Search Results for 'grått' ↓

Novembertunneln

Om sju är siffrigast bland siffror, är november månatligast bland månader.

Januari, februari, mars: om det finns någon skillnad mellan dessa, varierar den från år till år. April: där har vi nog den enda konkurrenten, “grymmast bland månader“. Maj, juni, juli och augusti må vara omtyckta och omsusade, men då bara som moment i något större, i sommarens årstid.

Årets fyra sista månader förenas av en grammatisk egenhet: de går att böja. Även om det inte är vedertaget, låter det bra: det är oktobrigt att blicka tillbaka på vad som skedde både i somras och i septembras, innan det är dags att nedstiga i en av alla dessa novembrar.

November går inte att förväxla med oktober. Inte på dessa breddgrader. Oktober är höghösten, det stora gula. November är senhösten, rör sig mellan grått och svart. Höghöst och senhöst är två olika årstider.

Omställningen till vintertid spär på det upplevda mörkret. Bläddrar i anteckningsblock från de senaste femton åren: november verkar alltid vara något annat än oktober. Må vara att gränsen vissa gånger viker av från det kalendariska månadsskiftet.

Årets novemberundersökning inleddes med en läsning av Tove Jansson. Hennes karakteristik av senhösten resonerar inte helt i mig. Tove Jansson skildrar november som en månad för att bunkra upp, konkludera, individuera. Allt det där förknippar jag med oktober. Ett exempel på detta är hur Copyriot brukar nå sin produktiva topp i oktober varje år.
Sen faller löven. November är någonting annat. Även om det textproduktiva tillståndet ofta består, handlar det inte längre om att summera och systematisera. Skrivandet tenderar att byta medium, röra sig bort från bloggen, ned i anteckningsblock och IRC-kanaler. November kännetecknas inte av individualitet eller kollektivitet, utan av ett tunneltillstånd där november följer på november, som om det övriga året visserligen existerar, men mest som en omgivande miljö.

Musiknovembrarna. Då måste jag börja i november 2001. Sista gången jag köpte en cd, åtminstone i en skivbutik. Aphex Twin: Drukqs, ett dubbelalbum som utgavs den 22 oktober 2001. Vissa uppfattar det som en trött upprepning av tidigare formler. Visst är det lite ojämnt, men där finns glimtar av något oöverträffat som fortsatt att glimra i alla novembrar som följt sedan dess. Jag tänker på spår som “Vordhosbn” och “Mt Saint Michel+Saint Michaels Mount“, vars frenetiskt komplexa rytmer får ett eko i melankoliskt simpla melodilinjer.

Sen tänker jag på november 2007. En musikmånad som blivit synonym med Burials Untrue. Kring detta album byggdes snart en brittisk diskurs om accelerationism, kris och spöken. En likhet med Drukqs kan anas i hur musiken arbetar med en relation mellan frenetisk hastighet och melankolisk långsamhet. Blickandet bakåt hos Burial kan påminna om hur Tove Jansson beskriver senhösten, med Snusmumrikens letande efter fem förlorade takter, men har en annan karaktär: mindre individuerande, mer tunnelvaro.

Försöker erinra mig ännu tidigare musiknovembrar. Får upp en vag association till DJ Shadows epokala debutalbum Endtroducing. Noterar dess släppdatum: 19 november 1996. Troligen upptäckte jag det inte förrän påföljande höst, men dess orgelslingor ligger någonstans kvar i minnet och novembrar sig.

Skiftet från höghöst till senhöst sker varje år vid ungefär samma tid. Från senhöst till vinter kan övergången vara mer vag. November och december skiljer sig av andra skäl: december är en kapplöpning mot årets slut och mot den pseudomånad som kallas julen. Mitt försök att fånga novembervaron innan november är slut kan paradoxalt nog betyda att jag redan vänt ryggen åt novembertunneln. Och just denna morgon – 29 november 2012 – bredde vinter ut sig på sitt synligaste sätt, som ett snötäcke.

Höstvandring

Thomas Frössman a.k.a. Hästkobra har satt samman en eklektisk höstmix. Två och en halv timmar av höstlig musik som jag är ganska säker på att du vill försjunka i. Så ladda nu ner:

Ingen idé att mer ingående försöka formulera musikens inriktning i ord. Beskrivningar som “lätt höstmelankolisk psych/ambient/rock/pop/dub/step/noise/weird-mix” säger knappast så mycket. Lyssna bara. Vik 145 minuter åt höstlig musik som du inte själv behöver välja och som saknar förteckning. Det finnas ofta en särskild kvalitet i att inte kunna glutta på en tracklist.

Så var det sagt som skulle sägas. Resten av denna bloggpost består av ren utfyllnad, i form av en redogörelse för när jag i eftermiddags lyssnade på nämnda mix, irrandes runt i mitt Hägersten. En underskön höstdag: grått, grönt och alla tänkbara nyanser av gult. Folktomt. Efter en stunds letande hittade jag Georg Dahlqvists park som inte alls var någon park utan mest ett klippigt skogsområde med en bänk. Men väl gömd, inuti ett villakvarter med det märkliga namnet Positivhataren.

Första tanken är att någon fyndig typ ritat till ett extra streck där det ska stå “Positivhalaren”, men en närmare undersökning visar att kvarterets officiella namn faktiskt är just “Positivhataren”. Varför denna aversion mot mekaniska musikinstrument?

Troligast är att kvartersnamnet refererar till August Blanches lustspelsdebut Positiv-hataren från 1843. Alltid lär man sig något och alltid går man vilse i dessa slingrigt kuperade villakvarter. Någonstans i den triangeln som bildas av tunnelbanestationerna Västertorp–Axelsberg–Mälarhöjden måste det finnas en märklig attraktor som skapar en icke-euklidisk stadsgeografi – någon annan förklaring finns inte till att jag alltid går vilse och aldrig lyckas memorera en väg. Så befann jag mig plötsligt i nära anslutning till mitt hemkvarter i Västertorps skulpturpark. Fortfarande dessa vidunderliga kaskader av färg.

Fundamentet upplyser om att Stig Blombergs skulptur Systrarna (1953), likt de flesta konstverken häromkring, har donerats av “Hägerstensåsens kulturella förening”. Senare finner jag lite mer info i en doktorsavhandling i konstvetenskap.

Förorterna Västertorp och Hägersten uppfördes efter kriget som ett slags idealsamhällen, , likt dem Sven Markelius 1945 beskrev i Stockholms generalplan Det framtida Stockholm. /…/
Den journalist som i Dagens Nyheter 1949 rapporterar från förorten, konstaterar mycket riktigt hur “viljan att skapa Västertorp till idealsamhället är stark” och meddelar vidare att ambitionen är att göra “området till ett levande samhälle med sin egen ’personlighet’. Vill ha ett centrum med en komplett och livligt pulserande affärsgata, ungdomsgårdar, bio, kondis, restauranger, bibliotek etc.” /…/
Direktör vid den byggfirma, Olsson & Rosenlund, som byggde flera av bostäderna både i Hägersten och Västertorp var Fritz H. Eriksson; en konstintresserad affärsman med djupt engagemang i svenskt konstliv. /…/
Genom Erikssons initiativ hade redan 1945 Hägerstens kulturella förening bildats. Föreningen skulle tillva- rata sociala, kulturella och konstnärliga intressen då de nya bostadsområdena uppfördes i Hägersten och Västertorp. På Erikssons förslag bildade föreningen fonder, där pengar sparades för varje ny lägenhet som såldes. /…/ Ett direkt resultat är de 21 skulpturer som finns uppförda i Västertorp – varav 16 donerades av Fritz H. Eriksson själv.

Hägerstensåsens kulturella förening har för länge sedan upphört, men när jag på gångvägen hemåt passerade följande konceptuella papperskorg slog det mig att det borde finnas ett organ med befogenhet att utvidga Västertorps skulpturpark genom att konsekrera passande ready-mades.

(Om du läste ända hit – trots förklaringen om att utfyllnad skulle följa – så hoppas jag verkligen att du redan har börjat lyssna på den musikmix som detta inlägg egentligen handlade om.)