- Copyriot - https://copyriot.se -

Om kontaktspårningsappar

Sydsvenskan bad mig att skriva en text om de s.k. corona-apparna. Publicerades idag (bakom betalvägg): “Med corona-apparna stärker internetjättarna sitt grepp“.

Jag känner att jag vill klargöra rubriken, eftersom de flesta inte kan läsa själva artikeln. Det handlar förstås om hur Apple och Google i samförstånd har etablerat ett protokoll för digital kontaktspårning via bluetooth. Lösningen de valde är decentraliserad, vilket går tvärs emot önskemålen från många regeringar och företag som har önskat sig en central databas över vilka människor som vistats nära varandra.
Vad jag skriver är alltså inte att detta protokoll i sig stärker nätjättarnas grepp. Däremot demonstrerar Apple och Google sin makt. En makt grundad i kontrollen över telefonernas operativsystem; i detta fall handlade det om makten att avgöra vilka appar som ska få tillgång till bluetooth utan att vara aktiva. I förlängningen kan detta få politiska följder som stärker dessa två företag.

Men också en demonstration av den oerhörda makt som har samlats hos just Apple och Google. Plötsligt träder de nu fram som en självklar del av den europeiska hälsovårdens infrastruktur. Vad kommer de att förvänta sig i gengäld? Kanske att EU slutar att processa mot deras olika monopolpositioner.

För en mycket mer djupgående genomlysning av vårens turer kring olika kontaktspårningsprotokoll, se Magnus Erikssons bloggpost på återupplivande bloggen Blay.

Även om decentralisering är att föredra framför central datainsamling, ska inte detta motsatspar få överskugga de större frågorna om kontaktspårning. Eller frågan om hur digitala metoder rent praktiskt integreras i regionalt organiserade folkhälsoinstitutioner. Eller den helt grundläggande frågan om vilken verklig nytta som detta slags är kapabla till. Som jag skriver i Sydsvenskan finns det åtminstone tre förutsättningar som måste vara uppfyllda för att digital kontaktspårning alls ska kunna bidra till ett effektivare smittskydd:

För det första måste sjukvården ha kapacitet för att testa misstänkta fall i stor skala. Om vem som helst kan rapportera sig som smittad, skulle de hypokondriskt lagda snabbt utlösa en flodvåg av spam. Bara den som lämnat ett positivt virustest ska få möjlighet att skicka en varning till andra som kan har vistats i närheten.
För det andra bör en stor majoritet använda appen. Om bara en tredjedel är med, så registreras blott vart tionde kontakttillfälle.
För det tredje måste mobiltelefonerna ständigt skicka ut och fånga upp de trådlösa signalerna. I vanliga fall kan en app bara använda bluetooth medan den används. Lösningen finns hos Apple och Google, som kontrollerar operativsystemen i världens telefoner. Dessa två konkurrenter har nu i coronatider börjat agera som ett konsortium.

Därtill har vi den grundläggande svaghet som ligger i att använda bluetooth i detta syfte:

Bluetooth har en räckvidd på omkring tio meter. Kontaktspårningsapparna försöker bedöma avståndet mellan två telefoner med hjälp av signalens styrka, men detta är vanskligt. Signalstyrkan varierar beroende på telefonens modell och vinkel. Radiovågor färdas ju också obehindrat genom barriärer som inga virus kan passera, till exempel glasskivor. Två personer som sitter i var sin stängd bil och väntar på samma rödljus kan felaktigt registreras som en riskabel kontaktsituation.
”False positives” av detta slag är omöjliga att bygga bort.

1 Comment (Open | Close)

1 Comment To "Om kontaktspårningsappar"

#1 Comment By Alaoglu On May 20, 2020 @ 6:38 pm

Den som ännu kan erinra sig diskussionerna om FRA-lagen i urminnes tider minns kanske att intresset hos spionerna inte först och främst är data utan metadata (någon FRA-person menade att det “ju bara är för folk att använda kryptering om de är oroliga”); det är alltså sociogrambyggandet som är deras huvudintresse (när man väl hittat ett intressant mål har Ygeman numera ordnat lagstöd för att infektera vederbörandes enheter med trojaner). Är nu inte en smittsspårningsapp helt enkelt ett verktyg för att bygga ett gigantiskt sociogram över (i bästa fall) hela befolkningen?

Och om jag förstått det rätt kommer de pingtaggar någon rapporterar som utsända när denne varit smittad att matchas till ett positivt coronatest? I Sveriges fall alltså till ett personnummer, vilket gör att den noden i jättesociogrammet är identifierad.

Skulle man lite försiktigt kunna säga att det här inte låter som en toppenidé?