Search Results for 'wikipedia' ↓

Oj, vad tydligt det just blev att finns ett överflöd av pengar, i full färd att blåsa upp ännu en präktig it-bubbla. Denna gång är det inte genom att addera domännamn eller portaler till saker som de ska bli till guld, utan genom att addera blockkedjor.

Smaka på den här: “Svenskens Wikipediautmanare tar in en kvarts miljard“. Jajamensan, nu ska Wikipedia “utmanas” av ett kommersiellt alternativ: Everipedia. Hurdå utmana? Genom att flytta till blockkedjan såklart! Investerarna bultar redan på dörren, bönar och ber om att få kasta in sina sedelbuntar. Riktiga dollar, väl att märka. Medan skribenter ska lockas att till medverkan genom att få betalt i en egen kryptovaluta “och ju mer det växer så kan man se att värdet av att äga dessa tokens bara blir större på sikt”.

Bakom investeringen på en kvarts miljard kronor står finansmannen Mike Novogratz som uppenbarligen är helt galen i kryptovalutor. Investeringen verkar inte direkt grunda sig i en kalkyl över framtidens efterfrågan på encyklopedier, om man säger så. Det viktiga är att Everipedia tänker “flytta till blockkedjan” i sommar.

Hittills har Everipedia inte ha gjort mycket mer än att kopiera hela Wikipedia. Det tillåter förvisso Creative Commons-licensen, som dock är av typen share-alike. Det betyder att Everipedia i sin tur måste tillåta kopiering av artiklarna, i den mån de använder material från Wikipedia. Det ser onekligen ut som att Everipedia bryter mot licensen, för även om det finns en liten CC-logga i sidfoten, så framgår det inte tydligt på sidorna vilken licens som gäller.
Enligt användarvillkoren hävdar Everipedia ensamrätt på sitt innehåll “except that the foregoing does not apply to /…/ content that was directly imported to the Service from Wikipedia.org” (för då gäller share-alike). Men det är knappast uppenbart vilket innehåll direktimporterat från Wikipedia. Närmare bestämt är det svårt att hitta något som inte är det.

Blockkedjan är ju idag lite vad fria licenser var för tolv år sedan. Då var många övertygade om att Wikipedia var prototyp för framtiden – en roll som nu har övertagits av Bitcoin. Skillnaden är att det finns mycket, mycket mer pengar i techbranschen nu. Så mycket att någon kastar en kvarts miljard på detta skämt, grundad av ett par dudes i Los Angeles.
En av dem kallas Tedde. Han är 22 år, uppvuxen i Jönköping och presenteras i Breitbart(!) som “high school dropout and professional gamer”. Därtill är han CEO för Everipedia. Han kanske kan förklara vad ett uppslagsverk har på blockkedjan att göra?

Theodor Forselius ser ett antal fördelar. Bland annat att nätverket decentraliseras och skyddas från censur.
”En positiv bieffekt av att använda peer-to-peer-teknologi är att det blir otroligt svårt för länder som i dagsläget blockerar bland annat Wikipedia att censurera innehållet”, säger han och syftar på att informationen inte kommer att lagras på någon enskild server utan istället fördelas mellan användarna.

Jag är inte helt övertygad om att detta skulle förändra någonting, jämfört med att exempelvis använda Tor. Eller om att censur är det främsta problem som vår tids encyklopeder ställs inför.

Vad övrigt som Everipedia kan utlova, är en befrielse från Wikipedias relevanskriterier (principen om notability). Här får man skriva om allt. Inte minst om sig själv. Alla är ju i någon mån kändisar på internet. Så varför får inte alla bli omskrivna på Wikipedia? Ungefär så resonerar Everipedia, och det verkar även vara på den vägen som de fick pengar. Från en investerare som var bitter över att Wikipedia inte ansåg honom vara tillräckligt berömd för att ägnas en egen artikel. Efter att han hållt en föreläsning kom några killar fram till honom och visade att han minsann hade en egen artikel på deras “Wikipedia-utmanare” – och så hoppade han genast i båten.

Hur tänkte då Everipedia tjäna pengar? Den frågan har jag inte ens sett ställas i intervjuer. Det säger en del om vilken bubbla projektet rör sig i.

Förra månaden disputerade Arwid Lund i biblioteks- och informationsvetenskap på avhandlingen Frihetens rike. Wikipedianer om sin praktik, sitt produktionssätt och kapitalismen. Dess omfång är enormt: 670 sidor (alltså en bit över min egen avhandling). Ur en sammanfattning:

De senaste tio åren har begrepp som webb 2.0, playbour och prosumers förökat sig inom det som samhällsvetenskapen kallar för den kognitiva kapitalismen; en kapitalism som i allt högre grad beror på ett tänkande och kunnande som inte helt går att införliva med maskiner och infrastruktur. /…/
Lund frågar sig om det i den allmänningsbaserade jämlika produktionen av Wikipedia finns en underström av kritik och frigörande öppningar mot ett postkapitalistiskt samhälle?

Här anas en beröringspunkt med Paul Masons uppmärksammade (och ganska tjocka) bok Postcapitalism som utkom samtidigt med nämnda avhandling. Fast medan Mason är ganska säker på att Wikipedia kan ses som en modell för ett framtida samhälle, är nog Lund mer benägen att problematisera svaret på frågan.
Jag tänkte ta upp detta nu på måndag (16 november) när jag är inbjuden att leda ett samtal med Arwid Lund i Aspuddens bokhandel. Kom gärna dit och ställ era egna frågor!

I fredags serverade kommentarsfältet en vass kritik av Wikipedias strävan efter en idealisk “neutralitet” och dess rädsla för synteser.
Denna kritik stannar alltså inte vid att konstatera att Wikipedia är en hierarkisk byråkrati eller att det finns ett representationsproblem när minst 90 procent av de aktiva skribenterna är män. Problemet som signaturen Mangan lyfter dram i sina tre kommentarer går inte nödvändigtvis att lösa. Inte utan att Wikipedias vackra ideal byts ut mot andra ideal. Kanske får man rentav se det hela som en tragisk konflikt som saknar lösning.

Även om Wikipedia under de senaste tio åren har stärkt sin roll som “producent av neutralitet” (inte minst genom att gå i symbios med Google), är det fullt möjligt tilltron på denna neutralitet åter börjar falla samman under de kommande tio åren. Samtidigt kan man tänka sig en utveckling där den wikipedianska ideologin blir allt mer bornerad och självgod. Eller, i bästa fall, kanske projektet mognar och börjar erkänna att det är omöjligt att undvika syntetiskt kunskapsskapande i en encyklopedi. Men kommer detta mognande att kunna ske på en internationell nivå? Kommer det inte sannolikt att leda till en politisk och nationell fragmentering, kopplad till samtidens internationella konflikter? Spekulera gärna vidare i framtidsscenarion.

Här kommer så Mangans kommentarstext i en redaktionellt bearbetad form:

Wikipedia behöver slänga ut normen att “i stort sett alla ska tillåtas redigera om allt, så länge de kan peka på ett belägg eller något som de säger är ett belägg, och de inte är bannade från sajten”,samtidigt som diskusioner och texter pro forma enbart ska grundas på dessa belägg (citerade påståenden från något som några har fått accepterat som tillhörigt klassen “reliable sources”, påståenden eller soundbites som någon bekant författare, journalist eller forskare har slängt ur sig med ena handen, urgamla böcker som var bra på sin tid men idag är frånåkta av forskningen etc).

I många ämnen går det dessutom inte att åstadkomma bra, genomtänkta och tidsenliga artiklar om deltagarna ska låtsas att de hela tiden under sitt arbete bara pusslar ihop saker som klart har utsagts av “etablerade forskare”, är konsenus i mainstreammedia, peer reviewed papers eller liknande. Alla som försökt få till en bra sammanfattning av ett händelseförlopp eller en debatt (eller helt enkelt skrivit ett föredrag eller hållit föreläsningar) vet att man ibland måste arbeta med egna synteser, skrivningar och bedömningar, uppe i texten eller som underbyggande delar; det går inte att bara bygga texten som ett lapptäcke av “erkända lokala råfakta” och utsagor som sytts in från vad andra har sagt och som man kan citera rakt av. Det senare verkar vara många wikipedianers syn på saken, i alla fall är det den diskursen som dominerat där de senaste åren.

Om alla får redigera allt men ingen får föra diskussioner grundade på eget omdöme, initierade bedömningar av hur det ligger till, kritik i sak (av forskare, fakta och bedömningar) och sammanvägning av olika källor (allt detta kan klassas som “original research” och/eller POV-drivande av andra deltagare) så blir hela diskussionen bakbunden av att folk jagar källor – online, via Google, på tv eller i tryck – för det de redan har bestämt sig ska in i artikeln, och det syns naturligtvis i texterna. I princip är det därmed ingen skillnad på Wikipedia och Stora Sovjetencyklopedin; båda kunde innehålla lysande artiklar med hög vetenskaplig standard men det var omöjligt att veta om random artikel du slog upp var omdömesgill eller försåtligt färgad av propaganda eller fördomar, särskilt ifall den berörde ett kontroversiellt område.

Man kan förstås mena på att det låter motstridigt att dels säga att Wikipedia måste göra sig av med long-tail-normen att alla ska tillåtas redigera fritt om allt, utan att någonsin behöva visa att de har någon slags insikter om ämnet, dels att Wikipedia är hierarkiskt, uppifrånstyrt och fullt av grupper som vill ha in sin agenda i artiklar och försöker få stöd uppifrån.

Men numera är det i praktiken den där normen att alla ska få skriva om allt, utan någon koll på vilka de är (skolgrabb, college kid, fanatiker, pr-man eller docent i det ämne det gäller?), som fungerar som argument för den tröga och toppstyrda strukturen, och som driver på gängbildningen kring olika ämnen. Det är som ett dysfunktionellt grupparbete i skolan.

Och de här synpunkterna avser primärt engelskspråkiga Wikipedia. Problemen finns på de andra också, men svenska Wikipedia lider sedan länge av kroniskt underskott på medarbetare och låg standard på artiklarna. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många aktiva deltagare – man är en bra bit under den kritiska massan – och inte tillräckligt öppen diskussion på sv-wp för att det ska bli så mycket bättre än det är, eller för att rensa bort grova felaktigheter.

Konsensustänket är helt klart en del av problemet här; om det som ska stå i en encyklopedi definieras som en neutral icke-värderande konsensus – som samtidigt ska kunna uppdateras kontinuerligt utifrån ny objektiv konsensus inom forskningen och diskussion inom Wikipedia-communityt – så blir det ju en omöjlig ekvation, särskilt om alla i princip ska kunna vara anonyma, även admins. Det leder bara till att många börjar dölja sina avsikter eller gejma systemet till sin fördel, dessutom lämnar det en vidöppen dörr för PR-folk och reklamare.

Många på Wikipedia verkar tro att forskare i alla ämnen sitter och bestämmer på konferenser att nu är detta vår nya konsensus i den här frågan, och att sedan kan man konstruera en avbild av forskningen som helhet utifrån detta. Det gör man möjligen i vissa frågor inom fysik, geologi och liknande men självklart inte inom de flesta andra vetenskaper, hårda eller mjuka. När ett nytt synsätt slår igenom så sker det mera glidande och informellt, och efter trettio år står det faktiskt andra saker i läroböckerna utan att det behöver formuleras som en rättegång med de tidigare forskarna och deras synpunkter.

Tack alltså till signaturen “Mangan” för denna analys!

År 2006 grundades det högerradikala uppslagsverket Metapedia av en grupp svenska nazister, eller snarare postnazister – samma grupp som tidigare utgivit nazisttidningen Nordland. Vid den tiden hade Wikipedia just tagit fart och det är slående hur Metapedia har strävat efter att presentera ett rasistiskt och nyfascistiskt tankegods i “wikifierad” form. Konceptet spred sig från Sverige till en rad andra språk.

Wikipedias artikel om Metapedia är påfallande kortfattad. Men jag noterar att någon just uppdaterade den med ett citat ur mitt senaste bokkapitel om de två fascismerna:

Swedish historian Rasmus Fleischer wrote that “In 2007, another network began to crystallize within Europe’s radical tight but with a vastly different ideological character. Activists from the Swedish group Nordiska Förbundet made a coordinated effort to use the internet to propagate a more “positive” image of neo fascist, third position and national revolutionary politics. They created a blog portal (Motpol.nu), a web community (Nordisk.nu) and a wiki site (Metapedia). Today there exist a dozen editions of Metapedia, making it a vital medium for dissemination of the ideology labeled here as “multi-fascism”. Metapedia tends to promote antisemitism in a cautious way, not stating too much in words but instead using the hyperlinked wiki format to make insinuations about a Jewish conspiracy.”

Mitt intryck är att Metapedia har ett begränsat inflytande på den högerradikala miljön i Sverige. Grundargruppen är visserligen en nyckelspelare i den ideologiska konflikt som nu sliter sönder Sverigedermokraterna. Men det är tydligt att denna konflikt främst utspelar sig på bloggar som Axpixlat och Fria Tider, medan den knappt verkar ha lämnat några spår på Metapedia.
Aktiviteten på svenska Metapedia verkar också ganska låg. Antalet artiklar ligger på drygt 10000. Engelskspråkiga Metapedia är inte mycket större. Men två versioner har blivit riktigt stora: den tyska (cirka 50000 artiklar) och framför allt den ungerska (cirka 150000 artiklar).

Trots att nyfascisterna bakom Metapedia tenderar att sympatisera med en pro-rysk eurasianism, finns ingen version på ryska.
Om man gräver lite framträder dock en ganska intressant historia om en politiska splittring bland ryska encyplopedister. Under ryska Wikipedias första åren samlades där tydligen en del högerradikala skribenter, men när dessa ansåg sig bli motarbetade valde de att bryta sig loss och skapa en egen encyklopedi: Wikislavia. Initiativtagarna presenterade sig som “a New Right group of wiki-dissenters, exiled from Russian Wikipedia“. Innehållet kretsade i hög grad kring folksagor och kristen-ortodox mystik.

Wikislavia förklarades snart (2007) vara en oberoende sektion av Metapedia. Men samtidigt inleddes dess sönderfall. Om man får tro Metapedias artikel om Wikislavia, var det antifascistiska wikipedianer från Kroatien och Ryssland som ledde ett utdraget sabotageangrepp genom ständiga ändringar av artiklarna. Till slut tappade Wikislavia kontrollen och tvingades lägga ner. (Eller så gick det till på något helt annat sätt.)

Märkligt nog nämns inte Wikislavia alls på engelskspråkiga Wikipedia. Och artikeln om Metapedia är som sagt också rätt kortfattad. Är det så att Wikipedia har byggts upp kring en viss identitet eller subjektsposition, en “neutralism“, som av någon anledning har svårt att hantera existensen av splittringar och extrema utbrytargrupper? Eller anser wikipedianerna bara att de konkurrerande uppslagsverken är så små att de inte förtjänar någon större uppmärksamhet? Då tror jag att de misstar sig. För det går inte att komma ifrån politiken i att bygga en encyklopedi.

För ett halvår sedan meddelade ryska myndigheter att man inlett skapandet av “ett alternativt Wikipedia“. Hur det går med den saken får vi se. I vilket fall är det kanske lite för lätt att ta Wikipedia för givet. Det känns som att vi på senare år, post-Snowden, har pratat allt mer om den politiska makt som ligger hos typ Facebook och Google – men allt mindre om möjliga maktspel kring Wikipedia.

Historiskt betraktat är det av föga vikt att Wikipedia grundades just den 15 januari 2001, även om Wikipedia som fenomen givetvis hör hemma i historieböcker. Enstaka näthistoriska händelser förtjänar att dateras med datum, men dit hör inte Wikipedia, vars framväxt skedde förhållandevis långsamt.
Personligen tänker jag mig att Wikipedia som händelse på allvar rullar loss omkring år 2005. Först då började Wikipedias tillväxt te sig explosiv. Först då började det bli omöjligt att inte förhålla sig till vad som står där, att skriva bloggposter utan att länka dit. Antagligen var det även kring 2005 som Google rutinmässigt började ranka Wikipedia-artiklar högst bland sökresultaten, men det är bara en gissning från min sida.
Firandet av tioårsdagen kan lätt få oss att överskatta hur länge Wikipedia har förändrat vår relation till kunskap.

Journalistiskt betraktat finns det fler skäl att lyfta fram detta jubileum. För journalistiken har som bekant stora problem att konkretisera nätfenomen och kastar sig därför över allt som liknar ett nyhetsvärde. Ibland tar det sig formen av en destruktiv personfixering, som i fallet Wikileaks. Ibland närmar det sig en kollektivt regisserad teater, som tidigare kring The Pirate Bay.
Betraktelserna kring Wikipedia som nu publiceras bland annat i DN Kultur är jämförelsevis mycket mer sansade. Men kulturjournalistiken har ännu inte hittat formen för att på ett mer kontinuerligt vis skriva om Wikipedia – vilket borde vara en självklar del av dess uppdrag. Steget är ännu långt till att publicera Wikipediakritik jämsides med litteraturkritiken.

Även om Jonas Thentes kolumn i DN är gedigen, fastnar den i slutändan i den eviga frågan om sant kontra falskt (fenomenet vandalisering hör dit). Ännu tydligare är det i de “sex röster om Wikipedia” som DN bottnar uppslaget med. Vilken fråga som ställs till de sex är oklart, men svaren handlar nästan helt om i vilken mån man kan lita på att uppgifterna på Wikipedia stämmer. Vilket givetvis är en viktig fråga, men svaret är ändå simpelt: ge inte upp all källkritik. När ska Wikipediakritiken gå vidare till att ställa fler frågor än så?

Fixeringen vid sant kontra falskt på Wikipedia överskuggar en lika viktig fråga: relevant kontra irrelevant. Många artiklar skrivs bara för att raderas, med hänvisning till att de inte platsar. Samtidigt är Wikipedia fullt av listor och underbart kufiska översikter över exempelvis populärkulturella fenomen.
Gemensamma kriterier har vuxit fram för vilka slags faktauppgifter som platsar eller inte i artiklar, exempelvis om levande personer. Detta är i sig imponerande. Men kriterierna kan aldrig bli glasklara. När ska ett fenomen föräras en egen artikel, när ska den bli en underrubrik i en artikel om någonting annat? Var går gränsen mellan ordbok och uppslagsverk? Hur sådana frågor hanteras av wikipedianerna kan i vissa fall få stora konsekvenser för vårt gemensamma organiserande av kunskap.
Tänk om kulturjournalistiken kunde integrera en reflexion över Wikipedias relevanskriterier! Det skulle alla vinna på.

Jag är egentligen inte den som blir principiellt upprörd över att någon kopierar från Wikipedia i strid mot dess licens. Men när jag hittade en sällsynt illa formulerad riksdagsmotion på ett sällsynt löjligt tema och gjorde jag ett par sökningar på formuleringar i texten och upptäckte snabbt att de var direktkopierade från Wikipedia, utan den källhänvisning som licensen föreskriver.

Inget som jag upprördes över, alltså – men krocken mellan upphovsrätt och riksdagsarbete var principiellt intressant så jag skrev en bloggpost om saken för två veckor sedan. Detta ledde i sin tur till att Wikimedia Sverige uppmärksammade saken. På riksdagens hemsida har nu motionen ändrats genom att källhänvisningar lagts till. (En sidofråga som detta väcker är hur sent och hur mycket som motioner kan ändras i efterhand utan att det försvårar granskning av politiska processer.)

Historien är dock inte slut för att övertrampet korrigerats. Wikipedia-skribenten Chincoteague, som skrivit en del av den text som kopierats in i riksdagsmotionen, har initierat en rättsprocess för att få skadestånd. Under onsdagskvällen blev detta även en TT–nyhet. Även om jag hade räknat med att min bloggpost skulle ge ringar på vattnet så trodde jag inte att det skulle gå så långt!

Fallet blir extra pikant av att motionären Finn Bengtsson (M) åtnjuter titeln professor i farmakologi vid Linköpings universitet. Därför är det givetvis enbart på grund av Jantelagen som jag – en simpel doktorand – understår mig att nämna hans namn.

(Slutligen är det väl inte mer än rätt att påpeka att Finn Bengtsson hör till den minoritet bland riksdagens moderater som faktiskt har uttryckt en mild kritik av upphovsrätten. Dels var han i januari 2008 en av de 13 “piratmoderaterna” och förra året undertecknade han en Acta-kritisk debattartikel.)

Motionsfloden.se briljerar som politisk blogg just för att den i stort sett inte skriver någonting, utan nöjer sig med länkar till riksdagsmotioner vilka illustreras med väl valda bilder.

Där återfinns bland annat en motion från fyra moderater som vill lagstifta om “förbud mot diskriminering enligt jantelagen”. Staten bör enligt dessa moderater även aktivt “motverka jantelagsbeteende till förmån för stöd för Gnosjöandan”. En hel del kan sägas om motionens innehåll – om “antijantismen” – men det får i så fall vänta till ett senare inlägg. Här ska jag i stället ta upp ett motionens form.

Aldrig tidigare har jag sett en riksdagsmotion som innehåller hyperlänkar, men här kryllar det av dem. Både i html- och doc-versionen, de två format som Riksdagens hemsida använder.
Frågan är hur det kommer att se ut i riksdagstrycket, det vill säga de pappersversioner som arkiveras på bibliotek och som rent arkivariskt är ett pålitligare lagringsmedium. Kommer länkarna då att skrivas ut som fotnoter, eller kommer de att negligeras? Det är oklart om länkar i riksdagsmotioner ska betraktas som relevant bakgrundsinfo eller redundanta gester. Om länkarna betraktas som relevanta för riksdafsarbetet är de länkade sidorna närmast att betrakta som ett slags bilagor och borde då även arkiveras som sådana av Riksdagen. Annars kan stor förvirring uppstå om en motion förlitar sig på information som hänvisas till en sida vars innehåll förändras innan omröstning, eller som försvinner innan historikerna tar sig an beslutsprocessen.

Just i detta fall är det dock knappast så att länkarna tillför något substantiellt. Samtliga länkar i den moderata motionen hänvisar till svenska Wikipedia, där förklaringar ges till ord som arbetare, 1970-talet och Sverige. Moderaternas pedagogiska iver framstår som smått rörande – tills man inser att de inte manuellt har lagt in länkarna. De har kopierat text rakt från Wikipedia in i sin riksdagsmotion.
Motionen om förbud mot Jantelagen är till stor del rippad direkt från följande Wikipedia-sidor: Jantelagen, Gnosjöandan och bruksmentalitet. Längst ner på var och en av sidorna på svenska Wikipedia anges gällande Creative Commons-licens, som tillåter kopiering och remix – men bara på villkoret att källa anges och att resultatet läggs under samma licens.
De motionerande moderaterna inte uppfyllt licensens krav. De anger inte Wikipedia som källa och genom att inte specificera någon annan licens på sin motion försöker de själva lägga beslag på de exklusiva rättigheterna till dess innehåll. Utgör detta då ett brott mot upphovsrättslagen? Svaret på den frågan beror nog på hur man tolkar begreppet verkshöjd. Hur långa stycken som har kopierats, hur mycket som har förändrats i redigeringen. Men om en motion till Sveriges riksdag skulle finnas kränka upphovsrätten kan man lugnt säga att knepiga frågor väcks. Eventuellt kan då även Riksdagen ställas till ansvar för att motionen publiceras på nätet och i riksdagstrycket.

Annars är det ju inget som i princip förbjuder riksdagsledamöter från att kopipejsta till sina motioner. Det görs hela tiden. Sommaren 2006 granskade SVT samtliga det gångna årets motioner, vilka kördes genom Urkund som är en privat tjänst som anlitas av skolor för att upptäcka plagiat. Då hittades en rad exempel på hur riksdagens ledamöter utan att ändra ett ord kopierar text från olika intresseorganisationer. Även om det tyder på en politisk slapphet behöver det inte i sig vara förskräckligt. Däremot vore det intressant att upprepa undersökningen idag.
Kom ihåg att Wikipedia år 2006 ännu var relativt litet. Min gissning är att en inte obetydlig andel av årets motioner bär synliga spår av Wikipedia som källa. Gissningsvis svenska Wikipedia, denna usla produkt som knappt kan jämföras med sin engelska motsvarighet. Det är heller inte osannolikt att det skulle gå att hitta flagranta exempel på upphovsrättsintrång.

Imorgon åker jag till Serbien. Det var ett tag sen, men jag har otroligt fina minnen från det landet. Jag tror jag besökte Serbien fyra–fem gånger under perioden 2007–2012 och då var det oftast på ena eller andra viset kopplat till Piratbyrån. Det kan man väl säga att det är även denna gång, när jag ska prata tillsammans med Peter Sunde Kolmisoppi på konferensen Digital/Green/Society.

Så det var elva år sen sist. Serbisk politik har under tiden blivit allt mer dominerad av Aleksandar Vucic och hans auktoritära maktparti SNS. Om detta kan man läsa i senaste numret av New Left Review där Lily Lynch har skrivit en lång artikel om Serbiens politiska samtidshistoria: “A new Serbia?” Återkommer till artikeln nedan – men först vill jag djupdyka i Copyriots eget arkiv, där det visar sig att jag har skrivit en hel del om och från Serbien.

Tyvärr verkar de flesta diakritiska (eller kyrilliska) tecken för tillfället inte funka på bloggen. Därför kommer tyvärr en massa serbiska efternamn att felaktigt skrivas med enkelt “c” i slutet. Jag beklagar detta.

Åttonde mars 2008 var jag i Belgrad och fick känna av den spända stämningen kring ett feministiskt boksläpp, samt besöka ett konstgalleri som just attackerats av nationalister. Serbiens regering hade just fallit. Kosovo hade just förklarat sig självständigt. Fulla ungdomar hade bränt ner USA:s ambassad, med en viss grad av tillåtande från ordningsmakten. En månad tidigare hade även Serbien sålt ut sitt statliga oljebolag till ryska Gazprom för ett hejdlöst underpris. Mina serbiska vänner berättade om hur Putin just då framställdes som ett helgon i serbisk press – medan det i stället varit Kina som framställdes som Serbiens beskyddare under Natos bombningar 1999. Jag ska återkomma till geopolitiken mot slutet.

Annat jag fick höra om under mitt Belgradbesök år 2008 var hur oligarken Miroslav Miškovic samlade allt mer mark med sitt superbolag Delta Holding. Gatubilden i Belgrad präglades av reklam för konsumtionskrediter från olika banker, kontrollerade av i första hand tyskt och österrikiskt kapital. Västeuropa gick in för att skuldsätta serbiska hushåll, medan Ryssland satsade på att köpa upp infrastruktur.

Detta följde jag i någon mån upp 2015: då hade planerna på South Stream redan hunnit skrotas som en följd av att Ryssland invaderat östra Ukraina. (Å andra sidan var Nord Stream redan igång, tack vare nordeuropeiska Putinkramare som Carl Bildt.)
Vid denna tid hade Sverige redan tagit emot en mängd romska klimatflyktingar från Serbien och andra delar av sydöstra Europa, som drabbats av fruktansvärda översvämningar våren 2014.

Mot slutet av 2008 besökte Piratbyrån åter Belgrad. Då anlände vi med vår buss som kört från Bolzano där den stått som utställningsobjekt i några månader, via Ljubljana. Den parkerades mitt i Belgrad på Trg republike, vilket var ett riktigt spektakel. Bland annat höll Magnus och jag någon typ av föredrag inne i bussen, vars dokumentation senare blev till ytterligare ett utställningsobjekt på utställningen “Lecture-Performance” på Belgrad museum för samtidskonst (2010).
Där någonstans lades Piratbyrån ned, men en viktig del av dess efterspel och självhistoricering blev inbjudan till konferensen Share i Belgrad, april 2012. Vilket alltså var förra gången jag besökte Serbien.

Bara några veckor efteråt – i maj 2012 – gick Serbien till. val. Resultatet blev i korthet att president Boris Tadic och hans socialdemokratiska mittenparti DS (Demokratiska partiet) förlorade makten. Sedan dess har Serbien styrts av SNS (Progressiva partiet), bildat genom en utbrytning från högerextrema SRS (Radikala partiet). Ledare för SNS är Aleksandar Vucic som i tio år nu fullständigt har dominerat serbisk politik sedan 2017 även innehar presidenttiteln. Hans auktoritära metoder skiljer sig föga från de hos hans personliga vän Viktor Orbán i Ungern.

Lily Lynch skriver i artikeln “A new Serbia?” (New Left Review 140–141)

A figure drawn from the worst of the Miloševic-era past, Vucic swiftly transformed Serbia into a place where people nervously lower their voices when discussing politics in public and suspicions infect many social interactions.
/…/
After the 2012 election, major media outlets, including formerly independent voices from the 1990s like B92, abruptly adopted a pro-Vucic editorial line. Long-running political talk shows were taken off air, online articles that depicted Vucic in an unfavourable light were deleted and tabloids transformed into government mouthpieces, subjecting government critics to unrelenting attacks; specious accusations of domestic violence, spying, drug addiction and sexual depravity were not uncommon. A populist ‘war on corruption’ saw Vucic arrest political opponents and formerly untouchable tycoons.

Att de mest korrupta ledarna i ett första skede befäster sin makt genom ett “krig mot korruptionen” är ett återkommande mönster vi känner igen från Orbán och inte minst Putin. Den ovan nämnde oligarken Miroslav Miškovic greps i slutet av 2012, bara några månader efter att SNS tagit makten. (Rättsprocesserna som pågått sedan dess har dock inte knäckt hans företagsimperium med jordbruks, fastigheter och dagligvaruhandel.)

A consummate post-ideological populist, Vucic’s real innovation on the formula was his remarkable capacity for self-victimization. He portrayed himself as a martyr for the entire Serbian nation, sacrificing himself for the collective good. Pro-government tabloids regularly ran head- lines about assassination plots against him. Sometimes the killers were ‘Croatian fascists’, other times it was the mafia or the CIA. /…/
A reality TV show, ‘A Day with the Prime Minister’, seemingly had the express purpose of demonstrating how hard Vucic worked, how rarely he paused to take a rest.

Två år senare, våren 2014, hölls åter parlamentsval. SNS fördubblade antalet mandat, medan det tidigare maktpartiet DS i stort sett kollapsade. Majoriteten av de som röstade på SNS tillhörde en äldre generation, utanför storstäderna, med lägre utbildningsnivå – motsatsen till basen för socialdemokratiska DS. Lily Lynch pekar på hur maktskiftet faktiskt också har lett till att Serbien åter fått en högre andel politiker med arbetarklassbakgrund.

Lily Lynch beskriver Vucic som en postideologisk kameleont, med “till synes obegränsad förmåga att samtidigt tillfredsställa önskemålen från olika utländska kapital”. Hans ekonomiska politik är marknadsliberal, präglad av offentliga nedskärningar och sänkta lägstalöner. Antalet lågbetalda och osäkra jobb har ökat kraftigt, så att arbetslösheten i Serbien sjunkit från 24 till i procent från 2012 till 2020.

Här kan vi backa tillbaka en liten bit i Lily Lynchs historieskrivning, som jag finner väldigt användbar samtidigt om än alltför fixerad på den storpolitiska nivån och på vissa sätt knepigt tendentiös i sina antydningar om hur allt hade blivit bättre med bättre politiker.
Det är en historia som inleds med Nato-bombningarna 1999 och störtandet av Miloševic året efter, som i formell mening markerar födelsen av det nya, demokratiska Serbien.

Inför parlamentsvalet i september 2000 hade vitt skilda oppositionspartier – uppmuntrade av EU och USA – gått samman i en allians under Zoran Dindic (socialdemokratiska DS) och presidentkandidaten Vojislav Koštunica (högerkonservativa DSS). Miloševic försökte fuska bort oppositionens valseger, vilket utlöste det uppror som störtade honom. Dock överlevde hans mäktiga säkerhetsapparat; detta faktum utgör själva “arvsynden” i Serbiens omvandling, skriver Lynch. Närmare bestämt hade Dindic gjort upp med ledaren för specialstyrkorna, “Legija” Ulemek om att dessa inte skulle slå ner protesterna, i utbyte mot ett löfte om att de skulle få fortbestå som något av en stat i staten. Våren 2003 mördades Dindic av en maffiagrupp på order av just “Legija” som nu avtjänar ett fängelsestraff för sin inblandning i mordet.

Djindjic’s assassination marked the definitive end of the optimistic period that had followed Miloševic’s overthrow. It also helped inspire an irresistible mythology, central to the second Serbia’s understanding of itself: a pro-Western liberal reformer, cut down in his prime by figures emblematic of the country’s dark past, tragically preventing its transfor- mation. Future failings could be explained away by this event. Yet for much of the country, the ‘transition to democracy’ had brought little reward anyway.

När Serbien senare under 2003 höll valet 2003 blev ultranationalistiska SRS största parti med 28 procent av rösterna. Dess ledare Vojislav Šešelj satt då häktad för krigsförbrytelser i Haag, liksom Miloševic, vars gamla maktparti SPS levde vidare och stödde högerextrema Šešelj som president. Efter många turer nåddes till slut en kompromiss som ledde till att makten i huvudsak delades mellan den socialdemokratiske presidenten Boris Tadic (DS) och den konservative premiärministern Vojislav Koštunica (DSS); avgörande var att lilla SPS kunde vinnas över till den senares läger. Därigenom kunde det högerextrema krigsförbrytarpartiet SRS trots sitt stora stöd hållas borta från makten.

Under resten av nollnolltalet satte EU och USA i huvudsak sitt hopp till det relativt EU-vänliga partiet DS. Hur detta sedan skulle ändras är den centrala fråga som Lynchs artikel behandlar.

I februari 2008 förklarade sig Kosovo självständigt och erkändes genast av bland andra USA. Enorma protester utbröt i Belgrad och några hundra unga män, flertalet kraftigt berusade, lyckades storma USA:s ambassad och sätta eld på den. Specialpoliserna drog sig undan och lät det ske. Lily Lunch beskriver efterspelet som ambassadören Cameron Munters noga planerade hämnd mot Koštunica; detta ned stöd i vissa av de telegram som läcktes via Wikileaks.

I april 2008 uppges Munter ha deltagit i ett seminarium för serbiska studenter i statsvetenskap, där han öppet efterfrågade intresserade av att bilda ett nytt, pro-västligt högerparti. Några månader senare splittrades högerextrema SRS och dess presidentkandidat Tomislav Nikolic blev ledare för utbrytningen SNS, “Progressiva partiet” – det parti som nu totalt dominerar Serbien.

Med sina mörka rötter behövde dock SNS jobba på sin image för att kunna samspela med västliga institutioner. För detta syfte anställdes amerikanska konsulter: den tidigare ambassadören William Montgomery och även Rudy Giulianis konsultbyrå – en rätt talande personkoppling till den stundande trumpismen.
Inför valet 2012 poserade Giuliani och Vucic tillsammans på SNS’ valaffischer i Belgrad.

USA och EU tänkte sig uppenbarligen att Vucics ultranationalistiska meriter gjorde honom mer lämpad att företräda deras intressen. I efterhand kan man se ett tydligt skifte från ett mer idealistiskt nollnolltal till det cyniska tiotalet, då “Väst” stödjer populister hellre än folkresningar.

Den auktoritära högerpopulisten Aleksandar Vucic befinner sig inte i ett geopolitiskt läger, utan samspelar med dem alla. Lily Lynch beskriver det som en “kvasi-titoism”:

Vucic proved most skilful at maximizing Serbia’s unique position in a chaotic global environment. He adopted a quasi-‘Titoist’ foreign policy—albeit one devoid of any internationalist vision or ideology—by strengthening relations with both Washington and Brussels and Moscow and Beijing.

Det var med stöd av USA och EU som Vucic kunde komma till makten. Samtidigt har hans Serbien ganska goda relationer med Ryssland, men dessa ska inte överdrivas. Serbien har fördömt invasionen av Ukraina och knyter sig militärt allt närmare Nato. Handeln med EU är betydligt större än med Ryssland och beroende av rysk gas är mindre än för många EU-länder.
Serbiens relation till Kina har fortsatt att fördjupas; kinesiska investeringar i Serbien präglas ofta av ekologisk skövling som på sina håll gett upphov till nya miljörörelser som organiseras underifrån.
Även relationerna med Turkiet har fördjupats, med kraftigt ökande turkiska investeringar i Serbien. En viktig aktör är också Förenade Arabemiraten. Dess flygbolag Etihad är nu delägare i Air Serbia och det var emiratpengar som låg bakom den enorma investeringen i Belgrade Waterfront som en relativt kraftfull miljörörelse och vänstermobilisering försökte stoppa under parollen “Ne davimo Beograd“.

Nu sjunker stödet för EU-medlemskap efter att i många år ha varit stort i Serbien.

In truth, the radiant European future disappeared over the horizon some time ago. Among the most powerful eu member states, there is little appetite to expand the bloc; /…/
But if Europe won’t come to Serbia, Serbia will come to Europe. Youth are leaving the coun- try in droves. Between 2012 and 2018, an estimated 300,000 people emigrated, and a third of young people report a desire to leave;

Jag lyssnar ofta på de utmärkta poddarna under paraplyet Radio åt alla (RåA), exempelvis Eld och rörelse (där jag även har medverkat). Att jag härom veckan valde ut RåA som måltavla för lite kamratlig kritik var alltså mest för att sprida ytterligare kännedom om dessa poddar – och för att jag räknade med att få konstruktiva svar. Så blev det också!

Frågan gällde plattformspolitik. Likt många andra organisationer och poddar har även RåA valt att använda Twitter som primär plattform för att interagera med lyssnare. Sist i varje avsnitt hänvisas till radiovärdarnas Twitterkonto – och inga andra kontaktuppgifter, inte ens e-post. Är inte detta att begränsa sina kontaktytor i onödan?
Därtill kommer att just Twitter under Elon Musk befinner sig i en kombination av sönderfall och uppifrånstyrd högervridning. Aktiviteten minskar, liksom synligheten minskar för de som inte köper sig en en blå plupp. Insikten om att Twitter är allt annat än neutral sfär har redan fått många organisationer, medier och individer att dra därifrån. Men det är inte okomplicerat, som jag skrev i en första ETC-kolumn:

Uppmärksamhetsekonomin sätter ett högt pris på att lämna rummet alltför tidigt. Särskilt för journalister har Twitter blivit till ett arbetsredskap lika svårt att tänka bort som det hade varit att tänka bort faxen från en gammaldags tidningsredaktion. ”Det är bekvämt i den svenska bubblan, än så länge”, noterar Michael Kazarnowicz på Mastodon. Man klamrar sig fast vid sin invanda plattform och ”använder självironiserande skämt som försvarsmekanism”.
Men förr eller senare kommer den gräns att passeras där offentligheten hastigt vänder ryggen till Twitter, för precis som ingen vill lämna först, vill ingen vara sist kvar.

Valet av plattform är politiskt, eftersom den som stannar kvar och är aktiv på en viss plattform även bidrar till dess fortlevnad. Detta bör inte dras till en enögd moralism där man anklagar varandra för att “legitimera” det ena eller andra för att man är en aktiv användare av Twitter, Tiktok, Flashback, Spotify eller vad det nu må vara. Det väcker minnen av en moralistisk konsumtionspolitik som var betydligt mer utbredd i slutet av 1900-talet, när identiteten som “vänster” för många kom med en lång lista på företag att bojkotta. (Mudi-Mums, någon?)

Men att välja kommunikationsplattform är ändå något mer än att välja snabbmatsrestaurang. För på en plattform som Twitter är vi inte bara konsumenter, utan även producenter. Frågan som bör ställas är i vilken mån vi kan agera kollektivt i denna producentroll. Svaret kan ofta luta mot ett nej. Men frågan måste ändå ställas gång på gång, för läget kan snabbt ändra sig. Nya tillfällen kan uppstå för oss att lämna rummet tillsammans och bidra till att bygga något nytt.

Därför är valet av plattform politiskt även i en taktisk mening. Som jag skrev i en uppföljande ETC-kolumn:

Oavsett om vi talar om Twitter eller Tiktok eller någon annan stor plattform, finns det vanligen lika många skäl till att lämna som till att stanna. Om man är någon form av offentlig aktör – en podd, ett band, en politisk kampanj – tvingas man att väga skälen mot varandra.
Den enklaste vägen brukar vara att stanna i värmen, där det känns som att alla redan är. Det näst enklaste är att storma ut ur rummet (eller bara sluta logga in). Svårast är att förhålla sig till plattformarna på ett taktiskt sätt – att kanske vara aktiv i flera sammanhang parallellt, med sikte på att underlätta en kollektiv migration, bort från de platser som inte är gjorda för oss, bort från de platser som gör oss till något vi inte vill vara.

Jag uppfattar att RåA och jag har samma syn på den medietaktiska frågan. Sen kan det alltid finnas skillnader i hur de olika för- och nackdelarna värderas, vilket måste göras från fall till fall, beroende på vem man är och vad man vill uppnå.

Efter min första kolumn svarade RåA (på Twitter) att de vill följa en dubbel taktik. Å ena sidan att på längre sikt sträva bort från plattformarna och vilja bygga egna digitala forum. Å andra sidan ”att vi rent pragmatiskt alltid vill befinna oss där människor finns”.
Rimligt! Men är Twitter denna plats? Kanske. Men de allra, allra flesta – inklusive de flesta som är potentiellt intresserade av RåA – finns inte på Twitter. Vi bör också komma ihåg att Twitter sedan hösten 2021 är en mer inlåst plats än förr, som kräver att man är inloggad även om man bara vill passivt läsa trådar, exempelvis de högintressanta trådar som ofta skrivs av de medverkande i RåA.

Nu hörde jag just att jag har fått ännu ett svar från RåA-håll, närmare bestämt i teoripodden Rekreation #12: Samverkan. För övrigt ett riktigt toppenavsnitt som på rakt och lättgreppat sätt tar upp något av det mest relevant som kommit ur de postoperatistiska Marxläsningarna, med gästen Guldfiske var podd Apans anatomi ni knappast kan ha missat. (Missa i synnerhet inte dess senaste avsnitt där Mathias snackar Tiqqun ihop med Liv Strömqvist.)

Nåväl, en bit in i i nämna avsnitt av (44:20) svarar värdarna på min kritik av RåA:s kommunikationsstrategi. I sammandrag:

vår kommunikationsstrategi vad gäller allt förutom vår poddkanal är ju att vi bara befinner oss på Twitter i stort sett. Han tycker det är weak för att det skapar svaga sätt för vår publik att interagera med oss. Och då vill jag ju påstå att vår publik är fullt kapabel att skapa sina egna communities. Absolut, vi har nån typ av skyldighet att skapa plattformar för folk att interagera med oss. Men jag tror verkligen att folk idag har en extrem färdighet i att producera egna communities, egen samverkan, att länka ihop med andra. Det är inte ett hinder att det inte finns något sådant färdigt rum. … Så jag tror inte att det är ett så stort problem. Om det skulle behövas ett rum så skulle det skapas. För människor är supersuperbra på just det.

Fair point! Vi får inte stirra oss så blinda på plattformspolitiken att vi missar det myller av verkliga sammanhang för samtal som uppstår hela tiden. Jag har själv ofta diskuterat innehållet i RåA-poddar både på studiecirkelträffar, på hemmafest, på 44:an och i olika små chattgrupper man har.
Grejen är bara att inget av dessa sammanhang involverar de som gör poddarna. För utbytet med dem hänvisas vi fortfarande till Twitter. Det är väl inte hela världen, men vi är nog överens om att villkoren kunde vara bättre – och RåA uppger ju också att man har en långsiktig strategi för att skapa sådana sammanhang.

Jag är nöjd med att ha bidragit till att sätta lite ny fart på denna diskussion. Mission complete! Eller förresten, jag vill envist stå fast vid ett enda minimalt “krav”. Ha en fucking mejladress. Nämn den i slutet av varje poddavsnitt och på poddens hemsida. Det är inte svårt, det finns inget att förlora men kanske något att vinna. För det kan ju trots allt hända att det i något av de informella rum vi hela tiden skapar först ett samtal som utmynnar i någon form av respons till vad som sagts i en RåA-podd. Då vore det väl bra att kunna mejla de som driver podden? E-post som komplement till Twitter kan med fördel även användas åt andra hållet, för nyhetsbrev som påminner om nya avsnitt för de lyssnare som inte nås av sådana uppdateringar via Twitter eller nån poddapp.

E-post är det där busenkla mediet som ofta glöms när vi är alltför besatta av att säga ja eller nej till olika plattformar.

Lite relaterat till detta är förresten även min allra senaste ETC-kolumn som handlar om Substack. Under coronaåren skedde ju ett slags återfödelse av det sena nollnolltalets bloggkultur i form av nyhetsbrev, där utvalda delar ofta reserverades för betalande läsare. Vad plattformen Substack gjorde var alltså att lansera ett enkelt sätt att ta betalt för sin blogg.

Frånvaron av reklam har bidragit till intrycket av att Substack representerar ett sundare internet än reklamfinansierade plattformar som Twitter eller Youtube. Samtidigt är de delar av samma tyckonomi. För att nå framgång på Substack bör man redan vara en etablerad medieperson. Annars måste man jobba hårt på självmarknadsföring i varje tillgänglig kanal, särskilt på Twitter.

Ett tag levde alltså Twitter och Substack i någon form av symbios, samtidigt som båda företagen fortsatt att drivas med förlust. Men i ett ändrat ekonomiskt klimat tvingas de att jaga hårdare efter intäkter och har därmed vänts mot varandra.

Twitter försöker komma bort från reklamberoendet genom att ta betalt för blåa pluppar. De som köper en sådan ska även få skriva längre texter. Samtidigt lanserar Substack funktionen ”Notes” för kortare inlägg.
Elon Musk måste ha blivit skräckslagen, för han svarade genast med att blockera all möjlighet till interaktion med tweets som innehåller en länk till Substack.
Substacks vd Chris Best har å sin sida förklarat att hans nya Twitterklon ska vara en plats för maximal yttrandefrihet, även för öppen rasism. Det lär bli fortsatt stökigt. Låt oss stå vid sidan om med popcorn medan plattformarna drar ner varandra i gyttjan.

Det där sista kan om man vill läsas som en hänvisning till Cory Doctorows teori om “enshittification” eller som en svensk översättning lyder, “sugifiering“. Om detta pratas det i avsnitt #50 av Gigwatchpodden. Detta spelades nyligen in live inför publik på Kafé 44 och jag fick äran att gästa just denna del av samtalet, som blev riktigt fartfyllt.

Ett av ämnena: ”Varför suger internet?” Linnea, Jacob och jag fick bland annat återvända till Doctorows text. Han delar in plattformens livscykel i tre faser. Den första fasen är trevlig eftersom plattformen bara vill samla användare och kan drivas på riskkapital. Som i den forntid då Google var en minimalistisk sökmotor, eller när Facebook var fritt från reklam. I andra fasen stöps allt om till förmån för säljare och annonsörer. Till slut ska vinster pressas även ur dessa, medan våra flöden fylls av oönskad skit. Till slut dör plattformen, menar Doctorow.
Likt honom kan jag vilja bejaka detta, att köra skiten i botten. Och sedan börjar allt om? Här tror jag ändå att vi bör akta oss för drömmar om riskkapitalets eviga återkomst.

Här känner jag mig alltså lite ambivalent. Spontant gillar jag den lätt accelerationistiska tanken på att köra plattformen i botten för att något nytt ska uppstå. Men som Doctorow formulerar saken kan det bli lite väl mycket av “skapande förstörelse” (Schumpeter) i evig återkomst. Ingenting säger att den cykel han identifierar har samma förutsättningar att börja på nytt i dagens historiska situation, som den hade kring finanskrisen 2008 som ju i efterhand kan framstå som själva startskottet för den plattformsepok som nu åtminstone delvis krackelerar.

När vi diskuterar den politiska aspekten är det förresten viktigt att komma ihåg att de “säljare och annonsörer” som plattformarna premierar i sin andra fas (för att därefter suga ut) inte bara syftar på kommersiella företag. Även en aktivistgrupp eller kulturaktör som vill bjuda in folk till grejer är ju ur plattformens perspektiv en annonsör. Hur ska vi göra för att bygga alternativ till Facebooks eventfunktion? Där har vi en angelägen fråga att på något vis lösa kollektivt.

Vi gör nog bäst i att fortsätta vara både ambivalenta och pragmatiska. Men för den skull får vi inte förneka att våra egna (kollektiva) val av medieplattformar är politiska val.

Själv valde jag förresten just att sparka lite ny fart i den här bloggen. För den som vill följa den finns ett RSS-flöde om man varken följer mig på Twitter (som jag nu har slutat använda aktivt utöver att posta simpla länkuppdateringar) eller på Mastodon.
Jag är himla nöjd över att aldrig ha hoppat på Substacktåget och även över att inte ha någon statistik över hur många som besöker den här bloggen. För det känns nånstans viktigare om en person återvänder till ett inlägg flera år senare och får ut nåt av det, än om hundra samtidigt klickar på en länk som serverats dem i nåt flöde.
Tyvärr är Copyriots kommentarsfält fortsatt trasigt. Men är det något så nås jag via e-post, se högerspalten.

Känner mig förpliktigad att skriva detta inlägg efter att ha levererat årsbästalistor på mina kassettköp 2016, 2017, 2018, 2019, 2020 och 2021. (Under 2022 har jag dessutom vid några tillfällen stött på främmande människor som tackat mig för musiktips de hittat i nämnda listor!)

Men 2022 köpte jag knappt några kassetter alls. Bara en enda beställde jag på Bandcamp: en krautig sak från Polen som förvisso var utsökt. Problemet är inte att det saknas nya kassettsläpp, som att vissa länders postväsende fortsätter höja sitt utlandsporto till den grad att det blir orimligt att betala mycket mer för leveransen än man betalar för själva musikkassetten. Detta gäller exempelvis stora kassettproducenter som Tyskland och USA.
Till detta kommer ständigt nya handelshinder. Tidigare beställde jag ofta kassetter från olika platser utanför EU, men numera innebär detta en hög risk att tvingas betala kontrollavgift till tullen. Brexit pajade mycket. Hongkong och Ryssland ska vi inte ens tala om; i vilket fall verkar de aktuella kassettbolagen där ha lagt ner.

I stället för att köpa nya kassetter har jag, från slutet av 2022, lagt lite mer tid på att faktiskt lyssna på de (hundratals) kassetter jag redan har i min samling. Det har varit givande! Upptäckte en hel massa gamla guldkorn som jag mer eller mindre glömt bort. Dessa fick stå för musiken under min årliga juldagsfest. Flera gäster utryckte sin uppskattning för att det under en många timmar lång fest bara spelades kassettmusik; ingen som står och fipplar med en skärm framför stereon för att absolut hitta “den där låten”.

Något annat jag gjort i stället för att köpa kassetter under 2022, det är att spela in mixtapes. Eller tja, digitala mixar. Flera av dem tycker jag blev riktigt bra. Dessa samlar jag i nästa bloggpost för den som möjligen är intresserad.

Fast när jag tänker efter så råder det inget tvivel om vilken som var årets kassett! Jag behövde inte köpa den. Den hade ingen titel och kommer nog aldrig att listas i någon katalog. Den bara kom till mig på posten en vacker försommardag. Ett mystiskt sprejmålat kuvert innehållande en lika mystisk sprejmålad kassett.
Några minuter efter att jag satt på den mystiska kassetten började jag höra bekanta tongångar, fast i en helt annan tappning. Smutsigare, konstigare. Det visade sig att kassettens båda sidor i stort sett bestod av någon sorts hemkokt dekonstruktion av Culture Beats eurodanceklassiker Mr. Vain. Loopat, lagrat, choppat, screwat, distat och med några tillagda svenska pratsamplingar plus lite rena kassettljud inspelade på kassetten. Riktigt, riktigt utsökt och riktigt, riktigt förbryllande.