- Copyriot - https://copyriot.se -

Historisk levnadsstandard, 1: Debatten om industriella revolutionen

Hur människors levnadsstandard har gått upp eller ned i det förflutna har varit föremål för en rad historievetenskapliga debatter. Olika slags historiker har använt olika metoder för att följa olika populationer över olika tidsperioder: decennier, sekler, millennier. Ofta men inte alltid har man försökt använda pengar som mått på levnadsstandard och frågan har kokat ner till att handla om reallön. Där finns beröringspunkten med vår indexkritiska forskning, som i korthet handlar om svårigheterna att mäta pengarnas köpkraft över tid.

Eftersom många studier av historisk levnadsstandard går ut på att avgöra vad människor kunnat köpa för sina pengar, är resultaten högst beroende på valet av levnadskostnadsindex (som ju används för att räkna om penninglöner till reallöner). Även om vi själva inte gör anspråk på att säga någonting om levnadsstandardens historiska utveckling, vill jag skaffa mig lite överblick över hur de vetenskapliga debatterna har utvecklat sig, med tyngdpunkt på källkritik i allmänhet och indexkritik i synnerhet.
En gedigen diskussion om källkritik förs till exempel i ett alldeles färskt bidrag från två svenska ekonomihistoriker (Bengtsson & Svensson 2020), som behandlar tidsperioden 1750–1900. Återkommer snart dit, men vill först backa tillbaka en bra bit.

Friedrich Engels klassiska studie av “Den arbetande klassens läge i England” (1845) handlar om vad den industriella revolutionen innebar för vanliga kvinnor, män och barn. Frågeställningen skulle förbli central på det ekonomisk-historiska fältet under 1900-talet.

Åtminstone i Storbritannien utkristalliserade sig två motsatta läger bland historikerna, “optimister” och “pessimister”. Termerna kan tyckas lite illa valda när de inte handlar om vad som ska komma, utan om vad som har varit. Men visst fanns där även en politisk klangbotten. Rent vetenskapligt var frågan om huruvida den tidiga industrikapitalismen hade varit gynnsam för det stora flertalet. “Optimisterna” som menade att så var fallet, var ofta politiskt liberala (även Friedrich Hayek kunde räknas till detta läger), med en övertygelse om att vägen till ökad levnadsstandard även fortsättningsvis skulle gå genom marknaden. På 1950-talet utmanades de av “pessimister” som ofta var marxister. Främst bland dessa var historikern Eric Hobsbawm.

Hobsbawm (1957) särskilde mellan en “klassisk” pessimism (Ricardo, Malthus, Marx m.fl.) och en “modern” optimism som grundlades av John Clapham i trebandsverket An Economic History of Modern Britain (1926–1938). Claphams slutsats om ökade reallöner 1790–1850 var delvis var en följd av valet av period. De flesta är överens om att levnadsstandarden började vända uppåt under 1840-talet, så den egentliga debatten handlar om de föregående årtiondena.

Clapham lutade sig på befintlig statistik över löner och priser. På levnadskostnadssidan använda han sig av det index som konstruerats av Norman J. Silberling. “It is not too much to say that Clapham’s version of the optimistic view stood or fell by Silberling”, skriver Hobsbawm.
Silberlings levnadskostnadsindex har blivit hårt kritiserat. Dels för att det baserade sig på partipriser på varor som råull och råhavre, snarare än på priserna på verkliga konsumtionsvaror i detaljhandeln. Dels för att varukorgens sammansättning knappast återspeglade verkliga konsumtionsmönster. Största problemet med Silberlings levnadskostnadsindex tycks ha varit att det underskattade vikten av mjölmat (inklusive öl). Men dess svagheter var fler än så. Thomas Ashton (1949) uttryckte sig roligt om den imaginära människa vars levnadskostnader återspeglades av detta index:

He did not occupy a house, or at least was not called upon to pay rent. He allowed himself only a moderate amount of bread and very little porridge, and he never touched potatoes or strong drink. On the other hand, he got through quite considerable quantities of beef and mutton and showed a fondness for butter. Perhaps he was a diabetic. The ordinary Englishman of the eighteenth century would have been puzzled by him. /…/
Silberling’s creature /…/ quenched his thirst only with tea and coffee (with sugar but without milk)

Michael Flinn (1974) påpekar att det i huvudsak finns tre metodologiska problem i studiet av historiska reallöner. Det första rör frågan om att ur ett kvantitativt material identifiera trender över lång tid, inklusive valet av tidsperiod, vilket hänger samman med frågan om vad man rent kvalitativt menar med “den industriella revolutionen”. Det andra problemet handlar om att följa prisernas historiska rörelse, det tredje om lönernas. Priserna var mer volatila, de rörde sig mer, än lönerna. Alltså blir resultatet i mycket hög grad avhängigt konstruktionen av ett historiskt levnadskostnadsindex. Vilka priser man väljer att mäta och vilken vikt som tillmäts olika livsmedel kan då bli avgörande för bilden av stigande eller fallande reallöner.

Det finns en mängd historiska levnadsindex och alla har utsatts för hård kritik. Men så länge man existerar att index uppgift är att indicera, bokstavligen ge en fingervisning, inte exakt på procenten när – då är det ändå slående hur väl dessa index stämmer överens.
Alla mått på levnadskostnader pekar på en uppåtgående trend från 1790-talet och fram till en topp 1813, då den inflatoriska fasen går över i en deflatorisk fas. Perioden 1815–1840 präglas av fallande priser och fallande löner (i pengar räknat). Men varken över löner eller priser finns någon fullständig statistik.

Centralt i den pessimistiska tolkningen var att den samlade produktionen och importen av vete inte höll takt med befolkningstillväxten. Under den aktuella perioden måste det alltså ha konsumerats mindre vete per person, vilket i viss mån kompenserat av att folk åt mer potatis. Hobsbawm menade också hur vanligt folks mat fick sämre kvalitet eftersom handlare blandade ut mjöl med sand, mjölk med vatten och så vidare (adulteration).

År 1957 hävdade Eric Hobsbawm att John Claphams optimistiska kalkyler i praktiken hade fallit, då det avslöjats hur svag empiri de vilade på. På optimisternas sida i debatten kvarstod Thomas Ashton som i stället tog stöd mot vissa antaganden av teoretisk art, om vi får tro Hobsbawm.

Hobsbawm fick snart mothugg av historikerkollegan Robert M. Hartwell, som var medlem av (sedermera ordförande i) den högerliberala Mont Pelerin Society.

Hartwell (1961) försvarade alltså en “optimistisk” tolkning av levnadsstandardens utveckling under den industriella revolutionen. Hans argumentation är rätt intressant: först menar han att historiker bör undvika “prejudice and pre-conceived theories”, bara för att redan i samma mening tala om hur bristen på data kan vägas upp genom “an analysis of the likely changes in income distribution during a long period of economic growth”. Men vad är det som kan få vissa förändringar att framstå som mer sannolika än andra, om inte förutfattade teorier? I detta fall den teori som brukar kallas “trickle-down” och säger att den ekonomiska tillväxtens frukter i slutändan alltid kommer att “sippra ned” även till de fattigaste.

Detta är såklart inte det enda teoretiska antagande som präglar analysen hos Hartwell (och många andra i den här debatten) utan att skrivas ut. Ett annat är det att levnadsstandard bara handlar om konsumtion, inte om sådant som arbetsvillkor eller arbetstid. Utifrån sådana premisser blir ökad fritid något som ställs mot ökad levnadsstandard. Kanske kan man säga att begreppet “levnadsstandard” i praktiken fungerar som lite av en teoretisk black box där förutfattade meningar kan parkeras utan att granskas närmare.

Robert Hartwell (1961) höll alltså fast vid en “optimistisk” slutsats, sammanfattad i dessa ord:

the standard of living of the mass of the people of England was improving in the first half of the nineteenth century, slowly during the war, more quickly after 1815, and rapidly after 1840. And /…/ the increase in average life over these years is further proof of increasing well-being. /…/ People lived longer because they were better nourished and sheltered, and cleaner, and thus were less vulnerable to infectious and other diseases. /…/
In any case, much of the ill that has been attributed solely to the industrial revolution existed also in the pre-industrial age. /…/
Thus much misunderstanding has arisen because of assumptions – mainly misconceptions – about England before the Industrial Revolution; assumptions, for example, that rural life was naturally better than town life, /…/ thet slums and food adulteration were peculiar products of industrialization, and so on; in other words, the perennial myth of the golden age.

Eric Hobsbawm lät sig inte övertygas utan återkom 1963 med en ny artikel i The Economic History Review, där han återigen slog fast att det saknades vetenskapliga belägg för den “optimism” som tidigare hade dominerat bland brittiska ekonomihistoriker. Kort sagt saknades enligt Hobsbawm (1963) tillräckligt pålitliga data för att kunna räkna ut en tidsserier över reallönerna i England. Därför vore det bättre att närma sig frågan genom att undersöka vad folk faktiskt konsumerade, rent materiellt. Ett annat problem i att utgå från penninglöner är också att människor inte alltid fick någon lön, eftersom deras arbetskraft inte alltid var efterfrågad.

Chronic and cyclocal unemployment /…/ was almost certainly extremely high, /…/ but its effect on real wages, though plainly serious, remains to be investigated. As usual, the optimists (notably Hartwell) continue to neglect it entirely

I avsaknad av hårda bevis, har optimisterna fallit tillbaka på sin liberala ideologi, skrev Hobsbawm (1963). Antagandet de gör är att nationalinkomsten (BNP) steg så mycket att detta rimligen borde resultera i ökade realinkomster för varje människa i England under den industriella revolutionen.

Hobsbawm (1957) och Hartwell (1961) tycks ändå ha varit överens om att dödligheten minskade, eftersom färre svalt ihjäl. Men detta betyder inte nödvändigtvis att den genomsnittliga familjen fick mer mat på bordet, påpekade Hobsbawm. Minskad svält kan också handla om en jämnare tillgång på mat än vad som varit fallet i det förindustriella samhället. Den jämnare tillgången återspeglar sig kanske inte i statistiken över reallöner. Men borde den ändå inte betraktas som en ökad levnadsstandard? Döden måste väl ändå vara “det slutgiltiga kriteriet”, påpekar Hartwell i en fotnot. Samma fotnoten löper ut i ett intressant resonemang, som öppnar en glipa i levnadsstandardens svarta låda:

Some people may prefer a combination of feasts and famine, with an uncertain expectation of life, but surely most people would prefer regular consumption, the certainty of longer life, and the hope of improved conditions. And, in any case, there were no feasts in pre-industrial, or modern non-industrial societies: the alternatives were (and are) subsistence, and, when crops fail, less than subsistence. In the classic definition of welfare, a person is better off if his income is larger, or more evenly distributed over time.

Här hade man kunnat önska sig att Hartwell velat ge ett par litteraturhänvisningar. Att det inte förekom några fester i förindustriella samhällen är ett, hmm, ganska magstarkt påstående. Jag blir också nyfiken på vad som menas med “den klassiska definitionen av välfärd”. På något sätt blir det väl nödvändigt att göra en avvägning mellan total konsumtion och jämn tillgång. Frågan kan omformuleras i termer av golv och tak. Är det så självklart att “de flesta människor” alltid föredrar att höja golvet (den lägsta vardagsstandard man sjunker till under dåliga tider) framför att höja taket (den högsta standard man uppnår vid festligheter)?

Frågan om festernas betydelse för levnadsstandarden kräver någon form av sociologisk grund. Går det att komma undan från Durkheims idéer om ritualernas betydelse för kollektivet?

I sitt bruk av kvantitativ data stannade Hobsbawm i allmänhet på en nationellt aggregerad nivå. Men han påpekade också att frågan inte får inskränkas till det ekonomiskt mätbara. Sociologiska frågor om trygghet, drömmar och gemenskap måste också finnas med, skrev han 1963.

1963 var också publikationsåret för E.P. Thompsons klassiska studie The Making of the English Working Class. Thompson hörde till samma grupp av marxistiska historiker som Hobsbawm, som lämnat det brittiska kommunistpartiet i protest mot Sovjets invasion av Ungern. Debatterna om historisk levnadsstandard fördes alltså i nära anslutning till denna brytning med Sovjet. Nästa inlägg kommer ta avstamp i hos en historiker som lutar sig tillbaka mot traditionen från Thompson.

Referenser

3 Comments (Open | Close)

3 Comments To "Historisk levnadsstandard, 1: Debatten om industriella revolutionen"

#1 Pingback By COPYRIOT | Historisk levnadsstandard, 2: Mer om levnadskostnadsindex för industrialiseringens England On June 7, 2020 @ 5:54 pm

[…] ← Historisk levnadsstandard, 1: Debatten om industriella revolutionen […]

#2 Comment By Lars On June 8, 2020 @ 10:02 pm

Apropå att blanda sand i mjölet kom jag att tänka på en gammal lag från 1662 som lyder: “Icke skole och Bakerne blande Kriitha eller något annat i Degen som kan skada Brödhet, eller then som thet förtährer. Fins sådant medh någon, böte Konungenom, Stadenom och Mälsägandenom 100 Mark til trefkiptes.”

#3 Comment By rasmus On June 8, 2020 @ 11:24 pm

Snyggt! Krita kanske man helst inte vill ha i brödet, även om det tryggar kroppens kalciumintag.