Tiotalets musik (3/10): “Chill” musik kom att dominera årtiondets andra hälft

Vi kan tänka oss två uppmärksamhetsekonomiska strategier när det kommer till ljud. Å ena sidan att dra till sig så mycket uppmärksamhet som möjligt, att skrika högst och tränga undan alla konkurrenter. Å andra sidan att smälta in i bakgrunden för att kunna stanna där, att höras även om ingen aktivt lyssnar eller tänker på det.

Dessa två varianter korresponderar mot det tydliga skiftet i tiotalets popmusik, som ganska tydligt kan dateras till 2015-16. Bort från det tidiga tiotalets maximalism och EDM, i riktning mot något som jag i Expressen sammanfattade så här:

Popmusiken saktade in mot ett mjukt och utslätat sound, befriat från tvära kast mellan känslolägen, perfekt anpassat för Spotifys spellistor på tema ”chill”, avsedda att rulla i bakgrunden. Lana del Rey är det ultimata exemplet: en musikalisk motsvarighet till de antidepressiva läkemedel som slätar ut både toppar och dalar. Tendensen har tolkats som en längtan efter tröst i en orolig tid. Troligen är det ingen slump att det stora trendbrottet i tiotalets popmusik sammanföll med Brexit och Trump.

Egentligen kan fenomenet delas upp i flera delar:

1. Den utslätade popmusik som representeras av bland andra Lana del Rey.
2. Ett skifte inom genren EDM-pop i riktning mot långsammare tempo och mjukare kanter; norrmannen Kygo är kanske det tydligaste exemplet.
3. Drogad, depressiv autotune-rap som ett parallellt fenomen (mer om detta senare).
4. Ett ökat intresse för ambient i egentlig mening, inklusive återutgåvor av gammal japansk ambient, och ett återupprättande av en del musik som faller under etiketten “new age”.
5. Renodlad skvalmusik som producerats för att fylla upp de “chill” spellistor som allt mer har kommit att premieras av Spotify och Youtube, vars titlar ofta anger en tänkt funktion (sleep, study, relax). Den här kategorin omfattar bland annat “postklassiskt” pianoplink, liksom en massa “lo-fi hip hop“.

I vilken mån allt detta hänger samman kan såklart diskuteras. Som nämnts ovan har det givits två olika förklaringar, som kan stämma in på olika punkter i olika mån.

Den ena förklaringen handlar alltså om ett visst krismedvetande som kanske kan kopplas till klimatkris, högerpopulism och geopolitisk oro. Därför dras vi i högre grad åt “tröstande” musik och undviker ljud som går oss på nerverna.

Den andra förklaringen är mindre spekulativ och pekar särskilt ut Spotify, men även Youtube. Vid tiotalets början var de fortfarande utformade med sökrutan i centrum, för en “framåtlutad” konsument som aktivt ville välja låtar. Detta har förändrats i grunden. Musiktjänsternas uppmärksamhetsekonomiska strategi är nu primärt att rulla i bakgrunden så att den “bakåtlutade” lyssnaren slipper bry sig så mycket om vilka artister som spelas. Spotify började så smått att gå i denna riktning år 2013, efter sin USA-lansering, vilket vi spårat närmare i Spotify teardown och Den svenska enhörningen. Den som bäst av alla har analyserat de musikaliska konsekvenserna av detta är musikjournalisten Liz Pelly:

Spotify loves “chill” playlists: they’re the purest distillation of its ambition to turn all music into emotional wallpaper. They’re also tied to what its algorithm manipulates best: mood and affect. Note how the generically designed, nearly stock photo images attached to these playlists rely on the selfsame clickbait-y tactics of content farms, which are famous for attacking a reader’s basest human moods and instincts. Only here the goal is to fit music snugly into an emotional regulation capsule optimized for maximum clicks: “chill.out.brain,” “Ambient Chill,” “Chill Covers.” “Piano in the Background” is one of the most aptly titled; “in the background” could be added to the majority of Spotify playlists.

As an industry insider once explained to me, digital strategists have identified “lean back listening” as an ever more popular Spotify-induced phenomenon. It turns out that playlists have spawned a new type of music listener, one who thinks less about the artist or album they are seeking out, and instead connects with emotions, moods and activities, where they just pick a playlist and let it roll: “Chillin’ On a Dirt Road,” “License to Chill,” “Cinematic Chill Out.” They’re all there.

These algorithmically designed playlists, in other words, have seized on an audience of distracted, perhaps overworked, or anxious listeners whose stress-filled clicks now generate anesthetized, algorithmically designed playlists.

Avslutningsvis en samling länkar till de bästa analyserna av musikens chillifiering under 2010-talets andra hälft:

• Robin James, “Pop’s chill thrills aren’t so cheap (2016)
• Robin James, “Chill pop & feminine excess – a ‘sign of the times’” (2017)
• Maria Eriksson & Anna Johansson, “‘Keep smiling!’: Time, functionality and intimacy in Spotify’s featured playlists” (Cultural Analysis, 2017)
• Liz Pelly, “The problem with muzak” (The Baffler, 2017)
• Liz Pelly, “Streambait pop. The emergence of a total Spotify genre” (The Baffler, 2018)
• Robin James, “Toned down for what? How ‘chill’ turned toxic” (The Guardian, 2018)
• William Doyle, “Music For Algorithms: In Search Of Eno’s Ambient Vision In A Spotify Era” (The Quietus, 2018)
• Paul Rekret, “Why does today’s pop music sound like it’s attended mindfulness seminars?” (Frieze, 2018)
• Paul Rekret, “Melodies wander around as ghosts: On playlist as cultural form” (Critical Inquiry, 2019)

Det kan tilläggas att både Pelly, James och Rekret pratade om fenomenet inom ramen för det välcurerade föredragsprogrammet på festivalen CTM i Berlin för ett år sedan. Om några dagar åker jag dit igen för att bland annat lyssna på fler föredrag om estetik, politik och teknik.