Search Results for 'kristina ahlinder' ↓

Förläggareföreningens ihärdiga vägran att tala om litteraturpolitik, eller om vad en digital bok är

Förläggareföreningen har gått ut i ännu en kampanj för “sänkt moms på digitala böcker” och framhärdar i sin majestätiska vägran att bemöta någon av alla de sakliga invändningarna.
Utgångspunkten är den subventionering av böcker och tidskrifter som Sverige införde år 2002, med stöd av riksdagens samtliga partier; en subventionering som tar sig formen av sänkt moms (6 % i stället för 25 %). Subventionen omfattar dock inte digitala tjänster som levererar via internet och dit räknas även s.k. e-böcker.

När nu Förläggareföreningen med förnyad kraft protesterar mot att “det modernaste bokformatet har 19 procentenheter högre moms än alla andra bokformat”, låter det på dem som att e-boken är ett bokformat. Men den är inte ett bokformat, utan flera. Dels finns det filer som laddas ner i t.ex. pdf eller epub, eller något ljudformat när det är fråga om ljudböcker, med vattenstämpel eller kopieringsspärr. Men det finns också e-böcker i form av s.k. appar, samt ett antal streamingtjänster som säljer abonnemang på tillgång till ett helt arkiv av e-böcker eller ljudböcker.

Just i fråga om streamingtjänsterna är Förläggareföreningens position mycket diffus. De två företag som deltar i kampanjen är Adlibris och Storytel; sistnämnda säljer alltså ljudböcker packeterade i abonnemang. Men det gör faktiskt även Spotify. Det finns en stor mängd ljudböcker tillgängliga i Spotifys utbud, även om dessa bara utgör en mindre del av totalutbudet. Betyder detta att Spotify ska kunna gå till Skatteverket och kräva lägre moms, om Förläggareföreningen får som de vill?
Exemplet är inte så långsökt som det låter. Att olika slags abonnemang slås samman hör till vanligheterna på den digitala marknaden. Säkerligen finns det företag som överväger att lansera superabonnemang som ger konsumenten tillgång till både musik och (ljud)böcker till en fast månadskostnad. Samarbeten mellan streamingtjänster och telekomindustrin är redan legio. Kunden betalar en månadskostnad för att få både underhållnings- och telekomtjänster. Om dessa tjänster ska ha två olika momssatser öppnas för ett enormt godtycke. Förläggareföreningens förslag skulle rentav kunna stå i vägen för möjliga affärssamarbeten mellan t.ex. Storytel och Telia.

Allt detta snickesnack om “det modernaste bokformatet” tjänar bara till att skyla över det faktum att Förläggareföreningen i praktiken har klamrat sig fast vid en modell där e-böcker (med undantag för ljudböcker) säljs i form av enstaka nedladdningar, inte som abonnemang. Inte för att jag menar att böcker borde säljas i en abonnemangsmodell – det skulle ju bl.a. innebära att böcker av olika kvalitet inte längre kan säljas till olika priser; i stället införs en fast ersättning per bok eller per boksida. Men nu finns det ändå en utbredd uppfattning om att streamingtjänster är bokmarknadens framtidsmodell. Förläggareföreningens tjat om att sänka momsen på e-böcker är bara ett sätt att undvika hela frågan.

Dessutom vägrar Förläggareföreningen att tala om tidskrifter. De låtsas som att momsfrågan bara handlar om böcker, men så fort man blandar in digitala tidskrifter blir gränsdragningsfrågorna ännu svårare.

Förläggareföreningens argumentation är ohederlig och deras taktik – att skyffla kända men godtrogna författare framför sig – är fegt.

Mycket av detta har jag sagt förr, t.ex. i Boken (2011). Ändå fortsätter kulturreportrar att agera språkrör åt Förläggareföreningens propaganda utan att ställa en enda motfråga. Därför glädjer det mig att läsa hur bokhistorikern Kristina Lundblad slaktar kampanjen i Sydsvenskan och motbevisar det fluffiga snacket om att sänkt moms leder till breddat läsande. Och i Expressen går författaren Malte Persson till attack mot Förläggareföreningen. Båda tar upp gränsdragningsproblemen, som är mer än bara en skatterättslig teknikalitet:

När Förläggareföreningen nu inlett en kampanj för sänkt moms på e-böcker måste man först av allt fråga sig vad en e-bok är för något. Att grubbla över den frågan blir dyrt för Skatteverket – hur ska man exempelvis bedöma interaktiva romaner som närmar sig datorspel eller film? Ett problem är också äganderätten. När man köpt något brukar man förfoga över det, men e-boken äger man inte, man får till exempel inte låna ut den. E-boken fungerar som en tjänst och kanske är det en av förklaringarna till dess ringa popularitet i Sverige.

Förvisso kan det tyckas absurt och ologiskt att ett verk spritt på ett sätt ska beskattas annorlunda än samma verk spritt på ett annat. Bristande logik är dock inbyggt i själva systemet med olika momssatser. De kommer alltid att orsaka gränsdragningsproblem, uppmuntra till fiffel, samt skapa krångel och extrakostnader för både företag och skattemyndigheter.
För rättar man till en godtycklig gränsdragning (mellan pappersbok och e-bok) så kommer man genast att få problem med en annan (mellan e-bok och mobilapp). Eftersom de största förlagen även är i appbranschen, ligger det självfallet i deras intresse att förskjuta gränsen.

Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder svarar i Expressen, men vägrar fortfarande ta i gränsdragningsfrågan. Hon vill främja e-böcker, men inte säga vad en e-bok är. Löjeväckande!

Malte Persson är konstruktiv nog att i sin slutreplik leverera ett litteraturpolitiskt alternativ, som f.ö. ligger helt i linje med vad jag själv har uttryckt i olika sammanhang. Linjen kan sammanfattas i tre punkter:

  • Avskaffa subventioneringen – höj momsen på böcker och tidskrifter från 6 % till 25 %. Därmed löser man inte bara gränsdragningsproblemen, utan får även in nya pengar till statsbudgeten.
  • Ge de insparade pengarna till biblioteken. (En del av dessa pengar kommer senare att slussas vidare till Författarfonden.)
  • Överväg att införa fasta bokpriser, vilket fungerar bra i stora delar av Europa. Frågan är inte enkel men förtjänar att utredas. Det är inte ens säkert att en prisreglering skulle leda till högre bokpriser överlag, även om pocketböckerna vid snabbköpskassan troligen skulle bli en smula dyrare.

Malte Persson sätter fingret på den litteraturpolitiska kärnfrågan:

Själv tror jag att man kunde göra mer för ungas läsning om man slutade att urskillningslöst momssubventionera allt från Dan Brown till Båtliv, och i stället gav den miljard eller två som det kostar till biblioteken.

Om detta vill Förläggareföreningen inte tala.

Kunde inte Förläggareföreningen ha visat lite solidaritet med kulturtidskrifterna?

Riksdagens högermajoritet har alltså beslutat att strypa bidragen till kulturtidskrifter: en plötslig sänkning från 19 miljoner till 4 miljoner kommer att tvinga en lång rad tidskrifter till nedläggning.

Beslutet fattades i två led. Första ledet var när allianspartiernas budget klubbades med hjälp av Sverigedemokraterna. Budgeten föreskriver en nedskärning om 15 miljoner kronor inom utgiftsområdet “Bidrag till litteratur och kulturtidskrifter”. Prioriteringen inom detta utgiftsområde blev sedan, i andra ledet, en fråga för riksdagens kulturutskott.

Således fanns efter budgetbeslutet tre alternativ att välja mellan:
A) Lägg hela nedskärningen på litteraturstödet.
B) Fördela nedskärningen så att både litteraturen och kulturtidskrifterna får bära en del av bördan.
C) Lägg hela nedskärningen på kulturtidskriftsstödet.

Förläggareföreningen valde i detta läge att ta strid för sitt snäva egenintresse. Dess direktör Kristina Ahlinder uppvaktade kulturutskottet för att tala om hur viktigt litteraturstödet är. Men att argumentera för ett bibehållet litteraturstöd var – utifrån de givna förutsättningarna, alltså det fattade budgetbeslutet – detsamma som att argumentera för en strypning av kulturtidskrifterna.

Förläggareföreningens agerande förefaller djupt osolidariskt. De fick sin vilja igenom. Kulturutskottet följde Kristina Ahlinders uppmaning och lät litteraturstödet förbli orubbad – med andra ord, de valde att kasta hela nedskärningen på kulturtidskrifterna. Och där handlar det om liv och död på ett helt annat sätt än i förlagsvärlden. Litteraturstödet är viktigt för att hålla uppe en kvalitetsutgivning av böcker, men ett sänkt litteraturstöd skulle inte innebära att litterära institutioner lades ned. Just detta blir dock följden av ett strypt stöd till kulturtidskrifterna, inklusive tunga litteraturtidskrifter. I förlängningen slår tidskriftsdöden givetvis tillbaka även mot de förlag som sysslar med kvalitetslitteratur, men det verkar Förläggareföreningen skita i.

Visst hade Förläggareföreningen kunnat argumentera mer solidariskt. De hade exempelvis kunnat gå samman med Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter och bilda opinion mot den nedskärning som hotade dem bägge. Sikta på en större kaka i en eventuell ändringsbudget nästa år, i stället för att hävda sin rätt att själva stå skadeslösa när kakan krymper.

Kanske har jag missat någon detalj här, men som saken ser ut har Förläggareföreningens betett sig skamligt.

Boken och biblioteket: en lista på egennamn

Min förra bok innehöll inga egennamn. Syftningar formulerades i mer kategoriska termer, i linje med hur jag uppfattar att ett manifest bör fungera. Såtillvida skiljer sig min nya bok, Boken och biblioteket, som visserligen också har strukturen av en essä uppdelad i kortare essäer, men vars språk är en smula mer journalistiskt. Särskilt i de återkommande passager som summerar olika skeenden i samtidshistorien är jag frikostig med exempel och nämner då namn både personer, företag och böcker.

Influerad av en utlovad läsning tänkte jag nu göra ett experiment. Jag ska upprätta en lista över alla egennamn som nämns i Boken och biblioteket, i nämnd ordning. Kanske ger det en bild av dess innehåll, kanske inte. Här kommer listan, där jag nöjt mig med personnamn för att inte spoila alltför mycket:

Boken
Philip Cristofor
Rasmus Fleischer
Gud
Muhammed
Johannes Trithemius
Gutenberg
Kristina Ahlinder
Lars Vilks
Ivar Harrie
John Cage
James Joyce
Åke Hodell
Öyvind Fahlström
Bengt Emil Johnson
Robert Musil
Oscar Wilde
Bram Stoker
H. P. Lovecraft
Ernst-Hugo Järegård
Pär Nuder
Anders Borg
Elvis
August Strindberg
Karl Marx
Jorge Luis Borges
Zenodotos
Kallimachos
Daniel Defoe
Robinson Crusoe
Thomas Kingo
I. Falck
Peter Curman
Lars Forssell
Jan Myrdal
Ulf Nilson
Jan Stenbeck
Pol Pot
Linda Skugge
Sigge Eklund
Jan Guillou
Liza Marklund
Chris Anderson
Charles Dickens
Mark Twain
Johan Söderberg
Marshall McLuhan
Heinz Duthel
Philip M. Parker
Frederic P. Miller
Agnes F. Vandome
John McBrewster
Lambert M. Surhone
Miriam T. Timpledon
Susan F. Marseken
Mariam T. Tennoe
Susan F. Henssonow
Selma Lagerlf [sic!]

Biblioteket
Nick Carter
G.W.F. Hegel
Mats Johansson
Christer Hermansson
Michel Foucault
Annina Rabe
Valfrid Palmgren
Bengt Hjelmqvist
Sigge Stark
John Dewey

Vilka slutsatser om Boken och biblioteket kan dras av denna namnlista? Det stämmer att det ena bandet är tjockare än det andra, men skillnaden är inte enorm: Boken har drygt 100 sidor brödtext, Biblioteket drygt 60. Att namnlistan är kraftigt dominerad av män är ett ovedersägligt faktum, men detta faktum säger inte i sig så mycket om bokens innehåll. Namnen passerar oftast snabbt förbi i historiska episoder och endast sällan anförs de som tänkare. Det ska också sägas att långa stycken av texten förlöper helt utan att några namn nämns.
Men för vissa delar av Boken och biblioteket, särskilt dess första band, kanske det går att utläsa vissa antydningar till resonemangens riktningar. Jag vet inte, jag är ju jävig. Några frågor?

Förläggareföreningen föreslår en konservativ definition av “e-bok”

Den 18 maj biföll en enhällig riksdag Skatteutskottets utlåtande 2010/11:SkU25 över EU-kommissionens “Grönbok om mervärdesskattens framtid”. Enligt detta utlåtande bör momssubventioneringen av böcker utvidgas till att även omfatta s.k. e-böcker och ljudböcker som levereras via nätet. Skatteutskottet uttalar:

Utskottet anser att det inom yttrandefrihetsområdet är särskilt viktigt att samma mervärdesskattesats kan tillämpas på produkter som finns både i traditionella sammanhang och i en digital miljö. Det är innehållet som ska vara avgörande och inte publiceringsformatet eller distributionsformen. Ett sådant synsätt ligger också i linje med den digitala agendan för Europa där konvergens förordas mellan den fysiska världen och världen online, även i fråga om skatter

Bortsett från den svåruthärdliga jargongen om en “konvergens” mellan två “världar” är det förbluffande att ingen i riksdagen verkar ha ägnat en enda tanke åt vad det är som ska momssubventioneras. Vad är en e-bok? Hur är det möjligt att dra en rättslig gräns mellan å ena sidan e-böcker eller nättidningar, å andra sidan webbsidor eller nättjänster? Fortfarande ingen som vet.

Förläggareföreningen gjorde dock ett försök. Veckan innan riksdagen lämnade de ett eget yttrande [pdf] över EU-kommissionens grönbok. Under rubriken “Avgränsningar” skriver Kristina Ahlinder och Eva Bonnier:

Digitala böcker är just böcker. De är inte film, musik eller dataspel. En digital e-bok eller nedladdningsbar/streamad ljudbok har inget annat innehåll än den tryckta utgåvan.
Bokförlagen tar emot manus, arbetar tillsammans med författarna, och publicerar så småningom det färdiga verket. Publiceringen kan ske i olika format: originalutgåva med skyddsomslag, kartonnageutgåva, pocketbok, ljudbok eller e-bok.
I alla format är det samma text, samma innehåll.

Om jag vore inläsare av ljudböcker skulle jag inte känna mig helt nöjd med hur Förläggareföreningen nedvärderade min insats. För om det är “samma innehåll” i ljudboken som i den tryckta boken så betyder det att inläsarens bidrag inte är större än trycksvärtans.

Nåväl, vi förstår vinken från Förläggareföreningen till lagstiftarna. De tipsar om att lagen ska skrivas så att e-böcker ska åtnjuta subventionerad moms bara om de även ges ut som pappersbok. För ljudböckernas del blir innebörden att bara ren uppläsning ska priviligeras, inte dramatiseringar eller musikinslag.
Förläggareföreningens momspolitik är genuint konservativ. En bok är en bok är en bok. Även om den är digital så ska den inte förhålla sig till sitt mediums möjligheter utan hålla sig till att simulera eller remediera pappersboken. Den som ger ut en bok enbart i digitalt format ska straffas med högre moms.

Konservatismen är inte orimlig. Om inte e-böcker kan avgränsas mot nättjänster i allmänhet så blir det omöjligt att upprätthålla momssubventioneringen av böcker. Särskilt med tanke på det senaste beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen: “Digitalt framställd fotobok omfattas av bokmoms“. Även en trycksak bestånde av fotografier, som beställs i ett enda exemplar, ska omfattas av bokmoms om trycksaken sitter ihop med en bokrygg.
Innebär detta att alla slags leveranser av fotografier över nätet – tänk porrsajter! – ska kunna åtnjuta subventionerad moms i egenskap av e-bok? En sådan utveckling skulle framstå som skandalös och knappast accepteras i längden av politikerna. Det är fullt begripligt att Förläggareföreningen värjer sig mot ett sådant scenario genom att föreslå mer restriktiva kriterier på vad som är en bok. Det är mer anmärkningsvärt att riksdagen inte har nog med fantasi för att föreställa sig scenariot.

Men samma regler som gäller för böcker ska också gälla för tidningar. Tidningsutgivarna jublade åt riksdagens yttrande. Men de verkar inte ha erbjudit några kriterier för hur nättidningar (6 % moms) ska skiljas från andra nättjänster (25 % moms).
Det lustiga är att om Förläggareföreningens kriterier skulle gå igenom så skulle dagstidningarnas nätupplagor inte kunna räknas som nättidningar, åtminstone inte i skatterättsligt hänseende. För där finns inte bara textmaterial som (ännu) inte tryckts i papperstidningen, där finns även bildspel, ljud och video. Just sådant som inte läggs till när en bok även utges som e-bok, enligt Förläggareföreningen.

Vart det hela ska leda är mycket svårt att säga. Tills vidare tävlar politiker, lobbyister och bloggare i att applådera det påstått självklara i att utvidga momssubventionerna. Nästan ingen är intresserad av att diskutera vad som egentligen ska subventioneras. Förläggareföreningen ska få en liten eloge för att de åtminstone antyder en avgränsning.

Fallstudie 5 i realliberalism: Förläggaransvar

Yttrandefrihetskommittén (SOU 2010:68) har föreslagit en del förändringar i grundlagen. Bland annat föreslås att ansvaret för vad som trycks i böcker inte längre ska ligga på författaren utan läggas över på utgivaren. Böcker (icke periodiska skrifter) ska då fungera likadant som tidningar och tidskrifter (periodiska skrifter). Bokförläggaren blir alltså ansvarig utgivare.

Förslaget lyfts upp stort av DN Kultur där en lång rad röster pekar på problematiska effekter. Nästan alla som kommer till tals fruktar att förlagen ska bli försiktigare i vad de vågar ge ut. Särskilt vad gäller debattböcker och bekännelselitteratur, där förlaget ofta varken har tid eller möjlighet att kontrollera alla författarens uppgifter.
“Det skulle bland annat kunna innebära att förlagen utvecklar självcensur”, säger Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder till DN. Björn Wiman bidrar med en intressant spekulation: “Risken finns att vissa titlar sugs ner i en utgivarmässig undervegetation – ett slags litterära lönnkrogar där publicistiska ‘målvakter’ tar stöten för förgripligt innehåll.”

Allt detta är högst relevanta farhågor. Ändå är det lite tråkigt att ingen gör det busenkla draget att vända på steken. Om ansvarigt utgivarskap leder till alla dessa saker så kan man tänka sig att det är illa ställt med pressen. Förekommer det att tidskrifter har publicistiska målvakter, Björn Wiman? Tillämpar tidningarna självcensur, Kristina Ahlinder? Om svaret är ja så blir följdfrågan om det är ett problem.
Om det är ett problem borde den rimliga lösningen vara den rakt motsatta typen av reform: att göra journalister ansvariga för vad de skriver. Enligt vad som framkommer i kritiken mot Yttrandefrihetskommittén borde detta leda till en modigare press, fri från självcensur. Det skulle också leda till att journalisterna kompenseras för risken genom högre löner, om jag förstår kritikerna rätt. Men såvitt jag vet finns det ingen som företräder denna linje.

Alla tycks tycks tvärtom överens om att ansvarigt utgivarskap inte är ett problem inom den periodiska pressen. Kritikerna av förläggaransvar förutsätter med andra ord en fundamental skillnad mellan journalist och författare – som dessutom är möjlig att koda i lagtext. Skillnaden sammanfattas så här av förläggaren Svante Weyler:

En journalist är anställd eller agerar på uppdrag av utgivare. En författares relation till sin text är mycket starkare, eftersom han/hon inte agerar på uppdrag av förlaget.

Så är det, idealiskt. Kruxet är bara att journalister och författare inte är två olika grupper av människor utan två roller som många går in och ut ur. Samma sak gäller för diverse förlag och mediehus, vilka ofta står bakom såväl böcker och tidskrifter som bloggar, “appböcker” och andra digitala medier. Frågan som spökar i Yttrandefrihetskommitténs kulisser är hur den nuvarande grundlagens gräns mellan “periodisk” och “icke-periodisk” skrift kan tillämpas i det digitala. Jag har inget svar, men skulle gärna se ett seriöst försök från någon av förläggaransvarets kritiker.

Sveriges bokindustri rör sig mot monopol – vilka är drivkrafterna?

Tre nyheter från den svenska bokindustrin, bara under de senaste veckorna:

  1. Bonniers köper Pocket Shop.
  2. Akademibokhandeln (KF Media) ska slås samman med Bokia (Natur & Kultur).
  3. Förhandlingarna om e-böcker mellan Biblioteksföreningen och Förläggareföreningen har kollapsatsom väntat.

Allt detta hänger ihop. En kraftfull rörelse mot vertikal integration som koncentrerar resurserna hos de tre stora förlagen: Bonniers på förstaplats, KF/Norstedts på andraplats, Natur & Kultur på tredjeplats.

Förläggareföreningen kontrolleras i praktiken av dessa tre förlag. Det var inte “förlagen” som vägrade komma överens med biblioteket, utan de tre storförlagen. Förläggareföreningen företräddes i förhandlingarna av sin vd, Magus Nytell (Bonniers), Peter Wilcke (Norstedts) samt Pelle Andersson (Ordfront).

Ordfront vägrar motivera sitt medlemskap i Förläggareföreningen. Är det inte ganska uppenbart att de accepterat rollen som “oberoende” alibi åt förlagsjättarna? Om de på allvar vill utmana jättarnas ställning borde Ordfront och “de oberoende” förhandla direkt med Biblioteksföreningen, utan hänsyn till Bonniers.

Pelle Andersson har alltså vissa problem med trovärdigheten om han ska framställa sig som motståndare till monopoltendenser. Ändå är det värt att läsa hans inlägg i DN, som sätter fingret på en viktig aspekt.
Faran med vertikal integration är inte bara att de stora förlagen blir större. Det handlar inte bara om pengar. Det handlar inte särskilt mycket om den hypotetiska risken för censur. Däremot handlar det i högsta grad om övervakning.

Adlibris, Pocketgrossisten, Elib och nu Pocketshop säljer våra böcker och de vet allt om våra upplagor – och om våra kunder: var de bor, hur gamla de är och vilket kön de har.

Värre än så: Bonniers kan via Adlibris samla information inte bara om vem som köper vad, utan också om vilka sökningar som görs, vilka länkar som leder folk att köpa böcker och hur olika kunder klickar runt utan att köpa.
Ju kraftigare den vertikala och horisontella integrationen blir, desto mer finns att vinna på att sofistikera denna informationsinhämtning. Särskilt för ett företag likt Bonniers, som förutom böcker ägnar sig åt tidningar, tidskrifter, television, film, musik, arkiv, allt med sikte på generell *ifiering som maximerar den inhämtade informationen om människors beteenden.

E-boken är, som sagt, övervakarens våta dröm. Det gäller inte bara repressiva regimer utan även dominerande bokförlag.

Sveriges förlagsjättar vill förstås se till att distributionen av s.k. e-böcker leder till att just de får möjlighet att samla in information om läsningen. Detta är en faktor som inte går att bortse från i förhandlingarna mellan Förläggareföreningen och Biblioteksföreningen. Kanske borde även Pelle Andersson och Ordfront idka självkritik.