Search Results for 'copyswede' ↓

Dokumentär om Copyswede

Under det sena nollnolltalet kom en formidabel våg av upphovsrättskritiska dokumentärfilmer. Det känns länge sen. Men av någon anledning förbereder nu filmaren Daniel Bramme en dokumentär om organisationen Copyswede, som samlar in och fördelar den s.k. privatkopieringsersättningen. Det är ett intressant exempel på privatiserad kulturpolitik där ett helt komplex av godtyckliga regler används för att upprätthålla fasaden av en “fri marknad”. Om detta finns massor att säga. (Själv har jag utfört en massa historisk forskning i ämnet, som nu ligger i träda men kommer att sammanställas för publicering någon gång under de närmaste åren.)

Daniel Bramme är uppenbarligen kritisk mot Copyswede, men det är oklart vilken vinkel som han tänker ta i dokumentären Copygate, som nu söker donationer via Kickstarter.

Upprop mot Copyswede

Såg just att uppropet “Stoppa Copyswede” har fått uppemot 25000 underskrifter på fem dagar. De protesterar alltså mot att privatkopieringsersättningen, som är en avgift som den privata kartellen Copyswede tar ut med stöd i upphovsrättslagen, utvidgas till allt fler digitala lagringsmedier.

Intressant i sammanhanget är att kampanjen inte alls kommer från dem som brukar kallas nätaktivister. Inte ens från Piratpartiets kretsar. Även om uppropet fått stöd från PP-håll verkar detta inte vara någon prioriterad fråga för de aktiva som återstår i partiet. Nej, detta uppror kommer snarare från Sweclockers.
Initiativtagaren Petter Sehlin är företagare i IT-branschen och har alltså ett direkt vinstintresse som Copyswede står i vägen för. Samtidigt är uppropet mot Copyswede formulerat ur ett entydigt konsumentperspektiv:

CopySwedes avgifter gör datorer, mobiltelefoner, surfplattor, hårddiskar, spelkonsoller och många andra teknikprylar betydligt dyrare för dig som konsument. CopySwede har ensidigt tagit beslut om att påföra branschen (och därmed i slutänden dig) dessa avgifter. Detta trots att de vet att det bara är ett litet fåtal som använder sin telefon, surfplatta, eller annan hemelektronik för privatkopiering.

Jag har flera gånger skrivit om hur jag vill önskar att diskussionen om Copyswede ska komma bortom det snäva konsumentperspektivet. Och i det aktuella uppropet finns trots allt, om än sekundärt, några intressanta ansatser:

2. Privatkopieringsavgiften skall i framtiden inte skötas av en privat organisation utan av lämplig statlig myndighet där de avgiftsbelagda medborgarna garanteras full insyn i ekonomi och fördelning av insamlade avgifter.

Detta är i praktiken ett krav på att politisera privatkopieringsersättningen, så att den blir mer av ett kulturpolitiskt instrument. Vilket faktiskt var tanken från början – åtminstone om man spårar den tillbaka till kassettskatten. Saken är att varje tänkbar fördelning kommer att vara kulturpolitiskt laddad. Hittills har Copyswede och dess medlemsorganisationer försökt att slippa undan denna laddning genom att begränsa insyn i pengarnas fördelning.

3. Privatkopieringsavgiftens nivå skall granskas och löpande revideras av en oberoende aktör så att den på ett relevant och verklighetsförankrat sätt följer marknadens utveckling.

Till skillnad från andra punkten, siktar den tredje punkten på avpolitisering. Plötsligt förutsätts det att avgiftens nivå inte skulle vara en politisk fråga, utan något som en “oberoende aktör” kan sätta med utgångspunkt i “marknadens utveckling”. Det hela är mycket vagt.

Hur som helst – det är positivt att diskussionen om Copyswede verkar tillta. Förhoppningsvis kan den föras från ett flertal perspektiv.

Copyswede vann: avgift på “externa” hårddiskar

Copyswede vann mot Universalmediaalliansen. Skiljenämnden accepterade Copyswedes argument om att externa hårddiskar och usb-minnen är “särskilt ägnade” för laglig privatkopiering av upphovsrättsligt skyddade verk. Enligt § 26k–m måste då hårdvaruförsäljarna betala privatkopieringsersättning till Copyswede.

Copyriot tog upp frågan när den var på tapeten i början av 2011. En fråga som då lyftes var om avgiften även ska tas ut för usb-minnen som är fyllda med data vid försäljning. Om inte, finns en öppning för att kringgå lagen. Redan på 1980-talet såldes kassettband med fågelsång för att kringgå den dåvarande kassettskatten.

Vad gäller hårddiskar finns ett lätt sätt att kringgå bestämmelsen, vilket hårdvarubutikerna redan visar i sin skyltning. Man köper en intern hårddisk plus ett chassi, monterar samman dessa och har sedan en extern disk. Distinktionen mellan “intern” och “extern” är ganska absurd.

En relaterad absurditet är att avgiften i dag omfattar mp3-spelare (t.ex. Ipod) men inte smartphones (t.ex. Iphone). Intäkterna till Copyswede rusade i höjden mot en historisk topp år 2007, vilket nog kan relateras just till Ipod och andra mp3-spelare. Sedan började mp3-spelarna att ersättas av mer mångsidig fickelektronik, så att intäkterna till Copyswede åter dalade ner till en ganska stabil nivå. Frågan är om de nya hårddiskavgifterna kommer ge dem ännu en intäktsfest.

Fortsatt oklart om nya avgifter till Copyswede

Enligt intresseklubbarna Copyswede och Elektronikbranschen samt TTska det verkligen införas en upphovsrättslig avgift på s.k. externa hårddiskar samt usb-minnen. Datumet har skjutits fram från 1 april till 1 juni och de två klubbarna fortsätter att förhandla om nivåerna.
Enligt den betalande klubben (Elektronikbranschen) är avgiften “frivillig”. Det är dock inte säkert att den mottagande klubben (Copyswede) håller med. Alla som på något sätt distribuerar lagringsmedier utan att vara med i någon branschklubb hamnar i en osäker sits. Jag har tidigare nämnt som exempel distribution av fri mjukvara på usb-minnen. Vi som har sådana planer har ingen möjlighet att veta om Copyswede tänker avgiftsbelägga oss eller inte.
Vi vet heller inte hur de två branschklubbarna väljer att definiera en “extern” hårddisk – frågan är som sagt: extern i förhållande till vad?

Inför slutna, korporativa processer av detta slag känner jag en slags spontan ömhet inför Statens offentliga utredningar (SOU). Förvisso kan en SOU ofta ha fel – men vägen till felet är alltid minutiöst dokumenterad vilket gör det möjligt för eftervärlden att omvärdera skälen till varför det blev som det blev. Copyswede, å andra sidan, är en privat intresseorganisation som vars göranden inte ens i efterhand har lämnats till offentliga arkiv. O, hör historikerns klagan!

PS om Copyswede

Copyswede vill lägga avgift på hårddiskar, men kommer de att lyckas?” Så löd rubriken på en bloggpost här för tio dagar sedan. Frågan hänger fortfarande i luften.
Copyswede meddelar att de vill ta ut de nya avgifterna från 1 april. Elektronikbranschens organisation säger nej. Copyswede säger att det nog ska bli en överenskommelse ändå och får det att låta som att de enda berörda var de företag som tillhör nämnda branschorganisation. Men så är inte fallet.

Copyswedes vd Mattias Åkerlind skrev en kommentar här som tyvärr inte svarade på frågan om de även tänkte ta ut avgifter på usb-minnen som inte är tomma.
För det första förekommer det ju att programvara säljs på usb-pinne. Gnutiken i Göteborg säljer exempelvis “Ubuntu-on-a-stick“. Det är aningen ohyfsat av Copyswede att inte ge besked om de tänker kräva ut avgifter även på sådan försäljning.
Ett andra exempel är när usb-minnen skänks bort i reklamsyfte, med information på. Nu undrar vi om Copyswede menar att även sådana minnen är “särskild ägnade” att (efter radering) användas för kopiering av upphovsrättsligt skyddade verk.
Därtill vore det väl på sin plats att Copyswede avslöjade någonting om hur de hade tänkt sig att fördela de nya intäkter som de hoppas få in. Hur många procent vill de ge till musik, film och andra medieformer?

Min kritik mot Copyswede handlar inte om att de suger ut oss stackars teknikkonsumenter. Den handlar i första hand om att systemet – både formerna för att ta ut avgifter och fördelningen av dem – präglas av en slutenhet.
Att förstatliga Copyswede vore en fullt rimlig reform. Pengarna skulle kunna tas in av staten genom avgifter liknande dagens, fast med politiskt ansvarstagande. Fördelningen till olika slags kulturutövare skulle kunna ske via en fristående stiftelse – utifrån kulturpolitiska grunder, utan dagens diffusa koppling till upphovsrätt.

Radioröster kräver sin del av Copyswede-kakan

Sveriges Radio och dess vd Mats Svegfors insisterar på att alla som talar fritt i radio skapar ett upphovsrättsligt “verk”. Anledningen till detta handlar inte så mycket om upphovsrätt i sig, som att slippa betala full moms (enligt Mervärdesskattelagen, 7 kap., 1 §, 8 st.). Men om de har rätt borde det även få upphovsrättsliga konsekvenser – inte minst vad gäller den privatkopieringsersättning som distribueras av Copyswede. Radioprogram laddas ju ofta ner från Sveriges Radios hemsida till hårddiskar och mp3-spelare.

Copyswede fördelar sina intäkter bl.a. med utgångspunkt i s.k. kopieringsundersökningar om vad olika lagringsmedier främst används till. Ur deras fördelningsrapport för 2009:

Enligt kopieringsundersökningar består ljudkopieringen på MP3-spelare framförallt av musik, men även kopiering av ljudböcker samt en mycket begränsad kopiering av radioprogram förekommer. Enligt överenskommelse tilldelas 91 procent av ersättningen musik, 7 procent ljudböcker och 2 procent radioprogram.

Radioprogram må utgöra en marginell del av systemet, jämfört med musik och film. Men det rör sig fortfarande om icke obetydliga summor. Såvitt jag förstår betalar Copyswede ut dem i klump till Journalistförbundet, som delar ut dem i form av stipendier.

Men nu har Sveriges Radio satt fingret på ett intressant faktum: Radioprogram görs inte bara av journalister. Även s.k. sidekicks som bjuds in i studion att muntligen medverka, oftast för att de har någon typ av expertkunskap, skapar genom sin medverkan ett upphovsrättsligt verk, understryker vd Mats Svegfors. Detsamma gäller rimligtvis även för de som intervjuas i t.ex. Ekots lördagsintervju, som Sveriges Radio gör tillgänglig för nedladdning i åratal. Varför ska inte Fredrik Reinfeldt få ersättning för att hans intervjusvar kopieras till tusentals mp3-spelare?

Låt oss leka med tanken att intervjuobjekt sammanslöt sig i en organisation, som lämpligen kunde heta Röster i radio. Organisationen skulle gå till Copyswede med ett samlat anspråk på del av privatkopieringsersättningen, framför allt den del som avser mp3-spelare. Med vilken laglig grund skulle då Copyswede kunna säga nej?

Copyswede vill lägga avgift på hårddiskar, men kommer de att lyckas?

Copyswede meddelar:

Från och med 1 april 2011 kommer privatkopieringsersättning att tas ut för USB-minnen och externa hårddiskar i enlighet med reglerna om privatkopieringsersättning i upphovsrättslagen.
/…/
Ersättningen för USB-minnen och externa hårddiskar blir fr o m 1 april 2011:

<80 GB 1 kr/GB
81-250 GB 120 kr
>250 GB 160 kr

Enligt dessa tariffer, skulle ett usb-minne på 16 GB som idag kostar 200 kr efter pålagd avgift (och moms) kosta 220 kr. En extern hårddisk på 1 TB som idag kostar 700 kr skulle stiga till 900 kr, på ett ungefär. Om de nya avgifterna blir av – vilket är långt ifrån säkert.

Copyswede får det visserligen att låta som ett faktum men är själva medvetna om att denna manöver görs på tunn is. Annars hade de gjort den för länge sedan. Lagen har varit i kraft sedan 2005 och nästan lika länge har Copyswede krävt att politikerna ska utvidga den för att de ska kunna ta ut avgifter på fler sorters lagringsmedier.
Senaste utspelet gjordes i somras och gällde framförallt mobiltelefoner men även usb-minnen och externa hårddiskar.
Copyswede tjatade på regeringen om att få till en lagändring som skulle möjliggöra dessa nya avgifter, men fick inget gehör från Justitiedepartementet. Till slut tog tålamodet slut och Copyswede kungjorde att de tänkte kräva ut nya avgifter utan att lagen ändrats. Fast bara på usb-minnen och externa hårddiskar – riktigt hela vägen vågade man inte gå utan lagändring.

Allt detta möjliggörs av av att Upphovsrättslagens § 26 k-m är tänkt att vara “teknikneutral”, det vill säga luddig. Avgiften får tas ut på “anordningar på vilka ljud eller rörliga bilder kan tas upp och som är särskilt ägnade för framställning av exemplar av verk för privat bruk”. Vad betyder det att en pryl är särskilt ägnad för att kopiera vissa saker? Det är gåtan. Ja, redan verbet “ägnad” är gåtfullt i sig.

Formuleringen skrevs in i lagen 1999. Då var det ytterst få som lagrade musik på hårddisk. Däremot började allt fler “bränna av” musik-cd och inte minst skedde en omfattande kopiering från cd till kassett eller minidisc, som många av oss hade i våra bärbara musikspelare. Dessa lagringsmedier uppfattades därför som “särskilt ägnade” för privat kopiering och senare kunde mp3-spelarna läggas till listan eftersom deras användning var uppenbar.

Från hösten 2001 började Apple att kränga ut en massa varianter på mp3-spelaren iPod. Dessa sålde bra och de hade i många fall stora hårddiskar, vilket betydde stora pengar till Copyswede, som det gick väldigt bra för under dessa år. Kurvan över intäkter till Copyswede pekade spikrakt uppåt för att kulminera år 2007 – händelsevis samma år som Apple lanserade sin iPhone, som bland annat var en musikspelare men inte kunde beläggas med avgift.
Efter år 2007 har intäkterna till Copyswede sjunkit. Vilken del Apple har i detta är svårt att avgöra, men oavsett vilket är det lätt att förstå frustrationen. Detta är bakgrunden till att Copyswede nu vill utvidga sitt beskattningsunderlag.

Till listan över prylar som är “särskilt ägnade” för privatkopiering lägger Copyswede nu även externa hårddiskar. Däremot anses inte interna diskar vara det. Mystiskt! För övrigt är det knappast självklart vari skillnaden består mellan en “intern” och en “extern” hårddisk, så länge de befinner sig på en butikshylla. Intern eller extern i förhållande till vad? Varenda teknikvaruhus säljer jämte de “interna” hårddiskarna även små kabinett som låter dessa användas som externa usb-enheter. Ett potentiellt sätt att kringgå de nya avgifter som Copyswede föreslagit.

Gränsdragningen intern/extern kan kallas för rena flummet, men Copyswede föredrar att kalla den för “teknikneutralitet”. De skriver:

Det finns en teknikneutralitet i systemet som möjliggör att nya produkter kan föras in i ersättningsordningen i den takt som de når marknaden och används för privatkopiering.

Detta förklarar dock inte varför Copyswede väljer att utkräva avgifter på hårddiskar nu, år 2011, och inte redan år 2005. De kan väl inte mena att det är först nu som folk börjat använda hårddiskarna till laglig privatkopiering? Det förklarar heller inte varför Copyswede avstår från att utkräva avgifter på mobiltelefoner, trots att de egentligen anser sig ha rätt till det. Enda förklaringen är, som sagt, att de vet att de har svagt stöd för sitt krav. Men de försöker ändå, för de är smått desperata.

Som det ser ut nu kommer Copyswede att från den 1 april skicka ut en massa fakturor till elektronikföretag. Antingen betalar de, eller så dras de till domstol. Till vems fördel domstolen beslutar är omöjligt att spekulera i. Copyswede kan säkert skicka fram några av Sveriges bästa jurister på upphovsrätt, men frågan är om ens dessa kan förklara varför en “extern” hårddisk skulle vara mer “ägnad” till laglig kopiering av “verk” än vad en “intern” hårddisk är.

De organiserade motparterna till Copyswede är ElektronikBranschen och Inspelningsmediainstitutet som båda administreras av Branschkansliet. Dessa har aviserat ett rådslag den 27 januari om hur de ska ställa sig till Copyswedes nya anspråk. Utifrån deras tidigare tolkningar av lagen ter det sig osannolikt att de skulle ge med sig, men det kan inte helt uteslutas att de till varje pris vill undvika en rättsprocess.
Men även om en branschorganisation skulle sluta ett avtal med Copyswede, betyder det inte att de nya avgifterna är lag. Det finns fortfarande utrymme för uppstickare (fast kanske inte just Jens of Sweden då) att hävda sin rätt.

Jag som studerat 1980-talets misslyckade kassettskatt kan inte låta bli att associera till hur vissa försäljare kringgick den. Eftersom kassettskatten bara gällde för tomma band, såldes kassetterna i stället förinspelade med fågelsång. Motsvarande trix kan utan tvivel göras med hårddiskar och usb-minnen. De kan säljas med en bootningsbar Linux-installation förinstallerad. Den som vill kan förstås radera den för att få plats med mer warez. Men det är svårt att tänka sig att Copyswede skulle kunna få ett domslut i rätten på att en usb-pinne med fri mjukvara på är “särskilt ägnad” för att raderas och fyllas med lagligt privatkopierade filer.

Den sortens rättsfall ser jag fram emot, för de skulle sätta fingret på pudelns kärna: svårigheten att dra en gräns mellan produktion och konsumtion i ett nätverk av universella maskiner. Däremot betackar jag mig för dem som kritiserar Copyswede från den bittra konsumentens position, eller drar plumpa och missvisande paralleller. Sånt behövs inte. Det räcker gott och väl med en saklig diskussion om Copyswede och vad hela detta system är tänkt att uppnå.

Copyswedes anspråk måste sättas i ett sammanhang

Privatkopieringsersättningen är på tapeten, vilket inte sker så värst ofta. Vanligtvis ebbar diskussionen snabbt ut eftersom systemet är svårbegripligt. Därför tror jag uppriktigt talat att min historiska forskning i ämnet skulle vara välgörande, men den är ännu ofullbordad (mer om saken sist i detta inlägg).

Via TT har Copyswede gjort ett utspel om att omsättningen för privatkopieringsersättning rasar. Därmed vänds en kurva som för bara ett par år sedan tycktes peka exponentiellt uppåt. När Stim släppte sin årsredovisning för 2007 kunde Copyriot visa följande diagram över intäkterna från Copyswede (som avspeglar omsättningen för Copyswede i stort):

Men i sin senaste årsredovisning visar motsvarande diagram en lika hastig tillbakagång:

Vad beror nedgången på? “Fildelarna har slutat bränna cd” är den förklaring som givits av TT, men jag är tveksam. Intäkterna från mp3-spelare, som tidigare sköt i höjden, har nu börjat sjunka något. Till detta bidrog utan tvivel Apples iPhone som släpptes i Europa just 2007.

När någon köper en iPod går några hundralappar till Copyswede. När någon däremot köper en iPhone får Copyswede inte ett öre, trots att iPod-funktionaliteten i allt väsentligt är integrerad även där. Detta beror på att Copyswede enligt lagen bara får privatbeskatta anordningar som är “särskilt ägnade för framställning av exemplar av verk för privat bruk”.
När lagen stiftades 1999 (och uppdaterades 2005) ansågs det inte så märkvärdigt att dra en gräns mellan universella datorer och partikulära mediespelare. Idag är det betydligt svårare.
Därför gör nu Copyswede ett försök att flytta på gränsen, så att framför allt iPhone men även externa hårddiskar ska inkluderas. Även skrivare och scanners borde privatbeskattas, menar bildkonstnärernas upphovsrättskartell Bus som är en del av Copyswede. Danmark tar ut avgift på usb-minnen sedan 2006.

Det är inte ens självklart att det krävs en lagändring för att Sveriges privatkopieringsersättning ska utvidgas radikalt. Att en domstol tolkar den luddiga lagen till Copyswedes fördel skulle kunna räcka. Justitiedepartementet är dock redo att ta ställning till anspråken.
Precis som Anders Mildner skriver så kan vi utgå från att Journalistförbundet, Musikerförbundet, Författarförbundet med flera kommer att ställa sig bakom Copyswede i den här frågan. De kommer var och en att framföra sitt stöd till Justitiedepartementet, för svenska departement imponeras ofta av att många remissinstanser säger samma sak. Men uppbackningen kommer sannolikt att samordnas av PR-fronten “Kulturskaparna” som i huvudsak finansieras just av Copyswede.

Några som säkerligen kommer att hålla sig i bakgrunden är Ifpi och andra representanter för producentintressen – trots att de har mycket att vinna på en utvidgad avgift. En av frågorna som nästan aldrig ställs men som alltid borde ställas är just: Hur ska pengarna fördelas Om det är en politisk fråga att skaffa fram mer pengar till Copyswede, varför är det då inte en politisk fråga att Ifpi ska få 30 % av musikområdets pengar, på bekostnad av Stim och Sami? Och hur i hela världen avgör man hur stor del av avgifterna på hårddiskar som ska gå till film, till musik respektive andra konstarter?

Om man inte är intresserad av att lyfta sådana frågor, är det svårt att se varför man alls ska behandla privatkopieringsersättningen som en politisk fråga. Sommarvikarien Niclas Ericsson på DN:s ledarsida slår idag till med ännu en fullständigt intetsägande analys, som dessutom inleds med ett sakfel.

Ända sedan kassettbandens tid har en avgift för privatkopiering tagits ut. Avgiften har sedan fördelats till upphovsmännen: musiker, tonsättare, dramatiker med flera. När teknikutvecklingen styrde över till cd och dvd följde avgiften med.

Nej, någon avgift för privatkopiering har inte tagits ut “sedan kassettbandens tid“. Visserligen upptog statskassan åren 1982-92 en kassettskatt, men det var en annan slags konstruktion. En upphovsrättslig ersättning (kassettersättning eller privatkopieringsersättning) infördes inte förrän 1999 och inkluderade redan från början digitala lagringsmedier såsom cd-r. Och den gick alls inte bara till “upphovsmännen” utan till Copyswede som fördelade pengarna även till andra slags rättighetsinnehavare, exempelvis skivbolag.

Dessa rudimentära faktauppgifter finns tillgängliga i min B-uppsats i ekonomisk historia från 2005, som jag nu åter gör tillgänglig på nätet. Egentligen känns den både ofullständig och lätt passé, men eftersom det är den enda forskning som mer än i förbifarten tar upp den svenska privatkopieringsersättningens historiska framväxt känns det ändå som att den borde vara allmänt tillgänglig. Den visar nämligen på några av de dilemman som system av dessa slag ställs inför.

Sedan dess har jag kommit betydligt längre, framför allt genom att gå till fler källor, såväl statistik som riksdagstryck. Tanken var att min kommande doktorsavhandling skulle inkludera ett stort kapitel om konflikterna kring bandspelare i Sverige och hur dessa efter femtio år ledde fram till införandet av en privatkopieringsersättning.
Nu ser det dock ut som att jag utelämnar kapitlet ur avhandlingen, trots att det är till hälften färdigskrivet. Min avhandling rymmer nämligen redan mer än nog och måste framför allt bli färdig. Jag får se. Först ska jag vara föräldraledig i åtta månader, sen är det dags att knyta ihop säcken med sikte på disputation hösten 2011.

Om inte privatkopieringsersättningens historik ryms i min avhandling, får den bli en artikel eller kanske en rapport eller rentav en mindre bok – om någon skulle vara intresserad av att utge en sådan. Själv är jag förstås partisk, men jag tror att både Copyswede, hårdvarubranschen och Justitiedepartementet hade varit förtjänta av att stödja tillkomsten av en sådan historik…

Uppdatering: Storartad satir av Cornucopia – “LRF/GrowSwede: Utöka krukavgiften till att omfatta spadar

Om beskattning av lagringsmedier i historiskt perspektiv

Ursäkta att jag tjatar lite till om den nya Copyswede-avgiften på hårddiskar. Eftersom jag ogillar hela “kränkt konsument”-grejen, skyller jag nu på mitt forskningsintresse.

Helst skulle jag vilja se en diskussion om Copyswede som går bortom det snäva konsumentperspektivet. Just därför tror jag att det finns en poäng i att nysta upp hela den historiska historien från kassettskatt till privatkopieringsersättning. Detta råkar vara ett forskningsprojekt som jag har påbörjat och hoppas få möjlighet att fullfölja.

Tills vidare är det bara att välkomna Sam Sundbergs indignerade krönika i SvD. Några snabba kommentarer till vad han skriver.

Privatkopieringsersättningen är ett gammalt, traditionsrikt påfund precis som barkbröd och barnaga. Den tillkom för att kompensera upphovsrättsinnehavare för att folk hade fräckheten att göra kopior av exempelvis lp-skivor på kassettband

Nåja. Privatkopieringsersättning infördes inte i Sverige förrän år 1999. Dessförinnan hade en kassettskatt existerat mellan 1982–1993, men detta var ingen upphovsrättslig avgift, utan en punktskatt som gick rakt in i statskassan. Bakgrunden till kassettskatten är ganska intressant: riksdagspartier till höger och vänster hade diverse idéer om hur pengarna skulle användas till kulturpolitiska insatser (om detta, se s. 347–348 i min avhandling).

Världens första lag om upphovsrättslig kassettersättning stiftades i Västtyskland år 1965. Inte riktigt så länge sedan som Sam Sundberg vill antyda (även om barnaga faktiskt var tillåtet i den tyska staten fram till år 2000).

Just nu driver Copyswede också ett mål i svensk domstol där de kräver att mobiltelefoner ska omfattas av privatkopieringsavgifter. En ny mobil blir hundratals kronor dyrare om de vinner, trots att användningen idag går mot molnlagring och streaming av film och musik.

Låter som en intressant rättsprocess, som borde förtjäna mer uppmärksamhet. Däremot vill jag reservera mig mot alla argument av typen “snart är ju ändå allt i molnet”. Teknikhistorien är fortfarande inte förutbestämd – men en av alla de faktorer som bestämmer dess riktning är just lagar av den här typen. När hårddiskar görs dyrare, ges människor incitament att avstå från lagringsutrymme till förmån för s.k. molntjänster som Spotify. Sådana företag är kanske de största vinnarna på privatkopieringsersättningen!

Hittills har Copyswede motiverat sina avgifter genom att hänvisa till lagringsmediernas storlek i absoluta termer. Kanske vore det intressant att i stället räkna ut ett relativt mått, någon typ av kvot: lagringsutrymme delat med (genomsnittlig) bandbredd i olika typer av elektronik. Vart pekar då kurvorna? Har vi, i dessa relativa termer, passerat en peak storage?

Rapporteringsskyldighet för högtalarmusik?

Ägnar mig i hög grad åt att skriva historien om Sami. Givetvis gör jag inte anspråk på att skriva hela historien om en organisation; en sådan typ av historieskrivning är inte bara dubiös utan framför allt tråkig. Eftersom jag skriver min historia i avhandlingsform orienterar den sig i stället efter vissa frågeställningar, men icke desto mindre handlar resultatet i ganska hög grad om Sami, en organisation som förefaller mig mycket intressantare än Stim som antas vara dess storasyskon. Och då går jag inte ens in på de senare årens finansiella härva utan håller mig till de mer principiella frågeställningar som följer av uppdraget att kanalisera pengar från högtalare till musiker trots att man varken vet vad som spelas i högtalarna eller vad som motiverar att en musiker ska få mer pengar än en annan.

Nå, jag läste ju nyligen SOU 2010:24 och skrev en rätt torr bloggpost om avtalslicenser. I samma utredning framkommer i förbifarten (s. 217-218, 232) en uppgift om Sami som fick mig att höja på ögonbrynen.

Till saken hör att Sami inte tecknar några avtalslicenser. Dess huvudsakliga uppgift är, som det beskrivs i utredningen, “att inkassera och fördela ersättning som artister och musiker enligt tvångslicensbestämmelsen i 47 § URL har rätt till när deras prestationer, som finns på ljudupptagningar, använts vid offentliga framföranden eller vid överföringar. /…/ För överföring på radio- och TV-området fördelas ersättningen på grund av nyttjanderapporter som visar vilka inspelningar som faktiskt använts. Beträffande offentliga framföranden baseras ersättningen på ett statistiskt underlag, av kostnadsskäl.”

Tydligen är det bara “av kostnadsskäl” som Sami inte loggar all musik som hörs överallt: från närlivsbutikens radioskval till nattklubbens DJ-set. En sådan loggning skulle onekligen möjliggöra en rättvisare fördelning av Sami-ersättningar än vad som är fallet idag, även om vi inte ska inbilla oss att det någonsin kan handla om en objektiv rättvisa. Låt oss ponera att kostnaderna inte vore ett problem. Hur skulle då Sami praktiskt kunna lösa loggningen? Jag ser tre hypotetiska metoder framför mig.
1. Alla affärsidkare och kulturarrangörer som betalar pengar från Sami åläggs att även fylla i detaljerade rapporter om vad som spelas. Ett litet kafé där personalen spelar musik från en privat mp3-spelare måste alltså lämna rapport om exakt vilka låtar som har spelats. Kontrollanter från Sami gör stickprov och kan utdöma en straffavgift vid felrapportering.
2. Sami anställer ett hundratusental kontrollanter som placeras ut i varje lokal som har en musiklicens från Sami. Där får de sitta dagarna i ända och notera exakt vilken musik som spelas, så att inga tveksamheter uppstår. (Vi ponerade ju att kostnader inte var något problem!)
3. Sami inför som villkor för musiklicens att det i berörd lokal installeras en mystisk svart låda. Lådan skulle via “akustiska fingeravtryck” identifiera all musik som spelas i lokalen och rapportera in detta till Sami. Visserligen vore det liktydigt med storskalig buggning och det ges inga garantier för att Sami inte även avlyssnar folks kafésamtal. Men det vore utan tvivel det mest kostnadseffektiva sättet att uppnå en tillförlitlig rapportering.

Att jag tar upp detta är för att Sami nu uttrycker vissa krav på ändrad lagstiftning. Jan Rosén väljer dessutom att föra vidare dessa krav i SOU 2010:24 med en kommentar om att de “inte omfattas av utredningsdirektiven, varför de får ses över i andra sammanhang”. Därför finns det skäl att ta dem på allvar och fråga sig vad de innebär. Sami anför följande:

Tvångslicenslösningen i 47 § URL är inte längre motiverad utan den kan ersättas av en avtalslicensbestämmelse. /…/
Vidare önskas bestämmelser om rapporteringsskyldighet för nyttjanden enligt 47 § URL, vilket skulle underlätta den kollektiva förvaltningen. Dessutom bör 47 § URL ändras så att nyttjande endast får ske efter att betalning erlagts. I dag inkasseras ersättningen när prestationerna redan använts och krav får hanteras som en vanlig civilrättslig fordran. Det vore bättre om lagens sanktionsbestämmelser vid intrång var tillämpliga även på nyttjanden enligt tvångslicensbestämmelsen.

Såvitt jag kan utläsa vill Sami växla upp från ersättningsrätt till ensamrätt. Därmed skulle de likställas med Stim. Ersättningsrätt betyder att det i slutändan är domstol som sätter priset. En ensamrätt skulle ge Sami möjlighet att, likt Stim, själva sätta ett pris på sina musiklicenser. Den kaféinnehavare eller radiostation som spelar musik utan att betala detta pris kan då bli föremål för polisutredning och dömas för brott.

Men det riktigt intressanta är ordet “rapporteringsskyldighet”. Sami kräver uttryckligen att lagen ska ålägga varje litet kafé att leverera loggar över varje enskild låt som spelas i dess högtalare. Det är svårt att se hur detta skulle kunna genomföras annat än genom den “svarta lådan”.

Alternativt går det att tänka sig att Sami visar barmhärtighet och är frikostiga med att beviljar dispens från rapporteringsskyldighet. De skulle exempelvis kunna säga att kaféet på hörnet och DJ:n på klubben slipper rapportera varje låt som spelas, men att de stora butikskedjor som satsar på standardiserad skvalmusik får uppge vilken radiostation eller skvalföretag som det rör sig om, så att Sami kan inhämta informationen därifrån. På den vägen kan Sami få in mer data, men knappast uppnå en rättvisare fördelning. Snarare pekar en sådan lösning mot ännu större snedfördelning till förmån för topplistemusiken.

Begreppet “rapporteringsskyldighet” har tidigare använts av Klys och Copyswede (2001, 2003, 2004), då främst i anslutning till 18 § URL som rör kopiering av kompendier till undervisningsverksamhet. Organisationerna passade då på att slänga in att “detsamma bör gälla övriga tvångslicenser i URL, t ex tvångs-licensen i 47 § för användning av ljudupptagningar för offentligt framförande”. De ägnade inte ett ord åt de praktiska konsekvenserna. Att ålägga kaféer att logga all musik som spelas är, dogmatiskt betraktat, inte konstigare än att ålägga lärare att fylla i en blankett vid kopiering av terminens kompendium.

Vad är det då som Sami och Jan Rosén vill uppnå genom att väcka tanken på rapporteringsskyldighet? Nej, jag tror inte att de är intresserade av att bugga varje kafékonversation. Jag tror inte ens att den varianten kommer att införas. Möjligtvis kommer den att övervägas för att avfärdas i ännu en av dessa balansakter mellan upphovsrätt och privatliv vars resultat gissningsvis blir en halvmesyr av ovan skisserat slag, som inte För fördelningskomplexet en tum närmare rättvisa men däremot snärjer in det i en allt mer ogenomtränglig väv av paragrafer som döljer dess kulturpolitiska funktion.