- Copyriot - https://copyriot.se -

Historisk levnadsstandard, 4: Aggregering

Reallön och BNP är exempel på aggregat. (Från latinets aggregare, att “flocka samman”, en metafor som tycks ha sitt ursprung i boskapshållningen; aggregering är alltså ursprungligen en syssla för fårhundar och herdar.)

Är aggregat nödvändigtvis den bästa vägen för att historiska studier av levnadsstandard? Det frågar sig Emma Griffin i sin redan nämnda artikel i Past & Present, “Diets, hunger and living standards during the British industrial revolution” (2018). Vi snackar alltså fortfarande om perioden ungefär 1790–1840.

Skillnaderna mellan stad och landsbygd – liksom mellan olika regioner i Storbritannien – var stora och växande, exempelvis i fråga om mängden tillgängligt lönearbete, tillgången på näring och människors kroppslängd. (Det sistnämnda är en grov men pålitlig indikator på hur god tillgång de hade på mat under sin uppväxt.) Dessa skillnader slätas lätt över om man väljer att dra slutsatser utifrån nationellt aggregerade genomsnitt.

Att aggregera statistik på nationell nivå innebär ju definitionsmässigt en metodologisk nationalism som står i total motsats till allt tal om globalhistoria (som är någonting annat än att bara väva samman nationella berättelser, eller dra jämförelser mellan nationella aggregat). Bland nationalekonomer ses den metodologiska nationalismen däremot sällan som ett problem. Det hörs ju på namnet: nationalekonomi.

Griffin (2018) menar att 2000-talets nya våg av kvantitativa studier av historiska reallöner har kastat visst ljus på hur klyftan mellan stad och landsbygd vidgades under industriella revolutionen, men att de aggregativa metoderna i huvudsak har tjänat att släta över denna klyfta:

We have seen here that early industrial Britain was en economy of (at least) two halves: a dynamic urban/industrial sector set against a stagnant rural one. There can be no understanding living standards without understanding that it is a story with two parts. In towns and industrial districts, men enjoyed higher wages and steady employment. In addition to working longer hours themselves, they also enjoyed higher wages and steady employment. In addition to working longer hours themselves, they also enjoyed the more dubious privilege of being able to send large numbers of their household, including young children, to work as well. Industrial districts offered the prospect of higher family incomes, /…/ In rural England, by contrast, wages and family incomes hardly moved in the first half of the century and agricultural workers and their families consumed a very plain diet, one that must have been insufficient for all the household’s needs. But the agricultural sector of the economy remained large right down to 1850, so when urban and rural experiences are pooled the overall appearance is one of little change. /…/
Quantification has not only served to underplay the dynamism of the industrial regions, it has also helped to preserve a dichotomous interpretation of living standards – optimism versus pessimism – that is long past its sell-by date.
/…/
The evidence is clear: industrialization ushered in a far more complex, and unequal, society than that which it replaced. It is time to abandon the optimist/pessimist framework

Sammanfattningsvis menar Griffin att vi inte bör stirra oss blinda på om de aggregerade kurvorna pekar uppåt eller nedåt, utan måste fråga oss vad de faktiskt mäter.

Vi missar inte bara den ojämlika utvecklingen mellan stad och landsbygd, utan också ojämlikhetens skilda utveckling där landsbygden förblev förhållandevis jämlik (den stora majoriteten av fattiga där hade lika låg levnadsstandard) medan industriarbetarnas villkor skilde sig betydligt mer (även om deras genomsnitt låg högre).

Frågan blir ännu mer komplex om vi bryter upp familjen som enhet. (Det vill säga, om vi inte bara bryter med den metodologiska nationalismen utan även med vad som kan kallas för “metodologisk familism”.)

De som i 1800-talets början samlade in uppgifter om fattiga familjers levnadsstandard – uppgifter som nu stoppas in i långa tidsserier av kvantitativt inriktade ekonomihistoriker – tänkte knappast på frågor om representativitet. Vanligen utgick de från att människor levde i familjer med en man och en hustru, där alla familjemedlemmar delade lika både på inkomster och på obetalt arbete. Detta må i breda drag ha stämt i fråga om livet på landsbygden, men var en mycket dålig premiss för att studera livet hos dem som var mest påverkade av industrialiseringen.

Löneuppgifterna som samlades in gäller vuxna män. Men kan man utgå från att de även är giltiga för kvinnor och barn? Knappast.

Emma Griffins huvudsakliga slutsats är som sagt att positionerna “optimism” och “pessimism” är överspelade i frågan om vad som hände med de arbetande klassernas levnadsstandard under den industriella revolutionen. Vissa fick det bättre, andra fick det sämre – såklart. Det är givetvis av intresse att även fånga den större bilden, men det bör inte ske till priset av en aggregering som döljer växande klyftor.