Search Results for 'sami' ↓

Åtal väckt mot f.d. Sami-direktör: min avhandling ger bakgrunden

Musikerförbundet meddelar att åtal nu har väckts mot Hans Lindström, som 1996–2006 var vd för rättighetskollektivet Sami.

Åtalspunkterna rubriceras grov trolöshet mot huvudman.
Åklagarens beräkningar av skadan rubriceras som; “slutlig förlust eller beaktansvärd risk för slutlig förlust med sammanlagt cirka 68.000.000 kronor”. /…/
Den har tagit sex år för ekobrottsmyndigheten att utreda ärendet, vilket indikerar den stora omfattningen av vanstyre och misskötsel som skedde under Hans Lindströms ledning.

Musikerförbundets linje är att härvan orsakades av Hans Lindström personligen, men indirekt även av de två andra fackförbund som står bakom Sami: Teaterförbundet och Symf. Dessa ställde sig nämligen bakom Hans Lindström långt efter att Musikerförbundet börjat protestera mot vanstyret. Men även Musikerförbundet är medansvariga för Samis storhetsvansinne på 1990-talet.

Historien sträcker sig en bra bit tillbaka i tiden och bör ses i ett större perspektiv. Som organisation är Sami en märklig skapelse, framavlad som en kompromiss mellan olika fackförbund och statsmakten, med uppdrag att både hävda individuella rättigheter och att bedriva kulturpolitik. Detta lade grunden för den märkliga tur som Sami började ta, vilket för övrigt började redan i 1980-talets fastighetsbubbla, alltså innan Hans Lindström tillträdde som vd.

Min doktorsavhandling Musikens politiska ekonomi handlar till ganska stor del just om Sami, så låt mig därför citera därifrån:

8.8 Fra?n aktivitetshus till fastighetsbubbla
/…/
Tanken pa? ett aktivitetshus fo?r musiker levde dock vidare som en ma?lsa?ttning fo?r Samis yrkesfra?mjande verksamhet, vars budget va?xte under 1980-talet, sa?rskilt efter laga?ndringen 1986. Fastighetsa?gandet blev a?ven inkomstbringande i sig, da? Sami i ho?g grad kunde hyra ut samlingslokaler och inspelningsstudios. Efter tio a?r pa? Mosebacke ko?pte Sami vid 1990-talets mitt a?nnu en fastighet, som uto?ver ett kansli med ytterst exklusiv inredning inrymde replokaler och inspelningsstudio fo?r musiker att hyra, samt ett kafe? da?r det var ta?nkt att musiker skulle tra?ffa varandra i samband med repetitioner (eller prova det omsusade Internet pa? Samis eget “Cyber Cafe?”.
Efter tolv a?r som vd fo?r ett expansivt Sami avgick Yngve A?kerberg a?r 1996 och ersattes av Hans Lindstro?m, som varit altviolinist i Radiosymfonikerna och fackligt aktiv i Symf.1263 Under honom gjordes en serie av allt mer spektakula?ra investeringar, vilka motiverades som led i organisationens ”yrkesfra?mjande verksamhet”. A?r 1997 ko?ptes det klassiska no?jesplatset Nalen i Stockholm fo?r o?ver hundra miljoner kronor (inklusive renovering och teknik). A?r 2003 o?vertog Sami a?ven driften av Storan i Go?teborg efter att Hans Lindstro?m undertecknat ett fyrtioa?rigt hyreskontrakt. Da?remellan pumpade Sami in pengar i olika fo?retag som utan framga?ng fo?rso?kte a?gna sig a?t musikrelaterad na?thandel. Fo?rluster ta?cktes genom att fastigheterna bela?nades.1264 Sami kan sa?gas ha bla?st upp sin alldeles egen IT-, finans- och fastighetsbubbla.
Bubblan sprack 2006, da? det plo?tsligt visade sig att Sami knappt hade na?gra pengar kvar. Hans Lindstro?m fick sparken av styrelsen, som anklagade honom inte bara fo?r att ha missko?tt ekonomin utan a?ven fo?r att ha fo?rsnillat stora summor fo?r privata a?ndama?l – brottsmisstankar som i skrivande stund a?r under utredning.
/…/
Omsta?ndigheterna kring kraschen a?r sva?ra att klarla?gga och faller i huvudsak utanfo?r avhandlingens ramar. Klart a?r att en central faktor var de mycket expansiva satsningarna pa? fastigheter. Upprinnelsen kan da?rmed spa?ras till den utformning som den yrkesfra?mjande verksamheten gavs kring 1980, da? Samis styrelse besta?mde sig fo?r “Stockholmstanken”.

Jag återvänder även till Sami-krisen i avhandlingens sammanfattande slutkapitel:

10.6 Va?gval i fo?rdelningsfra?gan
/…/
Under 1980-talet pekade Sami pa? att det blivit allt sva?rare att avgo?ra vilken verksamhet som fra?mjade yrkesmusikernas kollektiva intresse. Styrelsen la?t sig va?gledas av en ganska vag tanke om att musiker beho?ver aktivitetshus. Da?rfo?r bo?rjade Sami investera stora summor pengar i fastigheter. A?ven om fastigheterna kanske inte blev till de livfulla aktivitetshus som man fo?rst hade fo?resta?llt sig, visade det sig bli en bra affa?r att hyra ut lokaler. Efter hand ko?pte Sami allt fler fastigheter, inklusive no?jespalatset Nalen i Stockholm.

Vad som skedde var att den yrkesfra?mjande verksamheten bo?rjade bla?sa upp en fastighetsbubbla da?r hundratals miljoner kronor sattes pa? spel. Da?rtill gjorde Sami en rad misslyckade investeringar i musikrelaterade IT-fo?retag. Fastigheterna bela?nades fo?r att ta?cka fo?rlusterna. Till slut sprack bubblan och Sami stod pa? ruinens brant. Fo?r att o?verleva tvingades man la?gga ner all yrkesfra?mjande verksamhet. Vad som a?terstod var en institution som idag endast kan motivera sin existens genom utbetalandet av individuella ersa?ttningar – pengar som i mycket ho?g grad ga?r till en liten grupp av exceptionellt framga?ngsrika musiker samt till do?dsbon.

Avhandlingen kan inte go?ra anspra?k pa? att klargo?ra alla faktorer som bidrog till krisen inom Sami. Vad som da?remot kan sa?gas a?r att spa?nningen mellan konstna?rskap och lo?nearbete, som staten en ga?ng undvek att ta tag i genom att delegera de sva?ra avva?gningarna till Sami, bidragit till skapandet av en instabil organisation. En ursprunglig ma?lsa?ttning om att skapa arbetstillfa?llen va?xte till en kulturpolitisk vision som pa? fo?runderligt vis fo?rvandlades till finansiell spekulation.

Det a?r sva?rt att ta?nka sig att na?got liknande skulle kunnat ske med Stim eller Ifpi, da? dessa haft som sitt entydiga syfte att maximera de individuella ersa?ttningarna till komposito?rer respektive skivbolag. Det ligger ocksa? na?ra till hands att dra en kulturpolitisk la?rdom av det som skedde med Sami. Kort sagt fo?refaller det la?mpligare att staten la?ter sin kulturpolitik sko?tas av myndigheter i sta?llet fo?r att ansvaret delegeras till parafackliga eller korporativa organ.

För den ännu bredare bilden får ni läsa Musikens politiska ekonomi. (Skulle gärna se att Sami eller Musikerförbundet kommenterade avhandlingen i sina organ, men det är nog att hoppas för mycket. Däremot kom just en fin recension i LO:s tidning Arbetet.)

Konstruktionen av ett poängsystem i Sami (MusPolEk 6.7)

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi, som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

Det som här följer är inte ens ett helt avsnitt utan två bitar ut avsnitt 6.7.

# # #

Sa?rskilda problem fo?rorsakade fra?gan om kapellma?stare. Vid skivinspelningar avlo?nades kapellma?starna fo?r att utfo?ra flera olika sysslor: dels fo?r att sja?lva spela, dels fo?r att leda orkestern, men a?ven fo?r att leda sja?lva skivinspelningen. Den sistna?mnda sysslan ansa?gs vara teknisk, inte konstna?rlig, varfo?r den inte skulle ligga till grund fo?r ersa?ttning fra?n Sami. Da?rfo?r beslo?t styrelsen att kapellma?starnas ersa?ttning skulle bera?knas utifra?n en schablonregel, da?r man ra?knade med att de tja?nade tre ga?nger mer a?n vanliga musiker i samma inspelning. Snart ansa?g man dock att detta gav orimligt mycket till vissa kapellma?stare, na?rmare besta?mt dem i dragspelsorkestrar. Styrelsen diskuterade da?rfo?r att halvera ersa?ttningen just fo?r “dragspelskapellma?stare”.

Sami hade besta?mt sig fo?r att inte sa?tta olika va?rde pa? olika musikgenrer. A?nda? visar styrelsediskussionerna om ersa?ttningar till kapellma?stare pa? omo?jligheten att undvika en genreva?rderande kulturpolitik. A?ven om ma?lsa?ttningen var att helt objektivt ge ersa?ttning fo?r individuella konstna?rliga insatser, ma?ste fo?rst av allt en avgra?nsning go?ras av vilka sysslor som helt eller delvis ska anses ha en konstna?rlig karakta?r. Ett generellt system fo?r va?rdering av musikers arbete tvingas att ja?mfo?ra dirigenter med discjockeys och ko?rsa?ngare med ljudtekniker. Sa?dana ja?mfo?relser kan bara go?ras med utga?ngspunkt i musikestetiska normer som oundvikligen a?r kulturhistoriskt specifika.

Schablonva?rdering av olika musikerroller blev den slutgiltiga va?g som Sami valde fo?r att ra?kna fram en fo?rdelning som kunde upplevas som ra?ttvis. Lo?nelistorna fra?n Ifpi o?vergavs helt som fo?rdelningsgrund, sedan Musikerfo?rbundet och FIM kommit fram till att det var ora?ttvist att fo?rlita sig pa? skivindustrins lo?nehierarki.

A?rssta?mman 1966 beslo?t om ett helt nytt system fo?r detaljerad individuell fo?rdelning, som i grunden fortfarande ga?ller. Tiden fo?r spelning av varje skiva i radio registreras. Fo?r varje radiominut delades ersa?ttningen mellan de medverkande, inte lika utan enligt en rangordning som uttrycks i ett poa?ngsystem: solister (7 poa?ng), dirigenter (5 poa?ng), kapellma?stare (3 poa?ng), o?vriga (1 poa?ng). Gra?nsdragningen mellan dirigent och kapellma?stare kom upp till diskussion pa? sta?mman, som konstaterade att bara den som leder musiken utan att sja?lv spela kvalificerar till dirigentens ho?gre ersa?ttning. Grunden fo?r detta kan so?kas i tanken pa? att konstna?rligt skapande a?r en andlig, inte kroppslig, verksamhet.

/…/

Samtidigt uppstod en oavsiktlig genreva?rdering till nackdel fo?r de klassiskt skolade orkestermusikerna. Om femtio medlemmar i en symfoniorkester delar pa? en fast minutersa?ttning blir ju den individuella utdelningen bara en tiondel av vad som erha?lls av varje medlem i ett femho?vdat popband. I praktiken kommer orkestermusikerna att va?rderas a?nnu la?gre, till fo?ljd av att orkestern har en dirigent, va?rderad fem ga?nger sa? ho?gt som gemene musiker.

Poa?ngva?rderingen av olika musikerroller – solist, dirigent, kapellma?stare, o?vrig – har besta?tt sedan 1966 och tilla?mpas a?n idag. Motsatssta?llningen konst/teknik sta?r fortfarande i centrum na?r Sami fo?rklarar hur poa?ngen sa?tts:

Rollkoderna omfattar inte tekniska insatser som mixning eller liknande åtga?rder med en redan gjord inspelning. Rolkoden [sic!] omfattar inte heller olika typer av insatser som sker fo?re inspelningstillfa?llet, exempelvis instruktioner till o?vriga medverkanden. [sic!] Det a?r den konstna?rliga påverkan i sja?lva inspelningso?gonblicket som omfattas av ersa?ttningsra?tten.

“Alla genrer behandlas lika”, har Sami fortsatt att ha?vda – men det a?r uppenbart att poa?ngva?rderingen a?r utformad med utga?ngspunkt i en va?sterla?ndsk tradition av konstmusik och schlager. Den ter sig da?remot absurd i fo?rha?llande till ma?nga typer av utomeuropeisk musik och datorbaserad musik.

Borde musiken bryta sitt beroende av konserter?

Musikbranschen måste bryta sitt osunda konsertberoende“, hävdar musikskribenten Sara Martinsson på Dagens Nyheter. Enligt henne är det “uppenbart att en affärsmodell där konserter står för mer än hälften av intäkterna inte är hållbar”.

Nej, det är klart att konserter, klubbar och teatrar inte är hållbara kulturformer för tillfället. De är ju inställda. Precis som att fotbollsmatcher, gudstjänster och prideparader är inställda.

Men här handlar det tydligen om hållbarhet i en annan, mer oklar mening. Sara Martinsson skriver är att “musikbranschen” är strukturellt fast i “en affärsmodell” där den största inkomsten kommer från “live“. Så har det varit i uppemot tjugo års tid, skriver hon – alltså ända sedan fildelningens intåg.
Tjugo år av osunt beroende? Kanske. Men vi kan också testa att förlänga det historiska perspektivet ytterligare några årtionden bakåt i tiden. För den stora merparten av musiker var det då en självklarhet att få sin huvudsakliga försörjning av att framföra musik inför en publik (snarare än i studio). Var även dessa musiker fast i ett osunt konsertberoende? Eller gjorde de mest vad musiker alltid har gjort?

Skulle någon påstå att dansmusiken är fast i ett osunt beroende av dans?

Att tala om hur “musikbranschen” borde fungera är alltid att göra våld på musiklivets verkliga mångfald. Vissa tillbringar mer i en studio, andra på scen eller med att arrangera klubbar och festivaler, i större eller mindre skala, svart eller vitt, med eller utan direkta eller indirekta subventioner. Så spretigt måste det också få vara om musiken alls ska betyda någonting. De svåra villkoren för musiker kan inte förbättras genom att “branschen” bestämmer sig för en annan “affärsmodell”. Om något så krävs det motkulturer där artister och publik gemensamt vänder sig bort från den industriella logik som enkelriktar musiklivets former.

Sara Martinsson verkar tycka att det är sundare om musiker är beroende av Spotify, i stället för av konserter. Hon ger två argument till detta i sin artikel:

  1. Konserter “kräver för mycket av människorna som förväntas stå för underhållningen”.
  2. Konserter “belastar klimatet alldeles för hårt”.

Det första argumentet handlar om exploatering och arbetstid. Musiker står i grunden inför samma problem som andra arbetare i den så kallade gigekonomin. Det är en facklig fråga där det finns motsatta intressen inom den så kallade “musikbranschen”.

Klimatargumentet är desto mer tveksamt. Det är knappast konserter i sig som belastar klimatet. Snarare industrin som vuxit upp kring arenor och storskaliga festivaler, där inte bara artisterna utan ofta även publiken flyger in. Men så måste det ju inte vara. Det mer småskaliga klubb- och konsertlivet förbrukar betydligt mindre naturresurser.
Tjänster som Spotify står däremot för en rejäl klimatbelastning, vilket Kyle Devine kartlagt i den aktuella boken Decomposed: The political ecology of music. Det går inte längre att låtsas som att strömmad musik är immateriell.

* * *

Varifrån kommer förresten påståendet att “konserter står för mer än hälften av intäkterna”? Jo, det kommer från de rapporter som företagsekonomen Linda Portnoff har skrivit åt intresseorganisationen Musiksverige, senast 2017. “Musikbranschen” definieras i dessa rapporter som summan av tre intäktsflöden:

  1. Upphovsrättsliga intäkter till organisationer som Stim, Sami och Ifpi, för bruket av musik i offentliga miljöer samt i radio, tv och onlinetjänster.
  2. “Intäkter för inspelad musik”, vilket inbegriper alla fysisk skivförsäljning samt alla de pengar som folk betalar för abonnemang på Spotify (men däremot inte Spotifys annonsintäkter).
  3. Konsertintäkter, vilket ska inbegripa alla pengar som folk lägger på biljetter till konserter och festivaler – men däremot inte intäkterna från t.ex. ölförsäljning eller sponsring i konsertlokalen. Det är också oklart om klubbar räknas som konserter eller inte. Uppenbarligen bygger dessa siffror på en grov gissning utifrån SCB:s siffror.

Metoden innebär att vissa pengaflöden räknas dubbelt (vilket förvisso är ett fiffigt sätt för Musiksverige att brösta upp sig). Såväl streamingtjänster (2) som konsertarrangörer (3) betalar ju en del av sina intäkter vidare i avgifter till Stim (1). En betydande del av de upphovsrättsliga intäkterna har alltså redan räknats som intäkter en gång. Att då jämföra de tre intäktsflödena procentuella andel av “branschen” blir aningen märkligt.

Musiksverige har alltså valt att räkna Spotify (men inte Youtube) som del av “musikbranschen”. Däremot räknar man inte in P2, P3 eller andra musikinriktade radiokanaler. Man räknar inte in musikhögskolorna, folkhögskolornas musiklinjer eller de kommunala kulturskolornas musikutbildningar. Inte heller erkänner man handeln med musikinstrument och ljudutrustning som en del av “musikbranschen”.

* * *

Det är inte musikbranschen som måste bryta sitt konsertberoende.
Det är musiken som måste bryta sitt branschberoende.

Uppdatering:
Se också Daniel Johansson på branschorienterade sajten Musikindustrin: “Konserterna är inte problemet“.

Nya internetfilter i Sverige – Elsevier tvingar fram blockering av sökmotor för vetenskapliga publikationer

Library Genesis (LibGen) är en sökmotor som indexerar vetenskapliga publikationer. Den grundades för tio år sedan i Ryssland och har efter hand vuxit till en viktig resurs för forskare runt om i världen. LibGen är en del av forskningsinfrastrukturen framför allt i de delar av världen som vi lite slarvigt kan kalla för Öst och Syd, där universiteten ofta inte har råd att betala för alla de kommersiella artikeldatabaserna. Men också en möjlighet för alla att komma åt forskningsresultat utan att själva vara knutna till en forskningsinstitution.

Totalt indexerar LibGen åtskilliga miljoner artiklar och böcker, framför allt (men inte bara) inom naturvetenskap och teknik. De flesta av dessa publikationer är – via de officiella kanalerna – otillgängliga för den stora majoriteten av världens befolkning. Därav behovet av s.k. piratbibliotek.

Today’s pirate libraries have their roots in the work of Russian academics to digitize texts in the 1990s. Scholars in that part of the world had long had a thriving practice of passing literature and scientific information underground, in opposition to government censorship—part of the samizdat culture, in which banned documents were copied and passed hand to hand through illicit channels. Those first digital collections were passed freely around, but when their creators started running into problems with copyright, their collections “retreated from the public view,” writes Balázs Bodó, a piracy researcher based at the University of Amsterdam. “The text collections were far too valuable to simply delete,” he writes, and instead migrated to “closed, membership-only FTP servers.”
More recently, though, those collections have moved online, where they are available to anyone who knows where to look.

LibGen är strikt talat inget piratbibliotek, utan bara en bibliotekskatalog, men namnet används också för att beteckna samlingen av miljontals pdf-filer som existerar runt omkring på (och under) nätet, utspridd och rörlig. För att hitta till filerna krävs sökmotorn och precis som i fallet med The Pirate Bay är det nu sökmotorn som rättighetsindustrin försöker strypa – även i Sverige.

Bakgrunden är ett domslut som den ganska nyinrättade Patent- och marknadsöverdomstolen fällde i början av 2017. Företag inom film- och musikindustrin hade stämt Bredbandsbolaget för att få fastställt att internetoperatörer är medskyldiga till olaglig fildelning som begås av deras kunder. Kravet gick igenom, med hänvisning till EU-domstolens praxis. Domslutet innebar att svenska internetoperatörer “åläggs att genom tekniska blockeringsåtgärder hindra bolagets abonnenters tillgång till tjänsterna The Pirate Bay och Swefilmer via specifikt listade domännamn och webbadresser”. Så var dörren öppnad för fortsatt utökade blockeringslistor via privaträttsliga processer där samtliga operatörer efter hand viker sig för snart sagt varje krav, utan att något allmänintresse tas i beaktande.

Mediekoncernen Elsevier, med bas i Amsterdam, lever på att äga rättigheterna till vetenskapliga publikationer, skrivna av forskare som redan har fått betalt för sina insatser, ofta av samma institutioner som nu tvingas betala en gång till. Om denna affärsmodell är de inte ensamma, men Elsevier är särskilt ökända för sin skamlösa prissättning som gett dem en vinstmarginal på 37 %. I våras sade därför de svenska forskningsbiblioteken upp sitt gemensamma avtal med Elsevier. Artiklar som publicerats efter den 1 juli är inte längre tillgängliga för svenska forskare via de officiella kanalerna – vilket ökar efterfrågan på inofficiella kanaler som #ICanHazPDF LibGen. Just i detta läge väljer Elsevier att gå till svensk domstol för att i möjligaste mån täppa till dessa andningshål.

Stämningsansökan är undertecknad Monique Wadsted, känd från The Pirate Bay-processen för tio år sedan. Den riktas mot sju svenska internetoperatörer som avkrävs “tekniska blockeringsåtgärder” för att “hindra sina abonnenters tillgång till tjänsterna LibGen och Sci-Hub” via tjugo listade webbadresser “och andra domännamn/webbadresser vars enda eller övervägande ändamål är att möjliggöra eller underlätta tillgången till de illegala Tjänsterna och som Internetoperatörerna genom Elseviers försorg underrättas om från tid till annan”.

Allt tyder på att de svenska internetoperatörerna samfällt kommer att vika sig och blockera de aktuella webbadresserna (samt utöka filtret framöver, så fort Elsevier knäpper med fingrarna). Vad annat kan de göra?

Noterar att stämningsansökan inte riktades mot Sunet som är de svenska högskolornas internetoperatör. Monique Wadsted insåg väl att det hade varit otaktiskt att ge sig på forskarsamhället direkt. Gissningsvis kommer Sunet ändå att se sig nödgade att falla för påtryckningarna, men det vore intressant att höra vad de har att säga.

Bahnhof försöker utmärka sig genom att blockera Elseviers sajt för alla sina kunder. Störigt för exempelvis mig, som trots allt har institutionell tillgång (via universitetsbibliotek) till deras databaser, utom det allra senast publicerade. Det är utmärkt att Bahnhof protesterar, men jag ser inte riktigt vad den här kontrablockeringen ska uppnå (mer än att marknadsföra det egna varumärket).

Rimligare hade väl varit om Bahnhof helt enkelt upplyser sina kunder om möjligheten att kringgå blockeringarna med hjälp av en VPN-tunnel. Fattar faktiskt inte varför de inte gör så, särskilt inte som de har en egen VPN-tjänst. Är de rädda för att provocera fram en ny våg av rättsfall, nu riktade mot alla tillhandahållare av VPN-tjänster? Men vem som helst fattar väl att upphovsrättsindustrin redan drar upp planerna för detta. Bättre att ta konflikten direkt än att godtroget hoppas få flyga under radarn ett par år till.

Läs uppropet i solidaritet med LibGen och Sci-Hub som spreds när den här vågen av rättsprocesser inleddes för tre år sedan i USA.

Militant glädje i nya Brand

“Militant glädje” är temat för nya numret av tidskriften Brand. Det har vuxit fram sen i somras, utifrån pågående samtal i gästredaktionen där jag själv varit med, tillsammans med mina vänner Johan, Johanna, Julia och Samira.

Tanken är i breda drag att undersöka hur känslor som glädje, lycka och extas, men även sorg, besvikelse och utmattning, bidrar till att upprätthålla eller utmana sakernas rådande tillstånd.

I en historisk tillbakablick belyser Christoph Fringeli den återkommande spänningen mellan asketism och hedonism bland rörelser med revolutionära anspråk. Pedram Nasouri diskuterar vad vår tids danskultur kan lära av legendariska The Loft. En gemensamt skriven text resonerar det fortsatta behovet av att dra en gräns mellan DIY och kommersiell kultur, bland annat med en kritik av Burning Man-kulturens vurm för “radical self-expression”. Johanna Hillerbrand Rune och Josse Andersson medverkar med en djupt personlig dialog om de queera skavsåren. Iman Mohammed har bidragit med dikter, Henrik Bromander med en nytecknad serie om skadeglädjens betydelse i fascistisk mobilisering. Andra artiklar lyfter erfarenheter från mobiliseringar som Ung i Sverige och franska Nuit debout. Vi har också översatt texter av teoretiker som Sara Ahmed, Lynne Segal, Michael Hardt och kollektivet ChrimethInc.

En text jag verkligen vill lyfta fram är Tomas Hemstads oerhört ömsinta “Han hette H och några bokstäver till”, om en vän i Berlin som levde och dog för festen. Läs den tillsammans med Sanna Samuelssons “Vi var vilda” i senaste Bang. Bara gör det.

Prenumerera på Brand eller köp lösnummer hos Tidskriftsbutiken.

TMP #004

I det fjärde avsnittet av podden TMP pratar Samira, Christoffer och jag bland annat om vad vi kan vänta oss för konsekvenser av att luften går ur bostadsbubblan (tack till er tre som kommenterade här – ni har också bidragit).

Vi snackar också lite löst om kritikbegreppet, med avstamp dels i nya numret av tyska tidskriften Testcard, dels i tanken på hacking som en form av “säkerhetskritik”, som Christoffer funderat på efter en konferens i Helsingfors. På tal om hacking så avslöjar vi även en säkerhetslucka i Billetto som betyder att dolda tillställningar inte alls är dolda. Och på tal om tillställningar så talar vi, som alltid, om aktuella erfarenheter från underjordiska dansgolv: Love Potion, Tropikal Illegal och berlinska Herrensauna.

Musiksnuttarna är denna gång korta men vi pratar lite om vilken musik vi upplever som “höstig”. Mitt exempel blir detta spår från malmöartisten A Thousand Mouths som nyligen släppts på kassett:

TMP – en podd om teknik, musik och politik

Jag har blivit med podd! Aningen oväntat, för själv har jag aldrig varit någon riktig poddlyssnare. MEn när mina vänner Samira och Christoffer presenterade idén kändes det genast självklart.

TMP är en podd om teknik, musik och politik. Vi brukar säga att vi har ett deltagande underjordsperspektiv. Samtalen handlar mycket om danskultur, skapandet av gemensamma rum och makten över de digitala nätverken. Vi spelar små glimtar av ny musik vi upptäckt och tipsar om saker som ska hända. Förkortningen kan även utläsas som ett intresse för det temporära och dess plats i sådant som varar och växer.

Hittills har vi spelat in tre avsnitt: TMP #001 och TMP #002 är ute, medan trean håller på att klippas.

En redig hemsida ska komma, men tills vidare finns vi (ironiskt nog) bara på diverse plattformar. Följ oss där:

Och nej, att jag har fått en podd betyder inte att jag tänker överge min blogg. Här fortsätter aktiviteten att gå upp och ner, kanske mest på sparlåga, det ska erkännas, men efter att Copyriot nu har funnits i tretton år så känns det inte osannolikt att bloggen överlever lika länge till.

Är Spotify en bubbla?

På tal om Spotify, så är ju detta ett företag som ständigt beskrivs som en framgångssaga. Om man tittar på kassaflödena blir bilden inte lika entydig.

Spotify suger i sig riskkapital på ena sidan, bara för att på andra sidan slussa vidare pengarna till skivbolagens bankkonton. Men trots att det värderar sig till 35 miljarder kronor, har Spotify ännu inte lyckats bli ett vinstdrivande företag. Tvärtom ökar förlusterna, vilket nu tvingar dem att låna in nya pengar.

Är kanske Spotify en bubbla? För ett år sedan hörde jag själv sådana viskningar för första gången. Nu verkar de spridda skeptikerna bli fler. Det anonyma gänget på Sverige.pk publicerade just en attack på Spotify där läget sammanfattas sålunda:

Spotify har hyllats som kapitalismens lösning på ”problemet” med fri musik på internet, men företaget verkar mest bestå av luft. Spotify AB gick med 445 miljoner i förlust 2012, och hade samtidigt borgensåtaganden liggande på ytterligare ungefär 600 miljoner. Det innebär alltså ungefär lika mycket förlust i företaget som vinst för skivbolagen. Alltså består det framgångsrika Spotifykonceptet av att bolaget lånar pengar och ger till skivbolagen, som då känner sig nöjda. Frågan är vad som händer när investerarna slutar pumpa in pengar?

Samtidigt hotar Musikerförbundet med att stämma Spotify på grund av de låga ersättningarna till musiker (som i dessa sammanhang är något annat än låtskrivare). Och utan tvivel har skivbolagen ökat sin del av kakan på bekostnad av musikerna, om man jämför Spotify med exempelvis radio (där framväxten av en 50/50-delning mellan Sami och Ifpi har skildrats i min avhandling). Man kan visserligen betvivla om det kommer bli verklighet av stämningshoten. Fast å andra sidan räcker det med att de yttras för att framgångssagan ska solkas – och när framgångssagor solkas, hotar bubblor att spricka.

Framtiden är radikalt oviss. Det ska bli spännande att framöver få följa detta lite mer systematiskt.

En dyster och nyfiken bok om ljud

Fem meningar plockade ur en bokrecension:

  • Tystnad har blivit en marknadsvara.
  • Ljud är våld.
  • Tystnaden är skamlöst relativ.
  • Kort sagt är den skadliga ljudnivån inte objektivt mätbar i decibel.
  • Kampen mot “ljudimperialismen” verkar ganska hopplös.

Boken som jag recenserade på Expressens kultursida heter Koltrasten som trodde den var en ambulans och är skriven av Anders Mildner. Det är en dyster, politisk och nyfiken bok som lämnar många frågor hängande i luften, men framför allt syftar till att få oss att lyssna på världen. Min förhoppning är att den blir läst av människor som vill gå vidare i dess samhällskritiska ansats.

Förresten: när jag talar om “den neofuturistiska fascinationen för hur rytmiska ljud sätter kollektiva kroppar i rörelse”, då syftar jag särskilt på Steve Goodmans bok Sonic Warfare. Härom året recenserade jag den tillsammans med Samira Ariadad i tidskriften Nutida Musik.

Disputationsdagen i några bilder och ord

Igår disputerade jag. En disputation är en akademisk ritual inför publik, där ett vetenskapligt arbete granskas av en opponent som ställer frågor till en respondent. Om allt går bra utmynnar det hela i en doktorstitel.

Jag var alltså respondenten och den doktorsavhandling som granskades var Musikens politiska ekonomi. Opponent var Orsi Husz som är forskare vid institutionen för ekonomisk historia, Uppsala universitet. Hon hade lagt ned ett enormt arbete på att ge en lika klargörande som heltäckande sammanfattning av vad avhandlingen kommer fram till. Varpå alltså, enligt gällande ordning, de kritiska frågorna vidtog.

Uppemot femtio personer bevistade ritualen, som pågick i sedvanliga två timmar. Många närvarande bedömde det hela som ett lyckat samtal och för egen del kunde jag knappast vara mer nöjd.

Efteråt rörde sig klungan över gården till Samtidshistoriska institutet för ett litet mingel. Där bjöds även på en fantastisk bonus, av Edenborg rapporterad med följande ord: “Håkan Blomqvist håller lyriskt historiefilosofiskt tal till snittarna!”.
Talet kulminerade i ett citat ur avhandlingens allra sista avsnitt, återgivet av Karl Palmås i hans disputationsrapport.

Kvällen: fest på Hemliga Trädgården. Ypperlig blandning av människor, lagom många, lagom länge. De flesta ute i trädgården, vilket tilläts av den nåderikt varma septemberaftonen. Ja, det blev kanske sommarens sista trädgårdssamkväm på Hemliga. Fast så hände något på scen som jag inte väntat mig.

En tillfälligt sammansatt ensemble hade bestämt sig för att tolka Musikens politiska ekonomi i form av musik, kapitel för kapitel. Scenen intogs av Jon, Joel, Dani, Palle, Samira och Viktor. Som även slet upp mig och stack en klarinett i mina händer. Raskt anslöt sig även Alba och Bo från den yngre generationen.

Hur de tio kapiteltolkningarna lät har jag svårt att säga, själv var jag mest omtumlad av situationen, men ljudet präglades av kombinationer som såg, violin, plasttrumpet och FM-radio.

(Förresten så kommer jag snart spela klarinett på scen i ett annat sammanhang där jag är lite, men bara lite, mer förberedd. Det blir mitt andra inhopp i bandet Vårt Solsystem som senast framträdde på Utflykten. Nästa spelning blir i det stockholmska Kulturhuset på Unga Klara, lördagen den 29 september. Föranmälan krävs, lite mer info här.)

Åter till saken, som nu kan sammanfattas: att disputera var ett nöje som varmt kan rekommenderas. Fast vad det eventuellt uppnår, i form av varaktiga resultat, vågar jag inte uttala mig om. För att besvara en fråga som ställdes ett otal gånger under måndagen: nej, jag vet inte riktigt vad jag ska göra härnäst.