Fully Automated Luxury Communism (FALC) är en fras som cirkulerat sedan tiotalets mitt i nätets vänsterkretsar, med början på Tumblr. Snart kom den att särskilt associeras med det brittiska mediekollektivet Novara Media, vars redaktör Aaron Bastani började författa ett manifest med samma titel. Boken utkom i fjol året på stora vänsterförlaget Verso. I höst ges den ut i svensk översättning, med förord av Mathias Wåg, som Helautomatisk lyxkommunism.
Tyvärr, men jag tål inte parollen. Vad jag stör mig på är inte kommunismen, i den mening den här gäller. Inte heller lyxen, som inget samhälle kan komma undan – den kan bara ta sig en uppsjö olika former (vilket gör prefixet lyx- till mer av ett frågetecken). Jag har absolut inget mot yviga överdrifter som metod. Särskilt inte när det handlar om att tänka på framtida möjligheter eller faror som kan följa av ny teknik.
Vad jag inte tål är det grumliga totalitetsanspråk som ligger i ordet “helautomatisk”. Jargongen om att det finns någonting som kan automatiseras “fullt ut”, till 100 procent. Detta är något annat än bara en retorisk överdrift. Att häva ur sig en vision där någonting blir automatiserat till 99 eller 200 procent är en sak, men hundraprocentigheten är någonting annat – här frammanas en totalitet.
Vari består då denna totalitet? Förgäves letar jag efter svar hos Aaron Bastani.
‘Communism’ is used here for the benefit of precision; the intention being to denote a society in which work is eliminated, scarcity replaced by abundance and where labour and leisure blend into one another. /…/
With the arrival of communism any distinction between mental and physical labour would vanish, with work becoming more akin to play.
Medan detta duger fint som definition av kommunism, rymmer formuleringen två olika engelska ord för arbete, både work och labour. Åtskillnaden tydliggörs aldrig av Bastani. Men medan det ena är något som ska “elimineras” – genom automatisering? – är det andra något som snarare ska upphävas, “glida samman” med fritiden i ett samhälle där lönearbetet avskaffas.
Det kan tyckas vara en enkel sak att det är arbetet som ska tas över av maskinerna. Men precis som i det tidiga 2010-talets våg av arbetskritik i Sverige, utlöst av Roland Paulsens bok Arbetssamhället finns det även här en flertydighet i själva arbetsbegreppet. Frågan måste ställas på nytt: “Vad är det som kritiseras i arbetskritiken?“. Vad är det, mer exakt, som ska automatiseras fullt ut? Och vilka mänskliga sysslor kommer att vara fortsatt nödvändiga, men glida samman med fritiden?
Att frammana en “helautomatisk” framtid är att osynliggöra i synnerhet all den mellanmänskliga omsorg som i dagsläget utförs inom lönearbetets ramar – i synnerhet av kvinnor – men som för den skull inte kan automatiseras fullt ut. Enklare uttryckt: Kommunalarbetareförbundets medlemmar. Här är Aaron Bastani inte ett dugg bättre än alla andra män som predikar om automatisering.
Gång på gång på gång upprepas samma ramsor om hur “alla” jobb är på väg att automatiseras bort. De kvinnodominerade omsorgsyrkena är diskussionens stora vita fläck. Visst talas det den del om automatisering i sjukvården, men aldrig någonsin om barn- eller äldreomsorg. På något vis förutsätter vi alla att det ändå finns något i det mänskliga mötet som inte kan eller får automatiseras bort. Men ytterst sällan talas det om var gränsen går eller hur den ritas om.
Så skrev jag härom året apropå en marknadsliberal robotprofet. Det gäller i högsta grad även för Bastanis bok. Han skriver en hel del om automatiserad sjukvård, men undviker konsekvent att tala om barn- eller äldreomsorg. För att inte tala om hushållsarbete.
Jag söker i bokens fulltext och får noll träffar på ordet “reproduction”. Trots att 2010-talets marxistiska debatter knappt har haft något viktigare nyckelbegrepp än social reproduction.
Noll träffar på “gender”. Noll på feminism. Inget om hushålls- och familjerelationer, vare sig nu eller i den framtida kommunismen. Alltså shit, enda gången som Bastani över huvud taget nämner kvinnor är när han i förbifarten påpekar att elektrifiering kan lösa problemet med att många av världens kvinnor fortfarande löper risk att dö när de föder barn. (Däremot kommer han flera gånger in på hälsoproblem som specifikt rör gruppen män.)
Signaturen mcm_cmc sammanfattar problemet väl i en kritisk recension:
Finally, by focusing on work as the production of goods, fully automated luxury communism risks overlooking other forms of labour such as those involved in social reproduction and care. Care work, such as the raising of children, looking after the sick, disabled and the elderly and the everyday tasks required for staying alive remains a large (and proportionately growing) burden of labour time, one for there seems no easy technological fix. Sure, care robots and other forms of automation have been suggested and implemented in part, but these are ill suited to accommodate the complex needs, requirement for human interaction and demands for dignity and agency which must surely be a key part of the provision of care in any future communist society.
As Sylvia Federici argues ‘while production has been restructured through a technological leap in key areas of the world economy, no technological leap has occurred in the sphere of domestic work significantly reducing the labour socially necessary for the reproduction of the workforce.’5
Here we should also take into account the gendered aspect of the conceptions of work that is being used. What is being focused on is the abolition of work in terms of privileged ‘male’ forms of industrial and ‘productive’ work, whilst the female dominated ‘private’ work of care and social reproduction which is harder to eliminate is largely overlooked insofar as it is even acknowledged as work at all. Thus in taking its technological underpinnings directly from the late capitalist present luxury communism seems in danger of also continuing its basis in gender oppression.
Allt detta kan ledas tillbaka inte så mycket till optimismen eller strävan efter “lyx”, utan till det totalitetsanspråk som finns i frasen “helautomatisk” (fully automated). All den mänskliga verksamhet som inte kan automatiseras, den är helt enkelt inte intressant för Bastani. Utan att det behöver sägas rakt ut, eller ens tänkas, skjuts den ännu djupare in i en “kvinnlig” sfär dit lyxkommunismen inte når.
13 kommentarer ↓
Kom att tänka på den här boken. Även i ett samhälle där vi kapat behoven av fysiskt arbete behöver vi fundera över makt. Personligen tror jag inte vi kommer att bygga det samhället, men det är intressant att diskutera – inte minst ur matkperspektivet.
https://en.wikipedia.org/wiki/Walkaway_(Doctorow_novel)
Lite kul att labour på engelska också kan ha betydelsen barnafödande. Skulle vara intressant om ordvalet beror på en omedveten tanke där männens “work” kan transformeras till att bli mer omhändertagande och vårdande.
På 1 maj 2015 gjorde jag en skylt med texten “semiautomatisera lyxkommunismen”. (Ja ja, lite väl anglosaxiskt)
https://imgur.com/HqQlAbK
STS-forskningen hittar också en mängd “care work” i de sfärer som annars framstår som mekaniserade eller automatiserade. Exempelvis hur autonoma fordon möjliggörs av att lågavlönade personer sitter och klassificerar mängder av bilder på trafiksituationer.
https://towardsdatascience.com/the-invisible-workers-of-the-ai-era-c83735481ba
monki: Klassificeringen av bilder behöver ju bara göras en gång så det arbetet upphör när man väl har fungerande autonoma fordon, eller?
“Visst talas det den del om automatisering i sjukvården, men aldrig någonsin om barn- eller äldreomsorg. På något vis förutsätter vi alla att det ändå finns något i det mänskliga mötet som inte kan eller får automatiseras bort.”
Det talas det väl visst om? Och inte förutsätter väl alla det?
Aktiviteter inom vård och omsorg kan brytas ned till många moment. När så görs finner vi moment att automatisera i alla nuvarande yrken. Ett exempel är när nattliga hemtjänstbesök som bara “tittar till” brukaren (och riskerar att oönskat väcka denne) kan bytas mot sensorer som direkt detekterar om personen faller ur sängen eller liknande.
Visst, det kan invändas att vissa “mänskliga” (hur nu det ska ringas in…) moment är svårare att automatisera och åtminstone kommer dröja längre. Så “helautomatiserad” är mer av ett strävansmål med vissa förbehåll. Men vilken politisk slogan är inte det, när sömmarna synas?
Viktigt: en rest av oautomatiserade moment är förenligt med Bastanis tal om “a society in which work is eliminated, scarcity replaced by abundance and where labour and leisure blend into one another” *om* resten till sin omfattning och till sin karaktär är sådan att gott och väl tillräckligt många människor väljer att utföra momenten som vald fritidsaktivitet. Dvs. leisure. Ett begrepp som sen förstås förtjänar en mycket kritisk granskning om det ska fungera rimligt här, ty risken är stor att lönearbete-för-överlevnad-tvång övergår i olika sociala rollers förväntningars dolda tvång istället.
Jag saknar ett tidsperspektiv här. Pratar vi om 50 år, eller 5000 år?
Om 5000 år kommer förhoppningsvis sjukdomar och liknande att vara rätt avskaffade, liksom hushållsarbete. Däremot har jag svårt att se hur man ska kunna undvika att behöva ta hand om de barn som föds. Fram till typ 10-årsåldern är de ju rätt sårbara även i en utopisk värld.
Jag kan annars rekommendera Iain M. Banks romaner i Culture-serien. Har man inte läst en hel del SF så har man IMNSHO diskvalificerat sig för vidare diskussioner om detta ämne.
PS. Captchan verkar trasig i Firefox
X & Mats : Aaron pratar väl framför allt om den exponentiella utvecklingen av (info)teknik inom medicinsk vård. Dess resultat i form av minskade krav på tid och ekonomiska resurser. Främst utifrån Moore’s lag.
Men också en övergång till preventiv medicinvård och genetisk ingenjörskonst. Och även om inga tidsperspektiv nämns rakt ut så handlar ju hans visioner om snart närstående tid.
Jag är inte helt övertygad om att genetisk ingenjörskonst har samma förutsättningar som kiseltransistorer dock. Men det är så Aaron hanterar ämnet iaf.
Parollen “abolish work” kanske har skapat förvirring. Normal är det ju wage labour alltså lönearbete som kommunismen skall avskaffa. Traditionellt har man tänk att det fortfarande måste arbetas (work) i bemärkelsen göra nytta. Det första Bastani citatet verkar bakvänt och jag kan förstå att detta leder snett på alla möjliga sätt.
Egentligen har väl de italienska autonoma feministerna också grumlat vattnet eftersom de teoretiserat kring att work skall avlönas? Alltså drivit för att work skall bli labour. Kommunismen har ju tvärtom varit att labour skall bli work alltså avskaffandet av kapitalismen.
Skötseln av barn och äldre, utanför regelrätt sjukvård, är ju mest ett problem pga kärnfamiljen och lönearbete (labour). Att det är en massa arbete (work) att ha barn och föräldrar är inget problem i sig. Att avskaffa icke avlönat arbete är en mardröm som dessutom omöjliggör spel och sport.
Utifrån ett av de citat du nämner:
“‘Communism’ is used here for the benefit of precision; the intention being to denote a society in which work is eliminated, scarcity replaced by abundance and where labour and leisure blend into one another. ”
Detta är på sätt och vis ett avslöjande citat. Kommunister hatar arbete i sig. Det är detta ressentiment som i sig är en stark drivfjäder för kommunistisk politik. Men alla människor hatar inte arbete.
Det stora problemet är inte arbete i sig. Arbete kan vara lustfyllt och starkt knutet till en personens identitet. Jag gissar att exempelvis du som, och jag utgår från att du forskar om saker som intresserar dig och inte bara för att få lön, finner ditt arbete både lustfyllt och meningsfullt.
För egen del hatar jag inte mitt arbete. Det finns moment i mitt arbete som är monotona och som inte är lustfyllda. Men i helhet och sett till vad jag gör på mitt arbete finner jag det både lustfyllt och meningsfullt. Mitt liv vore mindre meningsfullt om jag inte hade ett arbete.
En seriös kritik av arbete som sådant måste därför sikta in sig på arbetets former. En för långt driven arbetsdelning kan vara problematisk. Jag såg exempelvis en dokumentär om en textilarbetare som sytt en likadan söm för en viss textilprodukt under 10 års tid. Självklart är detta ett arbete som är själadödande och som man kan förstå att någon hatar. Men textilarbete i sig behöver inte vara själadödande och något som man hatar. Det finns ju många människor som på sin fritid tycker om att sy.
Det arbete många hatar är istället det långt drivet automatiserade arbetet. En person kan arbeta som montör i en modern fabrik och tycka att arbetet är monotont och tråkigt. Samma person kan dock på sin fritid älska att meka med gamla skrotbilar han köpt för att rusta upp.
Varför hatar många människor sitt arbete? Det beror på hur arbetet är organiserat. När ett arbete är organiserat på ett sådant sätt att du utför ett fåtal monotona arbetsmoment gång på gång blir arbetet tråkigt. Det utvecklar dig inte själsligt utan tråkar ut dig.
Man kan skylla hur många arbeten idag är utformade på kapitalismen. Men jag skulle nog vilja säga att det snarare är ett inneboende problem i industrialismen. Jag gissar att fabriksarbete i ett kommunistiskt samhälle, givet att man vill nå vissa produktionsmål, skulle vara så mycket roligare än i ett kapitalistiskt samhälle. Arbetsdelning och automatisering bidrar ju till ökad effektivitet och produktivitet. Detta är ett faktum och kan inte trollas bort av någon politisk ideologi.
Den stora frågan är alltså inte utrota arbete som sådant. Den stora frågan är vad som krävs för att göra arbete lustfyllt och meningsskapande. När det gäller vårdande yrken är jag övertygad om att vad man bidrar till i sig är meningsskapande. När det gäller frågan om hur arbetet mer lustfyllt är det helt enkelt bara en fråga om att öka de mellanmänskliga inslagen i arbetets vardag. Istället för att det ska stressas så mycket inom vården bör man ge mer tid för personalen att samtala med personerna de vårdar. Med en så enkel åtgärd skulle man göra sådana arbeten mer lustfyllda och meningsfulla.
Anon du missar poängen genom att inte läsa. Engelskan kan skilja på lönearbete och fritt arbete. Citatet tas upp för att det sammanblandar dessa.
Din analys av arbete är i övrigt i princip i linje med kommunismens. Det du inte gör är att koppla samman de negativa aspekterna av arbete med lönearbete. Utan lönearbete (kapitalism) skulle många av nackdelara du beskriver kunna försvinna. Det är nästan omöjligt under formen för lönearbete och kapitalism.
En annan aspekt är att med varje lönearbetad minut stärker vi kapitalismens grepp och utbredning. Det är därför arbetarklassen (lönearbetaren) är så viktig i kommunistisk teori. Det är nämligen den som skapar kapitalismen varje dag genom sitt lönearbete. Den är därför också den klass som kan avskaffa kapitalismen genom att ta kontroll över sitt arbete och den enda klass som vill avskaffa sig självt. Den består dessutom av nästan alla människor.
Därför hatas lönearbete av kommunister det har väldigt lite att göra med den vanliga förståelsen arbete som att “göra nytta”
Är själv inte marxist…
Eva:
Min huvudkritik är att det som marxister ser som ett resultat av kapitalismen i ganska hög grad är en kritik mot industrialismen. Vill du producera så många saker som möjligt, alltså producera i “industriell skala”, följer med det att du bryter ned arbetet i flera delmoment och arbetar med att hela tiden korta ned hur lång tid det tar att utföra momenten. Vissa enkla moment som tidigare utförts av en människa ersätts också av robotar och andra maskiner i moderna fabriker.
Att ägandeförhållandet över en fabrik i sig skulle påverka hur arbetet organiseras finner jag tveksamt. Vill man maximera produktionen kommer samma arbetsdelning att ske i en kapitalistägd fabrik som i en fabrik ägd av staten eller av ett kooperativ. Organiseras arbetet annorlunda kommer inte fabriken att producera på maxkapacitet.
Därför anser jag att problemet med monotona arbeten inte i så hög grad är knutet till det övergripande ekonomiska systemet. Det är knutet till en inneboende logik i hur man bäst och mest effektivt organiserar arbete i en industrimiljö.
Arbetsformerna påverkas ju på andra sätt i någon annan del av en kapitalistisk ekonomi. Om du exempelvis är författare så måste du ju för att gå break-even beakta vad du skriver för något. Skriver du en obegriplig poesi som bara ett fåtal litteraturvetare förstår sig på går det inte ihop ekonomiskt. Skriver du istället mer tillgänglig litteratur får du en större kundkrets.
Så en ekonomiskt framgångsrik författare i ett kapitalistiskt samhälle skriver ju ofta litteratur som roar och inte är så svårtillgänglig. Är det arbetet tråkigt och monotont på samma vis som att slita med något enstaka monteringsmoment på en fabrik? Jag vet inte. Men jag tycker väl inte riktigt att det är det intryck jag får när jag läser eller lyssnar till stora deckarförfattare.
Jag gissar att många kulturskapare i ett kapitalistiskt samhälle försöka hitta en balanspunkt mellan att göra något de känner passionerat, samtidigt som de får kompromissa lite och ibland göra om sina verk för att de ska nå en publik som uppskattar vad de gör. En del behöver kanske inte kompromissa något alls med hur de utformar sin bok, musik eller konst. Andra kanske får kompromissa rätt mycket.
Förövrigt är både kapitalism och kommunism i grund och botten båda extremt materialistiskt orienterade ekonomiska system.
Jag anser nog att det finns ganska god historisk dokumentation som visar att hantverkare på medeltiden var betydligt skickligare än någon hantverkare i vår samtid. De var mer mångfacetterade och hade utvecklat en grad av kunskap och skicklighet som saknar motsvarighet idag. Dock var den medeltida ekonomin tämligen statisk. Någon ekonomisk tillväxt år från år var det inte tal om. Arbetsformerna kunde vara desamma i decennier och i vissa fall även sekel.
Sedan hade ju arbete troligtvis en helt annan betydelse för en medeltida mästare än för en modern kapitalist eller arbetare. Samhället som sådant och hela världsåskådningen var inte inriktat på att maximera produktionsnivån eller att eliminera arbetet som verksamhetsområde. Det var kort sagt inte ett samhälle dominerat av en materialistisk ideologi.
[…] få vad man kallar för fullständigt AI-genererad musik? Nej. Här måste vi åter fundera på vad fullständig automatisering ens skulle betyda i sammanhanget. Vilket såklart tvingar oss åter till frågan om vad musik […]
Kommentera