- Copyriot - https://copyriot.se -

Andreas Malms lovsång till Hamas är grotesk

Det är sorgligt att behöva påpeka detta och ännu sorgligare att behöva göra det just nu, veckan efter att Israels krigsmakt har terrorbombat bostadshus i Gaza. Men inte heller detta kan ursäkta en logik där fiendens fiende automatiskt blir till vän.

Ännu en gång har nu Andreas Malm [1] gått ut och hävdat att vänstern borde alliera sig med den islamistiska högerrörelsen Hamas [2]. Det var inte bara ett förhastat uttalande i stundens hetta. Det handlade inte bara om att visa förståelse för Hamas, eller något sådant, utan det får verkligen kallas en utstuderad lovsång. Dessutom med ett krav om att övriga vänstern måste sjunga med. (Citat och kontext följer nedan.)

Malm och antiimperialismen

Andreas Malm får numera räknas som en internationellt tongivande vänsterteoretiker, med nyleninistisk profil. Av alla dem som läser hans böcker om klimatet och klimatkampen är det nog rätt få som känner till att han i Sverige har en lång historia av att hylla islamistiska rörelser som Hizbollah och Hamas. Inte för att han politiskt skulle stå nära islamismen. Nej, han bara företräder en viss typ av (leninistisk) antiimperialism.
Antiimperialismen innebär i detta fall att “nationell befrielsekamp” kan ges ett absolut företräde, på bekostnad av sådant som klasskamp och kvinnokamp. För palestiniernas del betyder det att all befrielse utom den nationella befrielsen måste sättas på paus, ända tills folket, enat kring en väpnad rörelse, har vunnit sin seger över Israel. Tills dess får man inte ifrågasätta Hamas styre på Gaza. Det spelar tills vidare ingen roll om kvinnorna i Gaza trycks tillbaka till hemmet, om man avrättar homosexuella eller om socialister utsätts för tortyr av Hamas egna säkerhetsstyrkor. Gazaborna är underordnade ett större syfte i den antiimperialistiska planen: att besegra Israel.

En antiimperialism av detta slag brukar välja ut ett fåtal väpnade konflikter, vilka utnämns till “huvudmotsättningar” i den rådande världsordningen. Sen förväntas att alla tar ställning för en av de krigförande parterna. Vissa gånger handlar det om Nordirland men den här gången är det Palestina. Den som inte sjunger med i lovsången till Hamas misstänkliggörs för att vara en Israellakej.

Hejaklackslogiken kan leda till märkliga resultat. För tio år sedan krockade två formellt likartade antiimperialismer med varandra. För de som exempelvis har Proletären [3] som husorgan är det en självklarhet att alltid välja den sida som USA är emot. Alltså tog dessa antiimperialister (groteskt nog) ställning för Assad i Syrien och för Gadaffi i Libyen, i praktiken även för Rysslands imperialistiska ambitioner. Andreas Malm ställdes sig däremot på motsatt sida och uttalade inte bara sitt stöd till Natos bombningar [4], utan förordade att även svenska Jas-plan [5] borde ansluta. Ja, då riktade han sig rentav till Reinfeldtregeringen med krav om att skeppa “Bofors samlade vapenlager” [6] till rebellgrupper i Libyen.
Antiimperialister, på tryggt avstånd i Sverige, ställde sig på motsatta sidor i ett utbrytande inbördeskrig, men enades åtminstone i sitt bejakande av en militarisering.

Stora delar av den radikala vänstern ställer sig avvisande till detta slags “fiendens fiende”-antiimperialism och är föga sugen på att agera hejaklack åt militära enheter. Andreas Malms senaste hyllning till högerrörelsen Hamas har också fått mycket kritik från anarkister, vänsterkommunister, autonoma och antifascister. Men han har även uppbackare som ryggmärgsmässigt likställer varje kritik av Hamas med ett villkorslöst stöd till Israel. Eller så nöjer de sig med att säga att Hamas kanske inte är perfekta, men att kritiken inte borde formuleras nu. Som det lätt blir på Twitter så faller diskussionen sönder i fragment så att själva grunden försvinner. Därav detta försök till sammanfattning.

Bakgrund till panelsamtalet

Under maj månad pågick en virtuell marxistkonferens vid namn “Red May [7]“, organiserad från Seattle. På programmet den 14 maj stod ett panelsamtal som inte var tänkt att handla om Israel eller Palestina, utan rubriken löd: “Covid, Climate, Chronic Emergency: Antinomies of the State”.
Programpunkten tog avstamp i den mycket läsvärda artikeln “The State of the Pandemic [8]“, skriven av filosofen Alberto Toscano. Han tar avstamp i kontrasten mellan två distinkt skilda sätt att förstå staten och dess kapacitet i vår innevarande katastrofepok. De två förståelserna av staten kan sägas utgå från två olika traditioner inom marxismen. De representeras av två böcker som utkom under 2020: å ena sidan De Virus Illustribus [9] av Anselm Jappe et.al. (på franska), å andra sidan Andreas Malms Corona, Climate, Chronic Emergency [10]. Således hade arrangörerna bjudit in både Toscano, Jappe och Malm till ett panelsamtal som strömmades på Youtube [11].
Jag har inte för vana att titta på panelsamtal via en skärm och har inte gjort det här heller. Vad jag kommer att ta upp här är bara det utspel som Andreas Malm gjorde så fort han fick ordet.

Så vad sades?

Först pratade Alberto Toscano i 20 minuter om stats- och kristeori. Därefter lämnades ordet till Andreas Malm, som förklarade att han i rådande läge inte kände att han kunde prata om annat än situationen i Palestina. Sedan sa han följande (av allt att döma efter manus):

What I want to discuss at this moment is: How do we assess the current conjuncture in the Palestinian struggle for liberation? How do we express our admiration for the heroes of the resistance in Gaza, headed by Mohammed Deif [12]? How do we understand the drift of the Zionist entity ever further into the extreme proto-genocidal right?


Strax efteråt avbröts Malm av Jappe som överrumplat protesterade mot hyllningen till Hamas för att sedan lämna det virtuella panelsamtalet. Allt medan Malm gormade saker som “you’re German, right?”, som om detta var ett avslöjande av stor vikt – att en tysk har smugit sig in!
Malm hann även säga något om att Hamas metoder borde tjäna som förebild för en ny klimatrörelse. Men jag ska inte recensera restsamtalet i sin helhet, utan håller mig nu till Andreas Malms väl inövade inledning på sitt anförande. Jag kommenterade det i en tråd på Twitter:

Mohammed Deif is the leader of Hamas’ military wing, the al-Qassam Brigades. An organization that has assassinated people in Gaza on the accusation of homosexuality. Not to mention the suicide bombings against civilians in Israel – ordered by Deif. “Heroes of the resistance”?

No doubt, the politics of Israel are drifting towards “the extreme proto-genocidal right”. A development with parallells in many other countries around the world. It is a fucking nightmare and Netanyahu is a criminal.

By the way, “the extreme proto-genocidal right” is a pretty adequate description of where to find Hamas on the political spectrum.
Andreas Malm, however, has a very long history of praising Hamas and Hizbollah, while attacking anybody who dares mention the reactionary politics of these organizations.

En hundvissla

I sitt förberedda anförande valde Malm att inte nämna ordet Israel. Han använde i stället frasen “the Zionist entity” – ett uttryck som insisterar på att Israel inte är en “riktig stat”, utan någonting annat, någonting som bara har maskerat sig till en stat.

Det finns omkring 200 stater på jorden. De bygger på olika grader av etnisk rensning, i olika historiska skeden. Turkiet är en stat. Syrien är en stat. Tyskland är en stat, Tredje riket var en stat liksom Sverige och Myanmar och Israel är stater. Varför ska just sistnämnda frånkännas sin statlighet och i stället betecknas i rent metafysiska ordalag, som en abstrakt “entitet”? Kanske för att leda bort all möjlig solidaritet med de konkreta människor som faktiskt lever i det som nu är Israel, de som inte är staten utan dess invånare.

Utpekandet av Israel som “ingen riktig stat” utgör i praktiken ett idealiserande och bejakande av staten som sådan. En tydlig undertext är att en riktig stat inte skulle kunna begå de brott som Israel begår. En attraktiv retorik för den som vill frikänna den egna staten från dess historia av folkfördrivningar.

Man kan förstå retoriken som uttryck för en statsfetisch [13], alltså en naiv övertro på statens förmåga att genomdriva en suverän vilja. Detta är också något som ligger i linje med Malms neoleninism och något som många kritiker av hans klimatböcker redan har påpekat.

Givetvis vet Andreas Malm att Israel är en stat och han nämner den också vid namn senare i sitt anförande. Men att han allra först pekar ut huvudfienden som “the Zionist entity” bör nog begripas som en hundvissla [14]. Ett ord som inte är antisemitiskt, men samtidigt är som gjort för att tillåta betydelseglidningar i sådan riktning. “Den sionistiska entiteten” kan för den ene syfta på staten Israel, för den andre kan det syfta på själva närvaron av judar i regionen, för den tredje kan det rentav syfta på en global konspiration.

Den som uppriktigt månar om att Israelkritik inte ska blandas samman med antisemitism, den begriper också varför detta uttryck inte är så lyckat.

Edward Said är ett exempel. En legendarisk intellektuell förkämpe för palestiniernas sak. I flera av sina essäer påpekade Said att palestinska befrielserörelser alltför länge undergrävde sin egen sak genom att envisas vid att kalla Israel för “den sionistiska entiteten”. Att de efter sexdagarskriget slutade med detta oskick såg han som ett framsteg. Men så företrädde Said också en sekulär linje och var föga förtjust [15] i Hamas, till skillnad från Malm.

På svenska är det ytterst få som använder begreppet “den sionistiska entiteten” när de formulerar sig om Israel. Men några som gärna gör det är nazisterna på Nordfront [16]. Där kan man förresten även läsa Nordiska motståndsrörelsens hyllningstelegram till Hamas [17].

Att nazistiska NMR lovsjunger Hamas är fullt logiskt, då båda rörelserna befinner sig på samma yttre högerkant. Där ute har de sällskap av de högerextrema grupper i Israel som förespråkar fördrivning av palestinier.

Hamas slår ner sociala protester i Gaza

För två år sedan rapporterade Dagens Nyheter inifrån Gaza [18], om misär och hopplöshet, men även om kärlek och motstånd. Reportern träffar gazabor som är missnöjda med Hamas brutala styre, men “uttrycker sig försiktigt, som alla vi möter i Gaza”.
Reportaget skildrar även en utomparlamentarisk vänstergrupp i Gaza med Che Guevara på väggen i sin lokal. Gruppen “vill ge en röst åt den unga generationen, genom dans, musik, sit-ins och demonstrationer”, skriver DN, som talar med aktivisten Mohammed Altalouli:

– Vi jagas av Hamas säkerhetstjänst eftersom våra anhängare blir allt fler. Jag har gripits fyra gånger och inkallats till förhör elva gånger. Anklagelsen är i regel ”uppvigling mot regeringen”, och ibland hävdar de att vi bryter mot en lag om ”missbruk av teknologi”. Den lagen använder de för att hindra oss från att tala fritt på Facebook och andra sociala medier.
/…/
De gånger Muhammed har suttit arresterad har han utsatts för hård psykisk press, och tvingades bland annat att stå upp i många timmar i följd i cellen. Hans hus har också attackerats med stenkastning.
/…/
Det har ändå inte hindrat att det har förekommit stora demonstrationer i Gaza. I januari marscherade över 50 000 i protest mot försämrade livsvillkor. Hamas reaktion var att kalla ut kravallpolis som bröt upp demonstrationen med våld – och över 1 000 personer greps.

Andreas Malms lovsång till Hamas manliga ledarskikt är en spottloska i ansiktet på de Gazabor, män och kvinnor, som har modet att trotsa Hamas-styret i sin kamp för bättre villkor, eller som bara söker små fickor av frihet i vardagen. Han ger legitimitet åt en reaktionär, islamistisk våldsmakt som gång på gång slår ner sociala protester i Gaza. Det är ett ställningstagande i klasskampen – för den lokala borgarklassen.

When Hamas took power in 2007, one of their first acts was to repress [19] the existing Palestinian General Federation of Trade Unions (PGFTU [20]). When they resisted, they attacked the homes and offices of leading trade unionists with rockets. More recently, in March 2019, the Hamas-led government cracked down on peaceful demonstrations against economic hardship, arresting more than 1,000 and beating a number of participants in what amounted to an escalation in repressive tactics.

Angry Workers [21]

Eller som 2017 när bristen på elektricitet och vatten i Gaza [22] förvärrades och tiotusentals Gazabor demonstrerade [23] för drägliga livsvillkor och mot Hamas-styret [24]. Då svarade Hamas med att skicka ut sina egna säkerhetsstyrkor [25], som möttes med stenkastning av demonstranterna. Nu sitter alltså Andreas Malm i Sverige och applåderar ledarskapet för samma säkerhetsstyrkor.

Hur gick det då för Mohammed Altalouli, vänsteraktivisten från Gaza som gång på gång blivit utsatt för tortyr av Hamas? Till slut verkar han ha flytt från Gaza och har just publicerat ett gripande brev [26]. Brevet vädjar om internationell solidaritet med palestinierna som utsätts för Israels bombningar, men varnar också för “falska vänner”:

I had to flee Gaza some time ago, because together with a group of others we opposed the rule of the Hamas regime. We did, what millions of other Arabs did across the region: We demanded more freedom, an end of corruption and violence. If you raise your voice against them, you face repression and even being put to prison. They fear us, the young generation, much more than their declared enemy Israel, because they know they have nothing to offer but destruction, pain and poverty.
We want both: To live in freedom in Gaza and to be without blockade and hardships from Israel. We are caught between a rock and a hard place: Suffering from an intolerant, repressive regime and from Israeli constriction. We have no air to breathe.
But we opposed the hateful propaganda of our rulers and sent a clear message to the Israeli people: We want to live in peace side by side, but as equals and not in a large prison. We want a common future with our Israeli neighbors and an end of war, killing and hate.
/…/
If you are a friend of the Palestinians please know, Hamas does not represent us, they like to speak in our name but they don’t do. We refuse that they are our voice. Our voice sounds different. It’s the voice of peace.
/…/
Please, demonstrate for us, please raise your voice. Please, demonstrate against the false and destructive politics of the Israeli government. But also please raise your voice against what Hamas is doing. Please stand on the side of the Palestinian people and our just cause.
But please, don’t do it with these false friends.

Eftersom vi redan har nämnt Edward Said kanske det även är på plats att nämna det musikkonservatorium i Gaza [27] som uppkallats efter honom. Inte så gillat av Hamas, vars islamistiska ideologi säger att musik är haram [28], må vara att de kan medge vissa undantag. År 2019 utfärdade Hamas ett förbud [29] mot uppträdanden med pojkar och flickor på samma scen. Gazaorkestern [30] får inte längre uppträda och den som trotsar förbudet kan vänta sig hembesök av Andreas Malms “hjältar”.

Reaktionära allianser i Mellanöstern

Hamas odlar nära relationer till Turkiets regeringsparti AKP. De två grupperna brukar också beskrivas som utlöpare ur samma islamistiska organisation: Muslimska brödraskapet [31].
När turkisk militär gick in i Syrien för att krossa det kurdiska självstyret i Rojava, blev de påhejade av Hamas (som självklart inte vill se några sekulära, socialistiska eller feministiska experiment i regionen).

Recall the history, 2018: Khaled Mashaal Former Hamas Leader Congratulates Erdogan for taking Afrin from Kurds in Rojava. In order to make Palestine free from Israeli state, first Palestine need to be free from Hamas. We support Palestine, not fascists who are friends of Erdogan.

Så uttrycker sig federationen av anarkister i Iran/Afghanistan [32] – aktivister som talar utifrån egen erfarenhet av att konfrontera en teokrati. Givetvis är de präglade av minnet från den iranska revolutionen 1979 [33], som från början var ett arbetaruppror men togs över av islamister, som snabbt eliminerade all opposition. Med den erfarenheten i ryggen framstår det milt uttryckt som naivt när västerländska leninister pekar ut vägen mot “nationell befrielse” via en fullständig seger för Hamas.

“We don’t want these fascists in our struggle”, meddelar anarkistfederationen, som twittrar på knagglig engelska [34]:

De issue of Palestine & Israel goes far beyond de conflict between Islamic terrorists & de Israeli regime. De Western media is trying to portray de Hamas terrorist group as de only opposition to Israel, in order to justifies de Israeli attacks. That is absolutely not de reality.

Hamas confiscates the liberation struggles of the Palestinian people in its favor, and the Israeli regime wants this because existence of Hamas gives Israeli regime a legitimation to suppress the liberation struggles of the palestinian people in the name of attacking Hamas.

What is happening in Palestine is definitely not an interfaith war; Analyzing this war as a religious war is entirely in the interests of Islamists such as Hamas and Hezbollah, and Israeli Zionism. Let us not allow the propaganda of imperialists and Islamists to manipulate us.

The Turkish fascist state is taking advantage of what is happening in Palestine. On one hand, they show an angry face towards the events in Palestine, & on other hand, they are committing genocide against the Kurds in Bashur, Bakur & Rojava. Kurds need international solidarity.

What Hamas & Israeli regime did only killed & tortured the Palestinian people; The war between the Israeli regime & Hamas was a clear example of the war between Eastern & Western imperialism, which did not benefit the people. Don’t fight in their wars, fight against their wars.

I förbifarten kan nämnas att samma anarkistgrupp även har publicerat sina kritiska synpunkter om parollen “from the river to the sea [35]“. Utifrån deras lokala erfarenhet i Iran/Afghanistan är detta en paroll som är klart konnoterad till den islamistiska högern.

Malms antiimperialism kritiserad från vänster

De föregående styckena gav exempel på anarkister och vänsteraktivister, i Gaza och i övriga Mellanöstern, som avvisar den form av anti-imperialism som landar i tanken på en strategisk allians med Hamas.

En likartad kritik framförs av Angry Workers [21], en brittisk grupp som i huvudsak är inriktad på informell arbetsplatskamp; de står i en tradition av rådskommunism och operaism. I just denna text kan jag uppleva deras klassanalys som rätt stelbent och jag blir inte helt övertygad om den alltid håller rent empiriskt i fråga om Gaza. Men den grundläggande kompassen är det inget fel på. Ett utdrag ur deras nya artikel (som rörde upp rätt hård debatt bland engelskspråkiga vänsterradikaler):

The Palestinian state powers undoubtedly have less military power and international state support in comparison to Israel – but that doesn’t make them ‘better’ or more worthy of support. This may shock the ‘anti-colonial’ left. On the one hand, we have the Fatah-controlled Palestinian Authority dominant in the West Bank, recognised by international capital, and, on the other, we have Hamas in Gaza, backed by Iran. Both are utterly bourgeois parties, made up of family-clans that work to reinforce each others’ domination over the limited resources in their territory and control the massive flows of foreign aid, brutally crushing the Palestinian working class.

Som ytterligare exempel på vänsterkommunistisk kritik mot en Hamashyllande antiimperialism kan tas en text av Ross Wolfe [36], som här knappast kan beskyllas för någon antifascistisk iver att stöta bort förkastliga åsikter. Han för ett strikt strategiskt resonemang om varför ingenting i Hamas verksamhet har förutsättningar att leda mot en social revolution:

First, in terms of the ideological composition of the forces resisting Israeli aggression. The issue is not, or should not be, whether “the right to resist” — a Lockean concept — is legitimate. Rather, it’s a question of what the political content of such a resistance amounts to. No doubt many in Gaza will feel that such resistance is justified so long as Israel continues to push a stateless population into increasingly cramped and unlivable conditions. But this does nothing to change the fact that the ideology of Hamas is fundamentally incompatible with Marxist politics.

Second, in terms of the practical efficacy of certain tactics of resistance and “resistance” as such. What is the actual effect of firing rockets into Israel, in response to airstrikes in civilian zones? Or, taking into account some of Hamas’ past tactics, suicide bombings? Considered simply as attrition, i.e. an attempt to “bleed” the enemy dry or break its will, this does not seem an effective or advisable strategy. If the significance of such actions is merely the gesture of defiance, symbolic but ultimately futile, then I’m unsure what their political payoff might be.

Hamas strategi har alltid varit att militarisera konflikten, att aktivt undertrycka andra former av kamp än den väpnade kampen mot Israel.
Att sitta i Sverige och säga att krig ska lösa Gazabornas misär, att de måste krossa Israel militärt för att kunna leva i fred, är varken realistiskt eller modigt. Det är cyniskt och naivt.

Vad handlar detta inte om?

1. Detta är ingen personlig vendetta mellan Fleischer och Malm, även om vi polemiserat förr och vi en gång i tiden varit politiskt aktiva i samma organisation. Snarare manifesterar sig här en skiljelinje som löper tvärs igenom den radikala vänstern, med rötter som går åtminstone ett sekel tillbaka i tiden. Att polemiken åter blossar upp tror jag handlar mycket om den vänsterradikalisering som skett bland unga i USA, där stora skaror har radikaliserats åt rätt olika vänsterhåll. Förvånansvärt många har attraherats av neoleninistiska positioner som kan innefatta en föregivet antiimperialistisk solidaritet med såväl Hamas som med Assad och Lukasjenka, liksom i vissa fall ett bisarrt skönmålande av Folkrepubliken Kina. Samtidigt har andra unga amerikaner upptäckt en mer frihetlig kommunism, som inte alls tillmäter “den nationella befrielsen” någon nyckelroll. Motsättningen låg i luften redan innan de amerikanska radikalerna hade samlats till den videokonferens där Andreas Malm gjorde sin intervention.

2. Detta har föga att göra med Anselm Jappe, vad han har sagt eller skrivit. I panelsamtalet fick Andreas Malm ordet före Jappe och körde sin inövade lovsång till Hamas, varpå en omskakad Jappe mest mumlade lite och drog. Men även om Jappe hade sagt någonting helt tokigt så hade det inte förändrat innebörden i Malms uttalande, vilket förtjänar att kritiseras i egen rätt.

3. Det är också jävligt irrelevant huruvida någon är tysk eller har tyskt påbrå.

4. Tämligen irrelevant i sammanhanget är också fenomenet “antideutsch [37]“.
Antideutsch är namnet på en besynnerlig politisk strömning som bara existerar i den tyskspråkiga världen och faktiskt är rätt marginell även där, numera. Rörelsen växte fram ur 1990-talets militanta antifascism och ur restprodukterna av en äldre leninism/maoism. De blev kända för sitt maniska viftande med Israelfanor i olika sammanhang och de demonstrerade för Irakkriget. Där någonstans, för ungefär tjugo år sedan, nådde “antideutsch” sin kulmen, varefter dess olika beståndsdelar har glidit isär åt väldigt olika håll. Sjukast är tveklöst hur en liten grupp exmaoister kring tidskriften Bahamas [38] lyckades röra sig hela varvet runt till att numera själva kalla sig höger, rechtsantideutsch, med en politik som helt byggs på att applådera krigsinsatser av Israel och USA samt att misstänkliggöra muslimer.
Nog för att detta är en spännande berättelse att gräva ner sig i om man råkar vara idéhistoriskt intresserad av vänstern i Tyskland. Då rekommenderar jag Gerhard Hanlosers bok [39] som utkom härom året, på samma gång en historik och polemik. Lite tråkigt bara att den mest håller sig på den rena idédebattens nivå; jag hade önskat att han kunde skildra de sociala (maskulina) sammanhang där “antideutsch” under perioder har kunnat frodas. Men ändå, berättelsen är historiskt intressant, på samma sätt som att det är intressant att läsa Håkan Blomqvists bok Nils Flyg och nazismen [40], om hur Socialistiska partiet [41] gick från att stå nära trotskismen till att hylla Hitler. Det finns historiska exempel på hur marxister hamnat katastrofalt fel. Väldigt ofta börjar dikeskörningen med en iver att inta en geopolitisk ståndpunkt i olika krig. En iver som återfinns såväl hos “antiimperialisten” Malm som hos “proimperialistiska” antideutsche.

5. Detta är ingen antisemitismanklagelse. Observera: jag påstår inte att Andreas Malm är antisemit. Jag har noterat att han är kapabel att känna igen och även fördöma antisemitism [42]. Men han predikar också en antiimperialistisk ideologi som föreskriver dubbla måttstockar, en för vänstern i Sverige och en annan för Hamas. I vissa delar av världen tillmäts “den nationella befrielsen” en absolut överordnad prioritet. Följden blir att såväl homofobi som antisemitism måste bortförklaras såsom ickefrågor – något att ta itu med efter “den nationella befrielsen”.
Andreas Malms lovsång till Hamas innebär att praktiskt legitimerande av antisemitism. Det är inte liktydigt med att vara antisemit, men i vissa lägen kan det fan vara lika illa.
Jag har också förklarat varför jag tycker att Malms retorik om “den sionistiska entiteten” knappast bidrar till att dra en klar skiljelinje mellan Israelkritik och antisemitism – tvärtom.
Vi behöver dock inte fastna i bara denna fråga. Det finns nämligen hundra ytterligare skäl för vänstern att inte räkna Hamas som en allierad. Se ovan.

6. Jag uppfattar inte att Malms lovsång till Hamas har någon omedelbar koppling till hans engagemang i klimatrörelsen. Samtidigt finns det aspekter som rör förståelsen av staten och dess kapacitet, där Malms “ekoleninism” alls inte står oemotsagd i den radikala klimatrörelsen och där problemen i hans leninism blir ännu tydligare mot bakgrund av hans Hamashyllningar.
Läs [43] gärna Bue Rübner Hansen i Viewpoint: “On the limits and pitfalls of Andreas Malm’s eco-Leninism [44]“. Det är ingen renodlad polemik, utan mer en lång och omsorgsfull kritik som lyfter fram de frågor som Malm i sin statsfetischism undviker att ställa. Det är lite för lätt att uppställa Sovjetunionens “krigskommunism [45]” (1918–21) som vägvisare för klimaträddningen, utan att ta hänsyn till att krigskommunismen föregicks av en social revolution som krossade Tsarrysslands befintliga statsapparat – eller till militariseringen av arbetskraften, eller till den fortsatta utvecklingen av Sovjetunionen under Lenin och senare Stalin.
Grejen är dock inte så mycket att Malm skönmålar sovjetiskt förtryck, som att hans idealiserande av staten får honom att tappa intresset för saker som nog är helt avgörande om vi vill tänka på fossilkapitalismens avskaffande. Bue Rübner Hansen skriver i Viewpoint:

Questions of care and other forms of non-productive and non-consumptive social agency, such as play and idleness, are left aside, as are questions of our rooting in soils and non-bordered ecologies, and our imaginaries of the good beyond the carbon economy, and the bad within it. Yet the answers to such questions are essential not just for a post-fossil society (a point to which I will return), but for the awakening of social desires.

Artikeln belyser också ett genomgående drag i Andreas Malms skriftställeri: det programmatiska förnekandet av all slags ambivalens.

7. Detta inlägg följs inte av något kommentarsfält. Har stängt av det för att slippa hantera en flodvåg av anonyma insinuationer och rasistiska utfall.