Få har väl missat filosofen Martin Hägglunds bok This life som nu föreligger i en lätt uppdaterad och utökad svensk utgåva, Vårt enda liv.
Expressen ombad mig att recensera den och lät mig skriva en lite längre essä som förra veckan lades ut under rubriken “Stjärnfilosofen som vill ha en ny kommunism“. Dock bakom betalvägg, för ovanlighets skull på kultursidan. Den som kan ge sig lite till tåls och håller koll här kommer annars kunna hitta en ännu lite längre version.
Jag avstod från att på förhand läsa vad andra recensenter skrivit om This life, för att inte skriva ännu en metarecension. I stället tog jag avstamp i Hegels rättsfilosofi, som just råkar fylla 200 år och spelar en ganska stor roll för Hägglund. Inte minst genom betoningen av ett positivt begrepp om frihet och om socialt tillgänglig fri tid som någonting annat än simpel “fritid” i meningen “tomma enheter av tid åt isolerade individer”. Detta får stor betydelse för Hägglunds arbetskritik.
Recensionen betecknar alltså Hägglund som arbetskritiker och även värdekritiker, då hans läsning av Marx noga följer Moishe Postone. Detta får viktiga konsekvenser som jag inte att många recensenter har missat. Både de liberaler som tror sig hitta traditionsmarxistiskt testugg och de vänstersossar som nöjer sig med att läsa boken som ett försök att återuppväcka en mer vagt marxistisk humanism.
Om man däremot verkligen följer Hägglunds värdekritiska Marxläsning är det tydligt att den inte bara är en filosofisk plädering för socialdemokrati à la Bernie Sanders. Han sticker inte under stolen med sina på den parlamentariska vänsterns övergripande strategi: att omfördela resurser i penningform, utan att angripa det underliggande “måttet på värde”. Av samma skäl är han rätt vag kring hur den nödvändiga “omvärderingen av värde” ska gå till och denna vaghet är nog på sin plats, tänker jag. Särskilt eftersom boken knappt alls går in på kapitalismens historia, mer än ett kort och viktigt påpekande om omöjligheten i att återgå till en socialdemokratisk välfärdsstat i ett läge där kapitaltillväxten – den i grunden absurda expansionen av “socialt nödvändig arbetstid” – har saktat av betydligt.
Det finns flera andra saker som lyser med sin frånvaro i Vårt enda liv. Jag nämner bland annat ondskan och familjen. Även frågor om klimat och ekosystem förblir helt marginella. Jag nämner lite av detta i recensionen men uppehåller mig i huvudsak i trakterna av Hegel och Marx. För en faktiskt storartad sak i Hägglunds bok, tycker jag, är hur han lyckas lägga ut några av dessas tankegångar på ett klart och begripligt språk, utan att förlita sig på specifikt marxianska eller hegelianska begrepp. Den typen av “översättning” är verkligen inte lätt, men i slutändan givetvis nödvändig. Kanske återvänder jag i något inlägg till vissa detaljer som inte rymdes i recensionen.
33 kommentarer ↓
Har inte läst varken boken eller din recension. Än. Ser fram emot det. Men detta:
“För en faktiskt storartad sak i Hägglunds bok, tycker jag, är hur han lyckas lägga ut några av dessas tankegångar på ett klart och begripligt språk, utan att förlita sig på specifikt marxianska eller hegelianska begrepp. Den typen av “översättning” är verkligen inte lätt, men i slutändan givetvis nödvändig. Kanske återvänder jag i något inlägg till vissa detaljer som inte rymdes i recensionen.”
Låt mig provocera: Varför ens översätta? Ännu? Varför kan inte tänkandet och skrivandet idag starta direkt i de andra, klara och begripliga termerna? Släpp kopplingen till Marx/Hegel. För den som är intresserad av kapitalismens problem och jämlikhetens möjligheter bör noga överväga om ordet Marx (marxism, marxiansk) och hänvisningar till, och ja ens läsning av, Marx gör mer skada än nytta idag. Många högerpersoner stänger av eller ger sig glatt i strid med halmgubbar. Många vänsterpersoner fastnar i floskler eller kör fast sig i praktiskt irrelevant vad-marx-själv-egentligen-menade marxologi.
#CANIHAS artikeln? Det vore jättetrevligt om du skulle vilja piratkopiera den och maila den. Det skulle hålla mig någorlunda odeprimerad i sisådär en kvart till.
Som tribut får du partiell korrekturläsning av det här inlägget, se problematisk mening:
“Detta får viktiga konsekvenser som jag inte att många recensenter har missat.”
Varför kan inte tänkandet och skrivandet idag starta direkt i de andra, klara och begripliga termerna?
Målgruppsanpassning. Det behöver inte vara svårare, även om det självfallet är ett trist svar.
Släpp kopplingen till Marx/Hegel.
Arbetsdelning är ju ett inte direkt revolutionerande koncept idag. Något kan ju vara precis tillräckligt kantigt, eller så blir det som detta (troligen) en drös seminarium och spektakel av hela skiten bara. Vad kan vi lära oss?
För den som är intresserad av kapitalismens problem och jämlikhetens möjligheter bör noga överväga om ordet Marx (marxism, marxiansk) och hänvisningar till, och ja ens läsning av, Marx gör mer skada än nytta idag.
Ja.
Många högerpersoner stänger av eller ger sig glatt i strid med halmgubbar.
Många vänsterpersoner fastnar i floskler eller kör fast sig i praktiskt irrelevant vad-marx-själv-egentligen-menade marxologi.omment-page-1/#comment-502431
Ironiskt nog förklarar ju Marx bäst varför det ser ut på det här viset, revisionismen har varit normen till största delen av tiden.
“Ironiskt nog förklarar ju Marx bäst varför …”
Det där gav mig allergiska utslag över hela kroppen!
Kolla in den här sågningen!
https://www.svt.se/kultur/recension-av-stjarnfilosofen-komplett-oanvandbar
[…] ← Lite om Hägglunds omtalade bok […]
[…] Lite om Hägglunds omtalade bok […]
Ännu en sågning, denna gång av Bo Rothstein:
https://www.svd.se/martin-hagglunds-gastkramande-utopi
Kommentera