Konsumtionen som sjunker och stiger på samma gång

Över ett uppslag i söndagstidningen finner jag rubriken: “Konsumtionen sjunker för första gången på 30 år” (DN 25/4, s. 26–27). Tidningens ekonomidel återger innehållet i en forskningsrapport från Göteborgs universitet och konstaterar ett historiskt trendbrott:

Sedan 90-talets finanskris har svenskarnas konsumtion varit på ständig uppgång – men det är en trend som vänt under pandemin /…/
Sedan covid-19 bröt ut har den totala konsumtionen minskat med 4,7 procent.

Nu tycker säkert någon att jag gör mig naivare än vad jag är. Men i artikeln – och i forskningsrapporten – förklaras aldrig riktigt vad det är man vill mäta. Är det självklart vad konsumtion är och hur den mäts?

Det finns flera grundläggande frågor att ställa sig inför de siffror som rapporteras. Exempelvis:
1. Talar vi om “svenskarnas konsumtion” (oavsett var de befinner sig) eller om “konsumtion i Sverige” (oavsett vem som konsumerar)? Mellan dessa storheter finns ett betydande glapp som utgörs av dels turism, dels köp av allehanda digitala tjänster.
2. Syftar minskningen på den totala konsumtionen, eller konsumtionen per capita? Detta har givetvis viss betydelse i det 30-åriga perspektivet, eftersom Sveriges befolkning under tiden har ökat med uppemot två miljoner.
3. Var drar man gränsen mellan att konsumera och att investera? Ett klassiskt dilemma, särskilt när man talar om fastigheter (bostäder och fritidshus) eller om finansiella tjänster.

Att dessa tre saker inte reds ut i en DN-artikel är begripligt. Men det finns en annan sak som är ännu mer grundläggande. En sak som knappast kan lämnas hängande i luften när man slår upp rubriker om ett historiskt trendbrott. Jag tänker på åtskillnaden mellan det som man konsumerar och pengarna som man betalar. Vi kan också säga: materiellt och monetärt. Eller om man så vill: bruksvärde och bytesvärde.

Det är en sak att konsumtionen minskar, i materiella termer.
Det är en annan sak med minskade konsumtionsutgifter.

Dessa två saker kan givetvis gå hand i hand, vilket säkert också kan ha skett under 2020. Men det är också fullt möjligt för kurvorna pekar åt olika håll. Låt oss som exempel ta en av konsumtionsforskningens mest klassiska varor: korv.

Vi kan tänka oss att människor ett år äter exakt lika många korvar som förra året. Men priset på korv stiger. Kanske för att råvarorna blir dyrare, kanske för att staten inför en ny korvskatt, detta spelar mindre roll. Folk vill fortfarande ha sina korvar och är beredda att betala för dem. Alltså kommer den totala mängden pengar som folk lägger på korv att öka. Om vi mäter konsumtion i monetära termer så kommer alltså kurvan att peka uppåt. Men den materiella korvkonsumtionen har likväl inte ändrats det minsta. Så kurvan kommer att förbli helt platt så länge vi mäter antalet korvar, eller någon annan fysisk enhet, typ kilogram eller kilojoule eller kilometer.

I scenario nummer två tänker vi oss att det inträffar en ekonomisk kris. Människor håller hårdare i slantarna, men deras magar fortsätter att kräva sitt mått av korv. I stället för att äta färre korvar, drar människorna ner på sina kvalitetskrav. Ut med den närproducerade lammkorven – in med hot dogs av tvivelaktigt innehåll, till lägre pris. Antalet konsumerade korvar är samma, i vikt eller volym har ingen förändring skett. Men de totala konsumtionsutgifterna för korv har minskat till hälften. Huruvida konsumtionen har minskat är en svårare fråga att besvara. (Så länge alla korvsorter finns samtidigt på marknaden går det att göra en hedonisk regression, men denna bygger fortfarande på ett godtyckligt urval av kvalitetsparametrar.)

Konsumtionsrapporten går inte närmare in på just korv, däremot på mode. Det rör sig om en årlig publikation från Centrum för konsumtionsforskning vid Göteborgs universitet. Den senaste kom i december och det är lite oklart varför DN väntade i fyra månader. Den stort uppslagna nyheten handlar alltså om ett historiskt trendbrott: för första gången på 30 år så minskar konsumtionen i Sverige.

Konsumtionsrapporten hoppar över det där med att klargöra metod och begrepp. Men när man läser den så framgår det snart att den handlar om konsumtionsutgifter, snarare än om den faktiska konsumtionen. Mestadels används dock begreppet “konsumtionen” som en synonym med de penningsummor som läggs på konsumtion inom olika områden.

Konsumtionsrapporten drar då och då slutsatser som man får kalla rätt märkliga. Som den här:

Att svenskar spenderar lika stor andel av sin totala konsumtionsbudget pa? kommunikation trots den snabba teknikutvecklingen inneba?r att man fa?r avseva?rt mycket mer kommunikation a?n fo?r tio a?r sedan.

Jag är inte helt säker på vad “mer kommunikation” skulle betyda, eller om det är så lätt att kvantifiera. Men jag tycker det citerade utgör exempel på en tveksam spekulation från Konsumtionsrapporten, vars data ju inte handlar om vad folk får för pengarna, utan bara om hur mycket pengar de lägger ut.
Att utgifterna för “kommunikation” har gått upp över tid skulle kunna ha flera möjliga förklaringar. Det kan exempelvis bero på att priserna på kommunikationstjänster har stigit, kanske till följd av en viss monopolisering, efter att företagen tidigare tog underpriser i en hård konkurrens om marknadsandelar. Det kan också bero på att olika nöjen och fritidsaktiviteter som tidigare föll under andra kategorier numera har flyttat in i olika appar och därmed hamnar i totalsumman för “kommunikation”.
Liknande tvivel känner sig inför påståendet: “Svenska folket spelar allt mindre frekvent om pengar pa? exempelvis lotto, trav och tips. En tydlig minskning har skett sedan a?r 2013.” Hur man än försöker att avgränsa “spel om pengar” som konsumtionskategori så kommer det att bli godtyckligt. Om färre spelar klassisk lotto, är det nu desto fler som finner motsvarande spänning i att handla med aktier eller kryptovaluta. Särskilt under det senaste året har ju finansspekulation blivit “folkligt” på det sätt som bara sker i riktigt stekheta bubblor. Detta kan inte bara avskrivas som gambling, men att det finns ett sådant inslag är ovedersägligt. Samma sak med många onlinespel som kanske inte är “spel om pengar” i strikt mening, men ändå en jakt på loot boxes och spelvalutor. Om sådant tar över marknadsandelar från travet så betyder det inte att folk gamblar mindre än tidigare.

Men den stora frågan som Konsumtionsrapporten väcker är likväl hur man kan dra slutsatsen att minskade konsumtionsutgifter betyder minskad konsumtion. För att göra en sådan slutledning, med vetenskaplig trovärdighet i behåll, krävs ett minimum av teoretisk grund att stå på. Men något sådant ges inte. Konsumtionsrapporten handlar i realiteten bara om konsumtionsutgifter och borde avstå från att dra slutsatser som går utöver detta.

Det kan tyckas som en språklig petitess. Men tänk då på talet om att vi, för planetens skull, måste minska vår konsumtion. Då avses ju helt klart inte utgifterna, utan den materiella konsumtionen. Rubriker om att “konsumtionen har minskat” kan lätt missförstås som ett steg i rätt riktning. Men bakom minskade utgifter kan det mycket väl dölja sig en konsumtionsomläggning i riktning mot billigare och mindre hållbara produkter, alltså motsatsen till hållbarhet.

2 kommentarer ↓

#1 Benjamin on 13 May 2021 at 1:09 pm

Riktigt välbehövlig indexkritik! Man måste ändå skratta lite åt när de kvantitativa vetenskaperna visar ett sådant ointresse för vad siffrorna står för, haha…

#2 buy hydroxychloroquine sulfate on 23 July 2021 at 1:27 am

will trump take hydroxychloroquine

network electrocardiogram miss

Kommentera