Yttrandefrihet, Hegel och sociala medier

Medierna i P1 har i helgen tagit upp frågan om de sociala mediernas framtid efter Twitters utkastande av Trump. Även jag hörs säga några rader, apropå min artikel i Expressen. Men den stora behållningen var att få höra en längre utläggning av Nicklas Berild Lundblad, som nyligen har avslutat sitt högt uppsatta jobb på Google. Därmed inte sagt att han talar som en apologet för Big Tech. Frågan om vilken position han talar från är betydligt mer intrikat.

Nicklas Berild Lundblad börjar med att slå fast att den tekniska utvecklingen inte löper linjärt, utan “hoppar mellan olika jämviktstillstånd”. Bara för att vissa medietjänster – som Twitter eller Youtube – har dominerat i sin nisch sedan över tio år, så kan vi inte räkna med att deras positioner kommer att bestå genom 2020-talet. Här kan man dock invända att utfallet knappast bara beror på “den tekniska utvecklingen” – de aktuella företagens dominans är ju både ekonomiskt och politiskt förankrad. Det termodynamiska talet om “jämviktstillstånd” riskerar att mystifiera de verkliga maktförhållanden som upprätthåller det som kan upplevas som “jämvikt”.

Vi får också en historisk tillbakablick på 1800-talets tidningspress, som ju i hög grad verkligen vara skräppress – full av förtal och grundlösa spekulationer. Det tog tid innan den traditionella journalistiken etablerade sina normer. På liknande sätt kan det nu, med frågan om de nyare medieföretagens roll i politiken, ta 5–10 år “innan man landar”, förklarar Nicklas Berild Lundblad och fortsätter:

vägen framåt är förmodligen inte rak, utan det kommer att vara kast hit och dit, pendeln kommer att svänga mot kanske ett strikt ansvar för innehåll, och sen kommer man inse att det var ingen bra idé och så måste man långsamt förhandla yttrandefriheten.
Det enda vi måste titta på är: hur böjer sig den långa vågen. Böjer den sig mot ett ställe där vi faktiskt får inte bara mer yttrandefrihet, utan en mer värdefull yttrandefrihet. Och det här är svårt, för när man tänker på yttrandefrihet så tänker man ofta på yttrandena själva. När vi har en debatt om plattformarnas ansvar då handlar den debatten ofta om de ska ta ner den här videon, eller stänga den här facebookgruppen. Man tittar på de enskilda innehållsbitarna. Men vad vi egentligen borde vara intresserade av är förstås det offentliga samtalet i sig och hur det påverkas utan ny teknik. Där är det ju så att nästan all tidigare yttrandefrihet som vi har haft har varit inbäddad i olika typer av institutioner.
När John Stuart Mill försvarar yttrandefriheten – han tas ofta som en av de mest extrema försvararna av yttrandefrihet – då försvarar han pressfriheten. Han försvarar alltså yttrandefriheten inbäddad i en institution och ett ramverk. Han försvarar inte det fullständigt nakna yttrandet utan några som helst kontexter, sammanhang eller institutioner. Det finns ingen som har gjort det i historien, av det enkla skälet att yttrandefriheten måste vila i någonting, den måste ha ett ramverk, en institutionell kontext. /…/
Det är det vi måste börja koncentrera oss på att lösa. Vi ska inte besvara frågan om en viss video ska tas ner eller vara uppe, vi ska besvara frågan: hur bygger vi en bättre offentlig sfär, ett bättre offentligt samtal. Det är en mycket svårare fråga.

Filosofen som nämns vid namn är J.S. Mill, men det är omöjligt att inte åter tänka på G.W.F. Hegel. Betoningen av ett positivt frihetsbegrepp – i detta fall en yttrandefrihet som inte är ett abstrakt ideal, utan alltid är “inbäddad” i ett större sammanhang, i ett “ramverk” – är typiskt hegeliansk.
En fördel med detta tänkesätt är att det hjälper oss att höja blicken, så att vi inte fastnar i dagfrågor om enskilda yttranden, om enskilda användare eller för den delen vad som står i enskilda tjänsters användarvillkor. Emellertid lämnas vi med problemet om vilket “vi” det är som ska bygga “en bättre offentlig sfär”. Hegelianismen tycks här mycket nära att tippa över i någon form av teknokrati, en offentlighetens ingenjörskonst.

En hegeliansk analys måste givetvis historicera sig själv. Även detta är något som görs, i vart fall antydningsvis, av Lundblad. Betänk då att han redan vid 1990-talets mitt skrev glatt utopiska texter om internet som befriande kraft i tidskriften Nyliberalen, följt av den intressanta boken Teknotopier (2000), följd av Det låsta nätet och anonymitetens fiender (2002). Därefter fortsatte han att tala om “rätten till anonymitet” som “en förutsättning för nätets frihet”. Ett helt annat frihetsbegrepp än vad Lundblad tycks ha landat i nu, efter sina år på Google! (Se även hans aktuella text “Plattformars ansvar – en guide för perplexa“.)
Lundblad fortsätter i Medierna:

Om man går tillbaka och tittar på hur vi tänkte i början på internet, i den cyberlibertarianska perioden, då trodde alla att världens yttrandefrihet skulle globaliseras och homogeniseras /…/ att i princip allt skulle vara tillåtet. Det tror jag är rätt tydligt att så inte är fallet över huvud taget. Yttandefriheten är rotad i de politiska samfund där man yttrar sig, där det offentliga samtalet lever. Och det ger upphov till en intressant fråga: hur stort kan ett offentligt samtal vara?
Min hypotes nu är att /…/ det verkar som att det finns en största möjliga storlek för det offentliga samtalet. Jag vet inte hur stor den är, om den är regional eller europeisk, eller om den är faktiskt är nationell, eller lokal till och med. Men det verkar finnas en största möjliga storlek /…/ Det kan leda till helt nya idéer vad gäller teknikens utveckling och frågan om hur vi bäst stödjer det offentliga samtalet.

Den teknokratiska frågeställningen reduceras här till en fråga om skala. Det påminner om en aktuell artikel i The Atlantic, vars redaktör Adrienne LaFrance citerar Ethan Zuckerman: “I think the sweet spot is 20 to 20,000 people”. Problemet med “det internet vi känner” skulle alltså vara att jakten på storskalighet ständigt överskrider någon form av naturliga gränser för goda samtalet. Zuckerman har dock varit öppen med att denna jakt drivs av ekonomiska realiteter; nätets “syndafall” var att det blev beroende av reklamintäkter. Frågan om intäkter – för att inte tala om ägande – är däremot frånvarande i de mer teknokratiska inlägg som nu publiceras lite överallt, exempelvis hos Adrienne LaFrance.

Nu ska man väl inte vänta sig att en utpräglat marknadsliberal tänkare, som Nicklas Berild Lundblad, ska ifrågasätta det privata ägandet av medier. Men nog är det signifikant hur han – på vältaligt hegelianskt vis – betonar att marknaden inte kan stå helt på egna ben.
Signifikant är även hur frågan om “största möjliga storlek på det offentliga samtalet” görs endimensionell. Från det lokala, via det nationella och de större regionala blocken, till den globala nivån. Man kan förstås – särskilt om man vill värna politisk stabilitet – önska att offentligheterna ska kristallisera sig så, det vill säga territoriellt. Så att alla människor som bor i ett visst område exponeras för ungefär samma samtal, via ungefär samma utbud av mediekanaler. Men som jag skrev här, i förra inlägget, finns det ju redan nu många exempel på en fragmentering som följer helt andra skiljelinjer. Inte geografiska, utan exempelvis politiska. Det är då man brukar tala om “filterbubblor”. Vilket möjligen är själva det problem som ska lösas, ur det teknokratiska perspektivet.

Endast en kommentar ↓

#1 DGTT on 28 January 2021 at 9:14 pm

Kanske dags att damma av det där om skillnaden mellan plattformar och verktyg igen?
Nu har jag (såklart) inte heller någon tydlig linje vad gäller hur man ska förhålla sig till “det nya” vad gäller hur “Big Tech” och hur de stänger av folk och kanaler.
Och jag vet att det är lätt att säga att “vi” (vilka vi nu än är) borde se till att hålla “oss” självständiga gentemot Facebook mfl just för att undvika drabbas av plötslig avstängning.
Men… det ÄR ju faktiskt ganska lätt. Beroendet av sociala medier är ju självförvållat. Istället för “cancel culture”, protestbrev där man snällt ber Zuckerberg att inte censurera den och den sidan/ snällt be honom INTE ta bort den och den sidan/ påpeka inkonsekvensen av att den och den sidan togs bort medan den och den sidan, som minsann är minst lika dålig ännu är kvar, eller gnälla på regeringen att inte tillåta Big Tech få denna makten eller, vilket jag sett bland en del (i regel till åren komna) vänsterister göra – fantisera om statliga sociala medier…
Alltså, det må låta “individualistiskt”, det kan låta oroväckande likt de förhatliga idéerna om “konsumtionsmakt”, men, ärligt talat – hur jävla svårt är det att göra en egen hemsida eller skaffa en egen blogg?
Swebbtv finns till exempel fortfarande att beskåda på, ja, swebbtv.se – något jag just upptäckte då jag googlade “swebbtv”.
Det fanns en tid då folk engagerade sig enormt med tid och offrade egna pengar på att kunna ge ut en egen tidning, vilket sen blev ett helvete att försöka sprida och få att gå runt ekonomiskt. Idag behöver du få folk att trycka in några bokstäver i adressfältet – distributionen för motsvarigheter till tidningar, tv eller radio är något en aktivist på 80-talet bara kunde drömma om.
Jo, det kanske verkar som om jag är kvar i det där gamla, “cyberlibertarianska” idéerna om internet men de sociala medierna “makt” finns liksom till stor del eftersom vi gett dem den.

Kommentera