Entries Tagged 'bok och bibliotek' ↓

Biblioteket är inget mindre än den femte statsmakten. Vid sidan av riksdag, regering, domstolar och press, tronar biblioteket som ”en konstitutionell pelare som balanserar andra statsmakter”. Detta fastslås i den nationella biblioteksstrategi som på torsdagen överlämnades till regeringen av utredaren Erik Fichtelius.

Pretentionerna är uppfriskande höga, på gränsen till svindlande. Biblioteken ska inte bara utbilda barn och vuxna i kritisk förståelse av sökmotorer och algoritmer. De ska även motverka en fragmentering av det offentliga samtalet – med bibehållen öppenhet inför alla tänkbara perspektiv. Å ena sidan slås det fast att biblioteken ska avstå all slags censur och inta ”en neutral hållning” gentemot den information man tillhandahåller. Å andra sidan sidan ges de uppgiften att bekämpa ”lögner och propaganda”, att försvara demokratin mot de ”inre och yttre aktörer” som vill den illa. Därigenom är den femte statsmakten även en del av Sveriges civilförsvar – allt enligt den nya biblioteksstrategin.

Vad detta innebär i praktiken är svårare att säga. Jag tänker på Henrik Bromanders aktuella roman Högspänning, där huvudpersonen Lotta söker orsaken till sina kroppsliga plågor. På stadsbiblioteket beställer hon fram all litteratur som behandlar temat elallergi. Bibliotekarien kommer upp från magasinet med en trave böcker, inklusive några som – tvärtemot etablerad läkarvetenskap – hävdar att detta är en verklig åkomma. Med bibliotekets hjälp vinner Lotta en ny identitet som elallergiker. Är det så den femte statsmakten ska fungera? Bibliotekarierna ställs inför svåra avvägningar i floden av egenutgivna konspirationsteorier.

Men bibliotek består inte bara av bibliotekarier och böcker. En allt viktigare del består av den digitala infrastruktur som i hög grad köps in från externa företag. Hittills har varje enskilt bibliotek i huvudsak fått ansvara för sin egen digitalisering och därför inte haft annat val än att, grisen i säcken, köpa vad som erbjuds av globala medieföretag, ofta till hiskeligt höga priser. På köpet har biblioteken i hög grad förlorat kontrollen över vilka e-böcker och tidskrifter som de själva tillhandahåller, liksom över sorteringen av sökresultat.

Biblioteken har kort sagt outsourcat vitala delar av sig själva till multinationella företag. Den utvecklingen måste vändas om biblioteken ska kunna stå pall som en femte statsmakt. Detta har Fichtelius insett och föreslår en stärkt gemensam infrastruktur, under Kungliga bibliotekets ledning.

Kort sagt ska staten rycka tillbaka initiativet från de storföretag som hittills haft en lönsam marknad i det svenska biblioteksväsendet. Bygget av en alternativ infrastruktur ska bli intressant att följa. Hur mycket man än försöker att bara vara en neutral förmedlare, finns det alltid inbyggda värderingar i organiseringen av ett bibliotek.

Ovanstående kommentar publicerades i dagens Sydsvenskan. Uppföljning kanske kommer, kanske inte, beroende på hur det övriga mottagandet av biblioteksstrategin artar sig. Kan tillägga att jag i någon liten utsträckning har kunnat följa utredningen och även komma med synpunkter, som ledamot i Kungliga bibliotekets forskarråd.

Bokmässan är lite som Facebook. En kommersiell plattform som man i grunden ogillar, men ändå är på, eftersom “alla andra” är där, vilket betyder att det sker en massa bra saker.

Under 2010-talet har jag i stort sett årligen medverkat på Bokmässan i Göteborg, antingen i det officiella mässprogrammet eller på inbjudan av olika utställare. I år kommer jag inte att medverka, av flera skäl. Låt mig vara ärlig om skälen till min icke-medverkan. Först och främst har jag (hittills) inte blivit inbjuden. Så här års brukar de arrangörer som kan betala ens resa och uppehälle redan ha hört av sig, så jag hade ställt in mig på att skippa mässan i år. Till detta kommer Bokmässans sällsynt ryggradslösa velande kring en nazistanknuten tidning, som på sistone dessutom tagit del i hotkampanjer mot journalister.

Jag har aldrig gjort mig några illusioner om attBok & Bibliotek i Norden AB skulle vara en samhällelig institution med uppgift att värna yttrandefriheten. Precis som Facebook är de ett kommersiellt företag i marknadsföringsbranschen, som tjänar bra med pengar. Precis som Facebook, uppnår Bokmässan sitt mål genom att koncentrera uppmärksamhet till en monopoliserad plattform. Detta driver upp kostnaderna för mindre aktörer som ändå vill synas i bruset. Detta är inget nytt problem. Det är inte lätt att åtgärda, men det går.

När nu Bokmässan väljer att välkomna den nazistanstrukna tidningen, tycker jag att tillfället är helt rätt att som kollektiv handling lämna ryggen åt hela tillställningen.

Så fick jag en förfrågan om att skriva under ett upprop. Jag tvekade till en del av formuleringarna. Det hade tydligen fler gjort, för sen återkom uppropet i en kort och kärnfull version. Jag skrev under det, liksom många andra. I fredags publicerades uppropet i DN och fick ganska stor uppmärksamhet.

“Så länge högerextrema krafter närvarar på mässan kan inte vi göra det”, förklarar uppropet. Om man ska vara riktigt petig, finns det problem även i denna formulering. Precis som Expo påpekar är det ingen nyhet att det i mässhallarnas utkanter finns utställare som kan kallas högerextrema (inklusive vissa religiösa fundamentalister). Men det är en rimlig och viktig markering.

Vi väljer själva om vi vill medverka till att dra in vinst åt Bok & Bibliotek i Norden AB. Vi har ingen plikt att medverka på ett kommersiellt evenemang bara för att vi (ofta oavlönat) har gjort det tidigare, lika lite som vi har en plikt att posta saker på Facebook. Dessa plattformar har aldrig varit några garanter för yttrandefrihet i ordets grundlagsfästa, liberala mening.

Den del av uppropet som jag gillar bäst är dess andra hälft, som jag citera i dess helhet:

Istället kommer vi att medverka till de alternativa händelser som just nu formeras och kommer att ske samtidigt med mässan på Världskulturmuseet och Göteborgs Litteraturhus.

Just så! För att bryta den kommersiella plattformens monopol måste vi stödja alternativen. Just de nämnda känner jag i ärlighetens namn inte till. Men det finns fler. Ytterligare ett evenemang som ordnas i Göteborg samma helg är Radikal Bokmässa, som i år ska flytta till större lokal. Förra månaden slogs nytt besöksrekord (19000) av Littfest i Umeå. Nästa vecka ordnas andra upplagan av Stockholms Litteraturmässa som är ännu ett ickekommersiellt alternativ, som dessutom är gratis.

Jag dömer ingen som åker till Bokmässan. Jag har full förståelse för enskilda författare som ser ett tillfälle att nå ut. Samma sak med de mindre, ickekommersiella förlag som efter många års trägna insatser har lyckats få snurr på försäljningen där. Men jag tror att även många av dessa ser problemet i hur kommersiella plattformar skapar monopol som till slut förväxlas med begreppet yttrandefrihet. Enda sättet att komma förbi dessa plattformar är genom kollektivt handlande, i en eller annan form. Det var länge sedan det fanns så goda skäl att vända ryggen åt Bokmässan.

Detta att Storytel köper Norstedts är på flera sätt ett intressant tecken i tiden. Ett ungt teknikföretag tar över Sveriges äldsta bokförlag, grundat 1823.
Alldeles bortsett från frågan om den nya ägarnas intentioner så tänker jag spontant att affären är symptomatisk på tre sätt. Det handlar i korthet om textens underordning, om abonnemangsmodellens överordning och om minusräntans spekulationsekonomi. (Huruvida dessa tre saker hänger samman kan bli nästa fråga.)

En given observation är annars att de digitala distributörerna tar över det som brukar kallas innehållsproducenterna. Förutom att “innehåll” är ett vedervärdigt samlingsbegrepp så är jag tveksam till det underliggande sättet att skilja mellan produktion och distribution. En bokhandel som säljer böcker till styckpris är en distributör, alldeles oavsett hur analogt, digitalt eller postdigitalt affärerna bedrivs. Företag som Storytel och Spotify säljer däremot en egen produkt i form av ett abonnemang och bör nog i strikt mening analyseras som varuproducenter. Till detta återvänder jag en annan gång. Nu till de tre observationerna jag nämnde.

1. Textens underordning
För bara några dagar sedan skrev Martin Jönsson, med hänvisning till kulturpessimisten Neil Postman, om “Dagen då texten dog“. Då handlade det om hur Facebook med flera satsar på video utifrån en framtidsprognos som säger att textformen kommer bli allt mer förlegad, oavsett om vi snackar nyheter, underhållning eller personlig kommunikation. Samtidigt kan man väl säga att poddarna (ljud) har tagit över den roll som tidigare spelades av bloggarna (text). Då är det svårt att inte se Storytels köp av Norstedts som ännu en bekräftelse av samma tes.

Vilken tidsekonomi som växer fram ur detta är ännu svårt att säga. Läsningens tid är ju förhållandevis elastisk; man kan läsa en bok eller en artikel mer eller mindre slarvigt, på kortare eller längre tid. Ljud och video funkar annorlunda vilket å ena sidan innebär större möjligheter att stoppa in reklam, å andra sidan en skärpt konkurrens om människors tid och uppmärksamhet. Därtill får man nog säga att poddar och ljudböcker konkurrerar med varandra mer intensivt än vad bloggar konkurrerar med pappersböcker.

2. Abonnemangsmodellens överordning
Storytel har ofta hamnat i skuggan av Spotify. Företaget beskrivs slentrianmässigt just som “ett Spotify för ljudböcker” trots att det finns en klar skillnad i hur de bedriver sina affärer. Skillnaden är att Storytel från första början har utgått från att målet är att sälja abonnemang. Spotify startades däremot med avsikten att gå runt på reklamintäkter och även om den visionen har kasserats så spelar reklamen fortfarande en nyckelroll.

Det är gratisversionen som marknadsför Spotify; länge lade de inte ett öre på reklam. Storytel däremot har ingen motsvarande gratisversion utan bränner i stället massor av reklampengar, vilket inte har undgått någon i Sverige som nyttjar kollektiva färdmedel.

Visserligen är Spotify ett mycket större företag, med många fler användare i Sverige men framför allt verksamt i fler länder. Men ju mer Spotifys omsättning ökar, desto större blir förlusterna. Spotify lever fortfarande på att bränna riskkapital. Lite som att elda tidningspapper under fuktig ved i kaminen.
Storytel går däremot sedan länge med vinst. Visserligen säger detta ingen om den långsiktiga hållbarheten, men i vilket fall är det Storytel och inte Spotify som är den tydligaste representanten för abonnemangsmodellens samtida genomslag. Kanske vore det mer rimligt att beskriva Spotify som “ett Storytel för musik”.

3. Minusräntans spekulationsekonomi
Det är såklart inte med egna pengar som Storytel köper Norstedts.

Köpet finansieras genom banklån om 110 miljoner kronor till marknadsmässiga villkor, framgår det av ett pressmeddelande från Storytel. Till det kommer ett brygglån om 40 miljoner kronor som löper på tre månader från tillträde samt 2 miljoner från egna medel.

Det var likaledes banklån som finansierade Storytels uppköp av konkurrenten Mofibo förra månaden.
Att låna pengar på “marknadsmässiga villkor” är exceptionellt billigt sedan Riksbanken (inte “marknaden”) i början av året sänkte styrräntan till -0,5 procent. Minusräntan är ett symptom på den globala bristen på lönsamma investeringsmöjligheter och ett sätt att pressa kapitalet till att ta ökade risker. Inte ens de nationalekonomer som tycker detta är helt rätt respons förnekar att minusränta leder till en högre grad av “felinvesteringar”.
Det betyder inte att Storytels uppköp av Norstedts är en felinvestering. Sådana kan per definition bara identifieras i efterhand. Men nog är det rimligt att förbereda sig på möjligheten av en framtida Norstedtskrasch, att jämföra med Stampenkraschen, med allt vad det innebär för Sveriges förlagsfolk och författare. Att säga detta är inte att utpeka Storytel som inkompetenta ägare. Men det är ett faktum att minusräntan innebär ekonomiska risker av ett slag som ingen ännu helt känner till.

Till saken hör också förra årets affär, finansierad med nyemission av aktier, som lede grunden till det som nu skett. “Massolit köper Storytel som köper Massolit” löd rubriken för exakt ett år sedan.

Förläggareföreningen har gått ut i ännu en kampanj för “sänkt moms på digitala böcker” och framhärdar i sin majestätiska vägran att bemöta någon av alla de sakliga invändningarna.
Utgångspunkten är den subventionering av böcker och tidskrifter som Sverige införde år 2002, med stöd av riksdagens samtliga partier; en subventionering som tar sig formen av sänkt moms (6 % i stället för 25 %). Subventionen omfattar dock inte digitala tjänster som levererar via internet och dit räknas även s.k. e-böcker.

När nu Förläggareföreningen med förnyad kraft protesterar mot att “det modernaste bokformatet har 19 procentenheter högre moms än alla andra bokformat”, låter det på dem som att e-boken är ett bokformat. Men den är inte ett bokformat, utan flera. Dels finns det filer som laddas ner i t.ex. pdf eller epub, eller något ljudformat när det är fråga om ljudböcker, med vattenstämpel eller kopieringsspärr. Men det finns också e-böcker i form av s.k. appar, samt ett antal streamingtjänster som säljer abonnemang på tillgång till ett helt arkiv av e-böcker eller ljudböcker.

Just i fråga om streamingtjänsterna är Förläggareföreningens position mycket diffus. De två företag som deltar i kampanjen är Adlibris och Storytel; sistnämnda säljer alltså ljudböcker packeterade i abonnemang. Men det gör faktiskt även Spotify. Det finns en stor mängd ljudböcker tillgängliga i Spotifys utbud, även om dessa bara utgör en mindre del av totalutbudet. Betyder detta att Spotify ska kunna gå till Skatteverket och kräva lägre moms, om Förläggareföreningen får som de vill?
Exemplet är inte så långsökt som det låter. Att olika slags abonnemang slås samman hör till vanligheterna på den digitala marknaden. Säkerligen finns det företag som överväger att lansera superabonnemang som ger konsumenten tillgång till både musik och (ljud)böcker till en fast månadskostnad. Samarbeten mellan streamingtjänster och telekomindustrin är redan legio. Kunden betalar en månadskostnad för att få både underhållnings- och telekomtjänster. Om dessa tjänster ska ha två olika momssatser öppnas för ett enormt godtycke. Förläggareföreningens förslag skulle rentav kunna stå i vägen för möjliga affärssamarbeten mellan t.ex. Storytel och Telia.

Allt detta snickesnack om “det modernaste bokformatet” tjänar bara till att skyla över det faktum att Förläggareföreningen i praktiken har klamrat sig fast vid en modell där e-böcker (med undantag för ljudböcker) säljs i form av enstaka nedladdningar, inte som abonnemang. Inte för att jag menar att böcker borde säljas i en abonnemangsmodell – det skulle ju bl.a. innebära att böcker av olika kvalitet inte längre kan säljas till olika priser; i stället införs en fast ersättning per bok eller per boksida. Men nu finns det ändå en utbredd uppfattning om att streamingtjänster är bokmarknadens framtidsmodell. Förläggareföreningens tjat om att sänka momsen på e-böcker är bara ett sätt att undvika hela frågan.

Dessutom vägrar Förläggareföreningen att tala om tidskrifter. De låtsas som att momsfrågan bara handlar om böcker, men så fort man blandar in digitala tidskrifter blir gränsdragningsfrågorna ännu svårare.

Förläggareföreningens argumentation är ohederlig och deras taktik – att skyffla kända men godtrogna författare framför sig – är fegt.

Mycket av detta har jag sagt förr, t.ex. i Boken (2011). Ändå fortsätter kulturreportrar att agera språkrör åt Förläggareföreningens propaganda utan att ställa en enda motfråga. Därför glädjer det mig att läsa hur bokhistorikern Kristina Lundblad slaktar kampanjen i Sydsvenskan och motbevisar det fluffiga snacket om att sänkt moms leder till breddat läsande. Och i Expressen går författaren Malte Persson till attack mot Förläggareföreningen. Båda tar upp gränsdragningsproblemen, som är mer än bara en skatterättslig teknikalitet:

När Förläggareföreningen nu inlett en kampanj för sänkt moms på e-böcker måste man först av allt fråga sig vad en e-bok är för något. Att grubbla över den frågan blir dyrt för Skatteverket – hur ska man exempelvis bedöma interaktiva romaner som närmar sig datorspel eller film? Ett problem är också äganderätten. När man köpt något brukar man förfoga över det, men e-boken äger man inte, man får till exempel inte låna ut den. E-boken fungerar som en tjänst och kanske är det en av förklaringarna till dess ringa popularitet i Sverige.

Förvisso kan det tyckas absurt och ologiskt att ett verk spritt på ett sätt ska beskattas annorlunda än samma verk spritt på ett annat. Bristande logik är dock inbyggt i själva systemet med olika momssatser. De kommer alltid att orsaka gränsdragningsproblem, uppmuntra till fiffel, samt skapa krångel och extrakostnader för både företag och skattemyndigheter.
För rättar man till en godtycklig gränsdragning (mellan pappersbok och e-bok) så kommer man genast att få problem med en annan (mellan e-bok och mobilapp). Eftersom de största förlagen även är i appbranschen, ligger det självfallet i deras intresse att förskjuta gränsen.

Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder svarar i Expressen, men vägrar fortfarande ta i gränsdragningsfrågan. Hon vill främja e-böcker, men inte säga vad en e-bok är. Löjeväckande!

Malte Persson är konstruktiv nog att i sin slutreplik leverera ett litteraturpolitiskt alternativ, som f.ö. ligger helt i linje med vad jag själv har uttryckt i olika sammanhang. Linjen kan sammanfattas i tre punkter:

• Avskaffa subventioneringen – höj momsen på böcker och tidskrifter från 6 % till 25 %. Därmed löser man inte bara gränsdragningsproblemen, utan får även in nya pengar till statsbudgeten.
• Ge de insparade pengarna till biblioteken. (En del av dessa pengar kommer senare att slussas vidare till Författarfonden.)
• Överväg att införa fasta bokpriser, vilket fungerar bra i stora delar av Europa. Frågan är inte enkel men förtjänar att utredas. Det är inte ens säkert att en prisreglering skulle leda till högre bokpriser överlag, även om pocketböckerna vid snabbköpskassan troligen skulle bli en smula dyrare.

Malte Persson sätter fingret på den litteraturpolitiska kärnfrågan:

Själv tror jag att man kunde göra mer för ungas läsning om man slutade att urskillningslöst momssubventionera allt från Dan Brown till Båtliv, och i stället gav den miljard eller två som det kostar till biblioteken.

Om detta vill Förläggareföreningen inte tala.

Jag skriver i Expressen om bokhandlarnas eventuella fortlevnad. En lätt redigerad version av mitt blogginlägg från i måndags. Texten utmynnar i ett förslag om att seriöst överväga fasta bokpriser som kulturpolitiskt redskap även i Sverige. Jag påstår inte att det är en idealisk lösning, men det är förvånansvärt svårt att finna hållbara motargument – bortsett från den marknadsliberala dogm som säger att böcker måste betraktas som vilken annan vara som helst.

Jag har noterat att vissa missförstått min artikel. De tror att mitt syfte är att till varje pris försvara Hedengrens bokhandel, som efter 118 år på Stureplan har svårt att överleva. När kulturartiklar delas via Twitter och Facebook finns det alltid de som bildar sig en uppfattning efter att bara ha läst ett fåtal rader. Visst råkar jag nämna just Hedengrens i början av texten, men det var ju bara en aktualitet att ta avstamp i.

Egentligen är jag inte så intresserad av just Hedengrens, framför allt inte av dess placering på Stureplan. Vad saken handlar om är existensen av oberoende kvalitetsbokhandlar – inte bara i Stockholm, utan över hela landet.

Vad menas med en kvalitetsbokhandel? Många skulle nog säga att det är en bokhandel med ett stort utbud av kvalitetslitteratur, vad man nu lägger i det begreppet. Jag tänker lite annorlunda. En kvalitetsbokhandel är en bokhandel vars utbud och skyltning grundas i en självständig bedömning av litterär kvalitet – i motsats till bokhandelskedjorna, där det går ut centrala direktiv om vilka böcker som ska marknadsföras.

Är det helt säkert att sådana kvalitetsbokhandlar är ett nödvändigt inslag i en litterär offentlighet? Nej. Det går att tänka sig andra lösningar, där nätbokhandlarna får ta över all försäljning, samtidigt som det skapas nya möjligheter till provbläddring, antingen i visningsrum eller via digital simulering. Det går att tänka sig att bibliotekens uppdrag vidgas radikalt. Jag skulle älska en visionär diskussion om sådana saker. Att kasta fram förslaget på fasta bokpriser är för mig bara ett litet steg i en sådan riktning.

Vi konstaterade just att streamingtjänster som Spotify betalar ut ersättning inte per minut, utan per låt – låten är den streamade musikvarans atom.
Hur ser det då ut i fråga om andra medieslag? Härom dagen kungjorde Amazon en viktig förändring i ersättningsmodellen för streamade e-böcker: i stället för att betala ett visst belopp per bok, ska de betala ett visst belopp per boksida.
Det gäller bara för det författare som väljer att publicera sig själva direkt på Amazon, utan att gå via förlag. För den breda, kommersiella bokmarknaden gäller (än så länge) andra ersättningsregler. Men förändringen är principiellt intressant. Felix Stalder kommenterar:

Ah, there’s nothing that cannot be further sliced, broken down and re-bundled. First the music album, then newspaper, now the book.
Pay per page. How long before there will be scripts that turn the page, for books you don’t want to read, but still want to support the author?

Möjligheterna att manipulera systemet – likt nya hacket Eternify – är värda att klura på. Men bortsett från detta, hur förändras incitamenten för litterär produktion?

1. Böcker som lyckas fånga läsarens uppmärksamhet ger bättre utdelning än böcker som påbörjas utan att avslutas.
2. Långa böcker blir potentiellt mer lönsamma än korta böcker.

Här skapas alltså ett incitament för författare att förlänga sina böcker. Enklaste sättet är, som varje student vet, att lösa saken typografiskt, exempelvis genom större radavstånd. Sådant vill Amazon förhindra:

To prevent authors beating the system by enlarging the type and spreading out their work over a larger number of pages, Amazon has developed a “Kindle Edition Normalised Page Count” (KENPC) which standardises font, line height and line spacing.

För den som vill klämma mesta möjliga kräm ur systemet återstår då att förlänga själva texten. Täta radbrytningar är bättre än långa stycken! Korta rader ger pluspoäng! Allra bäst är att fylla facklitteraturen med långa punktlistor och skönlitteraturen med långa dialoger satta i talstreck:
– Nähä?
– Jo.
– Menar du det?
– Ja.
För varje ny rad rasslar en bråkdels dollar ner i maskinen.

Notera också att Amazons system tycks förutsätta att en bok består av ren text. Om man skulle tillåta illustrationer blir ersättningssystemet genast väldigt lätt att manipulera. Om man skrivit en bok vars text fyller 100 sidor finns det få skäl att inte använda enkla illustrationer, som läsaren snabbt bläddrar förbi, för att få boken att fylla 1000 sidor. Tiofalt större avkastning!

Jämförelser mellan litteratur och musik är vanskliga. Men att betala ersättning per bok har onekligen likheter med hur Itunes, Spotify och andra musiktjänster betala ersättning per låt. Viktigast är då att dra åt sig uppmärksamhet till en titel och behålla den så länge som krävs, t.ex. 30 sekunder.
Amazons nya system att betala per boksida påminner mer om att betala för musiken per minut, som t.ex. är fallet i traditionell radio. Då premieras verk som inte bränner av allt krut i titeln eller inlednigen, utan håller någon form av jämn standard. Vad nu “jämn standard” betyder.

Många kommentarer har varit negativt vinklade: Amazon tvingar författare att skriva fängslande böcker! De som inte lyckas behålla läsarnas intresse kommer att straffas med sänkta ersättningar!
Så kan man ju se det. Och det finns en hel massa skäl att betrakta Amazon som en ondskans axelmakt på bokmarknaden. Men varför skulle de bli mindre onda av att betala ut sina futtiga ersättningar per bok, oavsett bokens längd?

Sam Sundberg skriver mycket klokt om saken och riktar uppmärksamheten mot det verkliga problemet:

Det finns ett inneboende hot i e-böckerna, men det är inte att oläsliga författare får sämre betalt, eller för den delen att fina gamla bokhandlar utan kundunderlag tvingas stänga. Hotet från e-böckerna är att de gör läsningen privat, att de gömmer litteraturen bakom små ikoner i mobiltelefoner.

Hedengrens bokhandel, som funnits på Stureplan sedan 1897, kan tvingas stänga. Det är skittrist, men knappast förvånande. Bokhandlarna kläms mellan fastighetsägare och nätjättar, mellan höjda butikshyror och pressade bokpriser.

När jag utgav min första bok gladdes jag enormt över att Hedengrens valde att skylta med den. Men jag noterade också att den var dubbelt så dyr där som vid beställning direkt från förlaget.

Hedengrens ägare förklarar att butiken blivit mer och mer av ett “showroom”, dit folk kommer för att upptäcka böcker, bläddra lite och avgöra om de är värda att köpa. Om det blir något köp, sker det i nätbokhandeln. Där är ju priset ofta en hundralapp lägre.
Även jag har gjort exakt så. Även om jag köpt en hel del böcker på Hedengrens, har det bara varit på rea. Jag hör alltså inte till dem som frivilligt betalar hundra spänn extra per inköpt bok bara för att ge mitt stöd till en butik på Stureplan, eller i Götgatsbacken. Och jag har aldrig så bråttom att jag inte kan vänta en vecka på att få hem en bok.

Varför bryr jag mig ändå om Hedengrens överlevnad? Det handlar alltså inte om min möjlighet att konsumera, eller ens att använda bokhandeln som “showroom”. Och det definitivt inte om att kvalitetsbokhandlar “skänker atmosfär” som “bidrar till att lyfta staden”. Däremot är det väl klart att varje vettig människa blir förbannad vid tanken på att en bokhandel ska tvingas lämna plats åt ännu ett H&M eller ett strömlinjeformat kafé.

Jag tror faktiskt att vi måste erkänna bokhandelns betydelse just som “showroom”, även om detta uppvisande nu tenderar att tappa sin koppling till själva försäljningen. Nätbokhandlarna erbjuder ju ingen provbläddring av böckerna de säljer, vilket är en stor brist. För övrigt är det inte bara böcker som visas upp, utan även författare: Hedengrens hör till de bokhandlar som jobbar aktivt med författarsamtal.
I det större perspektivet handlar det om att förankra ett urval i det fysiska rummet. Jag skrev en massa om detta i Boken & Biblioteket – då mest om bibliotek och antikvariat, men allt jag skrev gäller även för en bokhandel som Hedengrens. Litteraturutredningen (2011) argumenterade klokt för att bokhandlar fortfarande kan fylla “en viktig funktion i det litterära systemet”.

Så hur ska Hedengrens räddas? Det vanligaste svaret tycks lyda: konsumentmakt. “Ta ansvar, köp böcker”, skriver ett upprop som fått drygt tusen anhängare på Facebook. “Folk måste lära sig betala“. (Folk?)

På samma nivå lägger sig DN:s kulturredaktör Björn Wiman: “enda sättet att rädda bokhandeln är att vi börjar göra det igen” (handlar böcker på Hedengrens alltså).
“Enda sättet?” Kulturredaktören borde veta bättre. Självklart finns det andra sätt att rädda bokhandeln än att “vi” gemensamt beslutar oss för att donera en extra hundralapp varje gång vi köper en bok. Ärligt talat, tror nån att det kommer att hända? Att det är en hållbar metod i längden?

Under loppet av 1900-talet genomfördes en lång rad kulturpolitiska räddningsaktioner för olika kulturyttringar. Kanske fanns det då någon Björn Wiman som menade att “enda sättet” att rädda symfoniorkestrarna skulle vara att “vi” fortsatte att betala allt högre priser för konsertbiljetter. Dessbättre fanns det då andra som hade större visioner. Symfoniorkestrarna överlever i dag till stor del på statsbidrag, vilket jag misstänker att Björn Wiman ser som en självklarhet.

Vore det en klok idé med kulturpolitiskt stöd till bokhandlar? Saken är åtminstone värd att diskutera. Stödet kan ta sig en rad olika former.
En möjlighet är att ge direkta stöd till bokhandlar vars verksamhet hålla särskilt hög klass. Någonting sådant har redan införts i liten skala, på förslag från Litteraturutredningen: ett stöd till litterära evenemang i bokhandeln.
En annan möjlighet är att återinföra de fasta bokpriserna, vilket i ett slag skulle förändra konkurrensen med nätbokhandeln. Visst skulle det betyda högre snittpriser på böcker, men också en möjlighet för bokhandlare att inte bara överleva, utan upprätthålla ett brett utbud. Erfarenheterna är tydliga och bekräftas av forskning. Sverige har tidigare tillämpat systemet. Bland de länder i Europa som fortfarande har fasta bokpriser finns Tyskland, Frankrike och Norge. Där kryllar det av kvalitetsbokhandlar i storstäderna. Faktiskt. Så visst går frågan att lösa även utan att moralisera över att bokköpare i dagsläget väljer bort att betala en hundralapp extra.