Biblioteket är inget mindre än den femte statsmakten. Vid sidan av riksdag, regering, domstolar och press, tronar biblioteket som ”en konstitutionell pelare som balanserar andra statsmakter”. Detta fastslås i den nationella biblioteksstrategi som på torsdagen överlämnades till regeringen av utredaren Erik Fichtelius.
Pretentionerna är uppfriskande höga, på gränsen till svindlande. Biblioteken ska inte bara utbilda barn och vuxna i kritisk förståelse av sökmotorer och algoritmer. De ska även motverka en fragmentering av det offentliga samtalet – med bibehållen öppenhet inför alla tänkbara perspektiv. Å ena sidan slås det fast att biblioteken ska avstå all slags censur och inta ”en neutral hållning” gentemot den information man tillhandahåller. Å andra sidan sidan ges de uppgiften att bekämpa ”lögner och propaganda”, att försvara demokratin mot de ”inre och yttre aktörer” som vill den illa. Därigenom är den femte statsmakten även en del av Sveriges civilförsvar – allt enligt den nya biblioteksstrategin.
Vad detta innebär i praktiken är svårare att säga. Jag tänker på Henrik Bromanders aktuella roman Högspänning, där huvudpersonen Lotta söker orsaken till sina kroppsliga plågor. På stadsbiblioteket beställer hon fram all litteratur som behandlar temat elallergi. Bibliotekarien kommer upp från magasinet med en trave böcker, inklusive några som – tvärtemot etablerad läkarvetenskap – hävdar att detta är en verklig åkomma. Med bibliotekets hjälp vinner Lotta en ny identitet som elallergiker. Är det så den femte statsmakten ska fungera? Bibliotekarierna ställs inför svåra avvägningar i floden av egenutgivna konspirationsteorier.
Men bibliotek består inte bara av bibliotekarier och böcker. En allt viktigare del består av den digitala infrastruktur som i hög grad köps in från externa företag. Hittills har varje enskilt bibliotek i huvudsak fått ansvara för sin egen digitalisering och därför inte haft annat val än att, grisen i säcken, köpa vad som erbjuds av globala medieföretag, ofta till hiskeligt höga priser. På köpet har biblioteken i hög grad förlorat kontrollen över vilka e-böcker och tidskrifter som de själva tillhandahåller, liksom över sorteringen av sökresultat.
Biblioteken har kort sagt outsourcat vitala delar av sig själva till multinationella företag. Den utvecklingen måste vändas om biblioteken ska kunna stå pall som en femte statsmakt. Detta har Fichtelius insett och föreslår en stärkt gemensam infrastruktur, under Kungliga bibliotekets ledning.
Kort sagt ska staten rycka tillbaka initiativet från de storföretag som hittills haft en lönsam marknad i det svenska biblioteksväsendet. Bygget av en alternativ infrastruktur ska bli intressant att följa. Hur mycket man än försöker att bara vara en neutral förmedlare, finns det alltid inbyggda värderingar i organiseringen av ett bibliotek.
Ovanstående kommentar publicerades i dagens Sydsvenskan. Uppföljning kanske kommer, kanske inte, beroende på hur det övriga mottagandet av biblioteksstrategin artar sig. Kan tillägga att jag i någon liten utsträckning har kunnat följa utredningen och även komma med synpunkter, som ledamot i Kungliga bibliotekets forskarråd.
30 kommentarer ↓
Tack för för uppmärksammande av det som i alla fall ser ut som ett ljus i tunneln. Hoppas du uppskattar några kommentarer.
Mvh
Bengt Persson
Staten ska enligt en ny nationell biblioteksstrategi ”rycka åt sig initiativet från de företag som hittills haft en lönsam marknad i det svenska biblioteksväsendet”. Inte en dag för tidigt i så fall.
Strategin har enligt krönikören uppfriskande höga pretentioner, på gränsen till svindlande, typ ”motverka fragmentering av det offentliga samtalet”, ”öppenhet för alla tänkbara perspektiv”, ”inta en neutral hållning”, och bekämpa ”lögner och propaganda”.
Men vad menas egentligen med att biblioteken ska utbilda medborgarna i ”kritisk förståelse av algoritmer och sökmotorer” och att ”försvara demokratin”? Är det verkligen meningen att biblioteken inte bara passivt ska tillhandahålla, utan också aktivt verka för alla tänkbara perspektiv på kritik och på demokrati? För just häri ligger ju det väsentliga i den djungel av publikationer som kännetecknar vår tid,
Alltså inte bara systemgenererande kritik utan också systembrytande?
Inte bara den nuvarande demokratin som historiskt bygger på minoriteters privilegium att tillägna sig majoriteters merarbete utan ersättning, utan också på en demokrati som faktiskt inte bygger på denna despoti?
Uppriktigt sagt svindlande pretentiöst i dagens ytligt, enfaldigt, okritiskt, fragmentariskt, partiskt och propagandistiskt (ny)liberalt riggade medieklimat. Där dessutom den som anmäler avvikande åsikt stämplas som nyttig idiot, alternativt agent i främmande makts tjänst.
Visst gjorde vänsterpartiet (eller var det miljöpartiet?) ett utspel om bibliotekspolitik för ett par år sen, med ett ganska välskrivet strategidokument? Skrev du om det här, eller är det någon annan här som minns vad jag pratar om?
Jag är lite nyfiken på vad som eventuellt kan ha plockats upp därifrån av den här utredningen.
Hej Niels,om du hittar det där utspelet från Vänsterpartiet så skicka gärna en kopia (eller länk, eller närmare uppgift) till mig. Jag ska också leta efter det.
Och hej Rasmus, du sätter fingret på en springande punkt med din fråga: “Är det verkligen meningen att biblioteken inte bara passivt ska tillhandahålla, utan också aktivt verka för alla tänkbara perspektiv på kritik och på demokrati?” Apropå, min bok “Biblioteksaktivisten-essäer om makt och bibliotek i informationssamhället” är, tror jag, av intresse i sammanhanget. Förlaget Alhambra gav ut den på nytt i fjol. Den tidigare boken komi tryck 2013 och dess eboksversioner finns här: http://www.edizioniartemisia.fi/ebooks/mb/biblioteksaktivisten/manifest/biblioteksaktivisten.html
Jag sände ett ex. till Erik Fichtelius (som leder/ledde den svenska biblioteksutredningen. Han svarade genom att sända mig ett tryckt ex. av “Femte statsmakten”, tackade för boken och tillade bl.a. att den “går rakt in i vad vi håller på med”.
Men såvitt jag kan se när jag nu tar del av utredningsrapporter så gick mina tankar nog rakt ut igen.
Jag såg att du (Rasmus) nyligen hade ett inlägg i Expressen där du skrev bl.a.: ” det blir i sanning en delikat uppgift för bibliotekarierna att vakta gränsen mellan alternativa åsikter och livsfarligt kvacksalveri”. Och visst måste bibliotekarierna bära en del av detta detta ansvar men det måsta alla vi andra också. Har du förresten tänkt på att bibliotekarierna — liksom vi andra — också måste bära ansvar för att *livsviktiga* åsikter inte kommer bort i de allmänna röran eller “djungeln”, som du kallar den? Härom skrev jag häromdagen ett inlägg på bibliotekariernas epostlista BIBLIST (https://is.gd/7LinKi ).
Efter ovanstående inlägg här skrev jag ytterligare följande kommentar till BIBLIST där alltså en debatt om “faktalitteratur” verkar ha kommit igång:
Rasmus Fleischer: “det blir i sanning en delikat uppgift för
bibliotekarierna att vakta gränsen mellan alternativa åsikter och
livsfarligt kvacksalveri” (Expressen 26.3.) Där har Rasmus förstås en poäng.
Bibliotekarierna måste onekligen bära en del av ansvaret för att motarbeta
*livsfarligt kvacksalveri”. Men där måste alla vi andra — forskare,
journalister, faktaboksförfattare som som Rasmus Fleischer själv, med flera
— hjälpa till för den där “delikata uppgiften” klarar bibliotekarierna
omöjligen utan bistånd från den läsande och skrivande publiken.
I sanningens namn har biblioteket väl också ett visst ansvar för att
*livsviktiga*
uppfattningar, idéer, bekännelser, slutsatser mm. inte kommer bort i den
allmänna åsiktsvillervallan. Här handlar det på sätt och vis om motsatsen
till att köpa in livsfarliga böcker till biblioteken. Att utelämna vissa
böcker kan alltså vara nog så farligt, även det. Här tänker jag naturligvis
på Daniel Ellsbergs bok “The Doomsday Machine. Confessions of a nuclear war
planner”, som tillsvidare verkar finnas i alldeles för litet antal i såväl
de vetenskapliga som de icke-vetenskapliga biblioteken. (A propos
distinktionen mellan vetenskap och icke-vetenskap läste jag nyligen på nytt
Georg Henrik von Wrights essäsamling “Vetenskapen och förnuftet” från år
1986; ja, han såg nog vad som komma skulle…)
En infallsvinkel på “biblioteksstrategins djupa paradox” (Feischer) skulle
måhända kunna friläggas genom en grundligare analys av “publicering” , som
ett begrepp och som en praxis. I ett inlägg, som Biblioteksbladet nyligen
publicerade under sin dagboksvinjett, talades det om att pubicering är en
*proaktiv* verksamhet. Biblioteken deltar, ville de eller inte, i
publiceringen, och deras bidrag till den processen förefaller att bli allt
större. (Jfr
http://biblioteksbladet.se/redaktionellt/paradigmskifte-nar-biblioteken-blir-utgivare/
)
Kommentera