Entries Tagged 'kredit' ↓

Aleida Assman om historieskrivning och temporalitet

Min arbetsdag på universitetet inleddes igår på främmande fakultet, borta i Humanistvillan där det hölls en heldag om historieskrivning och temporalitet. Gick dit med en kollega för att lyssna på det inledande föredraget av den tyska litteraturvetaren Aleida Assman. Hon började med att prata om den gräns som skiljer nutid från förflutenhet. Historiker ägnar sig åt det förflutna, men det finns olika uppfattningar om hur lång tid som ska gå innan en händelse kan historiceras. Själv har jag dagligen tillfälle att fundera på saken nu när jag skriver en historik över företaget Spotify. Vad är det då som gör att jag är historiker och inte faller in i kretsen av sociologer, de som Assmann kallar “nuets profeter”, vars tidsliga ramverk utgår från synkronicitet?

Gränsen mellan förflutenhet och nutid är inte vad den varit, menar Assman. I så måtto kan faktiskt sägas att tiden är ur led. Jag har bläddrat lite i en av hennes senare böcker, Ist die Zeit aus den Fugen? Aufstieg und Fall des Zeitregimes der Moderne. Där skriver hon om “det modernas tidsregim”, som i stort sett är synonymt med Framsteget. Denna tidsregim bekräftade ständigt att dåtiden var någonting annat än nutiden. Vare sig vi vill det eller ej, lever vi nu i ett postmodernt tillstånd där det tycks omöjligt att upprätthålla täta skott. Nuet är impregnerat av förflutenhet, vilket signaleras av hur prefixet post- breder ut sig i alla sammanhang (nu senast post-truth). Hon citerar också den amerikanske sociologen John Torpey, som varnat för ett överflöd av förflutenhet:

When the future collapses, the past rushes in.

Vid sidan av Torpey finns två teoretiker som Assman ofta återkommer till François Hartog och Hans Ulrich Gumbrecht. Alla intresserar de sig på olika sätt för “konstruktionen av tidslighet”. Assman betonar att detta inte handlar om att dekonstruera tiden. Att man kan konstatera att något är konstruerat betyder inte att det måste förkastas. Däremot måste det kanske förbli en öppen fråga vilken tidslighet – vilket sätt att foga samman dåtid, nutid och framtid – som vi kan röra oss mot efter att den moderna tidsligheten kollapsat.

Assman slängde sig under föredraget med en mängd närliggande begrepp: tidshorisont, tidsregim, tidsligt ramverk, temporal struktur. Det förstnämnda används särskilt av den tyske historikern Jürgen Osterhammel, som Assman ständigt återkom till. Lite kul för mig, som just börjat läsa Osterhammels monumentalverk om 1800-talet. Jag hade faktiskt missat att Osterhammel tydligen har blivit Angela Merkels favorithistoriker, som på kanslerns 60-årsdag bjöds in att hålla ett historieteoretiskt tal inför de tusen festgästerna.
Mitt syfte med att läsa Osterhammel var från början inte historieteoretiskt. Tvärtom: jag ville bara dunka in lite mer händelsehistoria i skallen för att bli bättre på 1800-talet. Så här långt är jag dock inte så imponerad av det globalhistoriska löftet. Det blir väldigt många utläggningar om europeiska fenomen, som sedan följs av utläggningar om i vilken mån som motsvarande fenomen stod att finna i Kina och Japan.
Däremot uppskattar jag hur grundligt Osterhammel pläderar för vad man kan kalla för kronologisk relativism. De flesta människor som levde på 1800-talet hade ju ingen som helst uppfattning om “1800-talet”, så den historiker som i efterhand vill applicera en sådan ram gör bäst i att tänka igenom konsekvenserna.

Historiker jobbar alltid med periodisering (som skrev här för några dagar sedan). Assman talade om “historikers libidinösa förhållande till brytpunkter”. Hon parafraserade Carl Schmitt: “suverän är historikern som kan besluta över när det gamla slutar och det nya börjar”. Och hon hänvisade till den nederländske historikern Chris Lorenz som skrivit om “the act of breaking” som ju finns inneboende i all periodisering och därmed i all historieskrivning.

Denna handling går i sig att historicera. Betänk flertydigheten i ordet “period” som både kan syfta på en epok och på ett skiljetecken. Bibeln är som bekant “böckernas bok”, men inom varje bok var texten från början av typen scripta continua, helt utan skiljetecken. Uppdelningen i enskilda verser kom senare. På den kristna sidan härrör den från 1200-talet och Stephen Langton, ärkebiskop av Canterbury.

Möjligen relaterat: det latinska ordet sæculum ligger till grund för både “sekulär” och “sekel“. Här finner vi en fascinerande flerfald av betydelser. Det kan syfta på långa tidsrymder, på långsamt verkande förlopp som utspelar sig över mer än en generation. Det kan syfta på hur generationerna hakar in i varandra. Det kan också syfta på den jordiska världen, på det världsliga i motsats till det andliga eller kyrkliga. Om inte annat är detta en intressant bakgrund till det nu så populära ekonombegreppet “sekulär stagnation“.

På tal om ekonomi – där har vi en stor vit fläck hos Assman (men så befann vi ju oss, två ekonomihistoriker, på främmande fakultet). Jag hade verkligen uppskattat om hon hade tagit steget till att skärskåda konstruktionen av tidslighet bland ekonomer. Tänker på en annan tysk litteraturvetare som fått stor uppmärksamhet för sin smarta ekonomikritik, nämligen Joseph Vogl (som dock är mer av en poststrukturalist, medan jag uppfattar att Assman står stabilt i en hermeneutisk tradition). En annan tysk forskare som borde vara relevant i sammanhanget är sociologen Jens Beckert, aktuell med en bok om föreställda framtider där han bland annat tar hjälp av litteraturvetenskapliga teorier för att förstå kapitalismens tidsstruktur. Visserligen instämmer jag med de kritiker som finner att Beckert både upprepar sig och gravt överskattar hur omvälvande hans egna tankesätt skulle vara. Men om man vill förstå varför den “temporala strukturen” i vår framtid har förändrats, tror jag ändå det blir nödvändigt att vända sig till ekonomin och det faktum att postmoderniteten sammanfaller med en historiskt unik kreditexpansion, möjlig att tänka som en kapitalismens “framåtflykt“, kanske också som en kolonisering av utrymmen som tidigare kunde rymma utopier. När ekonomin flyr in i framtiden, sipprar förflutenheten in i nuet.

Vart leder maktkampen om de digitala betalningarna?

För tre år sedan skrev jag om Facebooks planer på att bli bank, vilket jag då tolkade som ett försök att “spotifiera Bitcoin” och införa en egen valuta. Vad som hittills har hänt är väl snarare att man etablerat sig som betalningsförmedlare i USA, där chatten (Messenger) nu har en knapp för att skicka dollar, lika lätt som man skickar en emoji. Det förutsätter dock ännu att användarkontot är kopplat till ett amerikanskt bankkort.
För några månader sedan erhöll Facebook även en europeisk banklicens.

För närvarande pågår en frenetisk maktkamp mellan IT-bolagen och bankerna om makten över penningväsendet. Pengarna digitaliseras och penningtransaktionerna stöps om till chatt genom att byggas in i korta, skrivna meddelanden med smartphone med hjälp av teknologin bakom Bitcoin (blockchain). /…/
Mycket tyder på att Facebook försöker konkurrera ut de övriga bankerna, särskilt som förvaltare av konsumenternas penningtransaktioner.

Onekligen finns det ett konkurrensförhållande mellan Facebook och de traditionella bankerna; de senare representeras i Sverige av Swish (som i praktiken är en kartell skapad av landets största banker). Gemensamt för dessa lösningar är att de är centraliserade och att de utmanas av mer decentraliserade lösningar byggda på blockchainteknik. Utan tvivel tillkommer en massa komplexitet som jag inte satt mig in i, grundad i såväl teknologisk som politisk osäkerhet.

I vilket fall kanske man inte bör tänka att det finns en “marknad för e-betalningar” som bara väntar på att erövras. Snarare verkar det som att företagsaktörerna strider om hur själva marknaden ska byggas upp, vilken hårdvara den ska köras på och hur dess informationsflöden ska styras.

We developed a critical reading of mobile payments in the context of a managerial discourse increasingly concerned with the reinvention of consumption and the consumer subject. /…/ In this context smartphones became a device to tap into its users’ social lives and exploit their immaterial values. Thus, we have argued, digital powerhouses are primarily interested in mobile payments as a way to capitalise on social flows, rather than to shave market share from credit cards. /…/
Provocatively perhaps, we argued that mobile payments and the mobilisation of productive consumers entail ideas and projects that might be worth defending, not least in terms of re-imagining the public sphere of global markets. Mobile payments do not really change how money is produced, or its effectiveness as a store of value, or unit of account. Indeed, mobile payments are realised in cooperation with credit- card networks and their increase in convenience is negligible. However, mobile payments do matter as an emergent social practice of ‘earmarking’ (Zelizer 2011) certain digital monies and ‘remaking money in the process’ (Maurer 2012). /…/ Mobile payments can poten- tially challenge us to re-imagine the public sphere of markets by developing a new instinct for infra- structure, more transparent supply chains and other capacities contributing to a new form of impersonal solidarity within the digital economy.

Ruben Kremers & James Brassett (2017), “Mobile Payments, Social Money: Everyday Politics of the Consumer Subject“, New Political Economy 16:3.

Visserligen ser jag goda skäl att vara skeptisk till den glättiga avslutningen på artikeln ovan – även om vissa penningflöden skulle bli mer transparenta, betyder det knappast att alla blir det och så länge varuproduktionen görs i syfte att tjäna pengar är det ofrånkomligt att pengarna överskuggar vissa delar av varukedjorna. Men det är ändå intressant att fundera över vad “öronmärkning” av pengar kan innebära och vilka möjligheter, sårbarheter eller faror som kan följa.

Bloggaren Tanketourettes skriver intressant om Facebooks ambitioner som betalningsförmedlare:

Istället för decentraliserade alternativ för pengahantering som BitCoin, vilka länder sig till ett P2P-samhälle, vill Facebook ta central kontroll över alla pengaflöden för att kunna ytterligare bygga ut det som är centralt för deras verksamhet: identitetshantering. Facebook vill äga din identitet. Detta bör kontrasteras mot subversiva alternativ som medför individens kontroll över sin identitet, som t.ex. Blockstack /…/
Facebook vill göra det som staten gör i den köttsliga världen – vara din identitära portal till allt. /…/
Sålunda nyttjas Facebooks inhägnande av webben i övervakande syfte för att kunna kontrollera befolkningen i en biopolitisk maktutövning, vars förtecken t.ex. kan skönjas i Kinas “Citizen Score”. Där kvantifieras varje medborgares värde genom en samvägning av algoritmiskt värderande av nätvaron. Vad köper personen på Alibaba? Vad skriver den på WeChat? Vad söker den efter på Baidu? Vad bloggar den om på Weibo? Till denna information läggs sådan som samlas in på mer traditionell väg – kreditvärderingar, polisregister med mera.

Frågan som jag vill ställa handlar om vilka strider det alls är relevant att engagera sig i. Vi har alltså dels en strid mellan centraliserade och decentraliserade lösningar, dels en strid mellan de företag som vill söker få kontrollen över framtidens betalningscentral – och därtill säkert fler konflikter. Men alla kan inte vara lika viktiga och vissa kanske inte ens går att driva framgångsrikt som isolerat projekt, om statsmakterna väljer att sätta hårt mot hårt.

Kort historik över kreditkonsumtionen i Sverige, 1945–1985

Jag har publicerat min första peer review-artikel som tydligt faller inom ämnet ekonomisk historia (där jag alltså forskar numera, efter att tidigare ha disputerat i historia. Senaste numret av Historisk Tidskrift innehåller min artikel “Kreditkonsumtion i Sverige, 1945–1985. Avbetalningshandel, kreditkort och dess politiska reglering”. Empiriskt bygger den främst på branschtidskrifter från detaljhandeln (Rateko, Kooperatören) samt statliga utredningar. Den teoretiska diskussion om finansialisering som jag först förde blev utlyft och passar nog bättre i en annan tidskrift, en annan gång.

Kring år 1960 köpte många svenska hushåll sin första tv-apparat. Bland dessa var det bara hälften som först hade sparat ihop köpesumman – resten undertecknade i stället ett avbetalningskontrakt. Fyrtio år senare blev mobiltelefonen var mans egendom och kunde ofta köpas till priset av endast en krona – förutsatt att köparen förband sig att teckna ett flerårigt abonnemang hos en teleoperatör.
Exemplen antyder vilken betydelse som finansmarknaderna har haft för att skapa nya massmarknader för hemelektronik. Bilar, möbler och hushållsmaskiner är andra varor som till stor del har köpts på kredit under den svenska efterkrigstiden, en tid som länge präglades av en hårt reglerad finansmarknad. Men alla har inte haft samma möjligheter att konsumera på kredit och alla varor har inte sålts på samma kreditvillkor. Den politiska regleringen av kreditgivningen har bidragit till att forma konsumtionsmönster på ett sätt som förtjänar större uppmärksamhet i konsumtionshistorisk forskning.

Så inleds artikeln – notera att hänvisningen till mobilabonnemang som kreditform stammar från tidigare diskussionerCopyriot).

Artikeln råkar (det var faktiskt inte meningen) redan finnas tillgänglig som pdf. Tacksam för respons!

K236: “Offentlig-privat samverkan” som ett sätt att dölja en skuldsättning

Gårdagens inlägg om de svenska kommunernas skuldsättning fick en uppföljning på Flute. Både där och här diskuteras lite hur stor risken kan vara för en “svensk kommunekonomisk kris”.

Själv hade jag tänkt gå vidare i en lite annan riktning, genom att ifrågasätta själva skuldstatistiken. Det gäller inte bara kommunerna, utan även stater, företag och privatpersoner. Överallt bollas det med siffror på hur skuldsatta dessa är. Men i alla balansräkningar finns ett betydande godtycke: vissa åtaganden om framtida betalningar bokförs som skulder, andra inte.

Om du skaffar en ny mobiltelefon så är det högst troligt att du samtidigt tecknar ett tjänsteabonnemang med viss bindningstid. Du slipper undan med en blygsam handpenning för att få själva prylen, men måste fortsätta betala en viss summa per månad i ett, två eller tre år. Detta utgör i praktiken ett kreditköp som liknar den klassiska avbetalningshandeln och troligen görs förs en kreditupplysning. Men i formell mening skapas ingen skuld; transaktionen kommer inte att avspeglas i de officiella siffrorna på hushållens skuldsättning.

Samma slags “informella skuldsättning” har numera också gjort sitt inträde bland Sveriges kommuner och landsting. Det handlar om de affärer som brukar gå under namnet public-private partnership (PPP) eller private finance initiative (PFI). På svenska talar man ofta om “offentlig-privat samverkan”, vilket låter som en allmän beteckning på lagom mysig korporatism, fast det som avses är en specifik form av finansialisering. Här väljer jag i stället att använda förkortningen PPP för att understryka det specifika.

Det fiffiga med PPP är att exempelvis en kommun kan undvika att öka sin skuldsättning, som uppges i de årliga räkenskaperna. I stället för att låna pengar till en stor investering, kan kommunen låta ett privat företag ansvara för såväl finansiering som utförande och drift. Kontrakten som undertecknas brukar löpa i mellan 20 och 40 år. Under denna tid förbinder sig kommunen att betala löpande avgifter till företaget – ungefär som när du köper en mobiltelefon och förbinder dig att betala för ett abonnemang. Betalningarna bokförs nu inte som amorteringar, utan som betalning för en tjänst. Men så länge det finns en bindningstid i kontraktet, är effekten densamma som om kommunen eller du hade tagit ett banklån för att köpa något och därefter betala av lånet steg för steg.

PPP är särskilt vanligt i Storbritannien, där Tony Blair på 1990-talet omfamnade modellen helhjärtat. Resultatet har blivit att en allt större del av de brittiska skattepengarna nu går till att sköta betalningarna för dyra kontrakt på sjukhus och infrastruktur. Internationellt kan också nämnas att USA:s krigsmakt i hög grad har använt PPP för att finansiera sin krigföring i Afghanistan och Irak. Modellen har nu tagits över av svenska Försvarmakten.

Ett par svenska infrastrukturprojekt med PPP-finansiering är Arlandabanan och Öresundsbron. Jag har inte tittat på hur avtalen ser ut, men det finns olika varianter. Det är inte nödvändigtvis så att myndigheterna betalar av per tid, som vid en normal amortering. Man kan också betala per resenär, eller ge företaget rätt att själv ta ut avgifter för nyttjandet av t.ex. en bro eller en simhall. Då tillkommer ett större inslag av finansiell spekulation, där de privata intressenterna tar risken att gå med förlust om infrastrukturen skulle bli underutnyttjad eller otillgänglig. I praktiken handlar det för företagen om att förvandla riskerna till värdepapper som kan säljas vidare och försäkras på finansmarknaden.
Priset för att slippa risker blir en högre effektiv ränta, jämfört med om staten/kommunen själv hade lånat upp pengar för att investera i projektet. Nyligen konstaterade riksgäldsdirektör Hans Lindblad att PPP-projekt “riskerar att bli markant dyrare jämfört med om staten själv finansierar”.

Det verkligt ökända projektet är Nya Karolinska Solna (NKS), där Skanska utan konkurrens rodde hem ett avtal med Stockholms läns landsting. Enligt avtalet ska sjukhuset kosta 52 miljarder kronor över en 30-årsperiod, vilket är oerhört dyrt i jämförelse med andra avancerade sjukhusbyggen. Under året har soppan kring NKS granskats av SvD och det ser inte snyggt ut nånstans:

Stockholmslandstinget lämnade över ansvaret för att leda upphandlingen av jättesjukhuset till konsultbolaget PricewaterhouseCoopers, PWC.
PWC anlitades redan 2006 för att utreda vilken finansieringsmodell som skulle användas i Stockholm. Men de konsulter som fick uppdraget tillhörde de i världen som mest aktivt och under längst tid propagerat för användningen av OPS-finansiering av stora sjukhusprojekt. /…/
Från och med nu var det alltså även formellt konsulterna som styrde arbetet med att planera Sveriges hittills största byggaffär.
Genom den speciella konstruktionen med en särskild NKS-förvaltning – och en mycket hård affärssekretess – fick landstingets ordinarie finansavdelning nästan ingen insyn eller inflytande, trots att affären skulle komma att påverka landstingets finanser i decennier framöver. /…/
Som Uppdrag granskning tidigare kunnat visa, och som SvD tagit fram nya uppgifter kring, arrangerade PWC parallellt med detta även ett avancerat skatteupplägg i Luxemburg för Skanskas samarbetspartner i NKS, det brittiska riskkapitalbolaget Innisfree.

Stockholmslandstinget betalar en ränta på 11,66 procent på mångmiljardlånen som tagits upp av Skanska och det brittiska riskkapitabolaget Innisfree. Det ska jämföras med en ränta på 5-7 procent som landstinget vid tidpunkten betalade för andra stora lån.

Ännu ett stort PPP-projekt som omgärdats av mutor, skandaler och förlustsiffror är Friends Arena, som också råkar vara belägen i Solna. Vi noterade i förra inlägget att Solna är en kommun som ligger ganska lågt på listan över skuldsättning per invånare. Men dessa listor omfattar ju bara formell skuld, inte de åtaganden som gjorts t.ex. i PPP-projekt. Att få överblick över dessa är betydligt svårare och handlar kanske mer om juridiskt finlir än om att bolla siffror. Vi får nog bara konstatera att vi inte vet om det är Södertälje eller Solna som löper den största risken att bli till “Sveriges Detroit”.

The Economist beskrev för några år sedan PPP som ett sätt att skönmåla de offentliga balansräkningarna, “a way of massaging public-debt figures”. Men det betyder inte nödvändigtvis att det bakom skönmålningen finns en verklig siffra på skuldsättningen hos en kommun eller en stat. Snarare har finansialiseringen skapat en verklighet där skulden inte längre är objektivt mätbar. Detta får givetvis enorma konsekvenser för hur vi kan förstå ekonomisk politik och politisk ekonomi.

Nu rapporteras det att USA åter hotar att slå i sitt “skuldtak”, alltså den övre gräns för statsskulden som satts av kongressen. En fråga att fundera på är hur stora möjligheter som finns att (på kort sikt) kringgå sådana regler med PPP-liknande metoder, där man ersätter statlig upplåning med indirekt upplåning via företag, som får betalt för en “tjänst”.

K235: Skrytbyggen och skuldsättning – om finansialiseringen av Sveriges kommuner

På tal om den annalkande bostadspriskraschen, twittrade Erik Persson några rader och riktade strålkastaren mot en annan skuldbubbla, som är betydligt mindre uppmärksammad:

Nu bara vänta på att kommunerna ska börja våga snacka om bostadsbubblans kusin; den kommunala låneskulden.
Den senare även den tungt kopplad till fastighetsmarknaden med massa småkommuner som bygger spekulativa skrytbyggen för att finnas på kartan.
Så kommer alla säga om Sverige som man sa om Grekland: “De maskerade hur det egentligen såg ut”, “landet var helt korrupt bakom kulisserna”.
Men ingen kan ju neka till hur karriärsvägarna gått rakt från kommunernas mark- och exploateringskontor till den privata sektorn.
Hur utförsäljningar av allmännyttan parats med massiv avsäljning av mark och offentlig servicebebyggelse.
Inte sällan har samma parlamentariska vänster som motsagt sig utförsäljning av bostäder i kommuner varit pådrivande i andra processen.
Är det någon som hört talas om “internbanken” Kommuninvest? Ni kan ju testa att googla och se om ni blir kloka på den cirkusen.
Denna hårdföra klasspolitik med anknytning till det rumsliga är kärnan i illusionen om svensk tillväxt under 00- och 10-talet.
Det offentliga har tagit riskerna, och det privata har skördat vinster.
När det smäller upprepas samma process i större skala.

Ändå är det väldigt sällan som någon tar upp frågan om kommunal skuldsättning. Man hittar mest enstaka inlägg på bloggar Cornucopia, som tolkar skuldsättningen som ett utslag av “kommunhybris”. Och som en spegelbild återfinns enstaka tidningsartiklar om hur kommunobligationer under 2010-talet har blivit ett allt populärare investeringsobjekt. Detta hänger samman med att det är svårt att hitta utsikter för lönsamma investeringar i privata företag, vilket får pengarna att fly till tryggare vatten. Riksbanken har svarat med stödköp av statsobligationer, i syfte att stimulera ökat risktagande. Som bieffekt blir det också förhållandevis mer förmånligt att låna ut pengar till en kommun än till staten.
Dessutom har nu Finansinspektionen beslutat att kommunobligationer (utfärdade via Kommuninvest) ska räknas som den tryggaste typen av tillgångar, som får räknas fullt ut när bankerna ska uppvisa att de har likviditet.
Fram till 2008 var det vanliga att en kommun kontaktade en bank för att få ett lån. Numera lånar de pengar genom att utfärda obligationer på finansmarknaden, vilka sedan blir uppköpta av banker, pensionsfonder och liknande aktörer.

På listan på de allra mest skuldsatta kommunerna i Sverige – de som förra året hade över 70000 kronor i skuld per invånare – återfinns bland andra Gävle, Göteborg, Huddinge, Linköping, Umeå, Växjö och Östersund. Och så Södertälje vars skuldberg ligger i en helt egen klass (lite som Japans position i den globala topplistan över skuldsatta stater).
Däremot kan det noteras att såväl Stockholm som Malmö återfinns på den lägre delen av skalan, med kommunskulder på under 30000 kronor per invånare.

I vissa av fallen verkar det finnas en koppling mellan skrytbyggen och skuldsättning – exempelvis i Erik Perssons egen stad, Umeå. Men kopplingen behöver problematiseras. En möjlig ingång är att fundera på Solna, en kommun som är ökänd för sin hantering av det korrumperade mastodontprojektet “Friends Arena”. Det faktum att Solna ändå ligger förhållandevis lågt på topplistan över skuldsatta kommuner bör väcka vissa frågor om hur statistiken ska tolkas.
Siffrorna omfattar nämligen bara kommunernas låneskulder, inte andra betalningsåtaganden som i praktiken är liktydiga med skuldsättning. Uppluckrandet av kreditens gränser är ett så vansinnigt spännande ämne att jag nog måste spara det till ett kommande inlägg. Här kommer jag i stället att följa uppmaningen att googla “Kommuninvest”.

* * *

Det går att tänka sig en dag då Kommuninvest plötsligt blir ett företagsnamn på allas läppar. Men det förutsätter nästan att “det smäller”; att vi får en ny finanskris som i det akuta skedet slår mot skuldsatta kommuner i Sverige. En sådan utveckling går knappast att utesluta. Särskilt inte efter att SKL:s senaste ekonomirapport konstaterat att “kommunsektorns ekonomi är i ett mycket svårt läge”.
Samtidigt utlovar Kommuninvest en “exceptionellt god kreditvärdighet i svensk kommunsektor“. Här behöver det inte finnas någon motsättning. En svensk kommun kan nämligen inte gå i konkurs. Och om det inte skulle räcka med att sälja ut kommunala tillgångar, skära ner i verksamheten och höja skatterna, så kan man nog lugnt räkna med att staten träder in som yttersta garant för kommunernas kreditvärdighet.

Kommuninvest är en s.k. local government funding agency (LGFA) – ett slags kooperativt kreditmarknadsföretag, grundat 1986. Numera är nästan alla Sveriges kommuner och landsting anslutna, vilket också betyder att de har gått i “solidarisk borgen” för varandras lån. Genom att de gemensamt utfärdar sina obligationer via Kommuninvest, kan de i många fall låna till bättre villkor än om de hade gått till finansmarknaderna var för sig. Kommuninvest har högsta möjliga rating hos de stora kreditvärderingsinstituten.

Grundaren av Kommuninvest och dess direktör under de första femton åren var en viss Lars M Andersson. Numera är han verksam som konsult med uppdrag för myndigheter i utlandet som vill kopiera den svenska modellen. Uppenbarligen står nu Kommuninvest som förebild för liknande “kommunbanker” (LGFA:s) som är under uppbyggnad i Frankrike och Storbritannien.

Intrycket blir att en aktör som Kommuninvest spelar en tvetydig roll i kommunernas finansialisering. Å ena sidan driver de aktivt på kommunernas ökade skuldsättning och fördelar kreditriskerna på ett sätt som förefaller vara oprövat. Å andra sidan företräder de en modell för “öppen” skuldsättning i kontrast till den dolda eller informella skuldsättning som uppstår när kommuner sluter avtal “offentlig–privat samverkan”, där företag får i uppdrag att finansiera ett större projekt i utbyte mot ett garanterat pengaflöde från kommunen under 20, 30 eller 40 år.
Det är värt att fundera på skillnaderna mellan dessa två former av skuldsättning. Både i fråga om vad de gör med kommunalpolitiken och hur risken fördelas vid en finanskris.

K234: Känslan av att bostadskraschen är ofrånkomlig

Under den gångna veckan uppmärksammades åter risken för en priskrasch på Sveriges bostadsmarknad. Varningen kom från den statliga myndigheten Konjunkturinstitutet och uppmärksammades först av SVT, varpå övriga medier hakade på.

Bostadspriserna har stigit kraftigt i Sverige under en lång tid. I dag är en svensk bostad i genomsnitt dubbelt så dyr som den var för tio år sedan.
Det senaste året har priserna gått upp med över 15 procent. Nu går uppgången inte längre att förklara med ökade inkomster, låga räntor och skattelättnader, skriver Konjunkturinstitutet i sin rapport som publicerades i september.

Bland Konjunkturinstitutets publikationer finns ingen särskild rapport om bostadspriserna. Däremot behandlas frågan (ganska kortfattat) i dess augustirapport. Några citat:

I Sverige finns risk för fallande bostadspriser. I kombination med en hög skuldsättning hos hushållen skulle ett plötsligt prisfall på bostäder kunna hämma konjunkturåterhämtningen påtagligt.
/…/
Bostadspriserna i Sverige har, liksom hushållens skuldsättning, fortsatt att stiga under sommaren. Svårigheter att införa åtgärder inom makrotillsynen, som exempelvis amorteringskrav, och avsaknaden av andra politiska initiativ, innebär ökade risker för svensk ekonomi. Uppgången i bostadspriserna sedan 2005 kan i huvudsak förklaras av utvecklingen i fundamentala faktorer som inkomster, räntor och skatter. Men det senaste årets kraftiga prisuppgång går knappast att förklara med dessa faktorer och det finns nu betydande risk att priserna är på en ohållbar nivå. Priserna kan komma att korrigeras framöver, till exempel som en följd av högre räntor, svagare förväntningar eller att åtgärder inom makrotillsynen införs hastigt. /…/
I ett scenario där bostadspriserna faller med 20 procent eller mer under ett år bedöms effekterna på svensk ekonomi bli påtagliga.

Retoriken om risker påminner om regeringens senaste budgetproposition, även om Konjunkturinstitutet är en smula mer konkreta.

Betydligt mer intressant att undersöka är dock den känsla av annalkande bostadskrasch som breder ut sig på ett sätt som knappast går att fånga i siffror. Alla jag snackat med i veckan uttrycker olika varianter av samma analys:

Klart som fan att bostadskraschen är på väg. Även om utvecklingen kanske hade kunnat bromsas av politikerna i ett tidigare läge, t.ex. genom avskaffade ränteavdrag, så har detta varit politiskt omöjligt och nu är det i vilket fall för sent.
Politiska åtgärder kan nu bara avgöra om kraschen ska komma nu, eller om den ska skjutas på framtiden i ytterligare ett antal månader eller år, för att då bli ännu större när den väl kommer. När kraschen väl kommer, så kommer notan inte att hamna på bankerna, inte heller bara på bostadsägarna, utan på oss alla. Och då kommer svensk partipolitik att domineras av olika försök att peka ut syndabockar.

Turister och vagabonder

Intervjun med Gáspar Miklós Tamás, som jag skrev om i förra inlägget, snuddar även vid den sociologiska frågan om mobilitetsteori. Vill bara följa den tråden bara en liten bit.

Sociologen Zygmunt Bauman är känd för sin stora teori om övergången frånheavy modernity” till “liquid modernity“. Han menar alltså att det funnits en tidigare epok då makten, kapitalet och människorna var mer bundna till fysiska platser, men att detta har förändrats genom inträden i en “flytande modernitet” då allt är i rörelse och ingenting står stilla. Man kan sannerligen ifrågasätta om det verkligen är fråga om ett epokbrott, snarare än en fortlöpande tendens i den kapitalistiska moderniteten (som kanske skapar sina egna motrörelser).

I vilket fall påpekar Bauman att den allmänna mobiliteten ingalunda är jämlik. Idéer om att vi alla blivit “nomader” är missvisande. I stället sker en global uppdelning mellan två klasser, definierade utifrån sin mobilitet: “turister” och “vagabonder”.
Turisten är fri att röra sig i världen efter egen vilja, men har också ett hem att återvända till. Vagabonden är däremot tvingad till rörelse utan att någonsin kunna veta hur lång vistelsen ska bli på en given plats.
Även om Bauman påpekar att det inte finns någon skarp gräns mellan dessa klasser, antyds nog ändå någon form av tvåtredjedelssamhälle. En tredjedel har det medborgarskap och de pengar som krävs för att kunna bli “turister” – vilket betyder att de alltid är turister; det går inte för dem att behålla sina rörelsemönster men välja bort “turistens blick” på omvärlden. Majoriteten saknar dessa tillgångar och är dömda till att vagabondera, om det så handlar om att fly över Medelhavet eller att flytta mellan andrahandskontrakt i en svensk storstad.

En feministisk kritik av mobilitetsteorierna har tagit sin utgångspunkt i att den enes mobilitet alltid förutsätter den andres immobilitet. John Urry skriver:

Indeed, the mobilities of some always presuppose the immobilities of others. The mobile tourist gaze presupposes immobile bodies (normally female) servicing and displaying their bodies for those who are mobile and passing by.
So [Meaghan] Morris recommends the metaphor of the motel for the nature of contemporary mobile life. The motel possesses no real lobby, it is tied into the network of highways, it functions to relay people rather than to provide settings for coherent human subjects, it is consecrated to circulation and movement, and it demolishes the particular sense of place and locale. /…/ The motel, like the airport transit lounge or the coach station, represents neither arrival nor departure.

Att använda “motellet” som metafor känns förstås väldigt USA-centrerat. Artikeln i fråga skrevs också 1988. Vore det inte mer aktuellt att utgå från flyktingförläggningen?

Åter till den deprimerande intervjun med Gáspar Miklós Tamás:

I went to the Keleti station when the trains were stopped by the authorities because of the immigrants, and I met a groups of Germans and Austrians who wanted to travel to Vienna. They were of course upset. I speak German, so I asked them what they thought about the situation. And then they said something that I think is the symbol of our age. “We have tickets and they don’t. And we cannot travel. That’s disgraceful! People with tickets should travel, and people without tickets shouldn’t.” Perhaps that should be the new slogan of Europe: People with tickets, and people without tickets…

Mer om övervakning och skuld: när blir Facebook ett kreditupplysningsföretag?

Likt en uppföljning på inlägget om sambandet mellan skuldsättning och övervakning kom härom dagen en artikel i The Nation av Astra Taylor och Jathan Sadowski: “How companies turn your Facebook activity into a credit score“.
Tyvärr begränsar sig författarna till att diskutera läget i USA och deras kritik är fixerad vid risken för “diskriminering”, alltså att vissa människor skulle få försämrad tillgång till kredit trots att deras “verkliga” kreditvärdighet är god. Men ändå intressant. För det är ju uppenbart att Facebook – med sin detaljerade data över var folk jobbar, var de gått i skolan, var de rör sig och i vilka kretsar de umgås – sitter på en enorm konkurrensfördel gentemot traditionella kreditupplysningsföretag.

Poängen är inte att Facebook säljer kreditupplysningar, för det gör de inte. Bara indirekt. Vad de säljer är ju riktad reklam – och finansbolag är en stor reklamköpare. Företag som Facebook och Google “tjänar miljarder dollar per år” på reklam för finansiella tjänster. Och nyckeln till att rikta rätt lånereklam till rätt individ är ju att genomföra en typ av kreditupplysning. Bara det att man inte säljer kreditupplysningen till finansbolaget, utan behåller en position som mellanhand på finansmarknaden: man förmedlar vissa låneerbjudanden och avstår från att förmedla andra.

the boundary between traditional credit scoring and marketing has blurred. The big credit bureaus have long had sidelines selling marketing lists, but now various companies, including credit bureaus, create and sell “consumer evaluation,” “buying power,” and “marketing” scores /…/
The algorithms behind these scores are designed to predict spending and whether prospective customers will be moneymakers or money-losers.

Gränsen mellan kreditupplysning och reklamförmedling har alltså luckrats upp. Genom att sälja rikta reklam kan man kringgå de lagar som reglerar handeln med kreditupplysningar och som förbjuder diskriminering på grundval av exempelvis etniskt ursprung.

As many as 70 million Americans do not have a credit score, or have low scores due to “sparse” or “thin” files. A variety of start-ups are trying to exploit this situation under the banner of magnanimously extending credit to individuals facing a disadvantage under the traditional financial model. They do this by bulking up consumer credit files—crunching large amounts of data and feeding it into proprietary scoring formulas. The data comes from traditional sources (such as credit reports) and what some experts call “fringe alternative data,” which can include information about shopping habits, web and social-media usage, government records, music tastes, location, and just about anything else. The new big-data-fueled techniques are the innovative ingredients needed to “disrupt” the traditional business of consumer finance and “innovate” different types of products and services.

Taylor & Sadowski nämner några av dessa företag, exempelvis ZestFinance som leds av förre Google-höjdaren Douglas Merrill. “All data is credit data”, lyder dess paroll.

Algoritmerna ska göra det enklare för låginkomsttagare att låna. Men de får betala. Dyrt. Den effektiva årsräntan ligger på nära 400 procent.
/…/
Förutom inkomst, ålder, civilstånd och dylikt skärskådar Zestfinance den lånesökandes beteende under själva ansökningsprocessen. Algoritmerna spårar bland annat hur lång tid kunden tar på sig att fylla i den tresidiga låneblanketten. Den som inte läst igenom villkoren får minuspoäng. Fyller man i låneansökan med endast stora bokstäver klassas man av algoritmen som mindre pålitlig än om man använder versaler och gemener korrekt.
Zestfinance tittar bland annat även på hur låntagarens påstådda lön jämförs med kolleger i samma bransch samt antalet adresser och telefonnummer den sökande haft de senaste åren. Data som samlas in sorteras och analyseras av en självlärande artificiell intelligens.
Ur kakofonin försöker man få fram en tydlig signal på om kunden är pålitlig eller inte.

Samma inriktning på “korta och dyra krediter”, finns hos konkurrenten Wonga.
“På andra sidan spektrat”, skriver Taylor & Sadowski, återfinns de kreditföretag som vill erbjuda ännu billigare lån åt de som redan får låna, genom att samla ytterligare indicier för deras kreditvärdighet. “Low-cost loans for the financially responsible” (Earnest).

Och i Sverige har vi alltså Klarna vars nisch utgörs av de små konsumtionskrediter som kan utfärdas i anslutning till e-handeln. Samt Collector som erbjuder “en mobilapp som förenklar ditt vanligaste bankärende” – och som på köpet ger företaget tillgång till detaljerad information om alla transaktioner. Samma sak med Tink. Affärsmodellen har just fått underblåsning av ett nytt EU-direktiv som tvingar bankerna att acceptera externa tjänster som kopplar upp sig mot användarens bankkonto.

Om jag fattat saken rätt har nu både Klarna och Collector blivit formellt registrerade som banker. Det går rentav att öppna sparkonto med ränta och insättningsgaranti.

Men i det längre perspektivet är det svårt att se annat än att investerarna väntar att de riktigt saftiga vinsterna ska komma hos det företag som på något sätt kan samköra sin kreditförmedling direkt med Facebooks användardata. Om det så skulle betyda att företaget först måste bli uppköpt av Facebook. För ett drygt år sedan kom också en nyhet om att Facebook ska bli en bank som lanserar en egen valuta. Jag vet inte hur det gått med den saken. Men det finns goda skäl att spekulera i vad som händer om Facebook köper Klarna (eller ZestFinance, eller Wonga).

Om skuldsättning, i Brand och i radio


Nya numret av Brand har skuld som tema. Väldigt matigt, med ett uppsjö av infallsvinklar samt intervjuer med aktivister för skuldsatta i Spanien och USA.
Själv medverkar jag med en text som utspelar sig bland säljarna i galleriornas mittgångar och i vad som fortfarande är ett hem för överskuldsatte Rolf. Köp!

På liknande tema har jag också just medverkat i radio, i UR-serien Bildningsbyrån Finans, som sänds i P1 på onsdagkvällarna. Natacha López intervjuade mig till ett program om hushållens skuldsättning i Sverige. Jag pratar bland annat lite om kreditkonsumtionens historia; hur Sverige redan under folkhemmets storhetstid utmärktes av den högsta nivån av avbetalningskrediter i Europa; hur en stor del av det svenska skuldberget flyttades från staten till hushållen på 1990-talet. Om hur vi nu befinner sig i okända vatten eftersom den ekonomiska framtiden aldrig varit intecknad i så stor utsträckning som i dag. Om hur utrymmet för politiskt handlande inskränks för ett samhälle som erkänner dessa skulder.

Gæld

En lustig grej med att läsa Krise til opstand är det danska ordet gæld (skuld). När det dyker upp i sammansättningar som “gældsstiftelse” och “gældsøkonomi”, vill mitt läsöga översätta till “penningskapande” respektive “penningekonomi”. Jag verkar alltså spontant klumpa samman danskans gæld till tyskans Geld, som ju betyder “pengar”.

Så fel, men ändå så rätt! För på ett grundläggande plan stämmer det att pengar är skuld.

Samtidigt som skulden bara är en av flera marknadsrelationer. Alltså finns nog fortfarande en poäng att skilja mellan å ena sidan penningekonomi och skuldekonomi. Om vi tänker på penningekonomins (marknadens) historiska utbredning, är den inte minst rumslig, samt kopplad till en viss form av arbetsdelning. Om vi däremot tänker på den växande skuldsättningen, överväger den tidsliga dimensionen, samtidigt som själva finansväsendet bildar en motrörelse till arbetsdelningen; i stället för att specialisera sig på ett slags produktion, tenderar kreditgivare att bredda sin utlåning maximalt (vilket framhållits av Fernand Braudel).

Jag kan inte låta bli att gräva vidare skuld- och penningordens etymologi. Det gjorde jag förresten redan i Tapirskrift. Citerar ur min essä om boken Geld ohne Wert:

Myntens tidiga funktion handlade alltså inte så mycket om handel, utan befann sig snarare i en offersfär. Detta styrks också av etymologin för tyskans ord för pengar, Geld, vars gammaltyska betydelser är intimt knutna till olika offerhandlingar. Samma ordstam återfinns på svenska i ord som giltig, gäld och vedergälla. Däremot finns inget direkt släktskap med ordet Gold (guld), som snarare anspelar på färgen gul.

Även det svenska ordet gäld betyder alltså “skuld”, men har nuförtiden fallit ur bruk.
Och även i danskan finns ordet skyld, men det har en snävare, moralisk innebörd: att vara skyldig. Samtidigt motsvarar det svenskans “skull” i uttryck som for syns skyld eller for guds skyld. (Förefaller inte det senare en aning blasfemiskt? För guds skuld!)

Roten till dessa två substantiv – gæld/gäld/Geld och skyld/skuld/Schuld – finner vi i två alldeles vardagliga verb.

Gäld handlar som sagt om att gälla, ett verb som från början verkar syftar på en handling som återställer en balans, vilket kan härledas till diverse offerhandlingar.

Skuld är besläktat med att skola; det syftar på något som man skall göra i framtiden.

Pengar framstår som mycket mer banalt, som ord betraktat. Ordet “penning” är ju bara en variant på Pfennig och penny. Ursprunget är osäkert, men kanske kommer det av latinets pannus som betyder tygstycke eller trasa. Det lär ju ha förekommit att smärre tygstycken använts i byteshandel.

Kredit är däremot ett verkligt intressant ord, som kommer ur latinets ord för trosbekännelse, credo, “jag tror”. Kan spåras raka vägen till det indoeuropeiska urspråkets ord för “hjärta“.