Immunokapital, hälsokapital och människolivets penningvärde

När jag förra månaden skrev om antikroppar som hårdvaluta så hänvisade jag kort till Kathryn Olivarius:

Immunologisk diskriminering är ingenting nytt. Under 1800-talet var New Orleans centrum inte bara för USA:s slavhandel och bomullsindustri, utan också för återkommande utbrott av gula febern, en virussjukdom som dödade ungefär hälften av alla som smittats. Överlevarna blev dock immuna. Historikern Kathryn Olivarius använder begreppet ”immunokapital” i sin studie av hur immunitet blev en ekonomisk tillgång. En svart slav som varit sjuk men tillfrisknat steg i pris på slavmarknaden med uppemot 50 procent. Även hos vita hade antikropparna ett tydligt värde i pengar. Den arbetare som inte redan hade haft gula febern betraktades knappast som anställningsbar.

Immunocapital är också titeln på den bok som Olivarius uppger sig ha på gång; troligen en omarbetad version av hennes doktorsavhandling Necropolis (Oxford, 2017). Där använder hon även begreppet “immunocapitalist” om de individer i New Orleans som lyckades dra ekonomisk fördel av sin (förmodade) immunitet. Ett par gånger talar hon även om en “immunocapitalism” i allmänt vaga termer.

Avhandlingen rymmer ingen diskussion om vad författaren menar med “kapital” eller “kapitalism”. Där finns ett avsnitt om metodologi och ett om tidigare forskning, men inget teoriavsnitt. Sådant är tydligen inte nödvändigt om man disputerar i historia vid Oxford!

“Immunity, Capital, and Power in Antebellum New Orleans” lyder titeln på ett kapitel i avhandlingen, som ett par år senare publicerades i omarbetad form av The American Historical Review. Tidskriftens redaktörer måste ha avkrävt författaren ett minimum av begreppsdefinition. Den omarbetade artikeln rymmer nämligen teoretiska hänvisningar som saknas i avhandlingen. Här väljer Olivarius att luta sig mot Pierre Bourdieu:

Good health and immunity fit into Pierre Bourdieu’s definition of capital. /…/ While economists have explored the idea of “health capital” – where health is a “durable capital stock” that individuals inherit at birth, has tangible value that depreciates over time, and impacts decision-making – scholars have done little to explore the historical connections between health, capital, and power.

Jag tycker ändå inte att den citerade fotnoten ger Olivarius tillräckligt på fötterna för att gå från “immunokapital” till att tala om “immunokapitalister” och “immunokapitalism”. På vägen gör hon ett outtalat antagande: att det räcker med att ha kapital för att vara kapitalist. Där tror jag inte riktigt att hon har med sig Bourdieu, som såvitt jag vet aldrig lät sitt begrepp om “kulturellt kapital” glida vidare på motsvarande vis. Nu är jag verkligen inte insatt i Bourdieu och så andra får gärna fylla i. Jag vet att han mest intresserade sig för de något högre klasserna. Men som jag har förstått hans kapitalbegrepp utgår det ändå från att alla har kulturellt kapital, även om vissa har mer än andra.

På samma sätt menar moderna nationalekonomer att alla människor besitter mer eller mindre av “humankapital“. Begreppets genombrott förknippas med Gary Beckers bok Human capital (1964), där han även diskuterar individuell hälsa i termer av en ekonomisk tillgång som kan värderas i pengar. Men redan före Becker, diskuterades begreppet “health capital” av hans kollega Selma Mushkin i artikeln “Health as an investment” (1962). Där skrev hon bland annat:

Just as the stock of physical capital may be measured in a number of different
ways, so the stock of health capital in people may be variously measured. This human capital formation by health care for a population may be counted, for example, at cost – the cost of environmental and curative health services embodied over their life spans in each of the age cohorts in the present labor force.
/…/
The present value of future labor product created by health care becomes a second measure of capital value. The question that is being asked in this measurement of investment is: “What is the expected return from the health care which in turn determines its value?”

På en ganska hypotetisk nivå diskuteras alltså två sätt att mäta “hälsokapital”. Antingen försöker man mäta de sammanlagda kostnaderna för den hälsovård som har “investerats” i levande människor. Eller så försöker man att mäta den ekonomiska avkastning som de hälsovårdande insatserna kan väntas ge, jämfört med om de hade uteblivit.

Eftersom kapital här betraktas som en produktionsfaktor, kan “hälsokapital” i princip bara innehas av människor som har ett arbetsliv framför sig. På pensionsdagen har det fallit till noll.

Nationalekonomiskt betraktat har alltså “hälsokapitalet” sin hemvist i den enskilda individen. Så är det även hos Olivarius. Men för henne handlar det i slutändan om form av social status, byggd på hur människors hälsotillstånd uppfattas vara. I den nationalekonomiska teorin är hälsokapitalet snarare något som finns i den individuella kroppen. När man då talar om den samhälleliga stocken av hälsokapital, är det som en summa av alla individers hälsokapital.

Kollektivistiska idéer om folkhälsa och flockimmunitet sticker ut från den nationalekonomiska modellens premisser. De måste därför definieras som ekonomiska “externaliteter“. Mushkin exemplifierar med hur vacciner kan skapa flockimmunitet:

An individual’s purchase of some medical services is of benefit to others. Purchases by some consumers, for example, of influenza vaccination during an epidemic prevent further spread of the disease. The value of the medical services to each consumer does not depend upon his consumption of medical services alone but upon decisions of his neighbors as well. Those who make no purchases of influenza vaccine also benefit. Thus, the social value of medical services is far larger than the private marginal value to those making the investment in themselves. Individual decisions of a consumer are therefore inadequate as an efficient guide to the optimum allocation of resources for health purposes. For these individual decisions tend to undervalue health services and result in an underproduction of these services.

En fråga som blir hängande i luften är vad som – nationalekonomiskt betraktat – händer med hälsokapitalet när en ny slags farsot sprider sig epidemiskt. Antag att ingen är immun på förhand, men att de som överlever blir immuna (och kan vinna ekonomiska fördelar av denna immunitet). Enligt ett möjligt räknesätt, öppnar den nya farsoten en oerhörd möjlighet för kapitaltillväxt – varje person som blir immun har ju förvärvat en ny mängd hälsokapital. Men den där immuniteten hade ju inte behövs, om det inte vore för att farsoten bröt ut i första taget. Kanske vore det rimligare att, vid pandemins utbrott, skriva ned värdet av varje individs hälsokapital, för att åter skriva upp det om och när individen blir immun. (Detta vore i linje med tanken på icke-immunitet som en funktionsnedsättning.)

Eller så är inget av alternativen rimliga. Det får bli min slutsats. Nyttan av begrepp som “hälsokapital” och “immunokapital” kan betvivlas. I vilket fall bör dessa inte förväxlas med det kapital som står i centrum för kapitalismen.

På tal om orimligheter noterar jag med intresse en uppgift i Mushkins artikel. Det handlar om det möjligen första försöket att på teoretisk väg räkna ut priset på ett människoliv:

William Farr in his 1853 article in the Journal of the Statistical Society and in his later volume on Vital Statistics (1885) computed the economic value of a human life by discounting the value of future earnings taking account of average life duration at different ages. Farr deducted from these earnings the discounted value of maintenance costs, including the cost during the period of childhood dependence and “helpless old age.”

Selma Mushkin påpekar även att dessa räkneövningar kom att influera en av de mest inflytelserika nationalekonomer som har levat: Irving Fisher. Hans skrift “A report on national vitality: Its wastes and conservation” (1909) rymmer en rad beundrande hänvisningar till Farr (förutom en rad utfall mot den tidens vaccinmotståndare). Ett exempel:

The best method of estimating the economic value of life and its increased duration is by the capitalization of earning power. Dr. William Farr, of England, has estimated that a baby born to an English agricultural laborer is worth in capitalized earning power about £5,or $25.