Entries Tagged 'indexkritik' ↓

Varför mäter vi ekonomin så som vi gör?

Intressant forskningsprojekt vid Amsterdams universitet: “Fickle Formulas: The Political Economy of Macroeconomic Measurement“.

Det rör frågor som luftats här i inlägg som rör prisindex och ekonomisk statistik, även om detta forskningsprogram tycks sikta in sig på en mer övergripande, internationell nivå.

We have rough ideas of what economic growth, inflation, trade balances, productivity and so on should mean. But for each of these the devil is in the detail:
How should health and education services, often provided by or subsidized by governments, show up in GDP statistics? How should people who work only a few hours per week but would like to work more, show up in unemployment figures? Do pension promises constitute government debt? And how should inflation statistics deal with changes in the quality of everything from vacuum cleaners to iPhones over time? Such seeming details quickly turn into major holes in our measurements. /…/
Macroeconomic indicators and the way we calculate them are political, even if they pose as hard, objective numbers.

why do we measure our economies the way we do? After all, it is far from self-evident how to define and measure economic indicators. Our choices have deeply distributional consequences, producing winners and losers, and they shape our future, for example when GDP figures hide the cost of environmental destruction.
Criticisms of particular measures are hardly new. GDP in particular has been denounced as a deeply deficient measure of production at best and a fundamentally misleading guidepost for human development at worst. But also measures of inflation, balances of payments and trade, unemployment figures, productivity or public debt hide unsolved and maybe insoluble problems.
/…/
Macroeconomic indicators stand central in economic governance and its political contestation. Measurements of growth, unemployment, inflation and public deficits tell us ‘how economies are doing’. At the ballot box citizens can punish politicians who fail to deliver on these indicators. And the indicators are often integral to policy through inflation-indexation of wages or hard rules on permissible deficits.
In contrast to their air of objectivity, it is everything but self-evident how these indicators should be defined and measured. Our measurement choices have deeply distributional consequences: they produce winners and losers. They shape our future, for example when GDP figures hide the cost of environmental degradation. So why do we measure our economies in the way we do?

Detta förefaller som viktig forskning med ett helhetsgrepp som tidigare har saknats, även om dess makroekonomiska perspektiv behöver kompletteras med undersökningar av hur statistikproduktionen fungerar på mikronivån, där SCB-tjänstemän tvingas fatta egna beslut om hur förändringar i varors kvalitet ska räknas om i penningvärden. Då handlar det inte om internationellt standardiserade riktlinjer, utan om den ekonomiska statistikens inbäddning i en föränderlig kultur.

Fickle Formulas presenterar sin metodologi som en trestegsraket: först vill man kartlägga hur de ekonomiska mätformlerna har utvecklats över tid och hur de skilt sig mellan olika länder, därefter jobbar man med att intervjua ansvariga experter vid bl.a. EU och Världsbanken som varit delaktiga i den internationella standardiseringen. Det sista momenten är intressant: resultaten omsätts i kvantitativa tester, där man kan visa i siffror hur olika mätpraxis kan resultera i vitt skilda förståelser av hur ekonomier utvecklas.

Två artiklar som projektet hittills har levererat:

Daniel Mügge är professor i “politisk aritmetik” vid statsvetenskapliga institutionen i Amsterdam. I sig ett intressant ämne för en professur.

William Petty (1623–87) formerade “political arithmetick med utgångspunkt i en kvantitativ, empiriskt inriktad metod. För honom var statistik något som skapades inom ramen för ett politiskt projekt, inte en sammanställning av förment neutrala data.

Århundradet efter utvecklades “political economy” av upplysningsmän som Adam Smith. Den politiska ekonomin tog sig an ekonomin på helt annat sätt än den politiska aritmetiken. Särskilt när vi kommer till David Ricardo, har det ekonomiska vetandet blivit deduktivt, med utgångspunkt i vissa teorier om människans nyttosträvan. Så har det förblivit inom nationalekonomin. Men man har inte kommit undan behovet av att testa modellerna mot någon form av verklighet. Denna verklighet levereras till nationalekonomerna av en annan yrkesgrupp, statistikerna. Den politiska aritmetiken lever vidare i form av en oftast teoribefriad statistikproduktion, som sedan 1950 bara har blivit allt mäktigare. Till skillnad från Petty, uppfattar vår tids statistiker sin verksamhet som objektiv och opolitisk. Och ekonomerna tar dem på orden.

When contemporary policy is to be underpinned by empirical data, the aim is not only to make that policy more effective, but also to give it an objective basis. Hard data, so the idea, can de-politicize policy. It can help draw a clear line between political choices – whether by prince or parliament – and policy applications.
This division does not hold. However far you zoom in, you can rarely separate the measurement of social phenomena from our judgments and abstract ideas about them. How could you measure school performance, drug abuse, poverty, development, gender equality, standards of living and just about any other dimension of social life without making big definitional choices first? This problem becomes only more stubborn when we concentrate on economic variables – inflation, growth, unemployment – which might seem to have a more objective basis. There, too, the devil is in the detail. What counts are production? What is a quality improvement rather than a price increase? How do we distinguish between idleness as a choice and involuntary joblessness?
It is here that modern day evidence-based policy has forgotten – or consciously ignores – its roots in political arithmetic, an openly normative political project.
/…/
In essence, evidence-based policy is political arithmetic in self-denial: policy instruments and their application are infused with political values, and these political charges belie the veneer of objectivity of which evidence-based policy prides itself.

Vid universitetet i Warwick hålls ett årligt panelsamtal med forskare inom IPE (international political economy) och i år var ämnet just frågan om den ekonomiska statistikproduktionens politik. Medverkande var Daniel Mügge, Shirin Rai och Peter Newell. Samtalet finns på video.

K291: “Brottsligheten” är ingen sak

Fastnade för en passage i en bokrecension:

Vi har fått en situation där ingen kan enas om ens de simplaste faktapåståenden. Där det är en fråga om känslor huruvida brottsligheten ökat eller minskat. Där vänsterdebattörer hyllar tillväxtökningar till följd av asylinvandring, medan högerdebattörer yrvaket ömmar om välfärden. Allt för att ta några billiga poäng.
Som om någon höll räkningen.

Det är nog en slagkraftig beskrivning av svensk politik. Men också ett exempel på hur den febgriga debatten om faktaresistens paradoxalt nog kan leda till kunskapsteoretiskt förfall. För huruvida brottsligheten ökar eller minskar är inte ett simpelt fakta, som skribenten tycks hävda.

Sakpåståenden kan förvisso vara mer eller mindre simpla. Men för att det ska vara fråga om ett sakpåstående – ett sakligt påstående – måste det existera en sak. För att det ska beläggas en ökning eller minskning måste det finnas något som ökar eller minskar (samt ett givet tidsintervall).

Koldioxidhalten i jordens atmosfär har ökat under de senaste seklerna, det är ett sakligt faktapåstående. Däremot går det aldrig att göra sakliga faktapåståenden om “brottsligheten” (“kriminaliteten”), eftersom detta begrepp inte betecknar någon sak. Det betecknar en mängd olika saker (brott), varav vissa anses belagda och andra bara misstänkta, där några av sakerna tillmäts större vikt än de andra (straffsats). Därtill kommer att sakernas existens och vikt varierar över både tid och rum. Abort var exempelvis brottsligt för hundra år sedan, men är det inte i dagens Sverige, men räknas på vissa håll som ett av de grövsta brotten.

Det kan helt enkelt inte finnas ett sätt att sammanräkna alla dessa olika brott till kategorin “brottslighet”, på ett sätt som möjliggör jämförelser över tid eller mellan länder. Varje påstående om att brottsligheten ökar eller minskar, eller att den är större i en grupp än i en annan grupp, eller i ett visst land, rymmer ett mått av godtycke.

Jag tog en mer konkret titt på debatten om brottsstatistik i K207. Min slutsats då:

Det är inte fel att påstå att “brottsligheten minskar”.
Det är heller inte fel att påstå att “brottslighen ökar”.
Båda påståendena kan stämma på samma gång. Allt kokar ner till den godtyckliga innebörden av “brottsligheten”. Det finns mer än ett sätt att kvantifiera denna storhet.

Vad som här sagts om “brottsligheten” gäller även för sådant som “arbetslösheten” och “tillväxten”. Inte heller där finns det ett sätt att jämföra över längre tidsrymder eller mellan olika länder.

Vad som slår mig nu är hur begreppet “faktaresistens” har kommit att syfta på människors resistens mot fakta, men lika gärna skulle kunna betyda faktauppgifternas resistens mot att missbrukas. Människor har inte bara ett ansvar för att ta till sig fakta. De har även ett ansvar för att föra vidare fakta på ett sätt som inte framställer dem som “hårda” sakuppgifter när de egentligen är index eller bara rymmer ett stort inslag av gissningar. Att uttala sig sakligt när det inte finns någon sak är ibland lika illa som att ljuga.

K290: Varför ger inte den försämrade postgången avtryck i nationalräkenskaperna?

Idag utfrågades näringsminister Mikael Damberg i riksdagens näringsutskott angående det haveri som kallas Postnord. Det svensk-danska, statsägda företaget går inte bara med enorma förluster. Vad värre är, blir det allt mer sällsynt att de lyckas med sin uppgift: att förmedla post från punkt A till punkt B.

En bra bild av problemen tecknades i morse av Ekonomiekot i P1, som lät företrädare för Postnord komma till tals. I korthet förklarade de att digitaliseringen lett till minskade volymer av papperspost, särskilt i Danmark, där Postnord också svarat med höjda portopriser. Men i Sverige har vi Postförordningen (§ 9) som sätter ett tak. Portot får inte höjas “mer än förändringen i konsumentprisindex“.

Här finns ett rekursivt moment. För konsumentprisindex är ju ett mått på ett stort antal priser, inklusive portot. Portot utgör givetvis ingen jättestor del av KPI, men är heller inte försumbart. Och just portofrågan väcker intressanta frågor om svårigheterna att räkna på kvalitetsförändringar för att få fram ett mått på inflationen.

För vad Postnord säger är i stort sett att de hade velat höja portot, men eftersom detta inte är möjligt tvingas de sänka kvaliteten. Frågan som då väcks är hur SCB hanterar detta när de ska räkna fram KPI.

Nyligen väcktes en debatt om KPI när en finansanalytiker vid namn Peter Malmqvist skrev en debattartikel i DI, där han pekade på några skäl till att KPI är ett tämligen godtyckligt mått. Framför allt gällde det SCB:s försök att kompensera för kvalitetsförbättringar i teknikprodukter som telefoner och bilar. Varje ny funktion som introduceras räknas av statistikerna som en kvalitetsförbättring som i slutändan blir liktydig med en prisminskning.

Debattartikeln föranledde ett svar från SCB och därtill ett från Nordea. Dessa svar förde fram de vedertagna (och i sig rimliga) argumenten för att SCB justerar för “kvalitetsförändringar”. Det intressanta är glidningen från förändring till förbättring. Det är som att SCB i praktiken inte ser något skäl att kompensera för kvalitetsförsämringar – inte ens när de är drastiska och allmänt erkända, som i fallet Postnord.

Glidningen i texten är mycket enkel att påvisa med några snabba sökningar:

  • Textsträngen “ändr” ger sex träffar, alla i textens första tredjedel.
  • Textsträngen “bättr” ger fyra träffar, vilka alla återfinns i de återstående två tredjedelarna av texten.
  • Textsträngen “sämr” förekommer bara en gång – i en parentes, talande nog.

Hur mycket bättre (eller sämre) en produkt blivit omges såklart med ett hyfsat mått av osäkerhet. /…/
Vad gäller teknikutveckling är det inte så att SCB tolkar all ny funktionalitet som kvalitetsförbättringar utan att fundera över om tekniken används eller medför en ökad nytta. Med de metoder som används handlar det om att skatta huruvida det faktiskt tillfört nytta eller inte. Exempelvis innebär inte antalet HDMI-ingångar i en TV något som alltid bedöms tillföra någon större nytta, däremot bedömdes det som högre nytta när mobiltelefonen fick en kamera.

I det nämnda exemplet förefaller SCB:s tjänstemän ha gjort en rimlig bedömning. Men det är fortfarande en subjektiv bedömning, som får inflytande på en föregivet objektiv siffra på inflationen i Sverige. En siffra som, i sin tur, har avgörande inflytande på Riksbankens räntebeslut. Men alltså även sätter ramarna för hur högt Postnord får höja sitt porto.

Det är talande för exemplen i SCB:s debattartikel att den bara belyser skillnaden mellan ingen och någon kvalitetsförbättring över tid. Tanken på kvalitetsförsämringar verkar i det närmaste förträngd. Såvitt jag kunnat se i protokollen har KPI-nämnden aldrig någonsin diskuterat möjliga kvalitetsförsämringar vid sina sammanträden.

Men när Postnord själva säger att de vill höja priserna, men inte får, och därför tvingas sänka kvaliteten – då borde det enligt konstens alla regler inte finnas några ursäkter för SCB att inte inflatera portopriserna i prisstatistiken.

Ofta sägs det att digitaliseringen skapar ett deflationstryck i ekonomin, vilket onekligen stämmer i många fall. Men fallet Postnord visar möjligen att även det motsatta kan vara fallet i de branscher vars produktivitet hamnar på efterkälken i konkurrensen med digitala kommunikationer. Kanske är det kort sagt så att digitaliseringen skapar både deflation och inflation, vilket i ett allra första skede kommer till uttryck i ökade svårigheter att producera en “objektiv” ekonomisk statistik.

K287: Om teori och metod i försvarsprisindex (FPI)

Försvarsprisindex (FPI) är ett mått på “försvarsprisinflation” och har avgörande betydelse för tilldelningen av resurser till Sveriges försvarsmakt. Valet av beräkningsmetod har kallats “den osynlige beslutsfattaren” i svensk försvarspolitik. Det här inlägget handlar dock inte alls om försvarspolitik, utan tar blott upp FPI som ett intressant exempel på ett prisindex.

Att indexera priser innebär alltid att man gör en mängd teoretiska antaganden och metodologiska val, som ofta får högst politiska konsekvenser. Konsumentprisindex (KPI) används som mått på allmän inflation och vägleder inte bara Riksbankens räntepolitik, utan också förhandlingar om löner, pensioner och hyror. Försvarsprisindex (FPI) styr ”bara” den årliga uppräkningen av försvarsanslagen, men är metodologiskt intressant eftersom det är ett index som ska mäta priset på att producera den ekonomiska nyttigheten ”försvar”. Därmed kan det kasta ljus på metodologiska dilemman med bredare relevans, även för KPI och därmed även för möjligheten att mäta inflation. Jag kastade mig därför över några aktuella rapporter som handlar just om FPI och försvarsprisinflation.

Syftet med prisindex är “att mäta prisförändringar på en prestanda- och kvalitetsmässigt oförändrad eller likvärdig vara eller tjänst” (FOI 2014). Det stora dilemmat för all prisindexering är att den verkliga marknaden inte är kvalitetsmässigt oföränderlig. Tvärtom byts varorna hela tiden ut, nya modeller ersätter gamla modeller. Olika varor köps i olika proportioner och i det långa loppet skapas system där det sällan är så enkelt som att en vara ersätter en annan. För att mäta prisförändringar är det ändå nödvändigt att räkna om kvaliteterna till kvantiteter. Kort sagt måste man sätta ett pris på den förbättrade (eller försämrade) kvalitet som erhålls.

Varor och tjänster förändras över tid. Ju längre tidshorisont, desto svårare blir problemet. En liter bensin är nog samma vara i dag som för tio år sedan, liksom en hårklippning. Men med olika sorters tillägg eller ändrad reningsgrad i bensinen, respektive förändrad service vid frisörbesöket, kan även sådana produkter få ändrat innehåll över tiden. Ju mer komplexa produkterna är, desto större är vanligen problematiken att bestämma vad som är pris och vad som är volym. Vid längre tidsperioder kan jämförelsen ofta bli närmast meningslös.

(ESV 2010)

Kostnad är inte detsamma som pris. För statistikerna är kostnadsutvecklingen en produkt av två faktorer: volymutveckling och prisutveckling. Dessa kan ses som helt parallella med vad Marx kallade bruksvärde och bytesvärde. Om en vara – exempelvis en hårklippning – blir bättre i kvalitet, ska detta räknas som en ökad volym. Om hårklippningen samtidigt blir dyrare, gäller det att avgöra om detta bara är en följd av den ökade varuvolymen. Kostnadsutveckling minus volymutveckling är lika med prisutveckling. Vad statistikerna benämner som “pris” är alltså en kategori där man i princip ska ha “städat bort” alla kvaliteter i varan. För att mäta ut t.ex. KPI är det alltså nödvändigt att kvantifiera kvalitetsutvecklingen, just för att kunna räkna bort den.

Bruno Latour ville en gång förstå själva moderniteten som vilande just på en ständig “renhållningsprocess” som syftar till att skilja subjekt från objekt. I detta fall handlar det om att hålla isär politik och ekonomi. I den statliga budgetprocessen tjänar prisindexering syftet “att skilja ut inflation och löneöklningar i den totala förändringarna av kostnaderna inom en verksamhet, så att förhandlingar om anslag enbart ska avse reala förändringar.” (ESV 2010) Syftet med FPI är “att kunna låta politikerna koncentrera sig på reala volymförändringar snarare än på pris- och löneförändringar” (FOI 2016).

Hur ska man hantera kvalitetsutveckling på försvarsområdet? Att ett vapensystem blir kraftfullare är en kvalitetsförbättring i en sorts absolut mening. Men krig är en mycket relativ verksamhet. Vapensystemens kvaliteter existerar i praktiken bara i relation till motståndarens vapensystem. Relativistiskt betraktat blir en teknologisk kapprustning i grunden ett nollsummespel.

Utifrån detta sätt att se på saken kommer en kvalitetsförbättring i den försvarsmateriel som används att mötas av en motsvarande kvalitet hos motståndaren. På så sätt bli kvaliteten på försvarets slutprodukt oförändrad, trots att kvaliteten på insatsvaran har förbättrats.

FOI (2016)

I formuleringar som denna märks det ständigt närvarande antagandet att “kvaliteten på försvarets slutprodukt” i grunden är en kvantitet, som kan växa eller krympa, även om det saknas empiriska redskap för att fastställa dess storlek. Detta är än en gång intressant, för det är ett antagande som finns närvarande i alla försök att använda pengar som mått på “reell” ekonomisk utveckling.

På en grov nivå kan man säga att försvaret producerar den kollektiva nyttigheten försvar. Det är närmast en tautologi.

(ESV 2010)

Vad är då en “oförändrad produkt” när det gäller produkten “försvaret”?
För de flesta andra produkter är det den absoluta effekten av produkten som är intressant. Som konsument kan man utan förbehåll glädja sig åt en säkrare bil, en TV med klart skarpare bild, en ljudanläggning med bättre ljud osv. Vad gäller produkten “försvar” är det däremot den relativa effekten jämfört med en potentiell motståndare som är intressant. Om ett vapensystem med bättre eldkraft, räckvidd och skydd riskerar att förlora en strid det tidigare skulle ha vunnit som ett resultat av att motståndaren skaffat sig ännu kraftfullare vapensystem, så har ju försvarsprodukten minskat i relativ effekt, trots att den absoluta effekten har blivit större.
Utifrån detta resonemang kan det hävdas att en “oförändrad produkt” är en produkt med en oförändrad relativ effekt mot en potentiell motståndare, trots att produkten i absoluta termer har högre prestanda.
Detta reser frågan om pris- och lönekompensationen inom försvarsområdet ska kompensera kostnadsutveckling för en oförändrad relativ effekt mot en potentiell motståndare eller bara oförändrat absolut effekt.

(FOI 2014)

Det speciella med försvaret är att dess kvalitet måste bedömas i förhållande till “motståndaren”. Då måste man i slutändan också, för att mäta prisutvecklingen, ha en idé om vem motståndaren är. Ett övervaknings- eller vapensystem kan ju ha olika bra effekt beroende på om det används mot Ryssland, mot IS-terrorister eller mot en befolkning som gör uppror i ett krisläge. Här anas ett närmast schmittskt moment i den skenbart objektiva prisindexeringen: hur man mäter försvarets prisutveckling beror ytterst på vem som är den tänkta fienden.

Vissa av de författare som ingått i litteraturgenomgången, exempelvis Kirkpatrick (2008), hävdar dock att det är försvarseffekten jämfört med en potentiell motståndare som bestämmer den nytta som försvaret skapar. Han benämner försvarsmateriel som “tournament goods

FOI (2016)

“Tournament goods” verkar inte vara något etablerat begrepp inom ekonomivetenskaperna, utan har mest använts ett fåtal gånger av försvarsekonomer. Men det är intressant att fundera på dess potentiella tillämpningsområde.

Tournament goods are goods that only have value when compared to the goods of other actors. A good example of a tournament good is football players. A football player has, as military equipment, no intrinsic value, but is valued when compared to the opponents players. There seem to be little research done on tournament goods, but some insight into the mechanics of tournament goods can be derived from Lazear and Rosen
(1981)
.
/…/
In case of military equipment, the difference in gain from winning and loosing could be quite large.
For essential equipment like fighter aircraft, the best fighter aircraft will give control of the air, hence the rank is essential. In this case we could expect quite high willingness to invest.
/…/
If television sets were a tournament good and, say, only the
50 per cent largest television sets of any block of apartments were working at any time, the prices of television sets would inevitably increase.

(FFI 2015)

Defence and Peace Economics heter en vetenskaplig tidskrift som för bara någon vecka sedan publicerade ett temanummer om försvarsinflation, med bidrag från bland andra Peter Nordlund vid FOI. Tidigare under 2016 stod han som en av tre författare till rapporten “Försvarsspecifik inflation” (FOI 2016), som tittade på försöken att mäta försvarets prisutveckling i andra länder. Där konstateras att prisutveckling i normala fall ska mätas i förhållande till en given “output”, men att alla är överens om det omöjliga i att mäta försvarets output “i form av försvarsförmåga, försvarseffekt, nytta eller liknande”.

  • Det är svårt att över huvud taget definiera produktionen av försvar på ett sätt som tillåter mätning.
  • Det är svårt att kombinera bredden av produktionen till ett enhetligt mått.
    /…/
    försvarseffekten är svår, eller kanske t.o.m. omöjlig att mäta i standardiserade enheter över tid.

    (FOI 2016)

Dessa skäl är intressanta, eftersom de i varierande grad fäller även för produktionen av många andra nyttigheter. Tänk t.ex. barnomsorg, utbildning eller kulturverksamheter. Även i dessa fall anses det allmänt vara svårt att mäta produktivitet, just eftersom produktivitet är ett mått på förhållandet input/output. I stället för att mäta output mäter man då input och gör antagandet att produktivitetsutvecklingen antingen är noll, eller att den följer någon sektor i ekonomin som förefaller lättare att mäta.

I beräkningen av FPI har man lagt in ett “produktivitetsavdrag” vars syfte är att stimulera Försvarsmakten till effektiviseringar. “Enligt detta produktivitetsavdrag förväntas Försvarsmakten ha samma produktivitetsavdrag som den privata, lönsamhetsdrivna sektorn.” (FOI 2014)

Eftersom FPI baseras på input och inte på output har det konstruerats som ett kompositindex, alltså en viktad sammansättning av icke-militära prisindex, som ska återspegla hur priserna utvecklas för “sammansättningen av arbetskraft, materiel, varor och tjänster som försvaret köper” (FOI 2014). Det är fråga om ett grovt försök till approximation som möter en massa problem inte minst i fråga om hur snabbt och kraftfullt som ändrade växelkurser ska få genomslag. Dessa detaljer är i sig inte särskilt intressanta. Det är däremot frågan om hur man kan mäta prisutveckling när det kommer till stora investeringar i infrastruktur som görs med mycket långa mellanrum:

Ett speciellt problem rörande mätning av priser som är aktuellt för försvaret gäller unika och stora produkter. Det rör varor som ofta tillverkas av en enda säljare för en enda köpare och dessutom nog så ofta vid ett enda tillfälle, eller åtminstone med så många års mellanrum att produktens kvalitet förändrats i så hög utsträckning att de inte är jämförbara. /…/ Det innebär att det i Sverige för många varor inom försvarsområdet i dagsläget inte är möjligt att fastställa vad som är pris respektive volym i den sammanlagda kostnadsförändringen.
Grunderna för prismätning /…/ är alltså i fallet försvarets inköp /…/ behäftat med allvarliga problem i samtliga led.

(ESV 2010)

Frågan är om inte den sista kommentaren är giltig för prismätning i allmänhet.

K281: Spotify som dilemma för ekonomisk statistik

Inflationen, styrräntan, BNP-tillväxten, produktivitetstillväxten – alla dessa siffror tycks gravitera mot nollpunkten. Det borde tyda på någon form av ekonomiskt undantagstillstånd. Eller åtminstone en allmän stagnation som drabbat hela västvärlden. Men siffrorna är långt ifrån oskyldiga. Därför finns det en mängd sätt att bortförklara dem och hävda att läget egentligen är alldeles strålande – precis som att undergångsprofeter har alla möjligheter att hävda att procenttalen egentligen befinner sig långt under nollpunkten.

Spotify is causing a major problem for economists” – så lyder rubriken på en rätt intressant artikel, som bygger på en rapport från James Pomeroy, som är ekonom vid storbanken HSBC. Han är särskilt inriktad på att analyser de ekonomiska utsikterna för Skandinavien, och han har profilerat sig på utspel vars genomgående budskap är att läget för världsekonomin är rätt ljust, trots allt. Så även denna gång. Själva rapporten verkar bara finnas tillgänglig i ett kort sammandrag, men till Business Insider säger Pomeroy:

Are we basically mismeasuring the actual amount of output? Are we mismeasuring productivity because of this quality element? Are we actually mismeasuring what is actually growth? I think Spotify is a good example
/…/
It might not be necessarily as terrible as growth and productivity being weak maybe, or inflation being zero for the same reasons. Because there’s a sort of measurement issue in there because of the greater use of technology.

Business Insider verkar misuppfatta det hela en smula. De får det att låta som att Spotifys försäljning av abonnemang inte alls skulle ge avtryck i statistiken över BNP och handelsbalans. Det är jag ganska säker på att den gör. (För exempel på hur streamingtjänster går in i nationalräkenskaperna, se t.ex. KPI-nämndens promemoria från förra året, “Hantering av abonnemang i KPI“. Där framgår f.ö. att musikstreaming ingår i samma produktgrupp som cd-skivor när SCB gör sina prisundersökningar.)
På rak hand är jag visserligen osäker på om Spotifys försäljning av abonnemang till utlandet räknas som export från Sverige – moderbolaget ligger som bekant i Luxemburg, med en mängd dotterbolag i olika länder. Men det är inte som att de försäljningsintäkter som Spotify faktiskt har skulle falla ut ur de officiella totalsiffrorna på hur mycket som säljs.

Nej, vad Pomeroy säger är (om jag tolkar honom rätt) att pengarna som Spotify drar in borde räknas inte bara en gång – att de borde multipliceras innan de blir en pluspost i i den stora sammanräkningen av BNP-tillväxt. Det må låta absurt, men är helt i linje med den allmänna trenden i riktning mot hedoniska metoder i nationalräkenskaperna.
När man ska räkna ut inflationen i ett land, går det helt enkelt inte att använda samma varukorg i år efter år. Vissa varor försvinner, andra kommer till, nästan alla byter skepnad i någon mån. Vad blir följden av detta?
Ett lättbegripligt exempel: Många som tidigare köpte cd-skivor för 300 spänn i månaden betalar nu bara 100 spänn för ett Spotifyabonnemang. Om statistikerna utgår från att det är “samma” produkt som säljs, så kommer det att bli en klar deflationsfaktor, som bidrar till att hålla nere den totala inflationssiffran – vilket i sin tur bidrar till att centralbankerna håller nere styrräntan.

Men statistikerna har andra möjligheter att räkna på priset på ett Spotifyabonnemang. De skulle kunna ta fasta på att konsumenten får tillgång till så mycket mer musik, jämfört med vad samma belopp gav i cd-skivor. Då skulle det alltså röra sig om en kvalitetsförbättring, som statistikerna på något sätt måste kvantifiera. Vem som helst förstår att en sådan kvantifiering av “consumer surplus” är en fruktansvärt godtycklig sak. Ändå pläderar nu många ekonomer för att det borde göras i betydligt högre grad.
Erik Brynjolfsson anser sig exempelvis ha visat att gratis nättjänster skapar en konsumentnytta som är värd minst 100 miljarder dollar per år, enbart i USA. Detta är inte pengar som någonsin bytt ägare. Siffran är fullständigt hypotetisk. Men det höjs ändå röster för att sådana kalkyler ska in i nationalräkenskaperna – vilket redan sker, för vissa produkttyper, sedan 1990-talet.

Alla de synpunkter som Pomeroy framför om den ekonomiska statistiken, framförs med betydligt större finess av Diane Coyle i den läsvärda boken GDP: a brief but affectionate history. Coyle framstår som en ovanligt öppensinnad mainstreamekonom och jag får nog återkomma till hennes bok, som jag nyligen läste. Precis som Pomeroy understryker hon att “produktivitet” är ett mått som är anpassat för materiell massproduktion, men öppnar för ett eskalerande godtycke när det appliceras på digitala tjänster.

Coyle förklarar varför BNP-måttet blir allt mer passé och troligen är omöjligt att reformera. Samtidigt utgår hon från att “tillväxten”, som BNP är tänkt att mäta, är något som faktiskt existerar, oberoende av mätredskapen. Hon är kritisk till de aktuella metoderna för kvalitetsjustering, men sympatiserar ändå med den underliggande ambitionen att man borde justera BNP uppåt för att återspegla det digitala tjänsteutbudet.

Det intressanta är att man bara brukar bemöda sig om att kvalitetsjustera för de produkttyper där man på förhand vet att man kommer konstatera en kraftigt ökad kvalitet. Det motsatta sker aldrig, men skulle i princip kunna göras enligt samma logik. Om inte Postnord lyckas dela ut sina paket kunde det räknas som en de facto-höjning av portot. Samma sak med priset på tågbiljetter om förseningarna ökar. Eller med förskoletaxan om grupperna blir större. Om man skulle räkna ihop alla kvalitetsförsämringar skulle man få en faktor som räknar upp inflationen och följaktligen räknar ner BNP-tillväxten.

Just detta med prisundersökning av omsorgstjänster vore intressant att titta närmare på. Tydligen planerar SCB att införa äldreomsorg i KPI från 2017, som framgår av KPI-nämndens promemoria “Äldreomsorg i KPI“. Det är slående att den inte innehåller ordet “kvalitet”.

För att sammanfatta: det går inte att mäta tillväxt utan att mäta inflation och det går inte att mäta inflation utan att mäta förändringar i produktkvalitet, det vill säga översätta kvaliteten till kvantitet. Detta är i dagsläget en uppgift som faller på statistiska myndigheter. Sen tar ekonomer och politiker emot de färdiga siffrorna och behandlar dem som objektiva faktum, oftast utan en tanke på att det finns en djupt subjektiv kalkyl i de kvalitetsvärderingar som görs. Det är upplivande att dessa frågor ibland luftas, men trist att det bara görs av rusiga teknikoptimister.

För övrigt kan man fundera på vad som skulle hända med nationalräkenskaperna om man inte bara satte ett hypotetiskt värde på den nytta som användare erhåller från nättänster, utan även på all den personliga data som nätanvändare lämnar ifrån sig, liksom på den uppmärksamhet som konfiskeras genom reklam.

K274: Pensionsrättvisa?

Känner mig djupt ambivalent inför “kampen för rättvisa pensioner”. Det är Streetgäris som nu driver kampanjen Pensionsrättvisa. Å ena sidan är det en perfekt motpol till samtidsslaveriets tröttsamma kulturalisering av politiken som kränkt studsar vidare från skandal till skandal. Här satsar man i stället på studiecirklar om de konkreta livsvillkoren för olika människor i Sverige. Hur uppfriskande känns inte det?

Å andra sidan är det en chimär att pensionsfrågan skulle vara så värst konkret. För de som nu är pensionärer, visst. Men för alla oss andra, som inte kommer pensionera oss på årtionden? Då handlar det om framtiden, den tid som ännu inte existerar och därför är synnerligen abstrakt. Förvisso är abstraktioner nödvändiga redskap i varje strävan efter förändring, men då gäller det också att erkänna dem som abstrakta, inte låtsas som att de har konkret existens. Här någonstans återfinns mina tvivel på pensionskampen.

Pensionsrättvisa arbetar för att alla ska ha rätt till en värdig pension.

Läs den parollen några gånger tills dess finansmetafysiska innebörd träder fram.

Vi bortser från begreppet “alla” – människor? medborgare? – och frågar i stället i vilket tempus vi talar när vi talar om att ha rätt till en pension.

Verbet står i presens infinitiv, men för flertalet ligger pensionen i futurum. Bandet mellan nutid och framtid ska tydligen knytas i form av en rätt. Nutidens människor ska avlägga ett löfte om att framtidens människor kommer att avsätta en viss mängd resurser till de som då är äldre. Som måttstock för mängden används pengar. Men eftersom pengarnas värde fluktuerar måste det i praktiken bli någon form av index som upprätthåller värdighetslöftet. Någon institution måste löpande avgöra vilka varor som måste konsumera för att leva ett värdigt liv. Vilket boende, vilken mat, vilken omsorg, vilken bandbredd, vilka möjligheter att resa – allt sådant ligger i frågan om pengarnas framtida köpkraft.

Men framför allt finns det ingen egentlig garanti för att löftet kommer att hållas. Vi kanske inte får någon pension alls. Kanske smulas pensionssystemet sönder i nästa finanskrasch. Kanske hinner vi, mänskligheten gemensamt, avskaffa pengarna och lösa vårt fortbestånd på förnuftigare vis. Kanske blir vi blåsta av att en ny form av valuta uppstår och usurperar gammelvalutornas köpkraft.
Eller så stämmer de många prognoser för det åldrande Europa som förutspår en lång ekonomisk stagnation, som obevekligen kommer tvinga staterna att höja pensionsåldern trots att det inte är tillräckligt för att upprätthålla pensionernas köpkraft.

Föga vore väl vunnet om vi skulle få rätt till en värdig pension, eller rentav en lyxpension, om pensionsåldern samtidigt höjdes till 100 år.

I vilket fall lyckas kampanjen Pensionsrättvisa att provocera Expressens ledarsida till ett försvar för rådande pensionssystem. Det viktiga är att upprätthålla den tekniska principen om en “broms” för hur mycket som betalas ut. Varje försök att peta i maskinen kommer innebära att skulder skjuts på framtiden “så att kommande generationers pensioner äventyras”, skriver ledarsidan.

Det är svårt att tala med unga människor om pension. Delvis för att de inte kan föreställa sig sin egen ålderdom, men också för att många inte litar på pensionssystemet. De tror helt enkelt inte att det kommer att finnas några slantar kvar när deras tid är inne.
Nej, det är alldeles fel, invänder Pensionsmyndigheten. På sin hemsida har myndigheten listat 13 myter om pensionen. Myt nummer 1 lyder: “Det kommer inte att finnas några pengar kvar när jag går i pension”.
Det stämmer inte, kan man läsa: så länge det finns människor som arbetar i Sverige kommer det att betalas ut allmän pension.

För vissa låter detta säkert betryggande.

Vi andra tar fasta på det där med arbete.

Även om alla löften skulle hållas (och vi fortsätter leva i ett samhälle som bygger på pengar), så är vår framtida pension tydligt villkorad. Det villkor som ställs upp handlar inte om en värdig levnadsstandard, utan om att “det finns människor som arbetar”. Med andra ord krävs det att varuproduktionen befinner sig i en tillväxt som för med sig ett ständigt ökande behov av arbetstimmar. Ju mindre det arbetas, desto mindre pension får vi ut – så lyder den helt opolitiska princip som propageras av Pensionsmyndigheten.

I ett sådant läge har jag ändå lite svårt att se den kritiska potentialen i att starta studiecirklar som uttryckligen syftar till att få fler att öppna sina brandgula kuvert.

Själv vågar jag inte räkna med någonting alls. Och tänker att det skulle vara tragiskt om dagens feminism skulle lägga alltför mycket krut på att jämställa ett system som kanske kollapsar innan det hunnit leverera.

K261: Vad minusräntan säger om vår tid

I torsdags sänkte Riksbanken den svenska styrräntan till -0,5 procent. Beslutet får kallas historiskt, men innebär ändå inget världsrekord för Sverige, för ett land har gått ännu djupare på negativt territorium: Schweiz med -0,75 procent. På tredje plats återfinns eurozonen där ECB satt en styrränta på -0,3 procent.

Detta har resulterat i negativa räntor på statsobligationer runt om i Europa. Den som lånar ut pengar till staten kan alltså se fram att få fram ett nominellt mindre belopp. En översikt i The Economist visar på vissa skillnader inom Europa. I länder som Spanien och Italien gäller bara den negativa räntorna i upp till två år, därefter ges positiv ränta på statsobligationerna. Schweiz tar rekordet med minusränta ända upp på tioåriga statsobligationer, följt av Tyskland med sju år. Här återfinns Sverige på en europeisk mellanposition, vad nu det säger.

Man kan fråga sig varför någon vill låna ut pengar till en stat om räntan är negativ. Svaret är att dessa investerare inte ser några bättre alternativ och någonstans måste ju pengar placeras, om de ska fortsätta vara pengar.
Att låna ut pengar till minusränta blir också direkt lönsamt i ett deflationskris, där pengarnas köpkraft ökar mer än vad deras antal minskar. Därtill går det att spekulera i ändrade valutakurser. En grekisk investerare som väntar sig att Grekland ska kastas ut ur euron gör nog helt rätt i att köpa tyska eller svenska statsobligationer.

Att svenska staten (och svenska kommuner) kan få betalt för att låna pengar, det säger mest av allt något om den globala bristen på ställen att investera pengar i kapitalistisk varuproduktion med vinstutsikter.

Omvänt så är det ofrånkomligt att minusräntor innebär ett uppsving för kapitalistisk varuproduktion utan vinstutsikter. Det som affärspressen brukar kalla “felinvesteringar” (som om det funnes ett “rätt” i dagens läge).

Sverige har nu haft minusränta i drygt ett år. Det återstår att se hur denna episod kommer att skildras i framtida historieskrivning. Visserligen är det inte självklart att just styrräntans nollstreck skulle vara så viktigt i sig, men det har onekligen ett symboliskt värde. Detta i kombination med det senaste årets politiska högerkantring. Med tiden kommer politik och ekonomi att smälta samman till en enda backspegling.

Andreas Cervenka kammar hem några poänger (och missar några andra) i sitt raljerande över Riksbanken. Enligt riksbankslagen ska myndigheten verka för “prisstabilitet” – men av ganska godtyckliga skäl har man bestämt sig för att stabilitet innebär två procents inflation. Plötsligt framstår en verkligt stabil prisnivå på noll procent som ett problem som måste bekämpas genom extrema räntesänkningar.

Av Riksbankens retorik att döma får man lätt uppfattningen att detta mål räknats fram i ett nationalekonomiskt superlaboratorium med män i vita rockar som stirrar på en liten nål och ser den stanna på exakt 2,000 procent.
Sanningen är att siffran 2 procent är resultatet av ett blött finger i luften. Två procent var vad inflationen råkade ligga på 1993 när målet sattes.

Men förvirringen är ännu större än vad Cervenka påvisar. Det handlar inte bara om inflationsmål utan även om inflationsmått. Vi får inte glömma bort att varje inflationssiffra vilar på en ofattbar mängd godtyckliga kvalitetsjusteringar där man använder s.k. hedoniska metoder för att bedöma hur mycket bättre årets smartphone är än förra årets. (Om priset är oförändrat med en ny funktion har tillkommit, bör detta i princip resultera i att ytterligare lite deflation skrivs in i nationalräkenskaperna.)
Vi måste också ifrågasätta premissen att inflation och deflation skulle vara varandras motsatser. Citerar ur ett tidigare inlägg:

Ett rimligt antagande, tror jag, är snarare att vi går mot en situation med både deflation och inflation. Nationalekonomerna kan inte tänka sig något sådant, eftersom de förstår ekonomin utifrån en nationellt aggregerad nivå. Deras mätredskap låter deflation och inflation ta ut varandra i en siffra som ser “lagom” ut trots att penningmediet kanske befinner sig i fullt sammanbrott.
/…/
Efter ett sekel av allmän inflation (1914–2014) med spridda inslag av deflation, kanske vi i den rikaste delen av världen är på väg in i en allmän deflation med inslag av inflation.

Då räcker det inte att, som Cervenka gör, definiera deflation som “fallande konsumentpriser”. Prisfall är bara ett symptom, precis som att lönesänkningar är ett (mycket tidstypiskt) symptom på deflation. Arbetslöshet, konkurser och obetalda skulder hör till samma helhetsbild. Vissa bitar har fallit på plats, andra svävar fortfarande i luften.

Vad säger minusräntan om vår tid? Vad säger den om Europa (plus Japan)? Vad varslar den om?

K253: Spekulationer kring deflationer – ett litet axplock

Sedan sommaren 2015 har världens aktiemarknader varit platsen för en storskalig elimination av penningvärden. De två första veckorna 2016 utgjorde den värsta årsstarten för Dow Jones index sedan starten 1896. Allra störst är dramatiken på aktiemarknaden i Kina.
So what? Att aktiekurser går upp eller ned är inte hela världen. Desto intressantare är den uppfattning som nu verkar breda ut sig allt mer: att vi bara sett början, att 2016 mycket väl kan bli året för en ny global finanskris, följd av en global recession.
Jämförelserna med 2008 duggar allt tätare och följs av konstaterandet att världens ledande centralbanker inte längre har någon ammunition kvar till att möta en krasch, efter att styrräntorna i åratal hållits kring nollstrecket.

Det är inte bara monetära och finansiella indikatorer som varslar om en annalkande storm, utan också mer handfasta mått på världshandelns materiella omfång. Wal-Mart ska stänga 269 butiker och det hörs episodiska berättelser om hur järnvägsgodstrafiken i USA på senare tid har stagnerat. Desto tyngre väger väl att direktören för rederijätten Maersk gör bedömningen att tillväxten i världen håller på att tillväxten i världen saktar in och kommer att hamna långt under de officiella prognoserna.
Många hänvisar nu till Baltic Dry Index som mäter den globala efterfrågan på att frakta råvaror till sjöss. Det kan alltså läsas som ett mått på hur mycket som fraktas i förhållande till den totala kapaciteten. Idag gjorde detta index ännu en historisk bottennotering. Må vara att detta säger mer om överutbud på godsbåtar än om en stagnerande industri – även båtar och hamnar är investeringar som gjorts av någon som bokfört ett framtida betalningsflöde, alltså delar av det globala skuldberget.

Förra finanskrisen kunde i någon mån sägas ha sitt ursprung på marknaden för bostadslån, framför allt i USA. Den här gången förefaller krisdynamiken vara mer omedelbart global, även om många väntar sig att epicentrum ska ligga i Kina. Uttryck som “peak debt” (skuldkrönet) används för att karakterisera läget i världsekonomin. Förvisso ofta av mer eller mindre effektsökande domedagsekonomer, men inte bara.

William White, tidigare chefsekonom på BiS, nu höjdare på OECD, uttalade sig nyligen om den globala skuldbubblan som byggts upp under de senaste åtta åren. I nästa recession kommer det visa sig att många av dessa skulder aldrig kommer att återbetalas, vilket “kommer bli obekvämt för många som tror att de äger tillgångar som är värda något”.
Någon form av skuldavskrivningar måste ske i jättelik skala, administrerad av överstatliga institutioner som har att utse vinnare och förlorare. Det är förstås en världspolitisk krutdurk.
Europeiska banker är synnerligen utsatta efter att ha lånat ut stora pengar till tröskelekonomierna – de länder som efter 2008 sågs som en stor del av krisens lösning, men som nu är en lika stor del av problemet.

Vi har nyligen nämnt de möjliga följderna av en kinesisk devalvering under 2016. Spekulationerna breds ut ännu vidare i artikeln “Square Holes and Currency Pegs“, publicerad på bloggen Automatic Earth (vars trovärdighet jag själv är lite osäker på).
Där påpekas att deflation inte är detsamma som fallande priser; det senare är bara ett vanligt symptom. Deflationsprocessen har puttrat länge länge, åtminstone sedan 2008, men inte kommit upp till ytan eftersom den övertäckts av en ständigt växande skuldbubbla som hållit många priser uppe. Viktigare än prisrörelserna är att titta på pengarnas velocitet (omsättningshastighet, alltså hur snabbt “konsumenterna” spenderar sina pengar. Och även om detta är ytterst svårt att mäta, verkar få ifrågasätta att det finns en nedåtgående tendens sedan länge.

Deflationen sätter press på de länder vars valutor har fast växelkurs, alltså är knutna till en annan valuta – vanligtvis dollarn eller (för många afrikanska stater) euron. Tyngst bland dessa länder väger Kina och Saudiarabien, som båda fortsätter kämpa med att följa med dollarkursen. Lite tillspetsat kan sägas att om Saudiarabien hade låtit sin växelkurs falla med oljepriset, hade de kunnat få betalt för sin olja i dollar värda dubbelt så mycket, men så har ännu inte skett. Om och när dessa länder till slut släpper taget, alltså låter sin valuta devalveras, kommer det att frisläppa en lång kedja av följdverkningar. Kanske börjar det hela med Hong Kong-dollarn som befinner sig i ett utsatt mellanläge, med ett värde direkt knuten till USA:s stigande dollar.

De länder som tillämpar flytande växelkurs och är beroende av råvaruexport har fått se sina valutor falla i värde: från Brasilien och Sydafrika till Norge, Kanada och Australien, samt givetvis Ryssland. Om man betraktar världsdeflationen via prisrörelserna råder det inget tvivel om att oljan leder vägen nedåt, följd av övriga fossilbränslen. Men 2015 var verkligen ett historiskt uselt år för alla betydande råvaror. Av alla metaller gick det bäst för bly (-3,5%), betydligt värre för aluminium (-17,8%), koppar (-26,1%), zink (-21,5%) och nickel (-41,8%). Även ädelmetallerna föll såklart, vilket är en tydlig indikator på att ingen är rädd för inflation. Bland livsmedlen rasade priserna på allt från majs (-9,6%) till vete (-20,3%). Men då snackar vi dollarpriser – om vi skulle räkna i rubel eller real blir nog prisbilden mer spretig.

Nu görs diverse spekulationer i hur de fallande råvarupriserna uppvisar ett mönster som påminner om vad som skedde med subprime-bostadslånen 2007–2009. Vad man nu ska dra för slutsatser om detta. Allt som med säkerhet kan sägas är att vi under de senaste åtta åren har levt genom ännu en epok av kreditbubblor utan historisk motsvarighet, vilket satt avtryck i diverse priser som förr eller senare måste falla. Vart detta fall leder vet ingen. Det rör sig verkligen om okända vatten.

K219: Är maten skitbillig nu, eller? Lite om matprisernas tvära kast i krisen

Månadens kris: “mjölkkrisen“! Det handlar om bristande lönsamhet i svensk mjölkindustri, till följd av fallande marknadspriser. Antalet mjölkgårdar minskar snabbt och fast det just nu inte främst handlar om nedläggningar utan om sammanslagningar, fruktas att mjölkkrisen ska leda till en förändrad landskapsbild i Sverige – att fälten växer igen, att landsbygden blir en mindre tilltalande plats. Nu höjs krav på att staten ska stödköpa mejerivaror.
Mjölkkrisen är global. Från Kina rapporteras om hur enorma mängder osåld mjölk hälls ut och runt om i Storbritannien intas matbutikerna av bönder som demonstrerar för högre mjölkpriser.

Däremot är det just nu rätt få protester som riktar sig mot höga matpriser. Kanske för att matpriserna just nu faktiskt är låga. Åtminstone om man tittar på priskurvorna, i ett lagom långt tidsperspektiv.

Sedan sommaren 2014 faller matpriserna kraftigt på världsmarknaden. Spannmål, soja, kött, mjölk – ja, nästan alla jordbruksprodukter är billigare än de varit på flera år. Men det gäller inte bara mat. Marknadspriserna faller nu för alla möjliga råvaror, inklusive metaller och bränsle.

Marknadssambandet mellan mat och olja är välkänt. Bildligt talat äter vi petroleum. Konstgödslet tillverkas av olja, så dess pris följer oljepriset. Jordbruksmaskinerna drivs på oljebränslen, liksom de fordon som utgör den internationella transportkedjan från åkern till butiken.

Fast oljan är ju inte den enda faktorn bakom matpriset. Att världens mat blev ovanligt dyr 2007–08 och 2010–11 brukar sammanfattas med flera samverkande orsaker:

  • höga oljepriser
  • satsningar på att odla biobränsle på tillgänglig mark
  • dåliga skördar på grund av torka (till följd av klimatförändringarna)
  • spekulationspriser (gott om pengar hos investerarna, som måste investeras någonstans, däribland i råvaruderivat)

När man talar om hur matpriserna utvecklas över tid, jämför man med den allmänna prisnivån, alltså någon typ av konsumentprisindex. Sådana index är aldrig oskyldiga, alltid godtyckliga. Men om vi bortser från detta och ser på tillgänglig statistik över det längre perspektivet, då kan vi under trettioårsperioden 1975–2005 kunde observera en långsiktig trend mot fallande matpriser. Under större delen av denna period (kanske 1982–1998) tenderade också råvarupriserna i allmänhet att falla. Oljan låg i allmänhet under 25 follar per fat under från 1980-talets mitt, fram till 2003.

Under nollnolltalet började dock matpriserna att stiga uppåt, från 2003 och framåt, tillsammans med råvarupriserna i allmänhet, för att sedan rusa till extrema höjder Oljan nådde sin 2007–2008, med en toppnotering på 147.30 dollar/fat i juli 2008.
Världsmarknadspriset på vete fördubblades mellan februari 2007 och februari 2008. Även mjölk, kött, soja och majs blev föremål för prisökningar i samma storleksordning. Länder som Indien varade med att begränsa sin export av ris, vilket bidrog till att risets världsmarknadspris tredubblades på bara några månader i början av 2008. Vid denna tidpunkt hade protester mot de höga matpriserna utbrutit på flera håll i främst Afrika och Asien, inklusive Egypten – en föraning av vad som skulle ske tre år senare.

Matpriserna – liksom oljepriset – nådde en toppnotering sommaren 2008. Efter höstens finanskollaps föll priserna åter kraftigt, både på mat och olja. Oljan var åter nere på 32 dollar/fat i december 2008. Men prisfallet blev bara tillfälligt.
Stimulansåtgärderna sände en likviditetstsunami över världsmarknaden som bidrog till att sätta igång en ojämn inflation, där priserna på olja, lantbruksprodukter och andra råvaror åter rusade i höjden, med start omkring årsskiftet 2009–10. Oljan nådde åter en bra bit över 100 dollar/fat, med toppnotering våren 2011. I efterhand ser det ut som att nollnolltalets råvaroboom nådde sin topp under 2011 – efter att finanskrisen förorsakat ett kort med abrupt avbrott.
Perioden 2010–12 utgjorde ännu en global dyrtid, där höga matpriser gav bränsle till upprorsvågen i Nordafrika.

Våren 2011 skrev den tyska gruppen Wildcat i en läsvärd analys:

In 2001 food was cheaper than ever before. Six years later, in December 2007, food prices were at the highest level since the beginning of statistical records in 1846.
/…/
Over the last five years [2006–2011] food prices moved up and down with the rhythm of the financial bubble. Speculative capital flowed globally into assets of ‘risk-free return’ such as raw materials, basic foodstuff and soil, which resulted in massive price hikes from autumn 2006. One year later wheat prices had increased by 80 per cent, rice prices by 320 per cent. After the Lehman bankruptcy in September 2008 prices suddenly crashed. When central banks subsequently shifted towards a policy of ultra-cheap money and investment –seeking capital streamed into agricultural commodity markets, the prices went up again. By 2010 prices even topped the historic levels of 2008. In 2010 of all years – a year of record wheat harvests! – the bushel unit of wheat was traded at all-time high prices of $25 on the Chicago stock exchange.

Därefter inleddes en långsamt nedåtgående prisrörelse, som accelererade sommaren 2014. Det hela hänger samman med dollarns stegrande värde, som inleddes i maj 2013 då USA:s centralbank började tala om att snart kanske trappa ner på stimulanserna och höja styrräntan någon liten aning. Kapital som investerats utomlands och i råvaror drogs åter tillbaka mot USA och dess statsobligationer.

Är vi nu tillbaka på mer “normala” prisnivåer? Eller har vi tvärtom gått in i en period av kaos, osäkerhet och tvära priskast? Svaret beror nog mest på vilket tidsperspektiv man anlägger. Det här inlägget har mest krafsat på ytan. Vi måste återkomma till de olika sätten att förstå matfrågan och det verkar som att Wildcats analys kan bli en bra startpunkt.

Krisen, del 142: Män som jiddrar om prisindex

Två stycken Lars jiddrar om penningpolitiken. Efter att Lars Jonung sagt något till Dagens Industri, replikerar nu Lars E O Svensson på debattsidan i samma tidning som jag prövade att lusläsa.
Herrarna upprepar positioner från senaste numret av Ekonomisk debatt. Ett av trätoämnena är om Riksbanken har uppfyllt inflationsmålet. Frågan kokas här ner till ett val av index. Så här skriver inflationsagitatorn Lars E O Svensson:

Jonung /…/ utgår /…/ inte från det officiella målindexet, KPI, utan från ett annat prisindex som systematiskt överskattat KPI-inflationen. De missuppfattar också den roll som det 2010 avskaffade toleransintervallet hade.

Nåja, en jämförelse mellan dessa två index (KPI och KPIF, enligt inlagan i Ekonomisk debatt) visar att de stundtals har spretat, men knappast på ett “systematiskt” vis.

Är prisindexens förlorade objektivitet ett karakteristiskt för den deflatoriska inflation som eskalerar i krisens rådande fas?

I övrigt väljer Lars E O Svensson att anföra Riksbankslagens förarbeten (Prop. 1997/98:40) om att “hållbar tillväxt och hög sysselsättningsnivå” ska vara ett mål, vid sidan av den “prisstabilitet” som definieras som två procents årlig inflation. Hållbarhetsjargongen som var karakteristisk för Göran Perssons regering upprepas nu av vänsterkeynesianerna utan att någon förväntar sig en närmare förklaring på vad som menas. Vad är det som ska hålla och på vilken sikt?

En bit in i samma tidning ägnas en sida åt att Paul Krugman för en vecka sedan hävdade att Sverige befinner sig i deflation. Reaktionen är anmärkningsmärkt långsam och bortviftande. Det är också slående att d-ordet inte förekommer på någon annan sida i tidningen.
Här ges ytterligare exempel på hur själva KPI-begreppets objektivitet ifrågasätts (det ska dock nämnas att Paul Krugman inte använde sig av KPI för att driva sin tes, utan ett prisindex där bl.a. matpriser räknats bort):

– Artikeln är förvånansvärt kritisk men tunn på argument annat än det faktum att KPI nu faller, skriver Carl Hammer, chefsstrateg vid SEB. /…/
Om fler prominenta internationella debattörer såsom Paul Krugman höjer ett varnande finger för svensk ekonomi kan det ge upphov till en mer ihållande kronförsvagning, enligt SEB-ekonomen.

Snygg förnekelse! Att på förhand skylla en eventuell försvagning av Sveriges valuta på att enskilda ekonomer skulle ha skrivit felaktiga analyser på sina bloggar…