Om övervakningskapitalism och uppmärksamhetskris

Under 2010-talets lopp förvandlades internet från ett löfte till ett hot.

Jo, jag misstänker att detta kommer bli ett återkommande konstaterande i historieskrivningen över det årtionde som vi snart lämnar.

Kan vi ta tillbaka internet?” lyder rubriken på en medellång artikel jag skrev för Dagens ETC. Där resonerar jag kring några aktuella linjer i den nätkritiska debatten, som under 2010-talet har utvecklat sig bort från en resignerad pessimism, mot att i högre grad försöka förstå distraktion och övervakning i ekonomiska termer.

En bok som på sistone hamnat i centrum för diskussionen är Shoshana Zuboffs The Age of Surveillance Capitalism, en riktig tegelsten som tyvärr inte ens försöker greppa det där med “kapitalism”. Något som oerhört vältaligt påpekas i Evgeny Morozovs lååånga recension, som i alla sina utvikningar är betydligt intressantare läsning än den recenserade boken. Inte jätteförvånande; medan amerikansk facklitteratur nästan alltid går på tomgång och kunde strykas ner till halva sidantalet utan att något väsentligt gått förlorat, så är den facklitterära kritiken i amerikanska kvalitetstidskrifter desto mer pregnant.

Egentligen är det inte övervakningen som Zuboff vänder sig mot. Att våra beteenden kartläggs är bara ett medel på vägen mot det större målet, att förutsäga våra handlingar och styra våra viljor. Kort sagt handlar det om beteendemodifikation med hjälp av betingning – med andra ord behaviorism, den psykoteknik som utarbetades kring 1900-talets mitt av psykologer som B.F. Skinner. Vår tids framgångsrika appar bygger direkt vidare på deras upptäckter, samt på nyare neurovetenskaplig forskning om hjärnans belöningssystem och signalsubstansen dopamin.

I artikeln kommenterar jag även initiativet Time Well Spent och vädrar några invändningar mot deras retorik och strategi.

Även om Time Well Spent tar upp viktiga problem, räcker inte den liberala analysen, som enbart kretsar kring den enskilda individens frihet från yttre manipulation. En verklig förändring måste utgå från hur vi vill leva tillsammans och kan inte förlita sig på att teknikföretag ska bortse från vinstmotivet av respekt för våra nervsystem.

Det råder förvisso inget tvivel om att digitala tjänster skapas i syfte att vara beroendeframkallande. En återkommande referenspunkt har blivit Natasha Dow Schülls antropologiska studie Addiction by Design om spelmaskiner i Las Vegas, som i slutändan befinner sig på samma skala som valfritt mobilspel, liksom alla sociala medier. Men hur kan man på bästa sätt ta sig an detta elakartade kontinuum? De svenska orden “beroende” och “missbruk” framstår tyvärr som tämligen värdelösa i sammanhanget. Behöver vi hitta ett nytt språk för att tala om skärmarnas kittlande av våra belöningsmekanismer, om den “uppmärksamhetskrisen” som det resulterar i och om fördelning av ansvar i den digitala behaviorismens tid.

Kapitalismen har skapat ett kommunikationssystem som inte tar hänsyn till mening, utan bara till möjligheten att utvinna mätbart ”engagemang”.

Avslutningsvis återger jag några av de tankegångar som sistone har förts fram av den schweiziske sociologen Felix Stalder, som enligt min uppfattning har mer att bidra med än Zuboff – som fortsätter att sätta sitt hopp till företag som Apple, vilka hon uppfattar som en godartad motvikt till “övervakningskapitalismen”.

Läs artikeln ur Dagens ETC, “Kan vi ta tillbaka internet?

10 kommentarer ↓

#1 Daniel on 10 April 2019 at 1:35 pm

Det är snart lika “trendigt” att använda sig av ordet “dopamin” som det var att använda sig av ordet “serotonin” för ett tag sedan.

Inom läkemedelsbranschen och forskarvärlden är dopamin bara ett ord bland andra egentligen. Likadant för entusiaster utanför den där världen som vill veta (jag inräknat).

Jag läste nog om dopamin första gången för tjugo år sedan.

Men konsumism, mediciner som Concerta och Elvanse, applikationer, klimatkris, kapitalism, nationalism – allt i varje människas medvetande. Det perfekta yttre (normopati?) med det perfekta drivna koncentrerade inre. Tänkandet: att kommer jag bara dit till punkt A då kan jag göra de saker jag inte kan göra nu. Många vill sälja läkemedel som kommer hjälpa dig. Och samtidigt konsumerar du.

Marknaden. Människorna. Medicinerna. Tingen.

Vet inte vart jag vill komma riktigt, men kropp och medvetande och marknaden binds liksom på nåt vis ihop. Binds kanske fast i den fysiska kroppen? Ett beroende?

:)

#2 rasmus on 10 April 2019 at 1:50 pm

Intressant observation, Daniel. Jag håller med om att det finns något märkligt i hur enskilda signalsubstanser förknippas med olika känslopaket medan det går trender i vilka som anses intressantast. (Var kan man satsa pengar på att 2020-talets snackis blir acetylkolin?)

Samtidigt går det väl inte helt att avfärda all den forskning som under senare årtionden pekat på sambandet mellan dopaminreceptorer och inlärning av olika beteendemönster.

#3 Alaoglu on 10 April 2019 at 5:55 pm

Från Morozovs recension:

The greatest challenge for the Italians has been the difficulty of implementing their utopia of collective self-empowerment through horizontal, decentralized, and non-state institutions. While self-run policlinics or schools were easy to imagine, especially in the 1970s, how was a self-run AI or cloud computing infrastructure supposed to come into existence, especially without a sustained push by the long-despised state? And, in the absence of citizen-run computer infrastructure, what good is a self-run school that would be totally dependent on Google?

En viktig orsak till centraliseringen av internet (som han inte nämner i sin text) är spam och då inte endast de viagrabotar som postar kommentarer här utan weaponized spam i form av DDoS-attacker, vilka gjort det nästan omöjligt att koppla upp något mot internet utan att ta hjälp av Cloudflare, Google, Facebook eller något annat megaföretag.

Spammets historia och skiftet från datorer till telefoner/surfplattor tycks vara två väldigt viktiga faktorer som saknas i analyserna ovan av vad som gick fel med internet. (Att den senare saknas hos Zuboff är kanske inte så märkligt med tanke på hennes vurm för Apple.)

#4 rasmus on 10 April 2019 at 7:27 pm

Alaoglu: Håller verkligen med och undrar om eller varför ingen har tagit ett bredare grepp om spammets roll i att centralisera kontrollen över nätet. Vilket vi inte minst såg i kriget mot fildelningen.
Själv försökte jag nosa lite på saken i min text “Robotarnas kapprustning” [pdf]:

Ett kommentarsfält kan inte klara sig utan spamfilter, men i varje spamfilter fastnar även legitima kommentarer.
Överallt på nätet där det finns en öppning för envar att publicera sig, kommer det förr eller senare dyka upp robotar som skräpar ned med drivor av tvivelaktiga länkar. Sajter som bygger på radikal öppenhet – till exempel Wikipedia – kan inte överleva utan att ständigt förfina sina rutiner för såväl manuell som automatisk bevakning.
Precis som hotet från upprorsmakare har bidragit till att forma den moderna stadsplaneringen, går det inte att skilja nätets framväxande arkitektur från kampen mot spam. Som redan konstaterats: alla medieformer som på något vis är stadda i digitalisering, kommer i någon mån att dras in i robotarnas kapprustning.
/…/
Återblicken på nollnolltalets strider om fildelning ger bara några exempel på vad som kan kallas ”skräpets dialektik”, i vilken spam blir en förmedlande instans i motsättningen mellan överflöd och brist. Tendensen är att varje nytt medium gradvis fylls med allt mer skräp, vilket skyndar på mediets åldrande och driver människor att söka sig till nya medier, där bruset bekämpas av mer kraftfulla filter. Skräpdialektiken spelar in i varje pendelrörelse från öppenhet till slutenhet eller från decentralisering till centralisering.

#5 Thomas C. Berrian on 10 April 2019 at 8:01 pm

Det intressanta här är beteendeförändringen snarare än övervakningen, tycker jag. Det sker på så många olika sätt, både vertikalt och horisontalt samtidigt.
Tjejen som ändrar beteende efter responsen på sina Insta-selfies, trollet som först ville få sig ett skratt och spela en roll men som, till följd av responsen, börjar bli sitt alter ego, åsiktsmänniskan som hittar sin nisch i klickonomin och förändras efter vad som är gångbart enligt de kvantifierbara måtten med likes, retweets och visningar.
De ensamma kvinnohatande männen som kopierar, utvecklar och triggar varandra i vansinniga våldsdåd.
Retning och stimuli, som i den klassiska behaviorismens experiment är vi alla en samling möss som springer runt i våra burar och reagerar allt eftersom vi antingen får en ostbit eller en elchock.
Men vad motsvarigheten till vetenskapsmännen med de vita rockarna – de som utför experimenten – egentligen är, det är inte lika självklart. Visst finns där algoritmerna och vinstintressena, men vi deltar alla själva, vi manipulerar och blir manipulerade om vart annat.
Min Insta är inte jag, jag är inte hon, inte innerst inne – jag manipulerar dig med mina selfies och med bilden av min lyckliga vardag. Men du manipulerar mig med dina gillanden och kommentarer och vi manipuleras alla av det multinationella företagets datakraft. Som reagerar på våra beteenden. Osv.

#6 rasmus on 11 April 2019 at 12:58 pm

Instämmer till fullo, Thomas!

Fixeringen vid dopamin, verkar få ytterligare skjuts av en ny populärvetenskaplig bok, Skärmhjärnan av Anders Hansen. Hittade en artikel i tidningen Skolvärlden som spekulerar vidare ganska fritt utifrån den:

Rent fysiologiskt, beskriver Hansen, händer följande i vår kropp när vi surfar runt på sociala medier eller pillar med annat i mobilen – vi får dopaminkickar. Belöningshormonet aktiveras och det känns skönt. Kanske har vi fått en gilla-markering, kanske är det något jag behöver få reda på? Dopaminkickarna gör att vi vill ha mer, vi vill känna oss tillfredsställda om och om igen.
I tonåren är dopaminnivåerna i kroppen som högst, det är inte svårt att föreställa sig att det är lätt att anropa det systemet med stimuli utifrån.

Ja, eller så är systemet mer lättanropat utifrån när nivåerna är som lägst. Eller (troligare) så är hjärnan en aning mer komplex än så.
Det svåraste är nog att erkänna hur lite vi faktiskt vet. Att vi befinner oss i ett stort experiment.

#7 Viktualiebrodern on 25 April 2019 at 9:54 pm

Med andra ord är det inte mättnad och beroende av (goda) idéer och (kreativt) stimulerande intryck som är det egentliga problemet, utan att de rena idéer och intryck som först gav en sådan kick infiltrerats av smuts och lagom till att beroendet är etablerat har blivit till fultjack.

Men jag håller inte med om att det är kampen mot spam och skräp och smuts som “killed the Internet”. Det som dödade Internet var immaterialrätten, det verktyg genom vilket en allt större andel av inkomsterna i samhället sker som avkastning på kapital, och allt mindre som en del av arbete. Den utvecklingen som Piketty skissade upp i allmänhet. Det drog undan mycket kvalitet från Internet genom filtrering, samtidigt som övervakningen skärptes (för att säkra avkastning på kapital). Och av övervakningen blev sedan Big Data en spinoff-vara. En politiskt “disruptiv” (fult modeord) spinoff-vara.

Jag gillar inte sådana politiska experiment. När hela cirkeln har gått runt hade Adenauer rätt: Keine Experimente.

#8 Viktualiebrodern on 25 April 2019 at 10:06 pm

Skiftet från arbete till kapital har ju för övrigt inte bara Internet som offer, utan också paradoxalt nog den privata äganderätten. Ju dyrare bil, ju mindre äger du den och ju mer ränta betalar du för den genom att eftermarknaden digitaliserats och bygger på ränta och Big Data. Och det gäller för allt fler prylar.

Hela AI-vurmen handlar om omfördelning från (mänskligt) arbete till avkastning på kapital.

#9 Alaoglu on 26 April 2019 at 11:15 am

Nu skulle jag inte säga att det är kampen mot spam som “dödat internet”, men att den kampen nästan uteslutande anförtrotts några amerikanska megaföretag har inneburit att kontrollen över internet hamnat hos ett fåtal aktörer, som sedan kunnat skapa den lite märkliga kombination av 1984 och bajsfontän som går under (den bisarra) benämningen sociala medier idag.

Därmed dock inte på något sätt sagt att spam inte skulle kunna bekämpas utan att förvandla internet till facebook.

Immaterialrätt däremot tycks (så här i efterhand) som en relativt betydelselös faktor i den stora centraliseringen; måhända ett användbart (svep)skäl för att införa filtrering någonstans, men massövervakning är en såpass lönsam affär att den inte hade låtit sig stoppas av reformerad upphovsrätt. Kina är inte direkt välkänt för någon brinnande iver att kämpa för en stark immaterialrätt, men det verkar inte ha bromsat tillväxten av den kinesiska övervakningsstaten.

#10 Thomas C. Berrian on 4 May 2019 at 10:39 pm

Ha! #10, där ger du allt svar på tal angående kampen mot spam osv :)

Kommentera