Ur coronakrönikan, mars 2020

Allt gick så snabbt, samtidigt som stilleståndet tilltog. Förra veckan kunde kännas som en annan historisk epok och när alla lade om sina vanor men inte lika fort kunde det uppstå en känsla av att inte leva i samma verklighet.

När mars månad gick mot sitt slut, bestämde jag mig för att sammanställa en personlig krönika. Materialet bestod av olika slags dagboksanteckningar, kombinerat med mina egna digitala spår: sök- och webbhistorik, chattloggar, fotorullen. Resultatet blev en slags personlig krönika där omvärldens kris ständigt skjuter sig in. Vissa datum skjuts in i efterhand och texten blir en blandning av presens och imperfekt.

För egen del hjälpte det mig att få ett grepp om de olika hastigheter som saker rörde sig på under denna marsmånad, vecka för vecka och dag för dag. Jag kommer säkerligen att gå tillbaka till krönikan och ska försöka upprepa proceduren även för kommande månader.

Här följer en sammanfattning — inte min fullständiga krönika, utan en nedklippt version. När mars tar sin början har jag varit mer eller mindre sjuk i två veckor och min hals har just blivit sämre igen.

första marsveckan

1-2 mars
Avstår från att prata för att vila halsen. Det är frustrerande men funkar, halsen hämtar sig. Dessa två dagar sitter jag i stället extra mycket vid datorn och tar in information om världsläget i allmänhet och coronaviruset i synnerhet. Jag har redan skrivit ut artikeln “Social contagion” av gruppen Chuang, vilket leder mig vidare till Rob Wallace.

2-3 mars
Kollar igenom högerspektrats positioner. De spretar något otroligt, högern lyckas inte hitta någon samlad berättelse, inte inordna smittan i sitt kulturkrig. Några vill tona ner, andra vill tona upp. Sverigedemokraternas tidning Samtiden menar att alltsammans är överdrivet. Fria Tider tar varje chans att sprida bilder på tomma butikshyllor medan Nordfront förfasar sig över rasism mot iranier (Sverige stoppar nu flyg från Iran men fortsätter att släppa in resenärer från Italien utan några krav på karantän). Staffanstorps kommun utmärker sig genom att införa karantänsregler som går längre än vad Folkhälsoinstitutet rekommenderar. Jag läser massor, läser spretigt, suger tvångsmässigt i mig varenda perspektiv, särskilt de riktigt galna, blir nyfiken på att veta vad vaccinmotståndarna tycker, osv.

tis 3 mars
“I think it’s very important to keep shaking hands” säger Boris Johnson, som innan månaden är slut själv kommer att visa sig vara smittad).

ons 4 mars
Repar med mitt band på kvällen. Hostar fortfarande en hel del men detta är ännu inget som väcker särskild uppmärksamhet.

tor 5 mars
Jobbar i KB:s läsesal. Äter lunch på en kinesisk restaurang. Tänker lite mer på handhygien än vanligt, men bara lite, det cirkulerar många bilder på temat “tvätta händerna”, både allvarliga och skämtsamma och mittemellan. Vissa har börjat fråga sig om det kan förekomma samhällsspridning i Stockholm.
Plockar löktrav och använder till en sås. Ordnar en oerhört trevlig middagsbjudning, vi är åtta personer som sitter kvar och pratar till ganska sent. Det kommer nog dröja ett tag tills jag åter får vara värde åt något så festligt.

lör 7 mars
Vi går på en stor fest med balkantema i Hökarängen. Någon gång efter midnatt intervjuas vi av en rumänsk journalist. Uppenbarligen blev detta sista gången på länge som man fick trängas på det här sättet, dessutom med gäster från andra delar av Europa. Men att detta skulle vara en grej tänker jag inte på då. Det känns inte aktuellt att smittan skulle kunna finnas just där. Däremot pratar jag ivrigt om epidemin så fort jag hittar någon intresserad, till exempel med min kompis som är forskare på KI och rimligtvis kan lite mer än mig. Jag minns att jag uttryckte två gissningar: dels att “den verkliga faran är ju om viruset skulle mutera”, dels att “man kanske blir immun om man har varit förkyld med ett annat coronavirus, det är säkert därför som barn inte drabbas så hårt”.
Samma kväll hålls Melodifestivalen på Friends Arena med tiotusentals i publiken.

sön 8 mars
“Hoppas inte de stänger alla gym nu när jag just blivit frisk nog att gå dit igen, då blir jag fan deprimerad på riktigt.”
Via ett instagramkonto som varje helg rapporterar hur mycket kö det är till Berghain noterar jag att där inte varit någon kö alls den här helgen.
Jag googlar en del om situationen i Berlin eftersom jag har för avsikt att åka dit på påskhelgen, en månad senare, med familjen. Ännu inte mycket sammanfattande om hur livet i Berlin har påverkats. Jag antecknar: “Hoppas också att Tyskland lyckas hålla skiten under kontroll så att det är tillåtet att åka på semester dit om en månad”.
Denna dag sätts hela norra Italien i karantän. Fram på kvällen verkar jag läsa något – se på någon graf – som trissar upp mig lite. Jag skriver så här:
“Blir faktiskt lite deppig av att tänka på den exponentiella smittspridningen. Litar visserligen på att myndigheterna gör sitt bästa men det handlar väl bara om att vinna tid och se till att sjukdomsfallen sprids ut över fler månader så att vården klarar av det. Antar att vi alla kommer att få i oss viruset till slut och att vi allra flesta klarar det bra men också att alla kommer känna någon vars närstående släkting dör i fruktansvärda plågor. Sen tänker jag att det är ungefär 50/50 chans att samhället till stor del kommer att stanna och man inte kommer kunna göra mycket annat än sitta hemma i en massa veckor.”

andra marsveckan

mån 9 mars
Vaknar med en känsla av bedrövelse. Konstaterar att “jag råkade överdosera virusdystopier igårkväll”. Är i just detta läge inte så rädd för själva sjukdomen, utan mer för att “det inte alls kan uteslutas att även vi i Sverige inom närmsta månaderna kommer att få se på karantänsåtgärder av samma typ som i Italien (redan nu går ju Frankrike och Tyskland m.fl. åt det hållet) och… det kommer bli SÅ JÄVLA TRÅKIGT”. Så skriver jag.
Jag (som gillar att blicka framåt mot saker) ogillar verkligen tanken på att det plötsligt ska vara osäkert om t.ex. vi kommer kunna åka till Berlin om en månad. Eller om man vågar boka biljetter till St Petersburg i maj.
En helt ärlig farhåga som jag inte kan slå ifrån mig: att inte få dansa på hela våren.
Börsen kraschar, hårdare än förra gången, vilket på något sätt livar upp mitt humör. Jag letar upp artiklar som jag läser för att belysa läget ur olika håll. Om ekonomi, historia, prepping, antibiotikaresistens. På kvällen noterar jag att “social distancing” har blivit ett modebegrepp, vilket får mig att läsa 3 Mos 13 och snöa in på olika översättningar:
“Den som spitelsk är, hans kläder skola vara rifven, och hufvudet blott, munnen skylder; och skall allstinges oren kallas.
Och så länge den sårnaden på honom är, skall han vara oren, bo allena, och hans boning skall vara utom lägret.”
En debattartikel i Läkartidningen kritiserar Folkhälsomyndigheten och kräver hårdare smittskyddsåtgärder i Sverige, att man stänger skolor, förbjuder resande och folksamlingar “som man gör i Storbritannien”. Karantänsreglerna i norra Italien utvidgas till att gälla hela landet.

tis 10 mars
Här i Sverige var verkligen 10 mars dagen då pandemimedvetandet bröt igenom”, antecknar jag. “Och 2020 kommer på grund av detta bli ett år som definierar generationers uppväxterfarenhet.”
Nu råder fullt politiskt krig mellan alarmister och tengnellianer i Sverige. The Atlantic publicerar artikeln “Cancel everything”.
Jag besöker ett gym, i Hornstull. Där har jag svårt att tänka på annat än att inte vidröra mitt ansikte, inte gå för nära någon annan och inte råka hosta. Det känns inte helt rätt att vara där.
I en intervju uppger Södra Teatern att “nattklubbs-, bar-, restaurang- och scenverksamheten har inte påverkats alls”. Inte heller andra nöjesföretagare i stan säger sig ha påverkats: inte Under Bron, inte heller Stureplansgruppen säger sig ha märkt någon nedgång i nattlivet. (Fast kanske vill de bara hålla uppe en trygg fasad för att inte skrämma bort gäster. Senare kommer en representant för Stureplansgruppen säga att de märkte en minskning i antalet bokningar redan sista veckan i februari och att avbokningarna började öka första veckan i mars.)

Jag antecknar: “Jag tror att livet i Stockholm kommer vara väldigt annorlunda om bara en vecka, kanske två.” Jag antecknar det för att jag uppfattar att de flesta inte alls har tänkt på att deras vardagsliv skulle förändras i grunden.

Jag läser fruktansvärda berättelser från sjukhusen i Italien.
Folkhälsoinstitutet lägger ner försöken till smittspårning. Ny fas.
Jag tänker att det nog snart kommer förbud mot större sammankomster i Sverige.
Jag undrar hur det kommer att gå med kulturlivet.
Jag tänker att det är osannolikt att vi kommer åka till Berlin på påsklovet, tveksamt om vi ens kommer att kunna hälsa på mina föräldrar.
Jag tänker att Sverige nog ändå inte kommer att stänga skolorna.
Jag hoppas att en finanskrasch åtminstone kommer att stoppa försöken att ombilda mitt hus.
Jag oroar mig lite för min pappa, pratar med honom i telefon och känner mig lugnare.

ons 11 mars
Detta var onsdagen då det måste ha gått upp för i stort sett alla vuxna svenskar att pandemin är på allvar. Även dagen då regeringen utfärdade förbud mot stora folksamlingar (>500).
Detta var onsdagen då min första närstående plötsligt blev arbetslös. Hela branschen var plötsligt uppe i rök.
Jag “jobbade” hemifrån, sprang i skogen, lagade mat, såg att tomaterna börjat gro i krukan. Hade några vänner över på middag. Följde coronanyheter utan att de längre gjorde mig lika nedslagen som dagarna innan. Kände liksom mindre kognitiv dissonans när andra började komma ikapp vad jag redan hade tänkt.
Jag antog att detta var sista veckan som skolorna skulle hålla öppet och att även universitetet snart skulle stänga. Tänkte lite på att man borde skaffa rutiner för att jobba och träna hemifrån.

12-13 mars
Det är nu som begreppet “social distansering” kommer i allmänt bruk, enligt Mediearkivet.

tor 12 mars
Åker till universitetet eftersom jag och D ska hålla ett seminarium. Det genomförs som vanligt. Innan seminariet hålls i samma rum ett fysiskt möte om hur vi på institutionen ska kunna undvika fysiska möten. Jag avstår från detta och går i stället till personalgymmet och noterar hur jag känner en underlig misstänktsam mot andra människor som besöker gymmet; inser de inte? Jag inser åtminstone att detta kommer att bli mitt sista gymbesök på länge. Det känns sorgligt.
Cyklar hem i snöblandat regn och tänker på om det snöblandade regnet får fler att ta tunnelbanan och bli smittade där. Tar del av rapporter om den kollapsande vården i Italien. Försöker bedöma sannolikheten i att skolorna kommer att stänga, vilket nu börjar diskuteras ganska flitigt. Försöker förstå varför Sverige har så svårt att genomföra tester i större skala.
Stockholmsbörsen tappar över tio procent. “Coronavirus is going to be bigger than 2008 isn’t it?”, skriver Aaron Bastani.
Södra Teatern och Under Bron meddelar att de ställer in helgens evenemang. Stureplansgruppen kräver “statliga insatser för att rädda besöksnäringen”.
Jag pratar om coronaviruset med mina barn.

fre 13 mars
“Slutet på pandemins början” inträffar här, enligt någon. Alla länder har nu infört någon form av långtgående åtgärder.

Jag tänker på hur livet i Stockholm kommer att arta sig de kommande månaderna. Jag tänker hur annorlunda allt vore om det hade funnits en utbyggd förmåga att testa antikroppar. Då skulle en stor del kunna röra sig som vanligt i maj. Men så verkar det inte bli. Jag undrar om det sociala livets restriktioner kommer att lyftas gradvis eller plötsligt. Jag ställer in mig på midsommar som någon sorts förlösande punkt att se fram mot.

lör 14 mars
Vi cyklar till Farsta centrum för att handla. Jag känner mig chockad över hur mycket folk som trängs där, om än säkert mindre än vanligt och med en klart förändrad atmosfär eftersom åtminstone en del bemödar sig om att inte få för nära andra.
Danmark stänger gränserna vilket är lyckosamt för mig, för då kommer Snälltåget att ställa in sina tåg till Berlin vilket betyder att jag får tillbaka mina pengar.

sön 15 mars
Går en lång skogspromenad. Läser massor om pandemier nu och förr. Är på godmodigt humör. Är med om att återstarta en gammal chatkanal. Lyssnar på Beethovens pianosonater och känner att Beethovenåret går väl ihop med karantänstillvaron.

tredje marsveckan

mån 16 mars
Humöret går upp och ner, varannan dag uppåt, varannan dag nedåt. Efter den godmodiga söndagen vaknar jag till en oroligare måndagskänsla. Snöblandat regn och radion direktsänder regeringens pressträff om nytt ekonomiskt krisprogram.

ons 18 mars
Jag antecknar: “Kultursidornas coronaspaningar är verkliga svaga och då menar jag inte ens att hålla detta mot skribenterna, jag får intrycket att de försöker, tar i med hela sitt intellekt, ändå blir resultatet så svagt, som när en covid-19-patient tar i med hela sin lungstyrka.”

tor 19 mars
Är övertygad om att skolan ska stänga, vilket gör mig frustrerad och jag tänker på hur jag ska hitta rutiner för barnen.
Jag sprang i skogen och såg både blåsippor och en korp. Framåt kvällen ersattes min skärrade känsla åter av en glad nyfikenhet.
På kvällen utstrålar det svenska näringslivet en ren och skär skräck i Aktuellt.

fre 20 mars
Vårdagjämningen. Under dagen lyckas jag undvika att överkonsumera nyheter. På kvällen gör jag det ändå, såklart. Noterar svängningen i den svenska offentligheten, från att bara se till epidemiologi, till att låta ekonomi väga lika tungt. Bakar bröd. Tänker på hur många kilo genomsnittssvensken kommer att gå upp denna vår.

lör 21 mars
Går ner till sjön med barnen och ett par andra familjer och grillar korv. Kallt och soligt, många ute.
På tre dagar gick vi från “bomma igen allt och rädda gamlingarna” till “öppna upp allt och rädda ekonomin”. Som svängningen i flyktingpolitik som skedde från 2015 och framåt, men snabbare, skriver någon. Fast som någon tillägger: om två veckor när dödstalen börjar rusa så kommer pendeln att svänga igen och alla kommer vilja stänga allt.

sön 22 mars
Fast jag tror inte att “rädda ekonomin”-linjen vann i Sverige, ens tillfälligt. Svag insats av Kerstin Hessius i SVT Agenda nyss, efter statsministerns tal till folket.
Nåddes dessförinnan av ryktesspridning. Någon som kände någon som kände “en högt uppsatt militär” som skvallrat omatt “Stockholm kommer att stängas ned” i direkt anslutning till statsministerns tal.

fjärde marsveckan

mån 23 mars
Barnen går till skolan precis som vanligt. Jag är på strålande humör, sprang en lång runda i skogen.

tis 24 mars
En fjärdedel av jordens befolkning uppges leva “under some form of lockdown”.
Jag känner mig aningen mysko i halsen, är det en sjuka på gång? Viss oro.
Jag får höra från en massa vänner, särskilt de som driver egna företag, om hur deras försörjning står och svajar på kanten av ett stup. Oroar mig både för dem och för stadslivet, vad som ska hända med denna stad om man slår ut en massa små näringsidkare.

lör 28 mars
En ny studiecirkel träffas med tre personer kring mitt köksbord och en på videolänk från Göteborg, medan två är frånvarande på grund av vagt coronaartade symptom. Vi diskuterar texten “Three agricultural revolutions”, samt den allmänna världskrisen, lägger upp en plan för att gemensamt läsa in både pandemin och den ekonomiska kollapsen i ett större perspektiv.

sön 29 mars
Läser om hur typ hälften av Sveriges stora klädkedjor redan befinner sig i konkurs eller rekonstruktion. Funderar på alla dessa jättegallerior som det plöjts ner så mycket pengar i men som nu uppges eka tomma. Ägaren till Täby Centrum, Mall of Scandinavia m.fl. är ett stort europeiskt fastighetsbolag som sedan januari har förlorat två tredjedelar av sitt börsvärde. Funderar även på hur det ska gå med alla jättearenor som byggts i var och varannan medelstor svensk stad, med kommunen som ekonomisk garant. Det kan smälla hårt.

tis 31 mars
Jag börjar snöa in lite smått på immunologi. Sätter ut tomater och klockranka på balkongen. Fortsätter att lyssna på Beethoven större delen av dagarna, hans kammarmusik och även pianosonaterna. Orkesterverkan berör mig däremot knappt alls.

Endast en kommentar ↓

#1 Erik on 4 April 2020 at 8:35 pm

Väldigt intressant sammanfattning, framför allt då jag kom hem från Brasilien (i förtid) den 19 mars, och började bara tänka på Corona på allvar ett par dagar innan dess. Kändes inte så stort i Brasilien då.

Kommentera