De sociala mediernas politik efter Twitters dumpning av Trump

Jag skriver i Expressen om vad för slags nätpolitiska maktkamper vi har att vänta under 2021, efter nätjättarnas samfällda agerande mot Donald Trump och Parler.

dragkampen om vilken status de sociala medierna ska ha i 2020-talets politik har knappt börjat. Givetvis kommer fler alternativtjänster att startas: vissa med högerradikal prägel, andra inte. Runt om i världen kommer politiska rörelser av väldigt olika slag att tvingas förhålla sig till om de ska våga förlita sig på fortsatt välvilja från USA:s nätjättar.
/…/
Vilka politiska krafter kommer att stanna på de gamla, stora plattformarna – och vilka kommer att mana sina anhängare till exodus?

För att sammanfatta: vi vet ännu inte vilka läger som kommer att stå emot varandra i den långa serie av strider som det resterande året lär bjuda på. Därför känner jag att det är för tidigt att plädera för en viss linje. Men att spekulera i möjliga scenarion går förstås att göra.
Ett sådant scenario är att nätjättarnas enade front, som framträtt senaste veckan, gradvis kommer att formaliseras och knytas närmare USA:s centrala statsmakt under den tillträdande presidenten. Företagen skulle få ekonomiska förmåner, som att slippa undan skatter och antitruståtgärder, mot att de på ett mer effektivt sätt stryper kommunikationerna för vad som inom USA räknas som ”extremism”. Kanske även agera mot politiska grupper i andra världsdelar, kanske inte.

En annan tanke som jag inte utvecklar i artikeln, men kan kasta fram här: kanske är de sociala mediernas fragmentering en oundviklig sak. Frågan är kanske inte om utan hur. Alltså efter vilka skiljelinjer som de kommer att fragmenteras. Det kan ske efter nationella skiljelinjer, eller efter politiska skiljelinjer som löper tvärs igenom länderna. Det senare vore liktydigt med det som brukar kallas ökad polarisering inom respektive land, men skulle även underblåsa bygget av transnationella allianser mellan politiska rörelser, utifrån vilka sociala medier som de använder.

Vi får se. Min artikel är verkligen bara tänkt som en skiss inför den fortsatta analysen av hur situationen utvecklas.

Uppdatering: Jesper Bengtsson på Dagens Arena skriver en läsvärd kommentar som knyter an till min artikel.

Rasmus Fleischer argumenterar för att detta kommer att leda till en helt ny miljö för de sociala medierna, och kanske blir det så. De stora jättarna kommer tappa sin monopolställning när grupper av olika slag startar sina egna plattformar. Först den extrema högern, sedan vänstern, klimataktivisterna, regionala grupper och så vidare.
Det vore inte någon dålig utveckling. Monopolet har varit ett problem.
Men inte heller det löser frågan om hur plattformarna ska regleras. I de gamla medierna fanns ett system för självreglering, med etiska riktlinjer och granskningar när något anmäls. Något liknande kunde vara en tanke även för nya medier.
Angela Merkel sade i veckan att det inte ska vara upp till privata bolag. Lagstiftarna, ytterst demokratin, måste avgöra vad som är okej och vad som inte är det.
/…/
Det är som sagt rimligt att bolagen får ett ansvar. Men riskerna är oändligt många.
Vem ska avgöra vad som är brottsligt? Det är svårt att tänka sig en rättslig process som föregår alla bedömningar.

Kassetthouse 2020

En dryg veckas försening blev det, men traditionen från 2019, 2018, 2017 och 2016 måste upprätthållas. Här kommer alltså en lista på ett antal kassetter som släpptes under året 2020 och som jag rent fysiskt lyckades lägga vantarna på. De var snyggare än någonsin.

Det visade sig bli en stark slagsida mot Storbritannien, närmare bestämt Newcastle. Tyvärr kommer det nog att bli svårare att köpa fysiska produkter därifrån under 2021 när kassettbolag som Acid Waxa inte längre opererar i den inre marknaden. Precis som att jag numera undviker att beställa kassetter från Nordamerika och Ryssland eftersom det ofta kommer på en saftig avgift för momsdeklaration. Såvitt jag förstår kommer inte vinylmarknaden att påverkas lika mycket av Brexit då vinyler i allmänhet har större upplaga och distributörer i typ Nederländerna. Kassetterna som listas här, däremot, får man beställa (via Bandcamp) direkt från bolaget eller artisten, innan upplagan tar slut (vilket den ofta gör ganska fort). Men i allmänhet släpps ju musiken även digitalt. Om den finns på den stora skvalmaskinen vet jag däremot inte, det får ni i så fall ta reda på själva.

Huruvida musiken faktiskt är “house” är en mindre viktig fråga. Men för att stå fast vid traditionen har jag sållat bort diverse ambient-, noise- och popkassetter till förmån för en årslista bestående av musik som är mer eller mindre elektronisk och som i någon mening orienterar sig mot dansgolvet samtidigt som kassettformatet i sig (jämfört med t.ex. vinyl) är en tydlig signal om att musiken inte “bara” är gjord för att dansas till.

Vodor L Zeck – Body Transfer Illusion Volume 1 (Acid Waxa)

Något av det mest upplyftande som jag fått höra under tråkåret 2020 är den här kassetten med Vodor L Zeck. Vem är det? Av allt att döma någon från Turkiet, som nu kanske befinner sig i Berlin och är hiskeligt produktiv utan att göra så mycket väsen av sig. Nyss råkade jag ladda hem ett tiotal album på Soulseek. Återstår att se om de håller samma utsökta klass som den här kassetten på Acid Waxa, vars titel antyder att minst en till volym är på väg.
Stundtals drar musiken åt det mer ceephaxianskt lekfulla hållet. Andra gånger blir acidslingorna insvepta i en melankolisk novemberfuktighet som påminner en hel del om Aphex Twins allra mest sublima stunder.

Polyseme – Minsk Odyssey (Acid Waxa)

Inte från Belarus största stad utan från Quebecs dito kommer Melissa Speirs. Kanske hörs något spår av det där Montreal-soundet även om det här knappast är fråga om gammal microhouse utan någonting betydligt mer maximalt: ibland ganska poppigt, hela tiden acidknorrigt.

Aftawerks – Superjovian Tracks Vol 1 (Acid Waxa)

Även detta kan vi nog ställa på hyllan för acid-maximalism som ligger helt i linje med Acid Waxas estetik.

Musique Chienne – Mega Double 20 (Acid Waxa)

Fast här är det knappt alls fråga om acid! Sarah-Louise Barbett från Marseille gör oemotståndlig pop som kanske påminner lite om… Peaking Lights, tror jag att jag tänkte på. Fast detta är på franska, lite mer oborstat och rytmiskt.

Lesinge – Plic Ploc (Acid Waxa)

En favoritartist ur Acid Waxas stall som nämndes här 2017 och visar upp ett ganska brett spektrum över vad acid kan vara.

Roy of The Ravers – Fenix Break (Acid Waxa)

Rakt igenom energisk acid, ganska rå och denna gång inte så melodisk, men alltid i grunden lekfull.

Erlin – Worldin’ (Acid Waxa)

Listan över acidkassetter som skickats till mig från Newcastle kan tyckas ändlös men jag kan inte avstå från att tipsa om det här släppet med acid som drar mer åt emohållet, om ni förstår vad jag menar. Bakom artistnamnet döljer sig en Connor Clasen från Bethlehem, Pennsylvania.

Och därmed var vi klara med listandet av årets sju favoritsläpp från Acid Waxa och kan rikta blickarna mot den europeiska kontinenten.

Space Invaders (Blaq Numbers)

Jag älskar samlingskassetterna från tyska Blaq Numbers. Det känns som utpräglad kassetthouse fast när man lyssnar närmare på saken drar det än åt boogie och soul, än åt techno. En helhet med roliga överraskningar från mestadels obskyra artister.

Polar Inertia – Ripped Through The Valley (Climate of Fear)

Före pandemin ordnade Climate of Fear en serie klubbnätter på bland annat ://about blank i Berlin. När detta avbröts så övergick man inte till att fjanta runt med “livestreams” utan snarast det motsatta, nämligen att ge ut en serie kassetter med inspelningar från de tidigare tillställningarna, utspritt över lång tid, med möjlighet att prenumerera. Här snackar vi hård fransk techno som kan dra en smula (men inte för långt) åt det tranceiga hållet.

Nkisi – Peeling (Climate of Fear)

Troligen bland den bästa technon som nådde mina öron 2020 (inspelat i Berlin sommaren 2019). Hårt och snabbt.
Nkisi är ett artistnamn för Melika Ngombe Kolongo som drivit det afrodiasporiska kollektivet NON.

DJ Paulo – Sons Pa Curtir (Rave Tuga)

Vidare till Portugal och ett kassettbolag baserat i Lissabons ravescen som det tipsades om redan i föregående årslista. Här är det i hög grad fråga om breakbeat house som blickar tillbaka på 1990-talet på ett sätt som var väldigt 2020.

Howes – Tape 10 (Cong Burn)

Åtminstone på A-sidan är det här fråga om någon sorts långsam, dubbigt psykedelisk techno. Syftet med produktionen verkar åtminstone delvis vara att demonstrera vad man kan göra med en viss mjukvara för att bygga rytmer, som John Howes skapat med inspiration från legendariska Can-trummisen Jaki Liebezeit.

På tal om slagverkare:

Tulips – Hipólito (Stenze Quo)

Här har vi en slagverkare från Köln som släppt en kassett på ett danskt bolag. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva musiken. Delfindisco?

Hökarängen Sound System – Ryck upp rälsen under tåget! Tunneltranskriptioner 2009?-?2018 (Qvästlafve)

Med bas just i Hökarängen släpper Qvästlafve väldigt små upplagor av väldigt egenartade ljud. Om detta projekt säger ljudsystemet:

Jag fick bara bygga ljud och instrument av de befintliga inspelningarna från tunnelbanan. Alla ljud på skivan är i grunden därifrån och ljuden har manipulerats för att skapa en hel instrumentarsenal. Jag känner mig nöjd med resultatet, det blev annorlunda och jag har utvecklats som musiker på tio år. Med tiden kunde jag med olika verktyg mejsla fram ljud och skapa mer liv i låtarna. Jag använde en modulärsynt som kunde processa, remixa och stöpa ljud på olika sätt.

Väldigt hauntologisk tajming av släppet år 2020 när många av oss plötsligt och oväntat slutande åka tunnelbana.


Detox Mañana – In Tropical Asatru (Ptroleum)

Sista helgen i september 2020, jag kommer att minnas hur pandemins tyngd aldrig kändes så lätt som just då, mellan första och andra vågen. Man kunde rentav gå på en liten spelningSnickars med Detox Mañana som spelar en form av postpunk/disco i lager på lager. Kassetten gavs ut av en underetikett till bokförlaget Styx, med rötterna i Surrealistgruppen.

Anders Enge – Faun Frown (Ett annorlunda hörn rec.)

Vid nyss nämnda septembertillställning släpptes även den här kassetten: “Intensiva, kringsmygande teknoider fulla av dåliga avsikter och illavarslande tankar.” Fast jag tycker den är rätt hemtrevlig att lyssna på.

Inför kassettåret 2021 hoppas jag på fler svenska släpp och ökade möjligheter att köpa kassetter utan att behöva betala lika mycket för porto eller tulldeklarationsavgift!

Stagnation?

När jag läser olika kritiska analyser av den samtida kapitalismens tillstånd, så irriterar jag mig ibland på hur kritikerna använder ordet “stagnation”. Min irritation verkar ha att göra med ordets oklara innebörd. För min egen skull måste jag därför börja med att gå till ordböckerna. Först de allmänna, sedan de nationalekonomiska.

Först av allt ska noteras att ordet kan härledas till det latinets stagnum som ungefär betyder “pöl” eller “bassäng”. Det syftar alltså på stillastående vatten.
Vattnets väsen är att rinna, anar man här. Stilleståndet är en avvikelse från normen. En tankegång som lätt kan associeras till moderna förståelser av ekonomi, där tillväxt blir till självändamål.

Stagnationen kan så här långt få illustreras med bilden av en våtmark:

Från latinets stagnum kan vi (med viss osäkerhet) följa etymologin tillbaka till grekiskan, där stagnation föga framträder som syskon med stasis. Jag uppfattar det som att även svenska ord som “stabil” och “statisk” kan härledas till samma grekiska rot. Stat, ställning, stånd. Smaka en stund på den proto-indoeuropeiska stammen.

Nu ska vi kolla på de tre svenska ordboksdefinitionerna av verbet stagnera:

SAOB: “av­stanna i ut­veckling”.

Svensk ordbok: “gradvis upp­höra att ut­vecklas i positiv riktning”.

SAOB: “bli (stilla)stående, (av)stanna (i sin utveckling); icke utvecklas l. gå vidare l. framåt o. d.; i sht i fråga om dels det ekonomiska livet, dels en persons l. ett samhälles o. d. utveckling”

SAOB definierar även substantivet stagnation:
“om förhållandet att ngt (l. ngn) stagnerar, stillastående l. avstannande l. stockning l. (tillfälligt) stopp l. avbrott (i utvecklingen l. för driften o. d.).”

Vidare upplyser SAOB om hur detta svenska ord har använts om “det ekonomiska livet” åtminstone sedan 1768. Det vill säga ungefär lika länge som det alls har funnits ett modern begrepp om “ekonomin”, kopplat till tankar om möjlig tillväxt. Vi börjar ana att begreppen tillväxt och stagnation – i ekonomiska sammanhang – definieras utifrån sin motsatsställning.

Alltså finns en dubbelhet i stagnationsbegreppet. Å ena sidan står det från början för stillestånd, icke-rörelse. Å andra sidan, när tillväxt är norm, får stagnationen en innebörd av icke-tillväxt som inbegriper inte bara stillestånd utan även tillbakagång, en krympande rörelse. Därtill kan stagnation beteckna en otillräcklig tillväxt, som vi ska se.

Om vi vänder tillbaka till sötvattnets värld, talar vi inte längre bara om en stillastående pöl eller våtmark. Utan även om en friskt rinnande älv där dock vattnet rinner i en något långsammare takt än vad det gjorde förra året. Det som inte växer är döende.

Engelska ordböcker håller sig nära den ursprungliga betydelsen av stagnation som stillestånd.

Cambridge: “a situation in which something stays the same and does not grow and develop”.

Oxford: “The state of not flowing or moving”; “Lack of activity, growth, or development”.

Vi går vidare till att titta i några mer nationalekonomiska uppslagsverk där “stagnation” alltså definieras som ekonomiskt begrepp.

A Dictionary of Economics (Oxford University Press):

stagnation
A situation in which there is little or no change in techniques or income levels. This is contrasted with development, when techniques are advancing and income levels increasing.

Här gäller fortfarande stagnation som stillestånd, alltså att det knappt sker någon förändring alls, varken i positiv eller negativ riktning. Men stagnation konstateras samtidigt mot “utveckling”, definierat som en positiv förändring (av nivån på inkomster och tekniker). Ännu ett exempel på stagnationsbegreppets dubbelhet.

The New Palgrave Dictionary of Economics är en sådan ordbok där varje uppslagsord är en artikel av en forskare med detta som specialitet. “Stagnation” har skrivits av Josef Steindl, en postkeynesiansk ekonom som är känd för sin bok Maturity and Stagnation in American Capitalism (1952).
Artikeln ger ett spännande idéhistoriskt svep över olika förståelser av ekonomisk stagnation under 1900-talet. Steindl visar på skillnaden mellan två förståelser av stagnation. Den ena är biologisk och tar fasta på naturresursernas ändlighet (så som inte minst Malthus). Den andra förståelsen är social, skriver Steindl och räknar upp de ekonomiska tänkare som han vill åberopa: Hilferding, Luxemburg, Keynes, Kalecki, Baran, Sweezy. Inom denna tradition ser man stagnation (i första hand minskade investeringar) som ett resultat av övergången till “monopolkapitalism”.

En fotnot hos ekonomihistorikern Robert Brenner kastar ytterligare ljus på denna version av stagnationsteori:

The basic statement of this view is P. Baran and P. Sweezy, Monopoly Capital, New York 1964. The publication date should be noted. Baran and Sweezy’s view thatthe emergence of monopoly is the key to the specificity of the operation of the contemporary economy was founded upon thework of Kalecki and Steindl, as well as the monopolistic-oligopolistic prlce theory of Robinson and Chamberlain. See especially Steindl’s Maturity and Stagnation, New York 1950. Baran and Sweezy’s position was associated with a broader intellectual current associated with the idea that the postwar economy was tending to structural stagnation. Leading representatives of this current included a number of mainstream Keynesians identified with ‘stagnationist’ theses since the 1930s who continued to apply them to the economy of the 1950s, most notably Alvin Hansen.

Citatet är hämtat ur Brenners The Economics of Global Turbulence: The Advanced Capitalist Economies from Long Boom to Long Downturn, 1945-2005. När vissa marxister talar väldigt mycket om “stagnation”, hellre än att säga “kris” som många andra marxister gör, då är det ofta för att de har inspirerats av Brenner.
Förgäves letar jag efter någonstans där Robert Brenner bjuder på en förklaring av vad han menar med “stagnation”. Han är väl inte så mycket för begreppens arbete, utan mycket empiriskt lagd. Utifrån officiell ekonomisk statistik påvisar han ofta olika slags tendenser till stagnation. Men det som stagnerar verkar kunna variera. Ena gången är det industrins tillverkningsvolymer som stagnerar, nästa gång är det de totala investeringarna, när det inte är profiterna som stagnerar, eller lönerna. Ofta blir bilden att de har stagnerat sedan 1950-talet, som verkligen upphöjs till kapitalismens guldålder och det mått som alla andra årtionden måste mäta sig mot.

För att nu återgå till Josef Steindls artikel i The New Palgrave Dictionary of Economics så erbjuder den alls ingen definition av “stagnation”. Däremot en rätt tydlig distinktion mellan sammanbrott och stagnation:

It should be noted here that breakdown and stagnation are not the same thing. Stagnation involves breakdown if it is assumed (a) that the capitalist system cannot exist without growth, and (b) that it is impossible, in the long run, to overcome stagnation by adequate economic policies.

Vidare i de nationalekonomiska uppslagsverken.

Routledge Dictionary of Economics har faktiskt inte med “stagnation” bland sina uppslagsord, däremot “stagflation” som ju står för kombinationen av inflation och ekonomisk stagnation. Det senare definieras där som att arbetslösheten är hög och tillväxten är låg.

Detta stämmer väl med hur ordet faktiskt används. Men det är inte mycket till definition. För att tala om hög arbetslöshet måste man ha en uppfattning av vad som är normal arbetslöshet. Om tillväxten är låg beror på i vilket historiskt perspektiv den sätts.

Investopedia befriar oss från denna relativism genom att kastar fram ett (visserligen godtyckligt) tröskelvärde:

stagnation
Stagnation is a prolonged period of little or no growth in an economy. Real economic growth of less than 2% annually is considered stagnation, and it is highlighted by periods of high unemployment and involuntary part-time employment.

The Economist har också en ekonomisk ordbok, där stagnation helt enkelt definieras som “en utdragen recession” (dock ej så pass djup att den utgör en depression). Det vill säga:

recession
Broadly speaking, a period of slow or negative economic growth, usually accompanied by rising unemployment. Economists have two more precise definitions of a recession. The first, which can be hard to prove, is when an economy is growing at less than its long-term trend rate of growth and has spare CAPACITY. The second is two consecutive quarters of falling GDP.

Nu börjar det klarna varför “stagnation” är ett så oklart begrepp. För det första, kan det syfta på både absolut stillestånd och relativt stillestånd.
Absolut stillestånd (stasis) innebär att ingen nämnvärd förändring sker, varken till eller från. Detta var den framtid efter tillväxten som Adam Smith och flera andra klassiska ekonomer föreställde sig, och den är i någon mening idealet för alla som kallar sig tillväxtkritiker. En ekonomi som år efter år konsumerar ungefär samma mängd naturresurser och samma mängd arbetskraft.
Relativt stillestånd är något annat. Tillväxten är inte frånvarande, men är bara svag, inte tillräckligt snabb. Här förutsätts alltså en idealnivå, en normativ procentsats för hur hög tillväxten ska vara. Stagnation är att inte leva upp till det godtyckligt satta tillväxtmålet.

Tillväxtmål kan sättas för många olika mått: BNP, produktivitet, befolkning, materiella produktionsvolymer, finansiell tillväxt av värdepappersindex. Följaktligen kan “stagnation” syfta på lika många olika saker. Min känsla blir ofta att det i den kritiska analysen uppstår en risk för kortslutning, när kritikern lite väl lätt hoppar mellan de statistiska kategorierna.

Nu tror jag det börjar klarna för mig varför jag ofta irriterar mig på talet om ekonomisk stagnation. Det handlar inte bara om ordets lite flytande innebörd. Också att det är laddat med moral.

Endast det som är gott kan stagnera. Det som stagnerar är per definition något som man skulle önska sig mer av. Stagnation handlar om känslan av saknad i tillväxtens frånvaro.
Efter att smittspridningen tilltagit verkar antalet smittade per dag nu stagnera. Så säger vi inte. Vi säger att antalet smittade har “nått en platå”. Vi kan inte säga stagnera om ett virus, eftersom vi inte önskar oss en tillväxt i antalet smittade.

Rinnande vatten, ja. Jordbruk, handel och tillverkning, ja. Allt detta kan stagnera. Virus, nej.

Hegels “pöbel” (och dess kopplingar till Beethoven och Trump)

År 2020 är både ett Beethovenår och ett Hegelår, eftersom det nu är 250 år sedan de två jämnåriga, kompositören och filosofen, föddes. Både Beethoven och Hegel var alltså femtioåringar år 1820, ett årtal som i bådas fall kan få markera inledningen på deras Spätwerk.

Efter att ha övergett sin tidigare mer “heroiska” stil – och blivit i stort sett helt döv – är det ju på 1820-talet som Beethoven skriver de sena stråkkvartetterna, för att sedan gå bort. Det är även på 1820-talet som Hegel håller sina föreläsningar på universitetet i Berlin, bland annat om estetiken. Men innan dess ger han ut sitt sista stora verk: Rättsfilosofin (utgiven 1820 men med 1821 som officiellt tryckår, av censurtekniska skäl).

År 2020 kan vi alltså även, om vi vill, fira 200-årsjubiléet för Rättsfilosofin. Vill vi det? Ofta har det sagts att vi här finner en äldre och mer konservativ Hegel, kanske rentav en Hegel som skamlöst smörar för det auktoritära konungariket Preußen. Detta är dock en oriktig nidbild, om vi får tro en del av vår tids Hegelexperter. Mer riktig är nog den bild av filosofen som framhållits av Sven-Eric Liedman: Hegel som den moderna reformismens grundare.

Lagom till jubiléet så finns nu Rättsfilosofin i en första svensk översättning, gjord av Anders Bartonek och Sven-Olov Wallenstein. Dock återstår tydligen vissa finputsningar, så boken verkar inte utkomma förrän 2021 (men även detta går ju att få till ett jubileum om man vill).

Vad som nyligen fick mig att snöa in en smula på Rättsfilosofin var min läsning av Martin Hägglunds Vårt enda liv – ett verk som är djupt influerat av Hegel, i synnerhet kanske just av Rättsfilosofin. Det är som sagt imponerande hur Hägglund lyckas återge de hegelianska tankegångarna på ett tillgängligt sätt. Dessutom argumenterar han övertygande för att Karl Marx i grunden missförstod Hegel i Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin (1843).

Min recension av Hägglunds bok handlar mycket om vad han gör med dels Hegel, dels Marx. (Den hade kunnat handla mer om vad han inte gör. I jämförelse med Hegels stora intresse för kärnfamiljen som en grundläggande del av det moderna samhället är det exempelvis påfallande hur Hägglund nästan helt avstår från att ge sig in i frågan om familjens struktur, roll och möjliga omvälvning.)

Nu citerar jag mig själv ur nämnda recensionen:

Pöbel! Någonting tycks brista när detta ord droppas av G.W.F. Hegel i andra hälften av dennes sista stora verk, Rättsfilosofin. Året är 1820, en hel generation har förflutit sedan den franska revolutionens utbrott och den konservativa aristokratin har kopplat nya grepp om makten. Industrialiseringen drar fram genom Europa. Hegels rättsfilosofi är ett försök att samtidigt rättfärdiga kapitalismen, kärnfamiljen och den någorlunda demokratiska staten – i rationell samexistens. För varje problem som blottläggs, verkar hans filosofiska system även ge en lösning. Inte förrän i bokens andra halva brister det. Bristningens namn är just detta: pöbel.

Här följer jag Hägglunds utläggning, men även Hegelforskaren Frank Ruda som skrivit boken Hegel’s rabble. Det är Ruda som beskriver pöbelns uppdykande i Rättsfilosofin som något av ett filosofiskt bombnedslag.

Jag vill gärna tänka detta som en parallell till det som händer i Beethovens sena stråkkvartetter, med dess tvära kast och oväntade pauser, där många har hört en musikalisk gestaltning av en förlorad tro på modernitetens obönhörliga framåtmarsch. Även hos Hegel går det att läsa in liknande tvivel. Även om filosofens syfte var att visa hur marknadsekonomin, den konstitutionella staten och det sedliga familjelivet borde kunna backa upp varandra som en dynamisk helhet.

Den samhällsfilosofiska visionen får sig dock en rejäl törn när Hegel, efter några hundra sidor, kommer fram till frågan om arbetslöshet. För det verkar i första ledet vara arbetslösheten som han syftar på, när han beskriver framväxten av en pöbel. Även om resonemanget intressant nog inte stannar vid de fattiga, utan går vidare till de rika, som likaså utvecklar en samhällsfarlig pöbelmentalitet, enligt Hegel.

Intressant är också hur Hegel, åtminstone via antydningar, sätter frågan om arbetslöshet i ett globalt perspektiv. (Vilket åter får oss att se fram mot Aaron Benanavs bok som utkommer mycket snart.)

Vidare i mitt försök att (med god hjälp av Hägglund och Ruda) reda ut Hegels teori om pöbeln:

Ordet syftar hos Hegel på alla de grupper som är oförmögna att se sig själva som samhällsmedborgare med rättigheter och skyldigheter. Pöbelns politiska affekter präglas i stället av laglöshet, förbittring och hån. Framför allt tänker han på de växande massorna av fattiga och arbetslösa i storstäderna. Men även bland de allra rikaste – de som tror sig kunna köpa vad som helst för pengar – grasserar en motsvarande pöbelmentalitet, noterar Hegel. Fattigdomen och rikedomen analyserar han som två sidor av samma mynt, biprodukter av den moderna kapitalismen som i förlängningen hotar att undergräva möjligheten till en rationell samhällsordning.

Pöbel! Året är 2020 i ett Europa där nu hel generation har förflutit sedan Sovjetunionens fall. I centrum för all politik står åter frågan om pöbeln, som nu tar sig allt fler olika skepnader. Gängkriminella och ensamkommande. Donald Trumps väljarbas och Sverigedemokraternas. Konspirationstroende och smittspridare. Nättroll och influencers. Skattesmitare och slöjbärare. Black Lives Matter och Metoo.

Oavsett politisk hemvist, går det alltid att beklaga sig över en pöbel, även om just detta ord ofta undviks. Oftare används den tillrättalagda termen ”utanförskap” för att syfta på dem som står i vägen för att samhället ska hålla samman som det var tänkt. Precis som för 200 år sedan har arbetslösheten blivit till ett permanent ordningsproblem.

Halvtannat sekel efter Hegel börjar diverse punkrockare, som identifierar sig med detta permanenta ordningsproblem, att fatta tycke för ordet pöbel.

År 1820 sitter alltså Hegel på sitt universitet i Berlin och bekymrar sig över arbetslösheten. Han noterar att vissa andra – de utpräglade reaktionärerna – nöjer sig med att se social oro som en polisiär fråga. Detta köper inte Hegel. Arbetslösheten är en produkt av systemet och måste därför hanteras av staten. Men vad kan då staten göra för att lindra fattigdomen och förebygga en vidare utbredning av pöbelmentalitet?
Hegels lösningsförslag tycks faktiskt förebåda frågor som är minst lika aktuella år 2020, sådant som basinkomst och stimulanspolitik.

Hegel diskuterar två slags möjliga lösningar. En vore att låta de arbetslösa försörjas via bidrag, utan motprestation. Men därmed utestängs de även permanent från meningsfullt deltagande i samhället, menar han. Pöbelmentaliteten hotar då att befästas som ett permanent orosmoment.

En annan väg som Hegel diskuterar är att öka antalet arbetstillfällen, så att även de fattiga kan jobba för en lön. Alltså att öka produktionen, vilket dock förutsätter att det ska finnas tillräckligt med köpstarka konsumenter för att köpa alla varor. Hegel noterar hur ”överproduktion” tenderar att utlösa ekonomiska kriser som ytterligare förvärrar den sociala utslagningen. Att ”etablera kolonier” i främmande länder, för att sälja av överskottet, är inte heller någon hållbar lösning. I förlängningen väntar då krig mellan imperiemakter, människor som drivs på flykt – och framväxten av en global pöbel.

Tillbaka till nutiden. Stimulanspolitiken som håller 2000-talets kapitalism över vattenytan uträttar ett liknande trick, fast i tiden snarare än i rummet. Centralbankernas stödköp och nollräntor syftar till att skapa marknader där framtidens löner kan betala för dagens varor. Resultatet har blivit en finansiell kapitalism som utan tvivel har lyckats skapa en hel del arbetstillfällen, främst i storstäderna. Men stimulanspolitiken får samtidigt till följd att de som redan äger tillgångar – fastigheter eller aktier – blir ännu rikare, på bekostnad av alla andra.

Ekonomiska klyftor vidgas: mellan den äldre och den yngre generationen, mellan storstad och glesbygd. Se där receptet på den politiska polarisering som inte minst visar sig inför presidentvalet i USA – en tydlig illustration av pöbelmentalitetens utbredning, för att tala med Hegel.

Vår preussiske filosof tvingas alltså år 1820 till medgivandet om att pöbelproblemet saknar en rationell lösning inom systemets ramar. Inte för att det skulle saknas materiella resurser för att ge alla människor ett värdigt liv. Men ju större rikedomar som skapas, desto mer påträngande blir också fattigdomen, i såväl materiell som andlig bemärkelse. Den moderna kapitalismen, som Hegel ville begripa rationellt, visar sig skapa en irrationell biprodukt som omöjliggör en bekväm landning i tanken på ett “historiens slut”. I någon mån råkade han kanske (mot sin vilja) få korn på kapitalismens inneboende motsättning, den som finns inbyggd i hur “samhälleligt nödvändig arbetstid” under kapitalismen blir till samhällets överordnade mått på värde. Det är också detta spår som Hägglund följer, från Hegel och vidare till Marx.

En annan fråga – som jag inte riktigt vågar svara på – är hur Hegels pöbel förhåller sig till Marx proletariat. Vissa verkar mena att de syftar på ungefär samma sak, ur olika perspektiv. Andra kanske att pöbeln snarare representerar det som Marx kallade för Lumpenproletariat – ett begrepp som i sin tur kan knytas samman till samtida analyser av prekariat eller prekaritet och det informella arbetets globala tillväxt.

Efter denna lilla utredning känner jag mig ganska klar med Hegelåret, men ser fram mot att återvända till Rättsfilosofin när den väl kommer ut på svenska. Beethovenåret ska dock fortsätta att firas med full kraft i två månader till! (Hans musik, närmare bestämt dess slut, kom in på ett hörn även i podden Slutet.)

Aaron Benanav om tjänstesektorn i coronakrisen

Om någon vecka utkommer ekonomihistorikern Aaron Benanav med boken Automation and the future of work, som delvis bygger på ett par tidigare artiklar i New Left Review. För fem år sedan disputerade han på en avhandling om den globala arbetslösheten 1949–2010; hans handledare var den välbekanta marxistiska historikern Robert Brenner.

Tidigare i veckan så besökte Benanav för övrigt Malmö, på ett litet möte arrangerat av tidskriften Subaltern i samarbete med Endnotes, en ickeakademisk tidskrift där Bena av hör till redaktionskollektivet.

Endnotes har gett ut fem rejäla nummer under tolv års tid och det finns oerhört mycket att säga om de analyser som har utvecklats där; under detta år har jag själv varit del av två läsecirklar som berört saken. Men just nu tänkte jag nöja mig med några läsanteckningar till den senaste titeln i listan över Aaron Benanavs akademiska produktion: “Service work in the pandemic economy” (publicerad i tidskridften International Labor and Working-Class History).

* * *

Om vi tittar på statistik över vad den avlönade arbetskraften jobbar med, går det för varje land att se en nedåtgående kurva för kategorin “jordbruk”. Vid någon tidpunkt faller andelen under 50 procent: i exempelvis Sverige skedde detta kring år 1900, i Kina kring år 2000.

Globalt betraktat verkar detta femtiostreck passeras någon gång på 1980-talet, om vi ska tro på den tillgängliga statistiken. För drygt 30 år sedan arbetade alltså fortfarande halva den globala arbetskraften inom jordbruket. Idag är det bara en fjärdedel – och många av världens jordbrukarhushåll får sin huvudsakliga inkomst från andra håll än från just jordbruk.

Ändå har andelen industriarbetare knappt ökat. Länder som Mexiko, Egypten och Sydafrika har under de senaste trettio åren genomgått en “förtida avindustrialisering“. Andra länder inledde aldrig någon ordentlig industrialiseringsprocess. Sedan ungefär 2014 har andelen industriarbetare i världen fallit. Vi kan alltså tänka oss att den globala tillverkningsindustrin peakade, i termer av arbetskraft, under den förra globala krisen, för typ tio år sedan.

Var hamnar alla dessa människor som varken jobbar med jordbruk eller med industriproduktion? Dels i tjänstesektorn, dels i arbetslöshet – två statistiska kategorier som var för sig är rätt knepiga, och som båda överlappar med kategorin “informellt arbete“.

Så om vi fortsätter att titta på statistik över vad den avlönade arbetskraften jobbar med, går det för varje land att se en uppåtgående kurva för kategorin “tjänster”. Vid någon tidpunkt stiger andelen över 50 procent: i exempelvis Sverige inträffade detta runt år 1970, i Kina ungefär nu, år 2020 eller strax därefter. Och här ligger Kina i takt med det globala genomsnittet.

Lagom till det världshistoriska årtalet 2020 nådde alltså andelen anställda i tjänstesektorn, globalt sett, upp till 50 % enligt Världsbanken. Vilken tajming! Just detta år kom coronakrisen, “the first services recession” – en kris som alldeles uppenbart slår hårdast mot tjänstesektorn.

“Tjänstesektorn” är såklart en statistisk kategori av tveksamt värde. Den rymmer både de personliga tjänster som drabbats allra hårdast i coronakrisen och diverse digitala tjänster (tänk Zoom eller Netflix) som har täljt smör med guldkniv. Just i överlappningen mellan det personliga och det digitala hittar vi gigekonomin.

Coronakrisen bidrar till att ytterligare lösa upp gränsen mellan anställning och arbetslöshet. Vi har det välkända fenomenet (särskilt i USA) med folk som inte räknas som arbetslösa då de inte längre aktivt söker jobb, eftersom de vet att det inte finns några jobb för dem. Plus alla som har ett påhugg på deltid men inte får tillräckligt med jobb för att klara sig på lönen. När ekonomer vid Fed i våras försökte uppskatta den “verkliga arbetslösheten” i USA, kom de fram till att en tredjedel av arbetskraften var mer eller mindre arbetslös. Detta kan jämföras med det förra USA-rekordet som sattes år 1933, då bara en fjärdedel var arbetslösa.

Här i Europa är miljontals anställda fortfarande permitterade och får alltså lönen betald av staten i stället för av företaget. (I våras var det uppe runt 20 procent av alla anställda, nu i oktober rapporteras andelen vara 9 procent.) Systemet med permitteringar syftar i någon mån till att “frysa” den arbetsmarknad som fanns innan coronakrisen slog till. Men nu är det uppenbart att pandemin kommer att fortsätter längre tid än staterna är beredda att betala de permitterades löner. När de europeiska länderna väl avvecklar dessa program är det ganska säkert att den officiella arbetslösheten kommer att skjuta uppåt.

* * *

Aaron Benanavs aktuella artikel kan lätt beskyllas för att vara underteoretiserad; såtillvida går han kanske i fotspåren av Robert Brenner. Å andra sidan är detta knappast en beskyllning som kan riktas mot Endnotes, särskilt inte det senaste numrets idéhistoriska djupdykningar i exempelvis italienska 1970-talets omtolkningar av Marx’ begrepp om Gemeinwesen och den fascinerande krets av tänkare i mellankrigstidens Tyskland vilka av Gerschom Scholem avfärdades såsom “judiska satanister”. För att inte tala om hur redaktionskollektivet bakom Endnotes i en självkritisk vändning ger sig in på gruppsykologiska aspekter av förhållandet mellan teori och praktik. Men samma utgåva rymmer även översättningen av en viktig text från det tyska kollektivet Freundinnen und Freunde der Klassenlose Gesellschaft, som resonerar om det möjliga övervinnandet av kapitalismen. (Hett tips till alla som tycker att Martin Hägglund är alltför vag.)

* * *

Underteoretiserad? Ja, det är Benanavs artikel i flera avseenden (vilket säkert är medvetet). Som att den avstår från att problematisera vad som menas med “tjänstesektorn”, liksom frågan om oavlönat kontra avlönat arbete. Artikeln förblir påfallande deskriptiv: det konstateras att mycket tyder på coronakrisen mest kommer att förstärka tidigare tendenser till ökad ojämlikhet och otryggare arbetsförhållanden. Men varför vi ser ökad ojämlikhet och ökad arbetslöshet, det lämnas obesvarat. Samma sak med frågan om varför tillväxten (i västvärlden) har stagnerat under lång tid – för att inte tala om frågan om vad det är som stagnerar när vi säger “ekonomisk stagnation”.

Benanav nämner inte Marx; intressant nog hänvisar han denna gång i stället till William Baumol när han i viss mån ändå ska teoretisera vad som menas med ekonomisk stagnation:

as economist William Baumol explained in the 1960s, services are in large part a stagnant economic sector. Unlike manufacturing during its heyday, most services do not exhibit dynamic patterns of expansion driven by high rates of labor productivity growth and falling prices. Instead, increases in the demand for services generally depend on spillover effects from productivity-enhancing innovations occurring in other economic sectors. There is a clear link between the global expansion of the stagnant services sector and the ever-worsening stagnation of the wider economy. In the years to come, average economic growth rates will fall further, due to the legacy of the COVID-19 pandemic shock.

Här blir det rätt oklart vad Benanav menar med “stagnant”. Frågan är alltså dels vad som stagnerar, dels om vi talar om en absolut stagnation över tid eller en relativ stagnation sinsemellan olika delar av ekonomin. Än en gång upprepas påståendet att William Baumol på 1960-talet skulle ha visat att tjänstesektorn till stor del “är stagnant”, men om vi faktiskt läser Baumols studie så drar han inga slutsatser som gäller “tjänstesektorn” i allmänhet; hans analys utgår från scenkonsten och syftar främst på de tjänster som likt scenkonsten är särskilt svåra att överlåta på maskiner.

* * *

“The future for labor looks bleak”, konkluderar Aaron Benanav. Hur skulle man ens översätta denna mening till svenska? Arbete, arbetare, arbetarklass… i bestämd eller obestämd form.

The future for labor looks bleak. What that means for the future of working people remains an open question. Their fight for dignity, in the midst of the pandemic and post-pandemic eras, will prove decisive.

Lite om Hägglunds omtalade bok

Få har väl missat filosofen Martin Hägglunds bok This life som nu föreligger i en lätt uppdaterad och utökad svensk utgåva, Vårt enda liv.
Expressen ombad mig att recensera den och lät mig skriva en lite längre essä som förra veckan lades ut under rubriken “Stjärnfilosofen som vill ha en ny kommunism“. Dock bakom betalvägg, för ovanlighets skull på kultursidan. Den som kan ge sig lite till tåls och håller koll här kommer annars kunna hitta en ännu lite längre version.

Jag avstod från att på förhand läsa vad andra recensenter skrivit om This life, för att inte skriva ännu en metarecension. I stället tog jag avstamp i Hegels rättsfilosofi, som just råkar fylla 200 år och spelar en ganska stor roll för Hägglund. Inte minst genom betoningen av ett positivt begrepp om frihet och om socialt tillgänglig fri tid som någonting annat än simpel “fritid” i meningen “tomma enheter av tid åt isolerade individer”. Detta får stor betydelse för Hägglunds arbetskritik.
Recensionen betecknar alltså Hägglund som arbetskritiker och även värdekritiker, då hans läsning av Marx noga följer Moishe Postone. Detta får viktiga konsekvenser som jag inte att många recensenter har missat. Både de liberaler som tror sig hitta traditionsmarxistiskt testugg och de vänstersossar som nöjer sig med att läsa boken som ett försök att återuppväcka en mer vagt marxistisk humanism.

Om man däremot verkligen följer Hägglunds värdekritiska Marxläsning är det tydligt att den inte bara är en filosofisk plädering för socialdemokrati à la Bernie Sanders. Han sticker inte under stolen med sina på den parlamentariska vänsterns övergripande strategi: att omfördela resurser i penningform, utan att angripa det underliggande “måttet på värde”. Av samma skäl är han rätt vag kring hur den nödvändiga “omvärderingen av värde” ska gå till och denna vaghet är nog på sin plats, tänker jag. Särskilt eftersom boken knappt alls går in på kapitalismens historia, mer än ett kort och viktigt påpekande om omöjligheten i att återgå till en socialdemokratisk välfärdsstat i ett läge där kapitaltillväxten – den i grunden absurda expansionen av “socialt nödvändig arbetstid” – har saktat av betydligt.

Det finns flera andra saker som lyser med sin frånvaro i Vårt enda liv. Jag nämner bland annat ondskan och familjen. Även frågor om klimat och ekosystem förblir helt marginella. Jag nämner lite av detta i recensionen men uppehåller mig i huvudsak i trakterna av Hegel och Marx. För en faktiskt storartad sak i Hägglunds bok, tycker jag, är hur han lyckas lägga ut några av dessas tankegångar på ett klart och begripligt språk, utan att förlita sig på specifikt marxianska eller hegelianska begrepp. Den typen av “översättning” är verkligen inte lätt, men i slutändan givetvis nödvändig. Kanske återvänder jag i något inlägg till vissa detaljer som inte rymdes i recensionen.

Poddsamtal om musikhistoriens slut

SLUTET är en podd som görs av Steven och Johan, “om konst, politik och kulturkritik vid historiens slut”. Eller ska vi helt enkelt säga eskatologi?

Nyligen gästade jag dem för ett samtal om musikens slut, i flera olika bemärkelser. Vi pratade på ett bra tag så allt kom tydligen inte att rymmas i ett enda avsnitt. Till att börja med frågan om musikhistoriens slut, retromanin, den befarade stagnationen och dess möjliga orsaker. Nu ligger avsnittet uppe. Kanske hanns någon annan vinkel också med. Jag har själv inte hunnit lyssna men är nyfiken på kommentarer! (I kommentarsfältet här eller på Soundcloud, vad som känns bäst.)

S L U T E T · Musikens Slut, del 1

Om virus

Växtplankton står för hälften av all världens fotosyntes och är själva grunden för oceanernas näringskedjor även om de vid varje tidpunkt bara utgör en procent av världens samlade biomassa. Den enskilda planktonorganismen lever nämligen sällan i mer än en vecka, innan den besegras av ett eller annat virus. Annars hade nog oceanerna varit mer av monokulturer. Virus upprätthåller en biologisk mångfald av många olika slags växtplankton, där ingen enskild art tillåts att bli helt dominerande. Därtill bidrar de till att göra näringen, nyligen erhållen från solens strålar, mer tillgänglig för de andra mikroorganismer, djurplankton, som bildar nästa steg i havets näringskedjor.

Detta är ett av många exempel som står att hitta i en fantastisk essä i The Economist, om hur virus finns överallt och är integrerade i all evolution.

(Samma ämne behandlas även i dagens understreckare i SvD, skriven av Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi. Även exemplen som tas upp är i huvudsak samma. Ellerviks understreckare framstår i stora stycken som en renodlad rewrite, men rymmer ändå ingen hänvisning till The Economist.)

Är då virus levande eller ej? Frågan är kanske felställd.

The virus is a process, not a thing.

Svaret är då inte att virus är levande eller ickelevade, inte heller att det finns en flytande skala med viruset någonstans i mitten. För det är ju inte ett ting med en plats. Snarare får sägas att “virus alternerar mellan levande och ickelevande faser”.

(Det där sista kan även sägas om kapitalet, dess ständiga kretslopp och dess beroende av levande arbete för sin reproduktion. Kapitalet som en process, inte som ting.)

De livlösa ting som vi kan frukta – de smittbärande partiklar som sprider sig utanför de levande cellerna – kallas för virioner. Dessa finns i en hiskelig mängd.

Om hela jorden skulle söndersmulas till sandkorn så skulle antalet sandkorn fortfarande vara färre än antalet virioner. Typ så. De finns i jorden, i luften, i haven, i bakterier, i svampar, i växter, i djur.

Av alla virioner i en enda människokropp har flertalet inte någon närmare koppling till människocellerna. De infekterar i stället de olika bakterier (och andra mikroorganismer) som lever inne i människokroppen.

Dödsdansen mellan virus och mikrober som en evolutionär kraft, alltså. Men också: införlivandet av virusarvsmassa i växter och djur, ända in i våra fortplantningskedjor.

Människan har hämtat 8 % av sin arvsmassa från retrovirus. Dessa virus har blivit endogena. Vissa är associerade med former av cancer men anledningen till att de stannat kvar i oss och inte har dött ut är ändå att de gör någon form av nytta, i evolutionär mening.

Virus som blir endogena i bakterier kan ligga vilande där i generationer, låta sig mångfaldigas genom celldelning utan att påverka bakteriens övriga liv, förrän viruset plötsligt aktiveras och ger kommando till sin värdcell att lägga ner all verksamhet utom att producera nya virioner. Viruset lämnar skeppet. Lämnar livet för att öka sina chanser till fortplantning. Det är när värdcellen visar tecken på stress som dess latenta virus låter sig aktiveras. Eller aktiverar sig. Vår mänskliga grammatik med dess subjekt och objekt är nog inte optimal för att tala om virus.

Moderkakan – den mest däggdjuriska av kroppsdelar – tycks komma från virus. Det var retrovirus som började använda sig av proteinet syncytin-1 bör att lösa upp åtskillnaden mellan skilda organismer, för att skapa en flytande övergång, till att börja med mellan en virion och en målcell. Däggdjuren (eller våra föregångare) kopierade denna mekanism från retrovirusen och använder nu syncytin-1 för att koppla samman moderns och fostrets celler i navelsträngen. En gränslöshet som tycks bryta mot immunologins grundlagar.

Ett paradexempel på hur missvisande det kan bli att tala om “digital feodalism”

Jag här redan nämnt några exempel på hur talet om “en ny feodalism” blivit en allt mer populär samtidsdiagnos. Men jag sparade det värsta.

Så sent som förra veckan utkom en bok med titeln The Medieval Internet, skriven av den danske medievetaren Jakob Linaa Jensen som är en etablerad forsare i sitt fält, med en rad böcker bakom sig. Titeln lät ändå lite spännande. Men sen läste jag kapitel 7, som bär rubriken “Digital Feudalism”. Det visade sig vara en närmast parodisk uppvisning i hur nätkritiken förslappas under tyngden av en illa vald metafor. Bruket av “feodalism” som skällsord har här helt ersatt den kritiska analys som man borde kunnat vänta sig av ett verk med vetenskapliga pretentioner.

Jakob Linaa Jensen påstår sig i detta bokkapitel leda i bevis att “the very structure of the platform economy has a distinctly feudal taint”. Vad är det då som är så “distinkt feodalt”, kan man fråga sig.

Jo, först och främst att det finns “assymetriska beroenderelationer” mellan teknikföretagen och deras användare. Men sådana assymmetrier är ett kännetecken för klassamhällen i allmänhet, inklusive kapitalismen. Det är inte alls distinkt för feodalismen. Vilket är den invändning som måste resas ungefär varje gång som Jakob Linaa Jensen slänger sig med f-ordet.
Han påpekar att de feodala godsherrarna minsann exploaterade bönderna. Och visst är vi exploaterade även på internet? Alltså är internet feodalt! (Alla lejon är djur – alltså är alla djur lejon.)

Har ni förresten tänkt på hur kyrkan i det medeltida Europa kontrollerade flöden av information? Tänka sig, det gör dagens teknikjättar också. Det måste betyda att vi lever i en digital feodalism!

Som extra argument anförs den “ökande övervakningen av användare” och tendensen till “ökande reglering och kontroll”. Inte heller detta är såklart det minsta unikt för feodalismen. Snarare tvärtom. Medeltidens feodala samhällen var många saker, men de var inte några utpräglade övervakningssamhällen. Tvärtom så var det efter feodalismens upplösning – när de tidigmoderna nationalstaterna skaffade sig resurser att direkt beskatta varje undersåte – som den statliga övervakningen byggdes ut.

Ett citat, som exempel på hur slappt Jakob Linaa Jensen resonerar:

Modern tech giants arose in the crucial early years of twenty-first century – Google, Amazon, Facebook, etc. – and colonised the internet, driving out competitors. /…/ And ever-present Google wants to be THE gateway for all information in the world. /…/ The dominant tech companies act like new feudal lords. They want control and dependent subjects, like the medieval feudal lords wanted obedient and hard-working serfs and peasants.

Vid det här laget börjar det framgå att “feodalism” mest är ett omständligare sätt att säga “klassamhälle”. Vilket nog är extra attraktivt bland akademiker som helst inte vill bli misstänkta för att hysa en marxistisk böjelse.

I förbifarten hänvisas dock till den marxistiske medieteoretikern Christian Fuchs, som påpekat att vi med företag som Uber och Airbnb får “ett nytt proletariat”, med låga löner och otrygg ställning. Även detta läser Jakob Linaa Jensen som ett belägg för sin feodalismtes. Trots att existensen av ett proletariat är det bland det minst feodala man kan tänka sig!

Citatet ovan visar också hur hänvisningarna till “feodalism” varvas med hänvisningar till “kolonisering”. Vilket en historiskt informerad läsare måste haja till inför. Än en gång har vi här två strikt skilda fenomen. Kolonialism är ju inget vi förknippar med det medeltida Europa. Det var ju efter medeltiden, efter feodalismens upplösning, som Europa började kolonisera andra delar av världen, först i form av handelskolonier, senare territorialkolonier. Men kapitlet rymmer ingen som helst förklaring av vad som ska menas med “kolonisering”. Begreppet används mest som ett extra invektiv, kanske även som en antydan om att det fanns någonting bättre, mer oskuldsfullt, innan koloniseringen tog fart.

En gång i tiden var “fritt och anarkiskt”, antyder författaren flera gånger, men utan att klargöra när. I vissa passager antyds det att 1990-talets internet var fritt, i andra passager var nätet redan då under kontroll av “plattformar”. När den forna friheten sedan ska skildras, blir resultatet oerhört slafsigt. Författaren likställer glatt libertarianer, hippies, EFF, 4chan och Creative Commons. De historiska kopplingarna mellan sådana tendenser finns och har analyserats ett otal gånger av olika mediehistoriker, men hos Jakob Linaa Jensen ges noll analys, bara en serie likhetstecken.

Jakob Linaa Jensen har inte ens bemödat sig om en korrekt kronologi när han skriver internets historia. Han tror att nollnolltalet inträffade på tiotalet!

Först skriver han: “YouTube is another example, originating in the late nineties”.
Och sen: “In the 1990s, there was an abundance of pirated and illegal services for downloading music and films like Napster, Gnutella and BitTorrent.”
Va? Youtube grundades bevisligen inte på 1990-talet, utan år 2005. Napster kom visserligen i juni 1999, men Gnutella först 2000 och Bittorrent 2001. Fildelningsexplosionen utspelade sig kring nollnolltalets mitt, om detta råder inget tvivel.

Här börjar man fråga sig om det vetenskapliga förlaget Emerald helt har slutat med fackgranskning. Hur kan sådana sakfel släppas igenom?

Till råga på allt så hänvisas redan i kapitlets öppning till en “Max Bloch” som ska ha analyserat den medeltida ekonomin. Uppenbarligen åsyftas en av Europas mest kända historiker någonsin, Marc Bloch.
Men jag betvivlar att Jakob Linaa Jensen verkligen har läst honom, eller har läst några medeltidshistoriska studier över huvud taget. För om han hade gjort det, skulle han inte ha skrivit: “The slave system was abandoned in the early Middle Ages.”
Ännu ett flagrant sakfel! För även om det medeltida Europa inte var ett utpräglat slavsamhälle, så som Romarriket hade varit, så fortsatte handeln med och utnyttjandet av slavar, inte bara här uppe i Norden, utan än mer i Södern. Framför allt i Spanien – inte bara under muslimskt välde utan även efter de kristnas reconquista, efter att pesten resulterat i brist på arbetskraft.

Att tala om “digitalt slaveri” är dock betydligt mindre populärt i akademiska sammanhang. Det låter helt klart för grovt. Men ytliga paralleller till medeltiden, det går tydligen fortfarande att komma undan med.

Det våras för feodalismen

Bland de som vill ställa kritiska samtidsdiagnoser har det blivit allt mer populärt att dra paralleller till medeltiden. Från olika håll hävdas att vi går mot en ny feodalism. Ofta betecknas den rentav som en digital feodalism. På vilket sätt den skulle är feodal, det är inte lika tydligt.

Här är några exempel, från vad jag själv har bokmärkt i år:

  • Iranska konstnären Bahar Noorizadeh har i videoverket After Scarcity (2018) följt de utopiska tankebanorna hos sovjetiska cybernetiker som trodde sig kunna skapa en automatiserad planekonomi. I verket ställer hon frågan: “How might we use computation to get us out of our current state of digital feudalism and towards new possible utopias?”
  • Den vänsterliberala nationalekonomen Mariana Mazzucato rönte för ett år sedan stor uppmärksamhet för en debattartikel med rubriken “Preventing Digital Feudalism“. Men förutom i rubriken förekommer inte ordet “feodalism” i själva texten. Inte ens indirekt får vi någon vink om varför just detta skulle vara en rimlig beskrivning på det som borde motverkas. Mazzucato använder det som ett simpelt invektiv.
  • Shoshana Zuboff har blivit oerhört uppmärksammad för sin bok om “övervakningskapitalismen”. Kapitalism är som bekant någonting annat än feodalism. Men det hindrar inte Zuboff från att bre på med båda begreppen för att beskriva samma sak, som här i en intervju:

    We find ourselves being shot backward into a kind of feudal pattern where it was an elite, a priesthood, that had all the knowledge and all the rest of the people just kind of groped around in the dark.

    Att viss kunskap koncentreras hos ett prästerskap har givetvis kännetecknat klassamhällen långt före feodalismens framväxt. Det är knappast heller något centralt drag i definitionerna av historisk feodalism. Så vad menar Zuboff att liknelsen har att tillföra?

  • Rimligen borde marxister inte slarva lika mycket i talet om “feodalism”, då ju detta begrepp hos Marx är tydligt definierat som ett av flera historiska produktionssätt, som tydligt kan skiljas från det kapitalistiska produktionssättet. Men även en så framstående marxist som Jodi Dean tycks vara lite väl lockad av den nya trenden. “Capitalism is turning itself into neofeudalism” menade hon i våras, i en förvisso intressant artikel där hon åtminstone resonerar en del kring vad som kännetecknar feodalismen. (Får nog återvända till detta i kommande inlägg.)
  • Feodalismens spöke dyker även upp i Peter Flemings ganska roliga bok The worst is yet to come. A post-capitalist survival guide. Även om Fleming kanske är mer anarkist än marxist, argumenterar han i likhet med Dean för att kapitalismen som vi känner den kan vara på väg ut och ersättas av något annat, ännu sämre system – en tes som absolut är värd att diskuteras på allvar, vilket tyvärr inte underlättas av att det nya dåliga genast ska etiketteras som “neo-feodalt”.
  • Slutligen noterar vi titeln på den gode Evgeny Morozovs kommande bok: Freedom as a service. The new digital feudalism and the future of the city (2022). Här finns det dock skäl att hysa högre förhoppningar på den teoretiska nivån, inte minst efter att ha läst Morozovs alldeles strålande kritik av Zuboffs tes om “övervakningskapitalismen”. Dessutom har han tidigare anmärkt på Twitter:

    Any theory of “digital feudalism” must account for the non-existing role of the state – situated in the international system – behind the “digital”. Since no such account exists – see US/Silicon Valley- “digital feudalism” is how the polite society grapples with “digital fascism”

Allt detta snack om “feodalism” i en tid när många av medeltidshistorikerna själva tvärtom har börjat undvika begreppet, något som Richard Abels diskuterar i en intressant översiktsartikel:

Indeed, over the last decade, ‘feudalism’ has become an ‘F-word’ at some professional conferences for medieval historians, only uttered ironically or with the intention to provoke.

Jag lutar åt att Abels har rätt i att pendeln kanske svängt för långt åt det andra hållet, mot en medeltidshistoria som i överdriven grad betonar ömsesidighet på bekostnad av hierarki. Visst fanns det aldrig ett enhetligt “feodalt system”, men som analytiskt begrepp kan “feodalism” ändå vara värt att behålla. Men då måste det vara tydligt definieras, på ett sätt som inte kan tillåta slarviga liknelser där tendenser i den samtida kapitalismen skrivs om till att handla om “ny feodalism”.