar kolla efter nya notifikationer. Den uppladdade datavolymen ökar, medan den nedladdade datavolymen minskar. Själva syftet med denna forskning tycks vara att, i god cybernetisk anda, finna sätt att återställa balansen. Det gäller att hitta de exakt rätta ögonblicken för att föreslå data för nedladdning – data som användaren inte skulle ha laddat ner annars.

Being bored makes mobile phone users more open to consume suggested content
/…/
these findings are significant, as they show that automatically-detected boredom may be an ideal way to deal with peoples’ increasingly scarce attention. We envision its application in boredom-triggered proactive recommendations, an approach to increase the success rates of proactive recommendations regardless of the content.

Jag misstänker att tekniker för tråkdetektering kommer att vara fullt integrerade i all slags digital mediedistribution inom några år. Så det är nog värt att redan nu fundera på konsekvenser och möjliga konflikter. Vad är egentigen uttråkning och finns det något i denna känsla som förtjänar att försvaras mot reklamindustriella angrepp? Går det att tänka sig alternativa tekniker eller praktiker för att hantera impulsen att vilja bli stimulerad?

Forskarna hänvisar förresten till en studie som publicerades i Science förra året, där man lät ungdomar tillbringa uppemot en kvart ensamma i ett rum, utan tillgång till distraktioner. Vissa fick dock möjlighet att ge sig själva en elektrisk stöt genom att trycka på en knapp. Innan de gick in i rummet uppgav många av deltagarna att de var beredda att betala för att slippa få en stöt. Men när de väl satt där inne och började bli uttråkade, valde ändå en stor del – framför allt bland männen – att trycka på knappen.

Most people seem to prefer to be doing something rather than nothing, even if that something is negative.