Search Results for 'tröskelstater' ↓

Krisen, del 133: När täcket dras undan – en grov skiss över upprorsläget i världens tröskelstater

En väldigt grov skiss över den politiska turbulensen i världen, våren 2014:

Efter 2008 års finansiella sammanbrott inleddes – i USA, Europa och Japan – en stimulansfest utan historiskt motstycke. Biljontals dollar pumpades in i banksektorn bara av USA:s centralbank genom köp av obligationer. Detta ledde till att börskurserna har flugit i taket samtidigt som räntorna pressats i botten. De extremt låga räntorna (negativ realränta) har stimulerat kapitalet att söka sig utomlands, i jakt på investeringsobjekt som bär större risk och ger högre avkastning. Ganska snart tycks detta ha resulterat i kraftigt stigande råvarupriser, alltså dyrare mat för världens befolkning, vilket bildar en del av bakgrunden till 2011 års upprorsvåg (som väl i första hand drabbade länder som är beroende av att importera sin mat). Men stimulansfesten i centrum ledde även till att pengar svämmade ut i tröskelstaterna (semiperiferin, emerging market), som kunde dra fördel av stimulansen i form av någorlunda låga räntor på statsskulden.

Under 2013 började USA:s riksbank att försiktigt trappa ner stimulansinjektionerna. Festen är långt ifrån slut, men det räcker att deltagarna tycker sig se skymten av knarkpåsens botten för att oron ska sprida sig. På världens kapitalmarknaden uppstod genast ett slags baksug – pengarna söker sig tillbaka till tryggare placeringar i USA. Vissa av stimulansens tidiga verkningar blir nu inverterade: råvarupriser börjar falla och skuldsatta tröskelstater blir hårt pressade. Mot dessa staters valutor uppstod genast ett hårt tryck nedåt och tendensen till inflation har varit kraftig.

Några exempel på “tröskelstater” som hamnat i monetärt blåsväder under krisens nya fas: Turkiet, Thailand, Uganda, Venezuela, Brasilien, Argentina, Sydafrika, Ryssland, Ukraina…

När det uppstår ett “monetärt baksug”, uppstår en karakteristisk effekt i många av de drabbade länderna. Det kan liknas vid att ljuset tänds, eller att täcket dras bort. En massa skit blir plötsligt synlig!

Korruptionen hade funnits där hela tiden och alla visste det, men inte så många orkade bry sig. Vad som nu händer samtidigt, i tröskelstater runt om på jorden – trots enorma skillnader i politiska förhållanden – är att den korruptionen plötsligt ter sig outhärdlig. En känslan fortplantar sig genom samhället: Något måste göras!

Motståndet mot korruption kan ta sig uttryck i uppror på gatan. Förra sommaren brakade det loss i Turkiet och Brasilien. Nu lamslås både Thailand och Venezuela av protester och trots att det är olika politiska grupper som tar ledarrollen i varje enskilt land, rider de på samma våg av ilska mot olika former av korruption, som kommit upp i ljuset när “täcket rycks undan”. Ofta är just inflationen en bidragande faktor till att utlösa protesterna.

Även upproret i Ukraina tog sin början på samma sätt. Mobiliseringen på Maidan hade aldrig skett om inte en stor del av befolkningen känt att nu går det inte längre att tolerera korruptionen. Att upproret snabbt blev överkodat av geopolitik är faktiskt en annan sak.

Nu är många regimer livrädda för att upproret ska drabba dem. De söker efter strategier sätt att kanalisera antikorruptionen. Deras hopp står vid en eller annan ideologi som kan förklara korruptionen på ett sätt som oskadliggör en gatans kritik. På en global nivå kan vi redan nu se hur två klassiskt reaktionära ideologier kommer väl till pass:

  • Antisemitismen har en given förklaring till ökade räntor och monetär turbulens – allt förklaras som medvetna manipulationer från en dunkel, kosmopolitisk makt. Ofta behöver det knappt nämnas vilka som står bakom, för ryktet om judarna är redan etablerat. Ett exempel på denna strategi ser vi i Turkiet, där premiärminister Erdoğan tjatar om att “räntelobbyn” ligger bakom landets problem.
  • Homofobin har en lång tradition av att tjäna som ideologisk förklaring till korruption (tänk bara Kejneaffären). När vi nu ser hur de styrande i Ryssland och Uganda tonar upp hetsen mot homosexuella, får detta ses som ett sätt att dra uppmärksamheten från den verkliga korruptionen.

Tyvärr får vi nog räkna med att ännu fler regimer i världens tröskelstater, trängda av hotet om uppror, kommer att underblåsa antisemitism och homofobi under 2014.

Skissen är grov, som sagt. Jag har försökt att ta sikte på de stora sammanhangen och är alls inte säker på att alla detaljer har blivit korrekta. Rätta mig gärna!
(PS. Jag inser att mitt bruk av ordet “tröskelstater” inte är vedertaget på svenska, utan det är en översättning av tyskans Schwellenländer.)

Om putiniseringen av Turkiet och dess svenska påhejare

Katastrofhösten 2015 rullar vidare in i en ny månad, som inleds med att Tayyip Erdoğan och högerpartiet AKP stärker greppet om Turkiet efter en smutsig omvalskampanj. Tusentals oppositionella har fängslats, kritiska pressröster har stängts eller tagits över, pogromer mot kurder har uppmuntrats och hela samhällsklimatet har militariserats.

Det här kommer att få sorgliga konsekvenser, både innanför och utanför den turkiska statens gränser. Kanske kommer vi får snart att få se ytterligare en stor flyktingström till Europa, när oppositionella och minoriteter tvingas fly från Turkiet.

Nu förbereder väl någon redan en sarkastisk kommentar om hur jag har mage att påstå att “turkarna har röstat fel”? Men nej, jag generaliserar inte kring någon stats medborgare. Jag spekulerar heller inte i valsiffrornas tillförlitlighet och lägger ingen större vikt vid femtioprocentsgränsen. Det räcker att konstatera att en stor del av Turkiets medborgare ger entusiastiskt stöd till Erdoğans allt mer auktoritära regim. De föredrar nationalismens tydliga fiendebilder framför abstrakta principer om yttrandefrihet. De hoppas på stabilitet i ett läge där landets ekonomin har försämrats hastigt och framtiden är osäker.

Det är alltså inget konstigt att Erdoğan har stort stöd i Turkiet, att Orbán har stort stöd i Ungern eller att Putin har stort stöd i Ryssland. Nu är det nödvändigt att fundera på parallellerna mellan dessa tre regimer.

Putinisering är inte ett statsskick utan en process – en enpartistat i tillblivelse. De demokratiska institutionerna lever kvar, men slutar att fungera som varandras motvikter. Makten centraliseras kring ett stort parti som identifieras med idén om nationell samling, som i val efter val får en överväldigande majoritet av väljarnas röster. Kampen mot korruption är lika selektiv som nitisk och inte helt lätt att skilja från utmanövrerandet av oppositionella röster i politik och medier. /…/
Vägen till putinisering börjar just som en motreaktion mot en reell och omfattande korruption, som i 90-talets Ryssland eller under Ungerns förra socialistregering.

Så skrev jag om “putinisering” i början av 2011. Då handlade det alltså om Ungern. Jag pekade även på tendenser i Ukraina och Bulgarien värda att hålla ögonen på. Däremot nämnde jag ännu inte Turkiet. Det skulle dröja ett halvår innan det blev aktuellt att tala om en putinisering där.

Vi kan jämföra med hur Putin visserligen blev president redan år 2000, men “putiniseringen” av Ryssland inleddes inte omedelbart. På allvar satte den nog fart i samband med kriget i Georgien (2008). Tidpunkten präglades av en tydligt upptrappad konflikt mellan Ryssland och andra stormakter. Samtidigt inledde Putin sin tredje mandatperiod vid makten och bytte tillfälligt titel från president till premiärminister.

Turkiet tycks följa exakt samma utveckling med tre års eftersläpning. Erdoğan blev premiärminister 2003, men det var först efter att han omvalts för en tredje mandatperiod sommaren 2011 som han började putinisera Turkiet. Det var samtidigt som inbördeskriget i Syrien bröt ut, där den turkiska säkerhetstjänsten blev djupt involverad, inte minst i att stödja IS.

Detta var också en tidpunkt när Turkiets ekonomi gick alldeles lysande. Jag har skrivit om det världshistoriska sammanhanget flera gånger tidigare (K130, K131, K133, K154, K210). Några klipp:

Svaret på den akuta finanskrisen år 2008 blev en synnerligen expansiv penningpolitik av Federal Reserve. En följd av detta blev en allmän boom för de “tröskelstater” som ansågs befinna sig mitt i en snabb industrialisering. Länder som Brasilien och Turkiet sågs som världsekonomins nya lokomotiv. Kapitalet flödade dit och skuldsättningen ökade. Men denna boomen (2009-2013) var bara ett eko den nyss spräckta kreditbubbla som tidigare (2003-2007) hade burit fram Europa och USA.
[2013] började flödena att vända, när Federal Reserve började trappa ner på stimulansen. Genast kastades en rad av tröskelstaterna i en djup skuldkris, där räntekostnaderna gröper ur staternas budget.

Dollarstegringen inleddes i maj 2013, när dåvarande Fed-chefen Ben Bernanke nämnde att det snart kunde bli dags att avsluta stimulansinjektionerna (QE). /…/ Förväntningar om höjda räntor i USA ledde till att pengar som investerats i “emerging markets” åter drogs tillbaka; en kraftig avsäljning av världsekonomins “mellanskiktsvalutor” som sedan dess har fortgått med varierande intensitet.

När det uppstår ett “monetärt baksug”, uppstår en karakteristisk effekt i många av de drabbade länderna. Det kan liknas vid att ljuset tänds, eller att täcket dras bort. En massa skit blir plötsligt synlig! /…/
[Sommaren 2013] brakade det loss i Turkiet och Brasilien. [Våren 2014] lamslås både Thailand och Venezuela av protester och trots att det är olika politiska grupper som tar ledarrollen i varje enskilt land, rider de på samma våg av ilska mot olika former av korruption, som kommit upp i ljuset när “täcket rycks undan”. Ofta är just inflationen en bidragande faktor till att utlösa protesterna.
Även upproret i Ukraina tog sin början på samma sätt.

Det är fascinerande att återvända till kronologin. Den 21 maj 2013 gjorde Ben Bernanke sitt utspel. Två dagar senare märktes effekterna på Turkiets ekonomi, som började svaja. Valutan föll och fallet blev desto kraftigare av att centralbanken sänkte styrräntan för att hålla uppe inflationstrycket året ut.
Bara en vecka efter denna världsekonomiska händelse, den, 28 maj, inleddes upproret i Gezi-parken, riktat mot Erdoğan och AKP-regimen.

Efter att ha kväst upproret med våldsamma polisinsatser, satsade AKP på en klassisk typ av syndabocksretorik. Man började helt enkelt släppa antydningar om att Turkiet stod under angrepp av den judiska världskonspirationen, eller “räntelobbyn” som Erdoğan ofta föredrar att säga. Citerar ur en rapport från sommaren 2013:

Turkish Prime Minister Recep Tayyip Erdoğan claimed a few weeks ago that the protests in Turkey and Brazil were orchestrated by the same unspecified conspirators. The Guardian reports Erdoğan declaring: “The same game is now being played over Brazil. The symbols are the same, the posters are the same, Twitter, Facebook are the same, the international media is the same. They (the protests) are being led from the same centre.” He added, “[t]hey are doing their best to achieve in Brazil what they could not achieve in Turkey. It’s the same game, the same trap, the same aim.”
The alleged conspiracy has now taken the more specific form of the “interest rate lobby”, a group of financiers and others who apparently want to suppress Turkey’s growth.

Antisemitismen har en given förklaring till ökade räntor och monetär turbulens – allt förklaras som medvetna manipulationer från en dunkel, kosmopolitisk makt. Ofta behöver det knappt nämnas vilka som står bakom, för ryktet om judarna är redan etablerat. [K133]

Antisemitiska konspirationsteorier är en integrerad del i putiniseringen av Turkiet. Redan sommaren 2011 så uppmärksammades Erdoğan för ett utspel där han klagade över hur hans parti svartmålades i “internationella medier” och påstod att detta orkestrerats av “Israel”. Men två år senare, efter Gezi-upproret, skruvades tonläget upp – både mot judar och mot homosexuella, liksom mot armenier och andra minoriteter. “Erdoğan har satt antisemitismen i system“, skriver tidskriften Expo.

Efter gårdagens valseger samlades AKP-anhängare utanför partihögkvarteret för att fira. Enligt flera rapporter ropade de slagordet “Död åt Israel” eller “Ner med Israel“. Det handlar givetvis inte i första hand om staten Israel. Sammanhanget är ju inrikespolitiskt. När detta slagord ropas för att fira en valseger, så betyder det att anhängarna anser sig fira en seger över den judiska konspirationen.

På sistone verkar också AKP:s propagandamaskin ha börjat satsa på bilden av Erdoğan som blivande kalif, alltså en ledare för alla världens sunnimuslimer. Så ska han t.ex. ha presenterats vid ett stort propagandamöte i Strasbourg några veckor innan valet. Budskapet upprepades sedan av Abdurrahman Dilipak, välkänd kolumnist i den islamistiska, AKP-nära dagstidningen Yeni Akit, när han talade på ett AKP-möte i Toronto.

Det är också tydligt hur vissa islamistiska kretsar i Sverige är lojala med AKP. När valsegern stod klar utbröt jubel på Twitter bland ledande företrädare för Islamiska förbundet och Sveriges unga muslimer (t.ex. Mohammed Kharraki och Mustafa Issa). Dessa utger sig gärna för att representera alla muslimer i Sverige, men i själva verket representerar de en islamistisk falang som står mycket nära Muslimska brödraskapet och som även kontrollerar den stora moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm. Av deras reaktioner på Twitter framgår också deras hat mot vänsterpartiet HDP, som de uppenbarligen ser som en huvudmotståndare.

Inför den fortsatta eskalationen i Turkiet med omnejd är det inte oviktigt att vara medveten om det AKP-lojala nätverk av islamister som är aktivt i Sverige, även inom de politiska partierna. Men det är ännu viktigare att komma ihåg hur Europas högsta politiska ledare har givit sitt aktiva stöd till putiniseringen av Turkiet. Bland dessa finns inte minst Carl Bildt, som länge haft ett gott öga till AKP. Sommaren 2013 skrev han en debattartikel som hyllade Erdoğan för att han fört in Turkiet “på rätt väg“. Detta var alltså efter att putiniseringen satt full fart, efter att tusentals oppositionspolitiker och journalister fängslats, efter att Gezi-protesterna slagits ner, efter de antisemitiska uttalandena.

Carl Bildt är inte ensam, utan i gott sällskap av bland andra Angela Merkel. Inför valet i Turkiet gav EU i praktiken givit sitt stöd till AKP. Den styrande analysen var att valet stod mellan “Erdoğan eller kaos”. Man har hoppats på en stark regering med egen majoritet, som kan hjälpa EU att stoppa de flyktingströmmar som nu passerar Turkiet (vilket i praktiken betyder att de åter ska styras om till den farliga vägen över Medelhavet). Självklart förväntar sig då AKP-regeringen någon typ av gentjänster.
Mitt under den turkiska valrörelsen fick Erdoğan tillfälle att glänsa på statsbesök hos Angela Merkel med flera. Han bjöds på bankett hos den belgiska kungafamiljen. Och EU-kommissionen valde att skjuta upp publiceringen av en ny rapport om läget för de mänskliga rättigheterna i Turkiet, för att inte riskera att ge draghjälp på oppositionen. Mycket hjälpsamt, EU!

K228: Att sammanfatta läget i världsekonomin, sommaren 2015

Svaret på förra frågan kanske helt enkelt är BIS (Bank for International Settlements), vilket typ skulle betyda att världens centralbanker är revisorer åt varandra. Att det inte finns någon utomstående instans som granskar jakten på inflationsmål, utan att centralbankerna har startat en egen klubb för att underteckna varandras resultaträkningar. Låter knappast otänkbart, däremot lite oproffsigt.

I vilket fall så har BIS just publicerat en intressant kvartalsrapport som tecknar en allmän bild av läget i världsekonomin sommaren 2015 (från juni till september). Den blir också sammanfattad på tyska i Telepolis: “Warnung vor Gefahren in Schwellenländern“.
Ja, jag vet fortfarande inte hur de ska betecknas på svenska, den stora grupp av länder som utgör världsmarknadens “mellanskikt”. Tyskans ord “tröskelstater” är lite tilltalande; dessutom mer sanningsenligt än ekonomspråkets “emerging market economies” (EME). Men för BIS gäller ändå sistnämnda begrepp.

Financial Times ska ha en liten eloge för att de åtminstone har försökt att leta efter alternativa begrepp. Att klumpa ihop Kina och Tjeckien i en gemensam kategori, skriver FT, är att antaga en likhet som inte existerar. Så nu i augusti tillfrågade de en massa ekonomer vad de tyckte att man borde säga i stället.
Tyvärr resulterade försöket icke i några journalistiskt användbara resultat. Exempelvis föreslog en ekonomiprofessor att man helt enkelt borde väga samman 70 olika variabler för att “skapa en rangordning av länders riskprofiler”. Så här sammanfattas ett annat bidrag till diskussionen – observera kombinationen av saklig precision och språklig abstraktion:

Michael Power, strategist at Investec Asset Management, suggests a move away from static emerging market groupings such as Brics (Brazil, Russia, India, China) toward a dynamic system of “Blocs”. His matrix divides countries into the four corners of a quadrant depending on whether they run a current account surplus or deficit and whether they primarily export manufactured goods or commodities. Sharp divergences in economic performance are evident between countries in different corners of the quadrant. By far the strongest are manufacturing exporters that run current account surpluses.

Det verkar alltså som att Financial Times försök att hitta alternativ till det orimliga begreppet “emerging markets” slutade i ett misslyckande. Så det är förståeligt att BIS trots allt sätter som rubrik på sin senaste kvartalsrapporten: “EME vulnerabilities take centre stage“.

Så är det onekligen. Kinas fallande efterfrågan på råvaror försätter nu “tröskelstaterna” i ett allvarligt läge. Brasilien befinner sig redan i en djup recession och den brasilianska statens kreditvärdighet nedgraderades just till så kallad skräpnivå. Andra länder som glider ner i recession till följd av Kinas inbromsning är Japan, Australien och Kanada.

* * *

En sammanfattning av hur BIS beskriver läget i världsekonomin, sommaren 2015.

Bankerna befinner sig i ett riskabelt läge inte bara i Kina och Brasilien, utan även i Turkiet, Indonesien och Thailand. Att döma av inköpschefsindex förväntar sig företagen en nedgång i både Brasilien, Ryssland och Turkiet.
Kinas rejäla inbromsning och den stigande dollarkursen slår nu samfällt mot tröskelstaterna. Särskilt illa är det för råvaruexportörerna, men alla stater som har lånat pengar i dollar känner av hur statsskulden växer, när den omräknas i nationell valuta.

Om USA:s centralbank skulle höja räntan, skulle läget i dessa länder genast bli ännu allvarligare (eftersom kapitalet skulle fly i riktning mot en stigande dollar).
Enligt BIS har USA:s räntesatser på senare år fått ett klart större inflytande på ränterörelserna i världsekonomin. Ränteändringar som USA:s centralbank gör med hänsyn till den inrikes konjunkturcykeln får genomslag över hela planeten, även i länder som befinner sig på en annan plats i konjunkturen.

Kombinationen av att Rysslands valuta har fallit och att Kina nu har låtit devalvera, sätter också press på Centralasien. Azerbajdzjan devalverade i början av året, Uzbekistan verkar hålla på med något liknande och nu senast var det Kazakstan som lät sin valuta flyta fritt, vilket innebar att den genast förlorade 20 % av sitt dollarvärde. Detta råkar vara dåliga nyheter för nordiska telekomföretag som TeliaSonera och Tele2, som håvar hem stora intäkter på sina korrupta affärer i regionen.

Råvarupriserna – ledda av oljepriset – fortsatte neråt under sommaren, efter att under våren tagit en kort paus i nedåtfärden. Det kan förklaras av sjunkande efterfrågan (på grund av annalkande lågkonjunktur i bl.a. Kina), eller av stark tillgång (på grund av fracking och Iran-avtal); förklaringen kvittar, verkar BIS vilja säga. Saken är att fallande råvarupriser slår hårt mot de råvaruexporterande tröskelstaterna (“commodity-producing EMEs”). Detta är vad som mest av allt kännetecknade läget i världsekonomin sommaren 2015 – det som i framtiden kommer att ta plats i historisk ögonblicksbilder.

K210: Spridda nyhetsanteckningar från högsommaren, om världsekonomin och sånt

Under ett par sommarveckor lyckades jag nästan helt undvika flödet av icke-nyheter, snackisar och utspel. Däremot läste jag en del internationell nyhetspress i ett försök att fånga någon typ av ögonblicksbild av världsläget. Här följer diverse anteckningar jag gjorde om den globala ekonomin med dess vacklande “återhämtning” och många “riskmoment”. Det kommer bland annat att handla om Kina, Latinamerika och Silicon Valley. Alla slags invändningar och associationer är välkomna i kommentarsfältet!

I den globala affärspressen trycks knappt en artikel som saknar begreppet emerging markets, ursprungligen lanserat av fondförvaltare på 1980-talet som ville komma bort från de trista associationerna i talet om “u-länder”. Vad som nu åsyftas är alltså världsmarknadens “mellanskikt” med BRICS i spetsen, där vi återfinner stora delar av Latinamerika och Asien, inklusive Turkiet och Iran. För att citera K131:

“Emerging markets” är ekonomspråk för stater som man tänker sig är på väg uppåt, från U-land till I-land (för att använda ett gammaldags språkbruk). Krisen har dock rört till det hela, för nu har faktiskt Grekland trillat ner från sin status som I-land och omdefinierats som en “emerging market”.

Någon ordentlig svensk översättning finns inte. Att kalla länderna för “tillväxtmarknader” är direkt missvisande; dels eftersom kapitaltillväxt givetvis äger rum även på andra håll, inklusive de typiska “i-länderna” i toppen och de typiska “u-länderna” i botten, dels för att många av länderna i fråga för tillfället är krisdrabbade och snarast utmärks av tillväxtens motsats, recession.

For one thing, several “emerging markets” — particularly recession-hit Brazil and Russia — are no longer emerging in an economic sense but rather regressing at a rapid clip. For another, the sense of equivalence that the term bestows on the countries under its umbrella is entirely bogus. /…/
At this stage it is becoming increasingly evident that the term “emerging markets” is less and less helpful. It should be scrapped, thus freeing us to imagine a more nuanced matrix through which to understand the world.

Så skriver nu Financial Times, som under kommande veckor tänker presentera alternativ till begreppet “emerging markets”. En okej variant tycker jag är tyskans Schwellenländer, “tröskelstater“. En tröskel har ingen riktning. En tröskel kan passeras helt obemärkt men kan också vara ett hinder. Uppe på en tröskel kan man också stå och väga hur länge som helst.

Dollarstegringen inleddes i maj 2013, när dåvarande Fed-chefen Ben Bernanke nämnde att det snart kunde bli dags att avsluta stimulansinjektionerna (QE). Marknadsreaktionerna på detta fick i affärspressen det kryptiska namnet taper tantrum (översättbart till ungefär “nedtrappningsvrede”). Förväntningar om höjda räntor i USA ledde till att pengar som investerats i “emerging markets” åter drogs tillbaka; en kraftig avsäljning av världsekonomins “mellanskiktsvalutor” som sedan dess har fortgått med varierande intensitet.

Men medan USA:s centralbank stramade åt sin politik – eller åtminstone antydde möjligheten av en stundande, måttlig åtstramning i förhållande till den vilda stimulansfest som rasat i flera års tid – gick Japan och EU i motsatt riktning och trappade upp sina stimulanser. När ECB till slut inledde QE-stimulanser i mars 2015, föll eurons dollarvärde som en sten, från $1.30 till $1,05.
Enligt det halvseriösa Big Mac-index som sammanställs av The Economist och bygger på teorin om köpkraftsparitet, är nu euron 15 % undervärderad i förhållande till dollarn. Om det nu inte är dollarn som blivit övervärderad. För det finns bara fyra länder i världen vars valutor framstår som övervärderade enligt detta index: Schweiz, Norge, Sverige och Danmark. Detta skulle betyda att vi i Sverige kan importera till rätt bra priser men att svensk exportindustri har ett sämre konkurrensläge än euroländerna – Sydeuropas krisländer fyller ju också funktionen som ankare på euron, till förmån för den tyska exportindustrin.

Snacket om en “återhämtning” i eurozonen skär sig mot de senaste siffrorna från Eurostat. Inflationen ligger kvar runt noll, vilket skylls på fallande energipriserna. Arbetslösheten ligger kvar på 11,1 % och inga indikatorer pekar på en snar förbättring.

The Economist om stagnationen i Brasilien: oljekomplexet Comperj är “nästan en spökstad”.
Stora delar av Latinamerika åtnjöt ett gyllene årtionde 2003–2013, tack vare stigande råvarupriser (bränsle, mineraler, spannmål); år 2003–2011 tredubblades priserna. Framför allt flödade pengar in från Kina, vars hunger på råvaror tycktes omättlig. Kinas ekonomiska expansion befäste en global arbetsdelning där Latinamerika sjönk djupare i råvarufällan eftersom det på kort sikt var så lönsamt.
Miljoner latinamerikaner lyftes ur fattigdom, men nu är de feta åren förbi. Efter att råvarupriserna i flera år har sjunkit, rasade de i fjol och som ett brev på posten rasade även värdet på Brasiliens, Venezuelas och Argentinas valutor, medan inflationen galopperar.
Latinamerika har nu haft fem år av bromsande BNP-tillväxt (2011–2015) och det går inte längre att påstå att fattigdomen minskar. Förra årets tillväxtsiffra uppmättes till endast 1,3 %; årets prognos hamnar på 0,9 %. Inbromsningen är kraftigare än i andra jämförbara världsdelar. Ekonomer talar om att “det nya normala” för Latinamerika kan vara en tillväxt på 2–3 %.

Venezuela ligger riktigt illa till. Hyperinflationen hotar. Verkligheten glider isär. Enligt den officiella växelkursen är en bolívare värd 100 gånger mer än på den svarta marknadens faktiskt använda växelkurs, som folk kan följa via @DolarToday. Nämnda twitterkonto har nu av Venezuelas regering stämplats som ett exempel på “manipulation” från ondsinta “bankirer”. En minister har gjort ett komiskt utspel om att begära de ansvariga utlämnade från USA.

Australien är ett annat land som hamnat djupt i råvarufällan, tack vare Kinas mineralhunger. Priset på ett ton järnmalm har halverats under senaste året; från över 100 dollar till omkring 50. Gruvindustrin beräknas stå för 20 % av Australiens ekonomi och lägre järnmalmspriser innebär genast sjunkande statsintäkter. Statsskulden stiger nu mot nya rekordnivåer, 60 % av BNP, vilket förvisso är en låg siffra ur ett europeiskt perspektiv.

Indien och monsunen: juni blev ovanligt regnigt, vilket betyder goda skördar, alltså låga matpriser och därmed en större chans till att Indien lyckas driva ner inflationen under 6 %, vilket är det officiella målet. Ju mer det regnar, desto mer vågar centralbanken sänka räntan, som skett under året. Kommande år sänker Indien sitt inflationsmål till 4 %. För att lyckas med det räcker inte tur med vädret. Framför allt krävs ett effektiviserat jordbruk, menar The Economist. (Vad betyder detta i praktiken? Vilka konflikter kommer det att utlösa, vilka miljökonsekvenser?)

Guldpriset har under sommaren nått den lägsta nivån på fem år. Även detta får tolkas som en reaktion på att väntad räntehöjning i USA.

USA:s centralbank står fast vid att styrräntan ska höjas senare i år. De hänvisar till en allt bättre arbetsmarknad och tecken på stigande inflation. Många investerare väntar sig att höjningen ska komma i september.
Även den brittiska centralbanken uppger att en räntehöjning är på väg. Visserligen ligger inflationen nära noll, men som positiv indikator pekar man på att genomsnittslönen
faktiskt ökar, i en högre takt än vad som uppmätts sedan 2009. (Detta betyder inte nödvändigtvis att den stora majoriteten bland britterna, eller bland de britter som har ett jobb, kan åtnjuta ökande löner. Det är skillnad på genomsnitt och median.)
Kanadas centralbank går i motsatt riktning. Nu sänker de styrräntan för andra gången i år, med hänvisning till en alltför svag nivå på investeringarna.
Är dessa spretiga ränterörelser tecken på normalitet i världsekonomin eller tvärtom en tendens till sönderslitning?

När väl USA:s centralbank höjer räntorna, kommer det leda till att kapitalet i flyr från vissa av de riskabla investeringszoner där det behagat att uppehålla sig under stimulansåren. En sådan zon utgörs av “emerging markets” i allmänhet, där tendensen till kapitalflykt alltså redan har pågått i över två år. En annan zon utgörs av teknikbubblan med centrum i Silicon Valley.
The Economist uttrycker trygg förvissning om att det inte blir någon repris på dotcomkraschen. Självklart är vissa saker annorlunda. En skillnad är att epicentrum har flyttat in i San Fransisco, där fastighetshyrorna rusar uppåt och utgör en stor minuspost för många nya företag, som i expansionens namn anser sig nödgade att skriva kontrakt på större lokaler än de behöver.
Viktigaste skillnaden mot 1999 är att det numera knappt sker några börsnoteringar. Möjligheten att investera i Silicon Valleys hetaste bolag är därför begränsad till ett fåtal stenrika insiders med de rätta kontakterna. Kapital är lätt att hitta så länge räntorna förblir låga, skriver The Economist. Men följden blir att företag hamnar i en “valuation trap” – deras pappersvärden blir så höga att de inte kan köpas upp av t.ex. Google eller Apple, trots att drömmen om sådana uppköp i hög grad driver värderingarna. The Economist räknar kallt med att några välkända “enhörningar” kommer att kollapsa, vilket i sin tur kan ge de övriga svårigheter att finna kapital för fortsatt expansion. Allt detta är troligen, i någon grad, att vänta strax efter att USA:s centralbank gjort allvar av sitt snack om räntehöjning.

Kina har levererat sin tillväxtsiffra för andra kvartalet 2015. Den hamnar på 7 % vilket är högre än vad folk väntat, tillika exakt i nivå med myndigheternas målsättning. “Alltsammans ser lite för bra ut för att stämma”, skriver Economist.
Första kvartalet var tecknen på manipulation tydligare. Även då rapporterades en “reell” BNP-tillväxt på 7 %, baserat på en nominell tillväxt på 5,8 % och en officiell inflationssiffra som var negativ, -1,1 %. Att det skulle ha rådit en allmän deflation i Kina i årets början är “ett bisarrt påstående med tanke på att konsumentpriserna steg med över en procent under samma tid.”
Andra kvartalets tillväxtsiffror byggde inte på lika märkliga inflationsövningar, men framstår ändå inte som särskilt stabila. Den uppmätta tillväxten bestod särskilt av finansiella tjänster, alltså av aspekter på den kinesiska aktiebubblan.

Ytterligare några noteringar kring Kina:

  • Ett statsägt kinesiskt företag (Tsinghua) planerar att köpa upp en av USA:s stora tillverkare av minneskretsar (Micron) för 23 miljarder dollar. Detta skulle vara det största företagsuppköpet från Kina i USA. Affären kan dock stoppas om USA:s kongress klassar företagets verksamhet som strategisk.
  • Tätare ekonomiska band mellan Kina och Israel, som ett led i en större israelisk tendens att orientera sig mer österut. I militära kretsar finns dock motståndare som pekar på att Kina är allierade med Iran.
  • Intressant text av George Soros i NYRB: “A partnership with China to avoid World War“. Inleds med en veklagan om hur den politiska globaliseringen befinner sig på fallrepet: klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 lämnade en besk eftersmak, IMF:s legitimitet ifrågasätts från olika håll och G20 som höll en hög profil 2009–2011 verkar nu ha tappat riktningen. I stället är det Kina som tar initiativ till att bygga långsiktiga alternativ till IMF och Världsbanken.
    George Soros verkar inte tvivla det minsta på att Kina klarade sig bäst genom finanskrisen. Han ser med gillande på att Kina inte lade några som helst band på sina stimulansåtgärder och verkar inte ha något att invända mot byggen av enorma spökstäder som sätt att hantera finanskriser, trots att det sker till priset av miljö och människoliv. Han applåderar även QE-stimulanserna i USA för att ha räddat världen från en global depression.
    Eurokrisen enligt Soros: en ofullständig valuta, med gemensam centralbank men utan gemensam budget. Eurons arkitekter var fullt medvetna om att detta inte skulle funka, men de väntade sig att den politiska viljan skulle träda fram i rättan tid, just när behovet blev uppenbart. På detta sätt hade hela EU vuxit fram, ett steg i taget, i tillförsikt om att varje steg skulle tvinga fram ytterligare steg. Men mellan 1999 och 2008 förändrades de politiska förutsättningarna.
    Det var när Angela Merkel år 2008 fastslog att varje euroland skulle ha ansvaret att rädda sina egna banker som eurokrisen sattes i rullning, för att sedan förvandlas från en finanskris till en serie av politiska kriser. EU ändrade karaktär i grunden: från en sammanslutning av likvärdiga stater, till ett ojämlikt förhållande mellan gäldenärer och borgenärer.
    (Även om George Soros analys i grunden är att klassa som vänsterborgerlig, går han inte så långt som till att förneka existensen av en ekonomisk kris. Se även tidigare inlägg om Soros cybernetiska kristeori.)
    Nåja, efter han kommer Soros fram till sitt ärende, som mer handlar om förhållandet mellan USA och Kina, vilket borde bli mer vänskapligt. Kinas alternativ på sikt är nämligen att utveckla en närmare finansiell och militär allians med Ryssland. Båda dessa länder satsar just nu på militär upprustning, men en verklig allians skulle ta minst tio år att bygga. Fram tills dess får vi vänja oss vid hybrid- och proxykrig som i Ukraina och Syrien.
    Soros är kritisk till de framväxande “partnerskap” som utesluter Kina, framför allt TPP som är ett syskonavtal till det i europa aktuella TTIP. Dessa avtal borde bromsas i världsfredens namn, menar Soros. Men framför allt föreslår han en reform av IMF.
    Vart femte år gör IMF en översyn av innehållet i den valutakorg som kallas SDR, härnäst mot slutet av detta år. Kriteriet är att valutorna ska “handlas fritt”, vilket tycks utesluta Kinas renminbi – men tidigare har både yen, franc och riyal tagits in i korgen trots att deras kurser inte flöt fritt på en global finansmarknad. Alltså borde det nu även gå att ta in renminbin, menar Soros och ger därmed sitt stöd till den kampanj som bedrivs av Kinas regering. Problemet är att USA har vetorätt i IMF, vars styrelse ska diskutera SDR-korgen nu i oktober. En rimligt förhoppning, menar George Soros, är att skjuta upp beslutet till 2016 och sen hoppas på att inte presidentvalkampanjen i USA ska bli en uppvisning av att driva en hård linje mot Kina. För misslyckas det monetära närmandet mellan USA och Kina, kommer en rysk-kinesisk allians att framstå som oundviklig.

(Och därmed är vi nästan tillbaka där dessa anteckningar började, i frågan om att klumpa samman “emerging markets”.)

Det kommer nog ytterligare ett par inlägg baserade på högsommarens nyhetsanteckningar.

Krisen, del 154: Statskollaps som allmän tendens i skuldbubblornas fotspår

För ett år sedan hade Euromaidan-protesterna i Kiev just inletts. Ukrainas sönderfall har varit en snabbt eskalerande process, som bäddats in i ett förvirrande propagandakrig. Ryssland rättfärdigar sitt agerande med antifascistiska paroller, samtidigt som man bygger en allt tätare allians med fascistiska partier i Europa. Den ryska propagandan syftar inte i första hand till att skapa trovärdighet för Ryssland, utan till att sprida tvivel, en känsla av allt inget går att lita på, att all information har planterats i syfte att dölja någonting annat.

Where the Soviets once co-opted and repurposed concepts such as “democracy,” “human rights” and “sovereignty” to mask their opposites, the Putinists use them playfully to suggest that not even the West really believes in them.

Ur det “västliga” perspektivet framstår saken däremot som enkel: Ryssland är ensam orsak till Ukrainas sönderfall. Därmed rycks konflikten ut ur sitt globala sammanhang. Konflikten bottnar inte i ett maktspel mellan två block, utan i en krisprocess som rör sig över jordklotet i vissa mönster. Under 2014 har det uppstått en särskilt hård skuldpress mot ett antal “tröskelstater” (emerging markets) – en skara som involverar både Ryssland och Ukraina. Där utspelar sig statskollapsen med nationella förtecken; på andra håll fylls tomrummet av gäng vars inriktning kan vara religiös (Syrien) eller rent maffiakriminell (Mexiko).

Det är klart att vissa stater – globala eller regionala stormakter – på ett cyniskt sätt underblåser kollapsen i andra stater genom att ge stöd åt diverse gäng, i förhoppning om att det ska främja deras maktintressen. Men det betyder inte att alltsammans kan reduceras till en maktkamp mellan stater eller block av stater. Tendenserna till statskollaps är mer djupgående och går inte att skilja från den globala skuldkrisen, som fortsätter att studsa mellan kontinenter och regioner.

Redan innan Majdan rörde sig Ukrainas ekonomi i ett upplösningstillstånd, som gröpte ur statens suveränitet. Ukraina var av ekonomiska skäl tvingat att överlåta ett stort mått av suveränitet åt endera håll: västerut eller österut.
Och redan innan Ryssland blev föremål för sanktioner, befann sig dess ekonomi i en kräftgång, som ofrånkomligen skulle påverka hela Europa. Ett Europa som i sin tur blir allt mer lamslaget av sin alldeles egna skuldkris och av EU:s politiska kris. Sanktionerna mot Ryssland kan bli droppen som driver eurozonen in i en långdragen recession och deflation.

Ett bra svep över det geo-ekonomiska krisläget görs av Tomasz Konicz i den tyska månadstidningen Konkret.

Svaret på den akuta finanskrisen år 2008 blev en synnerligen expansiv penningpolitik av Federal Reserve. En följd av detta blev en allmän boom för de “tröskelstater” som ansågs befinna sig mitt i en snabb industrialisering. Länder som Brasilien och Turkiet sågs som världsekonomins nya lokomotiv. Kapitalet flödade dit och skuldsättningen ökade. Men denna boomen (2009-2013) var bara ett eko den nyss spräckta kreditbubbla som tidigare (2003-2007) hade burit fram Europa och USA.
För ett år sedan började flödena att vända, när Federal Reserve började trappa ner på stimulansen. Genast kastades en rad av tröskelstaterna i en djup skuldkris, där räntekostnaderna gröper ur staternas budget. Liknande utvecklingar utspelade sig i t.ex. Argentina och Ukraina.

Även Kina, som fortfarande uppvisar en stabil (om än minskad) tillväxt, har drabbats fullt ut av den globala skuldexplosionen. Enligt Financial Times låg nu “folkrepublikens” samlade skulder i slutet av juli på omkring 250 procent av BNP, efter att bara ha varit 147 procent i slutet av 2008. Kina har under de senaste åren uppenbarligen genomlevt en underskottskonjunktur – ett uppsving som byggt på ökad skuldsättning.

Fram till 2007–2008 hade Kinas våldsamma tillväxt byggt på export – export av varor som finansierades genom en ökad skuldsättning i köparländerna. När den skuldbubblan sprack, tvingades Kina svara med att blåsa upp en ny på hemmaplan. Kinas stimulansprogram som inleddes år 2008 var enormt: det omfattade omkring 12 procent av landets dåvarande BNP.

I början av hösten konstaterades i Geneve-rapporten att det globala skuldberget växer i ohejdad takt, som andel av den globala ekonomin. Skuldbergets tyngdpunkt flyttar sig dock. Nu växer det som mest i tröskel- och utvecklingsstaterna, samtidigt som det återvändande kapitalet flödar in i västvärldens finansmarknader, som kastas upp mot nya nivåer av eufori.

Det tycks omöjligt att säga vad nya planer på stimulansåtgärder kan få för effekter i denna krutdurk. Säkert är nog bara att vi kommer att få se nya kombinationer av inflation och deflation, återhämtningar och korta högkonjunkturer på vissa håll, men också allt snabbare sammanbrott för de stater som råkar dra nitlotten.

Krisen, del 138: Ett försök att bortförklara världskrisen genom att hänvisa till globaliseringen

Per Svenssons försvarsskrift för liberalismen blev kritiserad för att undvika frågor om ekonomi i allmänhet, och krisen i synnerhet. Låt mig då citera den korta passage i boken (s. 81–82) som låter sig läsas som en kristeori:

Men under några korta decennier efter kriget var det som om man inte längre behövde oroa sig, inte på allvar, inte på djupet. Sverige var inte bara rikt. Sverige var välordnat. /…/
Riktigt så är det inte längre. Ironiskt nog beror det till stor del på att världen har blivit så mycket rättvisare än den var på den tiden då Sverige var en av den globala rättvisans ihärdigaste röster. Sverige och andra rika europeiska industriländer kan inte längre räkna med att alltid få resa första klass. De exklusiva och exkluderande privilegiernas tid är förbi. Det är inte längre självklart att de länder som under lång tid varit en del av den globala överklassen kan köpa billigt och sälja dyrt. Globaliseringen av ekonomin har gjort världen mer jämlik. De fattiga delarna av världen blir lite, eller mycket, rikare. De rikare delarna av världen riskerar att bli fattigare (åtminstone relativt sett) och mer otrygga att leva i. Konkurrensen hårdnar. Hela branscher, hela regioner, kanske till och med hela länder, slås ut. Spelregler skrivs om. Sociala strukturer man tagit för givna urholkas och smulas sönder.

Detta är mest ett sätt att bortförklara den fortskridande världskrisen. Per Svensson menar alltså att inte finns någon världskris, utan bara en utjämnande rörelse i riktning mot global jämvikt. Visserligen medger han att denna rörelse kan resultera i kriser, men bara i de världsändar som hittills tillhört “den globala överklassen”, exempelvis Europa.

Visst beskådar vi hur “hela regioner, kanske till och med hela länder, slås ut” – men menar Per Svensson på fullt allvar att detta är något som inskränker sig till Västvärlden? Under krisens nya fas drabbas i synnerhet “tröskelstaterna”, emerging markets – alltså de som befinner sig mitt emellan de rikaste och de fattigaste länderna, och som borde påverkas minst om Per Svenssons utjämningsteori skulle stämma!

Ännu svårare blir det att få ihop bokens kristeoretiska passage med de sparsmakade kommentarer som fälls om ekonomi. Å ena sidan menar Per Svensson att det är liberalismens förtjänst att det materiella välståndet har ökat på många håll. Att liberala demokratier överlag har varit rikare än andra stater tar han som ett bevis på att liberalism skapar rikedom, utan att beakta den motsatta möjligheten: att rikedomen är en förutsättning för att realisera en liberal demokrati. Å andra sidan framkastas det motsatta påståendet, att det är kapitalismen som skapar välstånd och att liberalism inte är detsamma som kapitalism. Resonemangen kring världsekonomi är så inkonsekventa att jag inte orkar rota vidare.

Så hur ska vi kategorisera kristeorin i Per Svenssons bok? Det är faktiskt inte fråga om vad vi har kallat en borgerlig kristeori, för dess främsta kännetecken är att kriserna kan undvikas genom en korrekt politik. Han närmar sig snarare en tragisk kristeori i sin hänvisning till globaliseringen som ett öde. Här märks dock inget av den cykliska historieuppfattning som kännetecknar de tragiska teorierna.

Men detta är ju inte i första hand en teori som syftar till att förklara krisen, utan till att bortförklara den.

PS.
Nu har jag nästan läst färdigt Robert Kurz tegelsten om globaliseringen, Das Weltkapital (2005). Kanske jag skulle posta läsanteckningar åtminstone kring delar av boken?

Krisen, del 135: Kris och korruption

Vadå korruption? Vi tycks befinna oss i en global upprorsvåg, där protester mot “korruptionen” är ett genomgående tema. Framför allt rör detta de s.k. tröskelstaterna, emerging markets, som är särskilt utsatta i den globala krisens nya fas. Vreden mot korrupta politiker tycks ofta hänga samman med att pengarna förlorar i värde och priserna stiger. Ett tidigare inlägg i krisserien spekulerade i kopplingar mellan kris, inflation och korruptionsprotester (samt antisemitism och homofobi). Jag hoppas fortfarande på att få fler synpunkter på dessa spekulationer!

En annan fråga är hur vi ska tänka på begreppet “korruption”. Det finns i detta begrepp något djupt otillräckligt, rentav obehagligt. Att skylla alla problem på “korrupta makthavare” är inte så värst långt från att klaga på “räntelobbyn”, påpekade krl.
Dessutom kan en rörelse mot korruption kan lätt slå över i en glidning mot despotism. Betänk hur Viktor Orbán tog makten i Ungern med löften om att agera mot korruptionen, för att sedan snabbt stifta en lag om att korruptionsmisstänka får häktas utan rättegång på obestämd tid. Redskapet mot korruption kan lika gärna bli ett redskap för korruption. Någonting liknande kan f.ö. sägas om Wikileaks.

Samtidigt är det ett faktum att korruption existerar. Det är även ett faktum att korruptionen är ojämnt fördelad. Även om vi bör vara skeptiska till metoderna som används för korruptionsindex, ger de en vink om verkliga förhållanden.
Sverige är ett av de minst korrumperade länderna i världen. Ukraina är mer korrumperat. Fattiga länder är överlag mer korrumperade än rika länder. Detta kan konstateras utan omsvep. De enda som skulle ifrågasätta detta är rättshaverister som tänker sig att allt ont i världen kommer sig av “korruption” – en löjeväckande analys.
Korruptionen är inte den yttersta orsaken till världens misär, utan snarare ett symtom på någonting. Men på vad? Vad är korruption?

Om vi går till ordboken, kan vi ana en betydelseförskjutning:

1) fördärv, förstörelse /…/ förruttnelseprocess; numera bl. om moraliskt o. d. fördärv, sedefördärv /…/
2) bestickning, korrumpering; (om moraliskt förfall vittnande) mottaglighet för gåvor l. dyl.

Först stod ordet för allt slags fördärv. Någonting rent som smutsas ned. Någonting friskt som börjar ruttna. Kris och korruption är i grunden detsamma!

Vi kan även notera att den engelska termen “corruption“, som den förekommer i King James Bible, motsvaras av “fördärv” i svenska bibelöversättningar.

Från att ha stått för förfall i allmänhet, kom ordet efterhand att särskilt syfta på moraliskt förfall. När t.ex. Friedrich Nietzsche analyserade “korruptionen” bortom gott och ont, syftade han på moraliskt förfall (betydelse 1), inte på mutade makthavare (betydelse 2).
Länge såg man nog mutade makthavare som ett uttryck för moraliskt förfall. Ordboken, som utgavs 1937, ger en tydlig vink om saken. Sedan dess har den sekundära betydelsen tagit över: korruption handlar om mutor, i en eller annan form. Om korruptionen förr kunde drabba “kulturen” i stort, är den numera något som framför allt breder ut sig i ett övre samhällsskikt, “makthavarna”.

Nu ett försök till kristeoretisk definition av vad “korruption” faktiskt står för i vår tid.

Fråga: vad är inte korrumperat?
Svar: kapitalismen!

Karl Marx understryk hur kapitalismen, i jämförelse med alla tidigare samhällen, utmärker sig genom att samhällets maktförhållanden blir opersonliga. I kapitlet om varans fetischkaraktär gör han en återblick på den europeiska medeltiden, då “personligt beroendeförhållande är samhällets givna grundval”. Såväl översåte som undersåte har sina givna plikter gentemot varandra, gentemot jorden och gentemot Gud. När de medeltida människorna utför sina plikter så framträder “personernas samhälleliga förhållanden i deras arbeten som deras egna personliga förhållanden”.
Kapitalism innebär däremot att makten blir abstrakt, opersonligt. Bort med personberoendet, in med pengaberoendet. För den enskilde individen gäller det att ha ett jobb, eller på annat sätt fixa en löpande inkomst. För det enskilda företaget gäller det att stå sig i konkurrensen under det att produktiviteten ökar. För staten som “ideell totalkapitalist” (Engels) gäller det att upprätthålla kapitaltillväxt inom dess nationella ramverk.

Visserligen kan allt detta inte stå på egna ben. Hela kalaset bärs upp av omedelbart personliga förhållanden. Men dessa har genom hela kapitalismens historia förpassats till en särskild sfär – familjen – och delegerats till kvinnorna. Just genom denna “avspaltning“, kan marknaden förbli ett medium för opersonlig maktutövning. Så går det i korthet att beskriva det kapitalistiska samhället i dess fullt utvecklade form.

Kapitalets kris är alltså en kris för den opersonliga makten. I dess ställe träder då – ännu en gång – den omedelbart personliga makten. Men till skillnad från medeltiden, finns det ingen gudagiven hierarki att falla tillbaka på. Därför uppstår det vi kallar korruption.

För att det ska bli meningsfullt att tala om (och uppröras över) korruption, måste alltså kapitalismen redan vara etablerad. Korruptionen är varken ekonomisk eller politisk. Den är själva sammanblandningen av ekonomi och politik – de två sfärer som enligt liberalismen borde vara åtskilda. Liberalismens avsky mot korruption är en uppriktig sak. Men liberalismen tenderar att tro att det är korruptionen som står i vägen för en framgångsrik kapitalism. Kanske är det tvärtom: kapitalismens kris är själva orsaken till korruption.

Att protestera mot korruptionen är alltså som att protestera mot krisen. Nej, det är inte fullt så dåraktigt som att protestera mot dåligt väder. Antikorruption kan rentav vara en bra start på någonting större. Allt kommer an på hur sådana protester kan vidgas. Här gäller det att undersöka de likheter och olikheter som finns mellan rörelser i t.ex. Ukraina, Bosnien, Tjeckien, Nordafrika… liksom olika nätpolitiska mobiliseringar, där indignationen över “korruption” har spelat en varierande roll. Problemet är att en mobilisering mot korruption alltid riskerar att idealisera den väl fungerande, opersonliga makten.