Inflation eller deflation i coronakrisen?

Rätt svar är, som oftast: både och.

Priserna kommer att stiga, på vissa slags varor (inflation).
Samtidigt kommer priserna att falla, på andra slags varor (deflation).
Huruvida nettoresultatet blir inflation eller deflation beror då på vilken tyngd som de olika varorna har i den så kallade varukorgen.

Konsumentprisindex beräknas utifrån en varukorg som ska representera “hela den privata inhemska konsumtionen”. Det betyder att rika människors konsumtion väger tyngre än fattiga människors konsumtion; på fackspråk säger man att KPI är ett plutokratiskt index, till skillnad från ett demokratiskt index där varukorgen representerar ett genomsnitt av vad varje medborgare eller varje hushåll konsumerar. (Fram till 1954 bestod Sveriges officiella prisstatistik utgjordes en sorts demokratiskt index, byggt på konsumtionen hos en “indexfamilj” bestående av en man, en hustru och två barn bosatta i en tätort.)

Fattiga människor har alltid lagt en större andel av sina pengar på mat än vad rika människor behövt göra. Stigande livsmedelspriser är därmed en form av inflation som visar kraftigare utslag i ett demokratiskt index än i ett plutokratiskt index. Medan det omvända givetvis är fallet för mer lyxbetonad konsumtion. Det är alltså fullt möjligt att tänka sig ett ekonomiskt krisläge där det officiella KPI visar att Sverige befinner sig i deflation, trots att flertalet hushåll upplever en högst verklig inflation.

Inom mitt pågående forskningsprojekt tittar jag just nu närmare på SOU 1943:8 om levnadskostnadsindex. Utredningen påkallades såklart av kriget. Bristen och ransoneringarna på vissa varor förstärkte vissa av de principiella problemen med att mäta den allmänna prisutvecklingen i ett land.

I tider av kris, konstaterade de sakkunniga, “ökas bl.a. riskerna för att index skall förlora sin allmängiltighet”. Typiskt för kristider är nämligen att “spridningen i prisutvecklingen för olika varuslag och varugrupper starkt ökas”. Så även under 2020 års coronakris, misstänker jag.

Låt oss då spekulera i de skilda riktningarna i prisutveckling av olika grupper av konsumtionsvaror, som vi kan vänta oss under det återstående året.
Livsmedel förväntas bli dyrare, till följd av brist på arbetskraft i lantbruket och försvårade transporter. Enligt Konjunkturinstitutet kan vi få se “tredubbla priser på frukt och grönt”. Även kaffe kan bli betydligt dyrare.
Kläder blir däremot billigare, åtminstone på kort sikt när stora klädkedjor som befinner sig i eller nära konkurs realiserar sina lager.
Inom kategorin “hälsa” råder knappast tvivel om att vissa priser rusar uppåt när efterfrågan ökar på t.ex. hygienprodukter där tillgången är begränsad.
Hur priserna kommer att utvecklas på industriprodukter som bilar, hemelektronik och husgeråd vågar jag inte sia om. Men om fabriker eller transporter står stilla, kan det givetvis uppstå varubrist, det vill säga ett inflationstryck.
En klart deflationär faktor är däremot priserna på energi – såväl el som bensin – som nu faller rejält.
Möjligen kan man tänka sig stigande priser på telekomtjänster när infrastrukturen är under hård press av videokonferenser och teveserietittande.
Boende är den enskilt största utgiftsposten för de allra flesta människor. Hur kommer den att utveckla sig i coronakrisen? Fallande fastighetspriser är tänkbart, men det betyder inte nödvändigtvis att det blir billigare att bo. En rejäl smäll kan vänta för de bostadsrättsföreningar som hyr ut affärslokaler som inte längre har råd att betala hyran; det kan betyda höjda månadsavgifter för lägenheterna.
Resor förväntas bli dyrare, särskilt utrikes flygresor när de åter kommer igång. Lågprisflygets epok kan mycket väl vara över för gott. Men nu kommer vi fram till de varukategorier där prisutvecklingen blir svår att mäta helt enkelt eftersom stora delar av marknaden är tillfälligt borta. Dit hör charterresor, men även mycket som sorteras under “rekreationstjänster och kulturella tjänster”. (Hur detta marknadsfrånfall kommer att hanteras i inflationsstatistiken är en intressant fråga, som får vänta till ett annat inlägg.)

Så, nog kan vi vänta oss såväl inflationära som deflationära prisrörelser. Så vad blir då summan? Som sagt så kan svaret skilja sig åt, beroende på vems varukorg vi talar om. För det stora flertalet kommer stigande matpriser att bli en tungt vägande inflationsfaktor, men den kan vägas upp av olika deflationsfaktorer. Balansen kan skilja sig mellan stad och landsbygd, mellan barnfamiljer och pensionärer, och så vidare. Men då talar vi om de konkreta verkningarna för olika hushåll. På den abstrakt aggregerade nivån – det plutokratiska KPI – menar många att inflationen kan bli nära noll, eller rentav under.

”Inflationen går ned väldigt mycket och det luktar deflation i sommar”, säger Danske Banks chefsekonom. “Med låga inflationsutfall kommer också inflationsförväntningarna att sjunka framöver, vilket ytterligare ökar sannolikheten för låga löneavtal i höstens uppskjutna avtalsrörelse.”
I värsta fall får låginkomsttagarna knappt någon löneökning eftersom det inte finns någon inflation enligt KPI, trots att stigande matpriser kan betyda att dessa grupper visst är drabbade av en inflation. Möjligen är det läge för fackföreningarna att börja fundera på om inte alternativa mått på inflationen – till exempel ett demokratiskt index – skulle kunna spela en vägledande roll i löneförhandlingarna.

“När index används för kompensationsändamål, är ett plutokratiskt index inte uppenbart det bästa alternativet.” (SOU 1999:124)

Endast en kommentar ↓

#1 COPYRIOT | Indeflation on 21 May 2020 at 8:47 am

[…] Inflation eller deflation i coronakrisen? […]

Kommentera