En artikel som jag skrev i fjol och måste säga att jag är riktigt nöjd med, publicerad i kulturtidskriften Hjärnstorm: Att hålla tiden tillsammans: om den synkroniserade rytmens gemenskap.
Det är en essä om vad det faktiskt är som går förlorat när vi inte får mötas och trängas. Allra mest handlar det nog om vad som är grejen med dans. Men också om fotboll, körsång, gudstjänster och annat rituellt. Tar avstamp hos världshistorikern William McNeill, som förutom sin mer välkända pandemihistoria Plagues and peoples även skrivit ett lite mer udda verk betitlat Keeping together in time: Dance and drill in human history (1995). Där drev han en rätt spekulativ tes om hur synkroniseringen av kroppsrörelser, vad han kallade “muscular bonding”, är en enormt viktig kraftkälla för människoarten som inte borde negligeras av historiker eller samhällsvetare. Det spännande, som jag uppmärksammar i essän, är hur denna tes faktiskt fått en hel del bekräftelse på senare år via experimentell beteende- och neurovetenskap. Även om dessa vetenskaper i sin tur också har sina begränsningar. Som jag skriver: “Det är svårt att dansa med huvudet i en magnetscanner.”
På vägen kommer essän bland annat in på arbetssånger, revolutionära frihetsträd, rytmsinnets neurobiologi, den militära exercisens historia, Pieter Brueghel den äldres bondeskildringar samt olika innebörder av begreppet “entrainment“.
Ännu inga kommentarer ↓
Ännu har ingen kommenterat.
Kommentera