Om virus

Växtplankton står för hälften av all världens fotosyntes och är själva grunden för oceanernas näringskedjor även om de vid varje tidpunkt bara utgör en procent av världens samlade biomassa. Den enskilda planktonorganismen lever nämligen sällan i mer än en vecka, innan den besegras av ett eller annat virus. Annars hade nog oceanerna varit mer av monokulturer. Virus upprätthåller en biologisk mångfald av många olika slags växtplankton, där ingen enskild art tillåts att bli helt dominerande. Därtill bidrar de till att göra näringen, nyligen erhållen från solens strålar, mer tillgänglig för de andra mikroorganismer, djurplankton, som bildar nästa steg i havets näringskedjor.

Detta är ett av många exempel som står att hitta i en fantastisk essä i The Economist, om hur virus finns överallt och är integrerade i all evolution.

(Samma ämne behandlas även i dagens understreckare i SvD, skriven av Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi. Även exemplen som tas upp är i huvudsak samma. Ellerviks understreckare framstår i stora stycken som en renodlad rewrite, men rymmer ändå ingen hänvisning till The Economist.)

Är då virus levande eller ej? Frågan är kanske felställd.

The virus is a process, not a thing.

Svaret är då inte att virus är levande eller ickelevade, inte heller att det finns en flytande skala med viruset någonstans i mitten. För det är ju inte ett ting med en plats. Snarare får sägas att “virus alternerar mellan levande och ickelevande faser”.

(Det där sista kan även sägas om kapitalet, dess ständiga kretslopp och dess beroende av levande arbete för sin reproduktion. Kapitalet som en process, inte som ting.)

De livlösa ting som vi kan frukta – de smittbärande partiklar som sprider sig utanför de levande cellerna – kallas för virioner. Dessa finns i en hiskelig mängd.

Om hela jorden skulle söndersmulas till sandkorn så skulle antalet sandkorn fortfarande vara färre än antalet virioner. Typ så. De finns i jorden, i luften, i haven, i bakterier, i svampar, i växter, i djur.

Av alla virioner i en enda människokropp har flertalet inte någon närmare koppling till människocellerna. De infekterar i stället de olika bakterier (och andra mikroorganismer) som lever inne i människokroppen.

Dödsdansen mellan virus och mikrober som en evolutionär kraft, alltså. Men också: införlivandet av virusarvsmassa i växter och djur, ända in i våra fortplantningskedjor.

Människan har hämtat 8 % av sin arvsmassa från retrovirus. Dessa virus har blivit endogena. Vissa är associerade med former av cancer men anledningen till att de stannat kvar i oss och inte har dött ut är ändå att de gör någon form av nytta, i evolutionär mening.

Virus som blir endogena i bakterier kan ligga vilande där i generationer, låta sig mångfaldigas genom celldelning utan att påverka bakteriens övriga liv, förrän viruset plötsligt aktiveras och ger kommando till sin värdcell att lägga ner all verksamhet utom att producera nya virioner. Viruset lämnar skeppet. Lämnar livet för att öka sina chanser till fortplantning. Det är när värdcellen visar tecken på stress som dess latenta virus låter sig aktiveras. Eller aktiverar sig. Vår mänskliga grammatik med dess subjekt och objekt är nog inte optimal för att tala om virus.

Moderkakan – den mest däggdjuriska av kroppsdelar – tycks komma från virus. Det var retrovirus som började använda sig av proteinet syncytin-1 bör att lösa upp åtskillnaden mellan skilda organismer, för att skapa en flytande övergång, till att börja med mellan en virion och en målcell. Däggdjuren (eller våra föregångare) kopierade denna mekanism från retrovirusen och använder nu syncytin-1 för att koppla samman moderns och fostrets celler i navelsträngen. En gränslöshet som tycks bryta mot immunologins grundlagar.

Endast en kommentar ↓

#1 Conny John (Eltons pappa) on 20 October 2020 at 11:17 am

Glöm inte dina forskarrötter i konspiracismen!
Financial Times reportage om QAnon var både intressant och ödmjukt inför vår tids svåra problem:
https://youtu.be/-4vb6UWhf3o

Kommentera