Search Results for 'Tolv teser om liberalismen' ↓

Tolv teser om liberalismen

Uppdatering, 2014:
Nedanstående bloggpost från 2010 är att betrakta som ett förarbete till den text som senare fick namnet “Tio preliminära teser om liberalismen” och publicerades i boken Tapirskrift. Läs hellre den nyare versionen!

= = = = =

I de samhällen, där den liberala demokratin härskar, uppträder politiken som en “oerhörd rättighetsanhopning”, den individuella rättigheten som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av rättigheten. *

§ 1.
Liberalism, i ordets bredaste bemärkelse, är ett samlingsnamn för en uppsättning individuella rättigheter. Omvänt och tydligare: tanken på att individer har rättigheter är liberalismens grundbult.

Yttrandefrihet. Äganderätt. Rösträtt. Upphovsrätt. Rätt till privatliv. Rätt till liv. Rätt till sin egen kropp. Barns rättigheter. Föräldrars rättigheter. Rättssäkerhet. Rätt till säkerhet. Rätt till rörlighet. Rätt till bostad. Organisationsfrihet. Mötesfrihet. Näringsfrihet. Mänskliga rättigheter av alla möjliga slag.

§ 2.
Överflödet av rättigheter innebär att alla inte kan realiseras på en gång. Tvärtom hamnar de ständigt i konflikt med varandra. Liberal politik handlar därför alltid om urval.

Urvalets resultat – det selektiva realiserandet av vissa rättigheter på bekostnad av andra – kallas för realliberalism. Det säger sig självt att realliberalismen kan ta sig de mest skiftande former, beroende på förutsättningarna. Någon “ren” liberalism kan aldrig existera, utom i ord.

§ 3.
En allmän ledstjärna för liberalismen är tudelningen av livet i en privat och en offentlig sfär. Gränsen måste ständigt dras om på nytt, för om inte livet sorteras upp i två sfärer kollapsar hela den liberala konstruktionen.
Flera av de liberala rättigheterna förutsätter tydliga definitioner: ingen upphovsrätt är tänkbar utan en definition av “offentligt framförande”, ingen rätt till privatliv är tänkbar utan en definition av privatsfären. Realliberalismens avvägningar mellan olika rättigheter faller också tillbaka på gränsdragningen mellan det privata och det offentliga.

Särskilt tydligt framstår detta i anslutning till människans fortplantning. Någonstans mellan befruktelse och födsel dras en gräns där fostret inte längre är kvinnans privatsak utan börjar räknas som en individ med egen rätt till liv och därmed en offentlig angelägenhet. Barnuppfostran är sedan i princip föräldrarnas privata angelägenhet, till en viss gräns. Om gränsen överskrids kan däremot det offentliga ta över uppfostran.

§ 4.
Åtskillnaden mellan “ekonomi” och “politik”, som också är konstitutiv för liberalismen, kan betraktas som ännu en variant på åtskillnaden mellan privat och offentligt. Ekonomin baseras på privat ägande, politiken på offentligt åsiktsutbyte. Visserligen inser alla att ekonomin är politisk och att politiken är ekonomisk, till den grad att gränsdragningen ofta blir omöjlig. Men alla som vill försvara någon av alla individens rättigheter måste i någon mån utgå från möjligheten att åtskilja ekonomi och politik, privat och offentligt.

§ 5.
Liberalismens klassiska guldålder var det borgerliga samhälle som existerade i Europa under det långa artonhundratalet (1789-1914). Offentligheten föreställdes idealiskt som en upplyst plats, frikopplad från ekonomiska intressen och religiösa dogmer, där deltagarnas sociala status sattes inom parentes. Privatsfären koncipierades på grundval av det borgerliga familjehemmet. Idag existerar inte längre detta borgerliga samhälle. Fundamenten har vittrat sönder för åtskillnaden mellan privat och offentligt, vilken sedan länge befinner sig i kris, en kris som har fördjupats avsevärt av internet. Men liberalismens kris är inte detsamma som liberalismens kollaps. Snarare mångfaldigas antalet liberalismer, vilket kan utgöra en styrka för realliberalismen.

§ 6.
Fortfarande menar vissa att det finns en sann liberalism, med förmåga att ge det sant liberala svaret i varje fråga. Denna må kallas för libertarianism, nyliberalism eller objektivism – gemensamt för de olika varianterna är att de vill lösa det realliberala urvalets problem genom att skilja mellan positiva rättigheter och negativa rättigheter. Libertarianerna erkänner endast de negativa, men detta är knapast tillräckligt för att undanröja överflödet av rättigheter. Ju svårare det blir att dra en skarp gräns mellan privat och offentligt, desto svårare blir det att avgöra vilket alternativ som skulle vara “mest libertarianskt” i varje konkret frågeställning. Aktuella exempel kan med lätthet hämtas från de ständiga krockarna mellan upphovsrätt och privatliv, mellan rätten att äga ett materiellt objekt och ett immateriellt, men listan kan göras hur lång som helst.

§ 7.
Redan under 1800-talet utkristalliserade sig ytterligare två paketlösningar med svar på den realliberala frågan om urval ur överflödet av rättigheter: konservatism och socialism. Båda vilar fortfarande på liberalt fundament. Båda gör ett urval bland överflödet av individuella rättigheter. Båda bibehåller premissen om att vi måste dra en gräns mellan privat och offentligt. Skillnaden består mest i var gränsen ska dras i olika sammanhang.
Förenklat uttryckt: konservatismen vill att fler saker ska vara privata medan socialismen vill att fler saker ska vara offentliga. Men varken socialism eller konservatism går utanför det realliberala ramverket.

§ 8.
Fascismen är antiliberal. Kommunismen är ickeliberal. Varken fascismen eller kommunismen erkänner tudelandet av livet i en privat och en offentlig sfär. De skiljer inte på ekonomi och politik. De förnekar själva tanken på att varje individ har en lista med rättigheter.
Fascismen ersätter tudelningen med ett: den organiska staten. Kommunismen ersätter tvärtom tudelningen med en flerfald vars konturer på förhand är oklara.

§ 9.
För att konkretisera skillnaden mellan de fyra olika ideologier som nämnts i föregående två paragrafer, kan vi åter ta släktets fortplantning som exempel.
Gemensamt för fascismens olika varianter är att de betraktar moderskap och barnuppfostran som kvinnans plikt inom den organiska staten, i vilken familjen är en integrerad del. Detta ska inte förväxlas med den konservativa värderingen av familjen som privatsfär i vilken staten i princip inte får ingripa. Men även de konservativa brukar acceptera att barnen, efter en viss ålder, överlåts åt ett offentligt utbildningsväsende.
Kommunismen innebär att den biologiska familjen upplöses, till förmån för någon slags ordning där barnen uppfostras gemensamt. Detta ska inte förväxlas med den socialistiska lösningen som där barnuppfostran i huvudsak blir en fråga för staten. Men även socialisterna brukar acceptera att barnen, före en viss ålder, överlåts åt en familjär uppfostran.

§ 10.
Av föregående paragraf följer att de inomliberala ideologierna (konservatism och socialism) skiljer sig från de utomliberala (fascism och kommunism). Endast de inomliberala ideologierna går att förstå som politiska, i ordets liberaldemokratiska bemärkelse. De kan jämföras som motsatta ideal av hur samhällslivet bör organiseras. De kan ställas mot varandra i demokratiska val.
Fascismen och kommunismen ligger däremot utanför den liberala horisonten. De går inte att begripa som ideal, vars för- och nackdelar kan jämföras med andra. Enda sättet att förstå fascismen är som fascistisering. Enda sättet att förstå kommunismen är som kommunisering.
Möjligtvis duger även följande liknelse: fascismen är ett svart hål, kommunismen är en vit vägg. Åtminstone så länge fenomenen betraktas utifrån en synvinkel som bestäms av liberal politik – vilket antagligen är det enda sättet att betrakta dem båda samtidigt.

§ 11.
Enda sättet att förhålla sig gentemot liberalismen är helt utan kritisk distans. Distans må vara möjlig, men bara på bekostnad av kritiken. Risken är då alltid överhängande att en renodlad reaktivitet intar kritikens plats – om inte distansen upprätthålls av en aktiv kraft som är starkare än liberalismen, som förmår att projicera nya former på den vita väggen.
Kritik må också vara möjlig, men bara på bekostnad av distansen. En kritik av liberalismen kan bara ske inifrån. En sådan immanent kritik är ofrånkomlig men inte tillräcklig.

§ 12.
Kritiska tänkare har gång på gång konstaterat att liberalismens slits av en spänning mellan “politisk liberalism” och “ekonomisk liberalism”. Kontentan blir i allmänhet att de “politiska” rättigheterna borde uppvärderas på bekostnad av de “ekonomiska”, vilket pekar i riktning mot någon slags socialism. Genom denna kritik bekräftar kritikerna den liberala grundsatsen om att politik och ekonomi kan skiljas åt. Däri ligger den immanenta kritikens begränsning.

Tritopism: utkast till en universell teori om det tredje

Muammar al-Gaddafis “tredje universella teori“, framlagd i Gröna boken (1975–79), har utövat en märklig attraktionskraft på en politiskt disparat skara av radikaler, spridda över världens alla kontinenter.
Efter att Gadaffi under 2001–2003 kappvände i västvänlig riktning slocknade mycket av lockelsen, men nätportalen Mathaba.net lever vidare i händerna på en grupp som alltmer distansierat sig från regimen i Libyen. Fortfarande anser de att Gröna boken rymmer lösningarna på mänsklighetens alla problem.

Under kalla krigets dagar fanns ett distinkt utrymme – om inte politiskt så åtminstone kognitivt – för en tredje väg, bortom kapitalism och kommunism. Efter 1990 har det inte längre gått att orientera sig bort från två maktblock. Viljan att komma bort från en bipolär vänster/höger-politik är däremot mer utbredd än någonsin (med goda skäl, kan tilläggas).
Denna vilja kan ta sig apolitiska eller antipolitiska uttryck. Den kan söka sig mot minoritära flyktlinjer eller till en majoritär humanism, som via formen av rättigheter leds tillbaka till en liberalism.
Fortfarande består emellertid attraktionskraften hos det stora tredje: en tredje väg, en tredje position eller en tredje teori vars främsta egenskap är att befinna sig bortom de två föregående och bär på löftet om att upphäva den hittillsvarande politikens dualitet. Tritopi förefaller som ett lämpligt namn för denna politiska form.
En tritopi kan (men måste kanske inte) vara ett slags utopi. Precis som utopin kan även tritopin analyseras såsom form, fastän dess innehåll kan vara allt från triangulerad centrism till muterad nationalsocialism.

Hypotes 1: Tritopin är hegeliansk.

Hegel ger (som alltid) sig själv rätt. Vad som kastas ut genom dörren flyger in genom fönstret. Tritopin upphäver en polaritet bara för att omedelbart skapa sin egen diametrala motpol, så att det politiska kan återgå till sitt bipolära tillstånd. Om än på en högre historisk nivå, hegelianskt betraktat.
Utopier kan vara ahistoriska, men tritopier förutsätter ett historiskt förlopp som först har etablerat en allhärskande polaritet mellan “det första” och “det andra”, för att sedan kunna överskrida denna polaritet.
Tritopismen “när sig på motsatserna därför att den är omedveten om existensen av betydligt subtilare och långt mer underjordiska differentiella mekanismer: topologiska förskjutningar och typologiska variationer” (Deleuze). Tritopins “bortom” är reaktivt.

Hypotes 2: Tritopin behöver en konspiration som sin motpol.

Vänstern hittar sin motståndare till höger. Högern hittar sin motståndare till vänster. Tritopister, däremot, kämpar mot någon slags konspiration. Hur “galen” konspirationsteorin är kan variera.
Om tritopin företräds av en marginell grupp så måste den ställas mot en monstruös, global konspiration. Nationalrevolutionära “tredjepositionister” ser judar bakom både kapitalism och kommunism.
Tony Blair, å andra sidan, var i egenskap av Storbritanniens premiärminister allt annat än marginell. Kring senaste sekelskiftet framträdde han som förgrundsgestalt för en “tredje väg”, bortom vänster och höger – bara för att hamna i krig mot en internationell konspiration av islamiska terrorister.
Muammar al-Gaddafi, slutligen, har alltid slagits mot konspirationer men dess karaktär har förändrats. Under åren 1986–2001 var oljepriserna som lägst och Libyens internationella position som svagast. Under dessa år framställdes också motkonspirationen som starkast och Gadaffis “tredje universella teori” attraherade tredjepositionister. Sedan steg oljepriserna, sanktionerna hävdes och Gadaffi slöt upp bakom kriget mot terrorn. Sedan dess har konspirationsteorierna hos Libyens regim krympt i omfattning: islamiska terrorister, schweiziska banker, narkotika.

Sociologen Anthony Giddens, arkitekten bakom Tony Blairs “tredje väg“, träffade Gaddafi år 2006 och författade en entusiastisk artikel:

Gaddafi is interested in the debates and policies involved in social democracy in Europe, which is the reason he has invited me. He likes the term “third way”, because his own political philosophy, developed in the late 1960s, was a version of this idea. It has been written up in the form of The Green Book, authored by Gaddafi, on display almost everywhere in Libya. /…/
His “third alternative” favours self-rule, in which everyone can, in principle, be involved.

Nå, att Anthony Giddens charmades av Muammar al-Gadaffi betyder inte att det finns någon tritopiernas sammansvärjning (den ultimata metakonspirationen). Likväl är det slående hur de möttes just i sin gemensamma fascination för tanken på en “tredje väg” – även om den tredje vägen mest framstår som en tom form, redo att fyllas med de mest skilda politiska innehåll.

Fallstudie 2 i realliberalism: Upphovsrätt och privatliv

Tidigare i samma serie:

Nu kommer den enklaste av fallstudierna. Bara att citera främsta argumentet från Piratpartiets företrädare:

“Det enda sättet att beivra brott mot dagens obalanserade upphovsrättslagar är att övervaka och avlyssna all privat kommunikation på Internet. Dagens upphovsrättslagstiftning kolliderar med det öppna samhället som garanterar rätten till privat kommunikation. Det är själva brevhemligheten och meddelarskyddet som står på spel.”

Om man vill försöka begränsa fildelningen av copyrightskyddat material, då är enda sättet att inskränka möjligheterna till fri och oövervakad kommunikation mellan människor. Någon annan väg finns inte. Så länge människor kan kommunicera utan övervakning kommer den möjligheten också användas till att sprida copyrightskyddad kultur.

Inget dåligt argument. Tvärtom, det är förbannat starkt och därför helt rätt av Piratpartiet att ihärdigt framföra det. Men är det en tillräcklig grund för rörelse? Nej, det kan jag inte se.
Argumentet förutsätter ju även en värdering: individens rätt till privat kommunikation är viktigare än individens rätt att kontrollera det offentliga spridandet av upphovsrättsliga verk. Alla håller inte med om det. Inte så få människor uppfattar upphovsrättens ovillkorliga skydd som en förutsättning för att Konsten ska existera och bland dessa finns de som går så långt som att Konsten är en förutsättning för ett meningsfullt liv och för att på längre sikt kunna upprätthålla ett civiliserat samhälle. Utifrån dessas perspektiv är det helt rimligt att offra lite privatliv för att vinna någonting större.

Så länge vi nöjer oss med att ställa en individuell rätt mot en annan individuell rätt befinner vi oss inom det realliberala komplexet. Och ja, även upphovsrätten hör dit. Historiskt betraktat så är idén om privatlivets helgd nära besläktad med idén om upphovsrätt. Båda hamras på plats i 1800-talets borgerliga samhälle. Båda bygger på en absolut tudelning av livet i sfärerna privat och offentligt. Sedan dess har bland annat de tekniska mediernas utveckling luckrat upp denna tudelning, men det förändrar inte det historiska arvet.

Just för att upphovsrätten och privatlivet är besläktade rättigheter är de extra tacksamma att ställa mot varandra. De försöker samspela men det skär sig förskräckligt, den som inte hör det är döv. Men den som är alltför upptagen på att lyssna in dissonanserna mellan upphovsrätt och privatliv blir lätt döv för alla ljud som inte ens spelar i den liberala melodin. För hela den verkligen av gråzoner som inte kan reduceras till de två sfärerna privat och offentligt.

Om man alltför envetet insisterar på privatlivets helgd så övertygar man till slut sig själv om att det där “privatlivet” liksom bara finns där, som en bubbla kring varje individ. Att det inte är något vi gör gemensamt och ständigt omförhandlar. Att apellera till ett skyddat privatliv är samtidigt att bekräfta en av liberalismens – och även upphovsrättens – grundantaganden.

Dessbättre är det även möjligt att uppnå allt detta även på andra sätt. Upphovsrätten kan kompliceras, kritiseras, kringgås och krossas på mer praktiskt orienterade sätt: kopimi, hacktivism eller vad man nu hittar för ord. Det handlar i förlängningen samtidigt om att utveckla nya etiska normer, mer finkänsliga än den moral som bygger på grovhuggna uppdelningen i privat och offentligt.
Inte heller motståndet mot övervakning behöver baseras på ett värnande av individens rätt till privatliv. Christopher Kullenbergs nätpolitiska manifest handlar delvis om just detta. Om en aktivism som inte utgår från tanken på universella rättigheter, utan från nätvaro – den gemensamma erfarenheten av att gå till näts i olika gråzoner av öppenhet och slutenhet.
Därför vill jag beteckna även Det nätpolitiska manifestet som en utpräglat icke-liberal bok, vilket inte betyder att den är antiliberal. Den utpräglat antiliberala hållningen kan förknippas med fascismen, som gör anspråk på att genom att gordiskt hugg avverka alla liberala rättighetskonflikter. Fascismen erkänner nämligen varken upphovsrätt, privatliv eller för den delen yttrandefrihet som universell rättighet. Allt handlar i stället om vad som anses tjäna nationens organiska gemenskap.
Fascismen erkänner verken gråskalorna eller liberalismens svartvita sfärande. Allt ska vara vitt. Inte nödvändigtvis vitt som i vit hud, men vitt som mjölet i påsen.

Fallstudie 1,5 i realliberalism: Inkorrektism

Detta är en kort uppföljning på fallstudien om pressetik som i sin tur utgår från inlägget “Tolv teser om liberalismen“. Uppföljningen ska handla om ett fenomen som kan benämnas anti-PK eller varför inte inkorrektism.
Utgångspunkten får bli nyhetsbloggen Politiskt Inkorrent (PI) som står nära Sverigedemokraterna (SD) utan att vara officiellt knuten till partiet. Obekräftade uppgifter gör dock gällande att det inom SD finns planer på att använda delar av partistödet åt att stödja PI, vars skribenter är anonyma. Såhär beskrivs PI i ett av kapitlen i den snart utkomna boken Svensk, svenskare av journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford:

PI har i stor utsträckning tagit över Flashbacks roll som källa för att berätta vilka som begått brott som det rapporteras om i medierna. Dock med en skillnad. Flashback har alltid varit en libertariansk sajt, en plats där allt får sägas. /…/
Politiskt Inkorrekt har en annan agenda. De lägger ut namn och personnummer på misstänkta och målet är att visa att medierna mörkar brottsligheten bland människor de inte anser vara svenskar. Detta visar man genom att berätta vad den misstänkte heter. Det handlar inte om att generellt visa vem som begår brott och stilla människors nyfikenhet. Här gäller heller ingen “öppen svenskhet”. Har man ett namn som antyder att man inte har en svensk bakgrund klassas man som icke-svensk.
PI:s främsta mål är att visa att araber och andra människor från Mellanöstern och Nordafrika är särskilt misshagliga personer.

Frågan är vilken relation som PI har till den liberala idén om pressetik, som inte minst handlar om att balansera allmänintresse mot personlig integritet. Klart är att PI valt att spela utanför den frivilliga överenskommelsen “Etiska regler för press, TV och radio” genom att systematiskt hänga ut personer som inte ens är dömda för brott. Men detta behöver inte utesluta att de förkastar pressetikens grundtanke – bara att de gör en helt annan (inomliberal) avvägning utifrån en idé om det oerhörda allmänintresset. “Allmänheten” (definierad i termer av etnisk svenskhet) hyser enligt PI ett så starkt behov av att få tillgång till viss information om vissa brottslingar att den personliga integritetet måste stå åt sidan. Så länge de spelar på pressetikens plan går det heller inte helt att utesluta att deras publiceringar på sikt bidrar till att förskjuta den tolkningen av “allmänintresset” som görs inom den etablerade pressen.

Gentemot den pressetiska idén om “korrekt och allsidig nyhetsförmedling” ställer sig PI mycket ambivalent. Dubbla standarder tycks gälla: å ena sidan kritiseras dagstidningarna för att inte leva upp till sitt ideal av allsidighet, å andra sidan gör knappast PI några försök att vara bättre. Att vara “politiskt inkorrekt”, genom att systematiskt lyfta fram brottsmisstänkta med utländska namn, ska tjäna som korrektiv gentemot den etablerade pressen. Sympatisörerna kan då hävda att PI i det större perspektivet bidrar till allsidighet just genom att inte rapportera allsidigt.

Dessa dubbla standarder blir tydliga när PI kommenterar det ovan citerade bokkapitlet:

Först av allt, dessa två är på intet sätt objektiva eller opartiska. /…/
Annika Hamrud är journalist och jobbat på DN i 21 år. Knappast en tidning som är positiv till SD.

Tydligen är det mer suspekt att skriva en bok om SD om man kommer från en tidning som inte är uttalat “positiv till SD”. Vad PI verkar ha missat är att vad Annika Hamrud och Elisabet Qvarford sagt sig vilja skriva är en saklig och granskande bok, inte en “objektiv” och “opartisk”.
Pressetik handlar dock inte om att all journalistik borde vara “opartisk”. Den säger att journalistiken ska vara korrekt och ger vissa särskilda riktlinjer för nyhetsrapportering, men vad som gäller för nyheter gäller inte nödvändigtvis för ledarsidor eller reportageböcker.
Inkorrektisterna bortser från detta. De låtsas som att det funnes en pressetisk regel om att alla journalister i varje läge måste vara “objektiva”. Sedan konstaterar de att ofta inte är så. Detta påstådda övertramp tar de sedan till intäkt för att utlysa ett slags undantagstillstånd, där de själva får rätten att bryta mot pressetiska regler i namn av ett pressetiskt ideal.

Liberalism och barnslighet

Att Fleischer talas så mycket om ett “överflöd” av rättigheter som man måste skapa ett “urval” från, beror av allt att döma på att han accepterar att motsägelser kan existera.

Jo, just så är det nog! Formuleringen kommer från en viss Henrik Sundholm, som utifrån ett Ayn Rand-objektivistiskt perspektiv formulerat en slags replikmina tolv teser om liberalismen. Visserligen talar vi förbi varandra in i minsta detalj, mn jag är ändå uppriktigt tacksam för att han tog sig tid att skriva ner sina reflexioner. Det hjälper mig att förtydliga och omarbeta de där tolv teserna, även om jag knappast tror att Henrik Sundholm någonsin kommer att bli nöjd med vad jag skriver.

Han kallar sig liberal, jag kallar mig ickeliberal. Men den stora skillnaden ligger inte i hur vi definierar oss själv, utan i vad vi menar med “liberalism”. Ordet används i två helt olika betydelser.
Min definition är mycket bred: liberalism snarast i bemärkelsen “liberal demokrati” dit jag i slutändan räknar varje politik som utgår från individuella rättigheter. Henrik Sundholm har tvärtom en mycket snäv definition: liberalismen är för honom en objektiv följd av att “man tänker korrekt“, vilket dock bara görs av bokstavstrogna anhängare till Ayn Rand. Enligt denna snäva definition finns det sålunda bara en liten handfull verkliga liberaler i Sverige.

“En rättsteori måste börja med rätten till liv”, skriver Henrik Sundholm. “Mer specifika rättigheter, som äganderätt eller yttrandefrihet, existerar redan implicit i den mest grundläggande rätten till liv.” Utrymmet för politiska intressekonflikter finns inte. Om det ser ut att finnas är det ett missförstånd. Kanske rentav en mental defekt. För objektivismen är allt nämligen objektivt. Alla som inte är objektivister tänker helt enkelt fel.

Talet om “föräldrars rättigheter” kontra “barns rättigheter” viftar Henrik Sundholm bort genom att upprepa dogmen att endast individer har rättigheter. Men det duger inte. Frågor om graviditet och uppfostran, om barndom och vuxenblivande, är en vit fläck för den liberala dogmatismen.

Jag vet inte i vilken mån som Henrik Sundholm har ägnat sig åt barnomsorg, men jag tror ändå inte att han i praktiken skulle stå fast vid att en ettåring har samma “rättigheter” som en vuxen. Rätten till liv inbegriper enligt honom rätten att skada sig själv och att avsluta sitt liv utan att någon annan får ingripa. Jag har mycket svårt att tro att han skulle stå fast vid att detta gäller även för en ettåring, som vi för tydlighetens skull kan tänka oss med en giftflaska i handen.
Vi bör vara överens om att det är okej att lyfta runt spädbarn i en helt annan utsträckning än det är okej att – om man skulle vara stark och storvuxen – lyfta runt andra vuxna människor. Vem ska då ha rätten att lyfta bort ett barn med omsorg om barnets eget bästa? Har föräldrarna en särskild roll? Samma fråga återkommer sedan när det är dags för undervisning. Vilket utrymme ska finnas för föräldrarna att välja exempelvis en strikt religiös skolgång åt sina barn? Hur länge består föräldrarnas rätt att bestämma över sina barn? Kan den magiska gränsen mellan barn och vuxen dras som ett rakt streck?

Helena Granström skriver i nyutkomna Det barnsliga manifestet:

När börjar barnet: i befruktningsögonblicket, under vecka arton, vid födelsen, när det börjar tala? Barnet förkroppsligar det oavgjorda och ännu inte avgränsade, inte bara i rummet utan också i tiden. Ett bestämmande av barndomens övre gräns är lika problematiskt som moralens och lagstiftningens dragande av dess nedre.

Frågan sysselsatte i högsta grad även Immanuel Kant (vilken jag vid sidan av Adam Smith betraktar den historiskt viktigaste tänkaren inom en brett definierad liberalism). Om jag minns rätt försökte han höfta fram någon slags bastard av romersk och modern rättsteori som skulle visa att föräldrarna äger sina barn men ändå inte. Ayn Rand har säkert någon egen teori om detta. Men hennes bokstavstrogna följeslagare, objektivisterna, verkar inte helt bekväma med att tala om barndom.

Jag ska försöka stanna här. Även om jag är tacksam för att Henrik Sundholm ville behandla mina teser punkt för punkt, så har jag för svårt att se poängen i att återgälda med samma mynt. Mellan våra begrepp råder en fundamental dissonans. Han menar exempelvis att Platon uppfann socialismen, samtidigt som han anklagar mig för platonism eftersom jag erkänner en icke-överensstämmelse mellan de liberala katalogerna över ideala rättigheter och den realliberala praktiken. Ett ganska intressant påpekande, men jag ser inte hur det skulle träffa någon som likt mig kallar sig icke-liberal.

Fallstudie 7 i realliberalism: “Organiserat tiggeri”

Röster från regeringspartierna reser nu krav på förbud mot “organiserat tiggeri”. Samtidigt betonar de att tiggeri i sig ska förbli legalt. Det som ska kriminaliseras är organiserandet.

Människorna som det handlar om är i huvudsak romer. Tiggeriet i Sverige går inte att skilja från frågan om antiziganismen i Europa (som är en specifik form av rasism med en specifik relation till den moderna nationalstaten). För den som är medveten om dessa sammanhang kan ett ord som “organisera” aldrig vara oskyldigt.

Aaron Israelson lyfter fram en viktig aspekt:

För att överleva utvecklade romerna ett antal överlevnadsstrategier. Utan stark nationell identitet göt romerna i stället starka lojalitetsband till storfamiljen, som kan omfatta uppemot ett 100-tal personer. Det är inom den som de flesta tiggare organiserar sin försörjning.
Med andra ord: Det vi svenskar tolkar som en öststatsmaffia, som bussar ut de halta och lytta, är vanligen stora släkter som fördelar arbetet inom familjen. /…/
att förbjuda organiserat tiggeri är att slå mot den romska familjestrukturen och mot familjernas försörjning.

Varför är detta en fråga om realliberalism? Därför att den gängse definitionen av “organisation” bygger på en liberal åtskillnad mellan privat och offentligt. Familjesfären antas då vara organisk, snarare än organiserad. Liberalismen ger familjen rätt att dela på resurser och fördela sysslor internt utan att detta räknas som “organisation”.
Om då särskilda lagar ska gälla för “organsierad” verksamhet, måste det finnas en övre gräns för hur stor en familj får vara. Strukturer som storfamilj eller klan skär sig ofrånkomligen med liberala och borgerliga principer.
Ur ett snävt realliberalt perspektiv blir nu frågan: kan 100 personer vara en familj? En kritik av antiziganismen måste emellertid inkludera en kritik av realliberalismen. Varje tal om “organisation” tenderar att förutsätta en normativ “organism”.

(Sen har vi ju den lilla detaljen med medlemsvärvarindustrin, som rimligtvis också är en form av “organiserat tiggeri”. Politikerna har säkert tänkt ut något sätt att freda dessa från kriminalisering. Men deras definition av organisering måste skärskådas ännu djupare.)

Fallstudie 3 i realliberalism: Livsstil

På senaste tiden har två stycken artiklar i Dagens Nyheter – om vindsvåningen och om livsstilsboendet – lett till ymniga diskussioner. Efter några dagar hade det i båda fallen kokat ner till en fråga om begreppet “livsstil” och om livsstilens relation till politiken. Därför tänkte jag testa att se hur detta kan kopplas till den pågående undersökningen av realliberalismen.

Först av allt krävs dock en begreppshistoria, följt av ett svep över samtida livsstilspolitik.

År 1933 noterades ordet “livsstil” för första gången av SAOB. Det uppgavs då betyda detsamma som “livsföring”, ett ord som efter hand kom helt i skymundan av livsstilen. Har någon hört talas om livsföringstidskrifter?
Skillnaden kan vara värd att tänka på. Livsföring för tankarna till navigation. En aktiv handling där jaget styr sin väg genom livet. Livsstil klingar då jämförelsevis passivt och kollektivt, mer som en kategori där den enskilda kan placeras av utomstående bedömare.
Sociologen Max Weber gjorde just en sådan distinktion mellan Lebensführung och Lebensstil, men när han sedan översattes till engelska fick det heta “lifestyle” i bägge fallen.

Ett delvis annat livsstilsbegrepp etablerades vid 1920-talets slut av psykologen Alfred Adler. För honom hörde livsstilen (style of life) till personlighetens djupare skikt, som enheten av tanke, känsla och beteende. Alfred Adler menade att livsstilen vanligen förblev oförändrad från barndomen och genom hela personens liv. Det förefaller ha varit i denna specifika mening som ordet först vann inträde i svenskan.

Hypotes för begreppets vidare utveckling: Från 1960-talet och i än högre grad 1970-talet förändras dess innebörd i grunden. Livsstil börjar nu beteckna någonting som individen kan välja, förverkliga, förfina och inte minst konsumera. Det blir dessutom en nationell exportprodukt. Poängen med en livsstil är att den skiljer sig från andra livsstilar och därmed skapar känslan av ett fritt val.
För ett år sedan startade Dagens Nyheter temasajten DN Livsstil var inriktning beskrevs med följande ord: “trender, hälsa, mode, träning, smink, relationer med mera”. Sådant som alltså är “kulturellt” men ändå inte anses platsa i DN Kultur. Framför allt: sådant som av tradition är kodat som kvinnligt.
Till detta kommer framväxten av en medicinsk och en ekologisk diskurs om livsstil, som var och en delvis egen historia.

Fråga: Vad har då livsstil att göra med frågan om realliberalismen?

Svar: Enligt liberala principer betecknar “livsstil” en sfär som ligger utanför politikens rätta domäner. Livsstilar är privata angelägenheter medan politiken i teorin ska inskränka sig till det offentliga. Därför är livsstil endast relevant i den mån som politiken kan sägas göra orättmätiga ingrepp i människors fria val av livsstil. För enligt liberalismen är livsstilar i princip alltid någonting bra, som det bör finnas många av – precis som vilken annan vara som helst. Men vad detta betyder rent realliberalt beror helt på vad man väljer att stoppa in i begreppet.

Exempel 1: “Haschrökning är inte en livsstil. Fildelning är inte en livsstil.” Så skrev Sanna Rayman på SvD:s ledarsida för två år sedan. Citatet visar extremt tydlig den liberala grundpremiss som säger att livsstilar i grunden är bra och okränkbara. Om haschrökning eller fildelning skulle kunna kallas för livsstil, resonerar Sanna Rayman, skulle det inte gå att försvara förbud. Därför gäller det att först slå fast att de inte har med livsstil att göra. Detta visar också hur den samtida liberala användningen av livsstilsbegreppet är någonting helt annat än den äldre sociologiska eller psykologiska.

Exempel 2: Isobel Hadley-Kamptz har beskrivit en antiliberal liberalism med bland annat dessa ord: “Dess företrädare säger sig försvara moderniteten, toleransen och friheten, men definierar denna så snävt att det blott blir ett försvar för en viss livsstil.”
Genom att identifiera sig med “en viss livsstil” blir liberalismen antiliberal. Men betyder det å andra sidan att det mest liberala vore en politisk rörelse som strikt vägrar att nudda vid allt som luktar livsstilsfrågor?

Exempel 3: Familjepolitiken är ett av de områden där realliberalismerna spretar som mest. Samma grundargument om rätten att välja livsstil kan användas både för och emot sådant som vårdnadsbidrag och avdrag för “hushållsnära tjänster”. Kom ihåg – även konservatismen är ett svar på den realliberala frågan.
Å ena sidan kan vi åter ta som exempel vad Isobel har skrivit: “Det finns en kärnfamiljs- och hushållsnormering i RUT/ROT som söker konservera och gynna en viss sorts livsstil där allting som sker inom det egna hemmet är att föredra framför det som sker utanför.”
Att gynna en viss livsstil på bekostnad av en annan är i sig problematiskt utifrån ett liberalt perspektiv. Just detta är för många ett skäl till att betrakta vårdnadsbidrag som någonting förkastligt. Men samma liberala livsstilsargument används av de värdekonservativa debattörer som vill att staten aktivt ska underlätta för familjer där kvinnan stannar hemma med barnen.
“Livsstil” är ett centralt begrepp för organisationen Haro, som slåss för utökat vårdnadsbidrag och återinförd sambeskattning. Ur det familjepolitiska programmet för Haro:

Svensk familjepolitik har rubbat den naturliga balansen genom att ensidigt styra mot en modell av livsstil under småbarnsåren, lönearbete plus dagis. /…/
gynna familjens möjligheter att själva välja livsstil. /…/
All ekonomisk och politisk styrning, som likriktar familjernas olika livsstilar, måste upphöra.

Om man skulle ta de där fraserna bokstavligt skulle konsekvenserna bli ganska märkliga. Är alla politiska åtgärder som “likriktar familjernas olika livsstilar” verkligen förkastliga. Är då idealet det motsatta, det vill säga att en maximal mångfald av livsstilar och familjeformer? Det senare låter snarare som vad värdekonservativa brukar beteckna som moraliskt förfall. Men tack vare det magiska ordet “livsstil” går säcken ändå att knyta ihop.

Exempel 4: Isabella Lövin visade i boken Tyst hav att en viktig faktor bakom Europas katastrofala fiskepolitik är en “ärligt känd sympati för den naturnära livsstil som representeras av yrkesfiskaren”. Livsstilarnas egenvärde, ännu en gång.
Samma sak förekommer i frågan om jakten. Jägareförbundet och andra betonar ofta att “jakt är en livsstil” (och inte bara en hobby) – vilket i sig antas tala för att den ska visas särskild hänsyn.
Kanske kan man rentav tala om en framväxande “livsstilsekologi”, som kopierat argument från miljörörelsen för att vända dem mot den. När miljövänner värna hotade arter som vargen eller ålen, kommer genast motargumentet att vi också måste skydda jägarens och fiskarens livsstil från utrotning.

Fascism och livsstil? Om fascismen är antiliberal så betyder det att den förkastar den liberala toleransen inför alla livsstilar. Framför allt genom att peka ut en rad olika “livsstilar” (den homosexuella, den kriminella, den muslimska) som hot mot den egna. Här är den egna livsstilen inte ett val bland flera likvärdiga alternativ, utan det enda sunda valet. Egentligen kan man tycka att livsstilsbegreppet borde vara oförenligt med den fascistiska visionen om en organisk totalitet, så vurmen för en nationell livsstil kan förefalla lite paradoxal – eller pragmetisk, om man så vill. Det visar väl i slutändan på fascismens reaktiva karaktär.

Kommunism och livsstil? Om kommunismen är ickeliberal så borde detta innebära en grundläggande främlingsskap till begreppet livsstil. Dels för att kommunismen inte opererar med idén om en privatsfär, dels för att livsstil kan sägas ha blivit till en vara (eller en fetisch). Frågan är bara vilka alternativ som produceras.
Här kan jag bara associera till Giorgio Agamben med sitt inte helt lättföreståeliga begrepp “form of life” som alltså inte är detsamma som “livsstil”. Diskussionen om hur de förhåller sig till varandra har han skjutit upp till den kommande fjärde delen av Homo Sacer-projektet, säger han i en intervju.

Socialism och livsstil? Om vi insisterar på att placera socialismen innanför den realliberala horistonten så blir det nära till hands att hit räkna politiska försök att uppmuntra förändrade vanor inom det som ändå fortfarande ses som människors privata sfär. Särskilt handlar det kanske om folkhälsa och miljö. En typisk åtgärd är stadsplanering, där den socialistiska inställningen är att erkänna och bejaka hur politiken kan forma vilka livsstilar som ges utrymme. Typiskt sett retar detta gallfeber på libertarianer, som vi såg i diskussionen om “livsstilsboendet”.

Frågan är om denna utredning har lett någonstans. Det hela är ganska förvirrande, eftersom “livsstil” är ett ganska förvirrande begrepp. Ändå känns det relevant att försöka öppna locket på frågan. Annars riskerar den liberala idealiseringen av allt som kan kallas för livsstil leder till en oändlig mängd fluff – eller till mindre trevliga motreaktioner.

En vindsvåning i fem dimensioner

1. Pappershögen
Av någon anledning levereras pappers-DN för tillfället dagligen till vår brevlåda. Bland de vardagliga irritationsmoment som följer med detta stavas de främsta DN Bostad och DN Motor, dessa enorma ansamlingar av nedmalt trä som varje vecka måste fraktas från tamburen till lådan för pappersinsamling.
För snart två veckor sedan hann jag under denna frakt notera rubriken “Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva” över en typisk DN Bostad-bild. På bilden syntes en proper riskkapitalist i skarpa konturer framför sin teppanyakihäll, medan hans fru var i rörelse och därför framträdde som en suddigare gestalt. Jag lyckades dock snappa upp hennes namn, Nina Persson, och hann något förhastat tänka “Det var som fan, Cardigans-Nina!”
Allt detta gick på några sekunder. Sedan hade DN Bostad förpassats till den vanliga högen i väntan på att tas om hand av Pressretur AB.

(Lika som bär? Kanske inte. Förlåt för att jag förväxlade dig med Nina Persson, Nina Persson.)

2. Smittan
Några dagar efter publicering var ett stort antal människor rörande överens om att artikeln var helt vansinnigt. Att en gräns hade passerats. Var då detta en gräns som var och en av oss liksom redan hade i oss? Knappast.
Få av oss hade läst artikeln förutsättningslöst från första början. Om vi ändå hade gjort det hade säkert många av oss reagerat, men det är tveksamt om vi oberoende av varandra skulle ha stegat fram till tangentbordet för att meddela världen hur jävla bisarrt det hela var.
Endast en gradskillnad skiljer texten om vindsvåningen från vad man annars kan läsa i dagspressens bostadsbilagor. Men genom att en länk cirkulerade på Twitter, Facebook och bloggar uppstod snabbt en överenskommelse om att den här artikeln hade passerat ett kritiskt tröskelvärde. Med andra ord skapades tröskelvärdet som en smitta, vilket är något annat än att säga att det fanns ett antal människor som redan hyste vissa uppfattningar som artikeln sedan kolliderade med. Smittan spred sig sedan vidare genom bland annat Henrik Schyfferts twittrande, men det går knappast att peka ut någon rabulist som särskilt ansvarig för att vindsvåningen uppnådde ett slags självsvängning inom vissa digitala medier.
Om DN inte hade lagt upp texten på webben utan nöjt sig med att trycka den i papperstidningen så hade den knappast blivit ett fenomen. Då hade omnämnandena på nätet kunnat räknas på ena handens fingrar. Så täta är skott.

3. Remixkulturen
En rad nya livsstilar har under den gångna veckan frilagts. Ventilationsrum och gruvschakt, studentlägenhet och flerfamiljshus, andrahandsetta i närförort och sanitära olägenheter på Hisingen – alla är de numera klassade som “sätt att leva”, tack vare DN Bostad. Minst en stilfull uppläsning har gjorts. Uppfinningsrikedomen har flödat när vindsvåningen har vrängts både hitåt och ditåt.

Nästan allt av detta remixande skedde på några få dagar. Under denna tid syntes få spår av polemik bland dem som kastade sig över ämnet. Även om alla valde olika vinklar var det som att alla ändå var överens om att artikeln i DN Bostad kommunicerade någonting väldigt, väldigt skev.
Efter kanske fem dagar började dock ämnet att ebba ut och parallellt med detta började det visa sig att folk kanske hade reagerat på helt olika saker. För vissa var det främst en fråga om vad för pekoral journalistik som bedrivs på Sveriges malligaste morgontidning. För andra handlade det om vad för slags människor som bor längst upp på Upplandsgatan 9 A.

4. Pressetiken
Sara Trus skrev artikeln åt DN som ett frilansuppdrag åt DN Bostad. Annars jobbar hon som redaktör för “FastighethetsMäklaren“, en kundtidning som utges av Mäklarsamfundet. Hennes sätt att erotisera en lyxlägenhet är också rakt igenom mäklarmässigt. Ett paradexempel på den problematiska sammanblandning av journalistik och PR som Erik Hammar tog upp i sin plädering för en ny pressetik. Lösningen skulle då vara att DN Bostad lät sina texter skrivas av journalister som antingen är fast anställda eller frilansare med så pass bra lön att de inte behöver befläcka sitt oberoende med uppdrag åt mäklarbranschen.

Frågan är bara vad pressetiska regler tjänar till i det här sammanhanget. Vissa har slentrianmässigt invänt mot att artikeln var “okritisk”. Borde den då ha varit “kritisk”? Man kan fråga sig vad det skulle betyda att tillämpa den journalistiska hedersregeln om kritisk distans i en publikation som DN Bostad.
Borde kanske Sara Trus ha slängt in några kritiska frågor till Nina Persson och Eric Tour? Kanske något om att det måste vara svårt att städa en så stor lägenhet. Men paret har förstås städhjälp. Och då riskerar ju ämnet att glida över i frågor om klass och avdragsregler, det vill säga politik – just sådant som bostadsbilagan inte ska handla om.
Eller borde hon ha intervjuat en företrädare för “andra sidan”? Nyhetsjournalistiken utgår ju från dogmen att det alltid bör finnas en andra sida som kan ge sin åsikt. Kanske ringa Alf Hornborg och be honom att på två talstreck förklara vindsvåningens plats i ett globalt system av ojämna exergiflöden. Nä, det skulle framstå som ännu mer politiskt, på ett sätt som är fullständigt otänkbart i en bostadsbilaga.

Ett tredje alternativ vore att göra den publicistiska frågan till en fråga om representation. Moralen blir då att skildringen av en överklassvåning kompenseras av inblickar av enklare boenden. Bostadsredaktörerna på såväl DN som andra tidningar vill gärna ha det så. Då vore frågan ur världen om bara valet av objekt statistiskt återspeglade en socioekonomisk verklighet. Fast då skulle DN Bostad knappast kunna skriva om vindsvåningar i Vasastan igen förrän någon gång på 2020-talet. Normalfallet skulle vara en tvåa i förort. Annonsörerna skulle garanterat dra sig ur. Fast eftersom man inte får säga högt att man skriver för annonsörerna, förklarade redaktören i P1 att man inte skriver om bostäder i förorten eftersom folk i förorten inte är intresserade av inreding.

Det går att tolka mängden av remixer som en protest mot bostadsbilagans urval. Men i reaktionerna mot artikeln kommer det även fram någonting som inte handlar om att kräva “rätt” representation.

5. Politiken
Flera observatörer associerade paret i vindsvåningen med att Fredrik Reinfeldt just har omvalts. Heminredningsbubblan är, som Johan Wirfält skriver, “en nymoderat dröm”. Frustration över valresultatet har helt klart bidragit till att artikeln hamnade över ett visst tröskelvärde, även om det inte motiverade alla reaktioner.

Klyftan mellan vänster och höger framträdde efterhand allt tydligare i reaktionerna. Det var inte i första hand en fråga om synen på rikedom. Snarare handlade det om motsatta svar på den här frågan: Är okej att fälla ett omdöme över andras “livsstil”, över de ideal som andra lever efter i sina privata hem?

Vänstern svarar ja. Se exempelvis bloggposterna av Johan Wirfält och Sanna Samuelsson som båda hänvisar till Nina Björks famösa krönika från härom året där ordet “skitdrömmar” kastades fram.

Högern svarar nej. Konservatismen utgår från liberalismens värnande av privatsfären och tolkar detta som att ingen jävel ska lägga sig i vilka drömmar som omhuldas i grannens familj (åtminstone inte offentligt). Heminredning och politik är enligt detta konservativa synsätt två helt väsensskilda saker.
Dick Erixon är ett uppenbart exempel. Helt enligt instruktionsboken gnäller han på “Jantelagen“, som antas vara specifikt svensk. Den kan alltid kan plockas fram, oavsett om man har läst Aksel Sandemose eller inte, oavsett om man klarlagt vilken roll som avunden verkligen spelar i sammanhanget.
Ett intressantare exempel på högerhållningen är Mårten Schultz på Twitter:

livsstilhatarna är mobbare som är för fega för att basha underklassens brist på bildning och som därför letat upp en ny grupp att hata

Premissen är att “livsstil” (privat) är väsensskilt från t.ex. “åsikter” (offentligt). Annars skulle ju alla som bashar motståndare i valrörelsen också kallas för mobbare. Men det vore orimligt, trots att gränsen mellan livsstil och åsikt i praktiken är mycket luddigare – tänk bara på Kristdemokraterna.
Kritisera gärna andra människors åsikter, men tro inte att du har rätt att säga något om andras livsstil. Så lyder den konservativa högerns budskap. Det intressanta är att det lutar mot vad som ofta brukar kallas för “postmodern relativism”. Alla livsstilar är lika bra. Att drömma om “en större våning på uppemot 300 kvm” är inte sämre än att drömma om en bättre värld. Livsstilskonsumtion är lika bra som bildning.
Om man ens antyder att det i dessa preferenser skulle finnas någonting politiskt, någonting som alls har relevans för vår gemensamma framtid, sparkar den postmoderna högern bakut. Människors “livsstil” är av princip oantastlig för dem. Och i begreppet “livsstil” inkluderas även sådant som flygvanor. Här bjuder någon på ett exempel på dogmatisk relativism: “Jag kan inte se att den där livsstilen eller det där konsumerandet skulle vara värre än någon annans.”

Nej, den postmoderna högern kan inte se en “livsstil” som sämre än en annans. Men bland reaktionerna på artikeln om vindsvåningen märks även typiska kännetecken för en postmodern vänster. Då riktas upprördheten mot DN Bostad för att de “klassar vissa människors konsumtion som finare än andras”, som någon bloggare skrev.
Rädslan för att ta ställning finns både till höger och till vänster. Därför var det lite uppfriskande att allt prat om vindsvåningar och teppanyakihällar under en kort tid kunde tjäna som övning i att faktiskt våga säga någonting annat än den postmoderna dogmen om alla livsstilars lika värde. För visst fan måste vi kunna döma ut vissa drömmar som skitdrömmar.

PS.
Om du hör till dem som kommer att suckar djupt över hur någon bara kan blogga om en vindsvåning som för länge sedan är passé som samtalsämne, då bör du fundera lite över vad snabboffentligheterna har gjort med din tidsuppfattning.

Uppdatering 21/10:
Pontus Lundkvist följer upp med en betraktelse om de två typerna av reaktioner och bjuder också på en serie:

Realismernas politik

Att tala om “realismer” i plural må klinga lite underligt, men även om realiteten är en så har den tillräckligt med plats för en uppsjö av realismer i strid mot varandra. Det gäller för konsten och det gäller möjligtvis även för politiken. Tanken jag testar här har sin upprinnelse i Mark Fishers bok om kapitalrealismen. Han skriver bland annat:

The ‘realism’ here is analogous to the deflationary perspective of a depressive who believes that any positive state, any hope, is a dangerous illusion.

Realisten erkänner att världen är långt ifrån perfekt, samtidigt som hon förkastar allt som luktar politisk utopi. Det är bara att acceptera… vad? Olika slags realister framhåller olika slags realiteter som politikens obevekliga gräns.

Kapitalrealism betecknar den utbredda synen på kapitalets rörelselagar som ett evigt och ofrånkomligt faktum. Ökad tillväxt, mera arbete och oupphörlig ackumulation löser visserligen inte alla problem men enda alternativet till en värld som prioriterar tillväxt är en betydligt sämre värld, menar kapitalrealisten.
Tillväxten blir alltså – kapitalrealistiskt betraktat – till första prioritet inom vart och ett av politikens delområden: om staten ska stödja kultur, är det för att kultur i förlängningen leder till tillväxt, om satsningar ska göras på miljöteknik är det för att Sverige ska bli ett “föregångsland” vilket höjer tillväxten. Upphovsrätten måste skyddas för att den utgör en stor andel av BNP, alternativt måste den rullas tillbaka för att den står i vägen för “kunskapssamhället” som antas vara tillväxtens väg.

En gång i tiden kunde man tänka sig socialrealism som kapitalrealismens motpol. Emellertid tror jag att man idag kan klassa den politiska socialrealismen som död, eller åtminstone i koma.
Socialrealism skulle då beteckna den inställning som bar fram den tidiga socialdemokratin, utan att vara identisk med socialdemokratin i sig. Socialrealister talar på allvar om revolution, förespråkar det oftast inte. Tvärtom har flertalet socialrealister varit resoluta reformister som pläderat för sociala reformer som enda sättet att motverka den folkresning som skulle ske om klassklyftorna tilläts bestå. Förutsättningen var alltså en uppfattning om en viss automatik i samhällslivet.
Idag är läget annorlunda. Reformister råder det ingen brist på, men de talara aldrig om revolution, på sin höjd om utanförskap och kriminalitet. Oftast kan dock motiven för reformer kokas ned till att de i förlängningen kan öka tillväxten, det vill säga till kapitalrealism.

Det förekommer dock andra realismer. Jag tänkte pröva att namnge några.

Ekorealism. Betonar bräckliga ekosystem och begränsade naturresurser. Alf Hornborg är kanske Sveriges främste ekorealist, som ständigt utmanar kapitalrealismen. Ekorealismen verkar idag ha blivit något av vänsterns primära realism efters socialrealismens frånfälle, men ingenting säger att all ekorealism är vänster. Betydande skillnader finns också mellan de ekorealister som främst talar om oljekrönet och de som främst talar om klimatet.

Etnorealism. Etniska grupper är eviga och konflikter är en ofrånkomlig följd av att de kommer i kontakt med varandra, menar etnorealisten. Lösningen blir etnisk rensning för att uppnå homogena nationalstater.
Oavsett om etnicitet förstås i kulturella termer eller som biologisk ras, blir etnorealismens konsekvens ofta någon typ av etnopluralism. Observera gradskillnaden mellan etnorealism och naziutopism. Etnorealisten behöver i princip inte drömma om någon mytisk guldålder, vare sig i historia eller framtid, utan kan nöja sig med att fördöma “mångkulturen”. Politisk agitation bedrivs genom att outtröttligt filtrera nyhetsflödet för att lyfta fram våldshandlingar som kan tolkas i termer av etniska motsättningar. Samtidigt som man själv tar avstånd från detta våld, är man beroende av att det finns där att peka på. Här finns en likhet med hur många socialreformister pekade på revolutionen som ett ofrånkomligt faktum om inte deras föreslagna reformer genomfördes.

Georealism. För en georealist är politiken i första hand geopolitik. Det handlar om skiftande allianser och om maktspelet stater emellan. Är nära relaterad till den statsvetenskapliga realismen om vilken Johan Karlsson Schaffer har skrivit en lång serie bloggposter.

Könsrealism. Förekommer typiskt sett bland antifeminister. “Män är män, kvinnor är kvinnor…”

Teknorealism, även känd som teknikdeterminism.

Lägg gärna till fler realismer i kommentarerna. Eller är “realism” fel ord? Här visade det ju sig just att det kan beteckna samma sak som “determinism”. Även om betydelserna överlappar varandra, tror jag att båda kan vara upplysande. Så länge vi talar om determinism glider nämligen politiken till att bli en empirisk fråga: är det sant eller falskt att klimat/digitalisering/etnicitet påbjuder en enda riktning för politiken? Realism-begreppet sätter däremot fingret på hur olika rörelser uppfattar sig själva och relaterar till varandra. Dessutom antyder det en slags “estetisk” dimension i politiken.

Avslutande frågor: Finns en politik som inte är “realistisk”. Är en sådan politik önskvärd? Vad kan den då kallas, realismens motsats – idealistisk, utopisk eller rentav surrealistisk? Vilken relation finns idag, inom det allmänna utbytet av “åsikter”, mellan överflöd av rättigheter och överflöd av realismer?

Fallstudie 1 i realliberalism: Pressetiken

Nyligen slängde jag upp tolv preliminära teser om liberalismen, som jag ämnar återkomma till och uppdatera efter hand. Tack för alla kommentarer! Om vissa fann det hela lite väl abstrakt så kanske det kompenseras av att jag nu tänkte testa några tillämpningar på så kallade sakfrågor. Första sakfrågan fann jag i Arena 4/2010: pressetik. Hur ska vi kunna skilja journalister från lobbyister?

Pressetiken har i Sverige formaliserats i sjuttonpunktsprogrammet “Etiska regler för press, TV och radio“. Det rör sig om en frivillig överenskommelse vars utgångspunkt är en “korrekt och allsidig nyhetsförmedling” vilket journalistiken bland annat ska uppnå genom att “återge alla parters ståndpunkter”. Till stor del handlar reglerna också om att balansera allmänintresset av information mot den personliga integriteten.
Ingen har påstått att de sjutton punkterna skulle vara heltäckande. Exempelvis finns där ingenting som säger att journalister inte samtidigt får vara anställda av dem som de granskar, vilket nog ändå anses som en pressetisk självklarhet.

Så länge vi värnar den liberala demokratin, värnar vi även någon form av pressetik – även om vi aldrig kommer att vara fullständigt överens om dess reella innebörd. Pressetiken är liberal. Dess realiserande är en del av det realliberala komplexet, som är fullt av motsägelser. Teserna uppställer det två inomliberala paketlösningar för att lösa dilemmat: konservatism och socialism (§7). Därutöver även två utomliberala flyktlinjer: fascism och kommunism (§8).

Alla dessa fyra riktningar måste kunna tänkas i situationer där etablerade liberala lösningar hamnar i kris. Såsom när pressetikens grundvalar undermineras av att journalister alltmer sällan har fasta anställningar och alltmer ofta tillfälliga uppdrag.

I pressetikens universum är alla journalister fast anställda och deras oberoende absolut.

Så skriver frilansjournalisten Erik Hammar i en genomförnuftig text om behovet av en ny pressetik. Den inleds:

Vi behöver en ny pressetik. Vi behöver etiska regler som är anpassade till dagens arbetsmarknad, där neddragningar av anställd personal och överetablering av frilansare gör att gränserna mellan journalistik och pr suddats ut. Där samhällsjournalister tvingas varva granskande artiklar med informatörsuppdrag.

Erik Hammar presenterar i artikeln, om än utan ideologiska etiketter, de två huvudsakliga inomliberala linjerna i fråga om pressetik. Den konservativa (högerliberala) linjen är att lägga allt ansvar på den enskilde journalisten. Detta blir den logiska konsekvensen av att bibehålla frilansarvoden på så låg nivå att journalisterna ofta måste varva med att ta pr-jobb. Mot detta formulerar Erik Hammar den socialistiska (vänsterliberala) linjen: “En ny pressetik måste innehålla bindande regler om ersättning.”

Konservatismen lägger huvudansvaret i den privata sfären, socialismen i den offentliga sfären. Upplagt för dragkamp mellan två sidor som i allt väsentligt erkänner samma premisser. Ja, enskilda journalister har ett ansvar för vad de publicerar. Ja, medieföretagen har ett ansvar för att hålla sig med journalister som inte är korrumperade. Så länge pressetiken i sig hålls för självklar förblir diskussionen endimensionell.

Vad kan då sägas om det som ligger utanför det liberala, det som ställer sig främmande till den etablerade idén om en pressetik? Då väcks ånyo frågan om “pressen” som särskild sfär, en sfär som ska lyda under andra (och striktare) riktlinjer än den allmänna yttrandefriheten. Bör denna sfär upprätthållas?

Den fascistiska (antiliberala) linjen är att krossa idén om fri press. Fascismen erkänner nämligen ingen åtskillnad mellan press och propaganda, precis som den inte skiljer mellan offentligt och privat, eller mellan politik och ekonomi. Mot dessa tudelningar ställer fascismen idén om en organisk enhet. Då blir journalistens roll – för journalister fortsätter att finnas i fascismens arbetsdelning – att ingå i ett harmoniskt samspel med denna helhet. Fascismen behöver ingen pressetik eftersom den utgår från tanken på den etiska staten. Alla yttranden – i tryck, i radio eller muntligt på gatan – bedöms efter likartade kriterier. Oavsett om man är journalist eller inte så kommer ens yttranden att bedömas utifrån hur väl de propagerar för staten (som befinner sig i ett permanent undantagstillstånd).

Den kommunistiska (ickeliberala) linjen erkänner inte heller någon särställning för “pressen”. Den förutsätter ingen arbetsdelning där en grupp specialiserade “journalister” ges huvudansvaret för att informera “allmänheten”. Men detta är inte detsamma som att alla ska bli journalister (medborgar- eller pöbeljournalistik) – tvärtom kan mediekommunism bara förstås som att journalistikens upphävande eller överskridande, i en mening som måste förbli oklar.
Klart är dock att kommunismen avvisar den objekt/subjekt-uppdelning som den liberala pressetiken förutsätter. Eftersom uppdelningen i olika “parter” inte existerar objektivt på förhand, går det inte att vara “allsidig” genom att återge “alla parters [subjektiva] ståndpunkter”. Men alternativet är här inte fascismen ensidighet, utan en mångfald av medier med egna etiska ramverk, vart och ett framsprunget ur och rotat i en konkret praktik. Enda sättet att bli klok på detta är kanske att se till olika existerande subkulturer och dess mångfald av etiska normer för vilka slags yttranden som är okej.
Realiseringen av en mediekommunism utesluter alltså inte att en liberal press kan komma att leva vidare, fast då såsom ett av flera etiska ramverk, med sin alldeles egen betydelse. Varje nytt medium, eller nytt sätt att använda ett gammalt medium, kräver framväxten av en ny etik.

Fascismen kan bara förstås som fascistisering. Kommunismen kan bara förstås som kommunisering. (§ 10) Konservatismen och socialismen, som konstaterats ovan, kan bara konstaterats som idealtypiska paketlösningar på realliberalismens problem. Därför är det ointressant att diskutera vad som skulle hända med pressen, med journalistiken eller med det fria åsiktsutbytet “om” den ena eller andra -ismen fick styra. Enda meningen med att definiera dem är att bättre kunna förstå relationen mellan traditionell press och nyare kanaler för kommunikation.

Copyriot är en blogg. Copyriot gör (likt de flesta bloggar) inga anspråk på att följa de pressetiska reglerna. Ändå ställer jag mig med Copyriot inte helt utanför de etiska frågorna om vad som publiceras. Utan att se sig som en del av pressen, men ändå ibland som en del av dess nätverk, agerar Copyriot på ett sätt som i förlängningen, förhoppningsvis, leder till framväxten av nya normer.
Tro bara inte att dessa normer kommer att omfatta “bloggosfären” eller någonting liknande. Tro heller inte på Johan Ehrenbergs idé om att allt på internet ska underkastas ett ansvarigt utgivarskap. Jo, han framförde på allvar den härom veckan när vi deltog i samma panelsamtal. Visst kan man ge honom viss cred för sin vänsterliberala djärvhet. Men om idén om ansvarigt utgivarskap på internet ska tas till sin spets så betyder den bara en total kontroll av varje yttrande och ett fullständigt förbud mot alla anonyma kommunikationer. Då får vi ett exempel på vulgärsocialism – vilket dock är väsensskilt från kommunism, enligt de teser som vi här prövar att applicera.

Erik Hammar föreslår förresten i sin artikel i Arena en begränsning av antalet journaliststudenter som tas in på landets alla utbildningar, som ett sätt att rädda pressetiken från överetableringen av pr-anställda. Något som väl då får klassas som socialism (åtminstone enligt ovanstående termer) – och antagligen som ganska klokt.