“Aldrig förr har vi haft så mycket pengar som i dag“, hävdar en rubrik i DN:s ekonomiavdelning.
Jag vill hävda att detta påstående är så oklart att det befinner sig på meningslöshetens gräns. Lite som att hävda att Sverige var som gudfruktigast år 1670. Påståendet är inte ens fel, för dess termer är så oklara att det inte ens går att tala om rätt och fel. I detta inlägg vill jag peka på tre skäl till detta.
Det hjälper inte att läsa själva DN-artikeln. Där upprepas samma påstående utan innebörden blir ett dyft tydligare. Ändå ser jag hur inflytelserika debattörer har hänvisat till just denna artikel för att hävda att, tja, vi har det ganska bra. Bättre än “förr”. Vilket inte är fel – bara på gränsen till meningslöst.
Artikeln handlar om hushållens konsumtion, i synnerhet om hur utgifterna relativt har förändrats över tid, vilket i sig inte är särskilt oklart. Sedan länge finns utförlig statistik över hushållens konsumtionsutgifter där man kan se hur boendet efter hand slukar en större del av pengarna, på bekostnad av kläder och mat som i relativa termer har blivit billigare. Men detta får inte blandas samman med det kvantitativa påstående som flera gånger upprepas i artikeln i absoluta termer:
Aldrig förr har vi haft så mycket pengar att röra oss med. /…/
Utvecklingen mot ett större köputrymme har skapat nya förväntningar på konsumtion. /…/
Samtidigt som vi i genomsnitt fått allt mer pengar att röra oss med har klyftorna vuxit.
Låt oss för tydlighetens skull begrunda rubrikens syntax. Vi delar upp satsen i sina satsdelar:
Där finns ett subjekt: vi
Där finns ett predikat: har … haft
Där finns ett objekt: pengar
Därtill några adverbial (det är dessa som får utsagan att bli historisk och kvantitativ).
Två tidsadverbial: aldrig förr … som i dag
Ett gradadverbial: så mycket
Just nu kan nöjer vi oss med att skärskåda subjekt, predikat och objekt. Det är nämligen dessa tre satsdelar som (milt uttryckt) grumlar utsagans betydelse.
Subjekt: Vilka är “vi”?
“Vi” skulle kunna stå för summan av alla svenska medborgare eller invånare (inte samma sak). Det skulle också kunna stå för ett genomsnittligt svenskt hushåll. Sverige är ett ojämlikt samhälle med ett litet fåtal superrika, vilket betyder att medelvärdet mycket väl kan ligga långt över den ekonomiska nivå som det stora flertalet lever på. Ett rimligare alternativ till medelvärde kan då vara att räkna på medianen (av hushåll eller av individer). Dessa olika räknesätt resulterar i olika slags “vi”.
Predikat: Vad innebär det att “ha” pengar?
Vad innebär det att ha pengar? Här finns en uppsjö av möjliga innebörder och räknesätt. För det första får man, som i alla diskussioner om ekonomisk ojämlikhet, skilja mellan tillgångar och inkomster.
Den som äger en bostad (eller en njure), den har en tillgång på vilken det kan sättas ett penningvärde, men frågan är hur meningsfullt detta penningvärde är om man inte har någon annanstans att bo (eller en andra njure). Man skulle kunna uttrycka det som att bostäder (och njurar) har låg likviditet. Aktier har i allmänhet högre likviditet; den som äger börsnoterade aktier kan när som helst sälja dem och få reda pengar i utbyte. Därför kan det te sig som att man redan har dessa pengar, fast det stämmer inte, för om många aktieägare samtidigt skulle vilja sälja aktierna skulle ju aktiekursen rasa. Därtill kommer frågan om man kan sägas “ha” lånade pengar.
Inkomster då? Även där återfinns motsvarande skala. Om vi räknar på inkomst före skatt så blir det svårt att påstå att vi “har” hela penningsumman. Men skatt är inte väsensskilt från andra löpande av- och utgifter. När vi talar om hur mycket pengar vi “har att röra oss med” syftar vi ofta på hur mycket pengar som återstår efter alla nödvändiga utgifter. Vi behöver bo, vi behöver äta, vi behöver klä oss. Vi behöver kanske betala ränta på ett lån. Men exakt vilka utgifter som ska anses nödvändiga är inte självklart.
Objekt: Vad är “pengar”?
Den här frågan är nog den intressantaste för en indexkritiker. Vad är det ens som kvantifieras när man säger att “vi aldrig haft så mycket pengar”? Troligen syftar man inte på pengar som i antal kronor, för det vore att göra sig blind för inflationen. Sannolikt syftar man inte på pengar, utan på pengarnas köpkraft. Alltså en hänvisning till hur mycket “nytta” pengarna kan köpa. Vem värderar denna nytta?
Vi har alltså tre oklara led. Inget av dem klargörs av DN-journalisten. Inte heller av den intervjuade lektorn i socialpsykologi, som mest tillför ytterligare fluff. “Vi värderar också bostaden högre i dag” är ett påstående som i synnerhet skulle förtjäna att plockas isär. (Kanske menar socialpsykologen helt enkelt att bostadspriserna har stigit. Eller att människor förr i tiden inte tyckte det var så viktigt med tak över huvudet.)
Däremot rymmer artikeln en liten hänvisning till officiell statistik, som indirekt kan ge nycklar till hur DN lyckats koka ihop denna soppa:
De senaste 20 åren har vår ekonomiska standard ökat med 60 procent, enligt SCB.
“Ekonomisk standard” får bli ett begrepp att återkomma till framöver. Låt mig tills vidare bara säga att det inte är liktydigt med “levnadsstandard”. Precis som att levnadsstandard inte på ett entydigt sätt låter sig mätas i pengar.