Rapport från CTM och Transmediale 2019

Vad kan då sägas om årets upplagor av de berlinska syskonfestivalerna Transmediale och CTM, som gick av stapeln förra veckan? Jag måste erkänna att det i år var svårt att urskilja ett tydligt tema hos någondera.
Förra årets konferensprogram på Transmediale kändes osedvanligt brännande, med ständiga återkopplingar till aktuella problem med fascism och högerpopulism. Om det i år gjordes ett nödvändigt försök till fördjupning, kretsande kring empati i digitala kulturer, med återkommande hänvisningar till Raymond Williams begrepp “känslostrukturer”. Men åtminstone för mig förblev det hela rätt diffust. Upplevelsen kan ha varit annorlunda för deltagarna i de studiecirklar som Transmediale i år ordnade under månaderna före festivalen, vilket ter sig som ett bra drag.
Däremot erbjöds i år över huvud taget ingen konstutställning. Jag som har besökt Transmediale från och till sen elva år märker en tydlig förskjutning mot konstnärliga installationer till en allt starkare dominans av mer eller mindre akademiska panelsamtal, varvade med performance och videoverk. Besökarantalet fortsätter vara slående stort, med starkt inslag av konstskolestudenter från nordvästra Europa, men givetvis också berlinare, inklusive de öst- och sydeuropeiska diaspororna.
Jag ska även erkänna att jag inte ägnade så mycket tid åt konferensprogrammet i år. Delvis eftersom vi hade mycket förberedelser att göra för vår egen workshop på Transmediale (som samlade ett fyrtiotal deltagare från alla Europas hörn i livliga samtal). Delvis eftersom det fanns lockande punkter på CTM:s parallella dagsprogram på Bethanien.

CTM firade 20 år sedan grundandet, då som Club Transmediale; ett klubbprogram riktat till Transmediales besökare. Efter hand har CTM vuxit och löper nu över tio dagar, med inte bara klubbnätter och konserter utan även en konstutställning samt ett alltid spännande samtalsprogram. Inriktningen är på musik (och ljud) med bra global utblick och tydligt lyftande av politiskt aktuella frågor. Även om föredragen på CTM:s program givetvis har varierande kvalitet, känns de ofta mer kompakta än de ofta väl utdragna panelsamtalet på Transmediale.

I år besökte jag två föredrag som hakade i varandra bra, i det att båda gjorde ansatser till att summera vad som har hänt med musiken under 2010-talet. Ett ofrånkomligt nyckelord i sammanhanget blir då “chill“, som beteckning på vår tids muzak. Som bekant premieras “chilla” spellistor systematiskt av såväl Spotify som Youtube. Vi berör saken i vår alldeles nyutgivna bok på MIT Press, men de bästa analyserna som jag har läst kommer från musikjournalisten Liz Pelly. Tyvärr anlände jag inte i tid för att höra hennes föredrag på CTM, men i torsdags togs ämnet upp av ytterligare två skärpta tänkare.

Kulturteoretikern Paul Rekret gav en briljant exposé över det gångna årtiondets ny-ambienta våg; musik utan tvära skiften, i breda drag påminnande om landskapsmåleri. Jag citerar lite från programtexten:

Critics have of late discerned a tendency towards a “chill” aesthetic in popular music. A mellowed edge is detected not only in pop but also recent predilections for ambient, fourth world, and new age reissues or in the current dominance of functional playlists as a frame for music consumption. This is usually put down to music’s easy availability on streaming platforms: a boundless stream of sound is paralleled by perceptual drift tolerated by atmospheric or ambient sonic tropes.

Det handlar inte om att vara för eller mot den ambienta estetiken, men om att förklara dess skiftande roll i en given historisk kontext. “Chill” korresponderar enligt Rekret till finanskrisen och dess efterföljande trauman; opiatmissbrukets utbredning i USA är en tänkbar parallell. Samtidigt är det uppenbart hur spellistorna lyfter fram “chill” som ett sätt att optimera givna aktiviteter (plugga, jobba, koppla av). En mer inommusikalisk historieskrivning kan handla om den musikaliska “maximalism” som satte fart under nollnolltalet, särskilt inom kommersiell dansmusik (EDM), men till slut nådde en gräns, kollapsade och slog över i vår tids chillparadigm. Men allra mest konkret blir det såklart i streamingföretagens affärsintressen. Den som lyssnar på “chill”, lyssnar utan att tänka på sitt lyssnande och blir efter hand bekväm med detta och då även allt mer fast i den aktuella tjänstens utbud av spellistor, där låtar flyter fritt från sin ursprungliga kontext. Att kasta samman musik i spellistor är en djupt ideologisk operation; man raderar ut dissonanser och tidigare sammanhang till förmån för en falsk enhet.

Nästa talare var musikvetaren Robin James som talade under rubriken “Resilience, Sonic Patriarchy, & Feminist Melancholies“. En aning mer akademiskt presenterat än föregående och bitvis svårare att följa, men hon har lagt upp sitt manus och gav dessutom roliga exempel från det gångna årtiondets topplistemusik. Jag måste nog läsa igen innan jag vågar sammanfatta, men en slutslutsats handlade om skillnaden mellan chill och melankoli, där Robin James tydligt tog ställning för melankolin och den feministiska potentialen i att hålla fast vid ilskan.
Här hade man gärna hört en kommentar från Jeremy Gilbert, som på Transmediale dagen efter, med obligatorisk hänvisning till Spinoza, förnekade att det över huvud taget kan vara negativitet som leder till politisk förändring. “What radicalizes people is making them feel their capacity, not making them feel their oppression”, menade Gilbert, men om detta ska översättas i feministiska termer, får vi nog just det som Robin James ville attackera.
Gilbert var medveten om att han nog provocerade den berlinska publiken när han även ifrågasatte den politiska potentialen i kall, hård eller aggressiv musik. Själv måste jag säga att hans syn på politisk estetik känns mycket begränsande. Givetvis finns det skäl att utforska breda spektrum att känslor genom ljud, musik och dans. Detta är också vad CTM år efter år lyckas göra så väl i sitt konsert- och klubbprogram.

Jag hann bara besöka ett fåtal evenemang men kan nämna några för att antyda bredden. Yair Elazar Glotman och Mats Erlandsson framförde en ny version av sin elegi Negative Chambers, nu med kombination av elektronik och en kammarensemble (violin, cello, kontrabas, viola da gamba och trombon). Det gick från oerhört gripande mikrotonal instrumentalmusik, via ett mittparti där jag ärligt talat inte tyckte att elektroniken samspelade så väl med ensemblen, innan allt åter flöt samman i en flod av ljud – inne i ett akustiskt speciellt högtalarrum i Berlins gamla radiohus, med så kallat 4D-ljud.
Därefter bar det iväg till Kreuzberg och den första spelningen någonsin med Yung Leans punkband Död Mark. Jag tyckte det var jävligt bra.
Som vanligt curerade CTM också en rad klubbnätter på Berghain, vissa med mer noise och punk, andra mer renodlat dansant, som på fredagkvällen när vi gick dit efter att ha hållt vår workshop. De två inslag som gjorde starkast intryck på mig var dels den oerhörda frenesin hos MCZO & Duke från Tanzania, dels den brutala techno som levererades av den iranske kompositören Ata Ebtekar. Sen fortsatte det med mestadels hård och snabb dansmusik, i likhet med förra årets omtalade gabbersession (som jag faktiskt älskade).

Jag hade även tänkt säga några ord om CTM:s konstutställning på Bethanien, men det får bli kortfattat. Bland videokonsten fanns det ett par verk med tydligt afrofuturistisk estetik, men inget som riktigt fastnade, inte alls som förra året då de visade Lawrence Leks kusliga Sinofuturism (1839 – 2046 AD).

Hoppas kunna återvända till båda festivalerna nästa år!