Search Results for 'sami' ↓

Åtal väckt mot f.d. Sami-direktör: min avhandling ger bakgrunden

Musikerförbundet meddelar att åtal nu har väckts mot Hans Lindström, som 1996–2006 var vd för rättighetskollektivet Sami.

Åtalspunkterna rubriceras grov trolöshet mot huvudman.
Åklagarens beräkningar av skadan rubriceras som; “slutlig förlust eller beaktansvärd risk för slutlig förlust med sammanlagt cirka 68.000.000 kronor”. /…/
Den har tagit sex år för ekobrottsmyndigheten att utreda ärendet, vilket indikerar den stora omfattningen av vanstyre och misskötsel som skedde under Hans Lindströms ledning.

Musikerförbundets linje är att härvan orsakades av Hans Lindström personligen, men indirekt även av de två andra fackförbund som står bakom Sami: Teaterförbundet och Symf. Dessa ställde sig nämligen bakom Hans Lindström långt efter att Musikerförbundet börjat protestera mot vanstyret. Men även Musikerförbundet är medansvariga för Samis storhetsvansinne på 1990-talet.

Historien sträcker sig en bra bit tillbaka i tiden och bör ses i ett större perspektiv. Som organisation är Sami en märklig skapelse, framavlad som en kompromiss mellan olika fackförbund och statsmakten, med uppdrag att både hävda individuella rättigheter och att bedriva kulturpolitik. Detta lade grunden för den märkliga tur som Sami började ta, vilket för övrigt började redan i 1980-talets fastighetsbubbla, alltså innan Hans Lindström tillträdde som vd.

Min doktorsavhandling Musikens politiska ekonomi handlar till ganska stor del just om Sami, så låt mig därför citera därifrån:

8.8 Från aktivitetshus till fastighetsbubbla
/…/
Tanken på ett aktivitetshus för musiker levde dock vidare som en målsättning för Samis yrkesfrämjande verksamhet, vars budget växte under 1980-talet, särskilt efter lagändringen 1986. Fastighetsägandet blev även inkomstbringande i sig, då Sami i hög grad kunde hyra ut samlingslokaler och inspelningsstudios. Efter tio år på Mosebacke köpte Sami vid 1990-talets mitt ännu en fastighet, som utöver ett kansli med ytterst exklusiv inredning inrymde replokaler och inspelningsstudio för musiker att hyra, samt ett kafé där det var tänkt att musiker skulle träffa varandra i samband med repetitioner (eller prova det omsusade Internet på Samis eget “Cyber Café”.
Efter tolv år som vd för ett expansivt Sami avgick Yngve Åkerberg år 1996 och ersattes av Hans Lindström, som varit altviolinist i Radiosymfonikerna och fackligt aktiv i Symf.1263 Under honom gjordes en serie av allt mer spektakulära investeringar, vilka motiverades som led i organisationens ”yrkesfrämjande verksamhet”. År 1997 köptes det klassiska nöjesplatset Nalen i Stockholm för över hundra miljoner kronor (inklusive renovering och teknik). År 2003 övertog Sami även driften av Storan i Göteborg efter att Hans Lindström undertecknat ett fyrtioårigt hyreskontrakt. Däremellan pumpade Sami in pengar i olika företag som utan framgång försökte ägna sig åt musikrelaterad näthandel. Förluster täcktes genom att fastigheterna belånades.1264 Sami kan sägas ha blåst upp sin alldeles egen IT-, finans- och fastighetsbubbla.
Bubblan sprack 2006, då det plötsligt visade sig att Sami knappt hade några pengar kvar. Hans Lindström fick sparken av styrelsen, som anklagade honom inte bara för att ha misskött ekonomin utan även för att ha försnillat stora summor för privata ändamål – brottsmisstankar som i skrivande stund är under utredning.
/…/
Omständigheterna kring kraschen är svåra att klarlägga och faller i huvudsak utanför avhandlingens ramar. Klart är att en central faktor var de mycket expansiva satsningarna på fastigheter. Upprinnelsen kan därmed spåras till den utformning som den yrkesfrämjande verksamheten gavs kring 1980, då Samis styrelse bestämde sig för “Stockholmstanken”.

Jag återvänder även till Sami-krisen i avhandlingens sammanfattande slutkapitel:

10.6 Vägval i fördelningsfrågan
/…/
Under 1980-talet pekade Sami på att det blivit allt svårare att avgöra vilken verksamhet som främjade yrkesmusikernas kollektiva intresse. Styrelsen lät sig vägledas av en ganska vag tanke om att musiker behöver aktivitetshus. Därför började Sami investera stora summor pengar i fastigheter. Även om fastigheterna kanske inte blev till de livfulla aktivitetshus som man först hade föreställt sig, visade det sig bli en bra affär att hyra ut lokaler. Efter hand köpte Sami allt fler fastigheter, inklusive nöjespalatset Nalen i Stockholm.

Vad som skedde var att den yrkesfrämjande verksamheten började blåsa upp en fastighetsbubbla där hundratals miljoner kronor sattes på spel. Därtill gjorde Sami en rad misslyckade investeringar i musikrelaterade IT-företag. Fastigheterna belånades för att täcka förlusterna. Till slut sprack bubblan och Sami stod på ruinens brant. För att överleva tvingades man lägga ner all yrkesfrämjande verksamhet. Vad som återstod var en institution som idag endast kan motivera sin existens genom utbetalandet av individuella ersättningar – pengar som i mycket hög grad går till en liten grupp av exceptionellt framgångsrika musiker samt till dödsbon.

Avhandlingen kan inte göra anspråk på att klargöra alla faktorer som bidrog till krisen inom Sami. Vad som däremot kan sägas är att spänningen mellan konstnärskap och lönearbete, som staten en gång undvek att ta tag i genom att delegera de svåra avvägningarna till Sami, bidragit till skapandet av en instabil organisation. En ursprunglig målsättning om att skapa arbetstillfällen växte till en kulturpolitisk vision som på förunderligt vis förvandlades till finansiell spekulation.

Det är svårt att tänka sig att något liknande skulle kunnat ske med Stim eller Ifpi, då dessa haft som sitt entydiga syfte att maximera de individuella ersättningarna till kompositörer respektive skivbolag. Det ligger också nära till hands att dra en kulturpolitisk lärdom av det som skedde med Sami. Kort sagt förefaller det lämpligare att staten låter sin kulturpolitik skötas av myndigheter i stället för att ansvaret delegeras till parafackliga eller korporativa organ.

För den ännu bredare bilden får ni läsa Musikens politiska ekonomi. (Skulle gärna se att Sami eller Musikerförbundet kommenterade avhandlingen i sina organ, men det är nog att hoppas för mycket. Däremot kom just en fin recension i LO:s tidning Arbetet.)

Konstruktionen av ett poängsystem i Sami (MusPolEk 6.7)

Under sommaren 2012 postas här lösryckta avsnitt ur min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi, som utges i augusti. Avsnitten är godtyckligt plockade, som russin ur en kaka, utan särskild ordning och utan de kommentarer som ligger textens notapparat. Frågor och kommentarer välkomnas!

Det som här följer är inte ens ett helt avsnitt utan två bitar ut avsnitt 6.7.

# # #

Särskilda problem förorsakade frågan om kapellmästare. Vid skivinspelningar avlönades kapellmästarna för att utföra flera olika sysslor: dels för att själva spela, dels för att leda orkestern, men även för att leda själva skivinspelningen. Den sistnämnda sysslan ansågs vara teknisk, inte konstnärlig, varför den inte skulle ligga till grund för ersättning från Sami. Därför beslöt styrelsen att kapellmästarnas ersättning skulle beräknas utifrån en schablonregel, där man räknade med att de tjänade tre gånger mer än vanliga musiker i samma inspelning. Snart ansåg man dock att detta gav orimligt mycket till vissa kapellmästare, närmare bestämt dem i dragspelsorkestrar. Styrelsen diskuterade därför att halvera ersättningen just för “dragspelskapellmästare”.

Sami hade bestämt sig för att inte sätta olika värde på olika musikgenrer. Ändå visar styrelsediskussionerna om ersättningar till kapellmästare på omöjligheten att undvika en genrevärderande kulturpolitik. Även om målsättningen var att helt objektivt ge ersättning för individuella konstnärliga insatser, måste först av allt en avgränsning göras av vilka sysslor som helt eller delvis ska anses ha en konstnärlig karaktär. Ett generellt system för värdering av musikers arbete tvingas att jämföra dirigenter med discjockeys och körsångare med ljudtekniker. Sådana jämförelser kan bara göras med utgångspunkt i musikestetiska normer som oundvikligen är kulturhistoriskt specifika.

Schablonvärdering av olika musikerroller blev den slutgiltiga väg som Sami valde för att räkna fram en fördelning som kunde upplevas som rättvis. Lönelistorna från Ifpi övergavs helt som fördelningsgrund, sedan Musikerförbundet och FIM kommit fram till att det var orättvist att förlita sig på skivindustrins lönehierarki.

Årsstämman 1966 beslöt om ett helt nytt system för detaljerad individuell fördelning, som i grunden fortfarande gäller. Tiden för spelning av varje skiva i radio registreras. För varje radiominut delades ersättningen mellan de medverkande, inte lika utan enligt en rangordning som uttrycks i ett poängsystem: solister (7 poäng), dirigenter (5 poäng), kapellmästare (3 poäng), övriga (1 poäng). Gränsdragningen mellan dirigent och kapellmästare kom upp till diskussion på stämman, som konstaterade att bara den som leder musiken utan att själv spela kvalificerar till dirigentens högre ersättning. Grunden för detta kan sökas i tanken på att konstnärligt skapande är en andlig, inte kroppslig, verksamhet.

/…/

Samtidigt uppstod en oavsiktlig genrevärdering till nackdel för de klassiskt skolade orkestermusikerna. Om femtio medlemmar i en symfoniorkester delar på en fast minutersättning blir ju den individuella utdelningen bara en tiondel av vad som erhålls av varje medlem i ett femhövdat popband. I praktiken kommer orkestermusikerna att värderas ännu lägre, till följd av att orkestern har en dirigent, värderad fem gånger så högt som gemene musiker.

Poängvärderingen av olika musikerroller – solist, dirigent, kapellmästare, övrig – har bestått sedan 1966 och tillämpas än idag. Motsatsställningen konst/teknik står fortfarande i centrum när Sami förklarar hur poängen sätts:

Rollkoderna omfattar inte tekniska insatser som mixning eller liknande åtgärder med en redan gjord inspelning. Rolkoden [sic!] omfattar inte heller olika typer av insatser som sker före inspelningstillfället, exempelvis instruktioner till övriga medverkanden. [sic!] Det är den konstnärliga påverkan i själva inspelningsögonblicket som omfattas av ersättningsrätten.

“Alla genrer behandlas lika”, har Sami fortsatt att hävda – men det är uppenbart att poängvärderingen är utformad med utgångspunkt i en västerländsk tradition av konstmusik och schlager. Den ter sig däremot absurd i förhållande till många typer av utomeuropeisk musik och datorbaserad musik.

Nya internetfilter i Sverige – Elsevier tvingar fram blockering av sökmotor för vetenskapliga publikationer

Library Genesis (LibGen) är en sökmotor som indexerar vetenskapliga publikationer. Den grundades för tio år sedan i Ryssland och har efter hand vuxit till en viktig resurs för forskare runt om i världen. LibGen är en del av forskningsinfrastrukturen framför allt i de delar av världen som vi lite slarvigt kan kalla för Öst och Syd, där universiteten ofta inte har råd att betala för alla de kommersiella artikeldatabaserna. Men också en möjlighet för alla att komma åt forskningsresultat utan att själva vara knutna till en forskningsinstitution.

Totalt indexerar LibGen åtskilliga miljoner artiklar och böcker, framför allt (men inte bara) inom naturvetenskap och teknik. De flesta av dessa publikationer är – via de officiella kanalerna – otillgängliga för den stora majoriteten av världens befolkning. Därav behovet av s.k. piratbibliotek.

Today’s pirate libraries have their roots in the work of Russian academics to digitize texts in the 1990s. Scholars in that part of the world had long had a thriving practice of passing literature and scientific information underground, in opposition to government censorship—part of the samizdat culture, in which banned documents were copied and passed hand to hand through illicit channels. Those first digital collections were passed freely around, but when their creators started running into problems with copyright, their collections “retreated from the public view,” writes Balázs Bodó, a piracy researcher based at the University of Amsterdam. “The text collections were far too valuable to simply delete,” he writes, and instead migrated to “closed, membership-only FTP servers.”
More recently, though, those collections have moved online, where they are available to anyone who knows where to look.

LibGen är strikt talat inget piratbibliotek, utan bara en bibliotekskatalog, men namnet används också för att beteckna samlingen av miljontals pdf-filer som existerar runt omkring på (och under) nätet, utspridd och rörlig. För att hitta till filerna krävs sökmotorn och precis som i fallet med The Pirate Bay är det nu sökmotorn som rättighetsindustrin försöker strypa – även i Sverige.

Bakgrunden är ett domslut som den ganska nyinrättade Patent- och marknadsöverdomstolen fällde i början av 2017. Företag inom film- och musikindustrin hade stämt Bredbandsbolaget för att få fastställt att internetoperatörer är medskyldiga till olaglig fildelning som begås av deras kunder. Kravet gick igenom, med hänvisning till EU-domstolens praxis. Domslutet innebar att svenska internetoperatörer “åläggs att genom tekniska blockeringsåtgärder hindra bolagets abonnenters tillgång till tjänsterna The Pirate Bay och Swefilmer via specifikt listade domännamn och webbadresser”. Så var dörren öppnad för fortsatt utökade blockeringslistor via privaträttsliga processer där samtliga operatörer efter hand viker sig för snart sagt varje krav, utan att något allmänintresse tas i beaktande.

Mediekoncernen Elsevier, med bas i Amsterdam, lever på att äga rättigheterna till vetenskapliga publikationer, skrivna av forskare som redan har fått betalt för sina insatser, ofta av samma institutioner som nu tvingas betala en gång till. Om denna affärsmodell är de inte ensamma, men Elsevier är särskilt ökända för sin skamlösa prissättning som gett dem en vinstmarginal på 37 %. I våras sade därför de svenska forskningsbiblioteken upp sitt gemensamma avtal med Elsevier. Artiklar som publicerats efter den 1 juli är inte längre tillgängliga för svenska forskare via de officiella kanalerna – vilket ökar efterfrågan på inofficiella kanaler som #ICanHazPDF LibGen. Just i detta läge väljer Elsevier att gå till svensk domstol för att i möjligaste mån täppa till dessa andningshål.

Stämningsansökan är undertecknad Monique Wadsted, känd från The Pirate Bay-processen för tio år sedan. Den riktas mot sju svenska internetoperatörer som avkrävs “tekniska blockeringsåtgärder” för att “hindra sina abonnenters tillgång till tjänsterna LibGen och Sci-Hub” via tjugo listade webbadresser “och andra domännamn/webbadresser vars enda eller övervägande ändamål är att möjliggöra eller underlätta tillgången till de illegala Tjänsterna och som Internetoperatörerna genom Elseviers försorg underrättas om från tid till annan”.

Allt tyder på att de svenska internetoperatörerna samfällt kommer att vika sig och blockera de aktuella webbadresserna (samt utöka filtret framöver, så fort Elsevier knäpper med fingrarna). Vad annat kan de göra?

Noterar att stämningsansökan inte riktades mot Sunet som är de svenska högskolornas internetoperatör. Monique Wadsted insåg väl att det hade varit otaktiskt att ge sig på forskarsamhället direkt. Gissningsvis kommer Sunet ändå att se sig nödgade att falla för påtryckningarna, men det vore intressant att höra vad de har att säga.

Bahnhof försöker utmärka sig genom att blockera Elseviers sajt för alla sina kunder. Störigt för exempelvis mig, som trots allt har institutionell tillgång (via universitetsbibliotek) till deras databaser, utom det allra senast publicerade. Det är utmärkt att Bahnhof protesterar, men jag ser inte riktigt vad den här kontrablockeringen ska uppnå (mer än att marknadsföra det egna varumärket).

Rimligare hade väl varit om Bahnhof helt enkelt upplyser sina kunder om möjligheten att kringgå blockeringarna med hjälp av en VPN-tunnel. Fattar faktiskt inte varför de inte gör så, särskilt inte som de har en egen VPN-tjänst. Är de rädda för att provocera fram en ny våg av rättsfall, nu riktade mot alla tillhandahållare av VPN-tjänster? Men vem som helst fattar väl att upphovsrättsindustrin redan drar upp planerna för detta. Bättre att ta konflikten direkt än att godtroget hoppas få flyga under radarn ett par år till.

Läs uppropet i solidaritet med LibGen och Sci-Hub som spreds när den här vågen av rättsprocesser inleddes för tre år sedan i USA.

Militant glädje i nya Brand

“Militant glädje” är temat för nya numret av tidskriften Brand. Det har vuxit fram sen i somras, utifrån pågående samtal i gästredaktionen där jag själv varit med, tillsammans med mina vänner Johan, Johanna, Julia och Samira.

Tanken är i breda drag att undersöka hur känslor som glädje, lycka och extas, men även sorg, besvikelse och utmattning, bidrar till att upprätthålla eller utmana sakernas rådande tillstånd.

I en historisk tillbakablick belyser Christoph Fringeli den återkommande spänningen mellan asketism och hedonism bland rörelser med revolutionära anspråk. Pedram Nasouri diskuterar vad vår tids danskultur kan lära av legendariska The Loft. En gemensamt skriven text resonerar det fortsatta behovet av att dra en gräns mellan DIY och kommersiell kultur, bland annat med en kritik av Burning Man-kulturens vurm för “radical self-expression”. Johanna Hillerbrand Rune och Josse Andersson medverkar med en djupt personlig dialog om de queera skavsåren. Iman Mohammed har bidragit med dikter, Henrik Bromander med en nytecknad serie om skadeglädjens betydelse i fascistisk mobilisering. Andra artiklar lyfter erfarenheter från mobiliseringar som Ung i Sverige och franska Nuit debout. Vi har också översatt texter av teoretiker som Sara Ahmed, Lynne Segal, Michael Hardt och kollektivet ChrimethInc.

En text jag verkligen vill lyfta fram är Tomas Hemstads oerhört ömsinta “Han hette H och några bokstäver till”, om en vän i Berlin som levde och dog för festen. Läs den tillsammans med Sanna Samuelssons “Vi var vilda” i senaste Bang. Bara gör det.

Prenumerera på Brand eller köp lösnummer hos Tidskriftsbutiken.

TMP #004

I det fjärde avsnittet av podden TMP pratar Samira, Christoffer och jag bland annat om vad vi kan vänta oss för konsekvenser av att luften går ur bostadsbubblan (tack till er tre som kommenterade här – ni har också bidragit).

Vi snackar också lite löst om kritikbegreppet, med avstamp dels i nya numret av tyska tidskriften Testcard, dels i tanken på hacking som en form av “säkerhetskritik”, som Christoffer funderat på efter en konferens i Helsingfors. På tal om hacking så avslöjar vi även en säkerhetslucka i Billetto som betyder att dolda tillställningar inte alls är dolda. Och på tal om tillställningar så talar vi, som alltid, om aktuella erfarenheter från underjordiska dansgolv: Love Potion, Tropikal Illegal och berlinska Herrensauna.

Musiksnuttarna är denna gång korta men vi pratar lite om vilken musik vi upplever som “höstig”. Mitt exempel blir detta spår från malmöartisten A Thousand Mouths som nyligen släppts på kassett:

TMP – en podd om teknik, musik och politik

Jag har blivit med podd! Aningen oväntat, för själv har jag aldrig varit någon riktig poddlyssnare. MEn när mina vänner Samira och Christoffer presenterade idén kändes det genast självklart.

TMP är en podd om teknik, musik och politik. Vi brukar säga att vi har ett deltagande underjordsperspektiv. Samtalen handlar mycket om danskultur, skapandet av gemensamma rum och makten över de digitala nätverken. Vi spelar små glimtar av ny musik vi upptäckt och tipsar om saker som ska hända. Förkortningen kan även utläsas som ett intresse för det temporära och dess plats i sådant som varar och växer.

Hittills har vi spelat in tre avsnitt: TMP #001 och TMP #002 är ute, medan trean håller på att klippas.

En redig hemsida ska komma, men tills vidare finns vi (ironiskt nog) bara på diverse plattformar. Följ oss där:

Och nej, att jag har fått en podd betyder inte att jag tänker överge min blogg. Här fortsätter aktiviteten att gå upp och ner, kanske mest på sparlåga, det ska erkännas, men efter att Copyriot nu har funnits i tretton år så känns det inte osannolikt att bloggen överlever lika länge till.

Är Spotify en bubbla?

På tal om Spotify, så är ju detta ett företag som ständigt beskrivs som en framgångssaga. Om man tittar på kassaflödena blir bilden inte lika entydig.

Spotify suger i sig riskkapital på ena sidan, bara för att på andra sidan slussa vidare pengarna till skivbolagens bankkonton. Men trots att det värderar sig till 35 miljarder kronor, har Spotify ännu inte lyckats bli ett vinstdrivande företag. Tvärtom ökar förlusterna, vilket nu tvingar dem att låna in nya pengar.

Är kanske Spotify en bubbla? För ett år sedan hörde jag själv sådana viskningar för första gången. Nu verkar de spridda skeptikerna bli fler. Det anonyma gänget på Sverige.pk publicerade just en attack på Spotify där läget sammanfattas sålunda:

Spotify har hyllats som kapitalismens lösning på ”problemet” med fri musik på internet, men företaget verkar mest bestå av luft. Spotify AB gick med 445 miljoner i förlust 2012, och hade samtidigt borgensåtaganden liggande på ytterligare ungefär 600 miljoner. Det innebär alltså ungefär lika mycket förlust i företaget som vinst för skivbolagen. Alltså består det framgångsrika Spotifykonceptet av att bolaget lånar pengar och ger till skivbolagen, som då känner sig nöjda. Frågan är vad som händer när investerarna slutar pumpa in pengar?

Samtidigt hotar Musikerförbundet med att stämma Spotify på grund av de låga ersättningarna till musiker (som i dessa sammanhang är något annat än låtskrivare). Och utan tvivel har skivbolagen ökat sin del av kakan på bekostnad av musikerna, om man jämför Spotify med exempelvis radio (där framväxten av en 50/50-delning mellan Sami och Ifpi har skildrats i min avhandling). Man kan visserligen betvivla om det kommer bli verklighet av stämningshoten. Fast å andra sidan räcker det med att de yttras för att framgångssagan ska solkas – och när framgångssagor solkas, hotar bubblor att spricka.

Framtiden är radikalt oviss. Det ska bli spännande att framöver få följa detta lite mer systematiskt.

En dyster och nyfiken bok om ljud

Fem meningar plockade ur en bokrecension:

  • Tystnad har blivit en marknadsvara.
  • Ljud är våld.
  • Tystnaden är skamlöst relativ.
  • Kort sagt är den skadliga ljudnivån inte objektivt mätbar i decibel.
  • Kampen mot “ljudimperialismen” verkar ganska hopplös.

Boken som jag recenserade på Expressens kultursida heter Koltrasten som trodde den var en ambulans och är skriven av Anders Mildner. Det är en dyster, politisk och nyfiken bok som lämnar många frågor hängande i luften, men framför allt syftar till att få oss att lyssna på världen. Min förhoppning är att den blir läst av människor som vill gå vidare i dess samhällskritiska ansats.

Förresten: när jag talar om “den neofuturistiska fascinationen för hur rytmiska ljud sätter kollektiva kroppar i rörelse”, då syftar jag särskilt på Steve Goodmans bok Sonic Warfare. Härom året recenserade jag den tillsammans med Samira Ariadad i tidskriften Nutida Musik.

Disputationsdagen i några bilder och ord

Igår disputerade jag. En disputation är en akademisk ritual inför publik, där ett vetenskapligt arbete granskas av en opponent som ställer frågor till en respondent. Om allt går bra utmynnar det hela i en doktorstitel.

Jag var alltså respondenten och den doktorsavhandling som granskades var Musikens politiska ekonomi. Opponent var Orsi Husz som är forskare vid institutionen för ekonomisk historia, Uppsala universitet. Hon hade lagt ned ett enormt arbete på att ge en lika klargörande som heltäckande sammanfattning av vad avhandlingen kommer fram till. Varpå alltså, enligt gällande ordning, de kritiska frågorna vidtog.

Uppemot femtio personer bevistade ritualen, som pågick i sedvanliga två timmar. Många närvarande bedömde det hela som ett lyckat samtal och för egen del kunde jag knappast vara mer nöjd.

Efteråt rörde sig klungan över gården till Samtidshistoriska institutet för ett litet mingel. Där bjöds även på en fantastisk bonus, av Edenborg rapporterad med följande ord: “Håkan Blomqvist håller lyriskt historiefilosofiskt tal till snittarna!”.
Talet kulminerade i ett citat ur avhandlingens allra sista avsnitt, återgivet av Karl Palmås i hans disputationsrapport.

Kvällen: fest på Hemliga Trädgården. Ypperlig blandning av människor, lagom många, lagom länge. De flesta ute i trädgården, vilket tilläts av den nåderikt varma septemberaftonen. Ja, det blev kanske sommarens sista trädgårdssamkväm på Hemliga. Fast så hände något på scen som jag inte väntat mig.

En tillfälligt sammansatt ensemble hade bestämt sig för att tolka Musikens politiska ekonomi i form av musik, kapitel för kapitel. Scenen intogs av Jon, Joel, Dani, Palle, Samira och Viktor. Som även slet upp mig och stack en klarinett i mina händer. Raskt anslöt sig även Alba och Bo från den yngre generationen.

Hur de tio kapiteltolkningarna lät har jag svårt att säga, själv var jag mest omtumlad av situationen, men ljudet präglades av kombinationer som såg, violin, plasttrumpet och FM-radio.

(Förresten så kommer jag snart spela klarinett på scen i ett annat sammanhang där jag är lite, men bara lite, mer förberedd. Det blir mitt andra inhopp i bandet Vårt Solsystem som senast framträdde på Utflykten. Nästa spelning blir i det stockholmska Kulturhuset på Unga Klara, lördagen den 29 september. Föranmälan krävs, lite mer info här.)

Åter till saken, som nu kan sammanfattas: att disputera var ett nöje som varmt kan rekommenderas. Fast vad det eventuellt uppnår, i form av varaktiga resultat, vågar jag inte uttala mig om. För att besvara en fråga som ställdes ett otal gånger under måndagen: nej, jag vet inte riktigt vad jag ska göra härnäst.

Nu går avhandlingen att beställa

Inom ett par veckor kommer min nästa bok från tryck. Det rör sig alltså om min doktorsavhandling, Musikens politiska ekonomi med undertiteln Lagstiftningen, ljudmedierna och försvaret av den levande musiken, 1925–2000. Ni som läser denna blogg har redan fått viss inblick i vilka ämnen som berörs.

Boken blir tjock: 640 sidor. Säkert är också att den blir snygg: formgivningen har gjorts av Volontaire, som även formgav Boken & Biblioteket. Nu kan boken förhandsbeställas från bokförlaget Ink, för omedelbar leverans när den kommer från tryck. Nedan följer baksidestexten.

# # #

Under 1900-talet förändrades musiklivets villkor i grunden. Bruket av nya elektroniska ljudmedier innebar att musik kunde framföras utan musikers faktiska närvaro. En av konsekvenserna var att ”levande musik” myntades som begrepp. Såväl fackföreningar som proggaktivister och kulturpolitiker ville försvara den levande musiken mot dess förmenta motsats, ”mekanisk musik”. Det var dock inte alltid självklart var gränsen skulle dras mellan människa och maskin, eller mellan konst och teknik.
Musikens politiska ekonomi tar ett brett historiskt grepp om musiklivets reglering under 1900-talet. Här förenas estetik och ekonomi, politiska ideologier och tekniska medier. Boken berör allt från stumfilmens försvinnande till idén om musiken som upplevelseindustri. Den visar hur det fascistiska Italien gav stöd åt skivbolagens intressen och förklarar varför Musikerförbundet ville införa en särskild diskoteksavgift. Den skildrar förhistorien till vår tids konflikter om musikens digitalisering.

Disputation sker 17 september klockan 10.00 på Södertörns högskola, lokal MA 624. Opponent är Orsi Husz.