Är det vidskepelse att tala om årtionden?

Kajsa Ekis Ekman skriver träffsäkert om hur 2010-talets politiska debatt inte har handlat om konkreta frågor, utan om tankefigurer och mer eller mindre vaga begrepp. “Gal/tan, identitetspolitik, PK-maffia, globalister, privilegier…” Sådana begrepp, menar Ekis, bygger på fördomar och associationer, inte på analys av verkliga förhållanden.
Så långt kan jag bara instämma. Men allra sist i slänger hon så in följande:

Och nu kanske den uppmärksamme lagt märke till att denna artikel inleddes med ett precis lika slarvigt begrepp, nämligen 2010-talet. Att klumpa ihop tiden i årtionden har inte heller någon vetenskaplig grund – varför skulle tiden nollställas och börja om vart tionde år? Det är inget annat än vidskepelse.

Vi kan kalla det en antikalendarisk position, som Ekis delar med Antonio Gramsci. År, årtionden och århundranden är för dem bara stolpar som skymmer den verkliga tidens rörelse, “en vägg som hindrar oss från att se att historien fortsätter att utvecklas med samma oförändrade grundläggande linje”.

Jag tror att de är fel ute. Vi måste på ett eller annat sätt periodisera det förflutna – stycka upp det – för att över huvud taget kunna greppa det. Alla människor gör det, inte bara vi professionella historiker. Alldeles oavsett det faktum att det förflutna, det som delas in i stycken som ges olika namn, inte äger verklig existens.

Medeltiden. Upplysningstiden. Folkhemmets Sverige. De falska nyheternas tidevarv. Sådana begrepp är strikt talat inte mer verkliga än “2010-talet” eller “nittonhundratalet”. Men de är något mindre godtyckliga. De betonar vissa kontinuiteter och vissa brytningar, på bekostnad av andra. De kan ifrågasättas, både till sitt innehåll och till sin kronologiska avgränsning. Därför är de i någon mening mer värdefulla än de rent kalendariska begreppen, som redskap för historiskt tänkande.

En historieskrivning som bara använde kalendariska periodiseringar vore onekligen fattig. Givetvis ska vi inte underkasta oss kalendern. Givetvis ska vi “utgå från en saklig analys av verkliga förhållanden” för att aktivt identifiera de historiska brytpunkter som gör det möjligt att namnge epoker. Men är det så enkelt som Ekis får det att låta? Kanske när det finns en historisk distans. Men inte när det vi vill greppa är förflutenhetens allra mest närliggande delar. Typ de senaste tio åren. De vars kalendariska namn är “2010-talet”.

Längre fram i tiden kommer 2010-talet, beroende på vilken aspekt vi tänker på, att förknippas med andra epoker, vars början och slut är baserade på “verkliga förhållanden”, inte bara på kalenderns godtycke. Men där är vi inte ännu. För att jobba oss dit måste vi börja någonstans. Vi måste börja i den periodisering som redan finns till hands, det vill säga den kalendariska. Vi måste börja med att försöka greppa “2010-talet”, om så bara för att förstå varför det inte är idealiskt sätt att stycka upp historien just så. Bryta ner kalendern inifrån. Något annat sätt finns inte.

Lite så tänkte jag när jag kastade mig över frågan om 2010-talets musik. Ingenting tyder ännu så länge på att det finns särskilda skäl att dra en skiljelinje just mellan åren 2019 och 2020. Å andra sidan är det alldeles för tidigt att säga, så vi kan lika gärna utnyttja det nya årtiondet som en ursäkt att vara tidigt ute i arbetet att periodisera de senaste tio åren. Det första som jag då noterade, i fråga om musik, var den tydliga skillnaden mellan det tidiga tiotalet och det sena tiotalet. Om något, borde nog en skiljelinje dras 2015. En preliminär tanke, på väg mot en ordentlig periodisering av vårt närmsta förflutna. Men för att ens komma fram dit, var det nödvändigt att, ännu mer preliminärt, utgå från den rent godtyckliga periodisering som redan fanns till hands, det vill säga den kalendariska.

Historieskrivningen bör alltså inte dogmatiskt förkasta all kalendarism. Visst är årtionden ett godtyckligt påhitt, utan vetenskaplig grund. Men det är även språket. Likväl måste vi använda det.

6 kommentarer ↓

#1 Conny John (Eltons pappa) on 24 January 2020 at 2:53 am

All beteckningar, liksom språket i sig, är, som du skriver, arbiträra. Att gång på gång påpeka detta är kanske inte helt revolutionerande.

Jag får ibland intrycket av att det motsatta kan utgöra lite av ett problem. Det verkar närmast gå inflation i beteckningar av typen “det långa…” eller “det korta…”.

Mest känt torde väl Hobsbawms “långa 1800-tal”, respektive “korta 1900-tal” vara. Men de senaste åren har jag sett att historiker tenderar att benämna det mesta som långt eller kort, allt efter tes eller preferens.

Sökte nu efter boktitlar av historiker och hittade då bl.a.
“The Long ’68”
“The Long 1890s in Egypt”
“The Long Twentieth Century”
“Tales from the Long Twelfth Century”
“The Long 1989”

Jag tror inte att jag behöver söka på “The short…” också.

Å ena sidan går det ju att, som du, säga att det är ett sätt att försöka bryta sig loss från den förhärskande kronologins bojor. Å den andra så kan man ju också tala om akademiska trender. “The invention of…” är en annan liknande favorit.

#2 rasmus on 24 January 2020 at 9:44 am

Visst har det gått lite inflation i “det långa” och “det korta”. Lite slappt, kan tyckas. Om än ett första steg ut ur den givna kalendern, kanske ett nödvändigt sådant. Som när vi nu ska brottas med beteckningen “nollnolltalet”, då måste vi kanske först fundera på vad det är vi förknippar med detta årtionde vilket kan leda vidare till tanken på “det korta nollnolltalet” (från terrorkrigets start 2001 till finanskrisen 2008). För att i nästa skede kanske helt kasta bort, eller trappa ner på, talet om nollnolltal.

#3 martin on 24 January 2020 at 2:07 pm

Hallå!

Finns väl en feedbackloop här också: Eftersom kalendariska begrepp finns och används — oavsett om de speglar “verkligheten” — så formar vi väl tillvaron litegrann efter dem? Om tillräckligt många tror sig “nollställa” tiden vart tionde år så lär det väl få verklig effekt? Tänker att könsroller har en likande effekt.

#4 DGTT on 24 January 2020 at 8:02 pm

Angående ““det korta nollnolltalet” (från terrorkrigets start 2001 till finanskrisen 2008)”
Tänkte på just det där här om dagen, men gjorde istället indelningen “Från Göteborgskravallerna 2001 till “Jimmy Åkesson – Shalalalala!” på valvakan 2010″

#5 DGTT on 24 January 2020 at 8:20 pm

Själv skulle jag vilja se mer spenglerianska tidsindelningar. Istället för att dela in hela världshistorien i olika epoker skapade Oswald Spengler en intressant historiesyn där han såg “kulturer”, ungefär 1 000-åriga entiteter, som i stora drag följde samma mönster av uppgång, mognad och fall.
Dessa kulturer kan sen jämföras med varandra då de befinner sig i samma relativa fas av utveckling.
Napoleon är i Spenglers historiebygge jämförbar med Alexander den store (“faustisk” och “antik” kultur), däremot absolut inte med Julius Caesar då den faustiske Caesar ännu inte kommit. Den som jämför Jesus (magisk kultur) med Buddha (vedisk) har fattat helt fel, däremot är buddismen och marxismen jämförbara läror, liksom islam i den magiska kulturen motsvaras av reformationen i den faustiska. Till exempel.
Den här typen av tidsindelningar skulle vara kul att laborera med, inte nödvändigtvis med Spenglers kulturer som utgångspunkt utan kanske med kondratievffcykler eller något.

#6 Alaoglu on 24 January 2020 at 9:35 pm

Var inte Göteborgskravallerna slutet på 90-talet och inte början på 00-talet?

Kommentera