Hegels “pöbel” (och dess kopplingar till Beethoven och Trump)

År 2020 är både ett Beethovenår och ett Hegelår, eftersom det nu är 250 år sedan de två jämnåriga, kompositören och filosofen, föddes. Både Beethoven och Hegel var alltså femtioåringar år 1820, ett årtal som i bådas fall kan få markera inledningen på deras Spätwerk.

Efter att ha övergett sin tidigare mer “heroiska” stil – och blivit i stort sett helt döv – är det ju på 1820-talet som Beethoven skriver de sena stråkkvartetterna, för att sedan gå bort. Det är även på 1820-talet som Hegel håller sina föreläsningar på universitetet i Berlin, bland annat om estetiken. Men innan dess ger han ut sitt sista stora verk: Rättsfilosofin (utgiven 1820 men med 1821 som officiellt tryckår, av censurtekniska skäl).

År 2020 kan vi alltså även, om vi vill, fira 200-årsjubiléet för Rättsfilosofin. Vill vi det? Ofta har det sagts att vi här finner en äldre och mer konservativ Hegel, kanske rentav en Hegel som skamlöst smörar för det auktoritära konungariket Preußen. Detta är dock en oriktig nidbild, om vi får tro en del av vår tids Hegelexperter. Mer riktig är nog den bild av filosofen som framhållits av Sven-Eric Liedman: Hegel som den moderna reformismens grundare.

Lagom till jubiléet så finns nu Rättsfilosofin i en första svensk översättning, gjord av Anders Bartonek och Sven-Olov Wallenstein. Dock återstår tydligen vissa finputsningar, så boken verkar inte utkomma förrän 2021 (men även detta går ju att få till ett jubileum om man vill).

Vad som nyligen fick mig att snöa in en smula på Rättsfilosofin var min läsning av Martin Hägglunds Vårt enda liv – ett verk som är djupt influerat av Hegel, i synnerhet kanske just av Rättsfilosofin. Det är som sagt imponerande hur Hägglund lyckas återge de hegelianska tankegångarna på ett tillgängligt sätt. Dessutom argumenterar han övertygande för att Karl Marx i grunden missförstod Hegel i Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin (1843).

Min recension av Hägglunds bok handlar mycket om vad han gör med dels Hegel, dels Marx. (Den hade kunnat handla mer om vad han inte gör. I jämförelse med Hegels stora intresse för kärnfamiljen som en grundläggande del av det moderna samhället är det exempelvis påfallande hur Hägglund nästan helt avstår från att ge sig in i frågan om familjens struktur, roll och möjliga omvälvning.)

Nu citerar jag mig själv ur nämnda recensionen:

Pöbel! Någonting tycks brista när detta ord droppas av G.W.F. Hegel i andra hälften av dennes sista stora verk, Rättsfilosofin. Året är 1820, en hel generation har förflutit sedan den franska revolutionens utbrott och den konservativa aristokratin har kopplat nya grepp om makten. Industrialiseringen drar fram genom Europa. Hegels rättsfilosofi är ett försök att samtidigt rättfärdiga kapitalismen, kärnfamiljen och den någorlunda demokratiska staten – i rationell samexistens. För varje problem som blottläggs, verkar hans filosofiska system även ge en lösning. Inte förrän i bokens andra halva brister det. Bristningens namn är just detta: pöbel.

Här följer jag Hägglunds utläggning, men även Hegelforskaren Frank Ruda som skrivit boken Hegel’s rabble. Det är Ruda som beskriver pöbelns uppdykande i Rättsfilosofin som något av ett filosofiskt bombnedslag.

Jag vill gärna tänka detta som en parallell till det som händer i Beethovens sena stråkkvartetter, med dess tvära kast och oväntade pauser, där många har hört en musikalisk gestaltning av en förlorad tro på modernitetens obönhörliga framåtmarsch. Även hos Hegel går det att läsa in liknande tvivel. Även om filosofens syfte var att visa hur marknadsekonomin, den konstitutionella staten och det sedliga familjelivet borde kunna backa upp varandra som en dynamisk helhet.

Den samhällsfilosofiska visionen får sig dock en rejäl törn när Hegel, efter några hundra sidor, kommer fram till frågan om arbetslöshet. För det verkar i första ledet vara arbetslösheten som han syftar på, när han beskriver framväxten av en pöbel. Även om resonemanget intressant nog inte stannar vid de fattiga, utan går vidare till de rika, som likaså utvecklar en samhällsfarlig pöbelmentalitet, enligt Hegel.

Intressant är också hur Hegel, åtminstone via antydningar, sätter frågan om arbetslöshet i ett globalt perspektiv. (Vilket åter får oss att se fram mot Aaron Benanavs bok som utkommer mycket snart.)

Vidare i mitt försök att (med god hjälp av Hägglund och Ruda) reda ut Hegels teori om pöbeln:

Ordet syftar hos Hegel på alla de grupper som är oförmögna att se sig själva som samhällsmedborgare med rättigheter och skyldigheter. Pöbelns politiska affekter präglas i stället av laglöshet, förbittring och hån. Framför allt tänker han på de växande massorna av fattiga och arbetslösa i storstäderna. Men även bland de allra rikaste – de som tror sig kunna köpa vad som helst för pengar – grasserar en motsvarande pöbelmentalitet, noterar Hegel. Fattigdomen och rikedomen analyserar han som två sidor av samma mynt, biprodukter av den moderna kapitalismen som i förlängningen hotar att undergräva möjligheten till en rationell samhällsordning.

Pöbel! Året är 2020 i ett Europa där nu hel generation har förflutit sedan Sovjetunionens fall. I centrum för all politik står åter frågan om pöbeln, som nu tar sig allt fler olika skepnader. Gängkriminella och ensamkommande. Donald Trumps väljarbas och Sverigedemokraternas. Konspirationstroende och smittspridare. Nättroll och influencers. Skattesmitare och slöjbärare. Black Lives Matter och Metoo.

Oavsett politisk hemvist, går det alltid att beklaga sig över en pöbel, även om just detta ord ofta undviks. Oftare används den tillrättalagda termen ”utanförskap” för att syfta på dem som står i vägen för att samhället ska hålla samman som det var tänkt. Precis som för 200 år sedan har arbetslösheten blivit till ett permanent ordningsproblem.

Halvtannat sekel efter Hegel börjar diverse punkrockare, som identifierar sig med detta permanenta ordningsproblem, att fatta tycke för ordet pöbel.

År 1820 sitter alltså Hegel på sitt universitet i Berlin och bekymrar sig över arbetslösheten. Han noterar att vissa andra – de utpräglade reaktionärerna – nöjer sig med att se social oro som en polisiär fråga. Detta köper inte Hegel. Arbetslösheten är en produkt av systemet och måste därför hanteras av staten. Men vad kan då staten göra för att lindra fattigdomen och förebygga en vidare utbredning av pöbelmentalitet?
Hegels lösningsförslag tycks faktiskt förebåda frågor som är minst lika aktuella år 2020, sådant som basinkomst och stimulanspolitik.

Hegel diskuterar två slags möjliga lösningar. En vore att låta de arbetslösa försörjas via bidrag, utan motprestation. Men därmed utestängs de även permanent från meningsfullt deltagande i samhället, menar han. Pöbelmentaliteten hotar då att befästas som ett permanent orosmoment.

En annan väg som Hegel diskuterar är att öka antalet arbetstillfällen, så att även de fattiga kan jobba för en lön. Alltså att öka produktionen, vilket dock förutsätter att det ska finnas tillräckligt med köpstarka konsumenter för att köpa alla varor. Hegel noterar hur ”överproduktion” tenderar att utlösa ekonomiska kriser som ytterligare förvärrar den sociala utslagningen. Att ”etablera kolonier” i främmande länder, för att sälja av överskottet, är inte heller någon hållbar lösning. I förlängningen väntar då krig mellan imperiemakter, människor som drivs på flykt – och framväxten av en global pöbel.

Tillbaka till nutiden. Stimulanspolitiken som håller 2000-talets kapitalism över vattenytan uträttar ett liknande trick, fast i tiden snarare än i rummet. Centralbankernas stödköp och nollräntor syftar till att skapa marknader där framtidens löner kan betala för dagens varor. Resultatet har blivit en finansiell kapitalism som utan tvivel har lyckats skapa en hel del arbetstillfällen, främst i storstäderna. Men stimulanspolitiken får samtidigt till följd att de som redan äger tillgångar – fastigheter eller aktier – blir ännu rikare, på bekostnad av alla andra.

Ekonomiska klyftor vidgas: mellan den äldre och den yngre generationen, mellan storstad och glesbygd. Se där receptet på den politiska polarisering som inte minst visar sig inför presidentvalet i USA – en tydlig illustration av pöbelmentalitetens utbredning, för att tala med Hegel.

Vår preussiske filosof tvingas alltså år 1820 till medgivandet om att pöbelproblemet saknar en rationell lösning inom systemets ramar. Inte för att det skulle saknas materiella resurser för att ge alla människor ett värdigt liv. Men ju större rikedomar som skapas, desto mer påträngande blir också fattigdomen, i såväl materiell som andlig bemärkelse. Den moderna kapitalismen, som Hegel ville begripa rationellt, visar sig skapa en irrationell biprodukt som omöjliggör en bekväm landning i tanken på ett “historiens slut”. I någon mån råkade han kanske (mot sin vilja) få korn på kapitalismens inneboende motsättning, den som finns inbyggd i hur “samhälleligt nödvändig arbetstid” under kapitalismen blir till samhällets överordnade mått på värde. Det är också detta spår som Hägglund följer, från Hegel och vidare till Marx.

En annan fråga – som jag inte riktigt vågar svara på – är hur Hegels pöbel förhåller sig till Marx proletariat. Vissa verkar mena att de syftar på ungefär samma sak, ur olika perspektiv. Andra kanske att pöbeln snarare representerar det som Marx kallade för Lumpenproletariat – ett begrepp som i sin tur kan knytas samman till samtida analyser av prekariat eller prekaritet och det informella arbetets globala tillväxt.

Efter denna lilla utredning känner jag mig ganska klar med Hegelåret, men ser fram mot att återvända till Rättsfilosofin när den väl kommer ut på svenska. Beethovenåret ska dock fortsätta att firas med full kraft i två månader till! (Hans musik, närmare bestämt dess slut, kom in på ett hörn även i podden Slutet.)