Aaron Benanav om tjänstesektorn i coronakrisen

Om någon vecka utkommer ekonomihistorikern Aaron Benanav med boken Automation and the future of work, som delvis bygger på ett par tidigare artiklar i New Left Review. För fem år sedan disputerade han på en avhandling om den globala arbetslösheten 1949–2010; hans handledare var den välbekanta marxistiska historikern Robert Brenner.

Tidigare i veckan så besökte Benanav för övrigt Malmö, på ett litet möte arrangerat av tidskriften Subaltern i samarbete med Endnotes, en ickeakademisk tidskrift där Bena av hör till redaktionskollektivet.

Endnotes har gett ut fem rejäla nummer under tolv års tid och det finns oerhört mycket att säga om de analyser som har utvecklats där; under detta år har jag själv varit del av två läsecirklar som berört saken. Men just nu tänkte jag nöja mig med några läsanteckningar till den senaste titeln i listan över Aaron Benanavs akademiska produktion: “Service work in the pandemic economy” (publicerad i tidskridften International Labor and Working-Class History).

* * *

Om vi tittar på statistik över vad den avlönade arbetskraften jobbar med, går det för varje land att se en nedåtgående kurva för kategorin “jordbruk”. Vid någon tidpunkt faller andelen under 50 procent: i exempelvis Sverige skedde detta kring år 1900, i Kina kring år 2000.

Globalt betraktat verkar detta femtiostreck passeras någon gång på 1980-talet, om vi ska tro på den tillgängliga statistiken. För drygt 30 år sedan arbetade alltså fortfarande halva den globala arbetskraften inom jordbruket. Idag är det bara en fjärdedel – och många av världens jordbrukarhushåll får sin huvudsakliga inkomst från andra håll än från just jordbruk.

Ändå har andelen industriarbetare knappt ökat. Länder som Mexiko, Egypten och Sydafrika har under de senaste trettio åren genomgått en “förtida avindustrialisering“. Andra länder inledde aldrig någon ordentlig industrialiseringsprocess. Sedan ungefär 2014 har andelen industriarbetare i världen fallit. Vi kan alltså tänka oss att den globala tillverkningsindustrin peakade, i termer av arbetskraft, under den förra globala krisen, för typ tio år sedan.

Var hamnar alla dessa människor som varken jobbar med jordbruk eller med industriproduktion? Dels i tjänstesektorn, dels i arbetslöshet – två statistiska kategorier som var för sig är rätt knepiga, och som båda överlappar med kategorin “informellt arbete“.

Så om vi fortsätter att titta på statistik över vad den avlönade arbetskraften jobbar med, går det för varje land att se en uppåtgående kurva för kategorin “tjänster”. Vid någon tidpunkt stiger andelen över 50 procent: i exempelvis Sverige inträffade detta runt år 1970, i Kina ungefär nu, år 2020 eller strax därefter. Och här ligger Kina i takt med det globala genomsnittet.

Lagom till det världshistoriska årtalet 2020 nådde alltså andelen anställda i tjänstesektorn, globalt sett, upp till 50 % enligt Världsbanken. Vilken tajming! Just detta år kom coronakrisen, “the first services recession” – en kris som alldeles uppenbart slår hårdast mot tjänstesektorn.

“Tjänstesektorn” är såklart en statistisk kategori av tveksamt värde. Den rymmer både de personliga tjänster som drabbats allra hårdast i coronakrisen och diverse digitala tjänster (tänk Zoom eller Netflix) som har täljt smör med guldkniv. Just i överlappningen mellan det personliga och det digitala hittar vi gigekonomin.

Coronakrisen bidrar till att ytterligare lösa upp gränsen mellan anställning och arbetslöshet. Vi har det välkända fenomenet (särskilt i USA) med folk som inte räknas som arbetslösa då de inte längre aktivt söker jobb, eftersom de vet att det inte finns några jobb för dem. Plus alla som har ett påhugg på deltid men inte får tillräckligt med jobb för att klara sig på lönen. När ekonomer vid Fed i våras försökte uppskatta den “verkliga arbetslösheten” i USA, kom de fram till att en tredjedel av arbetskraften var mer eller mindre arbetslös. Detta kan jämföras med det förra USA-rekordet som sattes år 1933, då bara en fjärdedel var arbetslösa.

Här i Europa är miljontals anställda fortfarande permitterade och får alltså lönen betald av staten i stället för av företaget. (I våras var det uppe runt 20 procent av alla anställda, nu i oktober rapporteras andelen vara 9 procent.) Systemet med permitteringar syftar i någon mån till att “frysa” den arbetsmarknad som fanns innan coronakrisen slog till. Men nu är det uppenbart att pandemin kommer att fortsätter längre tid än staterna är beredda att betala de permitterades löner. När de europeiska länderna väl avvecklar dessa program är det ganska säkert att den officiella arbetslösheten kommer att skjuta uppåt.

* * *

Aaron Benanavs aktuella artikel kan lätt beskyllas för att vara underteoretiserad; såtillvida går han kanske i fotspåren av Robert Brenner. Å andra sidan är detta knappast en beskyllning som kan riktas mot Endnotes, särskilt inte det senaste numrets idéhistoriska djupdykningar i exempelvis italienska 1970-talets omtolkningar av Marx’ begrepp om Gemeinwesen och den fascinerande krets av tänkare i mellankrigstidens Tyskland vilka av Gerschom Scholem avfärdades såsom “judiska satanister”. För att inte tala om hur redaktionskollektivet bakom Endnotes i en självkritisk vändning ger sig in på gruppsykologiska aspekter av förhållandet mellan teori och praktik. Men samma utgåva rymmer även översättningen av en viktig text från det tyska kollektivet Freundinnen und Freunde der Klassenlose Gesellschaft, som resonerar om det möjliga övervinnandet av kapitalismen. (Hett tips till alla som tycker att Martin Hägglund är alltför vag.)

* * *

Underteoretiserad? Ja, det är Benanavs artikel i flera avseenden (vilket säkert är medvetet). Som att den avstår från att problematisera vad som menas med “tjänstesektorn”, liksom frågan om oavlönat kontra avlönat arbete. Artikeln förblir påfallande deskriptiv: det konstateras att mycket tyder på coronakrisen mest kommer att förstärka tidigare tendenser till ökad ojämlikhet och otryggare arbetsförhållanden. Men varför vi ser ökad ojämlikhet och ökad arbetslöshet, det lämnas obesvarat. Samma sak med frågan om varför tillväxten (i västvärlden) har stagnerat under lång tid – för att inte tala om frågan om vad det är som stagnerar när vi säger “ekonomisk stagnation”.

Benanav nämner inte Marx; intressant nog hänvisar han denna gång i stället till William Baumol när han i viss mån ändå ska teoretisera vad som menas med ekonomisk stagnation:

as economist William Baumol explained in the 1960s, services are in large part a stagnant economic sector. Unlike manufacturing during its heyday, most services do not exhibit dynamic patterns of expansion driven by high rates of labor productivity growth and falling prices. Instead, increases in the demand for services generally depend on spillover effects from productivity-enhancing innovations occurring in other economic sectors. There is a clear link between the global expansion of the stagnant services sector and the ever-worsening stagnation of the wider economy. In the years to come, average economic growth rates will fall further, due to the legacy of the COVID-19 pandemic shock.

Här blir det rätt oklart vad Benanav menar med “stagnant”. Frågan är alltså dels vad som stagnerar, dels om vi talar om en absolut stagnation över tid eller en relativ stagnation sinsemellan olika delar av ekonomin. Än en gång upprepas påståendet att William Baumol på 1960-talet skulle ha visat att tjänstesektorn till stor del “är stagnant”, men om vi faktiskt läser Baumols studie så drar han inga slutsatser som gäller “tjänstesektorn” i allmänhet; hans analys utgår från scenkonsten och syftar främst på de tjänster som likt scenkonsten är särskilt svåra att överlåta på maskiner.

* * *

“The future for labor looks bleak”, konkluderar Aaron Benanav. Hur skulle man ens översätta denna mening till svenska? Arbete, arbetare, arbetarklass… i bestämd eller obestämd form.

The future for labor looks bleak. What that means for the future of working people remains an open question. Their fight for dignity, in the midst of the pandemic and post-pandemic eras, will prove decisive.

Endast en kommentar ↓

#1 COPYRIOT | Hegels “pöbel” (och dess kopplingar till Beethoven och Trump) on 25 October 2020 at 7:05 pm

[…] ← Aaron Benanav om tjänstesektorn i coronakrisen […]

Kommentera