Search Results for '(SOU' ↓

Korvarnas innehåll har länge varit en politisk fråga i Sverige. Hur länge vågar jag inte säga, men i 1911 års proviantkungörelse (§ 7) stadgades att korv “skall vara fri från för korvsorten främmande inblandningar eller en påfallande riklig tillsats av kryddor” (se SOU 1940:9).

Om vi ska ta detta på orden, var alltså välkryddade korvar förbjudna i Sverige! En riklig tillsats av kryddor torde ha betraktats som ett sätt att dölja smaken av undermåligt kött.

Däremot fanns det inget förbud mot att sänka kötthalten genom att öka inblandningen av andra ingredienser, så länge dessa inte var “för korvsorten främmande”. Det gick alltså bra att späda ut köttet med exempelvis mjöl, förutsatt att mjöl redan var en vedertagen ingrediens i den aktuella korvsorten.

* * * * * * * * * *

Under första världskriget noterades en “synnerligen avsevärd försämring av korvvarorna”. Försämringen bestod framför allt i att köttet blandades ut “genom tillsats av otillbörlig myckenhet mjöl och vatten” (se SOU 1940:9).

Problemet blev föremål för närmare studie av kemisten Thure Sundberg, som publicerade uppsatsen “Om undersökning och bedömande af korfvaror med särskild hänsyn till vattentillsats” (1918). Där framgick att det alls inte är lätt att reglera korvarnas vattenhalt, eftersom “vatten är en normal beståndsdel i allt kött”. Att tillsätta ytterligare vatten kan dessutom vara önskvärt för att ge korven rätt konsistens. Thure Sundberg drog slutsatsen att det nog var svårt att sätta någon “absolut gränssiffra” för vatten i korv. Lättare vore att reglera tillsatsen av stärkelse i förhållande till halten av kött.

* * * * * * * * * *

När freden återkom verkar korvarna ha återfått sin normala kötthalt. Men med nästa krigsutbrott aktualiserades frågan på nytt av Livsmedelslagstiftningssakkunniga, en kommitté under ledning av Ernst Abramson, professor i födoämneshygien vid Statens institut för folkhälsan. I början av 1940 lade dessa fram sitt “Betänkande med förslag till kungörelse angående kontroll å handeln med ost samt viss lagstiftning angående korvvaror” (SOU 1940:9). Där lyftes behovet av ny lagstiftning om korvarnas innehåll:

Dessa föreskrifter böra såvitt möjligt utgöra en garanti för att en korvvaras
sammansättning är sådan som allmänheten har rätt att förvänta. Andra beståndsdelar än köttvaror av olika slag böra således icke få förekomma i korven i större omfattning än som kan anses förenligt med rimliga fordringar på en god vara. Vid bestämmelsernas utformning böra likväl så pass vida gränser uppdragas, att utrymme lämnas även för enklare kvaliteter. I annat fall kan lätt inträffa att de uppställda reglerna verka i prisfördyrande riktning.

Livsmedelslagstiftningssakkunniga identifierade alltså en avvägning. Om kvalitetskraven ställs alltför högt kommer det leda till dyrare korvar. Det måste lämnas utrymme “även för enklare kvaliteter” på korvmarknad.

Med detta betänkande i ryggen kunde samlingsregeringen utfärda en kungörelse (1941:650) med “vissa bestämmelser angående grädde och korv”. Där stadgades att vattenhalten i korv aldrig får överstiga 65 %. Efter att krigsläget förvärrats ytterligare kom dock denna reglering att suspenderas genom en ny kungörelse (1943:61), där statens livsmedelskommission fick fria händer att råda över korvarnas innehåll.

* * * * * * * * * *

Efter andra världskrigets slut var tiden kommen för en ny korvpolitik. Underlaget levererades av en ny kommitté, Livsmedelssakkunniga, som i sitt betänkande (SOU 1949:43) föreslog en ny livsmedelsstadga för Sverige. Där kan vi bland annat lära oss:

83 §.
Kött är skelettmuskulatur av däggdjur. /…/

84 §.
Korv är en i naturligt eller konstgjort tarmskinn innesluten massa av kött eller köttvaror.
Vattenhalten i korv får icke överstiga, hos blodkorv, rökt medvurst, salamikorv, milanokorv och spickekorv 50 gram, hos kokt medvurst, hushållsmedvurst, falukorv, frukostkorv, wienerkorv, prinskorv, bräckkorv, rökt leverkorv och isterband 60 gram samt hos annan korv 65 gram per 100 gram.

Med andra ord kvarstod samma maxgräns för mängden vatten i korv, alltså 65 %. Just falukorven hörde dock till den korvfamilj där det endast 60 % vatten var tillåtet.

Livsmedelsstadgan bestämde vidare att falukorv inte får innehålla andra tillsatser än “potatismjöl, mjölk, mjölkpulver och blodplasma. Tillsatserna få tillhopa ej överstiga 4 gram per 100 gram av korvens vikt, beräknad vid högsta tillåtna vattenhalt för korven i fråga.”

Bara en till grej om Spotify som led i pågående bokskrivande. Förra månaden öppnades en ny sida av tjänsten (om än bara för användare i USA):

Today, Spotify launches its new multimedia format, Spotlight, which introduces visual layers to complement the listening experience for podcasts, audiobooks, news, and other audio content. Spotlight gives fans a deeper insight to their favorite artists, playlists, books, publishers and more by offering contextual visual elements, such as photos, video and text, that appear as users move through each episode.
/…/
Upon launch, the programming spans several content categories including news, pop culture, sports, politics and of course music, as well as a range of viewpoints, voices and more.

Det påfallande här, är hur Spotify systematiskt tonar ner betydelsen av musik. Uppenbarligen vill man inför börsintroduktionen visa att företagets framtid inte står och faller på de där musiklicenserna (som hittills slukat större delen av budgeten och fått vinst att förbli en fjärran hägring). År 2015–2016 satsade man på att expandera i riktning mot video, vilket till stor del blev en flopp.
Nu är det i stället tal om att Spotify ska röra sig mot att bli en allmän medieplattform, men inriktning på ljud. Notera hur pressmeddelandet talar om “poddar, ljudböcker, nyheter och annat ljudinnehåll”.

I det längre perspektivet går det att se som ännu ett steg i Spotifys väg mot att remidiera det klassiska radiomediet, där musik varvas med prat. Men inte vilket prat som helst. Spotify går inte ut med att man vill bli en poddplattform för kreti och pleti, vilket ju är något som Soundcloud redan är och som kommer med en del problem. (Soundcloud har nu halvt motvilligt kastat ut nazistpoddar och Spotify vill helst slippa inte ha den sortens uppmärksamhet nu, liksom de vill slippa de betala för arbetskraft som måste lägga tid på att lyssna igenom vilket prat som är okej och ej.)

Spotify väljer i stället att samarbeta med en handfull utvalda nyhetsföretag i USA. Men även detta val av partners innebär inte bara en inriktning på vissa målgrupper, i fråga om exempelvis klass, kön och ålder. Det blir ofrånkomligen också ett politiskt ställningstagande.

Spotlight will launch with content from the following Spotify partners including BuzzFeed News, Cheddar, Crooked Media, Lenny Letter, Gimlet Media, Genius, The Minefield Girl, Refinery29 and Uninterrupted.

Här finns en ganska uppenbart “liberal” slagsida, alltså “liberal” i ordets USA-mening; “vänster” i kulturell om än inte ekonomisk mening. BuzzFeed får väl definitivt räknas dit. Resten av nyhetsföretagen kände jag inte till på rak hand, men se bara hur de beskrivs på Wikipedia och annorstädes:

• Cheddar “is a live streaming financial news network”.
• Crooked Media “is an American political media company. /…/ It aims to foster open conversation between liberals and support grassroots activism and political participation.”
• Lenny Letter “is a weekly online feminist newsletter”, “a platform to young female voices to discuss feminist issues”.
• Gimlet Media “är ett nordamerikanskt poddradionätverk bildat 2014. Programmen är inriktade mot dokumentärt historieberättande, men också företagande och radioteater.”
• Genius är väl den där sajten som lägger upp låttexter (med eller utan tillstånd är en intressant fråga) och som sedan tidigare har ett partnerskap med Spotify.
• The Minefield Girl är inte ett medieföretag, utan ett artistnamn för Sofia Ek. Ja, hon är gift med Daniel Ek. Förra året utgav hon boken The Minefield Girl som ska baseras på hennes erfarenheter som utrikeskorrespondent i Libyen. Nu i februari 2018 får den en ny, påkostad lansering som audiovisuell installation både på Fotografiska i Stockholm och på ett galleri i Manhattan. Öppningen ska ha varit kändistät och genererade några ytterligare rubriker om konst på Spotify, som bidrog till att förknippa varumärket med “audiovisual” snarare än med “music” – helt i linje med hur man vill ha det inför börsintroduktionen.
• Refinery29 beskriver sig som “a female-focused lifestyle destination”, alternativt “a modern woman’s destination for how to live a stylish, well-rounded life”.
• Uninterrupted, å sin sida, beskriver sig som ett “all-digital sports programming network with videos from the athlete’s perspective, original series, podcasts, and docs”. I motsats till föregående, är det uppenbart att Uninterrupted primärt riktar sig till män.

Valen av livsstilar och nyhetsperspektiv säger en hel del. Det är ju knappast någon simpel återspegling av vad som intresserar folk i USA. Snarare framstår Spotify som en tjänst skräddarsydd för storstadsbor i åldrarna 25–55 år som är medlemmar i Democratic Party.

Kungliga biblioteket har digitaliserat Statens offentliga utredningar (SOU), 1922–1996. Utredningarna finns nu fritt tillgängliga som pdf, vilket är en fantastisk resurs för historisk forskning av olika slag. Men gränssnittet är klent. Exempelvis erbjuder KB ingen sökfunktion.

För ganska länge sedan uttryckte jag några tankar kring detta, vilket fick pettter (Umeå hackerspace) att slänga ihop ett script för nedladdning av samtliga SOU:er. Härom dagen plockades handsken upp av Christopher Kullenberg, som just gjorde arkivet väldigt mycket mer användbart.

Han laddade helt enkelt ner alla pdf-filerna (400 GB) och extraherade dem som textfiler (879 MB) som han låter envar ladda ner. Därmed går det t.ex. att söka i det samlade utredningsmaterialet lokalt på sin egen dator. Mer avancerade sökningar får göras via kommandorad, men många operativsystem indexerar ju automatiskt av filernas innehåll. Så fort jag laddat ner textfilerna kunde jag (i OSX) få fram listor över vilka SOU:er som innehöll ett visst namn och ett visst begrepp som jag intresserat mig för i min forskning.
Man bör påpeka att sökresultaten inte är garanterat fullständiga: konverteringen från bild (pdf) till text är bristfällig. Men för att hitta ingångar i svensk politisk historia är det ett enormt steg framåt.

Sen visade det sig att KB faktiskt har en ännu enklare kanal för att ladda ner stora mängder data och att de även är på gång att ge stöd för torrents. Kanske kommer de rentav att skapa ett sökgränssnitt för allmänheten? Men tills vidare är det på Christopher Kullenbergs blogg som saker händer.

Nu har jag skummat Upphovsrättsutredningens slutbetänkande En ny upphovsrättslag (SOU 2011:32), författat i jag-form av Jan Rosén. Det finns inte så mycket att säga om saken. Bortsett från de förslag som lades fram i förra årets betänkande Avtalad upphovsrätt (SOU 2010:24), som jag delvis har kommenterat här, ska det inte vara några substantiella förändringar. Uppdraget till Jan Rosén var ge detta lapptäcke till lag (1960:729) en skaplig disposition och en modernare språkdräkt. Lagtexten som nu föreslås förefaller också en aning mer begriplig, vilket bara gör att upphovsrättens fundamentala obegriplighet lyser igenom tydligare.

Jan Rosén diskuterar det centrala begreppet “verk”. Han menar att det visserligen vore önskvärt att precisera vad som gör ett immateriellt objekt till ett verk. Detta är emellertid omöjligt, “eftersom det rör sig om en rad olika egenskaper hos skyddsvärda objekt som pekar ut /…/ upphovsmän till objektet”.
Emellertid konstaterar Jan Rosén att “bristen på legaldefinition inte synes ha hämmat rättstillämpningen”. Därför vår det förbli upp till domstol att bestämma vad som är ett “verk” medan lagen får förbli en tautologi, fast i klarare språkdräkt:

[2 kap.] 1 §. Den som har skapat ett verk är upphovsman till verket och har upphovsrätt till det.

Bland de faktiskt föreslagna ändringarna noterar jag mest att Jan Rosén vill avskaffa begreppet “närstående rättigheter”. I stället ska det heta “rättigheter för utövande konstnärer, producenter, fotografer m.fl.” Utan att någonting ändras i sak, markerar den nya dispositionen att dessa rättigheter i grunden ska anses likställda med den egentliga upphovsrätten.
Jan Rosén förklarar i sina motiv att 47 § i gällande lag är en inskränkning av en rättighet som liksom egentligen finns. Paragrafen fastställer att Sami/Ifpi inte har ensamrätt, bara ersättningsrätt när musik spelas på kaféer och i radio. Bestämmelsen “perforerar” rätten, skriver Jan Rosén. Räkna med att hänvisningar till den formuleringen dyker upp när Sami/Ifpi framöver skärper sina krav på ensamrätt.

Yttrandefrihetskommittén (SOU 2010:68) har föreslagit en del förändringar i grundlagen. Bland annat föreslås att ansvaret för vad som trycks i böcker inte längre ska ligga på författaren utan läggas över på utgivaren. Böcker (icke periodiska skrifter) ska då fungera likadant som tidningar och tidskrifter (periodiska skrifter). Bokförläggaren blir alltså ansvarig utgivare.

Förslaget lyfts upp stort av DN Kultur där en lång rad röster pekar på problematiska effekter. Nästan alla som kommer till tals fruktar att förlagen ska bli försiktigare i vad de vågar ge ut. Särskilt vad gäller debattböcker och bekännelselitteratur, där förlaget ofta varken har tid eller möjlighet att kontrollera alla författarens uppgifter.
“Det skulle bland annat kunna innebära att förlagen utvecklar självcensur”, säger Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder till DN. Björn Wiman bidrar med en intressant spekulation: “Risken finns att vissa titlar sugs ner i en utgivarmässig undervegetation – ett slags litterära lönnkrogar där publicistiska ‘målvakter’ tar stöten för förgripligt innehåll.”

Allt detta är högst relevanta farhågor. Ändå är det lite tråkigt att ingen gör det busenkla draget att vända på steken. Om ansvarigt utgivarskap leder till alla dessa saker så kan man tänka sig att det är illa ställt med pressen. Förekommer det att tidskrifter har publicistiska målvakter, Björn Wiman? Tillämpar tidningarna självcensur, Kristina Ahlinder? Om svaret är ja så blir följdfrågan om det är ett problem.
Om det är ett problem borde den rimliga lösningen vara den rakt motsatta typen av reform: att göra journalister ansvariga för vad de skriver. Enligt vad som framkommer i kritiken mot Yttrandefrihetskommittén borde detta leda till en modigare press, fri från självcensur. Det skulle också leda till att journalisterna kompenseras för risken genom högre löner, om jag förstår kritikerna rätt. Men såvitt jag vet finns det ingen som företräder denna linje.

Alla tycks tycks tvärtom överens om att ansvarigt utgivarskap inte är ett problem inom den periodiska pressen. Kritikerna av förläggaransvar förutsätter med andra ord en fundamental skillnad mellan journalist och författare – som dessutom är möjlig att koda i lagtext. Skillnaden sammanfattas så här av förläggaren Svante Weyler:

En journalist är anställd eller agerar på uppdrag av utgivare. En författares relation till sin text är mycket starkare, eftersom han/hon inte agerar på uppdrag av förlaget.

Så är det, idealiskt. Kruxet är bara att journalister och författare inte är två olika grupper av människor utan två roller som många går in och ut ur. Samma sak gäller för diverse förlag och mediehus, vilka ofta står bakom såväl böcker och tidskrifter som bloggar, “appböcker” och andra digitala medier. Frågan som spökar i Yttrandefrihetskommitténs kulisser är hur den nuvarande grundlagens gräns mellan “periodisk” och “icke-periodisk” skrift kan tillämpas i det digitala. Jag har inget svar, men skulle gärna se ett seriöst försök från någon av förläggaransvarets kritiker.

Moms i allmänhet, bokmoms i synnerhet – jag finner det så oerhört intressant! Nu sitter jag och försöker få rätsida på den stora kulturpolitiska reform som trädde i kraft den 1 januari 2002 och som älskas av politiker från vänster till höger.

Då infördes en särskilt låg moms, 6 % i stället för sedvanliga 25 %, på böcker och tidskrifter. Syftet var att öka läsandet. Huruvida det uppnåddes är omtvistat, men fler böcker (särskilt pocketböcker) säljs nu än tidigare. Förslaget hade lagts fram av 1995 års kulturutredning och Förläggareföreningen hade drivit en intensiv kampanj.

Min inställning till bokmomsen är ren nyfikenhet – inte antipati, väl att märka. Vad jag finner så rysligt spännande är detta med hur man kan avgränsa böcker och tidskrifter från andra typer av publikationer och dokument. Jag tänker mig att denna gränsdragning var betydligt lättare för tio år sedan, när reformen förbereddes, än vad den är idag.
En annan aspekt jag finner intressant är varför det är så lätt att vinna politiskt gehör för en sänkt moms som kulturpolitiskt redskap, jämfört med hur kontroversiellt det är att föreslå direkta stöd till olika kulturformer. Kanske för att man inte uppfattar att lägre moms innebär statlig styrning.
Bokmomsen förefaller ha blivit något av ett kulturpolitiskt föredöme, där exempelvis Folkpartiet har drivit kravet på sänkt gallerimoms. Detta skulle väcka den spännande frågan om hur man skiljer ett konstgalleri från en butik som bara säljer fina saker – ett exempel som klargör att det visst handlar om statlig styrd uppmuntran till utvald kultur, även om styrningen utförs med grövre upplösning.

Det handlar om rätt stora pengar. Hur stora blir jag dock lite osäker på. Vänsterpartiets rapport om “digitala bibliotek” (2009) uppger: “sa?nkningen av bokmomsen kostar omkring 1 miljard om a?ret i uteblivna inta?kter”. Jag skulle hemskt gärna se en källa till denna siffra (ping, Mikael), för den tycks motsägas av förra årets kulturutredning (SOU 2009:16) som skriver:

subventionen uppskattas till ett va?rde av ca 75 miljoner kronor, dvs. mer a?n dubbelt sa? mycket som ja?mfo?rt med produktionssto?det och distributionssto?det inom ramen fo?r litteratursto?det. /…/
Bokpriskommissionen bera?knade 2005 va?rdet av den a?rliga subventionen till 75 miljoner kr.

En miljard kronor eller 75 miljoner? Ganska mycket pengar, oavsett vilket.

Jag är dödligt trött på allt som har med “valrörelsen” att göra. Men det förtar inte min fascination för det finstilta, varje gång politiker utfärdar löften om olika typer av avdragsrätt. Alliansen presenterade igår sitt valmanifest. Övriga partier har gått Kristdemokraterna och Folkpartiet till mötet i frågan om att införa avdragsrätt “för gåvor till vissa ideella organisationer”.

Vissa? Löftet kan strikt talat betyda vad som helst. Även om det är föga sannolikt, kan det betyda att man endast får dra av bidrag till regeringspartier. Alla ideella föreningar lär i vart fall inte omfattas. Men endast en mycket vag fingervisning ges om hur gränsen är tänkt att dras:

För att stärka det civila samhället och för att uppmuntra medborgarnas engagemang ska avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer införas. Avdragsrätten kommer främst att beröra hjälporganisationer.

Hjälporganisationer, okej. Så vad räknas dit? Kvinnojourerna hålls fram som en viktig resurs i valmanifestet, så de bör väl räknas. Men vad säger att inte även gåvor till högerkristna abortmotståndare, som ofta presenterar sitt syfte som att “hjälpa” kvinnor att känna mer skuld kring aborter. Frälsningsarmén har traditionellt betrkatat sig som en hjälpverksamhet mel målet att hjälpa människor inte bara från fattigdom, utan från ett liv i synd. Möjligtvis ska all form av religiös verksamhet bli avdragsgill, men inte politisk. Scientologer och islamister lär i så fall höra till de jublande.

Tuve Skånberg (kd) har skrivit i en debattartikel att idrottsföreningar bör omfattas. Här bör det vattnas i munnen för ägarna av de profitabla aktiebolag som driver allsvenska fotbollsklubbar, för de kommer säkerligen hitta sina sätt att dra av miljoner i skatt. Fundera även på musikfestivalerna som i hög grad drivs av kommersiella företag men använder ideella föreningar som frontorganisationer.
Tidigare har partierna ibland talat om att det inte är de ideella föreningarna, utan “den ideella sektorn” som ska få åtnjuta skattefria gåvor. Då borde man rimligtvis även inräkna gåvor till företag vars syfte är ideellt. Föreningar och företag är i praktiken så sammanvuxna att gränsen för vad som kan kallas för ideellt knappast följer organisationsformen.

Eller så lutar man sig på Gåvoincitamentsutredningen (SOU 2009:59) som föreslog att organisationer skulle kunna ansöka hos Skatteverket om att godkännas som mottagare av skattefria gåvor. Det innebär i praktiken en politisering av Skatteverket som man kan undra om Alliansen vill motivera.

Uppdatering: Tydligen så vet högerkristna tidningen Världen Idag precis hur det ska bli:

en 25-procentig avdragsrätt för privatpersoner över 18 år på gåvor till ideella föreningar, stiftelser och registrerade trossamfund. Gåvomottagare måste ansöka om godkännande för att omfattas av avdragsrätten.

Nu ska det handla om kreationister. Inte i den bibliska bemärkelsen, utan kulturkreationister. Uttrycket får här beteckna en dogmatisk hållning, där all kultur härrör från en Skapare (av de troende ofta benämnd “kreatör“). Precis som de bibliska kreationisterna anser man det vara skaparens privilegium att bestämma över sin skapelse. Men i stället för en enda Gud tror kulturkreationisterna på ett stort antal skapare, om än en liten minoritet av alla människor, vars gemensamma vilja är möjlig att representera och uttolka genom institutioner.

Westander PR låg för två år sedan bakom profileringen av Stim som “musikskaparnas intresseorganisation”. Nu har samma PR-byrå även fått ett uppdrag av Klys och Copyswede.
Att dessa två paraplyorganisationer gemensamt har delat på en byråräkning presenteras nu som “ett nytt nätverk av kulturskapare” och som en satsning “unik i sitt slag”. Riktigt vad som är nytt och unikt är oklart, förutom namnet: Kulturskaparna.

Kulturskaparna består av 25 organisationer som organiserar och företräder över 50 000 upphovsmän och yrkesverksamma i Sverige. Alltifrån författare och bildkonstnärer till musikskapare, dansare, musiker och skådespelare.

Det hela är så färskt att det inte ens finns någon webbsida, men säger sig företräda “alltifrån författare och bildkonstnärer till musikskapare, dansare, musiker och skådespelare”. Observera åtskillnaden mellan musikskapare och musiker som Westander har hittat på för Stims räkning. “Musikskapare” är endast de som står som låtskrivare/kompositörer, inte de som framför barockmusik eller nytolkar gamla visor. De senare är bara musiker – de skapar inte musik utan reproducerar den bara – men de är ändå på något vis “kulturskapare”.
Ekvationen är inte helt lätt att hänga med i – särskilt inte när det visar sig att även musikförlagen (en grupp företag som också tillhör Stim) kan räknas som både musik- och kulturskapare. Skivbolagen står däremot på pappret utanför det hela.

Själv är jag en av de 50000 i vars namn “Kulturskaparna” nu talar, eftersom jag är ansluten till Stim. Alla som är medlemmar i Journalistförbundet, eller för den delen i Sveriges Arkitekter, räknas också in i siffran. Representationen går alltså via Klys medlemsorganisationer och Copyswedes.

Parallellt med att Westander började lansera den kulturkreationistiska retoriken för två år sedan (2008), kom moderaterna med ett nytt kulturpolitiskt program. Copyriot noterade då den systematiska användningen av “kulturskapare” som begrepp:

Redan ordvalet “kulturskaparna” – i kontrast till exempelvis “kulturutövarna” eller “de kulturellt yrkesverksamma” – antyder att det är “produktiva” sysslor som premieras, snarare än kulturella upplevelser.

Även i mitt manifest (slutet av § 28) har jag uttryckt min tveksamhet mot hur uttryck som “kreatörer” eller “kulturskapare” premierar sådana verksamheter som resulterar i “verk”, på bekostnad av mer flyktiga kulturformer.

Behovet av att ständigt producera fler verk, som om det rådde akut brist, framstår som den outtalade utgångspunkten. Urvalet ur ett överflöd, verkens konkreta kopplande till tid och rum, är däremot ingenting som premieras. Dj:s och festarrangörer, curatorer och gallerister – de kan visserligen erkännas som kulturellt värdefulla hantverkare, men ändå inte som “kreatörer” eftersom deras insatser inte resulterar i egna “verk”.

Här började jag inse att detta inte alls blir en kort, snärtig bloggpost. Nej, nu lutar det åt en kulturpolitisk begreppshistoria!

Begreppet “kulturskapare” har inte fått allmänt genombrott i den kulturpolitiska begreppsapparaten förrän under den sittande borgerliga regeringens tid. Så lyder min preliminära slutsats.

Några snabba sökningar på riksdagens hemsida antyder att det främst är moderaterna som i motioner har talat om “kulturskaparna” under de senare decennierna. En hypotes är att det uppstod på 1970-talet som motvikt till det mer vänsterpräglade “kulturarbetarna”.

När jag söker efter kulturskapare bland de propositioner som regeringarna har lagt sedan 1970-talet är det ganska tomt. Vad som däremot kan hittas är en del formuleringar om kulturskapande, vilket inte sällan syftar på aktiviteter inom föreningsliv och studieförbund. Värt att citera i sammanhanget är 1977 års tilläggsdirektiv till Upphovsrättsutredningen, från Thorbjörn Fälldins borgerliga regering:

Upphovsrätten är därför främst av betydelse för upphovsmän som lyckas vinna framgång hos den stora publiken och som kan göra sig gällande på den kommersiella marknaden. För konstnärer som ännu inte vunnit rykte och erkännande har upphovsrätten knappast något ekonomiskt värde. Del har därför blivit nödvändigt att på annat sätt skapa förutsättningar för ett rikt och mångfasetterat kulturskapande. Av särskild betydelse härvidlag är det omfattande stöd som i olika former i dag ges åt kulturell verksamhet från samhällets sida. Även på andra sätt verkar samhället för atl underlätta eller möjliggöra kulturskapande.

Något för PR-fronten “Kulturskaparna” att begrunda, kanske.

Inte heller 1980-talets regeringar talar om “kulturskapare” som en kategori av människor. Ett undantag som jag lyckas hitta är Prop. 1984/85:1 om regionmusikens omorganisering. Där skriver regeringen om “musiker, lärare och andra kulturskapare”. En intressant kontrast mot hur begreppet används idag, där det antas vara självklart att den som leder en ensemble kommunala musikskolan inte “skapar” något.

Framför allt moderater har genom årens lopp fortsatt att skriva motioner om “kulturskaparna”, men det är först under sittande regering som begreppet ges inträde i en officiell vokabulär. Sommaren 2007 lanserade folkpartiet ett kulturpolitiskt programförslag där “kulturskapare” användes flera gånger, men där det mer etablerade begreppet “konstnärer” ändå användes flitigare. Moderaternas kulturprogram från 2008 lät dock “konstnär” inskränkas till bildkonsten, medan “kulturskapare” gjordes till standardbegreppet. Så kom tendensen också att bli i Kulturutredningen (SOU 2009:16), vars direktiv (Dir. 2007:99) hade talat om “konstna?rer och kulturskapare”, två ord som utredarna kom att förklara som synonymer:

I tidigare utredningar har begreppet konstna?r anva?nts fo?r att beskriva grupper som haft sin utkomst inom skilda konstna?rliga omra?den. Ett annat begrepp som frekvent anva?nts och i princip avsett samma sak a?r kulturarbetare. I ett historiskt perspektiv, vilket vi i kommande avsnitt ska diskutera, har kulturskapare, ofta bena?mnd som konstna?r, kopplats till en fo?resta?llning om att vara skapare av god konst, ofta liktydigt med subventionerad kultur. Vi kommer inte att la?gga in na?gra va?rderande omdo?men i begreppet utan kulturskapare a?r fo?r oss namn pa? yrkesgrupper som a?terfinns sa?va?l som ansta?llda inom offentlig- och privat sektor, eller som entrepreno?rer och fo?retagare.

Fordom välanvända begrepp som helt tycks ha fallit bort från politiken är “kulturutövare“, “konstnärliga yrkesutövare” och “kulturarbetare” – trots att det senare borde klinga ganska bra ihop med arbetslinjen.

För övrigt har talesmannen för “Kulturskaparna” som användarnamn på Twitter valt “Content_is_King“. På allvar. Det säger någonting om kulturkreativisternas syn på kultur.

Uppdatering 1: Några timmar efter att ovanstående inlägg hade postats kom en debattartikel i SvD. “Kulturskaparna” säger ingenstans vad de vill. Närmast kommer de i följande stycke:

Såväl bredbandsoperatörer som andra nätentreprenörer borde arbeta intensivt för att få stopp på illegal verksamhet och ta fram tjänster med ett varierat och omfattande kulturutbud, i enlighet med vad deras kunder efterfrågar.
Istället ser vi med förvåning hur till exempel Comhem och Telia är närmast ointresserade av att skapa förutsättningar för alternativ till den illegala fildelning som pågår i deras nät.

De vill med andra ord ha sagt att det inte ska vara okej att leverera en nättjänst, utan att samtidigt erbjuda särskilda gräddfiler för visst “content“? På annat sätt är det svårt att tolka texten. Men varför det skulle vara just Comhem och Telia som skulle förpliktigas att utveckla dessa tjänster, det sägs aldrig. Är det hyresvärdars plikt att skapa en marknad för dammsugarförsäljare?

Annars är det mest stora ord som inte håller för tillämpning. Westander PR har tydligen beställt en Sifo-undersökning där folk föga förvånande kryssat ja och inte nej på frågan om “de som skapat exempelvis texter, bilder, filmer och musik ska få ersättning när deras material används via internet.” De ska “få betalt i proportion till användningen av deras verk”.
Med andra ord: varje gång någon får den här bloggposten till sin RSS-läsare och varje gång någon läser mina Twitterinlägg så ska jag få betalt!

Uppdatering 2: Okej, de har visst en webbsida ser jag nu. Hittar via Sami till följande seriösa adress: http://kulturskaparna.com.space2u.com/ – men Copyswede har även registrerat Kulturskaparna.com. Och så fejjan på det.