- Copyriot - https://copyriot.se -

Historisk levnadsstandard, 2: Mer om levnadskostnadsindex för industrialiseringens England

Förra inlägget tog upp historikerdebatten kring 1960 om hur den industriella revolutionen påverkade människors levnadsstandard under 1800-talets första hälft. Såväl kvalitativa som kvantitativa aspekter av levnadsstandard togs upp av de brittiska social- och ekonomihistorikerna. Men i centrum stod ändå försöken att kvantifiera reallönernas utveckling, utifrån ett fragmentariskt och inte alltid helt pålitligt källmaterial.
Några år in på 1960-talet kom E.P. Thompson med sin kritik mot ytligheten i många kvantitativa studier. Thompsons vilja att återge vanliga människors upplevelse av industrialiseringen skulle influera väldigt många historiker. Men inom det ekonomihistoriska studiet av historisk levnadsstandard har denna kvalitativa ingång på 2000-talet snarare trängts undan i en ny våg av kvantitativa studier. Det menar historikern Emma Griffin (2018):

The nebulous thing that Thompson called “experience” scarcely now figures in discussions of the standard of living. Social, cultural and qualitative attempts to make sense of the human experience of economic modernization have been largely eclipsed by the inexorable march of statistics.

Många av dessa kvantitativa studier handlar fortfarande om att kalkylera tidsserier över reallön, baserat på ett eller annat levnadskostnadsindex. Men det finns också gott om exempel på försök att kvantifiera materiellt välstånd och fysisk hälsa.

Emma Griffin menar att 2000-talets kvantitativa studier oftast har tenderat att upprepa samma slutsats, i linje med vad som kallats “pessimism”. Trots den enorma ökningen i produktion, kom välståndet inte arbetarna till del under industrialiseringens första halvsekel. Reallönerna för vanligt folk steg knappast och enligt de flesta mått blev människors liv faktiskt sämre – så lyder den gängse slutsatsen.

Att så många historiker tycks eniga om detta är i sig anmärkningsvärt. Det är detta “nyfunna konsensus” som Griffin (2018) vill problematisera med sin artikel i Past & Present (tidskriften som en gång grundades av Thompson, Hobsbawm m.fl.) Utan att ta ställning för den linje som kallats “optimism”, menar hon att det finns belägg för en betydligt mer sammansatt och ambivalent bild, med växande klyftor mellan stad och landsbygd, mellan vuxna och barn, mellan män och kvinnor.

Hennes kritik riktas i första taget mot Charles H. Feinstein som blev enormt inflytelserik med sina beräkningar i artikeln “Pessimism Perpetuated” (1998), som alla 2000-talets studier har hänvisat till. För sin artikel konstruerade Feinstein ett levnadskostnadsindex där varukorgen innehöll 12 sorters mat samt öl, kol, lyse, kläder, skor och hyra. Förändrade konsumtionsmönster hanteras genom att den undersökta perioden har delats in i tre underperioder (1770–1812, 1808–1852, 1848–1870); varukorgens viktning ändras sedan med hjälp av konsumtionsuppgifter som hämtats från mitten av vardera period. I stort ser skillnaden ut att vara liten. Matens andel går från 69 till 61 procent medan dryck, kläder och hyra går upp någon smula. Inom matposten sker ett något större skifte då konsumtionen av mjöl minskar, medan färdigbakat bröd blir viktigare. I matposten återfinns även kaffe, te och socker.

Feinstein (1998) nämner kort vissa frågor om kvalitetsjustering. Priset på yllekläder – en central produkt i själva den industriella revolutionen – är svårt att indexera eftersom ylle kan hålla väldigt olika kvalitet. Tidigare levnadskostnadsindex har i hög grad utgått från data på exporterad ylle, som visar på kraftigt fallande priser under perioden, men detta kan mycket väl vara ett uttryck för att allt enklare kvaliteter gick på export. Feinstein försökte åtgärda detta genom att även titta på prisuppgifter för yllebyxor, “a standard, well-defined garment”. Mycket riktigt sjönk inte byxpriserna lika mycket – vilket översätts till en liten justering uppåt av reallönerna.
Hyra är bland de svåraste priserna att indexera och baseras på mycket grova prisuppgifter, som sedan har justerats nedåt en smula för att kompensera för vad som antagits vara ökad kvalitet i nybyggda bostadshus.
Feinsteins slutsatser blev ändå entydigt “pessimistiska”: för den arbetarklassen i stort innebar industriella revolutionen nästan ett sekel av hård arbete innan de i någon mån började få ta del av den ökade produktivitetens frukter, skriver Feinstein.

Most British workers and their families did not experience an actual deterioration in their standard of living during and after the Industrial Revolution. But neither did they enjoy the rapid progress which the super-optimists have discerned. For the majority of the working class the historical reality was that they had to endure almost a century of hard toil with little or no advance from a low base before they really began to share in any of the benefits of the economic transformation they had helped to create.

I kontrast till Charles Feinsteins “pessimism” står den mer “optimistiska” lönestatistik som räknats fram av Gregory Clark (2001) för lant- och byggnadsarbetare. Även han har såklart konstruerat ett levnadskostnadsindex och diskuterar sitt val av indexformel i förhållande till Feinsteins. En viktig fråga rör sättet att hantera förskjutningar i konsumtionen som skedde under den studerade tidsperioden.

A rural cost of living index was formed as a geometric index /…/ Thus it assumes constant shares of expenditure on each item as relative prices change. /…/
This implies that if the relative price of an item such as housing increases, consumers adapt by reducing relative purchases of the item to the degree to which the share of expenditures on each item remains constant. /…/
In his paper on real wages in the industrial revolution period, Feinstein instead uses a fixed weight index /…/ for each of three sub-periods. The Feinstein index assumes that if the relative price of an item increases then within each sub-period there is no effect on the relative amount consumed. The Feinstein index will tend to show greater increases in the cost of living than the index preferred here.

Sättet att konstruera levnadskostnadsindex verkar alltså åter ha varit avgörande för om bilden av levnadskostnadernas utveckling blir “pessimistisk” eller “optimistisk”.

En av den tidigare debattens ärkepessimister var den marxistiskt orienterade ekonomen Jürgen Kuczynski som kom att verka i Östtyskland. I mastodontverket Geschichte der Lage der Arbeiter unter dem Kapitalismus ville bekräfta bilden av hur industrialiseringen ledde till sänkt levnadsstandard för arbetarklassen. Vad använde han för levnadskostnadsindex? Michael Flinn (1974) ger svaret:

Kuczynski (1942) relied enthusiastically and exclusively on Tucker” /…/
Hobsbawm (1957) would have no tuck with Silberling, but was less severe on Tucker

Det verkar som att den där Tucker ha skapat ett levnadskostnadsindex som lämpar sig väl för en “pessimistisk” tolkning och som därför har uppskattats av marxistiska historiker. I jämförelse med andra index som fanns till hands kring 1900-talets mitt, kan noteras att Tucker visar påfallande låga prisökningar för perioden ca 1750–1790, men påfallande höga prisökningar under efterföljande period ca 1790–1810; därtill ger det en nedtonad bild av de påföljande årtiondenas deflation. Det är således inte svårt att förstå varför Tuckers index en gång i tiden användes för att driva den “pessimistiska” tesen. Samma tes som alltså enligt Griffin (2018) kommit att dominera 2000-talets kvantitativa studier. Mer om hennes kritik i nästa inlägg!

Referenser

1 Comment (Open | Close)

1 Comment To "Historisk levnadsstandard, 2: Mer om levnadskostnadsindex för industrialiseringens England"

#1 Pingback By COPYRIOT | Historisk levnadsstandard, 4: Aggregering On June 10, 2020 @ 8:02 pm

[…] Historisk levnadsstandard, 2: Mer om levnadskostnadsindex för industrialiseringens England […]