Search Results for 'teknikneutral' ↓

Copyswede vill lägga avgift på hårddiskar, men kommer de att lyckas?

Copyswede meddelar:

Från och med 1 april 2011 kommer privatkopieringsersättning att tas ut för USB-minnen och externa hårddiskar i enlighet med reglerna om privatkopieringsersättning i upphovsrättslagen.
/…/
Ersättningen för USB-minnen och externa hårddiskar blir fr o m 1 april 2011:

<80 GB 1 kr/GB
81-250 GB 120 kr
>250 GB 160 kr

Enligt dessa tariffer, skulle ett usb-minne på 16 GB som idag kostar 200 kr efter pålagd avgift (och moms) kosta 220 kr. En extern hårddisk på 1 TB som idag kostar 700 kr skulle stiga till 900 kr, på ett ungefär. Om de nya avgifterna blir av – vilket är långt ifrån säkert.

Copyswede får det visserligen att låta som ett faktum men är själva medvetna om att denna manöver görs på tunn is. Annars hade de gjort den för länge sedan. Lagen har varit i kraft sedan 2005 och nästan lika länge har Copyswede krävt att politikerna ska utvidga den för att de ska kunna ta ut avgifter på fler sorters lagringsmedier.
Senaste utspelet gjordes i somras och gällde framförallt mobiltelefoner men även usb-minnen och externa hårddiskar.
Copyswede tjatade på regeringen om att få till en lagändring som skulle möjliggöra dessa nya avgifter, men fick inget gehör från Justitiedepartementet. Till slut tog tålamodet slut och Copyswede kungjorde att de tänkte kräva ut nya avgifter utan att lagen ändrats. Fast bara på usb-minnen och externa hårddiskar – riktigt hela vägen vågade man inte gå utan lagändring.

Allt detta möjliggörs av av att Upphovsrättslagens § 26 k-m är tänkt att vara “teknikneutral”, det vill säga luddig. Avgiften får tas ut på “anordningar på vilka ljud eller rörliga bilder kan tas upp och som är särskilt ägnade för framställning av exemplar av verk för privat bruk”. Vad betyder det att en pryl är särskilt ägnad för att kopiera vissa saker? Det är gåtan. Ja, redan verbet “ägnad” är gåtfullt i sig.

Formuleringen skrevs in i lagen 1999. Då var det ytterst få som lagrade musik på hårddisk. Däremot började allt fler “bränna av” musik-cd och inte minst skedde en omfattande kopiering från cd till kassett eller minidisc, som många av oss hade i våra bärbara musikspelare. Dessa lagringsmedier uppfattades därför som “särskilt ägnade” för privat kopiering och senare kunde mp3-spelarna läggas till listan eftersom deras användning var uppenbar.

Från hösten 2001 började Apple att kränga ut en massa varianter på mp3-spelaren iPod. Dessa sålde bra och de hade i många fall stora hårddiskar, vilket betydde stora pengar till Copyswede, som det gick väldigt bra för under dessa år. Kurvan över intäkter till Copyswede pekade spikrakt uppåt för att kulminera år 2007 – händelsevis samma år som Apple lanserade sin iPhone, som bland annat var en musikspelare men inte kunde beläggas med avgift.
Efter år 2007 har intäkterna till Copyswede sjunkit. Vilken del Apple har i detta är svårt att avgöra, men oavsett vilket är det lätt att förstå frustrationen. Detta är bakgrunden till att Copyswede nu vill utvidga sitt beskattningsunderlag.

Till listan över prylar som är “särskilt ägnade” för privatkopiering lägger Copyswede nu även externa hårddiskar. Däremot anses inte interna diskar vara det. Mystiskt! För övrigt är det knappast självklart vari skillnaden består mellan en “intern” och en “extern” hårddisk, så länge de befinner sig på en butikshylla. Intern eller extern i förhållande till vad? Varenda teknikvaruhus säljer jämte de “interna” hårddiskarna även små kabinett som låter dessa användas som externa usb-enheter. Ett potentiellt sätt att kringgå de nya avgifter som Copyswede föreslagit.

Gränsdragningen intern/extern kan kallas för rena flummet, men Copyswede föredrar att kalla den för “teknikneutralitet”. De skriver:

Det finns en teknikneutralitet i systemet som möjliggör att nya produkter kan föras in i ersättningsordningen i den takt som de når marknaden och används för privatkopiering.

Detta förklarar dock inte varför Copyswede väljer att utkräva avgifter på hårddiskar nu, år 2011, och inte redan år 2005. De kan väl inte mena att det är först nu som folk börjat använda hårddiskarna till laglig privatkopiering? Det förklarar heller inte varför Copyswede avstår från att utkräva avgifter på mobiltelefoner, trots att de egentligen anser sig ha rätt till det. Enda förklaringen är, som sagt, att de vet att de har svagt stöd för sitt krav. Men de försöker ändå, för de är smått desperata.

Som det ser ut nu kommer Copyswede att från den 1 april skicka ut en massa fakturor till elektronikföretag. Antingen betalar de, eller så dras de till domstol. Till vems fördel domstolen beslutar är omöjligt att spekulera i. Copyswede kan säkert skicka fram några av Sveriges bästa jurister på upphovsrätt, men frågan är om ens dessa kan förklara varför en “extern” hårddisk skulle vara mer “ägnad” till laglig kopiering av “verk” än vad en “intern” hårddisk är.

De organiserade motparterna till Copyswede är ElektronikBranschen och Inspelningsmediainstitutet som båda administreras av Branschkansliet. Dessa har aviserat ett rådslag den 27 januari om hur de ska ställa sig till Copyswedes nya anspråk. Utifrån deras tidigare tolkningar av lagen ter det sig osannolikt att de skulle ge med sig, men det kan inte helt uteslutas att de till varje pris vill undvika en rättsprocess.
Men även om en branschorganisation skulle sluta ett avtal med Copyswede, betyder det inte att de nya avgifterna är lag. Det finns fortfarande utrymme för uppstickare (fast kanske inte just Jens of Sweden då) att hävda sin rätt.

Jag som studerat 1980-talets misslyckade kassettskatt kan inte låta bli att associera till hur vissa försäljare kringgick den. Eftersom kassettskatten bara gällde för tomma band, såldes kassetterna i stället förinspelade med fågelsång. Motsvarande trix kan utan tvivel göras med hårddiskar och usb-minnen. De kan säljas med en bootningsbar Linux-installation förinstallerad. Den som vill kan förstås radera den för att få plats med mer warez. Men det är svårt att tänka sig att Copyswede skulle kunna få ett domslut i rätten på att en usb-pinne med fri mjukvara på är “särskilt ägnad” för att raderas och fyllas med lagligt privatkopierade filer.

Den sortens rättsfall ser jag fram emot, för de skulle sätta fingret på pudelns kärna: svårigheten att dra en gräns mellan produktion och konsumtion i ett nätverk av universella maskiner. Däremot betackar jag mig för dem som kritiserar Copyswede från den bittra konsumentens position, eller drar plumpa och missvisande paralleller. Sånt behövs inte. Det räcker gott och väl med en saklig diskussion om Copyswede och vad hela detta system är tänkt att uppnå.

Vad kan (inte) vara en kulturtidskrift?

Efter förra årets kulturproposition verkade det som definitionen av kulturtidskrift skulle snävas in, så att en rad samhällsorienterade tidskrifter hotades av nedläggning. Kanske kvarstår hotet, det hela är lite oklart, men inte riktigt så överhängande. Fortfarande blir det upp till Kulturrådet att tolka vad som är kultur och vad som är kvalitet.
Hittills har systemet fungerat någorlunda bra. Stabiliteten tycks inte hotad så mycket av en insvävning som en utvidgning av vad som kan räknas som en bidragsberättigad kulturtidskrift. Sedan den 1 juli ska nämligen stödet till kulturtidskrifter vara “teknikneutralt”. Tanken är att även nättidskrifter ska kunna få del av stödet, men Kulturrådet verkar inne på att göra än ännu vidare tolkning. Enligt en rapport på Kulturrådets hemsida, som ser ut att citera ordföranden i referensgruppen för tidskriftsstöd från ett seminarium på Almedalsveckan, kan nästan vad som helst vara en kulturtidskrift:

Tidskriftsbegreppet håller på att luckras upp, en tidskrift kan vara en bok, ett radioprogram, en webbsida, ett tv-program.

Kulturrådet tycks alltså vara redo att – efter sedvanlig kvalitetsbedömning – ge tidskriftsstöd till inte bara nättidskrifter och bloggnätverk, utan även till poddkastningar och videokonst. Fast hur noga har de tänkt över följderna?

En tidskrift har av princip varit beständig. Om jag vill läsa vad Roger Wallis skrev i Musikens makt år 1975, eller läsa 1934 års programförklaring för Tidskrift för polisvetenskap så är det bara att bege mig till Kungliga biblioteket. Eftersom alla svenska tidskrifter arkiveras där, upprätthålls principen om “tidskrift” som en beständig form av publikation.

Någonting motsvarande finns knappast för digitalt material. Vem garanterar att den dryga timmen av inspelat filosofiskt samtal mellan Magnus, Geraldine kommer att finnas tillgängligt för historikerna år 2040? (Jag kan lova att det kommer att finnas ett intresse.)

Visserligen försöker Kungliga biblioteket så gott de kan. De verkar inte bara för en lag om “e-plikt och försöker att arkivera webbsidor utan har även ett arkiv för ljud och rörlig bild. Det senare omfattar, enligt egen uppgift, “tv- och radioprogram, biografvisad film, videor, skivor och multimedier”. En sökning efter “podcast” i arkivet ger fem träffar – samtliga är program från Sveriges Radio där man pratar om fenomenet. Där verkar inte förekomma några svenska poddkast (vilket är den stavning och den pluralform som jag föredrar). Ingen information ges heller om hur exempelvis de ovan nämnda göteborgarna ska göra om de vill arkivera sin mp3-fil för framtiden.

Frågan är om Kulturrådet ska börja ge bidrag till “kulturtidskrifter” som bara finns tillgängliga så länge som en server råkar finnas uppe. Nättidskrifter som kanske finns uppe i ett år, kanske i tio, kanske helt eller delvis på något nätarkiv. Videoinspelningar som finns tillgängliga tills Vimeo eller YouTube plockar bort dem, med hänvisning till påstötningar från en påstådd rättighetshavare till en musikslinga som fastnat i bakgrunden.
Om inte Kulturrådet har en egen lösning för hur dessa digitala filer ska räddas från anarkivet, vilket knappast är sannolikt, så riskerar de att bidra till en fullständig urvattning av begreppet kulturtidskrift. Det var väl inte tanken?
Ett hypotetiskt alternativ vore att överlåta definitionen av kulturtidskrift på Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter, så att alla som släpps in som medlemmar i föreningen också är berättigade att söka bidrag. Det skulle med rätta kunna kallas för en korporativisering av kulturpolitiken. Tanken är inte trevlig, men dessbättre är den nog heller inte sannolik.

Frihetsmaskinen

“Centerpartiet ser bilen som en frihetsmaskin”, förkunnade partisekreteraren Anders Flanking tidigare våras. “Det är inte bilen som är problemet – det är de fossila bränslena.” En smärre skock ivriga bävrar är i full färd med att upprepa budskapet fort tillfälle ges.
Bilen är en frihetsmaskin. Frihetsmaskin? Lustigt ord, ändå. Sounds like begärsmaskin to me. Varifrån kommer det? Är det importerat?

Bildyrkarna har ofta talat om att “bilen är en frihetssymbol“, även i riksdagen. Bilen som frihetsmaskin, däremot, har varit ett mer sällsynt tema. En enda träff i riksdagens databas: en moderat motion från 1997, som säkert har samband med en samtida Timbro-rapport. Annars har ordet i första hand förknippats med Ulf Nilson, som har upprepat mantrat “bilen är en frihetsmaskin” i ett stort antal Expressen-krönikor på senare år. (Även under tidigt 1990-tal var Ulf Nilson förtjust i ordet. Men då var det EG/EU som han utnämnde till frihetsmaskin.)

Centerpartisterna slår sig på bröstet över sitt skrattretande förslag på statligt subventionerade bilar. Särskilt stolta är de över att subventionen, som de säger, är “teknikneutral” – ett ord som utan undantag signalerar någonting lurt. Pengarna ska ges till alla som köper en bil som släpper ut mindre än 50 gram koldioxid per kilometer, oavsett om den drivs på el eller etanol. Men en bil ska det vara. Andra trafikslag subventioneras inte. Så mycket för den påstådda teknikneutralismen.

Infrastruktur kan inte vara “teknikneutral”. När nya vägar och parkeringsplatser byggs för skattepengar, så byggs de för bilar. Att låtsas som att de byggdes som neutrala ytor för en fri transportmarknad är bara löjligt.

“Vi ska jaga utsläppen, inte bilisterna”, skriver Centerpartiet. Taktiken är att bara prata om den koldioxid som kommer ut ur bilarna, inte om den energi som stoppas in i dem. För varifrån ska den komma? Här närmar sig centerpolitiken en religiös nivå, precis som jag skrev om flygvurmen och tidigare om bilen som religion. Centerpartisterna räknar med att svensk forskning ska komma på nya fantastiska sätt att driva bilar. Sådan teknikdeterminism kan i bästa fall framstå som en naiv tilltro till vetenskapens möjlighet, men att på förhand förutsätta vissa resultat är i själva verket rent antivetenskaplig vidskepelse.

Längre än så kommer vi knappast, så länge debatten om bilismen bara uppehåller sig vid koldioxidutsläppen. Ensidig klimataktivism riskerar att bara förvärra låsningen och den olyckliga moraliseringen. Vi pratar alltför mycket om hur vi bör resa i framtiden, när vi i själva verket borde prata om hur vi kan (och vill) resa. Jag har upprepat detta ett antal gånger nu. Därför glädjer det mig att läsa Johannes Forssbergs kärnfulla sammanfattning i Expressen:

Antibilismen är en allt starkare kraft i storstadspolitiken över hela västvärlden. Det jag tycker är lite olyckligt är att den nästan enbart formuleras som en klimatfråga. Visst är det ett jätteproblem att en ständigt växande bilflotta kaskadspyr koldioxid. Men “peak oil“, som jag skriver om i en krönika idag, lär skapa mer akuta problem för bilsamhället än klimatförändringarna.

Man kan fråga sig varför frågan om bilismen – ska den byggas ut eller fasas ut? – ännu inte tycks äga politisk livskraft. När en tidning tar hjälp av statsvetare att sätta samman en “Valkompass”, där ska få besked om vilket parti man står närmast, är sådan trafikpolitik helt frånvarande. Anna Nygård och Alexander Berthelsen frågar sig, i en debattartikel i Arbetaren, varför trafikpolitiken inte ens prioriteras av vänstern. De ger exempel på hur transportfrågor kan göras centrala i en allmän politik och uttrycker ett skönt bilhat:

Bilen är i grund och botten ett antisocialt färdmedel som har en extremt destruktiv påverkan på de lokalsamhällen som den genomkorsar. Kollektivtrafiken är dess motsats. Bilen delar in, delar upp och skär sönder staden. Den isolerar dess invånare från varandra. Kollektivtrafiken är ett offentligt rum som skapar trygghet eftersom den erbjuder gemenskap mellan människor och skulle avgifterna i kollektivtrafiken bytas mot nolltaxa så skulle den bli något av en urban allemansrätt.

Slutligen, på samma spår, åter till Johannes Forssberg:

Bilen är inte bara motbjudande som miljöbov utan också som maktmedel. Inte på glesbygden, där få människor rör sig och bilen är den enda möjliga transportlösningen. Sådan bilism har jag inget emot. Men de som i stadsmiljö bepansrar sig bakom ett ton stål inskränker andra människors frihet. Vi som inte kan eller vill ha bil måste ständigt förhålla oss till risken att bli mosade under våra medmänniskors maskiner. Det är inte en grund för en trevlig samvaro. En stad där människor rör sig isolerade i stålbubblor är ingen riktig stad.

När frihetsmaskin betyder stålbubbla, så säger det något om vilken slags frihet som Centerpartiet står för. En fråga att fundera på är om det är värt att ladda begreppet med en alternativ innebörd.