Borde musiken bryta sitt beroende av konserter?

Musikbranschen måste bryta sitt osunda konsertberoende“, hävdar musikskribenten Sara Martinsson på Dagens Nyheter. Enligt henne är det “uppenbart att en affärsmodell där konserter står för mer än hälften av intäkterna inte är hållbar”.

Nej, det är klart att konserter, klubbar och teatrar inte är hållbara kulturformer för tillfället. De är ju inställda. Precis som att fotbollsmatcher, gudstjänster och prideparader är inställda.

Men här handlar det tydligen om hållbarhet i en annan, mer oklar mening. Sara Martinsson skriver är att “musikbranschen” är strukturellt fast i “en affärsmodell” där den största inkomsten kommer från “live“. Så har det varit i uppemot tjugo års tid, skriver hon – alltså ända sedan fildelningens intåg.
Tjugo år av osunt beroende? Kanske. Men vi kan också testa att förlänga det historiska perspektivet ytterligare några årtionden bakåt i tiden. För den stora merparten av musiker var det då en självklarhet att få sin huvudsakliga försörjning av att framföra musik inför en publik (snarare än i studio). Var även dessa musiker fast i ett osunt konsertberoende? Eller gjorde de mest vad musiker alltid har gjort?

Skulle någon påstå att dansmusiken är fast i ett osunt beroende av dans?

Att tala om hur “musikbranschen” borde fungera är alltid att göra våld på musiklivets verkliga mångfald. Vissa tillbringar mer i en studio, andra på scen eller med att arrangera klubbar och festivaler, i större eller mindre skala, svart eller vitt, med eller utan direkta eller indirekta subventioner. Så spretigt måste det också få vara om musiken alls ska betyda någonting. De svåra villkoren för musiker kan inte förbättras genom att “branschen” bestämmer sig för en annan “affärsmodell”. Om något så krävs det motkulturer där artister och publik gemensamt vänder sig bort från den industriella logik som enkelriktar musiklivets former.

Sara Martinsson verkar tycka att det är sundare om musiker är beroende av Spotify, i stället för av konserter. Hon ger två argument till detta i sin artikel:

  1. Konserter “kräver för mycket av människorna som förväntas stå för underhållningen”.
  2. Konserter “belastar klimatet alldeles för hårt”.

Det första argumentet handlar om exploatering och arbetstid. Musiker står i grunden inför samma problem som andra arbetare i den så kallade gigekonomin. Det är en facklig fråga där det finns motsatta intressen inom den så kallade “musikbranschen”.

Klimatargumentet är desto mer tveksamt. Det är knappast konserter i sig som belastar klimatet. Snarare industrin som vuxit upp kring arenor och storskaliga festivaler, där inte bara artisterna utan ofta även publiken flyger in. Men så måste det ju inte vara. Det mer småskaliga klubb- och konsertlivet förbrukar betydligt mindre naturresurser.
Tjänster som Spotify står däremot för en rejäl klimatbelastning, vilket Kyle Devine kartlagt i den aktuella boken Decomposed: The political ecology of music. Det går inte längre att låtsas som att strömmad musik är immateriell.

* * *

Varifrån kommer förresten påståendet att “konserter står för mer än hälften av intäkterna”? Jo, det kommer från de rapporter som företagsekonomen Linda Portnoff har skrivit åt intresseorganisationen Musiksverige, senast 2017. “Musikbranschen” definieras i dessa rapporter som summan av tre intäktsflöden:

  1. Upphovsrättsliga intäkter till organisationer som Stim, Sami och Ifpi, för bruket av musik i offentliga miljöer samt i radio, tv och onlinetjänster.
  2. “Intäkter för inspelad musik”, vilket inbegriper alla fysisk skivförsäljning samt alla de pengar som folk betalar för abonnemang på Spotify (men däremot inte Spotifys annonsintäkter).
  3. Konsertintäkter, vilket ska inbegripa alla pengar som folk lägger på biljetter till konserter och festivaler – men däremot inte intäkterna från t.ex. ölförsäljning eller sponsring i konsertlokalen. Det är också oklart om klubbar räknas som konserter eller inte. Uppenbarligen bygger dessa siffror på en grov gissning utifrån SCB:s siffror.

Metoden innebär att vissa pengaflöden räknas dubbelt (vilket förvisso är ett fiffigt sätt för Musiksverige att brösta upp sig). Såväl streamingtjänster (2) som konsertarrangörer (3) betalar ju en del av sina intäkter vidare i avgifter till Stim (1). En betydande del av de upphovsrättsliga intäkterna har alltså redan räknats som intäkter en gång. Att då jämföra de tre intäktsflödena procentuella andel av “branschen” blir aningen märkligt.

Musiksverige har alltså valt att räkna Spotify (men inte Youtube) som del av “musikbranschen”. Däremot räknar man inte in P2, P3 eller andra musikinriktade radiokanaler. Man räknar inte in musikhögskolorna, folkhögskolornas musiklinjer eller de kommunala kulturskolornas musikutbildningar. Inte heller erkänner man handeln med musikinstrument och ljudutrustning som en del av “musikbranschen”.

* * *

Det är inte musikbranschen som måste bryta sitt konsertberoende.
Det är musiken som måste bryta sitt branschberoende.

Uppdatering:
Se också Daniel Johansson på branschorienterade sajten Musikindustrin: “Konserterna är inte problemet“.

Endast en kommentar ↓

#1 COPYRIOT | Hur X äger rum, igen on 21 May 2020 at 9:27 am

[…] Borde musiken bryta sitt beroende av konserter? […]

Kommentera