Search Results for 'tre vågor' ↓

Tre vågor av print-on-demand: från författarnas befrielse från förlagen till förlagens befrielse från författarna

Fenomenet “print-on-demand” fick sitt svenska genombrott i januari 1997 då författaren Peter Curman styrde upp en välbevakad presskonferens tillsammans med kollegerna Lars Forssell och Jan Myrdal. Demonstrativt lät de tillverka sina egna böcker hos Arkitektkopia, utan inblandning av bokförlag och skrev i ett pressmeddelande [pdf]:

Vi visar nu i samarbete med Arkitektkopia AB hur man med hjälp av Internet och en avancerad tryckerimaskin på mindre än tio minuter kan omvandla digitala ettor och nollor i en databas till färdiga böcker i den upplaga man för ögonblicket har behov av – två exemplar eller tvåhundra – till ett förnuftigt styckepris. Japanerna kallar det “lean production“.
Men vi öppnar med detta inget eget nytt förlag ty det är fördelaktigt för oss att kunna använda oss av förläggarnas kontor med personal som sköter formgivnig, reklam, distribution och bokföring. Vi visar bara förläggarna vad som kan göras. De bör dra lärdom och snabbt göra upp om de avtal som blivit nödvändiga. Annars kan det gå för dem och deras Förläggarförening som det gått för gaslyktetändarna och deras skrå.
/…/
Men – som sagt – vi är inte förläggarnas fiender. Vi räcker dem handen! Vill de bara sköta sitt uppdrag att föra ut våra böcker på marknaden så sköter vi nog vårt att skriva dem!

Ur detta utspel tillkom sedan (med pengar från stiftelsen Framtidens kultur) ett pilotprojekt som kom att ta sig namnet Podium. Tanken med allt detta var att “professionella” författare (medlemmar i Författarförbundet eller Författarcentrum) skulle befrias från sitt beroende från förlagen. Utifrån den premissen diskuterades print-on-demand i en första vända.

Drygt tio år efter den där presskonferensen på Arkitektkopia lanserade ett par betydligt yngre författare “Vulkanmanifestet“, med lika storslagna formuleringar om allt som print-on-demand skulle förändra. Skillnaden var att man nu inte talade om att förbättra villkoren för en existerande kår av författare, utan om att låta vem som helst bli författare.

Print-on-demand har hittills inte blivit någon revolution, åtminstone inte i fråga om att flytta makt från förlag till författare. Utvecklingen har med digitala mått gått ganska långsamt, men å andra sidan fortsätter den. Frågan är om vi nu inte kan se en tredje våg, som markerar ännu en ny riktning i den långsamma omvälvningen. Om den första vågen symboliseras av Podium och den andra av Vulkan, symboliseras den tredje vågen av Books LLC och VDM Publishing. Båda har över 100000 titlar var tillgängliga via nätbokhandlar som Bokus, samtliga bestående av text från Wikipedia. Förlagen har befriat sig från sitt beroende av författare – en märklig invertering av det som man först förväntade sig att print-on-demand skulle uppnå.

Här finns ett helt spektrum av gråzoner. Tyska VDM Publishing existerar öppet, medan Books LLC framstår som lite mer ljusskygga. Så länge de bara plockar text från Wikipedia och inkluderar licensen så bryter de inte mot upphovsrätten. Fast man kan fråga sig om det verkligen är okej av VDM Publishing att sätta namnet “Frederic P. Miller” som författare till tiotusentals böcker. På den svartare sidan av gråzonen återfinns den påhittade författaren Heinz Duthel, vars böcker är collage från alla möjliga källor på nätet.

Efter att jag för en vecka sedan skrivit om Heinz Duthel-fenomenet, följde Sydsvenskan upp med en artikel om att biblioteken luras att betala dyra pengar för de utskrivna Wikipedia-sidorna. Jag hann själv göra en snabb studie av förekomsten av LLC-böcker på svenska forskningsbibliotek. Jag hittade 18 titlar, utspridda på lika många bibliotek. Från en källa på KTH:s bibliotek fick jag höra att deras LLC-bok kommit till biblioteket via en inköpsprofil, sammansatt av ett företag som tar betalt av biblioteket för sitt urval. Sydsvenskan intervjuar ansvarig bibliotekarie vid Malmö högskolebibliotek, som tycks anse det fullt normalt att biblioteket ska lägga pengar på utskrivna Wikipedia-sidor om någon skulle efterfråga det.
Säg att en student ska skriva en uppsats om The Pirate Bay-rättegången, letar efter litteratur via nätbokhandlarna och hittar “boken” Crime in Sweden: The Pirate Bay Trial, Sala Gang, the Pirate Bay Raid, Ica Meat Repackaging Controversy, Crime in Sweden (Books LLC), som är 108 sidor tjock, har ett ISBN-nummer och uppenbarligen är en utskrift av artiklarna i Wikipedias kategori “Crime in Sweden”. Studenten ber universitetsbiblioteket att köpa in boken, som uppenbarligen fyller en lucka i bibliotekets utbud – kopplingar mellan fildelning och köttsnusk är inte vanliga. Men vore det ändå inte rimligt att säga nej till sådana inköpsförslag av princip? Inte för att texter på Wikipedia skulle vara dåliga, men för att det är onödigt att betala överpris för dem – och för det finns en rad andra skäl till att ifrågasätta allmänintresset av böcker vars totala upplaga hittills har uppgått till noll.

Flodvågen av robotgenererade böcker borde aktualisera bibliotekens roll som urvalsinstitution, men av reaktionerna hittills verkar intresset svalt. Intressant nog är det i stället nätbokhandlarna som talar om detta som “ett branschproblem”. Adlibris och Bokus säger till Sydsvenskan att de arbetar för att rensa bort böcker som dessa ur sitt sortiment, men har i dagsläget sannolikt miljontals i sortimentet. Rutinerna verkar inte riktigt ha kommit på plats ännu, för fenomenet är nytt. “Det fanns i mindre skala redan 2009, men har ökat i år och accelerat de senaste månaderna”, säger Bokus på Twitter. Frågan är bara hur många barn som följer med badvattnet ut.

Vi ser att print-on-demand fortsätter att omvälva den litterära offentligheten, fast inte alls bara på det sätt som folk tänkte sig för några år sedan. Några klara vinnare eller förlorare är svåra att utse. Allt vi kan vara säkra på är att vi ännu bara sett en liten föraning av den boktsunami som är under uppbyggnad. Snart säkert också på svenska.
Själva teknologin för att framställa böcker var nog i sig inte det avgörande. Det är när denna teknik sammankopplas med andra teknologier som böckerna tycks börja skriva sig själva. Så fort en trend noteras på nätet triggas en algoritm som samlar ihop lämpliga artiklar från Wikipedia, packeterar det som bok och lägger ut till försäljning i hopp att någon ska nappa. Detta hade inte kunnat ske år 1997. Då fanns inte Wikipedia, heller inte de algoritmer för sökmotoroptimering och spambombning som dessa förlag använder. Med tanke på hur bra spamrobotarna är på att ta sig förbi spamfilter för att posta kommentarer på bloggar, är det inte svårt att tänka sig ett scenario där spamförlag blir allt bättre på att få in sina “böcker” i bokkatalogerna och även ta hjälp av lingvistiska algoritmer för att få böckernas innehåll att se helt oklanderligt ut.
Problemet är inte att innehållet i Wikipedia-böckerna skulle hålla dålig klass rent faktamässigt. En bok är väl mer än bara fakta? En bok är exempelvis ett beslut om utgivning. Dock inte dessa böcker, som genereras i hundratusentals varianter varav antagligen bara en bråkdel någonsin materialiseras. Ändå har de ISBN-nummer, fyller upp katalogerna med brus och ställer frågan på sin spets: Vad är en bok?

Krisen, del 63: Norbert Trenkle om “varukrönet”

Nu är det äntligen dags att sammanfatta en bok som jag läste i våras: Die große Entwertung av Ernst Lohoff och Norbert Trenkle. Ett tidigare inlägg utgick från bokens efterord. Författarna hör till gruppen Krisis i Nürnberg. Deras kristeori är alltså av typen “fundamental värdekritik”.

Den här bloggposten är det första av flera referat av Die große Entwertung. En del kommentarer sticks in, men annat slinker med okommenterat även om det kan finnas invändningar.

Krisen grundar sig i ökad produktivitet, menar värdekritikerna. Vissa tänker då genast: jaha ja, profitkvotens fallande tendens. Nej! Vad som stagnerar i denna kristeori är inte profiten, utan mervärdet. Åtskillnaden mellan väsen och framträdelse – alltså mellan värde och pris – är sjukt viktig för värdekritikerna. “Värde” är att förstå som en samhällelig relation: den reella abstraktionen av arbetstid, vilken bara kan ske genom att framträda i form av pengar. Kapitalismen är en tautologi, ett absurt självändamål: produktion för produktionens skull. Dess grundtendens är att undandraga sig medveten kontroll, skriver Norbert Trenkle (som författat den första delen av boken).

Ökad produktivitet betyder att samma kvantitet värde kräver en större kvantitet varor. Och kapitalism är värdetillväxt. Värdeminskningen per enskild vara – vilken kan framträda för oss i form av billigare prylar – måste kompenseras genom en exponentiell utvidgning av den totala varuproduktionen.

Under ett par hundra år gavs gott utrymme för expansion av detta slag (alltså vad Marx kallade “relativt mervärde”). Kapitalismen expanderade inte bara i rummet. Ännu vid 1900-talets mitt fanns i västvärlden stora delar av vardagslivet som endast delvis genomkorsades av varuform och pengar, vilket innebar ett utrymme för att lansera nya varor. Tänk exempelvis hur nya vitvaror ersatt oavlönat hushållsarbete eller hur kulturindustrin endast gradvis har satt prägel på människors fritid. Att det skedde en relativ minskning av nödvändig arbetstid (per vara) kunde alltså kompenseras av en absolut utvidgning av nödvändig arbetstid (i systemet).

Likt andra värdekritiker, utgår Norbert Trenkle från att kapitalismens nådde sin historiska kulmen under efterkrigstidens tillväxtboom, ungefär 1945–1973. Under denna epok skedde även en massiv utbyggnad av den offentliga sektorn. Transport, kommunikation, energi, utbildning, omsorg – allt detta bildade en nödvändig infrastruktur för varuformens expansion, samtidigt som det kunde finansieras just genom beskattning av det hastigt växande mervärdet. Just genom att staten stärkte sin roll, kunde allt mer arbetskraft göras nödvändig i varusamhället. Kort sagt: tillväxt.

Norbert Trenkle menar att denna tillväxtboom i första hand bör förstås i termer av absolut mervärde, alltså ett utvidgande av arbetssamhället. Till detta kom en ökad mervärdekvot till följd av teknisk rationalisering, relativt mervärde, som en sekundär men likväl kraftfullt förstärkande effekt. Regulationsteoretiker och marxister har ofta vänt saken på huvudet i sin analys av fordismen, skriver Trenkle: de har bara sett det relativa, inte det absoluta.
Vänsterkeynesianer blandar ihop orsak och verkan. De tror att det var stigande reallönerna och den offentliga sektorns utvidgning som orsakade efterkrigstidens tillväxtboom. Omfördelningen skapade inte tillväxt. Tvärtom var det tillväxten som skapade förutsättningar för omfördelning.
Lika galet blir det, enligt Trenkle, hos de teoretiker (från Andrew Glyn till Hardt/Negri) som hävdat att arbetarklassen skapar krisen genom sitt angrepp på kapitalet. Visst, kamperna kring 1970 hade sin del i krisens utbrott. Men dessa kamper kan samtidigt återföras till att kapitalets tillväxt redan börjat stagnera.

Värdekritikernas resonemang kanske kan renodlas till en teori om “varukrönet” – om än på annan abstraktionsnivå än peak oil, peak cotton etc. Observera då att “varukrönet” eller “värdekrönet” i denna logik blir synonymt med “statskrönet”. Efter krönet har den offentliga sektorn börjat att nedmonteras, vilket ur värdekritiskt perspektiv inte kan skyllas på “nyliberalismen” som ideologi utan är en del i ett långsamt begynnande sönderfall för hela det system som bygger på lönearbete som självändamål.

När efterkrigstidens tillväxtboom började stagnera, fortsatte efterfrågan på arbetskraft att öka. Men denna efterfrågan drevs i allt högre grad dels av den offentliga sektorns expansion, dels av det privata näringslivets allt större behov av marknadsföring och infrastruktur. Alla dessa arbeten må vara nödvändiga för att säkra varuproduktens förutsättningar – men de är i kapitalistisk mening improduktiva, i det att de inte skapar ytterligare mervärde.

Den tredje industriella revolutionen, kretsande kring bruket av mikroelektronik, tog fart under 1970-talet. Som paradigmatiskt exempel nämns här Aseas brandgulaindustrirobot IRB6: “den svenska symbolen för en ny arbetsmarknad, delad mellan människa och robot”. Ett led i den tredje industriella revolutionen är den nya form av internationell arbetsdelning som brukar kallas för globalisering.

Under 1970-talet skedde något med produktivkraftutvecklingen, skriver Norbert Trenkle. Från att skapa nya produkter (med tillhörande behov), till att minska behovet av arbetskraft i befintliga produkttyper. Här är det lätt att resa invändningar: visst har vi fått nya produkter sedan 1970-talet! Fast i detta sammanhang är ju knappast en ny telefonmodell att räkna som en ny produkt. Ett annat sätt att se på saken är hur en smartphone har potential att ersätta både telefon, grammofon, kamera och sällskapsspel. Bra för tillverkare av smartphones men möjligtvis ett problem för kapitalismen.
Mikroelektroniska produkter är endast möjliga att tillverka med hjälp av mikroelektronik. Där finns en orsak till att nya produkter har svårt att suga upp den arbetskraft som frigörs när mikroelektroniken effektiviserar även andra typer av varuproduktion. Sedan 1970-talets mitt är massarbetslösheten inte längre konjunkturell, utan strukturell.

Krisens orsak, alltså: ökad produktivitet. Säg att nya industrirobotar gör att det krävs hälften så mycket mänskligt arbete för att tillverka ett kylskåp. För att erhålla samma mängd värde måste man då tillverka två kylskåp och fördubbla konsumtionen av naturresurser. Fast två är heller inte tillräckligt, för det värdet måste ju ständigt växa om det ska vara tal om tillväxt, alltså kapitalism.
(I denna Darstellung finns stora fallgropar. Förenklingen är rätt grov. Kylskåpstillverkaren bryr sig inte ett dyft om värde, bara om dess framträdelse i form av profit. Det är jakten på profit som driver fram ökad produktivitet. Därtill måste påpekas att ett kylskåp inte kan “ha värde”, eftersom värde är en samhällelig relation.)
Effektiviseringar av energibruk tenderar att nollställas genom kapitalismens tautologi. Mödosamt uppnådda framsteg förmår inte väga upp tillväxttvånget. Bilmotorerna är mer energieffektiva än förr, men allt fler motorer kör runt. Bilproduktionen fortsätter att expandera och varje människa åker fler mil i bil, så att förbrukningen av olja per capita ökar snarare än minskar.

Krispotentialen manifesterade sig redan på 1960-talet genom enorma exportöverskott för Japan och Västtyskland. Med andra ord: västvärlden tyngdes av en allt större industriell överkapacitet. Särskilt i USA stagnerade tillväxten, samtidigt som Vietnamkriget fick militärutgifterna att skjuta i höjden. Om bara växelkurserna varit flexibla, hade ju USA:s konkurrensposition kunnat förbättras genom en nedvärderad dollar. Men dollarn förblev kraftigt övervärderad fram till den 15 augusti 1971.
Här tar Norbert Trenkle tillfället att polemisera mot Naomi Klein, som i Chockdoktrinen frammanar bilden av en medveten plan, där nyliberala tankesmedjor ville knäcka Bretton Woods-systemet med fasta växelkurser. Som sagt: det värdekritiska synsättet reducerar nyliberalismen till ett ideologiskt ytfenomen. Inte heller tillmäts någon större vikt till oljechocken hösten 1973, som utlöste den djupa recessionen under 1974–75. Precis som marxister som David Harvey, betonar Norbert Trenkle att oljekrisen blott var droppen, inte krisens orsak.
Här kommenteras även Kondratiev, Schumpeter och andra tänkare som ser varje kris som del i ett mönster av “långa vågor”. Kontratievs teori är enligt Trenkle knuten till en historisk fas inom kapitalismen, då arbetssamhällets absoluta bas fortfarande växte. Samma sak gäller för Schumpeter, med sin hyllning till krisen som “skapande förstörelse”. Vad han bortsåg från var att en innovation endast kan leda till tillväxt om den kan bidra till att suga in allt mer arbetskraft i varuproduktionen. Att bruket av ny teknik kan skapa vinster i konkurrensen för enskilda företag eller stater är en helt annan sak!

Under fordismens guldålder skapade massarbetet en massköpkraft som utgjorde en motor för utvidgandet av produktionens bas. Den tredje industriella revolutionen, å andra sidan, genererar en växande massa av prekariserade människor som egentligen är överflödiga ur kapitaltillväxtens synvinkel och inte heller som konsumenter spelar någon viktig roll i den kapitalistiska dynamiken. Det är en villfarelse att tro att kapitalismen helt enkelt skulle kunna ställa om sig bort från den tidigare industriella basen, till att bygga på tjänster. Tjänstesektorns våldsamma tillväxt under de senaste 30 åren är inte resultatet av någon ny ackumulationsdynamik, utan bara av det fiktiva kapitalets uppblåsning. Merparten av dessa tjänster är, direkt eller indirekt, helt beroende av tillflöden från finansområdet och skulle annars inte kunna leva vidare.

Där sätter jag punkt för detta referat. Nästa inlägg är tänkt att referera vad Norbert Trenkle skriver om 1970-, 80- och 90-talet, vilket kanske inte är så originellt. Troligtvis finns mer att hämta i läsanteckningarna från andra delen av Die große Entwertung, där Ernst Lohoff lägger fram en ganska djärv teori om finanskapitalets dynamik.

Lyssna på hjärnvågorna

Hjärnforskaren Nina Kraus lät ett offer lyssna på “Smoke on the water”, registrerade hjärnvågorna och lyckades på grundval av dessa rekonstruera ett ljud som gick att känna igen som samma låt. Ganska skojigt.
Troligtvis rörde sig igenkänningen primärt på ett melodiskt plan (till skillnad från det rytmiska, harmoniska och timbrala planen). Den moderna, västerländska uppfattningen om musik ger företräde åt just följden av toner. Frågan är i vilken mån som denna uppfattning spelar in i hur hjärnforskningens frågeställningar samt i tolkningen av forskningsresultaten.
En artikel i The Telegraph, som bland annat rapporterar om nämna experiment, drar ytterst tveksamma slutsatser. Slutsatsen blir ungefär att musik ska anses vara bättre om hjärnforskare kan visa att hjärnan känna igen och även förutspå dess melodilinjer. Således är Mozart bättre än Schönberg. Kroppsfientligt, pseudovetenskapligt och framför allt uttjatat. Men det förefaller inte helt omöjligt att Axess kan gå igång på argument av detta slag. Om några år kan vi nog även vänta oss en våg av s.k. experimentell musik som på olika sätt omsätter hjärnvågor i ljud, utan att det blir mer spännande än diverse halv bortglömda ambientförsök från 1990-talet, typ Scanner och Oval.

Ytterligare två noteringar om robotförlagen

1.
När jag ändå besökte Stockholms universitetsbibliotek passade jag på att plocka fram boken Baroque artists, utgiven av Books LLC. Innehållet är identiskt med artiklarna i Wikipedia-kategorin med samma namn, vilket upptar omkring femhundra sidor. Trycksaken kostar 492 kronor hos Adlibris, vilket väcker frågan om hur universitetsbiblioteket hushåller med sina pengar.
Enligt nätkatalogerna utkom boken den 15 september 2010 exakt två månader senare stämplades den in på Stockholms universitetsbibliotek.

Boken är försedd med ett utförligt register, kanske lite väl utförligt. Komiskt nog listas bland alla namn på barockkonstnärer även ordet “info”, som hänvisas till sidan 97. Jag antar att Books LLC-roboten helt enkelt indexerar alla ord som Wikipedia-artiklarna råkar länka.

2.
Ögnade åter igenom Sydsvenskans artikel om robotförlagen som publicerades den 11 december, strax efter att Copyriot för första gången i Sverige uppmärksammat detta fenomen. “Titlarna är på väg bort”, sade då Adlibris vd Pär Svärdson, syftande på de två mest kända robotförlagen, Books LLC och VDM/Alphascript. Samma sak sade Bokus affärsområdeschef Mats Fagerström.
Snart två månader har nu gått, men varken Adlibris eller Bokus har avlägsnat Wikipedia-utskrifterna ur sitt sortiment, däremot har Adlibris lagt in en varningstext.
Nu väcks frågan: har nätbokhandlarna stött på några praktiska eller juridiska hinder mot att begränsa det egna utbudet? Eller har de helt enkelt ändrat sig, vill de trots allt sälja dessa titlar? Amazon verkar ju vara fast förvissade om att behålla dem i utbudet, trots klagomål från kunder som känner sig lurade. Hur stora intäkter kan det röra sig om för nätbokhandlarna? Tips från insidan mottages tacksamt.

Uppdatering:
Ni märker hur jag gör research: slänger ut lite trådar och hoppas att någon journalist ska haka på och lyfta telefonluren. Vilket var just vad Computer Sweden gjorde idag. Där förklarar Adlibris vd Pär Svärdson sin delvis ändrade uppfattning:

Till en början tyckte han det var rimligt att filtrera bort de robotskrivna böckerna, men han tänkte om när kunder började kontakta Adlibris och undrade varför vissa böcker de ville köpa hade försvunnit.
– Vi är väldigt delade om det här. Man kan ju tycka att det vore bäst att filtrera bort dessa böcker, men vissa av dom vill människor verkligen ha.
/…/
Men finns det inte en risk att kunder som köper såna här böcker känner sig lurade?
– Jo, det är klart, men samtidigt finns det böcker som människor verkligen vill ha. Det bästa vi kan göra just nu är att informera om att böckerna är kopierade från internet, säger Pär Svärdson.

Att vissa kunder verkligen är beredda att betala dyrt för dessa utskrifter betvivlar jag inte (även om jag betvivlar att de skulle välja Adlibris om de kände till Wikipedia Book Creator). Det intressanta är att dessa kunders betalningsvilja tydligen är tillräckligt för att motivera hundratusentals titlar i katalogen. Är den det då även för miljontals titlar? Om utvecklingen fortsätter som hittills är det fullt tänkbart att robotförlagen står för majoriteten av alla böcker hos nätbokhandlarna innan detta år är slut. Någonstans uppnås en punkt där allt fler upplever sökresultaten som sönderspammade. Jag är nyfiken på hur nätbokhandlarna resonerar kring detta.

Tidigare inlägg i detta ämne:

Rockmusiken dog innan den fyllt 30. Det gjorde inte housemusiken.

Tänkte återvända till frågan om musikalisk stagnation, som för en månad sedan lockade till livliga diskussioner. För att få ny fart tänkte jag först kasta fram en synnerligen löst hängande tanke.

Det är välkänt att rockstjärnor ofta dör vid 27 års ålder. Frågan är om inte detsamma gäller för rockmusiken som sådan.

Dog rocken vid 27? Det beror för det första på när den föddes, alltså vad vi menar med rockmusik. Eftersom ingen musikstil föds ur intet går det alltid att flytta ett musikfenomens ursprung längre tillbaka i historien. “Got to teach and everything you learn will point to the fact that time is eternal“, som nån rappare nödrimmade i en gammal KLF-låt (som inte var rock).

Fråga nummer två blir vad det innebär för en musik att dö. “Vår musik är död, pop behöver stöd“, sjöng Sveriges bästa rockgrupp Dungen för ett dussin år sen. Jag lutar åt att observationen var korrekt, alltså att en typ av musik faktiskt kan vara “död”, i viss mening, utan att det förtar dess kvalitet. Död som i stagnerad, oförmögen att utvecklas i samspel med sin samtid åt oförutsedda håll. Likväl kanske en öppen dörr bakåt som förtjänar att förbli öppen, om så bara för att vi har ett behov av att bearbeta (eller rentav sörja) förflutna erfarenheter. Men så har jag också ägnat en ansenlig del av mitt liv åt att spela stendöd barockmusik.

Om vi skjuter från höften och säger att rockmusiken föddes 1960, blir frågan om den dog 1987. Vi skulle kunna vara mer exakta och utgå från “British Invasion” som inträffade 1962–63; om vi då adderar 27 år hamnar vi på 1989–90. Jag gillar hur väl denna datering synkar med Berlinmurens fall och ravescenens framväxt.

Jag dristar mig till att påstå: någonstans under 1980-talet så tappade rockmusiken sin sista inneboende dynamik. Allt det som räknas till “postpunk” klingar i efterhand som rockens rekviem. Ingenting försvann när rocken dog. Alla manér finns kvar och har assimilerats i populärmusikens olika fortsatta strömningar. Bortsett från de evigt återkommande vågorna av retrorock, har vi i dag en bred uppsättning musik som förtjänar att kallas “postrock”. Jag syftar inte på den genre som förknippas med etiketten, utan på själva praktiken att använda rockmusikens instrumentarium och former för att skapa musik som inte längre är rock. Ur sådan synvinkel är både shoegazing och svartmetall att betrakta som varianter av postrock. Musiken är inte längre rock så länge den tar aktivt avstånd från “rockandets” gestik, manér och myter. Allt annat bruk av rockinstrumentariet, eller av rockens traditionella riff, är att klassa som retro.

Om man i dag skriver “rock’n’roll” i en sökruta får man omedelbart förslag som handlar om kläder, turism och andra livsstilsprodukter. Inte musik.

Rocken är nog faktiskt död, i ovan nämnda bemärkelse. Nu ska jag tala om house.

(Begreppsligt klargörande: när jag säger “house” syftar jag på en musik som varken kan avgränsas tydligt från “techno” eller “disco”. En tydlig avgränsning kan däremot göras mot det vulgärbegrepp vi mött i t.ex. varumärket “Swedish House Mafia”, vars medlemmar levererar en steril, generisk arenapopmusik som – att döma av det lilla jag har hört – inkorporerar element från såväl house som rock. Dessa är väl för housen ungefär vad U2 är för rocken – alltså ingenting alls, när man räknat bort pengarna ur ekvationen.)

För tio år sedan tydde nog mycket på att även housemusiken låg på sin dödsbädd. Det var på nollnolltalet som närapå all popmusik (såväl “mainstream” som “indie”) började inkorporera element av house, i större eller mindre utsträckning. Att däremot housen i sig skulle ha en fortsatt dynamik kändes inte självklart. Inom nollnolltalets elektroniska, bastunga dansmusik tycktes de mest framåtsyftande tendenserna peka i en annan riktning. Men skenet bedrog.

Plötsligt är det 2016 och housemusiken har redan fyllt 30 år utan att dö. Den har med råge överlevt rockmusiken och tycks nu på 2010-talet bara leverera bättre och bättre för varje år. Jag tänker inte gå in på exempel men tänker framför allt på musik som utges på småbolag – ofta på vinyl eller kassett – i USA och inte minst Kanada; även Ryssland spelar en intressant roll medan Europa allt mer tycks ligga i lä. Etiketteringstvånget får den att sorteras under “deep house” tills detta blir för brett och någon får för sig att säga “outsider house”, eller så handlar det fortfarande om acid, eller någonting som faktiskt lyckas att under någon tid vara helt etikettlöst. Musiken som utöver sin uppenbara dansfunktion – oavsett om den faktiskt spelas på dansgolvet eller ej – är smutsig, lekfull, psykedelisk, som blickar bakåt och framåt på samma gång. Ja, jag vill faktiskt påstå att vi här hittar någon form av immanent utveckling som rockmusiken tappat för länge sen.

Housemusiken föddes ungefär samtidigt som rockmusiken dog, kring mitten eller slutet av 1980-talet. Det svindlar lite att längre tid har förflutit sedan dess än vad som förflöt under rockmusikens egentliga livshistoria.

Med denna lilla provokation vill jag ha sagt att jag egentligen inte ansluter mig till den aktuella tesen om populärmusikens stagnation. Må vara att den livskriftliga housemusiken tycks förbli ett fenomen strax utanför mainstream, att hela mitt resonemang andas något som säkert kan kallas för elitism, att housemusiken inte via sjunga texter förmedlar budskap på samma sätt som rockmusiken har gjort. Det är ändå sjukt stort att housen fyllt trettio.

K211: Kriskaraktärer hos Tove Jansson och László Krasznahorkai

Två av de författare som jag har läst i sommar är Tove Jansson och László Krasznahorkai, som vid första anblick har föga gemensamt. Ur själva läsningens synvinkel utgör de var sin extrem. Muminböckerna (1946–1970) rymmer en rikedom av olika berättelser och karaktärer, men alltid i en språkligt avskalad, fjäderlätt form; en muminbok kan sträckläsas på en förmiddag, eller toalettläsas i hundra små portioner, det spelar ingen större roll. Motståndets melankoli (1989) är däremot fylld av meningar som aldrig vill sätta punkt, än mindre påbörja ett nytt stycke, bara följa karaktärernas absurda tankegångar i dess cirkelrörelser kring en antydd berättelse. För att ta sig igenom den är det nödvändigt att upprätthålla ett jämnt, högt lästempo och bekämpa impulserna om att lägga boken åt sidan.
Ändå finns det något som förenar Motståndets melankoli med vissa av muminböckerna. Något som samtidigt får mig att vilja fläta in dem i just denna bloggserie. Nämligen att de utgår från någon typ av kris- eller katastrofscenario, vilket de olika karaktärerna tolkar på drastiskt olika vis. Romanerna rymmer alltså ett inslag av kristeoretisk undersökning.

Vad gäller krismedvetandet i Mumindalen, skriver Amanda Svensson i Expressen om Kometen kommer (1946/1968), där karaktärerna på olika vis hanterar frågan om Mumindalens förväntade undergång. Profetian presenteras av Bisamråttan, självutnämnd filosof som kämpar för att upprätthålla en nihilistisk fasad. Tove Jansson påbörjade boken i samband med Hiroshima och Nagasaki, så det är knappast orimligt att tolka kometen som en metafor för hotet om kärnvapenkrig. Amanda Svensson:

Inte minst i “Kometen kommer” är det tydligt att tanken på jordens undergång inte bara är skrämmande – den är också livgivande, ja rentav uppiggande, precis som farligheter ofta är i Mumindalen. När Mumintrollet och Sniff ger sig ut på ett uppdrag – att ta sig till ett observatorium för att skaffa information om kometen – lever de mer intensivt än vanligt, stiftar nya betydelsefulla bekantskaper och äter varje plätt som om det vore den sista.
Hela berättelsen genomsyras av denna febriga carpe diemkänsla, representerad av Bisamråttans plötsliga utbrott av lakonisk livsglädje: “Spring och lek! Lek så länge du får leka. Vi kan ändå inte göra nånting åt saken så det är lika bra att ta det filosofiskt.”
I detta avseende var Tove Jansson ett barn av sin tid. Världskrigen förde oundvikligen med sig en känsla av brådska – varför skjuta upp något till morgondagen om morgondagen alls inte kommer?

Själv fastnade jag inte så mycket för Kometen kommer, utan föredrar de senare muminböckerna, som likaså rymmer inslag av ett slags kristeoretiserande. Helt säkert finns det i de böcker som utspelar sig om hösten och vintern. Men nu bortser jag från dem, eftersom det är sommar. Och inte försommar, inte midsommar, utan sensommar.

Årstidernas närvaro hos Tove Jansson är stark och bara att foga sig i. Må vara att man kan läsa en muminbok på en förmiddag, men inte när som helst på året.

Och de sade till varandra: Pappa talar alltid om skogseld i augusti.

Nu är det augusti. Denna månad utspelar sig inte bara Kometen kommer, utan även Pappan och havet (1965/1969), som jag nyss återvände till. Här finner vi Muminpappan i sitt esse, skildrad med kärleksfull, ironi. Muminpappan börjar skriva en “avhandling” om havet och dess beteende. Egentligen hanterar han nog mest en personlig kris som i någon mening även är manlighetens kris, närmare bestämt en manlig identitetskris för den borgerliga familjefadern, som blir en kris för hela muminfamiljen. Så visst är det kristeori som Muminpappan sysslar med – projicerad på ett yttre objekt, havet, som han på komiskt vis kämpar med att blåsa upp till ett hot.

Han kunde skriva: Havsströmmarna är en märklig och underbar sak som man inte har ägnat nog uppmärksamhet, eller: Vågrörelsen är något som alltid kommer att uppväcka vår förundran… och så lät han häftet sjunka och tappade bort sig i förnimmande.
/…/
– Ni förstår, jag vill komma underfund med om havet har något system eller om det bär sig åt precis hursomhelst… det är viktigt. /…/
Pappan lutade sig fram över bordet i plötsligt förtroende; jag vill veta om havet verkligen är illvilligt eller om det bara måste lyda.
/…/
Vattnet stiger när det blir dåligt väder men ibland kan det göra tvärtom. Var sjunde våg är väldigt stor, men nån gång kan det vara den nionde och ibland är det ingen ordning alls.
Vart går de breda stormvägarna av vitt skum och hur kommer de till? Varför? Allt detta och en massa andra saker försökte pappan hitta orsaken till men det var mycket svårt. /…/
Nu kom den igen, den hisnande tanken att havet inte hade några lagar alls. Han avvisade den hastigt. Han ville förstå. Han måste komma underfund med havet för att kunna tycka om det och för att kunna bibehålla respekten för sig själv.

Just här finns en fascinerande likhet mellan Muminpappan och de som uppslukas av att finna ett system av vågrörelser i kapitalismens historia. Meditationen över vågrörelser utmynnar alltid i någon form av tragisk filosofi, som söker vila i tanken på evig återkomst. Vad säger detta om fascinationen över cykliska i historien, “långa vågor” i ekonomin? Möjligen går det att ana en vilja att komma underfund med kapitalismen för att kunna tycka om den och för att kunna bibehålla respekten för sig själv. Möjligen.

Från kometernas ellipsrörelser till havets vågrörelser och så åter till rymden med alla dess cirklar som ger oändligt med stoff för vidskepelse, kontemplation och tragik. Jag tänker på karaktären Valuska i Motståndets melankoli som framstår något av en harmlös, inte helt obegåvad byfåne. Det enda som kan hänrycka honom är tanken på månarnas, planeternas och galaxernas eviga banor. Genom dessa upplever han ett omedelbart deltagande i kosmus, “hur varje minut av våra liv är en rörelse framåt genom den snurrande Jordens gryningar och nätter, genom dess återkommande vintrar och somrar där bland planeterna och stjärnorna.”

Staden befinner sig i ett diffust upplösningstillstånd där alla talar om hur kaoset breder ut sig, om “vardagens oberäknelighet” och om “en annalkande katastrof”. Alltsammans symboliseras av den absurda närvaron av ett havsvidunder, en enorm val, mitt på det ungerska inlandet. Men för den kontemplativt lagda Valuska är det i själva verket utbredningen av kristeorier, de vardagligt uppgivna klagomålen över förfallet, som är den verkliga krisen.

han såg att rädslan som spred sig likt en farsot inte hade sitt ursprung i en för varje dag alltmer verklig serie motgångar, utan att det var en förtärande sjukdom som genererade de skrämmande föreställningarna, vilket i slutändan verkligen skulle leda till deras fördärv; men det var en falsk känsla, ett slags inre upplösning som tog dem alla i besittning och fick dem att i sin självupptagenhet förlora de uråldriga lagarna ur sikte, och därmed förlorade de alltmer herraväldet över den värld de skapat till sin avbild…

Till slut förlorar även Valuska kontrollen över sin tragiska livshållning, som slår över i en form av nihilistisk väckelse; jag tror ytterst att det är mikrofascismens psykologi som László Krasznahorkai skildrar, lika komiskt som kusligt. Och den skiljer sig från den makrofascism som efter hand blommar ut hos den kvinna som förvandlas till stadens nya härskare. Genom att bejaka det eskalerande krisläget fram till den exakt rätta punkten för att orkestrera ett undantagstillstånd och en upprensningsaktion. (Kuslig tanke: att någon skulle hitta förlorade manuskript av Tove Jansson där Muminpappans fascination för “farligheter” öppnar för att han blir besatt av en liknande ondska, som i slutändan förvandlar Mumindalen till hans skräckvälde.)

Något oväntat finner Valuska en allierad i herr Eszter, en pensionerad musikdirektör som lever i förbittring sedan han insett att det liksvävande tonsystemet inte har någonting naturligt över sig, utan tvärtom är en sentida konstruktion som enbart bevisar civilisationens förruttnelse. Såväl Valuska som Eszter kan alltså beskrivas som pythagoréer, fixerade vid våg- och cirkelrörelsernas eviga harmoni. Men de företräder var sin form av tragisk livshållning.

Den unge Valuskas liv präglas av ett rastlöst kringströvande på stadens gator i febrig övertygelse om att universums lagar aldrig kan rubbas och att allt som händer i slutändan bara är en del i det större mönstret. Den åldrade herr Eszter har däremot beslutat sig för en inre exil från den “värld som övergett sina lagar”.

”Bankrutt”, fortsatte Eszter medan han långsamt lät blicken svepa över salongen /…/ ”Det råder fullständig bankrutt för all handling, allt tänkande, alla föreställningar, liksom för vår tragiska strävan att ens försöka förstå varför det har blivit så här, /…/ Människorna /…/ talar om jordskalv och om domedagen för de vet inte att det varken blir tal om domedag eller jordskalv… och att allt är förgäves, för allt kommer att kollapsa av sig själv, först kollaps, sedan börjar allting om igen, och så kommer det att fortsätta, oavlåtligen, för uppenbarligen är det så”, han höjde blicken mot taket, ”precis som med vårt maktlösa snurrande i rymden: om det en gång har börjat, går det inte att stoppa. Jag lider av /…/ yrsel, och jag, Gud förlåte mig, är uttråkad, som vem som helst som lyckats frigöra sig från vanföreställningen att uppbyggnad och förstörelse, födelse och död i denna krampaktiga, gigantiska cirkulation skulle tyda på någon som helst bestämd plan, en målmedveten, gigantisk och underbar plan i stället för den bländande uppenbara iskalla mekaniken… Att det från början… en gång i tiden… fanns något slags tanke”

Att det någonstans, under fenomenvärldens kaotiska yta, måste finnas en tanke – nog är det samma impuls som drabbar Muminpappan på hans ö och Eszter i hans lägenhet. Men de båda herrarna projicerar kaoset i olika riktning. Den ena på naturen, den andra på historien. Det finns nämligen ingen historia i Mumindalen som inte är naturhistoria, och det finns ingen natur i Motståndets melankoli förutom den groteska närvaron av en val.

Krisen, del 162: Enda sättet att bemöta en kristeori är med en annan kristeori

Funderar på kristeori i en väldigt allmän mening. Vad det innebär att säga att något är i kris, vad det innebär att förneka krisen. Testar en tanke genom att parafrasera Göran Sonnevi:

Krisen
kan inte bortförklas
Den går inte ens
att säga emot,
annat än
med helt ny kris

Enda sättet att avfärda en kristeori, är genom att anföra en annan kristeori.

Krisförnekelse i sin rena, panglossianska form är en omöjlighet.

Inte för att krisen skulle vara apodiktisk (ovedersäglig) – utan för att all kristeori är symptomatisk. (Huruvida kristeorin även är asymptotisk till sin karaktär är en annan fråga, som kanske går att belysa med hjälp av Göran Sonnevis diktning.)

När en kristeori kommer till uttryck, är detta i sig ett tillräckligt bevis på att en kris föreligger. Men detta säger ingenting om huruvida kristeorin är sann till sitt innehåll. Den verkliga krisen kan vara oändligt mycket större eller mindre än den teoretiserade krisen.

Enklaste sättet att avfärda en kristeori är genom att förminska den till en personlig nivå. Som exempel kan vi ta musikkritikern Simon Reynolds som i sin bok Retromania lägger fram en kristeori som handlar om att 2000-talets populärmusik har börjat stagnera; att det knappt längre kommer något genuint nytt, bara nya vågor av retro. Ett sätt att bemöta detta påstående är att hävda att det är en generationsfråga. Att populärmusiken visst utvecklas i helt nya riktningar, men att det bara är den yngre generationen förunnat att verkligen erfara den musikaliska omvälvning som sker. Med andra ord: det är inte fråga om någon samtida kulturkris, utan om en personlig ålderskris hos Simon Reynolds (född 1963) och hos alla andra i vilka hans kristeori finner resonans.

Inte alla kristeorier kan förminskas ner till en personlig nivå. Desto fler anhängare en kristeori har, desto tydligare blir det att kristeorin är ett symptom på något i samtiden – och detta “något” är per definition en kris, i större eller mindre proportion.

Som exempel kan vi den “kontrajihadistiska” kris- och konspirationsteorin (alla konspirationsteorier är kristeorier). Kontrajihadisterna menar att “den västerländska civilisationen” hotar att gå under, till följd av “islamiseringen”. Europas enda räddning består i att avlägsna alla de européer som är (eller kan misstänkas vara) muslimer. Blotta förekomsten av en sådan idé är ett tillräckligt bevis för att det förekommer någon form av kris – en politisk kris eller “värderingskris. Det går inte att vederlägga rasisternas förståelse av samtiden utan att själv antyda varför de har fel, varför det är något annat som har gått snett. Kristeorin kan bara bemötas med en annan kristeori.

I fråga om ekonomiska kriser gäller i grunden samma sak. Det finns alltid några som hävdar att en ekonomi kollaps är nära förestående. Oftast stämplas de som alarmister, apokalyptiker och undergångsprofeter. Men varför utövar undergången en sådan lockelse? Ett lika vanligt som undvikande svar, populärt bland vissa historiker, är att rädslan hör till det evigt mänskliga. Det förklarar dock inte varför vissa människor är mer benägna än andra att tänka på undergången. Frågan går då vidare till sociologerna.
Rent hypotetiskt kan vi tänka oss en sociologisk studie av Cornucopias kommentarsfält, som måhända skulle komma fram till att detta domineras av män i åldrarna 30–50 år, att flertalet varken är fattiga eller rika, att det däremot finns en överrepresentation av egenföretagare. Vår hypotetiska sociolog skulle då fråga sig varför just dessa manliga småborgare är så attraherade av tanken på en finanskollaps. Svaret på frågan skulle ofrånkomligen rymma en (uttalad eller outtalad) kristeori.

Johan Norberg fick sitt stora genombrott med boken Till världskapitalismens försvar (2001) som utan överdrift kan kallas ett passionerat försvar för framstegstanken. “Det blir bättre och bättre” lyder titeln på bokens första kapitel. En sådan utsaga vore helt meningslös om den inte kunde framställas polemiskt. Från första början angriper Johan Norberg “den mycket utbredda vanföreställningen om tillståndet i världen”, vilket i första hand syftar på tesen om ökade orättvisor, i förlängningen på varje idé om att det finns problem som inte löses av ekonomisk tillväxt, utan snarare förvärras.
Med denna bok slog Johan Norberg an tonen för “den bättre-och-bättredag-för-dag-anda som präglat intellektuell svensk borgerlighet, och kanske tydligast tidskriften Neo under 00-talet” (Isobel Hadley-Kamptz).

Ändå tror väl knappast dessa panglossliberaler att världens förbättring sker per automatik. Då hade det ju inte funnits någon mening i politiskt engagemang. Att frenetiskt hävda att världen blir bättre är bara meningsfullt i opposition till en utbredd idé om att världen blir sämre. Panglossliberalerna ser en fara i frånvaron av framstegstro. Och på något sätt måste de förklara varför denna misstro har brett ut sig så mycket. Johan Norbergs senaste bok verkar innehålla en mångfald av smärre kristeorier, som alla är ägnade att avfärda tanken på en mer övergripande kris.

Han menar att globaliseringen, internet och individualiseringen kommer att skapa ett helt nytt fantastiskt samhälle, där alla är sammankopplade och vansinnigt innovativa och gamla institutioner som politiska partier, fackföreningar och stelbenta storföretag, papperstidningar och tablå-tv kommer att dö. /…/
Vi är på väg in i den stora turbulensens tid, stökigt och oförutsägbart, förkunnar Norberg. Miljontals människor blir arbetslösa. Men vi får en frihetlig revolution, där “alla kommer att prata med, lära sig av och utmana varandra”, lovar han.
Det låter som ett klent substitut. Tänk om folk slår ihjäl varandra i stället?

Nu har jag inte läst Johan Norbergs bok, utan citerar bara ur en recension. Men här antyds ändå hur den stora krisförnekelsen bottnar i en mängd små kristeorier. Dessa små kristeorier får förklara varför så många människor inte är övertygade om att allt blir bättre. “Gamla institutioner” har givit människor trygghet – men tryggheten var aldrig mer än en illusion. Välfärdsstaten skapade ett sovande folk som trodde på illusionen och som därmed förlorade förmågan att inse hur bra den verkliga världen är. Lite hårdraget betyder detta att att välfärdsstaten är en kris, eller att välfärdsstaten försätter det mänskliga förnuftet i kris. En kristeori har bemötts med en annan kristeori, som vanligt.

Ingen kommer undan kristeorin.

Tankar om internetstatistiken, IV: Vad menas med “e-handel”?

Efter att ha kastat några blickar i rapporten “Svenskarna och internet 2014“, vill jag bara posta ett par funderingar kring vad statistiken egentligen säger. Förra året luftade jag här vissa tveksamheter kring begreppen som används: studien förutsätter en skillnad mellan “traditionella medier” och “internet”, men det är inte självklart i vilket fall man hamnar när man läser nyheterna på en skärm. Jonas Andersson Schwarz går vidare på detta spår i sin läsning av årets statistik:

”Internet” är en överkategori. Rent tekniskt är det infrastrukturen genom vilka en rad andra medier kanaliseras eller orkestreras. Rent upplevelsemässigt kan ”Internet” dessutom upplevas högst olika av olika individer och i olika situationer.
Att år 2014 fråga någon ”använde du Internet igår?” är alltså lite som att år 1964 ha frågat ”använde du dig av radiovågor igår?”

Internetstatistiken ställer samma frågor år efter år, för att kunna visa på förändring över tid. Men i många fall leder den mediehistoriska utvecklingen till att frågorna i sig uppfattas på annat sätt än tidigare. Då är det inte självklart vad svaren egentligen säger.

Jag tänker bl.a. på kapitlet om e-handel i årets rapport. Där presenteras bland annat siffran över hur manga som “någon gång köper och betalar för varor eller tjänster via internet”. Jag är inte säker på att alla tillfrågade uppfattar en sådan fråga på samma sätt.

Så kallad “e-handel” kan ju delas upp i tre olika transaktioner: köp, betalning och leverans. Internet kan användas för ett eller flera av leden.
1) Man kan leta upp en vara på nätet som man beställer för att hämta ut i butik, eller få hemskickad på faktura.
2) Man kan också köpa saker på kredit i en butik, för att senare erlägga betalning som görs via en internetbank.
3) Slutligen har vi konsumtionen av digitala tjänster, exempelvis abonnemang på Spotify – men inte ens då är det självklart att köpet och betalningen görs via nätet. Spotify-abonnemang säljs över disk i matbutiker och är dessutom ofta inbakade i helt andra abonnemang eller kreditupplägg, knutna till försäljningen av mobiltelefoner.

Så vad är e-handel?

Om man tolkar frågeställningen på vidast tänkbara sätt, omfattar “e-handel” samtliga utbyten av varor/tjänster där internet har använts i något led. Då skulle t.ex. prostitution räknas som e-handel om sexköparen har kommit över ett telefonnummer till sexsäljaren via ett nätforum.
Eller om man (mot förmodan) skulle hitta en hyresbostad via nätet – är detta då ett exempel på “e-handel”, och fortsätter man att e-handla varje gång man betalar sin hyra?

För att krångla till saken ytterligare kan vi fundera på alla de transaktioner där det inte ens utbyts några pengar. Tänk bara på allt som bortskänkes på Blocket, eller på de Facebookgrupper där folk i ett bostadsområde säljer, skänker och byter begagnade prylar med varandra. Räknas sådant som e-handel? Tyvärr sägs ingenting om detta i “Svenskarna och internet 2014”.

Radioreportage om de förlorade internetdrömmarna

En förmiddag i våras, när marken ännu var snötäckt, tog jag en promenad runt Bagarmossen tillsammans med radiomannen Morris Wikström. Han ställde mig frågor om vad som sker med internet som jag försökte att besvara. Dessa svar klipptes sedan in i ett radioreportage som just sänts i P1: “Felkod 404 – de förlorade internetdrömmarna“.

Under åren runt millennieskiftet formulerades flera visioner om vad internet skulle betyda för samhället och kulturen. Det handlade om ett levande kulturarv, om en ny avantgarde-litteratur och om platta och demokratiska samtalsforum. Men hur blev det egentligen?

Kulturradions Morris Wikström träffar poeten Cia Rinne som undrar vad som händer när texten flyter fritt på nätet, Pelle Snickars, forskningschef på nationalbiblioteket som undrar vad som händer med kulturarvet när informationsmängden exploderar, och forskaren Rasmus Fleischer som påstår att internet håller på att centraliseras och genomgå en klassisk industrialisering.

Mest för min egen skull brukar jag transkribera min egen medverkan i radioreportage. Så även denna gång. Följande ord, som här är lösryckta ur sitt sammanhang av frågor och förklaringar, uttalades av mig under snöpromenaden:

Det slog mig att vatten i olika former återkommer hela tiden i metaforerna om internet. Kanske inte så att människor tänker på vatten och hav och så alltid, men det finns nånting i den här flödesmetaforiken framför allt och i förflyktigandet där vi har gått från att surfa på vågor till att… nu så stiger vattnet upp i molnet.

Man skulle kunna jämföra med 1950-talet, som var en tid då det plötsligt var omodernt att koka sin egen tomatsoppa för höjden av modernitet var ju att köpa tomatsoppa på burk. Industriellt massproducerad tomatsoppa, det var liksom tidens melodi. Och jag tycker att molnet är lite som den där tomatsoppan. När man idag hör folk tala om att det är så omodernt att lagra filer på sin egen hårddisk, då låter det ungefär som när folk på 1950-talet pratade om hur det är att laga sin egen tomatsoppa.

Sedan 2007 är rörelsen mot ett mer centraliserat internet stark och tydlig. Med centraliseringen i det man kallar molnet så kommer en maktförskjutning, där ett fåtal aktörer samlar väldigt mycket makt. 2007 var året då Apple lanserade sin Iphone, senare kom Ipad och Apple är ju de som går i bräschen mot att överge persondatorn så som vi känner den. En gång i tiden var det Apple som populariserade persondatorn och gjorde den lättanvänd, men nu så är det Apple som överger persondatorn. Och med persondator menas då en dator som vi har någorlunda kontroll över: man kan själv välja vilka program som ska installeras på den, när man lagrar filer så finns de där, och så vidare. Det alternativ till persondatorn som nu lanseras är mobila enheter där operativsystemet är väldigt inlåst, där Apple måste godkänna program innan de installeras och där filerna man lagrar inte ligger på ens egen maskin utan i det s.k. molnet – och med det följer att filerna kan raderas av andra och att de garanterat kommer att scannas igenom med mönsterigenkänning för reklamerbjudanden.

Rörelsen till molnet är ju en del av den andra IT-bubblans affärsmodell. Första IT-bubblan byggde på att det skulle finnas portaler för allting och så skulle man sälja produkter över nätet och i hög grad så funkade det inte, som bekant. Den andra IT-bubblan – som på ett besynnerligt vis har blåsts upp parallellt med den globala finanskrisen – den bygger mycket mer på reklam. Och för att kunna rikta reklam till rätt individer så måste man skapa en mycket, mycket detaljerad profil över vad individen har för beteenden och preferenser. Detta gör man genom att kartlägga varje klick, varje ord, varje bild. Så det vi kallar “sociala medier” är ju, ur kommersiellt perspektiv, ett sätt att uppmuntra deltagande enbart för att få bättre koll på vem som eventuellt är intresserad av att köpa vad.
När vi pratar om “sociala medier” så menar vi inte IRC, vi menar inte en mångfald av små nischade webbforum och vi menar inte heller en bloggosfär, utan vi menar framför allt Twitter och Facebook som är de medier dit alla förväntas koncentrera nästan all sin socialitet. För då kan man skapa stordriftsfördelar. Då kan man samla tillräckligt mycket beteendedata för att hitta de allra mest detaljerade mönstren, för att bli den tjänst som är bäst på att rikta personlig reklam. Så det handlar om stordriftsfördelar. Sociala medier är på många sätt en klassisk industrialisering.

När man idag pratar om hur all data är nästan förutbestämd att uppstiga i molnet, har man ofta en väldigt kort historisk horisont. Jag tror faktiskt att om man ser det i ett lite längre mediehistoriskt perspektiv så liknar det kanske mer av en pendelrörelse. Dagens centralisering i molnet påminner ju ganska mycket om det som hände på 50-60-talet då radio och teve tog över allt mer av vardagslivet – det var ju också ett slags streaming, den enkelriktade konsumtionsprincipen med bekvämlighet i centrum. På den tiden var man ju också oförmögen att se detta som annat än höjden av modernitet. Sextiotalets stora framtidsvisioner för medierna låg fortfarande i linje med teven och dess konsumtionsprincip, men sedan dess har pendeln hunnit svänga tillbaka och åter minst en gång, säkert flera.

Mitt tal om molnet som “klassisk industrialisering” kan i någon mån kopplas till teorin om strukturcykler. Man kan då tänka sig att internet nu gått från strukturomvandlingsfasen till rationaliseringsfasen, även om tanken riskerar att bli lite förlamande. Att jag råkade använda tomatsoppa som metafor var något som sedan återkom i april när jag skrev en artikel under rubriken Molnbankerna.

Nåväl, lyssna gärna på radioreportaget där min egen medverkan är av högst sekundär vikt.

Krisen, del 82: Mer om strukturcyklerna

Åter till cyklerna och Lennart Schön. Först av allt: tack för alla kommentarer! Nu ska det dryftas vad cykelteorierna har att säga om samtidens kriser.

Alex har helt rätt: “Grunderna för långa vågor-teorier är ju statistiska observationer som sedan måste uttolkas och fyllas med mening, vilket gett upphov till en rad olika teorier om kapitalismens utveckling. Att göra anspråk på att ha funnit en enkel orsaksförklaring till den historiska processen är ju förstås problematiskt och kanske leder sådana ambitioner i många fall till ‘astrologi’.”

Lennart Schön betonar som sagt en drygt 40-årig strukturcykel. Han tenderar alltså att bedöma cykeln som något kortare än sina föregångare Kondratieff och Schumpeter (som snarare kom fram till en cykellängd på cirka 54 år). Jag får känslan att Lennart Schön gärna vill ha en “urverksmässig” teori, där strukturcykeln är dubbelt så lång som byggcykeln, men jag kan ha fel.

Strukturcykeln består av två faser, likt en in- och utandning. På 1920-talet upptäckte Kondratieff att kapitalismens historia sedan 1700-talet hade uppvisat regelbundna växlingar mellan inflation och deflation. Om vi får tro Lennart Schön, handlar det om en växelverkan mellan (kvalitativ) förnyelse och (kvantitativ) rationalisering:

Växlingen mellan omvandling och rationalisering, det vill säga mellan förnyelse och effektivitetsökning, är i själva verket en grundrytm i den industriella kapitalismen – den är ett av uttrycken för dess säregna dynamik.

Den inflationära fasen kännetecknas av strukturomvandling, förklarar Lennart Schön. Olika former av infrastruktur måste byggas ut. Krediterna växer snabbare än sparande och produktion. Efterfrågan stiger snabbare än utbudet – därav stigande priser.

Den deflationära fasen går ut på rationalisering. Tidigare investeringar ger nu frukt i form av ökad produktion, vilket pressar priserna. Skulder betalas tillbaka och sparandet ökar. Vid övergången till denna fas “har omvandlingstrycket förskjutits från produktionssfären till omgivande sfärer”, skriver Lennart Schön.
Samhället präglas i rationaliseringsfasen av standardisering, kompetensökning och “planering utifrån utgångspunkter som blivit allmänt kända”. Politiken tenderar mot en linjär inriktning på ökad levnadsstandard, ofta även minskade klyftor.

Decennierna av rationalisering har varit något av skördetider på ett bredare samhälleligt plan. Dessa decennier – 1880-, 1920- och 1960-talen – har varit glada decennier sedda ur konsumenternas ögon. Då har moderniseringen av samhälle och vardagsliv tilltagit i styrka. /…/
Utrymmet för teknologiska vinster eller innovationsvinster försvinner. Vinstandelen pressas samman. Det innebär alltså att betydelsen av företagsspecifik kunskap minskar, medan arbetarnas kunskap eller humankapitalet kommer att väga allt tyngre över strukturcykeln. /…/
Den stigande löneandelen under rationaliseringsskedet har fört med sig ökade svårigheter för företag med svag lönsamhet – utslagningen har därmed förberetts. /…/ Konsumtionen har också ökat och nya livsmönster har skapats.

Sista åren av rationaliseringsfasen präglas av en särskilt stark optimism (1889–90, 1928–29, 1972–73, kanske även 2005–2006) med korta konjunkturuppgångar där det görs expansiva investeringar som blir utlösande för en strax inbrytande strukturkris.

Lennart Schön avfärdar tanken att tekniska genombrott förorsakar kriser. Orsakssambandet går i motsatt riktning: krisen röjer mark för tekniska genombrott, för en ny generation av effektivare och billigare maskiner. Processen tar tio år (en maskincykel). Först därefter blir det tal om “skapande förstörelse”, vilket i sin tur leder fram till nästa kris (som följer byggcykeln).
Så 15–20 år efter strukturkrisen kommer en omvandlingskris, som ofta även medför en finanskris. Ett svenskt typexempel: efter krisutbrottet 1973 tog det en byggcykel innan det tidiga 1990-talets kris utbröt.

Här skiljer alltså Schön mellan två slags kriser:
* Strukturkrisen innebär slutet för en strukturcykel.
* Omvandlingskrisen inträffar mitt i en strukturcykel, då den inflationära omställningfasen når sin fullbordan, för att följas av en deflationär rationaliseringsfas.

Emellertid är Schön i Tankar om cykler inte helt tydlig i hur detta ska tillämpas på senaste strukturcykeln, som är knuten till den mikroelektroniska revolutionen. Å ena sidan skriver han att det tidiga 1990-talets kris innebar “omslaget mot ökad effektivitet och mera kortsiktig lönsamhet”. Å andra sidan skriver han att IT-kraschen år 2000 markerade “ett trendbrott från optimistisk expansion till rationaliseringar”. Så när skedde omslaget från inflationär omvandlingsfas till en deflationär rationaliseringsfas?

Vad som däremot står klart, enligt Lennart Schön, är att rationaliseringsfasen har nått sitt slut i den rådande krisen. Tankar om cykler utkom 2006 och förutsäger “2010-talets kris”. Denna kris ska bli djup och kvalfylld, men den är förutbestämd att öppna dörren till en ny strukturcykel, till ytterligare 40 år av expansion. Lyssna på Schönsången:

 Diskussionen om dagens kris kretsar i alltför hög grad kring finansmarknaden och den statliga upplåningen. /…/ Krisen kan i bästa fall bli utgångspunkten för en ny epok av tillväxt. Det är i så fall inte första gången så sker. Tvärtom, strukturkriser har återkommit med slående regelbundenhet med ungefär 40 års mellanrum. /…/
En andra våg av IT-revolutionen är på väg med fokus på dess sociala effekter. /…/ Möjligheterna kan bäst tas tillvara i öppna samhällen med låga trösklar mellan människor.
Historien ger erfarenheter av tidigare strukturkriser. /…/
Sverige står på många sätt starkt inför den nya epoken. /…/ Här finns en chans att visa vägen ur krisen med en mer expansiv politik inriktad på framtida konkurrenskraft. En modern och klimatsmart infrastruktur, till exempel höghastighetståg, som ökar integrationen mellan starka regioner är en sådan möjlighet.
Långsiktiga investeringar­ kan skapa stabilitet i tillväxten­ och här kan framsynta politiker­ – liksom vid epokskiftena på 1850-­talet och 1930-talet – göra skillnad.

Enligt det historiska mönster som skönjes av Lennart Schön, är det nu tid för omvandling. Detta betyder stora satsningar på infrastruktur, finansierade med kredit. Det torde också innebära ökad inflation. Full fart! För att nationen ska komma ut ur krisen på rätt köl, måste ekonomin få hjälp av en handlingskraftig politik, menar Schön.

Ett helt annat synsätt ges i en kommentar av Jan Wiklund, som köper det grundläggande perspektivet, men menar att strukturcykeln har kört fast.
Normalfallet vore enligt honom att kapitalismen pendlar mellan “spekulationsfas” och “produktionsfas”, med ett tjugotal år i varje fas. (Detta motsvarar alltså vad Lennart Schön kallar för omställningsfas och rationaliseringsfas, där den ena alltså är något av en “samhällelig skördetid”.) Men om jag förstår Jan Wiklund rätt, menar han att övergången till en produktionsfas kräver ett subjektivt moment: “en stark folkrörelsevåg“.
Avsaknaden av en sådan folkrörelsevåg har lett till att “vi nu hållit på och degat sen 1975” i en exceptionellt långdragen spekulationsfas. Skördetiden har ännu inte inträffat, menar Jan Wiklund – som här verkar hamna i en analys som är raka motsatsen till Lennart Schön. Eller kanske en analys som på ett plan är precis densamma, men situerar nuet på motsatta sidan av en kurva?

Karakteristiskt för borgerlig kristeori är, som sagt, att ekonomin och politiken behandlas som skilda sfärer. Åtskillnaden blir tidslig hos Lennart Schön. Politiken har sin tid i strukturcykeln – vilket kan tolkas som att det finns andra tider då politiken har av underordnad betydelse.

Likt ekonomin, rör sig även politiken i en strukturcykel på 40–50 år, menar Lennart Schön:

Sammanhanget blir tydligt om man flyttar strukturcykelns periodgränser cirka en 20-årscykel (en byggcykel) framåt i tiden och istället utgår från den tidpunkt då omvandlingskrisen följs av en ny och stabilare relation mellan tillväxtkrafter och institutioner. Då kommer periodgränserna att sammanfalla med den politiska historiens perioder av olika “världsordningar”.
Den politiska historiens indelning hamnar alltså ungefär mitt i strukturcyklerna i omslaget mellan den första och andra byggcykeln. Den moderna internationella historien kan då sammanfattas på följande vis: Varje “politisk” epok inleds av att ny stabilitet skapas, anpassad till den tidigare omvandlingen. Efter en 20-årscykel följs denna stabilitet av en kris för rådande tilläxttrender och internationella relationer varefter nya tillväxttrender och nya politiska riktningar utmanar de gamla under en 20-årscykel av omvandling på vägen mot stabilitet i en ny historisk epok.

Lennart Schön pekar ut särskilda “faser av nyorientering” i svensk politik:
1850–70: vidgad näringsfrihet, nya lagar om aktiebolag, fullbordat genom Sveriges anslutning till guldmyntfoten 1873. Under samma fas ersattes ståndsriksdagen av parlamentarism. Staten satsade på infrastruktur: järnväg, post, telegraf.
1890–1910: industrisamhället organiseras. Arbetsmarknadens intresseorganisationer etableras, liksom det moderna partiväsendet. Staten satsade åter på infrastruktur: elektrifiering, telefoni.
1930–1955: statens roll stärks (“folkhemmet”).
1980–2000: “en ny rörlighet då tjänster och kunskap fått ökad betydelse”.

Om vi vänder på steken, säger alltså Lennart Schön att följande tidsperioder inte präglades av politisk nyorientering: 1870–90, 1910–30, 1955–1980 samt från 2000 till idag. Låter det tveksamt? Beror nog helt på vad man menar med “politik”.

Fortsätt kommentera!