Det våras för immunförsvaret

En löpsedel, 9 april: “GODA PÅSK-MATEN som stärker IMMUN-FÖRSVARET”.

Kvällspressen lockar med påskrecept, som den troligen gör varje skärtorsdag. Allt är som vanligt förutom att recepten återfinns under en ny vinjett: “CORONAKRISEN”.

Influencers flyr till glesbygden efter att ha försökt kränga fiskolja till överpris: “I tider som dessa med ett läbbigt corona-virus är det ännu viktigare än vanligt att boosta och stärka sitt immunförsvar.”

Vi får lära oss att vårt immunsystem har till uppgift att försvara den egna organismen mot främmande inkräktare. Ofta kallas det därför för immunförsvar och beskrivs med hjälp av militära metaforer: kroppen är i krig mot inkränktare!

En helt annan bild framträder däremot om man lyssnar på de som faktiskt forskare om saken, immunologerna. Kanske inte alla, men många, har helt släppt de militära metaforerna. I stället för att tala om försvar eller system, används vanligen begreppet “immunrespons” – någonting som kroppen gör, snarare än något som är.

Idén om ett “immunsystem” etablerades omkring 1970 (givetvis influerat av cybernetiken, som ju lurar bakom varje systembegrepp). Tidigare modeller som snarast hade kretsat kring de enskilda biokemiska reaktionerna mot diverse allergener och patogener, men nu framträdde tanken på ett system, som på samordnat sätt skyddade ett autonomt jag. Alltsedan dess vägleddes länge immunologin av tanken på en åtskillnad mellan “jag” och “icke-jag”.

Nya rön från laboratorierna har gjort det allt svårare att rättfärdiga den åtskillnaden på ett teoretiskt plan. Sedan 1990-talet har immunologin börjat släppa taget om “det immunologiska jaget” och i sökandet efter andra modeller erbjuds fascinerande öppningar för antropologisk och filosofisk reflexion.

Immunologin är ett vetande kan orientera sig åt olika håll. Biokemi, embryologi, evolutionsbiologi, ekologi – vetenskaper som kan intressera sig för symbios eller antagonism, i olika proportioner. Men framför allt har immunologin länge orienterat sig olika typer av patologi: bakteriologi, virologi, parasitologi, onkologi. Bland dessa kom nog bakteriologin länge att dominera. Det vill säga: frågor om hur organismen (eller “det immunologiska jaget”) gör för att identifiera och eliminera en främmande organism. Allt blir svårare med virus, som inte ens är organismer. Ännu svårare när vi kommer till cancer eller autoimmunitet. För att inte tala om graviditet! Ett immunsystem med uppgift att eliminera allt främmande, borde rimligen försöka framkalla ett missfall så fort kroppen blir gravid (vilket för övrigt är en inte helt ovanlig immunrespons, men likväl ett undantag snarare än en regel). Och sen har vi det där med tarmfloran, alla de bakterier som biologiskt betraktat är helt andra organismer men ändå framstår som delar av “det immunologiska jaget”.

A. David Napier är professor i medicinsk antropologi som har berättat att om hur han började intressera sig för immunologi i samband med aids-epidemin i början av 1980-talet, när han (som alla antropologer alltid) befann sig på fältstudier i Indonesien. Många år senare ledde intresset honom fram till boken The age of immunology, som inte bara influerade ett brittiskt psykpopband utan även ledde Napier själv till att arbeta närmare tillsammans med riktiga immunologer. Varefter han vässade sina teser och förde dem tillbaka till antropoligin, bland annat via en temasektion i tidskriften Cultural Anthropology år 2012. Sektionen består av Napiers programmatiska artikel “Nonself help” plus respons från en rad andra medicinska antropologer.

En viktig utgångspunkt för Napiers kritik av immunologin kan är att den i allt för hög grad utgått från “autonoma biologiska patogener”, såsom bakterier och andra parasiter, som verkligen kan säga angripa (och som upptäcktes tidigare). Virus är någonting annat. Virus är inte liv och saknar varje egen rörelseförmåga. Virus är snarare kod. Enda sättet för virus att aktiveras är genom att komma i kontakt med en cell som är mottaglig för koden. Att infekteras är att låta sig informeras. Vi kommer inte undan det faktum att delar av vår egen mänskliga arvsmassa har från virus.

we continue to use volitional, intentional, metaphors that encourage us to think of the virus as a living thing that can commandeer a healthy cell /…/
How can viruses recognize, scout, trick, discover, alert, evade, sense, recruit, mobilize, prod, mask, defend, scavenge, attack, invade, adapt, appropriate, sacrifice, and kill (Napier 2003b:60) if they lack mobility and do not respond to environmental stimuli? If these are mere linguistic conventions, why should we continue to employ them when they are so inaccurate?
/…/
Why should we in fact refer to viruses as foreign agents, if a virus is lifeless outside a living cell?
/…/
How can viral antigens be considered foreign invaders if our own cells animate viruses?

Uppenbarligen är det inte så enkelt som att kroppen försvarar sig mot attackerande främlingar. När det kommer till virus, får man snarare tänka sig att det är kroppen som aktiverar dem, ger dem liv.

Might it be that our persistent characterizations of viruses as active agents arises partly from the cultural belief that harboring otherness within us is principally dangerous, a belief whereby a persistent “self” must in turn always be protected against things “foreign”? Although we all have cancer cells within our bodies, for example, we never say we have cancer until those cells become problematic.

A. David Napier föreslår ett annat sätt att formulera immunologins teoretiska grundvalar. Allt handlar ju om identitet, fast kanske inte i riktigt som samma mening som när vi säger “identitetspolitik”, utan på den grundläggande nivån i att någonting (en organism) upprätthåller sin existens över tid, förblir ett objekt som går att skilja från omvärlden. Skiljelinjen mellan “jag” och “icke-jag” behöver inte helt överges, enligt Napier, men den kan inte längre tänkas som given. Snarare kan bildandet av antikroppar tänkas som ett sätt att rita om denna skiljelinje. Identiteten skapas i jagets periferier (“Identity, in this sense, /…/ is now defined at the peripheries of selfhood where it is contested and challenged.”) En mycket antropologisk tanke!

Så, antropologen Napier använder alltså de senare årtiondenas immunologiska rön för att underminera den teoretiska distinktionen mellan “jag” och “icke-jag” som länge varit styrande för immunologisk forskning. Men han stannar inte där, utan tar även hem sina lärdomar, på en mer övergripande nivå, till antropologin. Där är det roligt att se den mångfald av associationer som de väcker hos hans kollegor. Artaud! Locke! Leibniz (se nedan)!

Efter hand har ju upptäckten av immunsuppressiva läkemedel – sådana som alltså “försvagar immunförsvaret”, i vardagligt språkbruk – fått stor klinisk betydelse. De har gjort det möjligt att donera njurar inte bara mellan nära släktingar, utan mellan alla inom samma blodgrupp. Med andra ord har dessa läkemedel möjliggjort en marknad för njurar. Detta påpekar Nancy Scheper-Hughes, en medicinsk antropolog vars forskning i hög grad har interagerat med rättsfall rörande organhandel. Hennes respons till Napier, “The other who is also oneself“, handlar mer om graviditetsfrågan och är superintressant i sina resonemang om graviditet, infertilitet och autoimmunitet. Scheper-Hughes citerar Napier:

Might even childbirth itself, as immunologists often think, be understood in terms of immunological rejection?

En fullbordad graviditet skulle alltså bestå av nio månader av immunologisk tolerans för någonting främmande, följt av en våldsam immunologisk bortstötning. Ett sätt att tänka graviditet med utgångspunkt i främlingskap, snarare än i kärlek, som Scheper-Hughes skriver, med hänvisning till Maria Piers.

Anne Marie Moulin, fransk läkare och filosof, tycks antyda att immunologin, i någon mening, är i färd att återupprepa den tyska idealismens tjugofem år av filosofi. Ifrågasättandet av distinktionen jag/icke-jag tycks av Moulin likställas med en empirism; immunologins utveckling speglar i efterhand progressionen från Hume via Kant till Fichte och Schelling. (Så vem eller vad är immunologins svar på Max Stirner?) Den teoretiskt inriktade immunologen Niels Jerne, som gjorde viktiga genombrott på 1970-talet, jämförs av Moulin med Leibniz:

In the 1970s, Niels Jerne, who by many is seen as the “father of modern immunology,” described the idiotypic–anti-idiotypic (lock-and-key) system. /…/
Jerne, one might argue, explained the enigma of the transcendence of the external world and solved the aporia between inneism and empiricism—that is, how to know what is external to oneself. His solution, it seems, is of a Leibnizian nature: the external world (or the modern “Nonself”) is apprehended through the architecture of the individual monad or the “Self”

Framlidne antropologen Paul Clough från Malta gav Napiers rön en mer politisk tolkning. Förmågan att välkomna det främmande är helt grundläggande för människans biologiska existens. (Tänk även på hur vargar på något vis blev till hundar, i människans sällskap – många år före domesticeringen av andra djur.) Så här skriver Clough i Cultural Anthropology:

David Napier’s immunological paradigm pushes /…/ in favor of /…/ the hunger for the Other; the expedition to contact, even to find, the Other; the urge to exchange. ” enables us to see that the welcoming of “dangerous material” is more foundational to human being than utility maximization – as if the act of sex were more a driver for union than of overwhelming self-regard, as if embarking on a friendship were more a leap in the dark than a strategic manipulation, as if the trading expedition were more the exchange of new or exciting goods than the act of appropriation

Som om vänskap vore någonting mer än “strategisk manipulering”. Snygg intervention i en pågående immunologisk debatt! Där vi fortfarande vet väldigt lite om SARS-CoV-2, till exempel om vad som händer i infekterade barn, som verkar kunna få höga nivåer av virus i kroppen utan att utveckla sjukdomssymtom.

Det verkar handla om mer än bara “bättre immunförsvar”. Särskilt med tanke på att många av de som nu dör, dör till följd av att den egna kroppens immunrespons som plötsligt löper överstyr och blir alltför kraftig. Ett förslag till förklaring handlar om att unga individer uppvisar en snabbare respons, medan äldre individer tar längre tid på sig att hitta rätt respons, för att sedan i värsta fall överreagera. Alltså: en fråga om snabb eller långsam respons, snarare än om stark eller svag. Hur detta hänger samman med den “GODA PÅSK-MATEN som stärker IMMUN-FÖRSVARET”, det förblir nog ganska oklart.

5 kommentarer ↓

#1 Elin on 12 April 2020 at 12:37 am

Alltså, förlåt att jag stör ditt intressanta inlägg om immunologi med en random copyrightfråga, men: är det lagligt att spela in en ljudbok för privat bruk i Sverige (dvs, om boken är copyrightad), om man inte sprider ljudfilerna till andra? Har sökt efter svaret på nätet men hittar det inte.

Den något komplicerade anledningen till att jag frågar är att jag vill spela in en bok för Librivox. Boken är från 1924 och är redan ur copyright i USA (där Librivox servrar står), men går inte ur copyright förrän nästa år i Sverige (och de vet att jag är i Sverige, för det har jag dumt nog fyllt i). Så min plan är att spela in den nu, men ladda upp den hos dem nästa år. Om det är olagligt att spela in för privat bruk i Sverige så måste jag då låtsas som att jag spelar in den nästa år. Men om det är lagligt att spela in för privat bruk så behöver jag ju inte låtsas, då kan jag bara säga att jag sprider filerna först när det är lagligt för mig att göra det.

Du behöver verkligen inte kolla upp detta för min skull…men jag bara antar att du antagligen vet svaret. : )

#2 Edenborg on 22 April 2020 at 6:18 pm

Rytm, alltså: musik. Så att Blumchens 180 bpm, perfekt anpassade för speed trading, skadar “oss” mer än bokläsandets 120.

#3 COPYRIOT | Antikroppar som hårdvaluta on 24 April 2020 at 12:10 pm

[…] Det våras för immunförsvaret […]

#4 COPYRIOT | Antikroppar är inte lika med immunitet! Om grundläggande immunologi on 28 May 2020 at 12:19 am

[…] Det våras för immunförsvaret […]

#5 COPYRIOT | Om virus on 4 October 2020 at 4:22 pm

[…] Det våras för immunförsvaret […]

Kommentera