Historisk levnadsstandard, 3: Bröd och efterklok näringslära

Frågan om historisk näringslära går inte att komma undan om vi vill kartlägga historisk levnadsstandard. Om vi vill följa levnadsstandarden i det industrialiserande Europa, måste vi inte minst ta ställning till hur vi ser på övergången från mörkt fullkorn till vitt bröd. En kvalitetsförändring som går att betrakta antingen subjektivt eller objektivt, antingen utifrån ett dåtida kunskapsläge eller ett nutida. Då var kanske alla överens om att det vita brödet var överlägset, men å andra sidan kände man varken till kostfibrer eller vitaminer. Nu kan vi nog konstatera att det mörkare är “bättre” i en objektiv mening, även om det vita brödet fortfarande är subjektivt uppskattat.

Värderingen av kvalitetsskillnaden mellan mörkt och vitt bröd blir enormt viktig, eftersom bröd och annan mjölmat under seklernas lopp har stått för en oerhört stor del av människors levnadskostnader.

Emma Griffin (2018) tar upp frågan om historisk näringslära i ett avsnitt av sin artikel. Hon pekar på den stora klyftan mellan kulturella och ekonomiska historieskrivningar. James Vernons bok Hunger skildrade hur förståelsen av svält förändrats över tid, i takt med uppkomsten av tekniska medel för att mäta matens näringsinnehåll. På detta reagerade ekonomihistorikern Derek Oddy med en upprörd recension (2008). Han uttryckte ett mer positivistiskt ideal: “scrutinising nutritional techniques is not what the historian should do; instead, modern nutritional knowledge should be applied to data from the past”.

Om vi skulle följa Derek Oddy, måste vi då inte räkna mörkt bröd som högvärdigare än vitt? Övergången till vitt bröd blir då i statistiken till en faktor som försämrar människors levnadsstandard, även om människorna själva upplevde det vita brödet som en förbättring.

En annan som gick på den näringsmässigt objektiva (eller efterkloka) linjen var den tidigare nämnde DDR-ekonomen Jürgen Kuczynski i 40-bandsverket Geschichte der Lage der Arbeiter unter dem Kapitalismus. Kuczynski ville visa hur den tidiga kapitalismen ledde till sänkt levnadsstandard och var således “pessimist” i likhet med Hobsbawm. Emellertid menade Hobsbawm (1957) – som året dessförinnan trätt ut ur kommunistpartiet – att Kuczynskis “extremism” skadade hans egen sak. I stället för att utgå från objektiv näringslära borde man enligt Hobsbawm utgå från människors subjektiva uppfattning om vilken mat som höll hög kvalitet:

Thus, the mere fact that a new diet is nutritionally inferior to an old one is irrelevant, except to the nutritionist. If white bread is adopted because it is believed to be a sign of a higher standard, then its adoption must be regarded as a sign of improvement.

Vi får hos Hobsbawm även en hänvisning till socialläkaren Alfred Grotjahns studie Über Wandlungen in der Volksernährung från 1902, vars centrala tes sammanfattas av Hobsbawm:

Industrialisation leads to a change in the traditional and – except in famines – nutritionally adequate if dull diet. If enough is spent on the new diet, it can be equally good and more varied. However, often only the well-paid worker can spend enough on it, /…/ Hence, for equal incomes, the old diet is normally nutritionally better than the new. Until either the workers earn enough, or governments take adequate action, industrialisation tends to produce a worse-fed population for a time.

Detta får vi läsa mot bakgrund av “Engels lag“, inte efter Friedrich Engels utan statistikern Ernst Engel. Denna “lag” säger att de fattigare spenderar en större andel av sina inkomster på mat (även om de rikare i absoluta termer spenderar mer). En vedertagen implikation är att fattiga hushålls föda till större del består av kolhydrater (bröd, ris, potatis, majs) snarare än fett och protein.

I sammanhanget kommer jag även att tänka på en kommentar från Staffan:

Även inom matsegmentet tycker jag mig ana att tendensen är den samma: onyttig skit (godis, chips, etc) blir billigare, användbara och nyttiga produkter (ekologiska grönsaker, bra kött) blir dyrare.

Nu har vi kanske lämnat frågan om historisk levnadsstandard. Men även ett försök att jämföra prisutvecklingen på “nyttig mat” respektive “onyttig mat” stöter ofrånkomligen på liknande frågor. Finns det en gemensam måttstock för “nyttighet” eller näringsvärde, att sätta i relation till pris? Och ska matens nyttighet värderas utifrån den kunskap som fanns när den åts, eller vårt eget efterkloka perspektiv?

Om vi eftersträvar ett objektivt mått, i linje med näringslära, om vi alltså tillåter efterkloka kvalitetsjusteringar av matpriserna, så måste vi även hålla öppet för att siffrorna som gäller vår egen tid kan behöva revideras i framtiden, om det skulle visa sig att viss mat faktiskt är mycket sämre än vad vi kunde ana.

Referenser

• Emma Griffin (2018) “Diets, hunger and living standards during the British industrial revolution“. Past and Present.


• Eric J. Hobsbawm (1957) “The British standard of living 1790-1850“, The Economic History Review.


• Derek Oddy (2008) “Hunger: a Modern History” (recension), Reviews in History.